Underbara England! (Jag skriver förstås England eftersom jag inte var i Nordirland, Skottland och Wales.)
En liten bildsafari kanske piggar upp? (Jag vet inte hur det är med er, men när jag ser bilder från Storbritannien blir jag så glad, så glad.)
Tescos lilla avdelning med vita bönor.Ännu en av alla kreativa lösningar vad gäller sladdar utanpå husen.En mycket, mycket snäv gränd; när entrédörren till en av lägenheterna ”downstairs” öppnas, skrapar den i grannhuset.Slingrande vägar, där alla kör som biltjuvar. Eller så bor de förstås i krokarna (pun intended) och vet precis hur vägen svänger.Trottoar? Näää. Gående och cyklande får helt enkelt ta sig fram i vägrenen. (Vilket ju är bra för alla deckare eftersom de får fler mystiska olyckor att undersöka.)Man kan inte ta för många bilder på röda, gamla telefonkiosker och brevlådor.Här ser vi att spindlarna har fått jobba ifred under en viss tid och att någon har lämnat tidsfördriv efter sig.I Ditchling var det ”open house” under hela maj, och då öppnar traktens konstnärer sina hus och ateljéer. Alla samarbetar – och vi som besöker dem bara vandrar genom den ena trädgården efter den andra!Och genom husen. In på ena sidan, ut på den andra! (Konsten var för mig mindre viktig, för jag fokuserade helt på inredning och ickemoderna kök som detta.)Det här var faktiskt ett av konstverken: ”stol stöttar dött träd”. Stilrent!Här går vi fram och tillbaka genom Herbie Flowers hus och trädgård.Strax efter ett ösregn bestämde jag mig för att klättra upp på The Beacon via den här sliriga och kletiga stigen.Det gick utmärkt, även om vädret påminde lite om svensk oktober. (Jag har mången gång pga. jackan fått frågan om jag är med i svenska landslaget. ”Mhmmmmm” svarar jag flyktigt.)En så vacker dörr! (Ingen vet hur gammal den är. Men jättejättegammal.)Tvära kast: en lägenhetskorridor med tjocka, tjocka heltäckningsmattor! Alltså i trapphuset! Galet!Min kusin och jag röjde vilt i trädgården med denna alldeles ljuvliga lilla kedjesåg som alla borde ha i handväskan!Kedjesågens avlägsna syssling fanns på Gatwick Airport, där inga normalstora matknivar av säkerhetsskäl får finnas.
– Har Brexit någon som helst positiv påverkan på er? frågade jag dem jag träffade.
– Nej. Absolut ingenting.
Klara besked.
Jävla Brexit. Väl hemkommen från England, fick jag en åthutning av Försäkringskassan. För jag hade ingen aning om detta:
”Man får resa utomlands och behålla sin sjukpenning om resan inte hindrar tillfrisknandet eller förvärrar sjukdomen.”
[Check.]
”Om man reser till ett land som inte tillhör EU/EES eller Schweiz måste man innan resan ansöka hos Försäkringskassan om att få behålla sjukpenningen under utlandsvistelsen.”
[Men faan.]
Sedan mitten av december 2023 har jag varit sjukskriven eftersom mitt yrke – bl.a. att stå på scen och skratta – svårligen utförs efter den stora chocken det ju innebär att bli änka.
Dock är ”sjukskriven” inte en dans på rosor som egenföretagare; jag måste jaga jobb inför framtiden. Jag får blott några hundralappar i veckan i sjukersättning eftersom jag tog ut pyttelite lön under det halvår som föregick Olles dödsfall, så förlusten när F-kassan drar in ersättningen är inte så stor. (Jag drog förvisso in 80 000 kr under sep/okt, men tog inte ut nån lön ur företaget.)
Det som irriterar mig är att jag enligt Försäkringskassan ju borde ha vetat detta. Att jag mådde väldigt bra i England och badade i det engelska språket inför framtida översättningsjobb hör ju inte hit. ”Det ligger på ditt ansvar att känna till att du måste anmäla resor till länder utanför EU.”
Felåt, sa jag. Och så sa jag felåt några gånger till. Och så sa jag att de kunde ju dra av alla mina pengar utan att för den skull bli arga på mig.
(Vad Försäkringskassan kommer att bli nöjda över att jag, för att vila mina sargade nerver, nu är på väg till till Olseröd, Lund & Köpenhamn, som ju alla tre ligger i EU.)
Jag bjöds av min kusin i England på en resa till hennes pittoreska by Ditchling, så jag släppte allt jag hade för händer och åkte. Det jag då hade för händer och som nu blir styvmoderligt behandlat är
en trasig ljuddämpare
ett släp med körförbud och förmodat elfel
sju trasiga lysrör i källaren
Olles telefonväxelskontrakt med djävulen
min alzheimerpappas ickefungerande konton på Handelsbanken
en nyinköpt men försvunnen rullgardin
tre trasiga handfatsblandare
en läcka under diskbänken
fyra stackars halvvakna dahlior.
