Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Obegripligt dumsnålt – eller listigt?

STOPPA PRESSARNA – AMAZON ÖPPNAR I SVERIGE!

KOM OCH KÖP KONSERVERAD GRÖT!

NUUUU, FÖR IMORRN ÄR DET FÖR SENT!

Amazons ägare är rikast i världen och med sina tusen miljarders miljoner kunde han inte hyra in ens en liten, liten språkgranskare till sajten som en normalt funtad människa. Eller så tänker han att ”all publicitet är bra publicitet”.

Alla rapsfält (eng: rape) på olika tavlor sägs föreställa ”våldtäkt”, alla tuppar (eng. cocks) är naturligtvis kukar medan katterna (eng. pussy) blir fittor. Jamen på det här viset vi kanske tar udden av orden och vänjer oss så att de inte uppfattas som stötande.

(Ber om ursäkt för språket.)

Jag och många med mig har surfat runt på sajten (som jag definitivt inte tänker länka till förrän den är korrläst) och tagit bilder.

Pssst, Amazon: jag tar ett lakan i timmen om ni vill ha min proffsiga hjälp.
(Lakan = sheet.)


Uppdatering!

Bidrag från kommentatorsbåset: en på riktigt snuskig sak, som har blivit en keps!

Share
30 kommentarer

Hur hänger ni upp tiden?

Söstra mi – aka Orangeluvan – satte släkten till att skriva upp hur de hänger upp tiden sedan de föddes. Årtalen alltså. Eller konkret:

– Vad har hänt per år sedan du föddes? Tänker du på det? sa hon
– Vet inte, sa nån.
– Nej, sa flera.
– Årtal är trista, sa en person.
– Inte 1066, det är ett bra årtal. Och 1912! För att inte taaala om 1956! sa jag ivrigt.

Släktens magra bidrag. “Här hände ingenting.”

Själv kan jag inte låta bli att säga ”då dog Churchill” när någon säger 1965. Oerhört störande. Eller ”då åt jag mitt livs första pizza med ansjovis på” när månlandningen nämns. Och så måste jag tjoa ”1973!” när modet med snickarbyxor omtalas.

– Förlåt, det kanske jag har berättat förut? brukar jag sedan säga för säkerhets skull eftersom jag med stor sannorlikhet har det.

(Men just när det gäller snickarbyxor är det lite komplicerat. Redan på våren 1972 var de som hetast, men jag fick dem inte förrän de var snudd på töntiga 1973. Fast då flyttade vi ju från Lund till Luleå i samma veva, där modet led av lite eftersläpning. I andra modesvängen med snickarbyxor var jag 1978 nästan först med det senaste.)

Så … när jag skulle skriva upp min tidslinje som på bilden ovan, gick det helt åt tjottahejti. Redan när jag kom till Lasse Berghagens mellovinst 1975 var papperet fullt. Så jag hämtade datorn.

Här får ni se knappt hälften – inte alldeles korrläst vad gäller versaler och gemener – fyllt med OS, barnflickor och mellovinnare:

… fast nu ringde min mamma och sa att nej, det var inte 1979 utan 1980 som vi åkte till Frankrike …


– Jävlar jävlar jävlar. Jävlar jäävlar!

När det gäller årtalen före min födelse funkar det likadant, varför jag är konfunderad över det där med att ”årtal är trista”. Okej, 412 f.Kr. är kanske lite trist – men tänk er då hur Aristofanes just då slet sitt hår över ”Lysistrate” som färdigställdes 411 f.Kr., och är hur rolig som helst.

Med tanke på denna min fascinerande och lite barnsliga glädje inför årtalsfakta är det faktiskt helt obegripligt att jag är så dålig på kungalängderna. (Förutom då Karl XII, som var 172 cm.)

Share
43 kommentarer

Om fem år, då …

Jag har bestämt mig för att tänka att corona-tiden kommer att pågå i ungefär fem år. Lite grann som ett världskrig liksom.

Mycket är på undantag, men det mesta fortsätter ändå att rulla på i gamla hjulspår. Barnen slutar vara barn, medan de gamla blir allt äldre. Trots allt som händer eller inte händer, skrattar man och har lite kalas då och då – fast på nya premisser, med massa handsprit, några munskydd och väldigt få fonduer.

När jag hade bestämt mig för att vi kommer att hålla på så här i fem år, kändes det riktigt, riktigt bra. Om någon kommer dragande med ett perfekt vaccin i mitten av december blir jag förstås glatt överraskad, och så är det inte mer med det!

