Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

På bättringsvägen

Medan alla i förra kommentatorsbåset diskuterade kål och ärtskockor, fortsatte jag att fascinerat kolla på århundradenas dammode och samtidigt följa de dödliga stolligheterna som Trumpen och hans anhängare ägnade sig åt i Washington. Jag rättade dessutom uppgifter och pluggade inför min egen tenta i filmhistoria som ska lämnas in den 15 januari – och så gick jag på promenader.

Inte så färgglatt, men frisk luft och ljuvligt snöfall samt –2 °C!

Och därför kommer nu en kort redogörelse för hur det känns att vara konvalesche… konvalesk… att få tillbaka krafterna och tillfriskna från covid-19. Någon borde faktiskt återinrätta 1800-talets konvalescenthem (där satt stavningen!) för alla oss tröttingar som bara  vill sova, titta i taket, vila, äta, kolla på en film och sova lite mer. Ur NE:

”Konvalescenthem var vanliga till och med 1970-talet; de placerades gärna i naturskön trakt och med en verksamhet som byggde på god och närande mat, hög och ren luft samt skogspromenader, på sina håll också badbehandling och sjukgymnastik.”

Fast detta tycker jag nog bara för att det finns så många vackra, svartvita foton från ståtliga, men nu nedlagda och rivna châteauer.

Måsnaryds konvalecenthem utanför Södertälje.
Stockholms konvalescenthem Stortorp.
Yxe konvalescenthem utanför Örebro.

I sammanhanget måste jag nu tala om att man faktiskt enligt alla tillgängliga källor kan uttala konvalescent som [kånvale ∫ent], där ∫ är ett ljust sje-ljud. Jag har provat nu ett par gånger, och känner mig precis som Sean [∫aan] Connery. Kånvallescheent.

Pandemirestriktionerna står som spön i backen och överallt undrar man hur skolorna nu ska kunna vädra hela tiden (i januari) när fönstren inte ens är öppningsbara, varför man rekommenderar halvklass men inte talar om vem som ska ha hand om andra halvan, säger till lärarna att sprida ut bänkarna i klassrummen (!) och framför allt se till att nästan ingen äter samtidigt som nån annan. (Ja, jag har många lärarkompisar som är smått konfunderade.)

Och hur mår ni alla?

Share
40 kommentarer

Det gäller att fokusera på det viktiga

Vilken soppa! Allt i hela världen är ju helt galet! Corona galopperar och muterar och vårdpersonalen vädjar förgäves!

Svenska makthavare och politiker åker på semester utomlands och påstår att de inte alls måste föregå med gott exempel medan stackars skolever i England går i skolan i en dag efter jullovet, varefter nya order kommer och alla skolorna stänger pronto. När den brittiska vårdpersonalen inte hinner vaccinera folk kan inte pensionerade läkare och tandläkare hoppa in och hjälpa till eftersom de då bl.a. måste ha gått en speciell kurs i konflikthantering.

I USA ringer Trumpen till folk och ber dem valfuska åt honom och en apotekare förstörde 500 vaccindoser eftersom han var fullt och fast övertygad om att vaccinet skulle sabotera allas DNA. I Tyskland stängdes nästan allt redan den 15 december 2020 – utan märkbar effekt trots att ju tyskar vanligtvis har ordning på allt.

I Italien tar kreativa elever Zoom-aversionen till en ny nivå, när de protesterar genom att i den italienska ”vintern” placera skolbänkar utanför skolorna och där sitta och stirra in i datorerna.

Lite svårt att göra samma sak i Sveriges nollgradiga gråvinter.

Så då kan man väl i början av januari år 2021, fokusera på … modekläder? Ja! Nåt i sammanhanget banalt och roligt! Helt pandemi-ickerelaterat!

Det cirkulerar på internet en jättefin sammanställning över kvinnomodet 1794–1970, vilket är hur irriterande som helst. Varför sätter sig inte några och tecknar 1970–2020 och fyller på med det manliga modet när de ändå håller på?