Ni som inte är bekanta med dahlior ska veta att de ska pysslas om, matas och väckas som vore de pojkar i 16-årsåldern.
Den digra listan ovan och annat bekymrade mig på resan hit. Jag satt med rynkad panna och tittade på min 135-kronorslunch på ett helt ommöblerat Arlanda …
… och funderade på om en sån här resa verkligen var ett lämpligt stolleprov. Och om det där kaklet bidrog till trivsamheten egentligen. Borde jag inte stanna hemma och vrida mina händer istället?
På Arlanda var det tomt som på Berlin Brandenburg mellan 2012 och 2020, och de höga stolarna i 50 nyanser av grått knarrade som obetalda skor.
Jag satte mig och kollade på hur flygplanen utan problem både lyfte och landade trots att jag häromdagen tittade på Snöns brödraskap och fick för mig att min flygresa skulle gå åt pipsvängen på ungefär samma sätt. Dessa tankar måste ha tagit på krafterna, för jag sov under 98 % av flygresan. Piloterna behövde underligt nog inte min hjälp en enda gång.
Här i England kan jag konstatera att panta rei, allting flyter och korven den har två. För här finns ju mången trasig ljuddämpare och massa trasiga vägar, staket, hus, lysrör, fönster, broar och tänder. Det är fantastiskt att få bäddas in i det engelska språket med sorry, pardon,excuse me och please samt love.
Jag har även konstaterat att man här fortfarande ska ha antingen tröjor med stora hål i eller brallor med ännu större hål i. Eller djurmönstrade tyger över hela kroppen.
Tre glada, leopardklädda kvinnor stod och väntade utanför en lågstadieskola.
Vi har som vanligt hunnit handla på Tesco, där jag trots otaliga besök fortfarande går omkring som en Pippi Långstrump på kafferep. Jag vill se allt, klämma på allt, köpa allt – och lite därtill – samt packa in rubbet och ta med hem till Sverige.
Särskilt den här kleggiga röran.
Vi besökte Ditchling Museum of Art & Craft och en utställning om Raymond Briggs, som har bott i Ditchling. Vi fick se otalet originalteckningar och dito målningar, en fåtölj med en utspilld burk vita bönor samt garderobsdörrar, på vilka han hade målat sina föräldrar.
En text som Briggs själv skrev 1991 – om hur man absolut inte ska låna ut sina originalteckningar och dito målningar till utställningar.Se, vilket härligt stökigt skrivbord han hade! (I botten på den översta lådan till vänster hade Raymond Briggs skrivit vilka datum han hade städat just denna låda.)
Så: i England har vi det bra, även om Brexit har ställt till det på massa olika sätt. Och hur har ni det?
Det var en gång en stor bil och ett litet släp. En dag i april möttes de för första gången för en liten romantisk tripp till bilbesiktningen. Efter påsättningen knorrade bilen med emfas och påstod med ilsket lysade bokstäver att släpet inte hade bromsljusen på sig och att det minsann skulle fixas omedelbart för att inte orsaka framtida trubbel. ”Service erfordras” röt bilen barskt.
Bilens ägarinna lyssnade lika mycket som släpet, dvs. inte alls. Släpet (vars ägare är död sedan 12 december förra året och därför inte kan ställas till svars) underkändes en liten stund senare av behörig instans och beordrades service samt efterkontroll.
Släpet klär verkligen i shabby chic-modet.
Tror ni att min beskrivning ovan är början av en kioskvältare? Eller blott en blek variant på Robban Brobergs Båtlåt?
Det var en båt som sa till en annan;
”va du va stilig. Vi borde borda varann
Gjorda för varann och köla lite grann
Som bara båtar kan.”
Jag tog bilen och släpet till en mack för att köpa nya bromslampor – och fick där hjälp av dels Tödde och Mödde med liljevita händer, dels Mulle Meck med svarta dasslock till kardor.
– Jag vet inte, jag är inte så bra på bilar, sa Tödde som ändå helt frivilligt kom ut för att hjälpa mig när jag stod och såg rådvill ut. Men … skruva loss kåpan!
Jag skruvade loss åtta rostiga skruvar och stirrade in i en obegriplig röra med fyra olika lampor.
Utan att tveka skruvade jag loss en lampa och tog sedan en snygg bild, där jag ju syns.
– Men vilken lampa är bromslampan? sa Mödde bakom mig.
– Kanske den här? sa jag och visade upp den som jag hade vridit loss.
Just då trodde jag att Tödde och Mödde var en och samma person, vilket orsakade en dialog i klass med ”Who’s on First”. Jag undrade varför Tödde/Mödde hade bett mig ta av kåpan när han ändå inte visste vad som fanns under och Tödde/Mödde hävdade att han inte ens visste inte vad en kåpa var.
Jag gav upp och gick in till Mulle Meck i kassan, som log åt mig och min lampa – för det såg ju vem som helst att det var blinker-lampan.
