Oj, vad kul vi har haft det i lucka 17 och dess facit. Nu går det väl åt pipsvängen, kantänka. Och inga paket har jag skickat till gårdagsvinnaren Marianne eller er andra … Men det kommer!
Lucka 19!
Den 19 december
Åkte till stugan igår och filade på mina välkomstord innan alla kom. Nöjde mig med detta:
”Lat hand gör fattig man, flitig hand gör rik.” När ett helt liv sammanfattas i ett cv eller på en Wikipediasida, ser allt så målmedvetet ut, som om karriären följde en logisk linje. Så är det bevisligen inte. Vi irrar än hit, än dit. Idag är vi samlade här för att vi har blivit anklagade för att vara lata i vårt skrivande. Kalkera, kopiera och härma säger de – men inget kunde vara mer fel! Håller ni med mig?
Alla höll med mig. Andreas skrattade och sa att procentuellt sett borde han vara dubbelt så lat som vi andra. Nisse sa inte så mycket – rookiesar gör sällan det. Plötsligt kände jag hur gammal jag är i just detta sammanhang, men försökte vifta bort de gamla vanliga tankarna. Denna åldersfixering som jag har lidit av hela livet kunde jag ju ha väntat med i alla fall i ett par decennier?
Maken till dumheter! Jag är ju inte ens äldst!
Apropå det. Ekis tog mot slutet till orda, och om jag förstod rätt var han lite osäker och blyg efter många år utanför ”dylika litterära sammankomster”. (Det märktes i så fall inte alls.) Han berömde omgivningarna och höll med mig om att man här kan hålla koll på årstiderna bättre än i stan.
Rödvinet flödade efter mötets avslutande, och vi släppte oron över den där påstådda lättjan. Vi ansåg oss lite förmätet vara genier och världsförbättrare, och när Biggan påpekade att vi borde skapa lite mer julstämning stämde alla upp i ”O helga natt”.
Jag konstaterade lugnt att vi må vara genier och världsförbättrare, men sjunga kan vi inte.
Bildskrälle! Pah! Bah! Fnys!
Facit till lucka 19 kommer nån gång efter midnatt …
Ibland brukar jag ju helt lugnt bara konstatera att gissningarna i luckan spretade väldigt under dagen. Men nu måste jag tjoa:
– JÄDRAR VILKET SPRETIGT BÅS!!! SÅ ROLIGT! JAG MÅSTE SKRIVA ETT LÅNGT FACIT!
Kanske berodde det på att de flesta var överens om vad luckan innehöll, men att det ändå var helt oklart vad svaret var.
Hemul
Men vem är HB då då? Den som gillade Lilla O eller den som inte ville ges ut mer?
Magganini
Men, just det, nu igen. Vilken av skaparna gäller det nu då?
Ökenråttan
Det var väl han Per Olof som började det hela.
Nina
Jag tror luckan har anknytning till Dalsland. Eller Värmland.
Ardy
Filmen känns ju igen, men det är många låtar med i dansen. Finns det månne en version som är dansbandsmusikal?
Citronen tyckte att det var för enkelt:
Jag tror fortfarande på en glitch, luckan är skev.
Jossilurens [läs resten här]
Ok, låt mig presentera en alternativ lösning. Det här är ju en solklar omskrivning av filmen Sista natten med gänget, från 1973.
Dina
Om (stort om) det är så, så passar dagens datum bra.
Hyttfogden sammanfattade:
HB skrev boken och gick i landsflykt till DDR tror jag. Han ä dö!
HB (ev) som gjorde filmen ä också dö.
HuvudBrollsinnehavarn han ä också dö
HuvudBrollsinnehavarinnan ho ä dö ho mä
Jag tror att di alla andra sôm va mä å gjord´et också ä döa
Körkherrn likaså och storboen.
Så nu vet ni dä.
Och ôm ja nu trott rätt på dagens HB å di sôm va mä så lever di i alla fall kvar på näte.
PK var SÅÅÅÅ rolig:
Om jag gissar rätt så är Isabella en bra ledtråd.
(pigga?) kristina
Tänk att vinna en traktor!
Kråkan
Jag blir alldeles Matt. Arne och Arnes son fick Göra filmen. Carl-Gustaf och Arne från revyscenen och Åsa-Nisse var med. Och härifrån Vänerns västra strand kom idén. Idag passar allt så in i vassen bra.
Här kommer vassen!
Dagens HB var … ja … inte vet jag! Men här kommer några alternativa lösningar!
Hela filmenHon dansade en sommar. Den hade premiär den 17 december (just det) 1951, och fick Guldbjörnen (Berlins filmfestival) – och enligt de flesta källor var den startskottet till den världsberömda ”svenska synden”. Andra källor (t.ex. filmvetare) protesterar och säger nåja, den där riktiga synden började Sverige inte exportera förrän på 1960-talet.
Under inspelningen av ”Hon dansade en sommar”, där det är mannen längst till vänster som är Arne Mattsson.
Regissören Arne Mattsson (1919–1995), som regisserade mer än en film per år under hela karriären utan att egentligen lämna ett jättestort avtryck – förutom när det gäller just denna film. Men är han kanske bortglömd alldeles orättvist? Hasse Ekman, Ingmar Bergman och Arne var jämgamla och gjorde karriär parallellt, men … nej, Arne må ha gjort en total succéfilm 1951, men så mycket här man inte av honom numera. (Ingmar Bergman fick manuset först, men tackade nej.)
Per Olof Ekström längst till höger, försvarande sin bok inför en arg kyrkoherde. (DN 7 maj 1952.)
Författaren (och lantbrukaren) Per Olof Ekström (1926–1981) Förutom skönlitteratur skrev han debattboken ”Mordet på modernäringen” (1969), där han kritiserade den svenska jordbrukspolitiken. När alla andra inblandade i filmatiseringen mottog priser världen över, såg produktionsbolaget till att Per Olof fick en ny traktor. När hans testamente lästes upp fick en förvånad skara höra att han förbjöd all återutgivning av böckerna.
