Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Sverige–Georgien: VM-kval med en ny kille

Strax ska Sverige spela fopoll mot Georgien, vilket vi aldrig nånsin har gjort förut. Men det konstiga är att vi har en kort målvakt – Kristoffer Nordfeldt, 185 cm – varför vet jag inte. Kanske är långe Olsen (198 cm) fortfarande skakad efter rånet som han och hans familj utsattes för häromdagen?

Kolla vad han är liten, Kristoffer till vänster. [CC]
Nu har vi sjungit nationalsång UTI NOOOOOORDEEEEEN och Zlatan sjöng med – sedan har han även skrattat i mittcirkeln.

Ja, det glömde jag kanske att tala om: Zlatan gör idag comeback i landslaget!
Georgien har roliga och krulliga namn! Kvekveskiri! Kvaratskhelia!

1′
Pfuitt! Dutt! VRÅÅÅÅL och SKRIIIK!

(Allt hörs väl eftersom läktarna på nationalarenan är helt tomma.)

6′
Den georgiske målisen har fått grus i handskarna och måste ta av dem och skaka lite. Han påminner om en treåring i en sandlåda. Snart kommer hans mamma ner och snyter honom.

9′
Jag har jätteont i höger hälsena. Och när man har det är det komplett obegripligt hur alla på planen kan springa på så lätta fjät som de gör.

En georgier – Kvilitaia, 193 cm – spelar med nedrullade strumpor och bara ben utan benskydd! Detta måste undersökas – är han en tidsresenär från 1950-talet?

12′
Men vad kul! Vi har hörna! Dutt dutt. Svordomar. Hojt och skrik. Dutt dutt. HJÄLP! Georgien kontrar som en ångvält! Och vår lille målis räddar! Hurra, vi är bäst.

21′
Dutt dutt dutt. Nä nu måste nåt hända. Jag tycker att Sebastian Larsson (Eskilstuna) ska skicka en långboll till Zlatan, som spelar väggspel med Alexander Isak lite så att Kulusevski kan stånga sig loss framför mål och med vänstran hästsparka in bollen i målet.

24′
Nu hade vi en hörna. Det lät som när svanar brölar i luften ovanför nu på våren.

– Bröööööl borti hörnet!
– Brööööl till vääänster!
– Brööööööl där!
– Nej, brööööööl, däääär!

Georgierna lät mer som gräsänder.

28′
Fopollsmålvakter av idag har alltså pantalonger som påminner om dem som Pippi Långstrump hade i Inger Nilssons version. De verkar dock hålla bättre än alla de 800 nylonstrumpbyxor som jag måste ha köpt genom åren.

31′
Jag är synsk, för det som jag skrev där uppe i 21′, hände nyss. Fast med andra personer. Och utan mål. Nåja.

33′
Chabradze i Georgien blöder som en kalv på vänsterhanden, så nu är vi en mer spelare på plan.

33′
Det tog i runda slängar 7 sekunder, så var Chabradze i Georgien omplåstrad med ett femton meter långt bandage.

34′
MÅL! SVERIGE LEDER MED 1-0!!! Zlatan passade bollen som en skridskoprinsessa till Claesson, som duttade den i mål!

Här får Claesson strax bollen av Zlatan, som ser ut som om han är ute på en söndagspromenad.

40′
Det är så jädra bra akustik i en tom arena som rymmer 40 000 personer. Jag hörde nyss en kamera smattra till snett bakom hörnflaggan.

43′
Att av misstag klacka bollen till motståndarna är tydligen det nya svarta. Varje gång det händer kommer de brölande svanarna igång igen.

– Bröööööl fan!
– Brööööl hääääär!
– Brööööööl jaaaaa faaan!
– Ja, brööööööl, fraaam!

45′
Pfuiiiitt! PAUS! Kissa, snusa och peta näsan!

Nu har jag sett reklam där en skönhetsopererad Peter Stormare sjunger så att man ser hans nya garnityr ända ner till tolvårständerna. Och ser man på, nu dök Mikael Persbrandt upp för elfte gången på en timme.

Strax innan andra halvlek kom igång, pratade Zlatan med massa, massa av de svenska spelarna. Han är 194 cm lång och lille Kristoffer Olsson ser ut att vara … ptja, 11 år?

49′
Nu var det lite coolt. Den georgiske målisen Loria hade bollen vid fötterna och funderade på om han kanske skulle sparka iväg den eller laga äppelpaj ikväll. Detta ofokus såg Zlatan, som tjurrusade mot honom medan hela svenska laget förljde med som en man. Georgiern blev så rädd att han sparkade upp bollen långt upp på vänstra läktaren.

52′
Flera svenska spelare är arga på den franske domaren. De tjafsar. Och så kliver Zlatan in i bilden eftersom han ju snackar franska (och fem andra språk flytande) och bla bla bla … Jahaja. Det slutar med att Zlatan får gult kort.

55′
Kristoffer Olsson får också gult kort. Han blir arg på Ricky Bruch-nivå. Nu är alla sura! Svandags!

– Bröööööl frispark!
– Brööööl armbåge!
– Brööööööl han då!
– Ja, brööööööl förihelvete syttalööör!

62′
– Det gäller att vinna närkampsspelet.
– Och öppna upp på mittfältet.

