Lotten Inlägg

Även idag löste ni gåtan!

Det roligaste med Elsa Beskow 1874–1953 var, när jag skrev, att namnet som jag har ändrat till Skumpa Trunka Glungfli, egentligen löd Sumpa Runka Gungfly. Sumpa Runka Gungfly! Så fantastiskt! (Ni ser att jag jobbar hårt för att alla som söker på snusk ska hamna här?) De andra i sagorna har namn som Store Brum, Stortrollet och Lilltrollet, lille Pip och Herr Klumpedump från Klumpedonien. (Jag har läst ”Elsa Beskows sagor” från 1967 när jag har härmat henne.)

Ni vet människor som glatt berättar att ”jag skriver på min tredje roman och ska svänga ihop en sjurättersmiddag och förresten så bad Operan eller om det var Dramaten om en extra soloföreställning, men jag kan nog inte vara med för jag ska sjunga på La Scala i Milano då … om jag hinner sy färdigt min bröllopsklänning, vill säga”.  Ni vet? En sådan verkar Elsa ha varit: urstyv på att rita och en fantastisk sagoberättare samtidigt som hon var god, snäll och präktig samt utan problem satte sex finfina barn till världen.

Därför var jag elak och hittade på en rätt, hm, sned bild av henne — alltså ämnet i dagens bloggtext. Mer om det lite senare i detta facit.

Duktiga Elsa ritade och skrev och fick ”Sagan om den lilla, lilla gumman” publicerad när hon var bara 23 år. Den versionen slutar med orden "Schas katta!". I andra upplagan slutar boken istället med "… och katten sprang till skogs och kom aldrig mer igen". I en tredje upplaga tillade hon "Men kanske ändå att han kom hem till slut" eftersom det tydligen var många barn som klagade för att de hade blivit ledsna över vad som hände med katten. (Vilket gör att jag i fortsättningen alltid ska skriva till författare när de i mina ögon avslutar en bok fel.) "Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin" från 1918 läste jag förresten enbart pga. de underbara klänningarna som jag ville ha uppsydda till mig. (Ska jag vara riktigt ärlig vill jag fortfarande ha en krinolin med korsett och mamelucker.)

Olle, jag hinner inte, hjälp mig!

Lotten står och stampar snön av sig nere i farstun efter färden genom Sörmlands mörker – vargarna var särskilt svåra i Malmköpingstrakten! Själv sitter jag och plommonstopet i soffan och bedriver dragningsverksamhet.

Efter en Hans Holmér-virrig wild goose chase på Shakespeare så besinnade sig Ingrid, samlade allt sitt skarpsinne och satte gissningen rätt i bull’s eye. RESPEKT!

Min favoritgissning idag kom annars från Fideli som associerade till Lingonben av Povel Ramel – på pricken … förutom att det var fel. Det var förmodligen detta som gjorde att Martin Ljung dök upp bland svaren, eftersom han framfört många av Povels maniska dårskaper. Icas Michael Jackson-hypotes var vacker den också, precis som Kristinas försök med Ebba von Sydow.

Som sextiotalist blev jag varm om hjärtat när Tindra försökte med Fablernas värld och Rödluvan föreslog Beppe Wolgers (åååh, farbror Beppe!). Lisas Funckiga funderingar värmde också i vällingmagen.

Nu famlar mina bleka konstnärsfingrar bland de små pappersflingorna och upp drar vi en lapp med … Martin Ljung? Vem har gjort de här lapparna? Vi försöker igen och drar … Stina! Den tröjan kommer att finna ett kärleksfullt hem. Grattis!

Lotten här igen. Nu ska jag återkomma till varför texten om Elsas skor är totalt och
komplett påhittad. Det är för att göra den röda tråden lite extra
tydlig idag.

Morgondagens bloggare syns i rutan runt halv nio i morgon!

8 kommentarer

Trinka, Blinka, lill-Stuk och Dunk, Plank och Pruck och stor-Suck och gamle Pluck. Och alla äro de barfota.