Huvudrollsinnehavarna Ulla Jacobsson (1929–82) hann vara med i många, många svenska filmer innan hon blott efter några år flydde landet och blev teaterskådespelerska. Stockholms-Tidningens recensent Robin Hood skrev om Ulla (Paula i lucktexten) efter premiären den 17 dec: ”Hon är underbar, helt förtrollande. Hon gör en sådan där prestation, som en ung skådespelerska brukar kunna göra bara en gång i sitt liv – när ungdomsfriskheten och spontaniteten ännu finns kvar ofördärvad.” Folke Sundquist (1925–2009) måste ha varit Arne Mattssons favvo, för av de 14 filmer som listas på Folkes sida är 11 regisserade av Arne. En av de lite underligare är Bamse, vars synopsis lyder:
”Christer Berg omkommer i en bilolycka och hittas med en nallebjörn som heter Bamse. Hans son, som också heter Christer, upptäcker att Bamse tillhörde faderns älskarinna, Barbro Persson. De blir ett par.”
Om jag nu snabbt rabblar några av de mer kända Arne Mattsson-filmernas synopsis, kommer ni att se ett mönster.
Nattmara (länken går till SVTplay)
En kvinna kör nästan på en man som ligger på vägen. Hon stiger ur bilen för att se om han lever. Plötsligt attackerar han henne.
Maria på Kvarngården (sänds på SVTplay från 27/12)
Maria är anklagad för att ha mördat sin make Birger. I tillbakablickar berättar hon historien om hur hon mötte Birger och hamnade i hans familjs hem på Kvarngården.
Mördaren – en helt vanlig person
Några passagerare på ett tåg blir mördade. Vem är mördaren? Alla ombord är misstänkta. En av dem är en homosexuell narkoman.
När mörkret faller
Den unga Elisabeth besöker en äldre släkting, som är präst, och hans unga dotter. Hon ska fira en lugn och fridfull jul där, men på julaftonskvällen blir en affärsidkare brutalt mördad med en yxa.
Vita frun
Ett spöke som kallas Vita Frun anklagas för flertalet mord.
Farlig vår
Den unga prostituerade Gullan Svan mördas en natt. Polisen misstänker att mördaren är en student, eftersom hon hade många studenter som kunder.
Jag – som fortfarande trängtar efter att bli världsberömd skådespelerska – brukar ogint titta på filmer där skådespelarna inte kan agera utan säger sina repliker som vore de stelopererade i känsloregistret. I Hon dansade en sommar är det mesta imponerande bra. John Elfström (aka Åsa-Nisse) sköter sig och Stålfarfar (som ingen människa har tänkt på sedan 1987) dyker upp som sjukhuspatient och Gunilla Pontén är underskönt vacker under de första minuterna av filmen. Såpass vacker att jag måste klämma in en bild på henne här och nu.
”Modellen bär en klänning av cerisefärgad, mönstervävd bomull från Stobo, skapad av Göta Trägårdh.” (Foto: Lars Nordin, Nordiska museet.) [CC BY 4.0]Tillbaka till filmen! När de två huvudpersonerna mot slutet åker motorcykel knorrar jag och önskar mig en tidsmaskin eftersom det ju är jag som ska sitta där på bönpallen.
Här hade jag gärna lagt in hela filmen, för den finns på Youtube. Dock får jag inte göra det. Filmen är nämligen ”åldersbegränsad” eftersom den är så rysligt syndig. Vi som är hippiegenerationens barn (även kallade boomers) häpnar över denna prydhet. Men då får jag servera en länk istället!
Förresten. (Jag har nämnt detta förut, men upprepar mig så himla gärna.) Åsa-Nisse-filmerna regisserades oftast av Ragnar Frisk. År 1983 träffade jag honom när jag jobbade som sjukvårdsbiträde, och eftersom jag då hade kunnat ge min högra hand för att få vara med i en Åsa-Nisse-film, pratade jag i flera timmar med honom om hans regissörsgärning.
– Vem är Sveriges skickligaste skådespelare? sa jag. – Utan tvekan John Elfström, sa Ragnar Frisk och förklarade sedan [tills jag höll med honom] varför Åsa-Nisses uttolkare med sitt register var bäst.
Apropå Ragnar Frisk, hittade jag en notis där han och Arne Mattsson möts!
DN den 28 december 1942, när Arne bara var 23 år gammal.
Det sägs att Åsa-Nisse flyger i luften (1956) har fått Sveriges kortaste filmrecension, av Alf Montán i Expressen den 2 oktober 1956. Den löd helt enkelt ”Far i frid”.
Apropå recensenter, regisserade Arne Mattsson även filmen Ann och Eve – de erotiska, som var en hämnd för all usel kritik han hade behövt stå ut med. I öppningsscenen mejar Ann (som är kritiker) ner en regissör med ett automatgevär.
Arne Mattsson ser inte ut att vilja hala fram automatgevär. Typiskt porträttfoto under den rökande tiden.Klarinettpolkan spelas här av Nisse Hallberg, som ju är far till komikern Messiah Hallberg.John Elfström, Edvin-Adolphson och Irma Christenson samt ett dignande fikabord.
”Nu har ju författaren kommit lite i skymundan”, tänkte jag. Och dök ner i tidningsarkiven.
Titta, här fick Arne pris för ”Sommardansen”, som boken hette då. (DN, 28 sep 1949.)
Under rubriken ”Med 2 009 böcker från 59 förlag ger Bokens Vecka färgrik exposé” hittade jag Arne Mattsson den 19 november 1949. Där nämns att Maria Lang har avslöjat vad hon heter egentligen medan två andra lovande, sympatiska unga författare ”framträdde”.
Arne Sand och Birger Vikström? Vilka är de? Vad hände med dem?
Precis som när ni googlar vilse, gick jag i min iver här helt åt pepparn eller skogen. Och inte gick det bra för de två grabbarna heller. Eländes elände.
Birger Vikström & Arne Sand.