Sa kommentatorerna initierat. Jag skulle vilja tillägga att bollen är rund.

65′
Ludvig Augustinsson placerar sin vänsterdoja med kraft på en georgisk sko. Pfuiiiiittttt! Gult kort!

(Det är ju så här att inget händer när man får ETT gult kort i en match. Men om man får två, åker man huvudstupa ut från planen eftersom de två då förvandlas till ett rött.)

68′
Albin Ekdal, som nyss gick på dagis men numera är en medelålders man, byts in. Olsson går ut, och ser ut som om han hade sålt alla sina bitcoin och ätit upp pengarna.

Alla svenskar är jääähääättearga på domaren. Även i de lugnaste vatten (i backlinjen) gestikuleras det och det spottas och falls omkull. Nu kanske även Emil Forsberg ska in … Efter tre sekunder på planen sätter sig Albin på rumpan och visar att hans lårmuskel har gått tvärt av. Nu kommer fem kilometer bandage att lindas runt Albins lår.

74′
Oj, det byts till höger och vänster – jag hänger inte med! Syttalööör!

81′
STRÅLANDE RÄDDNING av vår lille målvakt! Alla 185 centimetrarna for iväg i vågrät riktning och puttade bort ett jätteskott! Det är oerhört darrigt och nervöst i det svenska laget nu.

Okej, nuförtiden får man byta fyra spelare. Så det gör vi. Zlatan och Lustig ska ut. De ungtuppar som nu kliver in på planen (syttalööör, jag hann inte se vilka det var) är sådär bångstyriga och oberäkneliga och roliga som Guidetti. (Hoppas jag.)

86′
Nu är det så fiiint, så fiiint: en georgier har kramp mitt ute på gräsmattan. Sverige måste då av sportmanshiporsaker passa ut bollen så att grabben kan få vatten och massage samt 7 mil bandage på vaden. När spelet sätter igång igen, är det ju Georgiens boll – men eftersom Sverige var så rart nyss, är Georgien det också; de sparkar ut bollen över sidlinjen.

88′
Vår coach Janne Andersson blir VAAAAAANSINNIGT arg på den där fransosen som dömer. Pfuiiiitttt, så får han inte alls nån frispark fastän han protesterade – däremot får han ett gult kort.

90′
Aha. Den georgiske coachen är tydligen fransman han också, för han skriker ALLEZ ALLEZ. Kanske till domaren?

Egentligen är matchen slut efter 90 minuter, men domaren har nu bestämt att vi ska spela i 95 minuter. Så får domaren göra i fopoll, nämligen. Å vi ba:

– Bröööööööööl!

93′
Ack. Nu har georgierna blivit runda under fötterna. De faller som italienare.

95′
PFUIIIITTTTT!!! Det är slut! Vi vann med ett duttmål! Puh! Men ingen svensk spelare kommer nånsin att åka till Frankrike och aldrig nånsin ta på sig en basket basker! Syttalööör!

Tänka sig. I Georgien bor knappt 4 miljoner människor. Det här, det gjorde de bra.
Dutt-dutt.
Bröl.

Share
23 kommentarer

En minnesvärd cykeltur i december 2020

Det hände sig en mörk morgon i december 2020, att jag som vanligt blev omcyklad. Det är inget jag tar lätt på, som den tävlingsmänniska jag är.

Jag har en mycket välfungerande skitcykel med tre växlar och massa korgar på. Om jag cyklar i kyla och mörker, är jag utrustad som en julgran med lampor och reflexer, överdragsbrallor, skyddsglasögon, fulhjälm och jag vet inte allt.

Med andra ord är det ett himla bök och stök och fix innan jag kommer iväg. Jag söndagscyklar inte, utan ligger på för allt jag har emedan jag njuter av att bli trött och svettig.

Just denna morgon för tre månader sedan blev jag omcyklad av en ovanligt irriterande figur på en skranglig damcykel med tydligt kedjeproblem. Killen var komplett svartklädd från topp till tå, kom som en gäckande skugga och gled förbi mig helt utan problem.

Julgranen som var jag, tog i lite extra. Gäckande skuggan cyklade obekymrat mitt i bilvägen – till synes helt utan ansträngning – och drog dessutom ifrån. Jag kämpade, flåsade, svor lite och var i största allmänhet väldigt irriterad där jag hölll mig till vägrenen.

Vid ett rödljus hann jag ifatt honom, men det enda jag egentligen hann urskilja i morgonmörkret var att han hade hörlurar och att han flipprade med sin mobil. När det blev grönt, satte han iväg – lätt som en fjäder. Själv huffade jag och puffade och tog i så att det immade bakom skyddsglasögonen och brände av mjölksyra i låren.

Nu var vi inte längre på en bilväg, utan på ett cykelstråk. Han drog ifrån igen. Jag kämpade, flåsade och svor lite än en gång. Men då hände det! Killen tappade något! Detta gjorde mig ännu mer bestämd att kämpa ända in i kaklet; jag skulle släppa all irritation och förvandlas till en räddande ängel och barmhärtig samarit! Skulle jag ropa på honom? Nej, han var för långt bort och de många bilarnas motorer och dubbskrammel mot asfalten skulle dränka mitt eventuella “hallå”. Och grabben hade ju hörlurar i öronen.