Min vallpiga, som heter Blanka, är inte riktigt ärlig, misstänker jag. Jag är förbittrad. Mina skor med de klickande guldklackarna är försvunna. Jag har frågat Blanka om saken, men inte fått svar. Så snart hon kommit hem och sett att skorna var borta, gav hon sig iväg för att leta rätt på dem. Till synes. 

Ute i trädgården sade hon sig ha träffat räven, hönan och och Doktor Klockidokidus. De visste heller inget om skorna med de klickande guldklackarna.

Jag ska vända mig till Häxan Plaxatraxa för råd. Hon är egentligen den allra lärdaste, vida berömd för sina klokskaper när det kommer till försvunna skor med klickande guldklackar. Det riktigt sprakar om henne.

Så förskräckligt, nu vaknade min avundsjuka igen. Den som ändå hade en stenyxa att slå i kras mot … nej. Lill-Stuk och stor-Suck kan höra. Jag misstror fortfarande Blanka och kommer straxt att mota henne på porten.

Uppdatering: de är funna! Min granne, den allra sötaste av alla söta Skumpa Trunka Glungfli, hade lånat dem till sina märkliga festligheter med skogens alla djur i Tramselonien. Jag är då för disträ dessa dagar. Lite synd på vallpigan är det, den nya är inte hälften så flink.

44 kommentarer

Det här är alltså helt sant!

Ingmar Bergmans mamma hade en kompis som hette ”tant Lotten” och hon var genomvidrig. Genom åren (Laterna Magica kom ut redan 1987) har jag förvandlat detta faktum till att Ingmar Bergman hade en faster som följaktligen hette Lotten Bergman och var det läbbigaste som fanns. Trots att jag gärna hade varit t.ex. Liv, Elsa, Harriet eller någon av de andra brudarna, har jag (på grund av mitt namn?) aldrig vågat kontakta Ingmar. (Lade just bort titlarna här i Julkalendern med även honom.) Å andra sidan, vad skulle jag skriva/säga? Att jag såg King Lear på Dramaten 1984 åtta gånger?

”Å, så imponerande”, hade Ingmar gäspat, och sedan hade han fortsatt med ”Vad sa du att du hette sa du?”.

I texten har jag försvårat för er genom att byta ut ordet sjörövare till Kurt Russel (som hade lapp för ögat i Flykten från N.Y 1981). Tio kronor satte jag in istället för tio öre för att förvirra er tidsuppfattning.

Att Ingmar Bergman berättar om denna äckliga Lotten, beror på att hon ägde ett fantastiskt kinesiskt skuggspel — som jag inte alls nämner. Det hade blivit för lätt! Dessutom har jag ändrat på Ingmars flöde av ord och gjort uttalandena till regelrätta repliker. Annars är allt fakta från hans penna. Nu hoppas jag bara att karln inte stöter på Julkalendern.

När jag 1984 pryade (aka "praoade" för er ungdomar) på Dramaten, vandrade Bergman omkring i korridorerna. Han ville ha hissen för sig själv, sades det, så en gång kastade både jag och dåvarande teaterchefen Lasse Pöysti oss ut ur hissen när Sigge Fürst (då Bamsefar på Stora Scenen) väste "han är på väg!". Detta var inga divafasoner, har jag läst senare — han var så dålig i magen och ville helt enkelt bespara oss en prutthiss. (Om detta nu är sant eller ej, låter jag vara osagt.)

Plommonstopet ÅHEJ! Olle! (Själv sitter jag nu på en pub i Brighton.)

Innan jag fyller plommonstopet med lappar så passar jag på att sätta det på huvudet och lyfta det för alla er som hittade hit igen.

Extrapriset går till Carin som rådigt lade ut en  länk. Men vem ska vi dra som dagens egentliga vinnare?

*Trum-trum-trum-viiiiirrrrvvvvellll! *

Ami — idag är det äntligen dags för en tröja! Du skaldade så att även en råbarkad, grovlemmad och hårdhjärtad person som jag inte kunde låta bli att röras till tårar. Och din och Pontus tolkning av "Scener ur ett äktenskap" var ju även den gripande.