Birger Vikström skrev och illustrerade noveller, dikter och romaner, fick tbc och begick självmord när han var 37 år. Arne Sand hann ge ut några volymer innan han som 36-åring dog av en hjärntumör.
Men de hade ju inte nåt att göra med Julkalendern! PLOMMONSTOPET däremot! Jag drar ur hatten … Marianne!
I det kilometerlånga facitet (utan killade darlingar) till lucka 15 fick vi veta allt om en numera okänd hemlisbloggare som inte hade ett enda någe med Skebokvarnsvägen att göra. Men Thermo och Godiva får hurra för de vann ju … nåt, vad nu detta innebär.
Denna lucka kommer att orsaka bryderier eftersom HB är svårdefinierad. Är det ursprungsskaparen eller modifieraren eller nån jädra aktör? Låten ledtrådarna spruta ur era tangenter!
Lucka 17! (Blott tre kvar, govänner!)
Synopsis
”Bara en dag” (men filmen skulle förstås kunna heta något helt annat)
Dagen efter gymnasieavslutningen – studentens allra lyckligaste dag – reser den unge Arne till sin farbrors gård på landet. Som storstadspojke är han ovan vid det tunga arbetet på gården, men den närliggande sjön där näckrosor blommar, börjar snart fascinera honom.
Det beror till stor del på att Paula håller till där. Hon är blyg och försiktig, men när de båda en eftermiddag sitter uppe vid gårdens källarbacke väcks romansen mellan dem. Efter bara en dag, där de tar vara på allt en sekund i taget, känns deras kärlek lika självklar som naturen omkring dem.
Men livet på landet är inte bara solsken och lycka. När Arne lär känna ungdomsgänget i byn, anar han en konflikt med den stränge kyrkoherden. Denne anser nämligen att allt som ungdomarna hittar på är syndigt. När kyrkoherden förbjuder ungdomarna att samlas i skolans lokaler, hittar de en övergiven ladugård som de börjar renovera tillsammans. Paula går emot sin mors oro och följer med Arne dit på midsommarafton. Stämningen är hög. Någon spelar en polka på en sliten klarinett och ungdomarna dansar – fulla av somrig livsglädje – hela natten. Lyckan når sitt klimax vid sjön, där Paula och Arne förenas i en lång kyss.
Hösten kommer, och som i alla berättelser där kärleken blommar så skört, drabbar tragedin. Paula dör i en plötslig trafikolycka. Kyrkoherden ser sin chans att få sista ordet och anklagar Arne för flickans död. Efter begravningen står Arne vid graven och nynnar (knappt hörbart) det gamla örhänget: ”Får jag lämna några blommor?”
Blääääh. En bild. Suck och stön, så trist. Och fullkomligt obegripligt.
Facit till lucka 17 kommer nån gång efter midnatt …
Vilken söndag! Alla gissningarna spretade, ledtrådarna gömde sig i Ikeamöbler, Godiva öppnade sorgekranen (TACK!), och det visade sig att Billy och Ivar har fått sällskap av bland annat ett veckband som heter Flinn. (Ungefär.)
Några bloggbåskommentarer dras härmed upp ur dyn!
Smultronblomman, som hade glömt bort att det var december:
Dagens lucka med tysk grammatik och möbler från IKEA får ligga och puttra under dagen.
Christer, the Long Distance Personal Trainer
Vad betyder ett SKÅp?
hakke-Håkan:
Jag fick för mig att kolla upp mitt namn som Ikea-möbel för en massa år sedan. Ikea har förstås aldrig använt sig av hakke, med det visade sig att Håkan var en träbock. Ridå.
PK:
Jag är en snurrkontorstol!
hakke:
Nu får Båsmor grunna på vilken storlek som passar en träbock och en snurrkontorsstol, tihi.
Magganini:
Jag är utrangerad från IKEA. (Jag tycks ha varit en stor julgransbild att sätta på väggen för dem som har liten golvyta.)
Niklas:
Som ett nu utgånget hyllsystem designat av Rutte Andersson är jag förflyttad till femte klass skanderandes tyska verbformer under ledning av Frau Beer.
Dina:
Än slinker tankarna till möbler, än till grammatik, och åter till de där ”du”-dialogerna som var populära en gång.
Jossilurens:
Jag är verkligen helt lost. Nivån på mitt resonerande är ungefär så här: Ok, Ikea gör platta paket. Är HB Sylvia Plath? *googlar Sylvia Plath+korv*
flygbengan och zkop
Nu vet vi nog var skå-pet skall stå.
”Sandro Key-Åberg i Uppsala 1952” är den enda info jag har. Men på en vind??? (CC-BY-NC-ND)
Poeten Sandro Key-Åberg (1922–91) bodde intensivt och noggrant in sig i lucka 15, som var en ”prata”. Pratorna är korta, ibland absurda, ibland roliga och fyndiga dialoger, skrivna i fri form som ett samtal mellan två eller flera personer. Det är poesi, men hela tiden roligt, underfundigt, allvarligt och massa annat på en gång.
Ni hör att jag är förtjust?
Så här ser inledningen i den ena inspirationskällan ut.Och så här ser den andra inspirationskällan ut inledningsvis.
Fotona ovan är tagna ur samlingsvolymen Scenprator (1972), som är en ur Lidköpings grundskolors utrangerad liten volym. Jag stötte på pratan ”Ankskit” (som egentligen bara heter ”Tionde pratan”) i gymnasiet, och fick spela upp den på en dramatiklektion. Och minns inget mer än att det var kul.
Vem läste jag mot? Ingen aning.
Blev det bra? Ingen vet.
Läste andra elever upp andra prator? Inte en susning!
(Min stackars dramatiklärares man var sjuk i cancer under just denna tid och pga. detta var hon väldigt frånvarande även när hon var närvarande. Tydligen var inte heller jag särskilt närvarande.)
Sandro Key-Åberg (som inte är släkt med Ellen) var under ett par årtionden tid superkändis i det litterära Sverige och fick enormt mycket beröm för sin ”nyskapande och lekfulla språkanvändning”. Han experimenterade med språket så till den milda grad att och med surkarten Olof Lagercrantz kom farande med beröm!
