Hoppa till innehåll

En Kent-konsert senare

Nu haver jag på Kentkonsert varit. Hör ni vad det piper i mina öron?

Som jag har berättat förut är jag ingen van konsertgåare. Jag var med när Thomas Di Leva slängde av sig sin pannlock i Kungsträdgården på 80-talet och jag njöt av Robbie Williams i somras. Däremellan är konserterna få men barnafödslarna desto fler.

Jocke Berg. Eller Broder Jakob. De ser precis likadana ut.

Kent föregicks av något som skulle kallas förband och hette Familjen. Det var en kille som pipsjöngrappade singback med en polare som vred på rattar. Den djefla mannen somnade bums. Jag funderade på om jag som förband kanske skulle kunna hålla en intressant föreläsning om svenska skrivregler där på scenen.

Men. Kentarna kom och Kentarna var … Kent. I sin hemstad. Lovely. Jocke Berg berättade att han just här i Sporthallen hade sprungit omkring med ett rött gympaband och spelat basket.

– Jahoooooooooooo! skrek jag så att ingen hörde eftersom alla andra skrek lika mycket (fast kanske inte åt just basketen).

Alla bandmedlemmar bytte gitarr med varandra eller med mystiska män som lösgjorde sig ur skuggorna, Jocke styrde våra rörelser som sutte vi fast i snören vid hans händer – vi sjöng med och dansade och vrålade och struntade helt i att ljudet ibland var både burkigt och skrälligt. I slutet fick keyboardisten, ombytt till frack, gå fram till micken och till stort jubel fria till sin flickvän:

– Vill du gifta mig med dig. Eh. Dig med mig?

Flickvännen Pernilla zoomades in med ljus (spotlightades?). Tyvärr skakandes på huvudet. Jocke Berg tog över och spelade sista låten så att vi alla skulle glömma tragedin som nyss utspelats. Jag fastnade i gammalt handbollsklister och trampade på en enbent man samt fick glitter i dekolletaget. (Vilket var synnerligen imponerande eftersom jag faktiskt hade en t-shirt på mig.)

Efter andra inklappningen exploderade en glittermaskin som tack.

När konserten var slut, satte sig drivor av ungdomar på sporthallsgolvet och recenserade varandras bilder, filmer och ljudupptagningar på mobilerna.

– Det här var preciiis när han sjöng Haaaagnestahill!
– Men kolla här, jag fick med när han gjorde hjärtat med händerna!
– Lyssna! Ljudet är skitbra!

(Sju öron trycktes samtidigt mot en liten mobil.)

Detta var såpass intressant att jag satte mig på huk för att ta bilder och sedan gå hem och blogga om det. Ja. Vi har alla våra böjelser.

Men inte förrän nu ser jag texten på tröjan. Innovativ språkbehandling?

——-
Columbus med Kent. (Vald bara för att jag har just den i huvudet nu.)

Share
Publicerat iBloggen

25 kommentarer

  1. Uschdå, nu fick jag lite konsertabstinens! Jag är typen som helst ska höra livemusik åtminstone en gång i månaden för att känna mig nöjd och glad. Men nu var det alldeles för längesen.

  2. Någonting, sen kom någonting, sen kom någonting, sen kom någonting. Någonting, någontiiiiiiing!

  3. Orangeluvan

    HADE DU INTE ÖRONPROPPAR!?

  4. Lotta

    Kent i Eskilstuna? Borde vara en lätt fanatiskt stämning, men det är det kanske alltid på Kentkonserter, förstås.
    Men jag blir väldigt orolig för keyboardisten med flickvän… (Före detta?)

  5. Orangeluvan: Visst hade hon öronproppar, gula och granna. Bredvid oss stod en man som hade stoppat in två stycken i varje öra. Månhända hade han dubbla hörselgångar.