– Titta, den här har en skrunff och en pfionk, ser du?
– Eh, jag har inte läsglasögonen p…
– Du ska inte läsa! Du ska titta!
Både Tödde och Mödde följde med mig ut igen (det var då jag förstod att de var två personer) och pekade på två helt olika lampor som skulle vridas loss. De föreslog även att jag skulle köpa femfemtisex och spreja heja kontaktytan genomkladdig.
Jag lydde.
Det är en burk smörjande 5-56 där på marken, och kontaktytan hade inget med lamporna att göra utan var själva sladdmojängen som leder el från bilen till släpet.
Inne i butiken igen stirrade Mulle Meck på de korrekta lamporna i min hand. Han himlade lite med ögonen och muttrade kollison – och gnuggade sedan lamporna mot sina jeans.
Där ser ni korrosionen (inte kollisionen) som måste gnuggas bort.Även i lamphålet måste korrosionen bort – förslagsvis med ett stukat basketfinger som funkar mycket bra när det jobbar i räta vinklar.
Oj, vad vi gnuggade innan vi vred lamporna på plats igen. Testet av bromslamporna pågick sedan med Tödde och Mödde i minst en kvart och liknade i mångt och mycket den gamla Norge-historien om blinkers-kontroll:
– Funker, funker ikke, funker, funker icke …
Bilen har nämligen även hål i avgasröret och mullrar som en epa-traktor, varför man inte kan höra sig själv ens tänka när motorn är igång. Jag bromsade, släppte bromsen, bromsade och släppte bromsen. Tödde och Mödde recenserade:
– Ibland funkade bromslysena, ibland inte. Det kanske är glapp i dem.
– När ska du på efterkontroll? sa den stora bilen till det lilla släpet ett par dagar senare.
– Vi får se. Tydligen har jag inte bara kontaktkorrosion utan även glappkontakt. Och du då, med ditt blåshål i lungan?
– Jag läggs in imorrn. Skaru med?
Tydligen är detta ett nytt avgassystem. Jag tycker att det påminner om nån i …… Trollkarlen från Oz.
I det moderna samhället är det ju inte ett större problem – eller ens särskilt vanligt – att behöva göra sig av med en hög aska. Kanske var det inte heller ett större bekymmer förr, när man eldade i köket och i varenda kakelugn. ”Förr när alla hade vedeldning, sopades askan upp från spisarna och spreds över skogsplättarna, gräsmattorna, rabatterna och grönsakslanden allt eftersom.” (Citat: odla.nu.)
Den aska jag talar om gör sig sällan bra på bild, så här kommer en annan sorts aska: den flygande.
Men kol släpade de på förr. Oj, vad alla hanterar kol i alla böcker! I Frank McCourts ”Ängeln på sjunde trappsteget” letar de frysande barnen med blåa knän efter små kolbitar i rännstenen (boken heter för jösse namn ”Angela’s Ashes” på engelska!). Sedan dog alla.
I ”En liten prinsessa” (av Frances Hodgson Burnet) släpar stackars Sara på kol än hit, än dit. Jag hittade ”A Little Princess” på nätet och sökte efter ’ashes’, men det var bara ett himla tjat om långa och tjocka ’eyelashes’. Blott en enda gång nämns aska:
That very evening, as Sara was sitting in the midst of a group of listeners in a corner of the schoolroom telling one of her stories, the very same figure timidly entered the room, carrying a coal box much too heavy for her, and knelt down upon the hearth rug to replenish the fire and sweep up the ashes.
Att jag yrar om aska här, beror på att jag i februari ansökte om att få sprida Olles aska i mörkaste skogen, i närheten av platsen där han stupade för fyra månader sedan.
Ansökan fyllde jag – trött av massa byråkratiförvirring – i alldeles fel, och en komplettering av exakt plats med fastighetsbeteckning skulle skickas in före den 18 mars. Barnen hjälpte mig genom att kommunicera med Eskilstuna kommun, som skulle okeja platsen och lämna ett medgivande. Och det kom:
Detta medgivande skapades av kommunen den 1 mars, skrevs under av markavdelningstjifen den 18 mars, och kom fram till mig den 21 mars.
Alltså för sent.
Jag skapade en ny ansökan (jättekrångligt) och skickade in kommunens underskrivna medgivande.
Då visade det sig att vi har fått tillstånd att strö ut Olles aska på en villa på Flugmötesvägen eftersom markavdelningen på kommunstyrelsen helt enkelt skrev fel fastighetsbeteckning.
Vi fantiserade om hur detta skulle kunna gå till:
– Hej, får jag komma in? Jag tänkte hälla ut min avlidne make i er vask.
– Öh, va?
– Eller vänta, kommunen har redan gett mig tillstånd. Jag kommer in.
– Näää …
– Hans vålnad kommer vara jättetrevlig. Oroa er inte!
Okej. På’t igen, bara!