Lille Sandro Gualteri föddes i det sedermera så sönderbombade Dresden av sin ogifta, svenska mamma Elsa Key-Åberg – som var på vift i Tyskland pga. graviditeten. Det är oklart när Sandro fick sitt italienskklingande namn, men kanske var det när han inackorderades hos spårvagnskonduktören Gualtieri i Florens. Några år senare forslades han till Sverige och blev sin mors fosterson på något mysko sätt. Sedan skickades den lille parveln än hit, än dit – en vinter hos fröken Olsson i Stockholm, ett år hos konservatorsfamiljen Holmsten i Ängelholm, ett par år på Skörby gård i Uppland hos Hjalmar och Helga Brolinson. Under hela denna röriga uppväxt skrev han och spelade teater, gick på teaterskola och försökte skriva ännu lite mer. Och banne mig hade han inte Karin Boye som lärare på en av skolorna!
Pappan? Nja, Elsa var lite slarvig med sanningen (eller ”notoriskt lögnaktig” som jag läste någonstans), men förmodligen var en Gustaf Rosengren den bortsprungne fadern – som modern bara ljög och ljög om.
Nu ska jag med kursiva bokstäver berätta om Elsa, för det är ju inte hon som är huvudperson här. Men såväl som Sandro som massa kompisar, kolleger och forskare är överens om att Elsa:
… ”led av fettsot” och ofta togs in på sjukhus för avmagringskurer. Hon gifte sig med en ungersk målare, men tidigt började tänka på skilsmässa och att skilsmässoadvokaten förmodligen var den biologiska fadern till de två barn som hon sedan fick, och att målaren begick självmord. Elsa var enligt Sandro en lögnaktig, hänsynslös och ohederlig parasit, som ideligen sviker och bedrar sina medmänniskor. Hon var antisemit och var extremt ansvarlös vad gäller sina barn. Dessutom visade det sig att hon när hon fick barn med skilsmässoadvokaten, när målaren var försvunnen i fält, dessutom var förlovad med en tysk tandläkare …
Med denna bakgrund kanske man läser denna Sandro-dikt med andra ögon? ”Sjön en kastrull av blåaste järn” ur Bittergök, 1954. (Känsliga läsare varnas, men jag är osäker på om Julkalenderns båsister är en finkänslig skara.)
Sjön en kastrull av blåaste järn
Han i fläckig skjorta
spetsad på gaffeln av lust
första gången i könets tumult
Brottas med modern i äckel och åtrå
Sulan mot åldriga magen
knäcker henne bort över barndomens golv
Släcker hennes fräsande bild
i flödande slem
Augusti virkar sitt gröna prassel
garnerar skriken med spetsar
han junkar sin ungdom i gräset
kränger på den vuxna grimasen
tunnhalsade skäggfjun
Vi återvänder till Sandros karriär!
Hur den lilla omkringfarande grabben som 28-åring ändå lyckades samla sig till en litterär debut (Skrämda lekar) 1950 är en gåta. Han förklarar i en lång artikel att de många pjäserna och de två prosaböckerna samt alla tusentals dikterna svårligen kommer ur honom. Han knegar (oklart med vad) hela dagarna, sedan skriver han poesi mellan klockan 20 och 04, sedan sover han lite innan han ska till kneget igen.
DN 1949: han var ju en begåvad skådespelare!
Ni som inte vet vem Sandro är eller minns hans krumsprång i tv och intervjuer – förtvivla icke! Läs några prator och fnittra loss och läs kanske upp någon på nyårsafton som ett partytrick och så går vi vidare i livet. Det är så mycket man inte vet – och bland allt som man inte vet, är ju Sandro Key-Åberg bara en liten fis i Nilen.
Här ligger den lilla fisen längst fram. (DN 14 maj 1999.)
När Sandro Key-Åberg dog, fylldes tidningssidorna och dumburkarna av berömmande och och finurliga anekdoter som vanligt – som den här:
Lättkränkta bör inte lyssna på Youtubeklippet här nedan – men ni andra: klicka igång denna uppläsning och ha kul! (Dasshumor med diverse pruttar och andra olämpligheter.)
Som sagt, under fyra årtionden dök Sandro Key-Åberg upp i massa olika sammanhang, men få kan hittas vid en googling idag. Just nu finns dock Dubbelsvindlarna på SVTplay, och jag skulle faktiskt vilja att alla i hela Sverige tittade på i alla fall första avsnittet eftersom det är så allmänbildande. Gråa dialogtelefoner skräller, postkontoret funkar, anteckningshäften är coola och på de blå-lila hundralapparna sitter ju Gustav II Adolf. Dessutom är Björn Gustafsson d.ä. (Emils Alfred) jätterolig.
Och si där bland bovarna läser ju Sandro Key-Åberg poesi!
Ibland måste man faktiskt läsa gamla tidningsartiklar för att få lite fibrer i den gröt som idag är svenska språket.
Nu lät jag bitter, men läs här nedan – svenskan är vacker! (Olof Lagercrantz i DN den 14 oktober 1963.)
Att artikeln ligger för läsning här beror på att femtonde Julkalenderluckan år 2024 fick ett facit som blev så långt att jag fick killa massa darlingar, där en alltså ses ovan.
Här gick jag och trodde att lucka 13 var plättlätt och att alla löste gåtan på två sekunder! Fast sedan visade det sig i facit att så inte alls var fallet – men hakkes lilla lapp drogs ur plommonstopet och alla båsister på läktarn somnade sött i lördagskvällningen.
(Det är i alla fall så jag tror att det är.)