Upplyft av denna min nya insikt – femårskriget mot corona – satte jag tänderna i denna dag: en normal tisdag. Men två snabba möten med stora instanser (det som förut hette Landsting men som numera heter Regioner) om kommande digitalföreläsningar gled iväg och tog flera timmar. Ett klick på en sajt som gjorde reklam för solceller på tak resulterade i fyra telefonsamtal från solcellsexperter som på inga villkor ville mejla offerter utan prata om taklutning, väderstreck och vår skrala ekonomi.

– Jag vill inte låta dryg, men din approach är helt fel, Lotten.

Sa en.

– Tssst, det är bara att låna på huset! ALLA lånar på huset!

Sa en annan.

Timmarna gick. En trevlig språkfråga per mejl gjorde att jag trasslade in mig i en jätteutredning som jag inte alls hade tid med (om ”skägget i brevlådan”), och så kom Artonåringen och bad om ursäkt för att hans epilepsimedicin var tvärslut och han inte skulle hinna hämta ny idag.

Och det var då min dagsplanering for helt käpprätt åt helsefyr.

När jag kom till Apoteket, var det åtta nummer före mig. Efter 45 minuter var det fem. Bilden tog jag för att dokumentera hur synd det var om mig.

Och så fortsatte det i den stilen – jag

  • fastnade i bilköer
  • glömde handlingslappen
  • tappade bort min lilla handspritsflaska som jag är så duktig på att använda
  • glömde att jag behövde köpa bröd och det var minst en kilometer från kassan till bröddisken
  • åkte till biblioteket med fel böcker
  • skulle prompt in i en affär som bara släpper in åtta personer åt gången.

Och vips, var ”arbetsdagen” slut. Jag ryckte på axlarna och tänkte ”äsch, jag har ju fem år på mig att hinna ifatt!”, slappnade av och gick ut på dagens basketbollpromenad i spöregn.

Och hittade då något upplyftande mystiskt och väldigt annorlunda. Det är en liten näbbmus (?) och en större mus, som hade mött döden samtidigt, så här nära varandra. Vad tror ni har hänt?

“Two little mice fell in a bucket of cream. The first mouse quickly gave up and drowned. The second mouse, wouldn’t quit. He struggled so hard that eventually he churned that cream into butter and crawled out.”

Sensmoral: ge inte upp. Det är bara ungefär fem år kvar!

Share
46 kommentarer

En gång till! En gång till! OMTAG!

Nu blir ni kanske besvikna. Av rubriken att döma skulle jag nu kunna berätta om mina spexerfarenheter (observera p:et) när jag iklädd endast korsett trippade över scenen och fick applåder för ingenting. Ropen skallade …

– En gång till! En gång till! skrek lundensarna.
– OMTAG! skrek stockholmarna.
– Kläu peå daj! skrek lustigkurrarna.

Och dääär trippade jag över scenen. Igen, igen och igen.

Men nu är det så att vi har tagit klivet in i mars igen. Eller om det är april. Repris, liksom. Kanske är det rentav blott oktober? Detta har hänt idag – vilket helt klart är ett omtag:

• För blott ett par minuter sedan fick Artonåringen veta att hans gymnasieskola tvärt avbryter all undervisning på plats och från och med måndag kör med distansundervisning som i våras. Tre personer (personal & elever) har blivit smittade på kort tid, och därför tar skolan det säkra före det oräkra.
• Spanjorens basketmatch imorrn är flyttad för att ”hela Nässjö” är satt i karantän (förmodligen är det inte en riktigt korrekt formulering från Svenska Basketbollförbundet).
• Tjugosexåringens basketmatch imorrn ska spelas precis som vanligt med all möjlig kroppskontakt.
• Alla trattkantareller har dragit nåt gammalt över sig eller flyttat hemifrån.

Men se här, uppfinningarnas moder, yada yada. Basketmatcher som kan spelas, ska spelas. Med max 50 personer per hall – så med alla spelare, coacher, sekretariat och domare finns det plats för kanske en fotograf och två chaufförer. Hej vad det går, spela spela spela, ingen som helst kroppskontakt före och efter matchen och med sprit ingniden boll och handsprit som flödar över tiljorna samt mellan fingrarna – vi ska studsa boll!

Och just idag uppvisade vår spanjors broder sjukdomssymtom. Spanjoren fick tillsammans med hustrun – Tjugosexåringen – hoppa in och coacha ett gäng 13-åringar genom att

  1. ha spanjor-brorsan sufflerande i örat
  2. ha mig fejstajmande matchen på mobilen.
Den snörvlande och i karantän placerade coachspanjoren bor i mobilen i min hand där. Vår spanjor har honom i öronen via röda sladdar.

Vår spanjor tog sig åt öronsnäckan och tystnade, blundade och lyssnade. Och så översatte han det som nyss sades på spanska till perfekt svenska samtidigt som han censurerade svordomar och emotioner.

Pfuuuh. Matchen slutade i en hedersam förlust där grabbarna fick beröm och hurrarop – precis som det ska vara.

