Vi vaknade – helt olikt gårdagen – på Fyne Glamping till ett hällande regn, kalla tår och frusna örsnibbar samt en frukost bestående av marsmallowfluffigt bröd, ostskiva och en brun gegga som smakade förvånansvärt mycket som bostongurka.
Första stoppet för dagen var slottet i Inveraray, där Skottens syster jobbar och har makt över fribiljetters utdelande. Slottets ytbeläggning, som på nära håll är obegripligt ful och skrovlig (som kass frigolit), heter harling och är grovt kalkbruk med småsten i. Jättefult – men det funkar perfekt i det skotska klimatet.
Sedan åkte vi fel och i regn och halkade ut på vägrenen och tog omvägar och irrade lite hit och dit (som vanligt med andra ord), tills vi befann oss i Glencoe Visitor Centre. Där byggde National Trust sommaren 2021 en rekonstruktion av ett hus – turf‑and‑creel – från 1600-talet. De reste bostaden med gamla verktyg, gamla material och uråldriga byggtekniker tillsammans med forskare och skolungdomar från trakten, och är helt fantastiskt!
Vi tog till slut in på hotellet Loch Shiel i Acharacle, där tiden har stannat på ungefär 1975. Det är urmysigt om man jämför med alla opersonliga hotell som inte ger mig några som helst intryck annat än att kortnycklarna faktiskt inte är nycklar och jag ju vill ha en trekilosnyckel som man inte kan tappa bort. Heltäckningsmattorna här fyller nog 50 år, vilket kanske är mindre mysigt.
När jag gick in i mitt hotellrum höll jag på att tappa balansen, och när jag ställde ner min rullväska flydde den raskt in i ett hörn. Jag tog fram mitt vattenpass och mätte upp 7°, vilket innebär att det skiljer nästan drygt en halvmeter i nivå om rummet är ca 5 meter långt. Jättekul!
Det sista vi gjorde denna långa dag var att traska upp till slottsruinen som en gång var Macdonaldklanens (Clanranald) hemvist: Castle Tioram. Skotten anade sina anfäders närvaro, Kicki fotograferade blommor och jag pratade med stenväggarna som har stått sedan slutet av 1200-talet.
Men naturligtvis har vi även varit på puben och druckit öl (Tennant, för min favorit bland alla Doctor Who-skådespelare är David Tennant).
Här kommer kartan som stämmer med dagens resa – förutom att vi även hann åka lite fel.
Imorron ska vi KANSKE ta oss an denna rutt:
Acharacle → Glenfinnan → Arisaig → Mallaig (färja) → Armadale (Skye)
Hur var nu det här med nästan, knappt, och drygt? Jag får det till 0,6 m – dvs DRYGT en halv meter …
Jag har bott på ett liknande hotell i Wales – där det också ”spökade”. Jag öppnade en flaska bubbelvatten på skrivbordet medan jag ringde hem till hustrun. Halvvägs genom samtalet såg jag plötsligt hur flaskan accelererade över bordskivan mot kanten och hann precis fånga den innan den åkte i golvet! Fysiker som jag är kan jag naturligtvis förklara detta utan att blanda in spöken.
Åh vad jag är avundsjuk just nu – Skottland är så vackert och det är för längesedan jag var där. Skye är också en vacker ö.
Jag undrar mer om vad spökena skulle se som våra dagars umbäranden. Att bo tätt, tätt inpå människor som man inte ens känner till namnet, än mindre till kynnet? Att sakna kunskap att skaffa sig sig föda och ly? Att vara själsligen vilsna i tillvaron?
Ett personligt umbärande skulle vara att få ett rum med 7 graders lutning. Låter svårbebott när man sitter i rulle. Hoppeligen lutar golvet mot dörrn så man i alla fall kommer ut vad det lider.
Kära båsister och Båsmor.
Får man klampa in med något completly different? En språkfråga? Ni vet, när man pratar med någon som har ett annat modersmål än en själv och som inte kan svenska och man får kommunicera med vederbörande på ett tredje språk som båda råkar kunna (det brukar vara engelska) och det visar sig att personen pratar lite lustig engelska, skum grammatik eller lustigt uttal eller så, DÅ börjar man själv prata likadant! Vad handlar det om? Är det nån form av appropriering? Eller vill man bara vara artig och själv prata lika dåligt som den andre? – Ni känner till fenomenet eller hur?
Du har rätt, Anders GM! Matematiken ska korrigeras!
Bra tanke, Ninja – om det som vi anser fullkomligt normalt idag kommer ju framtiden säga ”galenskaper, tänk att de hade högklackade skor frivilligt” och liknande.
Ökenråttan! Vad kul med språkfundering! Det heter (tror jag) språklig konvergens, och är nog lite av en artighetsgrej – även om man inte är helt medveten om det. Till yttermera visso är det en ömsesidig anpassning (i realtid) för att kommunikationen ska flyta bättre.
Men … det finns faktiskt ett ord för tvärtomsituationen – när man inte alls anpassar i situationen eller tänker på ”Målgruppen”: divergens. Då kanske man (medvetet eller omedvetet) markerar avstånd & status eller bara är lite stelbent av sig. Och det gället både ”uppåt” och ”nedåt” i statusskalan.
Tack, Lotten, som mitt i Skottlands-äventyret tar sig tid att svara på OT frågor.
Turf and cleer-huset påminner om Gene fornbys långhus. Men det är numera i så dåligt skick att det ska rivas/har rivits. Men då är det en kopia från järnåldern eller nåt.
Många bössor var det. Kan man tro att man inte vill råka ut för någon mer massaker?