Sista heldagen i Skottland vaknade vi utsövda och glada i läkarens & professorns lägenhet. Skotten var snorig, hostig och hes, men bestämde sig för att på skottars vis att tatuera sig, träffa sina polare på puben, träffa sina föräldrar på puben och köpa massa whisky – för så tar man naturligtvis död på en förkylning.
Kicki och jag drog oss mot centrum och hoppade på hop-on-hop-off-bussen som ju stod till vårt förfogande i 48 timmar – och det är verkligen (jag upprepar mig nu) ett fantastiskt bra sätt att se en sådan stor, gammal stad som Edinburgh.
Vi åkte och åkte och fattade plötsligt beslutet att kliva av i Dean Village, som skulle vara vackert. Och ja, jösses. Det var kullerstensgator, massa grön växtlighet, och arkitektur som andades ”förr i tiden”. (Jag har alls inte glömt det jag lärde mig när jag läste en arkitekturkurs, men jag är bra mycket bättre på att datera 1800- och 1900-talshus.)
Vi gick först nerför en brant väg, där jag hittade en fiffigt konstruerad bänk! (Det syns inte, men det är jättebrant neråt här.)
Vad vi inte alls hade förstått var att det här förr var ett stort industriområde, som förföll när majoriteten av industrierna gick i konkurs runt år 1900: kvarnar, garverier och väverier försvann på löpande band. De boende i området blev oerhört fattiga och det var nedgånget och skräpigt överallt.
På flera olika sajter som handlar om misären i Dean Village (ca 1900–1965) hittade jag denna bild:
Och se på tusan!
Därefter åkte vi lite mer, och sedan klev jag av långtbortitok för att uppfylla några kompisars önskemål: kolla på Britannia och gå på destillerivisning.
Eftersom frukosten på ett mystiskt sätt brann inne, gick jag till ett café och beställde en enkel panini och en kopp kaffe.
Britannia är en yacht som användes av Queen Elizabeth 1954–97, men som efter pensionen har blivit ett oerhört intressant museum. Tiden har stått stilla sedan 1997, men viss inredning och maskiner är orörda sedan 1950-talet.
Alla besökare går omkring med varsin ganska klumpig, telefonliknande mojäng som agerar guide. Därför är det väldigt tyst inne i skeppet; alla är koncentrerade på vad som sägs i luren.
Jag rekommenderar verkligen alla Skottlandsturister ett besök så att ni får se hur relativt enkla de kungligas arbets- och sovrum samt sällskapsrum såg ut – eftersom jag själv mest fotograferade apparater, grejer och mojänger.
Plötsligt stod det på en skylt att jag befann mig i Brianniat tea room, men inte som i ett museum, utan som i verkligheten! Kom och köp! Sitt ner och vila fötterna!
– Te och scones! sa min inte alls hungriga pommes frites-hjärna.
– Champagne och glass! sa min mun till servitrisen.
I terummet var jag och uteslutande amerikanska turister. Blålila hår (fortfarande!), keps som bara är skärm & ett pannband liksom, shorts och lite för hög ljudvolym.
Ett gäng yngre amerikaner beställde drinkar och vin, och servitrisen bad därför om legitimation. Amerikanerna knorrade och propsade på att de faktiskt visst var 21 år och fick köpa alkohol.
– Very well, sa servitrisen, but I need to see if you are 18.
– I’m not 18, I’m 21!
– Still need to see ID.
Japp, legitimationerna halades fram och de inledningsvis slokörade ungdomarna var helt klart 19 och 20 år. De blev strax förundrade av Skottlands generösa lagar som tillåter alkoholintag för så unga människor som 18-åringar.
Jag konstaterade att jag hade dragit benen efter mig eftersom klockan var strax efter tre, samtidigt som guiden i örat förklarade att alla klockor sedan 1997 stod stilla på 15.01, för det var det klockan var sista gången som drottningen klev iland från Britannia.
När jag närmade mig slutet på denna trevliga båtvandring, började jag leta efter ett destilleri som skulle finnas i krokarna. Aha!
Det där krypavståndet visade sig i verkligen vara nästan 1,5 km eftersom kajen höll på att byggas om, så jag halvsprang i en vid båge för att hinna fram till rundvandringen kl 16. Jag kom fram till översta våningen kl 15.55, frågade om jag skulle hinna springa på toa, fick beskedet att ja, det är bara att gå ner i trappan bakom den däääär dörren. Jag småsprang till dörren, och sprang ner. Ingen toa. Sprang ännu längre ner. Kom fram till bottenvåningen. Sprang upp sex trappor igen, och kom fram för sent för att hinna gå på visningen!
– I couldn’t … find … the … toilets, flåsade jag och fladdrade lite med ögonfransarna för att blidka den stenhårda destilleripersonalen.
– It’s just upstairs! sa den stenhårda och vände sig till nästa kund i kön.
Då köpte jag lite pryttlar (”merch”) och tre avsmakningsflaskor, gick på toa, gick ner en trappa och tog en särkert jätteförbjuden destilleribild, gick ut och 1,5 km i en vid båge igen – och satte mig sedan på bussen mot centrala Edinburgh.
