Hoppa till innehåll

Mästerdetektiven Bergman

Om jag hade varit en karaktär (alltså rollfigur) i en dassig svensk roman hade jag sagt:

– Det är i sanning skamligt. Jag kan inte påminna mig om att jag har blivit så upprörd tidigare. Får jag bjuda på lite kaffe?

Om jag hade varit en lustigkurre i en amerikansk komediserie, hade jag tjutit:

– It’s totally inappropriate. It’s lewd, vesivius, salacious, outrageous!

Om jag hade varit politiskt korrekt, hade jag i detta läge konstaterat:

– Nej, vi kan inte peka ut några syndabockar. Hur skulle det se ut om all… eh.

 

Men shiiit!

Det handlar om vår återvinningsstation. Jag sköljer mjölkkartonger och forslar säckar och sorterar in absurdum. Och alltid ser det ut så här när jag kommer och är en god medborgare. Själva behållarna – de gröna i bakgrunden – är alls inte fulla, nejdå.

Egentligen gör syndarna ju helt rätt. Det finns ju just här ingen återvinningscontainer för metalliclila dammsugare, porslin, små barnpallar och vinröda skinnjackor från 1989.

Men nu till det mästerdetektiviga. I säckarna och lådorna ligger även kuvert och räkningar och andra papier med namn och adress på. Jag vet var de bor! Moahahahaaaaa.

Share
Publicerat iBloggen

38 kommentarer

  1. Usch ja! Precis så här ser det ut på vår återvinningsstation fast lite värre. Jag blir arg varje gång jag kommer dit. Det värsta är att kommunen är där och städar så gott som varje vecka.

  2. Moster Early Bird! Här brukar ingen hålla till så här på morgonkvisten!

    Mhm. Kommunen städar. Varför tar de inte slöddret i nackskinnet och pekar på soptippen och lär dem hur man ska göra?

  3. Det vore faktiskt hur kul som helst om du åkte hem till folk med grejerna. “Hej, ni har visst tappat det här. Himla tur att jag hittade er adress också, eller hur?”

    Dolda kameran?

  4. Min lokala återvinningsstation ska kameraövervakas. Av en kamera som inte kan registrera personer. Hur det nu ska gå till…

  5. Bengt: Det finns ju kameror med ansiktsigenkänningsfunktion, som ställer in skärpan på ansikten i motivet. En kamera med ansiktsoigenkänningsfunktion (det finns ett o där i mitten nånstans) skulle ju helt enkelt kunna ställa in oskärpa på eventuella ansikten som är där och kastar fel skräp på fel plats vid fel tillfälle.

  6. Tiila

    Detta känns ju som höjden av meningslöshet! Varför slösa pengar på kameraövervakning om kameran ändå inte kan identifiera dem den är satt att övervaka? Kan någon förklara poängen med det?
    Jag blir nästan mer upprörd över det än över skräpet på återvinningsstationen även om det är hemskt.
    Hos oss är det faktiskt hyfsat snyggt. Kanske beror det på att vi kan lämna gratis på tippen i vår kommun?

  7. Enligt reportaget fastnar inte saker som rör sig på filmen.
    Övervakningen är till för att företaget ska veta när det är städdags.
    Att be någon från den närliggande livsmedelsbutiken att slå en signal när det är dags var nog en för enkel lösning.

  8. ab

    Ja, uschan puschan.

    Men festligt, på tal om olika språkbruk: Ditt demoniska skratt Moahahahaaaaa kommer om hundra år att visa att du var en bloggare från tvåtusentalets första decennium!

    (Ja, jag säger tvåtusen! Det är inte förbjudet! ALLA sa år tvåtusen innan den förkättrade och förnumstiga språkmyndigheten tyckte det lät alldeles för fritt och grandiost och osvenskt. Inte alls Konsum.)

  9. *mutter mutter*

    Tjugohundratalet! (Nu ska vi se vem som skriker högst.)

  10. Jag tycker vi ska ha sopspioner. Det är ju uppenbart att folk är dumma i huvudet.

    Där jag bor brukar parkförvaltningen stundom röja lite i buskagen, knipsa grenar och dylikt. Detta trädgårdsavfall hamnar sedan en dag eller två i en hög bredvid rabatten. Det tar inte många timmar innan någon tar detta för en officiell soptipp och lägger dit gamla långpannor och annat lämpligt.

    Ska man skratta, skrika eller rentav lägga sig i bakhåll med ärtbössa?

  11. Hm, såg ut såhär hos oss också, men… Just det, men. Sedan “anställdes”(?) det pensionärer som bevakade och fotade det som hände osv… Om de fotade personerna eller bilarna har jag noll koll på dock 😉 Men, övervakat är det på alla de sätt som går, tydligen 😉 Har blivit bättre dock och än bättre sedan vi fick börja lämna skräp på tippen vissa dagar gratis!
    Må så gott… värmländskan Bim

  12. TJUGOHUNDRATALET.

    Så.