Lucka 15
Grammatikalisk kärlekstolkning
A Det är ju otroligt vad med grejer. B Mm. Och allt betyder nåt. C Jag är hungrig. A (till C) Korvkön är där. (till B) Vad menar du? C Jag hungrade. Jag skall hungra, jag skall hava hungrat och korven den har två. B Jo, alla saker betyder nåt, som blommornas språk. A Va? Möblernas språk? B Ja. En Billy-bokhylla betyder: ”Jag är stabil och trofast men du får fan inte överbelasta mig.” C Jag äter korv. Jag åt. Jag skall äta, jag skall ha ätit. A Håller du på med det här nu igen? B Håller på med vad? A Att hitta på konstiga betydelser för saker. B Det är inte konstigt. Det är symbolik. A Symbolik. Vad betyder en Malm-byrå då? B Den betyder: ”Jag vill att allt ska vara snyggt och organiserat, men lådorna kärvar när du kommer för nära.” C I haven hungrat (pekar på A och B). A Vad betyder Lack-hyllan? B ”Jag är billig, enkel och passar överallt. Men jag bär endast lättare känslomässig vikt.” A Du, det här är ju helt knäppt. B Är det? Vänta, titta på det där Matteus-skrivbordet. Vad ser du? A Ett skrivbord. Ett skrivbord är ett skrivbord om än i 16 delar. B Kul. Det betyder: ”Jag är ditt stöd i livet, men tvinga mig inte att använda lilla hyllan för tangentbordet för då tappar jag balansen.” A Nu hör jag att du bara hittar på. Men. Okej. Vad betyder en Pax-garderob? B ”Jag bär dina hemligheter, men jag vet att dörrarna kommer att börja glappa förr eller senare.” A Vad deppigt. B Inte alls. Det är romantiskt! Jag tror minsann att du är en Hemnes, alltså en dagbädd. A Vilket betyder …? B ”Du försöker vara allt för alla – säng, soffa, förvaring – men det är ingen som riktigt förstår att uppskatta dig.” A Det där var faktiskt inte så snällt. B Näe, men jag sa ju att det är ett kärleksspråk. C Jag, du, han, hon, den, det, vi, ni, de, alla skall pladdra.
Nämen åh! Vilken trevlig – om än onödig – bild!
Facit till lucka 15 kommer nån gång efter midnatt …
Eftersom n-tangenten har hakat upp sig och vägrar vara med och leka, har detta facit tillverkats med stooora besvär. Men eftersom hela första delen med era uppdragna kommentarer blott är copy-paste, kom jag trots allt igång med knattrandet.
Aku: Jag undrar hur unga dessa bröder är?
Hemul: Jo, jag tror jag känner igen meg här.
Betong-Bess: Verkar vara en produktiv typ det här, trots sin motsträvighet.
Magganini:
Tänk vad man får en massa nyttig lärdom när man hålls här. T ex att de där guldiga knopparna i adventsljusstaksmanschetterna är alkottar! Har jag aldrig fattat förut.
Niklas:
Magganini, jag lärde mig just att alkottar inte är kottar. Enbär däremot är kottar.
Maplestream:
Är igelkottar kottar?
Karin:
Apropå Jossilurens finurliga ledtrådar tror jag att hon är grannbarnet på spåret. Jag blev lite nostalgisk när jag kollade upp grannpojken för jag kom att tänka på Joxe, Trädtanten och Grannbarnet. (Ledtråden till grannpojken finns alltså hos Jossilurens.)
Ja, här hade vi alltså ännu en mossig gammal tant som skrev om banaliteter, eller hur?
Fröken Alkotte. (Källa: United States Library of Congress’s Prints and Photographs division)
Mjaaa. Louisa May Alcott (1832–1888) levde ju en helt annan värld än t.ex. Jane Austen, även om vissa detaljer i respektive karriär och liv ser ut att överlappa. De fick en intellektuellt präglad barndom, gifte sig inte, fick inte barn, försörjde hela familjen genom sin skrivartalang och hade en pappa som inte riktigt hade tur med karriären.
Lucka 13 tillverkades som en dialog mellan en gåpåig förläggare och en motvillig författare eftersom det var så det gick till när Louisa May Alcott fick order att skriva flickböcker. Hon skrev först mysterieböcker för att bidra ekonomiskt till familjen – under pseudonymen A.M. Barnard eftersom hon var kvinna (vilket jädra oskick, va?) – där stilen ofta var dyster och mörk samt hade fokus på gotiska berättelser, passion och brott.
Louisas familj var som sagt intellektuell, där den filosoferade fadern Amos Bronson Alcott var transcendentalist, filosof och pedagog med ”radikala idéer om utbildning”. Dessa idéer låter helt moderna, nämligen
barnen i fokus
undervisning som bygger på dialoger
jämställd utbildning för pojkar och flickor
ingen aga.
Modern Abigail May Alcott var stark förespråkare för kvinnors rättigheter, vilket påverkade de fyra döttrarna starkt. Louisa framförde enkelt sina åsikter genom böckernas persongalleri.
Den där transcendentalismen handlar om att (jag blev tvungen att googla) fokusera på ”individualitet, natur och själens betydelse” – vilket ju låter som uttalande från några av de influencers som jag har läst om. (Jag vidhåller som en gammal get att influenceryrket är en mycket underlig bransch.) Men pappa Alcotts polare som ofta kom på besök – Ralph Waldo Emerson och Henry David Thoreau – inspirerade lilla Louisa tydligen såpass att hon vågade tro på sig själv som författare. I alla fall under pseudonym …
Louisa May Alcott runt 1870.
Under amerikanska inbördeskriget jobbade Louisa May Alcott som sjuksköterska, och erfarenheterna från sjukhuset publicerade hon i Hospital Sketches (1863). Där får man bl.a. veta att sjuksköterskorna faktiskt inte utbildades, utan slängdes in i hetluften och fick lära sig av de eventuellt närvarande gamla utbildade sjuksköterskorna.
Men så blev hon (precis som alla andra i Julkalendern) sjuk. Under kriget drabbades hon av tyfoidfeber, och de starka mediciner som hon fick var förstås fulla med kvicksilver och förgiftade henne. (Tyfoidfeber är inte att leka med: huvudvärk, hosta och muskelvärk följs av röda utslag på överkroppen och sedan kommer förstoppning som sedan ironiskt nog övergår i diarré.)