Olle är förvisso aska nu, men här kommer en liten snutt från förra året när han istället skapade aska. Jag intervjuade honom om eldens lämplighet:
Fan, okänt nummer. Okej. Andas in. Andas ut. Pffffffff.
– Lotten Bergman.
– Ja hejsan! Jag ringer från Småföretagarna! Jag söker Olle!
– Jahadu. Han dog oväntat under en löprunda strax före jul.
– Oj, då beklagar jag. Jag … jag får väl stryka honom här i systemet då.
Säljarna har helt klart inte tillgång till listor över folk som inte längre finns. Inte heller finns något slags förbud mot ”hmmmmm, Olles telefonnummer funkar inte längre, äsch, jag ringer till den där som heter Lotten istället”. Jag fick nu tipset att inte förklara, utan bara säga: ”Ta bort mina kontaktuppgifter ur systemet.”
Vi får se … det låter ju så rysligt otrevligt. Men nu till mer positiva ljud!
1. – BRRRUUURR BRRRRRHHHRRRRR BRRRRRUUHHHRRRRR!!!
Jag vet inte hur just detta brummande stavas, men det ska föreställa en epa-traktor. Fast det är min bil, som förmodligen har hål i avgassystemet.
2.
Två ljud i korus: – Splatt splatt splatt, säger det från duschblandaren som är inkontinent och inte kan fokusera sig på duschdelen i konstruktionen. – Ffffffssssssss, säger nyss nämnda duschdel som ju inte har nån vidare sprutt eftersom hälften kommer ut i badkarskranen.
3. – Aj!
Jag spelar basket, trillar över en plötsligt uppdykande sten, slår huvudet i öppna skåp, klämmer foten i en dörr och skär mig i fingret på t.ex. ett trasigt glas.
Alla de tre ovanstående ”problemen” är så skönt konkreta. Bilen ska lagas den 22 april, duschblandare tror jag att jag kan fixa själv (ska bara läsa på lite) och alla smärtor är ju bara vad de är – och går oftast faktiskt att skratta bort.
– Hahahahaha!
Men så finns det saker som får mig att ta mig åt hjärtat och inte alls skratta. Vi har nu kommit till Moment 22-avdelningen i detta inlägg.
– MEN FÖRIHELVETE!
Jag kan inte strunta i språkfelet och jag kan inte låta bli att åka tåg och jag kan inte klaga hos nån instans och jag kan inte låta bli att betala trots att produkten som jag betalar för inte ger mig det jag vill ha.
– MEN GAAAH!
Min alzheimerpappa har flyttat till Eskilstuna och jag ska bli god man för honom. Fast problem har uppstått eftersom
min ansökan kom till Eskilstuna när han var skriven i Täby
min andra ansökan kom till Täby och jag skrev att han bodde i Eskilstuna trots att han fortfarande var skriven i Täby
min tredje ansökan kan inte skrivas under förrän just det datum när pappa verkligen är skriven i Eskilstuna och Skatteverket har tyvärr ”ovanligt långa handläggningstider” just nu.
– MEN SATANS FAAN!
Mitt lilla företag sitter fast i leasingavtal för en digital telefonväxel som aldrig har använts och aldrig kommer att användas. Jag kan inte komma ur detta på annat sätt än att gå i konkurs, vilket jag inte vill.
Detta skrev Olle under i januari 2023: lilla Bergmans Bokstäver lägger ut flera tusen i månaden för en oanvändbar telefonväxel som ska avbetalas till 2028. Det är helt obegripligt med tanke på hur ont om pengar vi alltid har haft. Den som jag trodde var säljaren skriver: ”Jag kan inte heller svara på varför Olle ursprungligen har köpt denna växel eller utformningen av den, endast att vi har levererat den och hårdvaror till honom. Det är inte jag som haft dialogen hos oss med Olle utan det är en av våra säljare som genomfört detta med honom.”
Men spik i foten för tusan hakar!
Kolla vilken jättehög med orienteringskartor som jag ska slänga den här veckan! Hurra!
Jag försökte prångla på Orienteringsförbundet hela högen, men de har tyvärr inga planer på ett orienteringsmuseum.
Pappa får träna pingis med andra gamla gubbar som närmar sig pensionen! Hurra!
Pappa fyller 87 i år, så de som är 20 år yngre är lämpliga motståndare.
Som jag berättade för en halv evighet sedan (känns det som), skulle jag plötsligt (kändes det som) föreläsa under två heldagar i Stockholm.
Jag var orolig, osäker, vimsig, ledsen, förvirrad och fylld av aversion inför normallivet som tydligen ska inträffa tre månader efter den största chocken någonsin. Men plötsligt hade jag gjort allt – pratat och tjoat, fnissat och varit allmänt normal som vore det före den 12/12 2023.
Så jag tänkte att det skulle jag förstås fira med ett yllestrumpsinköp.
Najs! Fyra till priset av tre!
I kassan fick jag veta att detta på skylten ovan betydde ”köp fem till priset av fyra”. Jag köpte som hämnd då bara två till priset av två. (Hur tolkar ni skylten?)