    Vi har en ynka liten pappersåtervinningstunna i vårt hus (de andra fraktionerna — lärde jag mig att det heter när jag var sorteringsansvarig i ett annat hus en gång i tiden – får man gå iväg med till en vanlig, ostädad station). I denna ynka tunna lägger folk ner allt som öht kan karakteriseras som pappersliknande.

    Jag drar mig för att slänga våra tidningar, eftersom jag då måste, ja måste à la ocd, sortera ut allt som inte är skriv- och läspapper. Men när jag gör det, får jag alltid upp något kuvert eller någon kartong med namnet på syndaren.

    Så amatörmässigt! *instämmer i det demoniska skrattet*

    En vänlig men ack så förebrående lapp lägges genast i den felande partens brevinkast.

  13. ab: Visst får du säga tvåtusen, men så sysslar du inte med standardisering heller:-)

  14. /ingrid

    Underbart blogginlägg, underbara kommentarer — jag tänker särskilt då på Ö-helenas nyskapande “ansiktsoigenkänningsfunktion” och Cruellas prosaiska konstaterande “det är ju uppenbart att folk är dumma i huvudet”.
    Hos oss på Söder är glasåtervinningstunnan oftast fullast. Inte så många lila som dammsugare ligger och skräpar.

  15. ab

    TVÅTUSENTALET!!!

    (Du säger inte tiohundratalet, eller hur? va? Va? I alla fall inte än? Och inte tio hundra kronor?)

    Det behövs ingen standardisering. Kan de säga “the year two thousand” i USA och England, kan vi. Precis som vi alltid gjort!

    Alla som säger tjugohundra i stället för tvåtusen saknar fantasi och språkkänsla och böjer rygg för en småaktig överhet (ja, alla utom de här i kommentatorsbåset förekommande supertrevliga personerna, givetvis.)

    Två tusen. Klubbat och klart. Så det så.

  16. Oho, jag känner en som fick böter när tidningar med hennes namn på hade hittats nedanför en tidningscontainer! Trist nog var det serietidningar som hon sålt på loppis några år innan de hittades – i en annan kommun.

  17. Jag river alltid bort min adress så att jag inte kan spåras. Så ondskefull är jag ;). Men jag proppar alltid kartoner fulla med andra kartonger och lämnar plast och sånt. Det som är synd med det där grovsoperiet är att jag har ingen bil och grovsopsåtervinningen ligger 4 km härifrån. Man tar inte direkt en mikro på pakethållaren.
    Fast någon klok själ har satt upp en bild i soprummet där bland en massa fabriker så står en liten tant; och så måste vi sopsortera rätt annars får vi böter…”
    Men man måste ju börja någonstans.
    Ibland sorterar jag lite i soprummet som när folk har lagt en hel teve-låda i kartonglådan. Då trampar jag sönder den så att fler kartonger får plats. Snacka om samhällsinsats ;), dessutom blir jag av med aggressioner :).

  18. Tiila

    En släkting på håll hade företag på tjörn. De var tvungna att ha rejäla lås på sin container. Vanliga hänglås fungerade inte för folk BRÖT sig in för att slänga saker. Då har man för mycket grejer helt enkelt.

  19. En vacker dag för tre år sedan bad vi Storebror, då 10 år, att gå ner med tidningskassen till insamlingen.
    Men eftersom den ligger 50 meter bort från huset och han inte orkade/ville gå dit så valde han att slänga det i soporna istället.

    Och HEJ vad vi blev förvånade när sopgubbarna tömde ut den kassen utanför vår dörr.
    För självklart hade dom hittat kuvert med adressen på…

  20. Jag undrar över en helt annan sak (vilket är ett längre sätt att skriva OT :)); när blev det stilistiskt korrekt att använda ordet karaktär som motsvarighet till roll eller rollfigur?
    Lotten gör det, Bodil Malmsten gör det… alltså måste jag vara ohjälpligt bakåtsträvande. *deppar ihop*

  21. Lopprans fråga är helt klart befogad, men NE skriver:

    … (ibland speciellt med betoning av det särpräglade) litterär person: “författaren skapar med några få ord ~er, miljöer och stämningar”.

    Men visst kanske man hellre borde säga rollfigur? (Nu kommer jag i alla fall aldrig att med gott samvete kunna skriva det utan att våndas lite först.)

  22. ab

    Karaktär – jag tänkte detsamma. Jag använder också ordet i brist på bättre, men det är en anglicism. När jag försöker komma ihåg vad vi sa på femtiotalet och sextiotalet är det svårt att minnas – en person i boken, helt enkelt? Personerna?

    NE:s definition säger ju inte glasklart att karaktär är synonymt med person i bok, bara att författaren skapar karaktärer, dvs personernas olika karaktärer.

    Rollfigur låter inte bra. Jag vet inte vad man ska göra, jag får redan dåligt samvete varje gång jag skriver “karaktär” i den här betydelsen.

  23. Romanfigur heter det på svenska. (Om det är en roman alltså. Annars kan man använda litterär figur eller – i dramatik eller film – rollfigur.)

    Fast själv har jag efter moget (nåja) övervägande och flerårigt motstånd börjat använda karaktär i den betydelsen. Stora beslut fattas i vardagen, minsann.