Sedan var det dags att ta en av 172 basketbollpromenader i skogen. En gång till! Omtag! Men inga trattiga kantareller hittade vi.

Men … excuse my manners. Hur mår ni? Är allt som förr? Vad händer?

Share
22 kommentarer

I Dalarna: svampplockning och diverse skiften

Precis som för ett år sedan åkte vi – gymnasiekompisarna – mot Dalarna för att äta oss feta norr om Säter. Svamparna var det inte mycket bevänt med i år; på dubbelt så lång tid fick vi ihop ungefär hälften så mycket. Men då hann vi också förirra oss ut på en stor myr för att leta efter tranbär, som plötsligt blev väldigt viktiga.

– Tranbärssåsen! sa såsmakaren.
– Vilken sås? sa vi andra fyra.
– Till lammet! Samma sås som förra året! sa såsmakaren uppbragt.
– Gjorde du en sås förra året? sa de fyras förvirrade gäng.
– Minns ni inte min sås från förra året? snyftade såsmakaren.
– JO! DEN VAR JÄTTEGOD! sa fyra glömska kamrater i korus utan att minnas ett jota.

– Dom växer i långa revor så hittar ni ett, finns det säkert fler i närheten! ropade den av oss som var van vid tranbärsjakt.

Efter en lång stunds klafs och klet i vätan, kände vi oss färdigplockade. Vi samlade ihop oss för att skåda den samlade skörden.

Ett tranbär! Alla beundrade vi den lilla röda juvelen.

Och så fortsatte vi den ämrans jakten på trattisar som förklär sig till lövhögar och barksräp.

Det här lovade gott, men var tyvärr bara en enda ensam tratt-tuva.
Plötsligt fick jag lite ont i hålfoten.

När man går där och fnular och letar svamp, far samtalsämnena som pingisbollar i en tornado. Vi avhandlade bl.a.:

  • föräldrar som går vilse
  • föräldrar som cyklar omkull
  • barn som inte flyger ut
  • barn som skaffar barn
  • en herrans massa coronaerfarenheter – framför allt det faktum att det är ganska tyst om patienter som har drabbats av bestående hjärnskador pga. syrebrist.

Och så var det ju det här med storskiftet. Och Lillskiftet? Stötskiftet? Lankskiftet?

Vi kunde inte alls enas om vad skiftena hette eller när de ägde rum, och bestämde oss snabbt för att det var våra lärares fel. Men nu har jag försökt få klarhet i detta.

Storskifte – mitten av 1700-talet. Man ville minska jordsplittringen och tvingade bönderna att sätta ihop de små åkerlapparna till stora, mer lättbrukade åkrar.

Enskifte – i Skåne 1803 (andra delar av Sverige, men inte alla, från 1807). Man kan fortfarande se resultatet med ensamma gårdar som har stora åkerarealer runt sig. Detta var inte lika effektivt i övriga Sverige där jordkvaliteten kunde variera stort på ganska små områden.

Laga skifte – en sorts kompromiss från 1827, som mer byggde på frivillighet. (Som inte kunde uppbådas i Dalarna.) Åkrarna slogs ihop och husen flyttades, fast mildare än under Storskiftet.

Skiftesreformerna under 1700- och 1800-talen (och för all del även på 1900-talet) förändrade landsbygden: den samlade Bullerbybebyggelsen spreds ut som när man slänger ut tärningar i Yatzy och ägorna samlades i stora Monopolbrädesliknande fyrkanter runt husen. Som exempel kunde sex tättbebyggda byar förvandlas till åttio solo-gårdar med varsin stor åkermark runtenom. Gymnasiekompisen Marit konstaterade stilla:

– Skiftesreformen är nog orsaken till det svenska vemodet: vi fick ju liksom inte bo kvar i byarna med våra polare efter 1830-nånting.

I Dalarna gällde en specialare som komplicerade jordlotterna – realarv – där inte blott den äldste sonen utan alla barn vid föräldrarnas bortgång fick dela på jorden och arvet (fast sönerna brukade få dubbelt så mycket som döttrarna). Då delades marken i allt mindre bitar och alla var ganska nöjda med det. Eller som Ninja-Malin skrev i en kommentar:

”Problemet är ju att efter alla arvsskiften så finns det ägoremsor i skogarna som är ett par kilometer långa och en halvmeter breda. Väjer man för en storvuxen tall är man genast inne på nästa äga, om inte den bredvid nästa äga.”

Karin mindes i en annan kommentar:

”När syrrans make var bestämkarl i Mora hade han ärende uppåt kommunens norra trakter och knackade på hos en äldre kvinna för att diskutera någon kommunal angelägenhet. Kvinnan gläntade förskrämt på dörren och frågade om det var krig. Nej, det var det ju inte.