Lösningar till obesvarade ledtrådar:

* Ett Chopin-preludium, op. 28, nr 2 i a-moll, spelade en viktig roll i Höstsonaten (1978). Opus 28, 24 preludier,  komponerades under George Sands och Fryderyk Chopins dystra vistelse i Valldemosa på Mallorca.

* Nils Poppe och Bibi Andersson bjöd Max von Sydow på mjölk och smultron i Det sjunde inseglet (1957). Poppe bodde i Domsten, en mil norr om Helsingborg.

* I Smultronstället (1957) färdas huvudpersonerna längs E4, från Stockholm till Lund.

3 kommentarer

Röd jul och glädje. Kärlek. Prutt. Svart död och lite ångest ibland.

Lotten for till Asien och missionerade, förlorade sin skönhet, sina tänder och sitt ena öga. Alla vet att jag tycker Lotten är äcklig men inser att jag bör härdas. När jag vid middagen placeras bredvid henne, kan jag se rakt upp i hennes håriga näsa, där inne i näsborren sitter alltid en gulgrön snorklump. Dessutom luktar hon intorkat kiss. Löständerna klapprar då hon talar, hon håller tallriken ätt intill ansiktet och slurpar då hon äter. Ibland stiger en dov morrning ur hennes mage.

De vuxna runt bordet har svårt att tala till mig.

— Öppna munnen får jag känna om någon tand sitter löst, där har vi en rackare, ska vi passa på att dra ut den, du får tio kronor.
— Jag tror gossen håller på att bli vindögd, titta på mitt finger, ja visst ena ögat följer inte, man får gå med svart lapp som Kurt Russel.
— Stäng munnen Olle, du gapar för mycket, antagligen har du polyper, den som gapar ser dum ut, mormor får ordna med en operation, det är skadligt att gå omkring och gapa.
— Har du kissat på dig igen! Ta genast på dig den röda kjolen, den får du bära resten av dagen.

De där bestraffningarna, ja. Rappen gör inte särskilt ont, det är värre med förödmjukelserna. Jag tror att jag kommer lindrigast undan genom att ljuga, det är jag dessutom bra på. Jag ljuger om allt, erkänner aldrig något jag har gjort och slipper därigenom många av bestraffningarna som de andra utsätts för.

51 kommentarer

Endast nio minuter efter att dagens bloggtext hade lagts ut, löste Helena 2 gåtan — men ingen hängde på. Det är som i en fem-milare — Wassberg försöker bryta sig loss från klungan och hoppas att Magnusson hänger på för eventuell draghjälp uppe i täten. Men icke. (Han hade andra planer.)

Jag såg framför mig hur ni (liksom Magnus ju erkänner) googlade och ringde litterära släktingar och gamla kursare på litteraturvetenskapliga institutioner. Trots att Helena 2:s magkänsla var rätt, kan det hända att ni blev förvirrade av att texten inte stämde överens med det som man brukar karakterisera denna författares stil.

Agnes von Krusenstjerna (1894–1940), drabbades när hon var ungefär 16 år av vad man då kallade ”hysteri”. När hon skrev, handlade det ofta (enligt NE) om ”unga kvinnors längtan att bryta sig loss och finna sin egen identitet under de lager av rolltänkande och konventioner som inriktade dem mot ett enda mål i livet: ett gott gifte”.

Stackars Agnes.

Den text som jag utgick från i bloggen, är en novell som heter Var så god — Tack! ur ”Vivi, flicka med melodi”. Mannen som novellen handlar om heter Rundström, och det är alltså han som bloggar (även om bilden här ju föreställer Agnes). Rundströms dotter ligger för döden ”i ett litet rum som tycktes fyllt av hennes andetag. Det visslade av dem — en låg pinande vissling”. Men Rundström måste jobba på hotell och rädda små barn vars mammor satsar på ”vuxentid” som det heter nuförtiden. Detta är ett ständigt återkommande tema i litteraturen: av plikt eller medkänsla tar man hand om någon, och förlorar en älskad på kuppen.

Nej, detta stämmer ju inte alls med bilden av Agnes som ju (enligt olika uppslagsverk) skrev ”djärva och avslöjande böcker” om den ”kvinnliga sexualiteten och dess villkor.” Att hon dessutom skulle ha varit ”sinnessjuk, osedlig och farlig för ungdomens moral” kan man heller inte utläsa av novellen. Svårt för alla gissare? Ja!