Men nu gick jag handlingarna i förväg.
Föreläsningarna höll jag i f.d. Centralposthuset på Vasagatan i Stockholm. (Vilket inte är ”Kungliga Posthuset” i Gamla stan, även om man skulle tro det med tanke på bilden nedan.)
Bara entrén gör en ju vimmelkantig av stuckatur-lycka!
Gamla posthuset bredvid Centralen är en så fin och fantastisk byggnad att man nästan får dåndimpen och önskar att man vore postkassörska 1903.
Så här såg det ut i den nuvarande entrén 1903. Den stora, vita ytan på bortre väggen målades sedan …… vilket ni kanske kan se här. (Vinkeln är bara näääästan korrekt på denna min bild.)
Om ni är det minsta lilla arkitekturintresserade suckar ni över fönster- och golvrenoveringar och det faktum att ni måste hämta postpaket i köttfärsavdelningen idag. Men det är trots historiens sorgliga vingslag underbart att befinna sig i dessa anrika lokaler i jugend och nybarock, men som övergavs av Posten strax efter en sista (konstig) renovering runt 2010.
Apropå konstigt …
Denna blåa låda står i en för övrigt stilig innergård. Det är en kvarleva från när Securitas från denna post (pun intended) skyddade Regeringskansliet, som jobbade här under en tid. Nu är den blåa lådan K-märkt och får icke rubbas eller förvanskas. Eller för den delen ens användas.
Hur som haver, nu kommer ännu mer som skaver.
Här får man inte göra nåt. Men vad har det varit? Hallå, berätta för oss; säg inte bara att man inte får röra.Man anar att en oerhört trött lappskrivare har fått nog.Vad är detta månne för spännande markeringar i marmortrappan?Aha. Allt – även en antihalksträng – kan fixas med svart silvertejp.Moderna mattors förtjänst och förbannelse: kaffefläcken måste hamna på rätt ställe!
Under min föreläsningssejour bodde jag på ett gnistrande modernt hotell med tysta hissar, mjuka mattor, led-lampor i alla skåp och lådor samt en minibar med chips dyrare än saffran och rödtjut i champagne-prisklass.
Men jag fick en spegel ovanför sängen, så det får man ju vara tacksam för.Rummets två par badtofflor var i stl XXL, vilket med tanke på min fot här väl inte kan vara mer än kanske stl 45? (Jag är ju van vid basketspelarfötter i stl 53.)Åh. Landlina. Jag lyfte luren, lyssnade till tutet och tänkte att jag ju borde ringa till nån. Men jag kan ju bara mitt eget nummer, och nån måtta får det vara på hur jag talar med mig själv i dessa dagar.Två frukostar åt jag på hotellet, och de var helt olika. Ena dagen fadd och rörig samt allmänt otrevlig, andra dagen alldeles förtjusande med kryddad varm-mat och en brie som en gammal ko hade älskat som sitt eget barn. (Underbar lagårdsdoft.)
Efter dessa två utmanande dagar bjöd Författarfonden på en minneshögtid för Olle. Vi grät så det skvalade i fyra timmar medan vi lyssnade till tal, poesi, gitarrplonk, minnen och en långsam vals i moll, spelad på dragspel.
Ungefär 15 minuter innan jag tog den här bilden, stod jag upp inför 30 personer och förklarade hulkande att vi måste inse att Olle de facto är död fastän han är så levande.
Puh, nu känns det som om jag behöver sova i en vecka. När jag nästa gång föreläser å yrkets vägnar, kommer jag att våga ta ut svängarna lite mer. Och sedan lite mer. Och så rätt som det är, kommer jag att känna mig flygfärdig!
Men precis som bröderna Wilbur och Orville Wright kraschade med Kitty Hawk år 1900, kanske även jag ligger så här hopknölad nån gång då och då. Det är helt okej.
Eftersom jag kan stava, har jag sedan jag gick på en teckenspråkskurs 1974 varit den som skriver protokoll på möten.
(Vad teckenspråk har med mötesprotokoll att göra? Jag återkommer till det.)
Jag var tio år, och skrev så gärna så. Jag antecknade vad alla sa, gjorde anföringstecken och lekte med skiljetecken och drömde om att få bli stenograf vid Riksdagen. Sedan kom jag till mina sinnens fulla bruk och ville bli världsberömd skådespelerska i Hollywood istället.
Redan som liten palt förstod jag dock att man inte hinner delta på samma villkor som de andra när fokuset går till att sammanfatta de andras pladder. Därför har jag inte
röstat ner galna förslag om finska basketcoacher
argumenterat mot fönsterbyte i en gammal kåk (rysligt, men preskriberat)
reagerat på procentfördelningen av ämnet hundar i NE:s första åtta band.