– Usch då,  mente kvinnan, då ä dä laga skifte!”

Men nu tillbaka till nutiden och svamparna. För inte nog med att jag hade ont i hålfoten efter pinnen – när pinnen var utdragen hade jag ju ett hål där istället. Hål i hålfoten! Och strax därefter en blöt yllestrumpa. Sedan hände detta, när jag helt obekymrad gick och trallade på en svampsång:

Hela högerbenet försvann ner i underjorden!

När jag med kamraternas hjälp hade kommit upp ur den mystiska hålet, ramlade vi alla fem istället ner i en liten myr som var proppfull med … tranbär.

Nästan två liter!

Skyddsombuden i församlingen godkände inte tranbärsplockarpositionerna, så med krum rygg vacklade vi alla hemåt i kvällningen.

Men först trillade jag förstås omkull och spillde ut en hel korg med svampar.

Dagen efter – på väg söderut – stannade vi till på en stor loppis, där man på toaletten kunde njuta av denna poesi:

Heja Dalarna!


Pssst! I SVT:s Öppet arkiv finns tv-serien Macklean (1993), som handlar om skiftet och om Rutger Macklean.

Share
35 kommentarer

Fopoll mot Kroatien!

Nu är det ju på det viset att Sveriges fotbollskillar ska spela mot ett lag som har roliga matchdräkter med rutor på.

För att mittenområdet i flaggan ju ser ut så här.

Och det är en så kallad ”viktig” match i Nations League (hur nu nåt annat än hälsa och överlevnad kan vara viktigt i dessa dagar) som har en liten konstig påverkan på hur vi kommer att spela i VM om tusen år i framtiden. Om vi tar oss till VM, vill säga.

Och här sitter jag och kan inte låta bli att rapportera fastän ingen egentligen bryr sig. Men ni får i alla fall njuta av

  • rutorna på motståndarnas tröjor
  • alla gånger jag måste stava till efternamn med -ic
  • alla känningar i ljumskarna
  • huruvida nationalsången spelas i expressfart eller ej.

Vaddå -ic? Jo, i Kroatiens lag finns (jag fyller på fnuttar allteftersom jag googlar fram dem):
Ivo Grbic, Dominik Livaković, Borna Barisic, Domagoj Bradaric, Filip Uremovic, Marcelo Brozovic, Mateo Kovačić, Luka Modric, Mario Pasalic, Nikola Vlašić, Andrej Kramaric, Mislav Orsic, Ivan Perišić, Bruno Petkovic, Ante Rebic och förbundskaptenen Zlatko Dalic.

I Sveriges laguppställning finns bara en -ski:

Kulusevski. Ja, åsså Olsen som ju är halvdansk.
Kuriosa: så här ser vår jädra tv-installation ut.

Vaddå ”utan fnuttar”? säger allmänheten. Jo, säger jag, det finns fnuttar som man skiter i. Till exempel heter ju en viss kändis Zlatan Ibrahimović med en fnutt på c. Som alla skiter i.

‘2
Den kroatiske spelaren Kovačić (med två fnuttar!) gör nåt dumt så att vi får frispark. Och si på fan, vi har ju en fnuttspelare som står beredda att ta den (men inte gör det): Dejan Kulusevski. (Jag ska strax lista ut var de eventuella fnuttarna ska sitta.)

Fnutt-galore!

‘8
Och vips, går flera minuter när jag bara försöker räkna rutor på tröjor och skador i trupp samt feluttalade namn, när Kroatien gör mål.

Som blir underkänt! Yeah! Alla var offside!

Ett mål. Fast inte.

’14
Marcus Berg halkar.

’15
Mikael Lustig halkar.

’16
Alexander Isak halkar.

’17
Det regnar som faan.

’23
Det regnar fortfarande som faan. Men vi har lyckats krångla oss fram till mål! Ett skott! En tåfjutt! Hej! (Den rutige målvakten räddade.)

’27
På nåt mysko sätt har Kroatien prånglat in 23 spelare på planen medan vi bara är 11.

’29
Albin Ekdal blir JÄTTEKNUFFAD och faller som en fura och gär det listigaste en fopollsspelare kan göra: landar med händerna på bollen. Pfuittt! AVBLÅST!

Föreställ er nu domaren, som har två val:

  1. döma hands på Ekdal
  2. döma frispark för den omkullsparkade Ekdal.

Det blev frispark.

’31
Okej, det var inte helt oväntat: Sverige passar lite snett och Kroatien springer på mål och tjongar iväg ett skott som vår målis Olsen inte ens hinner se. Det är 1–0 till Kroatien och jag är sååå sur.

Ploff!

’32
Victor Nilsson Lindelöf halkar.