När jag närmade mig det lilla som han tappade, anade jag att det nog var en legitimation: litet och rosa. Jag stannade. Men se på fan. Med darrande händer vecklade jag upp det tappade …

WOW! Fyra 500-lappar!

Snabbt satte jag iväg på cykeln igen. En god gärning hägrade i fjärran! Men tyvärr hägrade inte den svartklädde killen i någon som helst fjärra där på cykelvägen. Han var puts väck!

(Språklig fotnot till dagens ungdom: ordet ”fjärra” finns inte som ord. Jag tog mig samaritisk och poetisk frihet.)

Väl framme på mitt vikariejobb på Mälardalens högskola (se pilen) en stund senare, berättade jag om mina äventyr.

Adjunktkollegerna gratulerade mig till det extra tillskottet i kassan. Jag berättade samma historia för några basketkompisar, som rådde mig att köpa nya basketskor. Jag berättade faktiskt för alla människor som jag träffade hela dagen, och alla gladdes med mig. Men det skavde lite. Så jag tog tjuren vid hornen och berättade för de fem barnen vad som hade hänt. De sa förstås med en mun:

– Du måste lämna in pengarna.
– Ja. Till polisen.
– Det är ju killens pengar.
– Självklart måste du åka till återvinningen.
– Ja, fast det heter hittegods.

Så det gjorde jag.

”Vänta, jag måste ta en bild.”

Tre månader senare – i måndags – kom ett pappersbrev med informationen att pengarna nu var mina! Jag skulle hämta dem i …

… i Eskilstuna som ligger i Linköping.

Men oj, vad gratis det var!

Man är ju liksom inte van vid noll-kronorsinformation.

Nu skaver det inte. Nu bränner sedlarna i fickan! Två pengarelaterade minnen:

När jag åren 1990–93 redigerade ett danskt livsmedelstekniskt trebandsverk, drog det ut på tiden så till den milda grad att jag höll på att bli komplett tokig av pur tristess. När jag äntligen var färdig och fick min lön, bestämde jag att pengarna skulle gå raka vägen till något som var för evigt minnesvärt eller bra att ha. Det blev en symaskin – som jag fortfarande dyrkar.

När jag i höstas fick ett stipendium på 36 000 kronor, gick det raka vägen ner i det coronarelaterade skuldhålet och till inköp av mjölk och fil. Ack.

Men de här 2 000 kronorna ska banne mig användas på symaskinssättet! Ett dyrt tyg kanske? Ett par gummistövlar? Löjrom?

Sensmoral:
Lämna in upphittade pengar till polisens hittegodsavdelning – annars kan du inte blogga om det.

 

Share
24 kommentarer

Förolämpa varandra här och nu!

Invektiv är roliga. Våra svenska smädelser, glåpord, okvädinsord och skällsord är dock kanske på utdöende eftersom vi måste hålla på umgängesreglerna och se till att alla alltid har det bra. (Vilket faktiskt inte är alldeles fel, förstås.) På engelska är invektiven liksom finurligare och väldigt mycket mer brutala.

Men tänk om vi här och nu skulle ta och skapa en svensk invektivlista som gör det lite lättare att spotta och fräsa ut ilskan när det puttrar över på grund av munskydden, vaccinationerna, handspriten eller bara lite hederligt irriterande skoskav?

Som förlaga har vi de engelska – Shakesperianska – kombinationerna! (Jag skulle ha skrivit brittiska om det hade handlat om ord som sades efter 1707, men eftersom Shakespeare dog 1616 skriver jag engelska. Eller så skriver jag faktiskt ”engelska” för att språket är engelska?)

Med korrekt verk och allt! Källa.
Kanske lite mer överskådligt? Källa.

Ni kan förstås söka stöd i de Haddockska varianterna också. Så här skulle man kunna tänka sig att en svensk, tredelad lista ser ut om man inleder med ”Du din …”

  • jädra – envisa – skurk (väldigt mild)
  • förnicklade – kräkfyllda – pottskalle (lite mild)
  • förbannade – varböldslika – äckelråtta (inte så mild)

Här kan man då kombinera dem som i den engelska varianten: förbannade envisa pottskalle. Allt som ni kommer på, stoppar jag in i en tabell här! (Måste komma på hur man gör en sån, bara.)

Här finns den engelska listan som pdf.

Passa på! Fyll kommentatorsbåset med vidriga förolämpningar!

Share
51 kommentarer

Korridorfest eller totaldepp?

Jag hittade en reaprenumeration på en dagstidning, och sprang sedan ett yvigt ärevarv runt huset eftersom jag är oerhört förtjust i att hämta en papperstidning i postlådan på morgonen. I den läste jag sedan så deppiga nyheter att jag, om jag hade kunnat, hade sprungit glädjeärevarvet baklänges för att ångra denna dumma upprymdhet.

Springa? Mjae. Men jag har i alla fall på mig löparkläder. Som jag lägger fram varje kväll så att jag inte får för mig att gräva fram en knytblus.

Kanske är det de evinnerliga Zoom-mötena som bidrar till domedagskänslorna?

Fem dagars Zoommöten kan se ut så här om man samlar alla 18 bilderna på en gång och sedan anonymiserar deltagarna å det våldsammaste.

