Dag två i Skottland: Edinburgh till fots och tre pints

Solen lyste på mina ögonlock och en slaghammare slog sönder något väldigt hårt alldeles i närheten. Det var med andra ord dags att vakna till vår första riktiga dag i Skottland.

Frukosten hos läkaren och universitetsprofessorn var storslagen; den innehöll allt som önskas kan, men eftersom man inte ska prata med mat i munnen hann jag knappt äta nåt.

Sedan följde en av de jobbigaste dagarna i mitt liv – och detta för att jag försökte smälta in och bete mig som en skotte. Jag inleder med en barbild från kl 14 en vanlig måndag så att ni kommer i stämning.

Mellan alla pubbesök lyckades jag hålla mobilen så rak och fokuserad att jag kunde dokumentera något av all historia som Edinburgh serverar. Det finns t.ex. slott, gamla hus, en stor park, roliga människor, säckpipespelande unga pojkar i varenda gathörn samt skotskrutiga turistfällor.

Vid Paisley Close kollapsade 1861 ett hus på High Street. Räddningsarbetare började snabbt gräva i spillrorna, och till allas förvåning hördes en ung pojkröst från rasmassorna:

– Fortsätt gräva, grabbar, jag är inte död än!

Det var Joseph McIver som grävdes fram (35 personer inklusive hans fästmö dog) – och hans ansikte och citat är därför avbildat i stenen ovanför porten till huset som sedan byggdes på samma plats.

Nu kommer en dörrsafari som jag hoppas får er att springa ut och köpa färg pronto! (Det sägs att dörrprakten beror på att majoriteten av byggnaderna i Edinburgh är så gråa och trista. Invånarna har helt enkelt tagit själva tagit på sig färgpyntsprojektet.)

Vi svenskar må vara stolta över den jättesmala Mårten Trotzigs gränd, men den är faktiskt 30 cm bredare än Craig’s Close! (John Craig var en framgångsrik snickare under 1700-talet – och det var han som ägde gränden. Den hade tidigare ägts av massa andra män och har därför hetat bl.a. Denniston’s Close, Burne’s Close och Cant’s Close.)

Slottet i Edinburgh ligger så obegripligt högt upp att det enligt mig måste ha varit pyramidkännare från Egypten som rekryterades för bygget. (Jag hade fel.) Det borde vara helt omöjligt.

– Men … är det en hel by däruppe?
– Nej, det är ett slott.
– Ålrajt.

Avslutningsvis kommer här en gräslig fontän, som faktiskt ser ut som ett slott. Nåja, inte ska väl jag komma här och påstå att något är gräsligt bara för att färgerna turkos, svart och guld inte riktigt faller mig i smaken. Så nu ändrar jag mig: det är en jätte*host*fin fontän!

Ross Fountain fick Edinburgh som present 1869 av William Henry Ross (rik vapentillverkare) Den stod och förföll i många år så att man nästan inte kunde se de fyra välklädda kvinnorna som symboliserar vetenskap, konst, poesi och industri – men med nyfunna pengar renoverades den till ursprungsskick och invigdes 2018. (Kolla här om ni vill se hur den såg ut före renoveringen – den hade en smutsgul ton som påminner om ”guldbron” på Slussen.)

 

Nu kommer en annan ytterlighet: modern arkitektur i form av en bajsemoji. Det handlar om ett hotell (The W Hotel), som är pyntat på ett sätt som lokalbefolkningen fann så hiskeligt fult att de lanserade en kampanj för att hotellet skulle få det officiella namnet ”Golden Turd Hotel”. De roligaste esteterna ville pynta byggnaden med ”googly eyes” dessutom.

Nästa projekt: hyrbil och vänstervriden körning!