Förresten bygger filmen "Amorosa" (1986) på Agnes von Krusenstjernas liv. Den borde jag förmodligen för min bildning ha sett (istället för t.ex. Die Hard 4).

Nu drar Olle en vinnare ur hatten! (Själv sitter jag alltså i detta nu i en vänsterstyrd bil utanför London och försöker hålla mig på rätt sida om mittlinjen.)

/LOS

Ujujuj, ni klagar på att ni har det svårt, men tänk på oss i den här änden av tråden. Det är en pina och en börda att välja ut en enda tröjvinnare bland alla dessa briljanta deltagare. Jag önskar jag hade en B-17 Flying Fortress som jag kunde fylla med tröjor.

*Öppnar bombluckorna och låter tröjorna virvla som en kajflock över bloggosfären.*

Mina två ledtrådar var inte svåra för er att följa – båda ledde fram till Agnes.

• Escorial => San Lorenzo (som dog martyrdöden genom att halstras till döds – därför avbildad med ett galler) => S:t Lars.
• Moby Dick => Ismael => Stina Ekblad (som spelade den androgyne Ismael i Fanny & Alexander) => Amorosa

Jag stoppar ner mina håriga orangutanglabbar i plommonstopets djup och halar upp en liiiten fjamsig lapp som säger … Lotten … äh, vad är det här för trams? Ett försök till, spänningen stiger, spänningen stiger, och på lappen står det …. Anja! Jubelfanfarer och stillsamt klockspel.

Juryns särskilda pris går till Helena 2 vars sanningssökande inte väjde för några hinder eller  ansträngningar. Hade biblioteket varit öppet hade du säkert nått fram till herr Rundström själv … någon gång på småtimmarna.

Pust! Tre dragningar till på egen hand. Lotten, kom hem! Jag har aldrig insett hur mycket jag behöööööver dig!

/OBE

 

3 kommentarer

Vanmakt, frihetslängtan och konventioner. Passion.

Det är nyårsafton, jag sitter i receptionen. Alldeles nyss blev jag skickad upp till ett av de finare rummen. Mamman är själv upptagen med borgmästaren, som inte har sin fru med. Städerskan är visst borta i något ärende. Mamman ville i alla fall att jag skulle se efter att hennes dotter somnat. Att lämna sitt barn ensamt på ett hotellrum om natten! När vinerna stiger dem åt huvudet och glöder som fläckar i pannan, för de samtal som man rodnar åt.

Jag tog hissen upp och gick tyst genom den skumma korridoren där ett par matta lampor lyste. När jag öppnade dörren till nummer elva, for ett vinddrag emot mig. Fönstret var på vid gavel och uppklättrad i fönstret stod en liten flicka på tre, fyra år med utbredda armar!

Det kom fart i mina stela ben, med ett par språng var jag över mattan och ryckte till mig barnet. Flickan vände ett runt, leende ansikte upp mot mig. Hennes lilla kropp i pyjamas med rosenknoppar på tryckte sig förtroendefullt intill mig.

— Flyga … jollrade hon.

Ja, hon hade tänkt flyga. Jag blundade och såg framför mig en liten barnkropp virvla genom rymden och förvandlas till en hop slamsor mot gatans stenläggning. Och där nere satt hennes mor och bjöd ut av sin läckra tårta. Jag lyfte barnet till sängen och stoppade ned henne. Med fumliga fingrar som det kröp i av rädslan nyss stängde jag sedan väl till fönstret och rullade ner gardinen. Jag vågade inte gå min väg. Därför satte jag mig vid sängen. Den lilla låg med kinden mot kudden. Tummen hade hon stoppat i munnen.   

Jag har räddat ett människoliv!

Jag kan dock inte rädda min egen dotters liv. Min artonåriga dotter står också på ett fönsterbräde beredd att flyga. Livet är förskräckligt.