Detta ältar jag när tråkspökena dansar runt i min hjärna och jumpar från det ena molokna isflaket till det andra:

  • Vårt (asså Astra Zenecas) vaccin sägs ge folk blodproppar och hjärnblödningar och har i detta nu (kanske) orsakat två människors död. Mamma fick första dosen förra veckan, pappa får sin första dos den här veckan. Mina kompisar som befinner sig i riskgrupperna pga. t.ex. ålder, transplanterade organ och kroniska nervsjukdomar är bekymrade och tyvärr ovaccinerade än så länge.
  • SJ tänker sluta köra regionaltåg i Mälardalen. Alla som bor i t.ex. Eskilstuna, Stockholm, Västerås och Katrineholm kommer att måsta … eh. Ptja, Jobba hemifrån. Hm.
  • Studenterna i Uppsala har blivit galna och haft korridorfester (i brist på IRL-undervisning, kan man tänka), varpå den sydafrikanska virusvarianten satte klorna i dem.
  • Jag har ont i magen. Och knäna förstås. Det piper i öronen. Jag är dödstrött.
  • Mitt vikariat som adjunkt tar slut 31 mars. Eftersom pandemin liksom inte tar slut då, har jag inte nån inkomst förrän alla har vaccinerats eller dött av blodproppar runt julen 2022.
  • Ingen som jag känner är glad ens på ytan.
  • Min dator som dog i februari är utom all räddning, vilket kostade 900 kr att få reda på.
  • Jag har börjat hålla med Ingemar Stenmark:

Men nu är det ju inte så att jag har kommit till världen för att sänka humöret på andra människor genom att påtala dessa bedrövligheter. Jag är satt på jorden för att klampa in som en dinosaurie i ett dockhus och slå lock för öronen på helt oskyldiga kolleger. I Zoommöten är det jag som gestikulerar så att bilden fryser eftersom pixlarna tar slut och minsann är det inte jag som även har de konstigaste frisyrerna, spenat mellan framtänderna och de fulaste skogshuggartröjorna på mig fastän jag borde vara ett gott föredöme.

Här är mina kolleger i full gång med att planera en Zoomundervisning med allsköns tekniska finesser. (Jag syns på vita tavlan.)

Så, vad roar mig i dessa dagar? Jo, att dokumentera allt som är ett tecken i tiden – eller ett tidsdokument. Vad kommer vi att häpnas över om tio år?

När den döda datorn hämtades häromdagen, såg jag att de på Mediamarkt inte riktigt har accepterat pandemin eller fixat de tillfälliga lösningarna med hastigt uppställda plexiglasskivor.
De hade heller inte uppdaterat de numera ganska slitna pappersskyltarna på golvet.
Men på Ica hade de skaffat en tysk apparat! Jag stod där och väntade på att få se den röda tändas. Skulle det stå besetzt eller kanske belegt? (Jag gav upp efter tio minuter.)
Typiska coronafötter utanför en blombutik.

Nåt annat då? Jodå, det känns bra att gå på basketpromenader, att korrläsa, cykla en sväng i vintersol och se på brittiska deckare där det kramsar i gruset och liken ruttnar.

Jag tycker ju också mycket om att äta god mat; en granne bjöd mig på löjrom för flera hundra kronor!
Dessutom tycker jag att det är riktigt kul att betala skulder med Swish.

Min farmor – en ytterst söt och gullig liten norrländsk dam – brukade, när någon kom och berättade om bedrövligheter och eländes elände, lägga huvudet på sned och lugnt säga:

– Men känn int’ efter.

Okej. Men … visst är det faktiskt helt bedrövligt trist just nu, va?

Share
59 kommentarer

Materialspelare Bergman

Min pappa är pingis-materialspelare – om han har fel racket funkar inte spelet alls. Jag är däremot inte alls basket-materialspelare; jag spelar lika brutalt oavsett om jag har fel skor eller saknar knäskydd. Björn Borg var en så utpräglad tennis-materialspelare att han försökte göra comeback med träracketar när alla andra hade gått över till helt andra material. (Det gick förstås åt pepparn.) Alla längdskidåkare är sådana materialspelare att de inte ens kan valla, utan behöver specialister för detta moment.

Okej, kommen så långt tror jag att ni förstår vad jag menar.

Pappa lirar i Luleå ungefär 1977. Hans racket har olika beläggning och så snurrar han det för att lura motståndaren med spännande skruvar. Alla häpnar.

Och nu ska ni få höra om när jag idag blev den mest utpräglade materialspelaren någonsin – under en kort cykeltur till MDH.

Förutsättningarna var utmärkta i morse. Jag var till exempel vaken redan klockan 06, vilket tyder på framförhållning och en god natts sömn. Barmark och nån minusgrad hindrar mig inte från att cykla; det finns som bekant kläder för sånt väder.

