Dagen inleddes som vanligt med nys, attjo, snyt och lite allergimedikamenter. Men eftersom jag av någon mysko anledning redan då hade läsglasögonen på mig, såg jag på ett morgonovanligt sätt vad jag gjorde – och tyckte att Bricanylen (som hjälper mot astma) såg lite väl smutsig och konstig ut.
Sedan knackade det på dörren:
– Gomorron, är du färd… (det var helt tydligt att jag inte var färdig) … vi är redo att åka … nu.
– Huh? Men klockan är bara halv åtta? Vi sa åtta igår?
(I det här sällskapet slipper man vänta – man får istället vara beredd att stå redo tidigare än vad som sagts.)
Efter initialchocken slängde jag alla pryttlar huller om buller i min jättestora resväska, samlade ihop tre armband, klocka, örhängen, hårsnoddar och en vilsen, helt onödig tub med solkräm och fann att jag ju hade packat ner en snygg, prickig klänning som jag verkligen inte alls har behövt.
And off we went!
(Tidspressen berodde på att vi skulle lämna tillbaka hyrbilen kl 10.00, vilket sedan visade sig betyda 10-ish. Naturligtvis anlände vi kl 10.00 prickprick.)
Väl framme i Edinburgh tog vi in på läkar-professors-plejset där vi bodde inledningsvis under denna tripp. Vi kände oss som hemma, vattnade och klippte blommor, kokade te, sa hej till våra gamla lakan och stålsatte oss inför allt som man ju måste hinna med under nästan två hela dagar i Edinburgh. (Spolier: vi hann med en bråkdel.)
Innan jag börjar med turistupplevelserna, måste jag dela med mig av diverse sladdar, staket och rör.
Att gå omkring i Edinburgh är att uppleva säckpipor på nära håll, bli sugen på öl, vilja köpa rutiga handväskor, bli lite sugen på en öl till, titta på fler rutiga pryttlar och att tappa andan av allt som nog finns men som man inte hinner uppleva. Kicki och jag fattade ännu ett snabbt beslut (efter att jag plötsligt och till allas vår stora förvåning hade köpt en rutig handväska) och investerade i en turistbussbiljett som räcker i 48 timmar.
OJOJOJOJOJOJOJ vad det var värt investeringen! Om man ser till vad turistbyråerna anser att man bör uppleva i Edinburgh, handlar det om:
- Edinburgh Castle
- The Royal Mile
- Holyrood Palace
- Arthur’s Seat
- National Museum of Scotland
- Scottish National Gallery
- The Real Mary King’s Close
- Dean Village
- Calton Hill
- Princess Street Gardens
- Pubar och whiskyprovning
- Haggis, neeps and tatties
Jag har fetmarkerat det som vi hann med – men vi hade ju förmånen att via Skotten få umgås med skottar, vilket tar en jävla massa tid.
Just denna dag betade vi av whiskyprovning, National Museum of Scotland, pubar, New Calton Burial Ground, Old Town och ännu en promenad på The Royal Mile.
National Museum of Scotland är faktiskt som många andra (underbara) museum som:
- är gratis
- har fina montrar
- har förnuftiga och kunniga guider
- har neutrala och välformulerade informationstexter som inte gör mig förbannad.
Men så ini helskotta fullt med folk det var!
Jag tog 714 andra bilder från takterassen – men alla är komplett ointressanta eftersom de bara föreställer minst 714 italienska skolungdomar som står i vägen för Edinburgh-byggnader. Så jag gick ner till de olika utställningarna.
Vi irrade runt lite här och där och hamnade på konstiga bakgator där bilarna envisades med att utan förvarning dyka upp från fel håll (jag har inte vant mig vid vänstertrafiken), så vi slank in på en pub, nej, jag menar gravplats. (Vi slank in på pubar så ofta att jag liksom skrev pub av bara farten.)
ironmonger, Edinburgh.
Here rest:
his daughter Mary,
who fell asleep 15th March 1838, aged 22 years.
His father Thomas,
who died 19th September 1839, aged 87 years.
His son George,
who died 1st April 1842, aged 14 years.
Also the above Thomas Calder,
whose active and useful life … may … 71 years … the Lord.
Jane Dinnie Calder,
… of Elizabeth Lindsay (daughter of …),
born 18–, died 1904,
and of Thomas’ son,
born 1833, died 1904.
New Calton Burial Ground finns inte med i turistlistorna, men oooooh vad jag rekommenderar ett besök. Vi var törstiga och trötta och lite vilsna, men hade svårt att slita oss från alla dessa underbara, gamla livsöden.
Och apropå gravar. Det finns en historia om en hund som hette Greyfriars Bobby, och hans grav måste man tydligen se. (Men inte enligt mig … även om historien är hjärtskärande.)
Men ojojojoj, hur gick det med frukosten efter chocköppningen och snabbpackningen?
När jag kollade i mobilen om bilden här ovan var okej, föll blicken på något bekant i övre vänstra hörnet, strax till höger om mig från ert håll sett.
– Men fyttisjuttsicken så dyrt! sa jag som en surprutt och gick ut ur butiken.
(Kanske man kan beställa på Systemet …?)
Morgondagen är sistadagen – och jag ska klättra ombord på en båt!
Jaså det är ni som är de våldsamma attackmåsar (eller trutar är det väl ijenklien) i Skottland som vi hört om på nyheterna senaste veckan. Det kunde man väl aldrig tro.
Libyska rör- och ledningsdragningar, på min ära.
Å andra sidan KAN det finnas fördelar med luftledningar. Man gräver inte av dem lika lätt…
[…] jag drog oss mot centrum och hoppade på hop-on-hop-off-bussen som ju stod till vårt förfogande i 48 timmar – och det är verkligen (jag upprepar mig nu) ett fantastiskt bra sätt att se en sådan stor, […]