  24. ab

    Ja, vi små själsfina greker måste till slut böja oss för den vulgära romerska krigsmaskinen…

  25. Här (i familjen) har vi nyss lärt oss att man inte får slänga kuvert i tidningsinsamlingen. Inte i förpackningsinsamlingen heller, trots att man förpackat meddelande i denna tingest.

    Kuvert samlas på hög ibland och klipps till lagom stora lappar att skriva inköpslistor och annat på.

    Sopdetektiver har de skrivit om ibland i vår lokaltidning. Nån pensionerad polis med kamera med långt objektiv som spanar på oredan.

    Vi bor relativt nära kommunens sophanteringscentral där man genom olika hål i ett plank kastar saker i en container, och är kameraövervakad.

    Idag ondgjorde sig någon i tidningen att medan hon GÅR till återvinningen så finns det de som KÖR dit. Och dessutom står på tomgång.

    Vi står inte på tomgång, men tar den vägen med bilen och gör av med en massa återvinningsrat några få gånger om året.

  26. Diskussionen tjugohundratal vs. tvåtusental har vi haft hemma också, med en i varje läger.

    Egentligen tycker jag att man kan välja, så länge man är konsekvent.

    Således är jag född år nittonhundrasextioett och den käre maken år ettusenniohundrasextioett (fast det har han nog inte insett ännu).

  27. Det är ju det som är så roligt, intressant och förbannat irriterande med språket – att det förändras hela tiden och att flera olika ord och fraser kan vara rätt samtidigt. Och är det inte rätt idag, men tillräckligt många använder det regelbundet, så blir det rätt imorgon.

    Och är inte det en himla tur? Själv tyckte jag tjugohundra och karaktär var urlöjligt för några år sedan, men nu använder jag det utan att blinka.

  28. ab

    Men jag blinkar! Jag blinkar som en agafyr och det går ju inte an, så för mig är det tvåtusen livet ut…

  29. Ullah

    Håller med AB! Inget tjugohundra för mig!

    Och angående sopsortering: har man inte bil blir allt så mycket svårare. Vårt samhälle är ju uppbyggt kring bilen.

  30. Jag måste bara säga att jag tyckte det var väldigt underhållande att läsa ab:s kommentarer idag, särskilt meningen ”Ja, vi små själsfina greker måste till slut böja oss för den vulgära romerska krigsmaskinen…”

    😉

  31. ab

    Jag faller genast om era respektive halsar!

  32. Medan AB har hemfallit åt halshängning, ber jag att få fråga vad man ska kalla åren 2000–2999 om nu åren 2000–2099 har lagt beslag på ordet “tvåtusentalet”.

    (Och så skyndar jag mig att skapa ett nytt blogginlägg så att diskussionen dör med denna min kommentar, ha!)

  33. Nej, du!
    Logiken (eller ologiken) är ju att slaget vid Hastings var tusensextiosex. Och det kommer vi ha svårt att säga på annat sätt.
    Men visst rullar tjugohundraåtta bra i munnen så jag håller med.

  34. ab

    Ack du puritan! Tvåtusen nittionio går ju lika bra att säga som tvåtusenåtta – men sedan kommer år 2100, och det är DÄR den gordiska knuten ligger begraven, inte sant? För att inte tala om vid till exempel 2152.

    Vi kommer att säga det som är lättast, utan att det för den skull behöver bli en heltäckande regel. (Jag säger nittonhundrafemtio, därför att ett tusen niohundrafemtio är bökigare att ta i munnen).

    Jag kommer inte att finnas år tvåtusen ett hundra, så därför passar jag på att säga det årtalet nu. Det känns bra. Förmodligen skulle jag också säga tvåtusen etthundrafemtio – för är det verkligen enklare med tjugoetthundrafemtio?

    (Om du öppnar nytt blogginlägg om denna brännande fråga, ber jag att få flytta denna kommentar dit!)

  35. Året tjugoettfemtiotvå tänker jag leva. För det lät vådligt tufft att få stycka upp det på det viset.

    Sen undrar jag lite hur man gör i en liten förening där det slängs juiceförpackningar i komposten. Med adresserade kuvert också. Ihop med lite kompost -i samma påse som för att maskera.

    Får jag då gå och ringa på, eller bör jag snarare tömma påsen utanför deras dörr? Inte kanske för att verkligen statuera exempel, utan mer för att dölja att jag gick igenom komposten…

  36. Jag borde verkligen skriva ett inlägg om årtal och tusenden … imorrn.

    – Vi ses nittontrettio.
    – Ok! Menar du halvåtta elelr framtiden?

  37. ab:Även jag!
    Vadå?:
    Njuter av
    Vi små själsfina greker måste till slut böja oss för den vulgära romerska krigsmaskinen…
    Denna formulering är härmed införlivad med min citatsamling!
    Skrivet således 21/2. Dagens ämne kommer förmodligen inte svinga kommentarerna till denna sublima höjd.

  38. ab

    Meeen tack, du blyga!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.