112 kommentarer

Tjoff! Knockout i första ronden — ja, i första sekunden! Goblin tog
det på namnet Anne Snapphane/Stina Dacke. Oj. Ni är duktiga.” Var inte
den här alldeles för lätt Lotten? Skärpning!” skrev Tina, alldeles till
sig av ilska.  Mjaeh. Jag vill nog inte skärpa mig, det var kul att
”göra en Liza”.

Jag hade nämligen 1998 under läsningen av Sprängaren suttit och antecknat och rättat i marginalen. "Spydoft!!! "står det t.ex. Och när Anders Schyman dyker upp i handlingen, har jag skrivit "Hur uttalas det namnet?".
Det visar sig efter ett par sidor att någon annan också har läst och
antecknat i den … ah! Min syster! Konstiga gener vi har. Undrar vad
Broder Jakob hade gjort.

Det kanske var orättvist av mig att skriva in alla tryckfel — det
har jag ju inte gjort förut: t.ex.  översättningsmissar har jag inte
koncentrerat mig på i de andra bloggarna. Var det då Annika eller Liza som
bloggade, då? Nja — jag hade tänkt mig att det var Annika … men ser nu att det ju precis lika gärna hade kunnat vara Liza Marklund (f. 1962, ojdå).
Håller de tu på att smälta ihop till ett? Mystiken tätnar på
Piratförlaget. (Fast där ska de inte ha skuld för alla korrfel, boken
gavs faktiskt ut på Ordupplaget.)

Ni som eventuellt undrar över mer, något specifikt i texterna, kan
förresten alltid ställa frågor i kommentarerna till facitarna. Finfin
bestämd plural där.

Magnus kommenterade att Liza Marklund ju skriver i dåtid. Jo, men
här tar jag mig alltid friheten att ändra — liksom att jag ändrar från
tredje till första person (det är därför det i LIX-uträkningarna alltid
visar sig att ”jag” är det vanligaste ordet). För övrigt gillar jag
skarpt att Rosman berättar om sin granne som egentligen inte har något
med bloggaren att göra, och att Pernilla har hittat ett
kranvridningsfel.

Efter Goblins chocköppning, försökte sig några av er på villospår,
med det var ju helt kört. Ni ska ha tack, alla ni som dyker upp sent
och ändå gissar utan att ha läst de övrigas kommentarer! Den röda
trådens mysterium har ni några gånger de senaste två veckorna varit på
gång att börja nysta upp — men så kommer en sådan som Magnus och helt
tar andan ur oss. En sådan utredning och fantasi och så låååångt från
den rätta lösningen! Magnus tar hem ett extrapris idag (som jag redan
har lagt på brevlådan!). Och så vill vi ha en rapport från Helena 2:s
bokcirkel!

Nu är det svårt här. Hasse har idag konverterat och kallas numera
Hasselina — med bara en enda kommentar. Hade han varit smart, hade han
dubblat sina chanser genom att blogga lite som Hasse också, för vilket
jag hade kunnat se genom fingrarna. Bara denna gång. Nu ska vi ha in
ett par nya namn här, Bo Öhgren har jag sedan förut, Lisa … humditum,
Åslök, Tindro, där och .. den och … såja. Olle! Vakna! Dra ett namn!
(Det här med statistik är klurigt. Varför är det så pass sällan som samma
namn dyker upp två gånger? Och varför är det så sällan Hasse? Och vart
tog Herr  R och Gammelmamma vägen när de hade vunnit?) Olle läser nu: Goblin! Grattis! Man kan lätt konstatera att du har jobbat hårt för ditt pris!

I morgon klockan halv nio kommer morgondagens bloggare. Lina tror att det är hon! Tina hoppas att det är svårt. Jag vet.

5 kommentarer

Snar framtid … då. Pang, bom. Storstad. Irriterande människor och telefoner.

Vaknade med dunkande smärta i huvudet. Med min tunga arm slog jag numret till min kompis Stina Dacke som gör feminina soffprogam i en av Kabelkanalerna, klev ur sängens bedövande värme och satte mig på golvet. Någonstans klickade det till i mitt huvud, tröttheten tog skruv. Inget svar? Jag lyssnade ett par sekunder till linjens tystnad innan jag suckade och la ner luren.

