Jag har rotat bland gamla blogginlägg från anno dazumal eftersom Typepad lägger ner den 30 september. Så här ser inventarielistan ut när jag nu har röjt i två dagar.
(Förklaring! Det är som om blogginlägg var stora flyttkartonger som jag har placerat i ett Typepad-magasin. Där står lådorna i säkerhet och varken möglar eller råkar ut för källaröversvämningar och jag är så nöjd så, även om jag inte har kollat på lådorna sedan 2010 ungefär. Men Typepad-magasinet tänker om en månad elda upp alla sina magasin, fast de har vänligheten att tala om det en månad i förväg så att jag och alla andra nostalgiska tokar ska hinna ta hem alla lådor som vi tydligen ändå har kunnat leva utan sedan mer än ett decennium.)
Det är under denna flytt av ettor och nollor som jag har läst och läst och förstått att jag idag visst kan skriva och lägga ut blogginlägg som varken har mål eller mening eller ens en slutpoäng – de bara ÄR! För så gjorde jag ju redan 1997.
Dagens bagatell!
Igår hittade jag fyra bananer som hade förklätt sig till Men in Black efter sju dagar i en ryggsäck.
– Bananpannkakor! tjoade jag till barnbarnet M, 3 år.
Nyheten togs emot med komplett lugn och alls inte pukor och trumpeter eftersom en Brio-trätax vid namn Frans ju hade bajsat.
– Äggen är slut! ropade jag till en äggkartong med ett sorgligt, ensamt ägg i.
Inga upprörda röster hördes.
– Tjugoåttaåringen! Kasta dig på cykeln och hämta ägg i Trettioettåringens hus, annars blir det inga bananpannkakor!
– Eh, jag gillar inte bananpannkakor … sa Tjugoåttaåringen samtidigt som han tog på sig cykelhjälmen.
– Jag är inte hungrig. Men. De ligger i kylskåpet, sa Trettioettåringen hjälpsamt.
Med andra ord kunde jag här ha sagt ”äsch, vi slänger de hemska bananerna” eftersom ingen ville äta några bananpannkakor. Men jag tror att min bananpannkakeiver övertygade alla närvarande om att pannkakor minsann skulle tillverkas, kosta vad det kosta ville.
(Till saken hör att jag inte nånsin har stekt pannkakor till mina barn. Jag har heller inte bakat kanelbullar till dem, men på något sätt överlevde de ändå.)
Medan cyklisten hämtade äggen, började jag lasta fram byttor och mjöl, salt, vaniljsocker och …
– TUSAN! Det är slut på mjölk! Man måste ha mjölk till pannkakor!
– Vi klarar oss nog. Men vi har mjölk bredvid äggen i vårt kylskåp, sa Trettioettåringen så där hjälpsamt.
– Åk inte hem än! tjoade jag i mobilen till Tjugoåttaåringen. Vi måste ha mjölk!
– Eh … sa Tjugoåttaåringen där han stod med mobilen i handen i hallen. Jag är redan hemma med äggen.
– Packa ur äggen och hämta mjölken, sa jag milt och så log jag mitt vänaste mammaleende.
Han gav sig iväg igen. Och kom pronto tillbaka med mjölken – sträckan är blott 700 meter lång. Precis när han hade tagit av sig hjälm och skor, började jag knäcka äggen. Men det gick inte. Något var fel. Äggen var oknäckbara.
– Men tusan hakar! sa jag. Äggen är ju kokta!
– Ojoj, sa den inte alls hungriga Trettioettåringen. Men vi har okokta ägg i kylen hemma …
– Ohoj, ta på dig hjälm och dojor igen. Vi måste ju ha ägg för att göra bananpannkakor.
– Men måste vi egentligen ha bananpannkakor? sa både Tjugoåttaåringen och Trettioettåringen.
– Frans har bajsat färdigt, så vi kan baka nu, sa det lyckliga barnbarnet M. Marmor, jag kan baka nu!
(Fotnot: Jag heter Marmor [en blandning av mormor och farmor], även om barnbarnen har stenkoll på att jag är en mormor respektive farmor.)
Efter ätteläggens tredje cykeltur 700 meter bort, kunde vi göra bananpannkakor, som – visade det sig – ju inte alls behöver mjölk för att tillverkas. Pannkakorna blev lite brända och degiga, men smakade ändå förträffligt eftersom jag tog lite för mycket vaniljsocker i smeten.
Kolmårdsmarmor?
Snygg grön marmor!
Ja, för tusan, Christine! Grön!