Efter kriget och efter många om och men samt massa övertalning (som i lucktexten) skrev hon ytterst motvilligt Unga kvinnor – och succén var omedelbar. Louisa själv sa bara ”äsch, jag bara skrev om min egen uppväxt med mina fyra systrar, så jag gjorde faktiskt inget märkvärdigt”.
Unga kvinnor handlar om systrarna Meg, Jo, Beth och Amy March och deras liv, utmaningar och ambitioner. Jo March var som Louisa – en ambitiös, självständig kvinna med författardrömmar. Att boken blev en succé antar man idag beror på att Alcott så oerhört detaljerat berättade om unga kvinnors vardag, vilket just dessa unga kvinnor njöt av att läsa om. Själv läste jag slött några sidor i originalutgåvan tills jag hittade ett korrfel och inte orkade mer.
Vabaha, ”sägtingar”!
I DN:s och SvD:s arkiv finns massa reklam för Alcott, men inga personporträtt eller mer information än den som står att finna på Wikipedia. Men måååånga annonser kostade Bonniers på henne.
Baronens handskar minsann!
Efter tyfoidfebern fortsatte Louisa att vara allmänt krasslig och när hon dog av en förmodad stroke 1888, var ingen förvånad. Nutida forskare tror att hon led av lupus, och därmed har vi slutit ännu en cirkel och kan tänka lite mer på Hugh Lauries Dr House.
Om ni nu blev nyfikna på Alcotts verk inklusive ”Unga kvinnor” (som ju alla redan har läst, harrkll), finns alla dessa på Litteraturbanken:
En gammaldags flicka (1870)
Rosa eller De åtta kusinerna (1876) och Åtta kusiner (1926)
Rosen i blomning (1877) och Rosor i blom (1927)
Unga qvinnor, eller Margret, Hanna, Betty och Amy (1871)
Våra vänner från i fjor (1872)
Unga kvinnor (”Little Women”) har filmatiserats 1933, 1994 och 2019 (den sistnämnda i regi av Greta Gerwig). Och på bilden här är Louisa själv en ung kvinna på blott 20 år.
Oj vad jag har knattrat på med alla n som fastnar i knäckebrödssmulan nånstans i tangentbordets innandöme. (Puh, ett ord med tre n.)
Nu tar vi fram plommonstopet! Och ur hatten drar jag … Xxkr? Hm. Det är en handskriven lapp, så den är gammal. KaggA? Nej nu ser jag! Det är hakke!
I facit till lucka 11 gissade PK fullständigt bortitok och fel, men sådant bryr sig inte plommonstopet om! Vilket ju är till tröst för alla som förtvivlar. Nån gång nästa vecka skickas nånting ut till alla vinnare! (Plommonstopet börjar tröttna på att jobba så här hårt, och börjar få suddiga konturer. Min morfar fick det runt 1894, så man förstår att han [herr Plommonstop] känner sig lite sliten.)
Och här kommer orsak till förtvivlan! En jättesvår text, denna fredagen den trettonde!
Lucka 13
Bröderna Marx och Mr Bronson
Förläggaren slog ut med ena handen i riktning mot en fåtölj.
– Välkommen, författare och blivande kioskvältare.
Författaren kände sig illa till mods. Han överlade med sig själv om fåtöljgesten var en inbjudan eller en order, och beslutade sig för att stå kvar på den stora, röda, synnerligen äkta mattan. Förläggaren fortsatte tala med blicken fäst på sitt eget högra pekfinger, triumfatoriskt höjt mot taket.
– Jag har en briljant idé. Du ska skriva en bok som går hem i alla läger – särskilt pojklägren.
– Nej, det ska jag inte på några villkor göra, protesterade författaren. Jag ber om ursäkt, men idén låter både trivial och lite sentimental. Vem bryr sig väl om vad just pojkar vill läsa?
– Där har du fel, kära vän. Alltför länge har fokus legat på könsneutrala texter. Nu är det dags för pojkarn…
– Neeej, nej och åter neeej.
– Hör nu här. Jag har ett synopsis!
Förläggaren satte sig under visst krumbuktande vid skrivbordet och slog upp datorn. Författaren bestämde sig då för att trots allt sätta sig i fåtöljen. Det här skulle nog ta en bra stund.
– Hör nu! sa förläggaren och harklade sig. Fyra bröder som heter Marx i efternamn. Du får själv bestämma förnamnen, men den äldste brodern är förnuftig och ansvarstagande, den som försöker hålla ordning på sina yngre syskon för deras pappa är borta … på oljerigg eller nåt annat oåtkomligt. Broder nummer två är rebellen i familjen, killen som vägrar låta någon sätta sig på honom. Han klättrar på väggarna, på hustak och i träd och … skriver i smyg på noveller som han gömmer under madrassen! Ha!
– Men vä…
– Tredje brodern är en godhjärtad grabb som spelar gitarr, tar hand om små djur och är hela familjens hjärta och själ. Sedan … sedan blir han jättesjuk! Jättebra! Oerhört sjuk! Han kasnke dör!
– Men. Ursäkta, sa författaren. Bröderna Marx var inte fyra. Antingen tre eller fem, och det vet alla.
– Det är inte dom! Det är kanske Karl Marx och hans syskon, skrattade förläggaren – mycket nöjd med sig själv.
– Men … jag vill inte.
Förläggaren fäste inte uppmärksamhet vid författarens milda protest eller kroppsspråk. Nedsjunken i fåtöljen såg författaren mycket liten och ynklig ut.
– Mycket bra, mycket bra, kommenterade förläggaren om antingen författarens underdånighet eller sin egen förträfflighet. Den fjärde brodern! Han är lite fåfäng, men konstnärligt charmig.
– Nej. Nä. Neej.
– I will not take no for an answer!
Förläggaren log och gnuggade händerna på ett sätt som fick författaren att förstå att det här nog inte var något som kunde diskuteras, och försökte därför gå förläggaren till mötes.