Och det är nu materialspelaren kliver in i bilden, för den 10 mars 2021 var det inte bara ”nån minusgrad”. De fyra minusgraderna i kombination med fukt och motvind fick mig att känna att en snöstorm i Nordpolen hade varit en västanfläkt. Jag tog fram självklara saker som skor, överdragsbyxor, jacka och cykelnycklar. Och så fortsatte jag med

  1. den lilla ful-hjälmen (inköpt på loppis för 30 kr, vilket är dumt)
  2. den tunnaste mössan (gåva från Skogsgurra)
  3. det ulliga sadelskyddet (sitter jättedåligt)
  4. det tajta, vattentäta sadelskyddet (sitter som fastlimmat)
  5. de oerhört skitiga tumvantarna (har sett bättre dagar)
  6. den vackraste halsduken (som kommentatösen Ninja-Malin har gjort)
  7. de billigaste kemi-labb-brillorna som finns (annars rinner ögonen som Niagara).
Ryggsäcken längst till höger blev nu styvmoderligt behandlad och fick ingen siffra. Men den är bara en helt vanlig – om än väldigt bra – ryggsäck.

Visst längtar man vid sådana här tillfällen till juni? Det gjorde i alla fall jag efter blott 500 meter.

Överdragsbyxorna har en innerbyxa som är trasig, och den tvinnade sig som en boaorm runt högerbenet. Jag hade valt helt fel skor som inte alls var vinterbonade. Vantarna var luftiga som ett myggfönster. Jackan fastnade i nyckelbandet såpass brutalt att en liten reva med utpruttande fluff såg till att pryda vägen bakom mig med små vita tussar.

Efter 600 meter märkte jag att hjälmen klämde trots den tunna mössan. När jag rättade till hjälmen, åkte mössan ner på näsan på labbglasögonen – som därför tryckte jättehårt på näsroten. Och halsduken, som ju skulle värma mina kinder och haka, var så effektiv att all utandningsluft hamnade på insidan av brillorna.

Efter 700 meter började det ulliga sadelskyddet glida på sniskan och blotta det vattentäta sadelskyddet … SOM INTE ALLS VAR VATTENTÄTT PLÖTSLIGT!

Materialspelare Bergman svor så det osade och immade, knep med tår och fingrar så att blodcirkulationen skulle värma lite, sparkade med benet som hade boaorm, förbannade kylan som spred sig i rumptrakten, kämpade uppför en backe och längtade till nedförsrakan som väntade i fjärran.

Väl uppe på toppen visade det sig att växeln hade fyst fast. Jag kunde alltså bara cykla på ettan.

Men jag fick i alla fall upp värmen!
Share
53 kommentarer

Jag önskar mig …

… fred på en pandemifri jord, förstås. Solsken och nya knän. En fungerande bil och en badrumsrenovering. Ett par meter av Viola Gråstens lintyg “Oomph” också, tack.

En helklockad klänning tänkte jag sy till ett eventuellt midsommarkalas.

Men jag har kommit på mig själv med att drömma om en faslig massa andra saker – som är komplett gratis. Nu kommer ni strax att skaka på huvudet och säga ”nu upprepar hon sig minsann” samt ”äh, kom med nåt nytt, va”.

Pfft, jag minns knappt vad jag gjorde i morse, så jag stirrar intensivt på en taklist, visslar ”Old Man River” och låtsas som ingenting.

Jag önskar mig av er, kära kommentatorer (som kanske inte heller minns något och som inte heller ens vet vilken dag det är) –

  • matrecept (de behöver inte ens vara enkla!)
  • vintips
  • brödrecept (inge krångel, jag har inte surdegar och jässtenar eller vad det heter)
  • coola hushålls- eller toapappersrullelösningar
  • alla möjliga inredningsidéer förresten
  • husmorstips (inte flugsmälla i bestickkorg)
  • sedelärande historier.

Det här med recept har jag bett om förut, så vi kör en liten repris – några som föll oss i smaken!

Min egen (hm, definitionsfråga) pastasås:

  1. Man tager sig en burk med krossade tomater.
  2. Man tager sig en burk med tapenade.
  3. Man blandar.
  4. Man häller rubbet i nykokt pasta.

Men ni ska få mer!

Falstaff, fakir. Hur i hela friden en så allvarlig man med till synes milt sinne kunde vara så halsbrytande rolig, är en gåta.

Här kommer en av Falstaff, fakirs sedelärande historier – av mig iklädd modern språkdräkt:

Nioåriga Pella hade trots sin unga ålder ljugit två gånger, vilket tyngde hennes ärliga mamma. Hon förmanade dottern och bad henne att alltid tala sanning – samt hotade med att stänga av diverse mobilappar om hon inte lydde. Den lilla Pella brydde sig dock inte nämnvärt om detta, vilket vi strax ska få höra mer om.
En vacker sommardag var den lögnaktiga Pella ute och lekte med ett par sanningsälskande kompisar. De fotograferade varandra och lade ut bilder på Instagram och kommenterade dem sedan på ett kanske inte alltför trevligt sätt. Då kom en liten katt tassande mot dem.
– Min katt! utbrast Pella.
Eftersom de små sanningsälskande flickorna trodde på Pella, började de genast att jaga fatt på katten för att ta bilder på den. Katten fräste och jamade, och krängde sig loss när en av flickorna lyckades dra den i svansen. Kattens ägare kom ut ur sitt hus och ropade till tjejerna:
– Vad gör ni? Varför jagar ni min katt?
En av tjejerna svarade snabbt:
– Vaddå din katt? Det är ju Pellas!
– Det är det inte alls, och förresten får ni faktiskt inte jaga katten och dra den i svansen oavsett vem som äger den! Kom hit, tjejer! Nu ska ni få lära er hur man umgås med husdjur!
Det ville tjejerna inte alls, så de sprang iväg, ända hem till Pellas mamma. Där berättade de vad som hade hänt och hur Pella hade påstått att hon ägde en katt.
Detta gjorde Pellas nyss så sansade mamma så vansinnigt ledsen att hon den kvällen grät ihjäl sig.
Moral:
Den som fortsätter att ljuga
kan ta kål på pappans fruga.