”Den är mycket rik på serpentin, ett vattenhaltigt magnesiumrikt silikatmineral, och kalksilikatmineral. Det är dessa mineraler som ger kolmårdsmarmorn dess attraktiva utseende.”
Gamla bananer kan man mes fördel använda till bananskal. Kolla Camilla Hamids ”Saftig bananskal med choklad ”. Jättegott!
Så är det – bloggandet passar ovanligt bra för att fånga det där som man inte skriver artiklar om, men som är tillräckligt kul/intressant/konstigt/upprörande/etc att blogga om. Vad skönt att du räddat över alla flyttlådorna!
Bananpannkakorna leder osökt tankarna till Bullerbyn, när Lisa och Anna skulle gå och köpa en bit falukorv utav den bästa. Eller varför inte till Skogsgurras Travemündeincident (Hyttis får korrigera om jag fått något om bakfoten). Skogsgurra berättar: ”Vid färjeterminalen i Travemünde behövde jag gå på toa och fick en tiopfennig av K för toalåset. När jag öppnat såg jag att det inte fanns något papper. Jag gick ut till K. igen och fick tio pfennig så att jag kunde hämta papper i något annat bås (min stressade hjärna var lite fixerad vid att jag skulle tillbaka till det bås jag redan betalat för). Fick min tia, gick in i ett annat bås och hämtade en extrarulle. Men nu var ju dörren till ”mitt” bås låst. Jag gick ut till K. igen med rullen i näven och fick tio pfennig. Hittills hade ju allt gått bra. Men nu började dom ropade efter oss i högtalaren. Färjan skulle strax gå och jag kände att det var knappt om tid, av flera skäl. Stressen gjorde att jag alldeles hade glömt vilket som var mitt bås. Det jag öppnade hade redan en rulle och då kom jag ihåg att det nog måste vara båset till vänster om det som var båset med den tomma rullhållaren. Jag gick ut till K. igen och förklarade att jag måste ha ytterligare en tiopfennig. Hon hade just växlat till sig några så det var lugnt… Vid ett bord nära K. satt en tysk som följt förloppet och som stilla undrade: ’Warum?'”
Undra sa flundra om ”Saftig bananskal med choklad” egentligen ska vara ”Saftig banankaka med choklad” eller om Christer tLDPT verkligen gillar att äta bananskal.
Precis så, Karin!
Idag tappade jag tre kaktusar på golvet inne i en möbelaffär som har en blomavdelning. Sedan hände tyvärr inget annat än att jag hittade personalen och bad tusen gånger om ursäkt för jorden som jag inte kunde skrapa upp. Annars hade jag ju haft ännu ett bagatellinlägg.
Men jag tog i alla fall en bild!
Men vilket bra recept!
Eftersom sonen (han som hjälper Båsmor) är vegan av medicinska skäl, är sådana recept så fantastiskt enkla att använda även av hans mor. Fast jag skulle byta ut äggen, inte mot växtbaserad mjölk, utan mot kikärtsspad. Ett ägg mot en deciliter spad. Och bananerna mot nån annan frukt, jag gillar inte tillagad banan. Men annars ska jag följa det till punkt och pricka.
Dassrullehistorien är ju alldeles ljuvligt rolig, man känner igen sig och man undrar vad det är som gör att ens hjärna ibland kopplar ifrån?
Tuuuut!
Tuuuut!
Tuuuut!
Dassrullehistorien börjar, tycker jag. bli lite väl tjatig. Det har vi väl dragit här flera gånger.
Men tänk, vi har så roligt för att minnet är dåligt och vi känner att alla historier är nya och fräscha.
Tutet funkade perfekt hemma i Gula huset. Själv stod jag i en föreläsningslokal på Östermalm kl 15 och hörde inte ett enda jota!
En banankaka som kräver trötta bananer är yngsta råttungens favorit. Intresserad?
Ja, jag har trötta bananer IGEN!
HEJ Ökenråttan!!
Snåla mosters banankaka
2 övermogna bananer mosas
1 ½ dl strösocker och 1 ägg vispas poröst
½ hg smält smör
4 matskedar vispgrädde
Allt detta rörs ihop.
1 tsk vaniljsocker 1 tsk bakpulver och ½ tsk bikarbonat blandas med
2 ½ dl vetemjöl och tillsätts ovanstående gegga.
En rund kakform, smord och bröad (Man kan bröa med kokosflingor; då blir det lite särskilt tropiskt.) Grädda med gallret på ugnsbotten 175° i 20 – 25 minuter. Pröva med sticka.
Ooooh, smör och vispgrädde! Det kan inte gå fel!