Den som skriver protokoll under ett möte är helt enkelt inte riktigt närvarande: protokollskrivarhjärnan har tagit över resonemangshjärnan. Exempel:
En mötesdeltagare säger:
– Vi borde få full ansvarsfrihet i styrelsen och avlönas rikligt samt belönas med diamanthalsband efter varje årsmöte och dessutom vill jag ha mat på torsdagsmötena och glöm för all del inte att jag vill ha citron till alla måltider inklusive eftermiddagsfikat. Protokollföraren tänker: – Hmmm, måste ju bli en punktlista av den där uppräkningen, citroner, hmmm.
Men hur gör vi med de digitala mötenas anteckningar? Hur gör ni? Jag har några frågor!
Datorn (eller mobilen) är ju upptagen med själva mötet, och där är det definitivt någon som vill dela sin skärm. Ska man då ha en annan dator/mobil att föra anteckningar på – eller köra med penna och papper? Eller en padda kanske?
Använder ni AI och spelar in rubbet för att sedan be AI sammanfatta? (OBS: Mycket få organisationer tillåter inspelningar, så för mig är denna variant bara hypotetisk.)
Är de färdiga protokollmallarna tillfyllest eller känns de omoderna/formella/onödiga?
Har ni någonsin stött på en perfekt ordförande som faktiskt sammanfattar det som t.ex. en babbeldeltagare bubblar om?
Detta är anledningen till att jag frågar om protokollupplevelser. Jag ska obegripligt nog hålla kurs i ämnet den 13–14 mars.
Och hur var det nu med mötet där den tioåriga lilla Lotten skulle skriva protokoll bara för att hon hade gått på teckenspråkskurs?
Ja, läraren var verkligen döv, och när jag hade roat kursdeltagarna genom att bokstavera G-R-I-S (you had to be there), skrev hon på en lapp nåt i stil med:
Efter lektionen ska jag på ett möte. Följ med, anteckna vad alla säger och när jag ”pratar” låtsas du att du översätter åt mig. Jag kommer att skriva vad du ska säga.
Mötet handlade om rosplanteringar; mer minns jag inte. Dock var jag pga. mammas rosfäbless helt bekant med rosors namn och hade inga problem med att förstå vad de pratade om: New Dawn, Queen Elizabeth, Dronning Ingrid …
Min vän Jonas Söderströms bok ”Jävla skitsystem” har – om den har öron – ryckt till och undrat vad som står på många gånger de senaste veckorna.
– JÄÄÄÄVLA SKIIIIITSYSTEM!!! vrålar jag så att det skallrar i Olles 13 gitarrer, balalajkor och ukuleler.
Sedan min djefla man dog, har jag nämligen kommunicerat dagligen med knapptonvals-instanser. Så här:
– Din plats i kön är 37. Just nu är det många som ringer. Du vet väl att du kan logga in och göra dina ärenden digit… – NEJ DET KAN JAG INTE FÖR DET HANDLAR OM BOLÅNEN OCH DÅ MÅSTE MAN PRATA MED EN RÅDGIVARE SOM HAR LICENS! JÄVLA SKITSYSTEM!
Eller den här: – Tryck 1 om du vill att vi ringer upp dig. Tryck 2 om du vill tala med en handläggare. Tryck stjärna om du vill höra alternativen igen. Tryck 3 om du godkänner att vi ringer upp dig för en kvalitetskontroll. Tryck 4 om du vill ha alternativen på engelska. Samtalet kommer att för din egen säkerhet att spelas in.
Här tappade jag fokus eftersom de som vill ha alternativen på engelska kanske inte förstår svenska, så jag blev lite sen med att dutta på ettan. Och då hände inget. Jag fick höra alternativen en gång till, och duttade på ettan igen. Inget hände.
– Du har inte gjort något val. – JAG HAR VISST GJORT ETT VAL! JÄVLA SKITSYSTEM! – Du har inte gjort något val. Tryck 1 om du vill att vi ringer upp dig. Tryck 2 …
Ja, ni förstår. Den s.k. ”vilopulsen” gick och gömde sig i december och kommer inte att komma fram ens om jag lockar med sömntabletter. Oh, apropå det!
I min iver att rensa ut gamla kläder, papper och fula mattor, stod jag plötsligt med näsan i medicin- och vitaminburkar från tidigt 2010-tal.
Man får ju inte slänga gamla piller; jag går naturligtvis till apoteket med dem. Först måste de dock tas ur kartonger och burkar samt sprättas loss ur kartor, för sånt vill apoteken inte ha. (Jag försökte resonera med personalen eftersom det känns tokigt att blanda morfinpreparat med fiskoljekapslar. Men nej, den femman gick inte.) Och apropå sånt som jag hittar när jag rensar …
Hårddiskar, där de äldsta är från mitten av 1990-talet …
Mitt i rensningen fick jag ett plingeliplong om att en betalning inte hade gått genom. Tre timmar senare (och 923 olika tonvalsduttningar) visade det sig att kortet hade spärrats tillfälligt ”av ingen anledning”. Japp, så sa banken – och tog bort spärren.
Och nu till dagens fråga. Förutom alla musikinstrument i huset, har jag även teknisk musikutrustning som jag inte vet vad jag ska göra med.