Jag spelar aldrig in mina samtal, istället antecknar jag, skriver ut anteckningarna direkt och sparar texten på en diskett. Disketterna förvarar jag i en låst låda i mitt skrivbord.

Jag slog på min dator och knäppte förstrött på min Photoshop. Modemdatorn fungerar verkligen bra. Jag utförde ett kommando och ett frågeformulär uppenbarade sig på skärmen. Då slog jag kommando ”p” och gick bort till skrivaren. Med utskriften i högsta hugg gick jag bort till köksbordet för att läsa det som inte var ämnat för mina ögon att läsa. Jag slickade mig om läpparna och betraktade det hemligstämplade dokumentet framför mig. Jag satte mig i stolen. Denna information ska få alla på jobbet att börja respektera mig! Då ringde min mobiltelefon.

Innan jag svarade visste jag att det var han som ringde, jag kände igen mobilnumret på telefonens display. I stressad röst svarade jag:

— Ja?
— Folk är jätteledsna, tjöt han.

Jag rodnade nästan där jag satt. Jag visste ju redan vad det handlade om.

— Kom om en timme, ylade han.

Han berättade att han stod lutad över en av de datorer som var försedd med ett snabbt modem. Han knattrade något på tangentordet medan vi talade. Via modemet kopplade han upp sig på något som heter Informationstorg. Man kan välja flera olika databaser. Man skriver bara ett ord i meny raden…
Jag kände hur jag baxnade i stolen.

— Vad är det förresten du säger? sa jag upprört. Komma vart då?
— De har ju inte hittat hennes adress, eller hur? Det gick in i den elektroniska telefonboken som finns på alla datorer på jobbet!

Jag kände att jag knappt kunde hålla rösten under kontroll, jag stelnade, kände skräcken komma som ett slag i magen och ett brus i pannan, paniken stiga genom blodådrorna som ett bubblande gift. Jag stirrade in i min bokhylla, tom i hjärnan och med ett eko i hjärtat. Jag hade en underlig känsla av att vara ihålig. Jag borde ha duschat längre för att få bort spydoften ur håret.

– Jag har inte orkat börja med julpisset än, stönade jag i telefonen.
–Va? vrålade det i luren.

Då pöste jag av stolthet och log.

106 kommentarer

Idag var ni sannerligen varma i kläderna. Kommentarerna och villospåren
knattrades fram i ett fantastiskt tempo!  Från Southern
Gothic-författare i största allmänhet, Faulkner, Norman Mailer, Bret
Easton Ellis, Edgar Allan Poe via John Steinbeck, Neil Gaiman, Aksel
Sandemose, Steinbeck och bl.a. Cormack McCarthy, knäckte Ingrid gåtan
allra först idag. Jag finner detta ytterst skickligt — jag trodde att
bloggaren var svårare än så! När alla sedan under ett par timmar höll
med henne, kom trevliga förvirrningar med förslag på Henry Miller. Nu vet ni alla
att den ene var en sexgalning, medan den andre var gift med Marilyn.
Shit happens.

Det första man ser när man slår upp De missanpassade (1961) av Arthur Miller (1915–2005), är dedikationen:

Tillägnad Clark Gable,
som var oförmögen att hata

Det är ur denna bok — som handlar om tre missanpassade män, en missanpassad kvinna och en massa missanpassade hästar — som det mesta i dagens blogg är hämtat. Bakgrunden är denna:

Arthur Miller var en mager, amerikansk dramatiker (lik Philip, tydligen) som till allas förvåning plötsligt var gift med Marilyn Monroe. Manuset till filmen skrev han ”som en berättelse som var tänkt som film”. Boken inleds med en mycket utförlig programförklaring, där jag tog mycket information. Visst blev han  inspirerad av sitt privatliv … och gav hustrun huvudrollen. Under hela inspelningen var Marilyn (vi har lagt bort titlarna, hon och jag) fullständigt hopplös vad gäller allt man kan vara hopplös med. Clark Gable (lik min farfar, tro’t eller ej) lär ha sagt något om att ”den där kvinnan tar livet av mig”. Kort efter inspelningen dog han. (Rosman och Den blyga var och krafsade lite grann på den där C. som dog.)