Men okej. Kolla nu på fluffet, tygåtgången, korsetterna, absurditeten, snörningen, idiotin och fan och hans moster och se vad som inte syns förrän ungefär 1910. Klicka på bilderna en eller två gånger så flärpas de upp.

(Se vilket skönt mode det var 1795–1818, med midjan placerad strax under bysten. Nattlinne hela dan, liksom.)

Skorna! Skorna är liksom inte viktiga. Och ändå lägger vi ju så stor vikt vid just skorna.

Så nu är min fråga till er, alla människor – män som kvinnor – kommer vi att sakna att vingla omkring på de absurt högklackade skorna som förmodligen alla kommer att låta stå kvar och damma igen i garderober, källare och skolådor under 2021?

Bonus: en bild från 2001, när jag i vår hall valde att visa upp sparade skor från 1870 till 1972.

Med bonusattiraljer som en gammal snabbtelefon, mammas barnskor från 1930-talet, en mobiltelefon från 1989, en ensam barnsko från 1960-talet, en livsfarlig clic-clac samt en hjälm från andra världskriget. Självklart.

Ytterligare bonus!

Tidningsklipp från N.Y. Tribune den 2 januari 1920. Källa.

En timme senare: Galenskaperna i USA eskalerar. Men alla har bekväma skor på sig.

Share
60 kommentarer

Att ha covid-19

Idag är dag 13 sedan jag blev sjuk i covid-19, och det är naturligtvis dags att rapportera.

Vår sjukbubbla består av sex personer i åldrarna 18, 23, 26, 26, 56 och 56. Två förlorade lukt och smak, och passade på att då käka leverpastej med lakritsfiskar. Två hade kvar smak och lukt, men ingen matlust. En var hur snorig som helst och en sover fortfarande tolv timmar per dygn trots att febern är borta sedan länge.

Vi hade symtom som huvudvärk, feber, trötthet, ryggvärk, benvärk, öronsus, klåda på magen och led av en allmän olust att tindra. Så gick juldagarna och krafterna återkom – men så återkom även febern plötsligt. Jaha, då lägger vi oss väl ner igen, sa vi och låg.

Dagen före nyårsafton samlades vi och firade den julafton som ju hade brunnit inne en knapp vecka tidigare.

– Vet ni, sa jag. Idag för elva nio år sedan var jag ute med morfar i skogen och p…
– … plockade fem kilo kantareller, fyllde Tjugosexåringen i.

Jag stirrade på henne. Var hon månne taggad i inlägget och hade läst samma sak som jag på Facebook? Jag fortsatte:

– Och allt spred jag ut på ett st…
– … STORT påslakan! sa Tjugosexåringen.

Jag tittade på alla andra i rummet. De såg helt normala ut.

– Mamma. Du har redan berättat det här idag, sa Tjugosexåringen och log förstående mot sin ömma moder.

Trattisarna 2011.

Till saken hör att vi ju i min del av släkten drabbas av en förvisso förtjusande humoristisk senildemens – men i 75-årsåldern, tacksåmycket. Nu satt jag här och ville berätta om svamparna på påslakanet och så påstod alla runtomkring mig att jag redan hade berättat det!

Men inte bara jag är trög. Så här stod vår julgran redo att pyntas i två hela dagar.

När jag igår gick förbi granen och konstaterade att den hade behövt vattnas för ett par dagar sedan, såg jag det där vita nätet som en nedhasad strumpa vid julgransfoten.

Min djefla man fick häromdagen en blombukett levererad vid dörren. Han satte noggrant ner den i vatten – inklusive plasten runt oasisen – i en vas för hyacinter.

Jag tog en bild och gick och lade mig att sova middag.

Men fastän alla pratar om hur viktigt det är att få vara konvalecent konvalescent och att man faktiskt ÄR påverkad kognitivt av den här bedrövliga sjukan, tänker jag på vad jag borde göra.

  • Bredvid mig ligger en hög med 19 orättade tentor.
  • På nyårsafton hade jag deadline för en artikel om modern språkutveckling.
  • På golvet ligger 23 låneböcker och jäser.