Fyll kommentatorsbåset med nästan vad som helst – gärna sånt som piggar upp!


Jag förstår att ni faktiskt vill njuta av språket i originalet också. ”Den lögnaktiga Pella” finns på Litteraturbanken, men jag erbjuder härmed lässervice:

”Den lögnaktiga Pella” (1894) ur ”En hvar sin egen professor eller Allt menskligt vetande i sammandrag. Kortfattad encyklopedi af Falstaff, Fakir. III delar i ett band”.

 

Share
34 kommentarer

Konsten att fuska

Som barn till dels en kemist, dels en frankofil, kände jag alltid en extra press att prestera väl på proven i just dessa ämnen – vilket inte hjälpte det minsta lilla. Jag var på det hela taget rätt kass i både kemi och franska.

En dag i sjuan hade vi kemiprov. Vår lärare – Ivar Malmstad – var en rar man som var hur gammal som helst, säkert uppåt 45 år. I mitt vansinnigt fula, hudfärgade pennskrin hade jag lappar som vi i klassen hade skickat kors och tvärs till varandra med knäppa kommentarer som “majjen har en snorkråka” eller “hänger du med till Konsum på lunchen”. Men där låg även en liten lapp med en kemisk formel på. Jag har såhär efteråt intalat mig att jag inte alls skulle fuska, utan att lappen liksom skulle ligga där och hjälpa mig via magi.

Jag öppnade pennskrinet för att ta ut en penna och börja skriva, men FLÄÄÄRRRPPP!!!! hoppade alla små lappar ut. Det såg ut som en lavaström, det var som om lapparna förökade sig och rann ut på bänken för att singla ner på golvet. Frenetiskt försökte jag sopa ihop dem, plocka upp dem och knöla ner dem igen. Plötsligt såg jag i ögonvrån Ivars ena sko. Med den petade han på lappen med den kemiska formeln. Lugnt sa han bara:

– Ta upp dem. Släng allt i papperskorgen.

Sedan minns jag inte mer. Jag vet inte ens om Ivar ringde hem till mina föräldrar eller om det gick bra på provet. Men jag har sedan dess inte varit i närheten av att fuska.

Nu har jag pratat med några kompisar som är lärare, och som kämpar med coronarelaterad distansundervisning. De har stora problem med oerhört driftiga elever som lägger ner så mycket tid och besvär på att få fuskandet att funka, att de förmodligen hade tjänat på att faktiskt plugga istället …

Under de digitala läxförhören har lärarna varit med om att eleverna bland annat

  • har trådlösa hörlurar gömda bakom hårgardiner och i dem lyssnar de på Wikipediaartiklar
  • har äldre syskon som skriver provet åt dem utanför bild
  • lägger en Ipad i knät, där allt lätt kan googlas fram
  • låtsas att mikrofonen är på, men att de stänger av “ingående ljud” så att de kan diskutera med någon annan i rummet
  • betalar klasskompisar som loggar in i de digitala dokumenten och skriver hela uppsatser
  • samlas i ett annat digitalt forum (t.ex. Discord) och hjälper varandra
  • har en hel anslagstavla bakom skärmen, full med fusklappar.

Lärarna har förstås kontrat med t.ex.

  • regler om hur man ska sitta upprätt och före provet via mobilens Facetime visa hur rummet ser ut
  • essäuppgifter som kräver långa svar
  • att eleven under hela provet filmar sig själv både via datorn framifrån och snett bakifrån med mobilen.

Och eleverna kontrar genom att säga att deras integritet kränks.

Heja alla lärare som orkar fortsätta! Jag har blott en månad kvar som vikarierande adjunkt på Mälardalens Högskola (men jag skulle gärna fortsätta jobba där). Jag har hört rysliga fuskhistorier av kollegerna – men inte upptäckt något själv. Peppar, peppar.

Det här är ju liksom inte nåt nytt. (SvD 1980.)

Pssst. Har ni fuskat någon gång? Använd pseudonym om ni vill, men jag lovar att jag har makten att bestämma att era brott är preskriberade. Det blev ju folk av er också!


Uppdatering

 

Idag hade Artonåringen biologiprov hemma i köket. Hans mobil Zoomar honom snett bakifrån, och det läraren ser under provet är 30 elever ur just denna vinkel.

Allt som låg runt datorn fick eleverna flytta på så att det inte var något som kunde användas under provet – t.ex. böcker och mobiltelefoner. Allt var oerhört seriöst och allvarligt, så jag fick inte vara i närheten och tramsa.
Share
47 kommentarer

Intensiv närkontakt med främmande människa – i dessa tider

Fotvård är inte riktigt min grej. (Nej, det kommer inte några läbbiga bilder.)