’33
Mikael Lustig halkar.

’34
Alexander Isak halkar.

’35
Nikola Vlašić får ont i en visdomstand. Världens samlade läkarvetenskap springer in på planen och ger honom vaccin.

’39
Det regnar som hade gud en hel dusch att rikta mot just den här matchen.

’41
Vi borde låna skidlandslagets rutiga dräkter från 1988. Vi är så underlägsna Kroatien, som spelar strålande i sina rutor.

Gunde i rutor.

’42
Marcus Berg halkar.

’43
Pontus Jansson halkar.

’44
Emil Forsberg halkar.

’45
Det är vår tur att göra mål! Vi fixar och trixar! Hej vad det går! Nej! Vi missar! Allt! (Men att vi kom ända fram till målområdet var väl fint?)

PFUIIIIIIITTTTT! Puh! Alla går ut till halvtidsvila för att hälla regnvatten ur dojjorna och ta på sig underställ. Janne Andersson har haft armarna i bisterställning (kors över bröstet) i en halvtimme och kommer att behöva stretcha. Domarna måste sätta sig i hårtork.

’46
Regnet diskuteras hej vilt. Man brukar när det häller ner så här faktiskt ta en paus och invänta lättning eller uppehåll. Men i dessa tider är det tydligen hopplöst att flytta matcher och ändra datum. I Kroatien släpps 3 00 personer in på läktarna på stora arenor – men blott 145 syns när jag räknar. Och de sitter under tak. Alla har fnuttar.

’47
Janne Andersson har tagit på sig kepsen. En kroat trillar. Vi måste analysera.

’48
Kommentatorerna säger att Sverige har kvar chansen – det står ju fakitskt bara 1–0. Regnet borde tydligen vara en fördel för Sverige (oklart varför) men Pontus Jansson har ju ont nänstans. Alla ser ut som dränkta katter.

Kolla vad det regnar!

’49
– TYDLIG HANDS!
– JA!
– Det måste vara straff.
– För det var hands.
– Var är domaren?
– Det är nog inte hands.
– Näe. Jag såg fel.
– Jag med.
– Äsch.

’59
Nu är det lite kul: di svenske springar om kring som kalvar på ett blött grönbete med vatten i hornen och ser ut att ha kul. Kroaterna trillar omkull med ont i ögat. I örat. I njuren. Foten. Knät. Själen.

’60
Mario Pašalić kommer in på planen – inbytt för att Mateo Kovačić har vatten i örat.

’64
Marcus Bergs röda näsa lyser upp planen som en fyr

’65
Mittfältsspelaren Victor Claesson, som har haft mer ont i ett knä än jag, kommer in på planen istället för den presumtive målspottaren Alexander Isak. Nu ska Claesson alltså in och göra … mål?

’66
Apropå mål … så gör Marcus Berg nu mål. Vänta, va? Ja!
Vi kvitterar! Emil Forsberg passade Berg och SCHWUPP!
Det står 1–1!

Forsberg–Berg–Målbur!

’73
En kroat rycker Marcus Berg i armen, som ser så förnärmad ut att domaren inte vågar annat än att blåsa frispark för Sverige. Den där Bergska minen ska jag öva in; den kan man nog tjäna pengar på.

’75
Vår unge, blivande storstjärna (säger dom som vet) Kulusevski trillar och faller, snubblar och ligger i målområdet. Han är antingen rund under fötterna, väldigt hårt uppvaktad eller drabbad av kristallsjuka. Men inga straffar får han.

’76
Alla är upprörda. Något verkar fel. Ah. Spelarna är bara lite oense om linjernas placering. Seså, spela vidare nu.

’83
Det är sju minuter kvar när de svenska spelarna går vilse värre än jag – i straffområdet. (Ibland skriver jag straffområdet, ibland målområdet. Jag tror att det är samma sak.)

Och så står det 2–1! Vi ligger under och kommer att förlora uhuuuuu och Pontus Jansson som är stor, brutal och cool är den som går mest vilse och som kommer att få elaka kommentarer.

2-1. Pontus Jansson “som släpper sin spelare på vänstran” är inringad, för det är synd om honom.

’86
Nu är jag ohyggligt sur och ogin mot allt och alla. Kroaterna verkar byta in 300 nya, fräscha spelare ideligen, som av tv-kommentatorerna kallas ”stora”.

Och så är de bara 183 och 186 cm långa! Vaddå stora? Far och flyg! De är från Lilleputtland och klarar inte alls att stå emot oss!

(Säger jag. Och suckar.)

’88
Eskilstunasonen Sebastian Larsson, som brukar få starta matcherna och vara kapten, byts nu in. Så dags, va? (Jag är fortfarande sur och ogin.)