På golvet ligger förresten även en lista med saker som jag borde göra, t.ex. lämna tillbaka 23 låneböcker, rätta tentor och skriva en artikel om modern språkutveckling. Men jag kanske ska skriva en lista på vad jag borde göra?

Ja, ni fattar.

Share
57 kommentarer

Att köpa skor i fysisk butik

Det var en gång en uppfinning. Den kom sig av att uppfinnaren som så många uppfinnare råkade göra fel. Vips, fanns ett tyg som inte släpper genom vatten, men däremot vattenånga: Gore-tex.

Jag köpte när det började bli blött och kallt i början av december ett par förträffliga, norska goretexskor i en sån där riktig skobutik här i stan. (”Gynna de lokala handlarna!”) Skorna var alldeles fantastiska; ju blötare skogen var, desto varmare blev jag om fötterna.

Åh, så torr jag var om fötterna här!

Men efter två veckor gick högerskon sönder i hälkappan. Ack. Strax före jul gick jag tillbaka till affären och sa uhu och ojojoj samt hjälp.

Titta, ett litet, litet hål där bak.

Tjejen i kassan tittade in i skon och sa:

– Näää. Det här är ju i sömmen, så det får du fixa hos skomakaren. Fast vi betalar. Vi tar inte skon i retur förrän du har fått den lagad tre gånger.

Det här var ytterst förbryllande. Jag tänkte och tänkte.

  1. Om skon efter blott 14 dagar går sönder i en söm på insidan kan man väl misstänka produktfel?
  2. Jag blev hänvisad till en skomakare i stan. Som har begränsade öppettider. Som är en pytteliten lokal. Och jag som inte skulle till stan.
  3. Tre gånger? Så om lagningen inte funkar första gången så ska jag lämna in skon igen? Och ännu en gång om den lagningen inte funkar?
  4. Helloooo, corona- och jultider på en gång.
  5. Tusan hakar. Jag skulle ha köpt på nätet, där det är oerhört lätt att reklamera skor.

Jag gick hem och skrev ett mejl till Vikings kundservice i Norge. Med bildbevis och kvitto. Oerhört snabbt fick jag svar:

”Tack för ditt mail. Jag är ledsen för det som har hänt med dina skor.
Jag tycker detta är en reklamation eftersom skomakarn inte kan fixa detta.
Har du gå tillbaks till butiken och sagt detta?”

Sagt och gjort. Jag åkte till butiken igen, och fick då prata med butikschefen. Som var precis hur otrevlig som helst.

– Ja … sa hon och tittade på den trasiga bakkappan. Det här är ju inte ovanligt.
– Jaså?
– Ja, det är ju slitage i hälen när foten åker upp och ner.
– Du menar att jag har köpt för stora skor?
– Ja, inte knutit ordentligt. Och det är ju konstigt att det bara har gått sönder på ena skon.
– Hrm. Det är väl klart att jag knyter skorna. Vad menar du med att båda skorna borde ha gått sönder?
– Det är bara väldigt konstigt.
– Hur som helst, sa jag långsamt, jag har kommunicerat med Vikings kundsupport, och de säger att skon bör reklameras.

Butikschefen ryckte till och spärrade upp ögonen. Hon höjde rösten:

– Va? Jag HATAR när dom gör så där. Får jag namnet på personen! Och telefonnumret!
– Va?
– HUR kan dom veta att skon bör reklameras?
– Jag skickade ju en bild på sk…
– Typiskt. Vi har inte din storlek på lager. Men jag kan beställa. Det kommer att ta ett bra tag innan jag får in den.

Jag tittade på butikschefen och hon tittade på mig. Jag köpte ju en dyr sko just för att slippa krångel och faktiskt mycket för att slippa ångra köpet, vilket man ofta gör när man köper billig skit.