– Kanske kan jag … jag skulle kunna använda mina minnen … som ligger mig varmt om hjärtat … mina egna upplevelser som barn? Och smyga in mina egna värderingar kanske?
– Va? Värderingar? Äh. Pah. Jaja, bara du får med grannpojken i storyn. Och han måste heta Bronson i efternamn. Jakob Bronson? Tomas Bronson? Nej, nu vet jag! Charles Bronson hade ju varit roligt! Otroligt fyndigt!
– Nej, inte särskilt … roligt. Inte fyndigt. Jag undrar … författaren drog efter andan och tog mod till sig. Skulle jag kunna få ett förskott? Jag har ju som bekant familjen att försörja och sånt …?
Amen nää. Sicken konstig bild! Strunta i den! Som vanligt!
Facit till lucka 13 kommer nån gång efter midnatt …
Välkomna till facit denna torsdag i mitten av december! Bra jobb i båset, alla!
Stackars Ökenråttan löste lucka 11 på ingen tid alls:
– Ja, är det så att jag redan har hittat rätt, då är ju hela dan förstörd. Attans.
Kaffeflickan:
– Hmmmmmm, jag får ingen känsla för vad det här kan vara alls, faktiskt.
Christer tLDPT:
– Jag får däremot en helt klar känsla.
Pysseliten:
Jahapp, idag var det skrivkramp. Den diagnosen ställde inte Doktor House, alla hade lupus.
Niklas:
– Envist ringer en gammal historia om en författare mm som i persondatorernas barndom råkade sortera replikerna i en hel teaterpjäs i bokstavsordning och sedan inte lyckades reda ut röran. Men inget annat verkar stämma så det är nog inte hen.
Kerstin:
– Vilken dialog! Så mycket regn! Så många missförstånd. Sån snål svägerska! Fantastiskt!
Detta porträtt gjordes på 1870-talet …… efter en förlaga från 1810. Det var systern Cassandra som gjorde en snabb skiss, och detta är den absolut enda bevarade bilden av HB. Eller JA.
Elfte luckan dolde alltså Jane Austen (1775–1817), som föddes som det sjunde av åtta barn i en brittisk adelsfamilj, vilket gjorde att hon redan som liten palt omgavs av böcker och intellektuella samtal. Samtidigt i Sverige härjade Bellman och Anna Maria Lenngren (som förresten dog samma år som Jane) – men de lär inte ha känt till varandra. Jag nämner detta bara för att det är fascinerande att sätta sig in i en viss tidsperiod. I Frankrike var det samtidigt otroligt rörigt: Voltaire dog, Franska revolutionen pågick, Ludvig XVI och Marie Antoinette avrättades och Napoleon blev kejsare.
Precis som van Gogh arbetade Austen i hemlighet och var helt okänd hela livet eftersom böckerna publicerades utan författarnamn – ”By a Lady” stod det på omslaget till Förnuft och känsla (1811). När Stolthet och fördom kom ut 1813 fanns tillägget:
”Av författaren till Förnuft och känsla”
Jane Austen beskrev den engelska landsbygdens överklass – den miljö som som hon befann sig i, men hon skilde sig från andra kvinnliga författare (även de utan namn) genom att vara både rolig och ironisk mitt i all romantik. Dessutom vågade hon i skydd av anonymiteten vara samhällskritisk. (Som Bellman och Lenngren.)
När hon bara var 14 år skrev hon ”Love and Freindship” [sic], som med flit är felstavad lite här och där för att den enligt många olika källor var en ”parodi på kärleksromaner”. Jag förstår inte riktigt … var alltså kärleksromaner i största allmänhet fulla av stavfel? Jag letar vidare efter ett svar, men hittar ingen vettig tolkning. ”Felstavningen förstärker parodin på de romantiska konventionerna” … ah well, jag kanske inte begriper mig på parodier?
Nån som vill läsa? I så fall finns den på Projekt Gutenberg! Och titta, där ser det ut som om Cassandra har varit med och ritat!
År 1818 publicerade en av bröderna två Jane-romaner postumt – Northanger Abbey och Övertalning – men nu med systerns namn utskrivet med tydliga bokstäver.
Nu till lilla Janes barndom, för även om böckerna andas överklass och hon var privilegierad på många sätt, skickades hon på det i mina ögon gaaalna brittiska sättet iväg för att studera.
Som åttaåring flyttade hon och hennes ett år äldre syster Cassandra tillsammans med kusinen Jane Cooper till privatläraren Mrs. Cawley i Oxford. Privatlärarens hem låg bara några mil från föräldrahemmet i Steventon, men resan tog då förstås flera timmar. (Som jämförelse: idag tar det drygt fyra timmar att cykla den sträckan.)
Efter några månader flyttade Mrs. Cawley med de tre eleverna till Southampton, där de insjuknade i ”putrid fever”, vilket enligt dagens kännare nog var tyfus. Familjen Austen fick inte på drygt en månad veta att flickorna var sjuka, men den lika sjuka kusinen Jane Cooper kallade på sin mamma – som skötte om de tre sjuka flickorna så gott hon kunde.
När Jane Austens mamma Mrs. Austen (som även hon hette Cassandra) till slut fick besked, åkte hon resolut till Southampton och tog hem sina döttrar. Jane, Jane & Cassandra d.y. återhämtade sig, men kusinens mamma – som följaktligen hette Mrs. Cooper – smittades och dog.
Men se! Här har ju Emma Thompson hittat Dr House! (Sorry, jag tog bara en bild av skärmen.)
Systrarna var konvalescenta till 1785, när de skickades till internatskolan Abbey Girls School i Reading. Där pluggade de franska, stavning, handarbete, dans, musik och drama och trivdes – men kallades hem efter bara ett år 1786 eftersom det var för dyrt. Och då måste vi väl dra slutsatsen att den här adelsfamiljen faktiskt inte var så förmögen? Japp, precis – de hade status och privilegier, men tillhörde inte högadeln.
Kolla hur de små barnen for omkring! Steventon, Oxford, Southampton, Steventon och så Reading och hem till Steventon igen!