Väckarklockan ringer. Jag går upp, tar på mig strumpor, sedan skor, knallar runt, går på promenad, blir kanske blöt om fötterna och byter strumpor och vips, är det kväll och då tar jag av mig strumporna … och så är det inte mer med det.

Jag vet att jag fortfarande har fem tår på vardera fot och att nästan alla tår har en nagel, beroende på om blånaglarna har trillat av eller ej. Hur jag än bär mig åt, lyckas jag – även i coronatider – att bli trampad på.

Komplett oläbbig bild på tårna under en basketturnering i Spanien 2016.

Väldigt sällan viker jag mig dubbel och kollar hur tårna mår. Jag klipper förstås naglarna, men si det är ett himla sjå eftersom jag måste ha läsglasögon för att kunna se, och brillorna i denna nagelklipparställning ju faller av hela tiden.

Alla som anlitar fotvårdsspecialister säger att jag borde anlita en sådan ”för det är så skönt”. Alla som yogar säger att jag borde yoga ”för det är så uppiggande”. Alla som mediterar säger att jag borde meditera ”för det är så avslappnande”. ”Mhmmm”, svarar jag.

Med detta sagt, har ni nog förstått att jag har varit hos en fotvårdare. Yogan och meditationen kommer väl också vad det lider. Men åååååh, vad jag inte ville fotvårdas. Det var lite som när andra klagar över stundande tandläkarbesök.

– Jag är så nervös!
– Lugn. Det kommer att vara jättetrevligt.
– Jag vill inte! Jag ångrar mig! Jag lämnar återbud!
– Nej. Tänk på din hälsa.

Okej. Suck. Usch.

Väl inne i lokalen placerades jag i en tandläkarstol. Då tog fotvårdaren av mig strumporna.

– Hihihiihihiii, det där kan jag göra!
– Tssst. Det är mitt jobb.
– Iiiiiih, jag hoppas att du inte dör, mina fötter är alldeles misshandlade av bask…
– Äsch, dina fötter är jättefina. Du får 9,5 av 10.
– Oj. Men … så säger du säkert till alla.
– Nähedu.

Precis som hos tandläkaren!

Sedan fick jag förstås höra om stackars fötter som med sina ägare led av

  • hälsprickor
  • jättesvampar
  • fnas
  • vårtor
  • trång
  • inflammationer
  • klämskador.
Tåsvampinjoner.

Elitidrottsmän kommer tydligen till fotvårdarna i horder i maj när det vankas barfotagång. De pedikyreras, masseras och ansas samt får ljusrosa nagellack tills de kan visa upp sig bland människor.

– Men ändå. Jag ber om ursäkt. Du sitter ju just nu närmare mina fötter än jag har varit sedan tvåårsåldern.
– Jajajajaaaa, det är mitt yrke. Den enda tån som du ska hålla koll på – och som ger dig 0,5 poängs avdrag – är den här. Det är ett hål mitt i nageln, som en krater.
– HAR JAG ETT HÅL I EN NAGEL? Jag har inte ens haft hål i tänderna!
– Ja. Kolla.
– Eh. Ser inte så bra på just det här hållet och jag kommer inte så nära numera.
– Ta en bild då.

Jag tog en bild, och se på fan (fast ni slipper faktiskt se). Nageln hade ett hål. (I hålet fanns det ingenting, vilket gjorde mig lättad.) Jag zoomade in och såg hålet i all sin glans.

– VAD SKA JAG GÖRA MED HÅÅÅÅLET? ynkade jag.
– Ingenting, faktiskt. Men jag tror att du behöver köpa större skor.

Jahapp. Så gärna så.

Behandlingen avslutades med att fotvårdaren tog på mig strumporna igen, där jag satt och funderade på nagelhål och stora skor.

Share
36 kommentarer

Hur mår ni, allihop?

Det var (för mig i alla fall) fredagen den 13 mars 2020 som coronarestriktionerna slog ner som en bomb; från den dagen lades basketträningarna ner. Jag må halta som en skadskjuten tallrik kalops och hoppa smidigt som en elefant i kvicksand, men kul var det att lira.

Ack.

Nu har det snart gått ett år med ökad frihet ibland, och minskade möjligheter ibland. Vi har i vår firma ett löjligt stort inkomstbortfall, men ganska sköna helger med massa ledighet. Och så blev vi ju sjuka i covid-19 här i julas – några av oss är fortfarande ”hjärntrötta” och glömska samt har svårt att ta initiativ. Det här kändes väldigt bekant:

I förrgår pajade min djefla mans dator – den bara somnade och gav inte ens upp en suck. Ett par timmar senare sympatiserade min dator med den döda, och visade plötsligt bara upp piffiga streck på hela skärmen. Vi tittade först på våra sorgliga datorer och sedan på varandra och ryckte på axlarna och sa ”jahaja” och ”det här blir ju dyrt” samt ”på tisdag ska vi äta semlor”.

Den gångna natten var det dock full fart på mig. Jag vaknade, kände mig törstig som Dupontarna i öknen, hoppade vigt ur sängen och trippade iväg till närmaste vattenhål. Och klev på en sticka. (Ja, trägolv. Ett mycket vackert, gammalt trägolv. Som släpper från sig stickor som sjuåringar tappar mjölktänder.)