Jag skulle sammanstråla med Kicki och Skotten, men vi hade trassel med wi-fi och roaming, så vi gick förbi varandra ett tag. Då gick jag in i en butik som hade trevliga, kritstrecksrandiga sladderbrallor och tog tag i ett par för att prova.
PLINGELING! ”Är på Marks & Spencer, här finns wi-fi” skrev Kicki. Då blev jag alldeles till mig och gick raka vägen ut ur kritstrecksbutiken så att larmet tjöt över nejden eftersom jag fortfarande bar på brallorna.
– TUTUTUTUTUTUTUTUTUTUTUTUTUT!
– Oh, I’m soooo sorry, sa jag, sprang in, betalade utan att prova, och blev stoppad i entrén.
– RECEIPT!!! röt en dörrvakt.
Allt ordnade sig och korven den har två. Vi hittade varandra på M&S och kunde som små trallande jäntor vandra hemåt och fotografera ännu fler färgglada dörrar.
Edinburgh är ett ypperligt resmål och hela Skottland är ljuvligt och fotogeniskt. Men om sanningen ska fram såg vi ju även helt normala stadsmiljöer.
Sista motivet får bli ännu en fin historisk gest – lite som att man renoverade Dean Village och såg till att forna tiders Edinburgh får stå kvar.
Köttmarknaden avvecklades, och blev på 1960-talet en nattklubb (en annan köttmarknad?) och senare en restaurang. År 2007 revs hela klabbet utom just den stora entrén, som sparades för säkerhets skull.
Det var det hele! Här kommer länkar till alla elva dagsrapporterna!
- Skottland dag 1
- Skottland dag 2
- Skottland dag 3
- Skottland dag 4
- Skottland dag 5
- Skottland dag 6
- Skottland dag 7
- Skottland dag 8
- Skottland dag 9
- Skottland dag 10
- Skottland dag 11
Cheers!
Tack snälla rara Lotten för att du låtit oss få följa med!
Tack snälla rara Hyttis för att du läste!
Tack för denna intressanta och trevliga resa. Jättekul att komma tillbaka till Skottland tillsammans med er.
Kan man få se en bild på brallorna?
Bild på brallorna kommer – men just nu är vi 13 personer i Gula huset (alltså mitt hus) som är lite upptagna med kräksjuka. Jag är helt däckad sedan igår kväll. (Men de tre barnbarnen mår hur bra som helst!)
Är inte 11 ett särskilt speciellt tal i Skottland? Det har en särskild betydelse? Säj.
Men kräksjuka igen?! Eller minns jag fel? Det verkar vara fel årstid för vinterkräkset. Har vi fått en sommarkräksjuka också?
Säger samma som Karin; igen? Oh arma befolkning i Gula Huset.
Ja, men idag är vi på benen igen. Det var en kräksjuka som varade i ungefär 24 timmar, men känns så himla, himla onödigt när vi nu är här allihop för att umgås och äta massa mat tillsammans. Istället for vi omkring med skålar och skrev lappar om vilka toaletter som använder av vilka personer och hällde handsprit på allt som tänkas kan.
Elva har ingen speciell betydelse vad jag kan tänka mig – förutom att det ju är elva man på en fotbollsplan. Klockan 11 den 11/11 1918 slutade första världskriget vet jag också … Någon som har en annan idé?
Här kommer bild på brallorna, Ninja! Nu ser de ju ut som pyjamasbyxor på bilden, men jag tyckte att de var mycket flotta när de satt på mig!
En prästkrage (inte blomman) med två flärpar nedåt kallas också en elva, men den är ju inte skotsk.
Mycket flotta byxor men säkra kan vi ju inte vara om det inte finns en Lotten i dem.
Tack för sightseeingen! Tyvärr blev skottlandssuget inte mindre så det får vara kvar på hinklistan.
Utropar också: kräksjuka mitt i sommaren? Tur att det var en kort sådan.
11/11 är väl magra kinesers shoppardag eller nåt?
I Stora Brittanien kan elva syfta på de elva apostlar som inte förrådde Jesus. Kan det vara det du tänker på ÖR?
När vi läste Lotten skotska dagbok erinrade vi oss den trevlige skotte som vi träffade på en arkitektkonferens i Baskiens huvudstad Vitoria Gasteis. Han bar en kilt i sin klans tartan, rätt ful faktiskt: smutsorange och gulgrön. Han visade hur tätt alla vecken i ”kjolen” ligger på varann och berättade att en kilt väger 20 kilo; ingen risk att den blåser upp då.
Arkitekterna från de olika inbjudna länderna presenterade medeltida stadskärnor i sina länder. Skotten visade Edinburgh och speaker i filmen var Sean Connery. Jubel!
Apropå skottar, så är jag just nu i min arkitektskottes hus med barn och barnbarn i en liten by som heter Svarte väster om Ystad. Det är PRECIS som på Rivieran!