Nu kom jag på att Austens beskrivning av samhället kanske kan jämföras med Sveriges samhällsanalytiker (och mest tragiska HB): Emilie Flygare-Carlén. (Men om ni ska läsa det facitet igen får ni vara beredda på förfärligheter.)
När pappan Mr Austen dog 1805 kom familjen på obestånd, och de av de åtta barnen som inte hade egna familjer fick flytta in till en av bröderna i Southampton (ja, kolla nu vad bra med kartan här ovan). Under några år fick Jane Austen skrivro och gav från 1811 ut sina böcker, där hon satt på en liten stol med ett litet rangligt bord framför sig.
Förmodligen hade hon en sån där lutande låda på bordet – en skrivpulpet. (Själv ligger jag för det mesta och skriver i sängen.)
När Jane närmade sig 40-årsåldern, fick hon plötsligt konstiga symtom; hon var ständigt trött, svag och yrslig, tappade aptiten och hade ont i magen samt mådde illa. Modern vetenskap tror att det var Addisons sjukdom, och den ledde till att Jane Austen så sorgerligen dog.
Eländes elände.
När jag förberedde den elfte luckan, fastnade jag i filmatiseringen av Sense and sensibilityfrån 1995. (Jag lyckades sparka igång dvd-spelaren, men efter tio minuter hakade skivan upp sig så då fick jag hyra den på en streamingtjänst istället. Jag äger säkert 500 dvd-skivor …) Det var för detta filmmanus som Emma Thompson (vars identitet jag antog i lucka 11) fick en Oscar, och hon höll verkligen på att skriva på det i fyra år och datorn kraschade verkligen på riktigt och kunde faktiskt bara räddas av hennes kompis Stephen Fry, som just då hade besök av sin polare Hugh Laurie.
Här i QI berättar hon den historien! (Jag har ställt in så att det startar på rätt ställe efter 2:52.)
Jane Austen hann faktiskt bara ge ut sex romaner:
Förnuft och känsla (1811)
Stolthet och fördom (1813)
Mansfield Park (1814)
Emma (1816)
Northanger Abbey (1818)
Övertalning (1818)
Ni ser. Om vi alla bara lägger manken till skulle vi de närmaste sju åren kunna skapa litterära storverk!
Hon är än idag en superkändis eftersom hennes böcker filmas i hur många nya versioner som helst. Om ni inte har sett skräckkomedin Pride and Prejudice and Zombies (2016), kan det vara nästa steg i allmänbildningstrappan! (Finns på SF Anytime och AppleTV.) Kanske hade Dammråttan sett den, eftersom hennes kommentar löd:
– Oj, vilken ångest att ”tappa bort” ett manus sådär , men jag vet inte om det hade blivit någon hit även om det hade blivit sparat. För lite övernaturliga inslag och zombier helt enkelt.
Nä nuuu har ni väntat länge nog! Plommonstopet, giv akt! Jag drar en liten, liten, liten lapp, åhej!
PK!
Jag önskar er en trevlig torsdag så hörs vi igen i ottan på fredag! (Då ska luckan vara lagom svår, Ökenråttan!)
Pssstssstss! Om ni vill läsa om hur embryo sittrer vid brakbordet okcså brakar lussekrattor, klicka här!
I lucka niosfacit fick vi två vinnare av … det där som jag ska skicka men som inte är riktigt klart i konturerna. Men före midsommar kommer bl.a. Kråkan & Cecilia N. att föräras något!
Men vad väntar vi på? Jo …
Lucka 11!
Dag 1 Jag ska skriva ett filmmanus! Men jag tänker utgå från en färdig bok. En klassiker kanske? Papper och penna, tjosan!
Dag 15 Det går fan trögt. Men jag har ett helt persongalleri på fem personer med jävla bra namn!
Harriet Vane
Hans Gruber
Daniel Cleaver
Rose DeWitt Bukater
Sybill Trelawney
Dag 253 Okej. Det var inte så lätt som jag trodde. Jag vet vilken bok jag ska utgå ifrån (sssccchhh!), men inte hur de pratar. En ger sig ideligen ut i regnoväder och drar på sig förkylningar eller nåt. En hummar och mumlar men verkar snäll. Jag ska se till att budgeten medger många och långa klänningar. Och kanske hästar. Ja, hästar är bra!
Dag 457 Jag måste nog stoppa in en till person i galleriet. Nån läkartyp. Kanske Dr House eftersom den där snärtan envisas med att springa ut och dra på sig förkylningar hela tiden.
(Alltså ibland skriver manuset sig själv utan att jag vet hur det går till. Orden bara flödar ur mig. Inte vet jag varför min hjärna hittar på regn.)
Dag 623 Jag har en dialog! Äntligen! Alla mina handskrivna anteckningar kommer att överföras till en dator från och med nu. Kolla min coola dialogteknik!
Daniel Cleaver:
– Hej, eh, jag måste prata lite med dig. Jag måste berätta en grej om, om, min, alltså, min utbildning. Sybill Trelawney:
– Din utbildning? Daniel Cleaver:
– Ja, jag gick i skola i Eslöv. Sybill Trelawney: – Jaså? Daniel Cleaver:
– Ja. Har du varit där? Sybill Trelawney:
– I Eslöv? Daniel Cleaver:
– Ja. Sybill Trelawney:
– Nej. Daniel Cleaver:
– Jaha. Nähe.
Dag 1 421 Alla 350 sidor överförda i ett dokument i en dator! Tänk va! Nu kan jag flytta meningar hit och dit huller om buller! Och kopiera hela stycken! Ännu mera regn! Hundar, hästar och några får!
Dag 1 422 Helvetes jävla skit och pannkaka. Hela manuset är paj. Datorn har kraschat och inget finns kvar. Jag har beställt en taxi, och nu åker jag hem till Mycroft med hela datorn i knät och ber honom kolla, för om nån kan lösa problem så är det han. Faaan.
Nämen gaaah. En onödig bild igen?
Facit till lucka 11 kommer nån gång efter midnatt …