Vad är detta?
Blodtrycket är fortfarande åt helskotta, men jag tar hand om mig eftersom jag
blir väl omhändertagen av barnen och grannen
äter mycket och gott och serveras vin lite då och då
träffar kompisar varje dag
pratar om språk i radio
spelar basket
får den stora äran att vakta barnbarn
vågar be om hjälp
har vågat tacka ja till att föreläsa på Företagsuniversitetet om tre veckor.
Och så ska jag tydligen bli vacker, för jag får fortfarande skönhetsprodukter i present av folk!
En svensk tiger. (Detta är jag, iklädd en närande ansiktsmask som någon gav mig. Varför man ska se ut som en tiger under jäsningen vet jag inte.)
I vissa svenska kommuner kallas alla invånare till inte bara treårskontroll med vaccinationer, utan även till 40-, 50- och 60-årskontroller. Och Eskilstuna genomförde just en sådan på mig i torsdags.
– Varför inte 70-årskontroller? sa jag till sköterskan som undersökte mina värden.
Förmodligen tänkte hon ”men orka” eller ”k bry” eller kanske ”de där gamlingarna hänger ju ändå här hela tiden”. Men hon svarade diplomatiskt enligt regelboken:
– Det har jag inte fått någon information om.
Så ska jag fortsättningsvis säga när jag inte vet. Men nu tar jag det från början! Inför mötet
fyllde jag i ett digitalt frågeformulär
lämnade jag blodprov på fastande mage
lämnade jag blodprov efter frukost
stålsatte jag mig eftersom jag fortfarande måste svara att jag äter för lite fisk, vilket ju gjorde att jag blev underkänd vid 50-årskontrollen.
– Jag ser här att du tar sömntabletter … inledde sköterskan när jag kom in till henne.
– Ja, min man dog, sa jag och började gråta, min numera vana trogen.
Sköterskan var sannerligen inte medkännande – det var ju inte hennes jobb. Hon skulle bara rabbla värdena, vilket hon gjorde med millimolprecision. Jag torkade tårar, hon rabblade decimaler. Jag är lagom lång för min vikt, men det pörskans BMI-värdet är ändå lite högt. Sa hon och bekymrade sig vådligt mycket för att jag aldrig nånsin köper nyckelhålsmärkta mejeriprodukter och jättegrovt rågbröd.
Blodfetterna var finfina även om kolesterolet låg yttepytte över det lämpliga gränsvärdet, men hur jag skulle åtgärda det vet jag inte. För just då togs mitt blodtryck och jag skulle ”försöka slappna av”.
– Oj, det var lite högt, sa sköterskan.
– Näääääeee, sa jag, det var det väl inte? För i min släkt har vi inte högt blodtryck, och förresten häromdagen när jag faktiskt drabbades av nåt slags kollaps [här ville jag säga ”kalops”, men jag tror inte att hon hade uppskattat det] hade jag ändå optimala värden, alltså 110/72.
– Men … näe. Du har 158/86.
Blodtrycks-nivåer
Övertryck (Systoliskt)
Undertryck (Diastoliskt)
Optimalt blodtryck
mindre än 120
och
mindre än 80
Normalt blodtryck
120 – 129
och/eller
80 – 84
Högt normalt blodtryck
130 – 139
och/eller
85 – 89
Hypertoni grad 1
140 – 159
och/eller
90 – 99
Hypertoni grad 2
160 – 179
och/eller
100 – 109
Hypertoni grad 3
180 eller över
och/eller
110 eller över
Då torkade jag tårarna, sträckte på mig, ledde in samtalet på frukt och grönsaker och såg till att inte vara det minsta lilla upprörd fastän de senaste rönen ger vid handen att man ska äta minst 700 gram frukt och grönt per dag.
Så det här räcker väl i ett par, tre dagar?
Jag försökte resonera mig fram till vad som var mest ekonomiskt att äta i kombination med dess vikt och det utrymme som det så nyttiga tar i magen.
– Bananer! Massa bananer!
– Nej, du ska nog äta en varierad kost.
– Och avokador, dom är tunga!
– Nej, du ska äta en varierad kost.
– Tomater går fetbort, de är för dyra. Sallad väger för lite. Gurka!
– Nej, du ska ju äta en varierad kost.
– MORÖTTER! HEUREKA!
– Nej, du måste äta en varierad kost.
– Fast när jag var gravid 1997 åt jag så mycket morötter mot illamående att jag fick läggas in för anafylaktisk chock, och inte nog med det …
– Men …
– Då fick jag dropp som de satte fel så att allt rann ut i vävnaderna och min arm svällde upp som på ett vattenlik och …
Där stoppade jag, för sköterskan sträckte sig efter blodtrycksmanschetten igen. Därför fick hon inte höra när jag år 2000 var gravid och fick värkstimulerande dropp som också rann ut i vävnaderna så att jag såg ut som ett svullet vattenlik igen.
