Även idag löste ni gåtan!
Det roligaste med Elsa Beskow 1874–1953 var, när jag skrev, att namnet som jag har ändrat till Skumpa Trunka Glungfli, egentligen löd Sumpa Runka Gungfly. Sumpa Runka Gungfly! Så fantastiskt! (Ni ser att jag jobbar hårt för att alla som söker på snusk ska hamna här?) De andra i sagorna har namn som Store Brum, Stortrollet och Lilltrollet, lille Pip och Herr Klumpedump från Klumpedonien. (Jag har läst ”Elsa Beskows sagor” från 1967 när jag har härmat henne.)
Ni vet människor som glatt berättar att ”jag skriver på min tredje roman och ska svänga ihop en sjurättersmiddag och förresten så bad Operan eller om det var Dramaten om en extra soloföreställning, men jag kan nog inte vara med för jag ska sjunga på La Scala i Milano då … om jag hinner sy färdigt min bröllopsklänning, vill säga”. Ni vet? En sådan verkar Elsa ha varit: urstyv på att rita och en fantastisk sagoberättare samtidigt som hon var god, snäll och präktig samt utan problem satte sex finfina barn till världen.
Därför var jag elak och hittade på en rätt, hm, sned bild av henne — alltså ämnet i dagens bloggtext. Mer om det lite senare i detta facit.
Duktiga Elsa ritade och skrev och fick ”Sagan om den lilla, lilla gumman” publicerad när hon var bara 23 år. Den versionen slutar med orden "Schas katta!". I andra upplagan slutar boken istället med "… och katten sprang till skogs och kom aldrig mer igen". I en tredje upplaga tillade hon "Men kanske ändå att han kom hem till slut" eftersom det tydligen var många barn som klagade för att de hade blivit ledsna över vad som hände med katten. (Vilket gör att jag i fortsättningen alltid ska skriva till författare när de i mina ögon avslutar en bok fel.) "Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin" från 1918 läste jag förresten enbart pga. de underbara klänningarna som jag ville ha uppsydda till mig. (Ska jag vara riktigt ärlig vill jag fortfarande ha en krinolin med korsett och mamelucker.)
Olle, jag hinner inte, hjälp mig!
Lotten står och stampar snön av sig nere i farstun efter färden genom Sörmlands mörker – vargarna var särskilt svåra i Malmköpingstrakten! Själv sitter jag och plommonstopet i soffan och bedriver dragningsverksamhet.
Efter en Hans Holmér-virrig wild goose chase på Shakespeare så besinnade sig Ingrid, samlade allt sitt skarpsinne och satte gissningen rätt i bull’s eye. RESPEKT!
Min favoritgissning idag kom annars från Fideli som associerade till Lingonben av Povel Ramel – på pricken … förutom att det var fel. Det var förmodligen detta som gjorde att Martin Ljung dök upp bland svaren, eftersom han framfört många av Povels maniska dårskaper. Icas Michael Jackson-hypotes var vacker den också, precis som Kristinas försök med Ebba von Sydow.
Som sextiotalist blev jag varm om hjärtat när Tindra försökte med Fablernas värld och Rödluvan föreslog Beppe Wolgers (åååh, farbror Beppe!). Lisas Funckiga funderingar värmde också i vällingmagen.
Nu famlar mina bleka konstnärsfingrar bland de små pappersflingorna och upp drar vi en lapp med … Martin Ljung? Vem har gjort de här lapparna? Vi försöker igen och drar … Stina! Den tröjan kommer att finna ett kärleksfullt hem. Grattis!
Lotten här igen. Nu ska jag återkomma till varför texten om Elsas skor är totalt och
komplett påhittad. Det är för att göra den röda tråden lite extra
tydlig idag.
Morgondagens bloggare syns i rutan runt halv nio i morgon!
8 kommentarer

Den text som jag utgick från i bloggen, är en novell som heter Var så god — Tack! ur ”Vivi, flicka med melodi”. Mannen som novellen handlar om heter Rundström, och det är alltså han som bloggar (även om bilden här ju föreställer Agnes). Rundströms dotter ligger för döden ”i ett litet rum som tycktes fyllt av hennes andetag. Det visslade av dem — en låg pinande vissling”. Men Rundström måste jobba på hotell och rädda små barn vars mammor satsar på ”vuxentid” som det heter nuförtiden. Detta är ett ständigt återkommande tema i litteraturen: av plikt eller medkänsla tar man hand om någon, och förlorar en älskad på kuppen.
Arthur Miller var en mager, amerikansk dramatiker (lik Philip, tydligen) som till allas förvåning plötsligt var gift med Marilyn Monroe. Manuset till filmen skrev han ”som en berättelse som var tänkt som film”. Boken inleds med en mycket utförlig programförklaring, där jag tog mycket information. Visst blev han inspirerad av sitt privatliv … och gav hustrun huvudrollen. Under hela inspelningen var Marilyn (vi har lagt bort titlarna, hon och jag) fullständigt hopplös vad gäller allt man kan vara hopplös med. Clark Gable (lik min farfar, tro’t eller ej) lär ha sagt något om att ”den där kvinnan tar livet av mig”. Kort efter inspelningen dog han. (Rosman och Den blyga var och krafsade lite grann på den där C. som dog.)