’89
Galen av irritation, sur och ogin samt omgiven av dåliga rådgivare finner jag att Sverige gör ett mål som blir underkänt. Vi vrålar, slår ut med armarna och kastar Ferlins samlade verk på varandra.

Kolla, det finns fler som slår ut med armarna!

’91
– Det gäller att chansa, säger kommentatorerna.
– Ja, nu kan vi inte gå på säkerhet, säger kommentatorerna.

En passning når inte sin tänkta mottagare.

– Men vad gör han, vad är det där för passning?
– Man kan inte chansa på det sättet, säger kommentatorerna.
– Ja, säkra passningar är bättre, säger kommentatorerna.

’92
HANDS! Kroatien tar på bollen med handen! Ingen ser det! Jo förresten! Alla svenskar ser det!

’93
Sebastian Larsson halkar.

Pfuiiiiitttttt! SLUT! Bittert och surt! Gah!

Här skulle vi ha fått ett mål godkänt, för bollen tog på kroatens arm istället för att gå i mål, men det gills inte för att bollen först tog på kroatkroppen.

Men imorron är en annan dag, och då ska jag spela basket och inte alls vara sur och ogin!

Share
17 kommentarer

Lokalvårdare – hygientekniker – parkettkosmetolog

Jag har en kompis som jobbar på ett städföretag (så undviker man att skriva titeln), och som mestadels städar hos äldre människor som inte längre når ner till dammtussarna.

Den här tjejen bör nu ha fyllt 80.

De är med andra ord födda på 1920- till 40-talen och har upplevt världskrig, ransonering, smäll med grötslev på rumpan, Elvis och flower power samt det absurda 80-talet. De går bredvid och håller ett vakande öga bakom axeln på min kompis.

– Du har missat en fläck där.
– Oj, gnugg, gnugg, såja.
– Du fuskar väl inte?
– Nejdå, titta här så fint det blir.

Min kompis berättade att det där – som hade fått mig att vilja ta fram en megafon och skrika i kundernas öron att de ska dra åt helvete och att det finns värre saker än en fläck – inte alls gör henne ilsken.

– Äsch, dom behöver bara prata.

Plötsligt slog det mig att mina föräldrar (lärare med då feta löner) under några år i mitten av 1970-talet anlitade en ”städtant” (ja, så sa vi) som hette Nanna. Som vi aldrig i livet ville prata med.

Nanna såg ut så här, fast tvärt om.

Hon kom en gång varannan vecka och var en väl förborgad hemlighet eftersom ”att ha städerska” i alla fall i Luleå var ett brott i nivå med mord. Och en källa till enorm ångest.

– Hon kommer imorrn!
– Redan?
– Kom nu alla! Städa!
– Förra gången klagade hon på telefonsladden, så den trasslar jag ut nu!
– Jag torkar bort tvättmedlet vid tvättmaskinen! Hon gillade inte att vi hade spillt.
– Ska vi låsa tv-rummet så att hon inte går in där eftersom soffans ena ben sitter löst?
– Nej, då kommer hon att ställa massa frågor!
– HERREGUD, hur ser det ut i kylskåpet?

Vi blev till slut tvungna att avsluta Nannas städning eftersom vi kände oss som grottmänniskor i jämförelse med henne. Och för att jag av en kompis hade fått frågan vem det var som stod och gnodde i köket. Oförberedd svarade jag – som ju annars är en hejare på att ljuga – lite blygt:

– Eh. Jag vet inte.

I dagboken gjorde jag sedan en lista på bättre lögner, där ”min mormor” ju hade varit det mest naturliga och ”Eva Rydberg” det mest absurda.

I min jakt på städbilder som jag skulle kunna pynta detta inlägg med, stötte jag på salig Stig Grybe från 1974.

Det finns så mycket att analysera. (Källa: ”classic picture”.)

Därifrån (”man med städredskap i orange miljö”) var steget inte långt till en artikel om min svärfar i Damernas värld 1970:

Men hur är det nu med min rubrik: Lokalvårdare – hygientekniker – parkettkosmetolog? Jo, äsch, det är ett minerat språkfält. Men varken hygientekniker eller parkettkosmetolog har tagit klivet in i finrummet (SAOL) än.


I skuggan av städningsbestyren kom jag nyss på att Svenska Akademien kl 13 berättar vem som tilldelas årets Nobelpris i litteratur. Låtom oss hoppas på en rättstavad och korrekt formulerad motiveringstext!

Det blev Louise Glück (född 1943), en amerikansk poet från en ungersk-judisk släkt. Hon ”skriver en berättande, tillgänglig poesi och har i flera verk utgått från antika myter”. Hon skriver jättebra! (Jag har snabbkollat nu, så jag är i sanning ingen kännare.)