– Kan … jag … häva … köpet? sa jag med socker i rösten.
– Javisst. Men det brukar vi aldrig göra i sådana här fall. Sätt i ditt betalkort här. Skriv på kvittot här med namn och telefonnummer. Här. HÄR!

Under butikschefens sista lilla replik, höll jag koll på pennan som hon ville att jag skulle skriva under med. Hon höll i övre delen. Och så höll hon i nedre delen. Och så höll hon i hela pennan med hela handen. Och så nöp hon sig själv i näsan och tog i pennan igen med just den handen som var näsnyparen. Jag drog efter andan och tänkte på corona. Skulle jag våga säga nåt? Nä. Jo. Ja!

– Förlåt, sa jag. Jag är lite … petig. I coronatider. Och sånt. Men har du möjligtvis en annan penna som jag kan skriva under med, som j…
– Javisst, här har jag flera stycken, avbröt butikschefen mig, och tog fram en burk med pennor.

Hon höll fram burken mot mig och jag skulle precis ta första bästa penna när hon sa:

– MEN JAG HAR RÖRT VID ALLIHOP!!!

Det där hade ju varit en riktigt rolig replik i ett annat sammanhang, ett annat år, i en annan värld. Men just då kände jag bara en våg av komplett förbryllelse. Jag tog slutligen mod till mig och skrev under med en farlig penna, varefter pengarna for genom sajbern och in på kontot och så var det inte mer med det.

Och här ligger jag nu, skolös och sjuk i covid-19.

Sensmoral:
Man kan bli sjuk fastän man har torrt på fötterna.

 

Share
41 kommentarer

Den röda tråden 2020

Sedan tidernas begynnelse har Julkalendern förutom massa gåtor och facit haft en röd tråd. Den har varit slingrande, den har varit hopplös, den har varit komplett omöjlig att lista ut, och den har inte varit särskilt bra. Det är en tradition som jag detta år tänkte bryta.

Gissningarna på den röda tråden har varit många, men särskilt gissades det på rosor. Och på Ponderosa. Samt Édith Piaf, Fredrik och Uppsala. En som alltid ligger vaken natten mellan julafton och juldagen är hakke, för han ger sig sjutton på att lösa DRT. Här kommer hans utredning 2020:

Flora och fauna

Lucka 1: svamp och flera askar Flora
Lucka 3: krokodiltårar (även Piff o Puff)
Lucka 5: chimpanser
Lucka 7: kyrkråtta
Lucka 9: hela Schersminsläktet
Lucka 11: drottningens blommiga hatt
Lucka 13 … -s facit i lucka 14: här såddes frö på frö, till sist en hel frösäck!
Lucka 15: hela luckan stod i Bloom (medan facit nämner hönan och ägget)
Lucka 17: get- och ormögon, utklädning till råtta med morrhår
Lucka 19: fjorton tistlar
Lucka 21: myror sill och krokodill
Lucka 23: ja, nu blir det kanske lite krystat … men på NÅGOT sätt ska jag nog få David Attenborough att stämma med flora och fauna

Men det kan förstås också vara Östen Warnerbring.

Utmärkt, alldeles utmärkt. Ni som undrar hur Östen ramlade in i det hela (och ni som minns men ändå vill påminnas), får nu kliva in i ett 12 år gammalt facit:

(Det var alltså en ren tillfällighet. Och varje år lovar jag att nästa år genomföra denna idé.)

I år var min fullständigt briljanta idé att vara dagsaktuell och se till att varje lucka var inspirerad av något som stod i tidningen dagen innan luckan publicerades. När Tom Cruise hade skällt ut alla anställda vid en filminspelning som han både producerar och är stjärna i, fick han vara med som flygar-ledtråd.

När Cher räddade en elefant, fick Babar vara med i luckan. När Hans Roslings son och sonhustru var med i ett stort reportage sitt livsverk och fattigdom, blev själve Hans HB. Louise Glücks facit kom på Nobeldagen och John le Carré blev HB dagen efter sin död. Ja, ni fattar.

Men.