Som vore jag två personer pratade jag då med mig själv på detta vis:

– Aj!
– Sscchh!
– Men gah.
– Pincett.
– Fast först vatten.
– Jag borde inte ha klippt naglarna igår, nu måste jag ha en pincett.

Först en timme senare var stickan ute, för så lång tid tog det att hitta sommarlådan med insektsmedel och pincetter. (Nej, här plockar vi inte ögonbryn, inte. Och ingen av oss har nån vidare skäggväxt att ansa heller.) Sedan låg jag i sängen och oroade mig för vad jag inte passar på att göra nu. Jag sa idag till en kompis:

– Tänk om vi om ett år, när allt kanske är relativt normalt igen, sitter och vrider våra händer av ågren eftersom vi inte passade på att göra massa saker som man kan göra när det är undantagstillstånd!

Min kompis stirrade oförstående på mig. Och svarade:

– Vaddå inte passar på? Jag läser en intensivkurs i franska, stickar vantar till hela släkten, yogar, skriver på mitt filmmanus och tar jägarexamen när jag inte läser Anton Tjechovs samlade verk. Vad gör du?
– Ja, inatt drog jag ut en sticka. Med en synnerligen svårfunnen pincett.

Anton Tjechov knyter härmed ihop säcken eftersom hans pincené som ord har samma ursprung som pincett: att klämma eller nypa.

Och hur mår ni? Passar ni på att göra ”allt det där”? Har ni koll på era pincetter och var semlorna goda? Går ni promenader med dobbar på skorna? Är inte Tjechovs lilla skägg väldigt spretigt? Var köper man bäst en ny motionscykel? Gillar ni potatismos?

(Tssst. Jag vill inte läsa franska och heller inte yoga. Jag vill bara spela basket!)

 

Share
84 kommentarer

Marsvin är bara marsvin, men möss är monster

Mobilen ringde. Jag såg att det var Tjugosexåringen, som nästan aldrig ringer. (Sms:en står däremot som spön i backen.) Jag svarade, och hörde en fullständigt förtvivlad dotter.

– MAAAAMMAAA! Det har inte hänt nåt allvarligt men det är jättehemskt!!!

Detta tarvar en förklaring. Eftersom hon ringer så sällan, trodde jag under en period alltid att hennes oväntade samtal berodde på att en katastrof hade inträffat. Då började hon inleda samtalen med ”det har inte hänt nåt”, vilket oftast följdes av ”men jag måste snabbt ha svar på om …”.

– Okej, vad har hänt? sa jag kolugnt med fullt fokus på att det ju inte hade hänt nåt allvarligt.
– Vi har en mus, en råtta, en sork eller nåt i huset! Jag satt här och allt var bra och så k… k… kohoooom nåt svahaaaart spring…ande. Därifrån till dit! Jag måhåste stå på soffan! Iiiih!

Stackarn är alltså – utan något i barndomen upplevt trauma – paniskt rädd för möss. Särskilt svansen. Marsvin är bara dumma marsvin, medan möss och råttor pga. svansen är livsfarliga monster.

– VAD SKA JAG GÖÖHÖÖÖÖRA? Den lever! Var kom den ifrån? Vi kan inte bo här! Jag hörde klorna klicka mot golvet när den sprang!

Tjugosexåringen och spanjoren samlade i höstas ihop alla sina pengar, tog lån, köpte ett blått hus och skaffade allehanda försäkringar som vuxna plägar göra. Sedan dess har tvättmaskinen pajat, väggar tapetserats och innertak målats. Men mössen har lyst med sin frånvaro.

– DEN VAR JÄTTESTOR!
– Okej. Hann du alltså se den?
– NEJ! MEN DEN VAR JÄHÄÄÄTTESTOR!

En timme senare hade alla våra musfällor flyttats från Gula huset till Blåa huset och placerats i lämpliga hörn. Och ytterligare en timme senare låg en stendöd mus i Gröna rummet i Blåa huset.

Spanjoren vandrade frustrerad över inkräktaren omkring i huset, när han hörde smällan slå igen. Han frös till is. Som en stenstod stod han orörlig i ”minst fyra minuter” eftersom även han är livrädd för möss. Särskilt när de lever.

Så tog han mod till sig och smög som en indian med höga knäuppdragningar mot hörnet där fällan var. Han blundade. Han öppnade ena ögat lite, lite grann. Och såg i ögonvrån att fällan hade gjort sitt jobb med den äran eftersom musen was no more, had ceased to be, and förstås expired and gone to meet his maker.

Som denna papegoja.

Och där, på golvet i Gröna rummet fick musen ligga eftersom de musrädda inte på några som helst villkor ens under pistolhot hade kunnat förmå sig att agera. ”Hejdå musen” sa de unga tu och gick hem till oss.

Ytterligare fem timmar senare när vi allihop hade firat den djefla mannens födelsedag i Gula huset, och ätit oss runda som paltar, vandrade vi bort till Blåa huset och tog hand om musen.

Tjugosexåringen och spanjoren KBT-tränade och petade på den döda med en pinne, och så levde vi alla lyckliga i alla våra dagar.

Utom musen dårå. Den ligger på ett bra ställe i vår trädgård och kommer som genom ett under att försvinna i det kretslopp som naturen kallar liv & död.

Share
32 kommentarer