Motiveringen på engelska:

”… for her unmistakable poetic voice that with austere beauty makes individual existence universal.”

Och på svenska (inte helt lätt att hitta):

”Nobelpriset i litteratur 2020 går till den amerikanska poeten Louise Glück för hennes omisskännliga, poetiska röst som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell.”

Ack. Nu kommer tidningarna att skriva ”Louise Glück fick Nobelpriset för [och nu blir det fel] hennes [ryyys] omisskännliga, poetiska …”

Åh, intressant kompromiss i Expressen:

Traditionsenligt mejl till Svenska Akademien:

Share
45 kommentarer

Galenskaper i USA

Nu, så här drygt fyra år efter att jag skrev ungefär ”så tokigt det är i USA, där den där Donald Trump tror att han kan bli president”, är det som bekant galnare än nånsin.

Inte nog med att diskussionen om munskyddets vara eller inte vara verkar vara den viktigaste vattendelaren. Inte nog med att man för att få rösta måste registrera sig, fylla i ett papper, få tillbaka ett annat papper, sedan ansöka om att få poströrsta om det är det man vill och se till att det är minst en månad i förväg för att vara säker på att rösten kommer fram i tid eftersom Donald Trump har beordrat stater att ta bort brevlådorna. Inte nog med att presidenten twittrar som en galning om petitesser.

Nu är han (förmodligen) sjuk i corona, och då vet ingen vad som egentligen händer eftersom man av tradition döljer alla presidenters åkommor. Här är några sjukor som ingen kände till vid tiden:

Woodrow Wilson drabbades av en svår influensa, och fick ett par månader senare en stroke.

Roosevelt satt pga. polio i rullstol eller stapplade på kryckor – något som sällan visades på bild, men som de flesta kände till.

Roosevelt till höger, inte jättepigg.

Dock var han i så dålig form inför ett av valen att hans läkare skrev att presidenten ”kommer inte att överleva fyra år till, han kommer att dö på sin post. Han fick rätt; FDR dog på sin post drygt tre månader efter valet.

Kennedy hade massa problem med ryggen och dessutom Addisons sjukdom, vilket alla ihärdigt förnekade.

Reagan höll på att dö när han blev skjuten – han förlorade halva blodmängden – men rapporterna från sjukhuset talade om ”rosiga kinder” och ”friskt humör”. När han på slutet av sina åtta år blev dement (och senare fick diagnosen Alzheimers), doldes detta så gott det gick.

Och nu denne mystiske man: Trumpen. Han har ”milda corona-symptom”, men får starka mediciner som kopplas till extremt dålig syresättning. Vita huset publicerar bilder som helt klart är iscensatta.

Bekant syn, om än slipsen saknas. Bildens ”timestamp” är 3 oktober kl 17:25 och det runda bordet står framför ett gäng … garderbober? (Källa.)
Här har han jobbat sig svettig vid ett helt annat tillfälle i ett helt annat rum. Eller inte: den här bildens ”timestamp” är 3 oktober kl 17:35 …
Naturligtvis har internets detektiver zoomat in på de viktiga dokumenten som skrivs på. Det är ett tomt papper och Trumpen ritar med en sån där famös tuschpenna som han ju gillar.

Igår slog något slags dumhetsrekord när presidenten åkte i en hermetiskt tillsluten limousin för att i tunt tygmunskydd vinka till sina supportrar som tydligen på eget bevåg står och ropar på honom utanför militärsjukhuset. I bilen kan man visserligen ha satt in någon sorts plexiglasbarriär och satt på friskluftsintaget på max, men … det är tydligen inte helt klart att det ens är möjligt eftersom bilen ska skydda mot giftattacker. (Livvakterna i bilen hade bättre munskydd.) En läkare som jobbar på just det sjukhus där Trumpen är inlagd, blev galen och riskerade sin karriär genom att twittra detta:

Och hur mår ni alla? Jag har bara ont i knäna och en blånagel, annars är det lugnt!

 

 

Share
14 kommentarer

Curlingmorsa? Nej – projektledare!

Lillpojk’n har fyllt 18 och har nu ikväll en middag för ett lämpligt antal klasskompisar som alla följer Folkhälsomyndighetens direktiv. Samma dag som han fyllde 18 fick han ta allt ansvar som vi någonsin kunde komma på, vilket inte var särskilt mycket. Som epileptiker får han ju varken dricka alkohol eller köra bil, så det här med att fylla myndig var inte särskilt omvälvande.

– Kan du hjälpa mig med att handla mat och sånt till på fredag? sa han till mig som vore han en liten sjuttonåring.
– Javisst! sa jag utan att tänka efter, för det ääääär ju så roligt att ordna fest.
– Tack. Här, du får hela studiebidraget så hyr jag dig som projektledare!