Så blev jag alldeles febersjuk. Luckorna tillverkades i en alvedonyra mellan frossbrytningar och hostattacker och då glömde jag helt bort DRT!

Med andra ord har jag än en gång misslyckats med att göra världens mest finurliga röda tråd och istället skapat ett skosnöre av kokt spagetti, en hopplös tandtråd som är tre cm lång eller en repstege utan rep.

Därför får ni här och nu en idolbild på min fiffigaste röda tråd: den röda tråden 2011, som var en röd tråd.

Nu ska Plommonstopet få extraknäcka lite och dra två extravinnare! Jag har stoppat i alla lappar! Ett … Aku! Två … Ardy!

Kom ihåg att ni måste mejla storlek och adress till lotten@bergman.com!


Hoppas att ni alla mår bra, förresten!

Här har vi firat jul i en alldeles egen fyramannabubbla med 100 % corona. Mitt positiva testsvar kom på självaste julafton och innehöll ett korrfel som gjorde mig riktigt upprymd.

Nu måste vi återvänta till nästa Julkalender!

Share
26 kommentarer

Lilla Julkalendern 2020: tjutredje luckan

Lucka 21 var outgrundlig i sin svårlösthet. I facit skapades ett dissidentparti med kommentatöserna Ökenråttan och Lottenpotten, medan både Zkop och PK förärades vinsttischor! (Som dock inte kommer att komma fram till er förrän efter jul pga. galopperande feber i min ömma kropp.)

Lucka 23: den sista!


Den svenska strategin är en numera världskänd strategi fastän den inte i strikta termer är en strategi. Vi har satt oss här för att invänta den senaste presskonferensen, men det verkar dröja.

Till höger ser vi ett draperi, som mycket väl skulle kunna dölja en eller två epidemiologer. Till vänster anar vi en stor skärm som kanske kommer att användas för ett kort anförande av …

Oj! Nu hör jag någon komma!

Ssschhh.

Det gäller att ha tålamod i sådana här situationer. Minsta lilla störningsmoment kan skrämma bort Anders (som de ofta heter) eller en plötsligt uppdykande statsminister. Men. Vad är det jag ser? Är det en Agnes? Har Agnes Wold smugit sig in här? Så extraordinärt spännande – hur kommer detta att påverka den redan så känsliga maktbalansen?

Agnes flankeras av en två meter lång epidemiolog och den meterbreda datorskärmen. Hon skulle kanske kunna fly genom att kasta sig framåt, rakt i famnen på journalistkåren. Förmodligen känner hon att hon är i fara. 

Men nu höjs en hand. Det är Aftonbladets utsände, som i jakten på sitt offer har spanat in tvåmetershannen. Han visar sin styrka genom att långsamt säga:

– Jag finner syndabockens förmåga att balansera på faktamässiga avvägningar intressant. 

Det här har jag aldrig upplevt tidigare. Maktbalansen är definitivt rubbad. Vi avvaktar.


Facitsajten!

Lucka 1 och dess facit. Lucka 13 och dess facit.
Lucka 3 och dess facit. Lucka 15 och dess facit.
Lucka 5 och dess facit. Lucka 17 och dess facit.
Lucka 7 och dess facit. Lucka 19 och dess facit.
Lucka 9 och dess facit. Lucka 21 och dess facit.
Lucka 11 och dess facit. Lucka 23 och dess facit.

Programförklaringen!

Share
126 kommentarer

Lilla Julkalendern 2020: tjuförsta luckan

Lucka 19 innehöll en intressant obekantskap som nu kanske kan få en liten skjuts uppåt i biblioteksstatistiken? Babs fick en tischa i facit och hakke friade till hela båset!

Näst sista luckan 2020!

Lucka 21


Jag hyser stark aversion mot myror. De har dock inte synts till på ett par dagar, och därför känns det som om jag borde ta tag i saken för att vara på den säkra sidan.

Det enda säkra med den säkra sidan är nog att man aldrig når dit, det brukar alltid komma nåt emellan som man inte har räknat med, för om man hade räknat med det hade den säkra sidan kanske bara kallats den nollställda sidan?