  6. Rena rama öronskydd väcker ju en del uppmärksamhet men öronproppar är förfärligt viktigt!

  7. Familjen = högljudd slätstrukenhet framförd av Ratt-Muffe och en skuttande, viftande Thomas Öberg-epigon.

    Det kändes som en illa repad skolkonsert.

  8. Ica

    Familjen var ju hur bra som helst om man inte tittade på han som studsade (som sedan illustrerades av den djefla mannan).

    Glittret sitter som klister på kroppen! Det gick inte ens bort i duschen och överallt ligger det guldsträngar. Hittade till och med tre hemma hos er 😀

  9. Ica

    Och Pernilla svarade ja, trots huvudskakningen tror jag.

  10. Jag har en fantastiskt konsertvår att se fram emot! Jävlaranamma (Gôterborgsskämt till musik typ), 22 Pistepirkko, Nick Cave och KISS (fast där får jag ta med ett teleskop för jag hamnade lååååångt bak! :0( ). Sen avrundar jag med The Boss, men det är ju först i juli så det kan komma mer innan dess. Jo, Freddie Wadling lirar Korpen på Stadsteatern och det utlovas Rammstein på repertoaren!

  11. Den djefla mannen somnade bums.
    Jag är som Frans G Bengtssons favoritläsare: (ur Folk som sjöng)

    Snarkade han?

  12. Orangeluvan

    Tack för det lugnande beskedet, Olle.

  13. Fast när jag skulle posera för en bild, hade jag the öronpropps i näsan. Nu har jag snor i öronen.

  14. Berättigad fråga, Den Blyga. Men om den djefla mannen hade snarkat, hade jag ju inte hört det eftersom jag hade proppar och Familjens “musik” i öronen.

    Apropå nååågontiiing (kommentar nr 2), måste jag ju länka till ingenting.

  15. Jag är, trots att jag närmar mig livets mitt, nästan newbie på konserter. Två, totalt, tror jag det är, varav en var Robbie Williams konsert på Stadium (julklapp från mig till maken). Med öronproppar.

    Har jag månne missat något?

  16. “Har jag månne missat något?”

    Det är precis som när man råkade missa ett avsnitt av Macahan. Konserten är en upplevelse, men minst lika viktigt är att känna “jag var faktiskt där”. Hade jag haft ett uns vett, hade jag varit på åtminstone en Boss, en rullande sten och en Bowie. But no.

    Det finns de som kan berätta att de 1963 kunde ha sett Beatles i Eskilstuna, men att de “inte iddes gå”. (Ska uttalas med gnällröst.)

  17. En STOR poäng med att lyssna på Kent: man slipper vara orolig för falsksång.

    /En som ofta upplever oroande falsksång på tv

  18. Men!

    (Jag skriker upprört.)

    Vad är detta? Jag har hittat två korrfel i texten — som ingen har påpekat! Har ni tappat stinget helt?

  19. Menar du att du missade tröjryggstexten i kamerasökaren? Vilken underbar känsla för en språkpolis att se den dyka upp sådär helt oförberett. Ovetandes släpade du hem bevis på 9órnas särskrivningsbenägenhet!

  20. Tack, Rigg, den där kommentaren har jag väntat på hela dagen!

  21. Ö-helena: Vilken är då konserternas konsert, alltså den allra största konsertupplevelsen? Du med din erfarenhet har ju ett digert material att ösa ur.

  22. Men vilken svår fråga! Jag tycker för det mesta att den senaste är den bästa! Men The Clash på Olympen i Lund 1979 (eller kanske 1980) är nog den konsert jag är gladast för att ha sett så här långt efteråt.

  23. Och tänk om det hade varit på det gamla svart-vita fotografiets tid… Du står där i mörkrummet och ser texten växa fram, långsamt, i skenet av den röda fotolampan. Det du…

  24. Maken brukar skryta med att han var på Bowie på Ullevi någon gång anno dazumal (1980?)

    (Har inte wv börjat bli extra gnällig?)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.