Mitt största problem är att jag inte kan hitta arkitektskottens bits, och jag som ju skulle skruva och sätta ihop och upp grejer här och där!
Instämmer i Dinas uttalanden, fast om kinesiska shoppardagar vet jag intet.
Själv har jag varit på en liten semester i Sörmland. Även det kan ju vara exotiskt för den som inte bor där utan i angränsande landskap.
Men 20 kilo för en kilt, ÖR!? Ojoj det torde väl vara minst en 50 kvadratmeter eller nåt. Många veck blir det. Men om man badar med den kanske?
Magganini. Du tror väl inte att vår lille skotte narrades?
Gediget skotskt ylletyg väger en del och vecken låg alltså tätt, tätt och på varann. Mycket tyg blev det.
Kanske 20 kilo var inklusive sporran? Den väger också en del. Och bidrar till att bevara anständigheten …
”A kilt can be pleated with either box or knife pleats. A knife pleat is a simple fold, while the box pleat is bulkier, consisting of two knife pleats back-to-back. Knife pleats are the most common in modern civilian kilts.” Det var väl en sån (civil ) kjol sömmerskan fick sy åt mej varje år inför höstterminens start och till den en vit pikeskjortblus. Vidare en rynkad. grå kjol med en rutig vyellaskjortblus. Ja, jag växte upp på 1800-talet.
Igår frågade jag – efter oändliga mängder champagne – arkitektskotten om hur det egentligen var med det här med kilt och nakenheten undertill. Han fnös och sa att vad i hela friden finns det för anledning att INTE ha kalsipper på sig?
Å ja ba … det kanske fläktar skönt?
– Det finns en hemsk historia, sa han, om hur en nygift skotte satte sig i sin bruds knä för att skoja till det lite. Och hur han sedan reste sig upp och bruden under resten av kvällen fick dansa i sin vita klänning … med bromsspår i knätrakten framtill.
Det är helt enkelt en hygienfråga!
Det stod en skotte i full mundering och spelade säckpipa vid infarten till Inverness.
Jag tog chansen ställde mig intill högländarn och pekade ner nånstans på framsidan av kilten. Och ställde en fråga och fick svar.
SG lite fundersam: ”Var du så fräck att du frågade det där du vet?”
”Nä ” svarade jag, ”det var hur man uttalar sporran på skotska.
Vad trodde du?”
Arkitektskottens svar (inklusive hemsk historia) lämnar oss ändå i ovisshet. Skottar både har och inte har. Schrödingers kalsipper, liksom.
Oj Hyttis, nu hamnade jag förstås i en värld av sporrans, där det visar sig att vår svenska Dräpo (dräktpolisen som ser till att folkdräkterna inte avviker från den rätta läran) ligger i lä. Kiltens bältesspänne ska matcha sporrans stängningsanordning, som i sin tur gärna får samordnas, designmässigt, med skaftet på den traditionella kniven, som numera bärs nedstucken i strumpan (men som måste checkas in vid flygresor).
Åter till kiltvikten. Även om det skulle vara en väldigt stor skotte som behöver en tygåtgång på en meter på höjden, alltså kjollängden, så skulle vecken behöva vara så många och intrikata att det skulle bildas sådär 25 lager tyg runt om ifall han har ett midjemått på två meter och kilten ska väga 20 kilo. Annars måste tyget vara tjockare än det tjockaste loden. Jag undrar jag om du kan lita helt på er lille skotte, ÖR. Men det är klart att om sporran räknas med blir det nåt annat. Om det är den som är väldigt stor och inte bara själva skotten, då kan den ju också rymma t ex en låda whisky.
Jag hade också en kiltkjol när jag var barn, men inte sömmerskesydd då utan konfektion. Jag tyckte att den jättestora säkerhetsnålen var frän.
Åh nej, jag stavade fel på whisk(e)yn! Jag hann editera, vilken tur.
Tom Lehrer är död. Han blev 97 år. Vi sjöng ofta ’Poisoining pidgeons in the park’ på Biologi 40 poäng 83/83. Den handlar om hur nöjsamt det är att mata duvorna i stadsparken med cyanidinnehållande jordnötter.
Vila i frid, käre Tom, that is all it was.
Oh, vad kul att se att ni hänger här fastän jag halkade in i en semesterdvala!
Återkommer med rapport om solsken, restskatt, bokföringskvitton eller kanske en illaluktande vask.
Dagens namn är Olle, tänk på det!
Hoppsan. Stackars Olle som blev bortglömd igår – men väldigt ihågkommen idag, när vi hade besök av massa människor som ville fira än det ena, än det andra.
Den kommande rapporten om vask och annat blev lite bortglömd den också, eftersom det blev översvämning i källaren.
Kiltars omfång och vikt. Herr Ehrenmark skriver om kiltar. Det går åt normalt 7 1/2 yard, alltså lite mer än 6, 5 meter tyg. Kilten går till knäna så på den ledden går det inte åt mycket. Hur många kilo den väger säger herr E inget om.
Vi behöver forska mer i kiltar!