Jag går opp till stacken när jag kommer hem, men varken Ulla eller Astrid syns till, så jag sätter mig i stugan att vänta medan jag tar en smörgås med kallpotatis och sill. Men så kommer de, och jag vet att de kommer att tala i mun på varandra..

– Är du här? Redan?
– Är du redan här? När kom du? Var är myrorna?

Jag äter min sill, säger ingenting.

– Hur går det egentligen till när man ska utrota myror? Det låter ju som ett helsicke det här med Anticimex. Betalar man per död myra eller per utrotningsdag eller med en klumpsumma oavsett stackens storlek och lidandets längd?
– Ska vi begrava myrorna? Ska det bli på söndag eller torsdag eller fredag eller ska vi göra det direkt för att få det överstökat? Det är ju riktigt, riktigt sorgligt det här.

Ulla börjar krokodila över myrornas frånfälle, och jag sväljer sista tuggan. Ja, jag säger då det.


CC BY 2.0

Facitsajten!

Lucka 1 och dess facit. Lucka 13 och dess facit.
Lucka 3 och dess facit. Lucka 15 och dess facit.
Lucka 5 och dess facit. Lucka 17 och dess facit.
Lucka 7 och dess facit. Lucka 19 och dess facit.
Lucka 9 och dess facit. Lucka 21 och dess facit.
Lucka 11 och dess facit. Lucka 23 och dess facit.

Programförklaringen!

Share
76 kommentarer

Lilla Julkalendern 2020: nittonde luckan

Lucka 17 går till historien som ”den om hon som var som ett glas vatten”, men även den där Jossilurens och Pysseliten förärades t-shirtar. (Mejla adresser och storlekar till mig!) Vi närmar oss julafton …

Nu ska vi resa lite i tiden.

Lucka 19


En av fjorton tistlar

Här kommer jag och är Tom Cruise och James Stewart på en gång. Jag spelar handboll, men från början var jag han i Fresh Prince. Måhända finner ni detta förvirrande, men då har ni bara sett början.

Mitt livsöde är någorlunda okänt idag eftersom det är andra tider nu. Unge Fredrik (som jag av naturliga orsaker inte har träffat) är alltså en synnerligen avlägsen – men dock – släkting. Min dotter är min svägerska, och jag är hennes. 

Nyckfull? Vem – jag?

Till yttermera visso hyser jag stark aversion mot nekros och ond, bråd död som ideligen tycks drabba de mina. Jag har vistats i olika landsdelar, seglat med galeaser och umgåtts i många samhällsklasser – men haft otur vad gäller finanserna; jag kan känna och lida med folket. Således behöver jag i mina verk inte fantisera och ljuga ihop historier, utan ta dem rakt ur levande livet.


Men asså, va?

 

Facitsajten!

Lucka 1 och dess facit. Lucka 13 och dess facit.
Lucka 3 och dess facit. Lucka 15 och dess facit.
Lucka 5 och dess facit. Lucka 17 och dess facit.
Lucka 7 och dess facit. Lucka 19 och dess facit.
Lucka 9 och dess facit. Lucka 21 och dess facit.
Lucka 11 och dess facit. Lucka 23 och dess facit.

Programförklaringen!

Share
90 kommentarer

Lilla Julkalendern 2020: sjuttonde luckan

Lucka 15 var i simplaste laget, dagsaktuell och sorglig som den var. I facit fick vi höra att Ökenråttan obegripligt nog har träffat Greta Garbo, att Maplestream verkade i lönn samt att Skogsgurra for ur hatten trots att Plommonstopet inte ens hade mutats.

Lucka 17 är svårare!


Kära dagbok,

jag har fått en skrivmaskin av farmor! Jag är bara fjorton år och jag är redan ägare till en skrivmaskin och kan hålla på med den istället för internet och Firefox och annat skit! 