Tyvärr var blodtrycket för högt även denna gång, så nu måste jag gå på efterkontroller under de närmaste två veckorna. Då ska jag tydligen även passa på att äta gravad lax, makrill i tomatsås och tonfisk. (Med åtta stora morötter.) Innan jag gick, ställde jag en fråga som gnagde i mig:
– När ni får patienter som är för korta för sin vikt, struntar i fisk och grönsaker, super och svär samt dricker för många glas fetmjölk och de får bedrövliga värden och ni talar om det, då blir dom ju jätteledsna. Hur hanterar ni det? Alltså finns det något slags skyddsnät för en som blir ledsen av resultaten här?
– Det är inte vår mening att göra någon ledsen.
– Men om dom blir det?
– Jag tror nog att dom redan vet.
Jaha, jaså, nämen dåså. Tänkte jag och blev lite arg på henne, för ledsna människor gör faktiskt ingen glad.
Bild ur Wall•E.
Hälsorelaterad efterlysning:
Jag behöver en bloggtomte som kan hjälpa mig med hickan som min java script har fått eftersom den sedan den 12 december (jomenvisst) säger att bloggen har ”site health issues”.
Jag är väldigt besviken på att Olle inte vet att han är död. Som änka sedan prick två månader har jag fortfarande inte alls förstått hur sånt här går till. Livet. Jag tänker på alla gravstenar där man läsa att ”den andra” i ett äktenskap blott levde i ett halvår till. Kärleken har ingenstans att ta vägen, liksom. Hjärtat brister kanske? Eller var det den som lagade maten som dog, så att den andra helt enkelt svalt ihjäl?
Hur som helst: jag hade bestämt mig för att sluta älta Olle, hans stupande och hjärtat som bara slutade funka mitt i steget. Ältandet, tankarna och drömmarna är ovälkomna; jag vill inte leva i dem. Jag kan inte förmå mig att se bilder och filmer eller höra Olles röst, utan måste gå omkring med mentala skygglappar och en väldigt illa fungerande mental ögonbindel. Förmodligen kämpar jag förgäves, va?
Citat ur den utmärkta Bondfilmen ”Spectre” (2015):
James Bond: Where is he? Mr. White: He is everywhere. He’s everywhere!
Kanske vill ni läsa lite om bokföring och momsredovisning istället? Eller lära er om det digitala verktyget F**tn*x som man måste behärska? Här ser ni hur skärmen ser ut när man får en månadsfaktura av just detta företag. ”Det är bara att klicka för att betala.”
1. Nej, jag vill inte betala som privatperson eftersom det är företaget som ska betala. 2. Jag vill inte bestrida, jag ska ju betala. 3. Nej, jag har inte betalat. 4. Va, vem är min leverantör? 5. Vänta, det är ju F**tn*x som är mottagare, inte Bergmans Bokstäver! Primalskrik!
Dock har revisors-delen löst sig: två av mina basketkompisar satt igår i tre timmar och klickade och skrev och mumlade och var komplett obegripliga.
– 1407.
– 1598.
– Hon måste ha en kåtinja till deklarationen också.
– Mhm. Men vi tar det här först. 1222.
– Men på tvåan.
– Den var ganska hög.
– Ja. Bra. På SKM.
– Den 4 december?
– Mmmm. Nej, jag måste …
– Ja, det är bra. Där. Och där.
– Nu fördelar vi alltså momsbeloppet som ni får tillbaka och resten blir en kostnad.
”Kåtinja” var alltså en deklarationsblankett som heter K10. Som jag måste fylla i, bara.
När jag inte sorterar och röjer samt slänger det som har samlat damm i källaren, promenerar jag med grannen. Igår gick vi en helt lugn och vanlig runda, men när vi bara var 100 meter hemifrån började det flimra framför ögonen och jag blev rysligt yr. Jag följde med grannen hem, satte mig i köket och fick saft och jordnötter. Och andades lugnt. Då såg jag på min fina träningsklocka att pulsen var uppe i 138. Grannen tog fram sin blodtrycksmätare, varpå pulsen gick ner. Värdet var 110/72, vilket tydligen är helt normalt. Efter ungefär 15 minuter mådde jag bra igen och gick hem och sov middag i en dryg timme.
I källaren hittade jag en text som Olle skrev om syskonkärlek i någon tidskrift 2004. (Om ni läser den, ska ni veta att sista meningen slår hårt. Och jag som inte skulle älta.)
Men allt är inte bedrövligt.
Idag hade Olle fyllt 60 år – och det hade han faktiskt inte alls tyckt om eftersom han vid varje jämn födelsedag drabbades av ruelse, ånger och samvetskval över tiden som flytt. Han slipper den siffran, hurra hurra!
(Nej, jag har inte blivit tokig. Jag går förvisso omkring och pratar med Olle, drömmer om honom, och hör vad han nog hade kunnat säga i olika situationer. Men jag vet att han intensivt hade ogillat att få stämpeln ”60 år”. Hurra!)