I min hand låg 1 200 kronor i ovikta sedlar.

Jag fann mig dock snabbt och satte igång. Nu börjar de samlas nere i köket. Och här ska ni få se hur projektledare Bergman har förberett.

Stek!
Stek och krydda köttfärsen.
Stek och krydda bönorna.
Stek och krydda all quorn.
“Man ska inte fräsa tacofärs i olivolja.”
Skär!
… och sätt i olika skålar:
sallad
tomater
gurka
rödlök
Jag har till och med slipat knivarna.
Guacamola! (Ja, ett verb.)
Två paket fryst avokado & två färska avokador.
Krydda som fan.
Avokadodilemmat (att svinnet är gigantiskt och grisen ständigt köps i säcken) har vi löst på detta sätt.
Häll i skålar!
majs
guacamole
gräddfil
grönsakerna
chips
Nej, man måste inte stryka den sju meter långa festduken. Observera att stolarna står lite glest så att corona ska få lite svårare att fästa. Eller festa.
Värm!
tortillas
halvmåneformade tacoskal
Jag har förstått att det är kvalitetsskillnad när det gäller tortillor, men jag köper bara de dyra när de är på rea.
Ta fram!
såserna
gräddfil
tacochips
läsk
glas
tallrikar & bestick
hundra skedar till alla skålar
Se hur jag gör mig till – förutom läsk har jag även köpt sojamjölk till ungdomarna som föredrar sånt.

Fixa!
Ljus till kandelabrarna.

Okej, mässingen kunde ju ha putsats. Men det finns det tid till en annan dag!

Om någon skulle få för sig att irra uppför trappan för att spela pingis, har jag lämnat en liten varning …

Buttericksbajs.

Ett par timmar senare är det tyst i huset. Alla 18-åringarna har gått iväg för att leka på en  lekplats … Vi smög ner i köket.

Perfekt!

Share
37 kommentarer

Early adopters

Kommer ni ihåg Blaise Pascal (1623–62) – en av de stora tänkarna? Själv minns jag bara diffust något om måttenheten pascal eftersom en släkting hade en barometer som han knackade på, varefter han drog slutsatser om lufttrycket. Han skakade alltid på huvudet, för inte var det bra och inte skulle det bli bättre heller. (Oklart vad det var som var själva bekymret.)

Pascal var en tusenkonstnär som inte bara kunde tänka, räkna, filosofera och göra uppfinningar. Ett år innan han dog grundade han med några kompisar ett sällskap som ville införa något alldeles fantastiskt: kollektivtrafik i huvudstaden. Mer än en halv miljon människor bodde i Paris redan då, men ingen hade ännu kommit på detta:

”… åttasitsiga vagnar efter fyra hästar, som ständigt företar sig samma resor, från ett kvarter till ett annat med en fastställd tidtabell – hur få som än vill åka med – och passagerarna behöver inte betala för de andra tomma platserna.”

Ungefär så här såg de ut. (Källa.)

De kallades ”carrosses à cinq sols” och kördes på fem linjer blott 1662–77 eftersom gatorna egentligen var för smala för ekipaget och politikerna inte förstod att detta var framtidens melodi och upphandlade tokigt och hittade på nya trafiksskatter. Den hajpade kollektivtrafiken försvann och kom egentligen inte tillbaka på allvar förrän i mitten av 1800-talet.

Och då kommer vi in på en annan gubbe: Everett Rogers (1931–2004), som skapade den här kurvan för att beskriva hur det går till när en innovation dyker upp.

(Den är modifierad flera gånger sedan 1960-talet, och just den här har jag översatt så gott jag kunde från engelska.)

Att vara ”early adopter” och kasta sig på nya mobiltelefoner och elcyklar är kul och coolt om man har råd. Men då riskerar man ju att även vara den som kastar sig på

  • internethandeln innan tekniken är mogen (jag fick en gång hem 5 kg citroner och 42 liter mjölk)
  • den revolutionerande bakmaskinen som förvisso luktar himmelskt men som bakar svampigt bröd
  • vattensängen, som naturligtvis springer läck.

Nu vill jag vara först – early adopter – med ett Rousseau-inspirerat slagord: ”Gån ut och förkovra eder med bollar i naturen!”

Kolla vad snygg han var, Rousseau!

För oj, vad bra jag mår utomhus och vad röda kinder jag får där jag går med min fina basketboll och tramsar! Som alla hundägare plägar göra sedan urminnes tider ger jag mig ut i rusk och plask och njuter av fågelskrän, äppelklet och fårbajs och tror att jag har kommit på nåt nytt.

Early adopter … pffft.

Men jag är i alla fall nästan ensam om att stå på huvudet i buskarna när bollen rymmer.

 

Share
29 kommentarer