Min plan är att 

  • få ett universitetsstipendium om fem år
  • gifta mig med liksom Mr Smith eller herr Svensson eller nåt sånt (eftersom James Joyce är död)
  • bli professor i 30-årsåldern
  • skriva, skriva, skriva och skriva utan avbrott.

För så smart är jag! Ha! 

Jag har kommit på att eftersom jag sitter och dagdrömmer hela tiden (fröken Kelly i skolan är jätteirriterad på mig), är jag faktiskt beredd på det mesta. Jag blir inte förvånad t.ex. av tjejer med tatueringar eller superduperblonderat hår. Eller att tiden går så himla snabbt, att boxare förr eller senare knockas. Varför get- och ormögon faktiskt ser så knäppa ut som dom gör tänker jag liksom inte på. Jag är som jag är, mitt i livet, ung och glad och ägare till en skrivmaskin!

Imorrn blir en underbar dag! Vi har maskerad i skolan och jag ska klä ut mig till råtta med morrhår och hela middevitten! Tjong!


Nämen vilken gammal, suddig bild.

Facitsajten!

Lucka 1 och dess facit. Lucka 13 och dess facit.
Lucka 3 och dess facit. Lucka 15 och dess facit.
Lucka 5 och dess facit. Lucka 17 och dess facit.
Lucka 7 och dess facit. Lucka 19 och dess facit.
Lucka 9 och dess facit. Lucka 21 och dess facit.
Lucka 11 och dess facit. Lucka 23 och dess facit.

Programförklaringen!

Share
68 kommentarer

Lilla Julkalendern 2020: femtonde luckan

Lucka 13 var en lustiger historia med allsköns finurliga ledtrådar som följdes av två tischavinnare i Rosman och Ökenråttan. Men detta var blott en västanfläkt jämfört med det sammelsurium av recept, rim och lusseerfarenheter som kryddade facitet!

Att fortsätta på julkalenderstigen känns som att gå hem från festen alldeles för tidigt, men här kommer ändå nästa gåta!

Lucka 15


Amerikanen gav mannen i skrynklig trenchcoat ännu en kaffe och sa: ”Hördu Orlando Bloom. Varför sitter du kvar här fortfarande? Om de fattar ett beslut kan vi ju bara skicka ett sms till dig.”

Bloom svarade inte, han bara tittade ut genom fönstret, längs den folktomma gatan. Det var kallt ute.

”Det kan ta hur lång tid som helst innan de bestämmer sig och du kan ju inte sitta här och vänta i en evighet. Du hinner hit från Cornwell på 20 minuter eller så.”
”Nej”, sa Bloom, ”vi är nästan framme vid deadline nu.”
”Men du kan inte vänta så länge på beslutet.”
”Jag är okej. Jag kommer att tala om för Seinfeld att det här har gått bra.”
”Men hur jävla länge tänker du vänta?”
”Tills de fattar beslut om Brexit”, mumlade Bloom.
”Men i morse sa du ju att de skulle komma överens idag.”

Bloom vände sig mot amerikanen.

”Politiker är inte robotar. De har inte tidtabell… jo. Det har de ju. Men nu är de upptäckta, de känner sig förföljda, kanske till och med rädda. De har bara en chans, och den måste de ta nu.”

Ett litet surr hördes.

”Var det din?”
”Ja, oj”, sa amerikanen och tittade ner i mobilen. ”Förhandlingarna om brexit förlängs, står det. Tur att jag talar tyska. Sorry, hur är det med din far, förresten?”
”Häll käft” sa Bloom, ”jag är inte längre en fri man. Jag tror jag måste kräkas.”


😀

Facitsajten!

Lucka 1 och dess facit. Lucka 13 och dess facit.
Lucka 3 och dess facit. Lucka 15 och dess facit.
Lucka 5 och dess facit. Lucka 17 och dess facit.
Lucka 7 och dess facit. Lucka 19 och dess facit.
Lucka 9 och dess facit. Lucka 21 och dess facit.
Lucka 11 och dess facit. Lucka 23 och dess facit.

Programförklaringen!

Share
79 kommentarer