Linas tips på vackra bilder från denna inspelning bör ni kolla på här. (Bilden här i bloggen är tagen 1959.)

Miller & Monroe (låter som en advokatfirma) var på väg att skiljas redan då. Ungefär två år senare dog Marilyn av oklara orsaker — och man vet att både hennes exmake Joe DiMaggio och Arthur Miller var bekymrade för henne och pressens hysteriska jakt på smaskiga nyheter, droger och annat knark.

Det var förresten frestande att i texten lägga in något om ”Käre John” som anspelning på att Marilyn eventuellt vänstrade med John F. Kennedy. Men … nej. (Se där Cecilia, I killed at least one of my darlings, skulle man kunna säga.)

Jag visste inte den 1 december att jag skulle komma att dela ut extrapris lite då och då, men om inte Helena 2 är värd ett idag, så vet jag inte vaaad! Att räkna ut LIX på alla texter! (Även om jag håller med Kristina om att man ska ” räkna ut det för hand och försmäkta”.) Present kommer till Helena 2 och i detta nu gör jag tio starka upphopp (basketövning, inte bra för knäna) i er ära allihop för att ni gissar så vilt och bra!

(Hopp-paus.)

Puh. Flås. Det sista stycket i bloggtexten kommer från ett Arthur Miller-citat som (phuuust, flås, oj, kondition?) i sitt original löd:

Data is a lot like humans. It is born. Matures. Gets married to other data, divorced. Gets old. One thing that it doesn’t do is die. It has to be killed.

Ordet ”häxjakt” skulle förstås få er att associera till Millers The Crucible ("Häxjakten") som gavs ut 1953. (När jag under ett år gick i high school i Dallas, agerade jag i den pjäsen. Läraren, Mr Whaley, såg ut som Kofi Annan och utnämnde mig till ”The Best Actress”. Jo tjenare, oj vad rätt han fick. Men nu och här kunde jag skryta om det här i alla fall.)

Avslutningsvis ännu ett Arthur Miller-citat:

Dogs never bite me. Just humans.

Oj, jag är alldeles matt. Orkar nästan inte sträcka mig mot plommonstopet. Kan jag ta nattmössan istället? Komsi komsi alla mina små får. Se där, nästan alla är här idag. Några till på slutet! Å krafs krafs, runt i grytan. (Spottar lite, Hasse vill ju vinna!) Men — åh! Grattis Philip! Det blev en karl!

Morgondagens bloggare kommer helt utan ledtrådar för rättvisans skull i morgon bitti runt halv nio!

14 kommentarer

Damm, hästar, bröst. Djupingtankar. Ibland stor dramatik. Samhällskritik. Tvära kast.

Min fru förstår mig inte. Nej, hon förstod mig inte, inte ens när vi var gifta. Jag är bekymrad, hon har inte mått bra sedan vi senast sågs. Jag ville inte säga det då, men det var nog hon som tog livet av C. Kanske är det i slutänden mitt fel. Hennes jargong och invanda, bländande leenden kan inte dölja hennes nederlag, hennes frusna ensamhet. Precis som i boken.

Jag skrev den ju i en — i alla fall då — obekant form. Den var varken en roman, ett skådespel eller ett filmmanuskript. Att min bilmekanikers hustru nyligen dött, inspirerade lika mycket som han, vad han nu heter, han som arbetar på de där hästtävlingarna. Precis som mina karaktärer, känner jag mig fri från band och förpliktelser samtidigt som jag desto intensivare upplever känslan av främlingskap.

Jag använde öppet filmens perspektiv för att skapa detta skönlitterära verk som kan ha bildens speciella omedelbarhet, samtidigt som det har det skrivna ordets meditativa möjligheter.

Denna häxjakt på henne är djupt omoralisk. De är på henne som hundar trots att de borde se skräcken och smärtan i hennes ansikte. Visst påminner det lite om min egen, men det är en annan historia.

Sådana här rykten liknar i mycket själva människorasen. Föds. Mognar. Gifter sig med andra rykten, skiljer sig. Åldras. Men de dör inte. De måste dödas.

97 kommentarer