Lotten – Sida 3 – den skrattande språkpolisen

Sverige–Polen i världens tydligen viktigaste match

Sverige–Polen i världens tydligen viktigaste match

Publicerat av Lotten Bergman den 31 mars 2026 19:14

Det är svårt att simultanrapportera från fopollslandslagets matcher när man inte har V*a*lay (INGEN reklam här, inte!) och dessutom inte står ut med kommentatorerna som morrar och skäller och låter som Chewbacca så fort det händer nåt.

– MOOORRRR, MÅÅÅLCHANS MOOOOORRR, vrål-skäller kommentatorn.
– Ja, bollen tog i ribb… försöker experten/bisittarn.
– VAARRFÖÖRRR MORR … MÅSTE JU … DE … KAN INTE … MORR.

Men nu måste jag faktiskt krypa till bloggen och gå hem till grannen som har 317 kanaler och alla stora sportpaket som tänkas kan. Och en katt. Attjo. (Nytillkomna läsare: simultanrapportera har jag gjort sedan Hedenhös, för att alla som skiter i matchen ändå ska ha nåt att säga på kafferasten på jobbet imorrn. Om det ens finns kafferaster numera.)

Det är nämligen så att vi har haft så kassa spelare/coacher/skor/tröjor så att vi har missat alla upptänkliga VM och EM de senaste åren. Nu ska det bli ändring av … om vi lyckas slå Polen fastän ungefär tio av våra elva bästa spelare är skadade. Men vi har ju ”Göken”.

Vi ses vid avspark kl 20:45!

Eftersom jag är hos grannen kan jag inte sparka i kakelugnen, vilket ju brukar ge tur. (Bild från Sverige–Grekland 2008.)

Rapport från galen icke-logik i alla försnack:
– Vi vinner för att vi har Isak och Kulan på läktarn och de kommer att prestera jättefint i VM.
– Jamen Zlatan tog oss till VM när han fattade hur viktigt det var och han var tvungen att göra en jättebra match, så ikväll kommer spelarna att fatta och armbåga sig igenom försvarsmuren.
– Ja, Johnny Bråttom gjorde ju den där jättematchen 1989. Han fattade. Ikväll fattar Göken.
– Näääää just det. I VM 1994 hade vi massa spelare från Göteborg och sen några som var ute i Europa. Men alla visste hur viktigt det var, så vi tog brons.
– Vi kommer att stoppa Lewandowski, för det måste vi.
– Gräsmattan är klorofyllgrön. Detta kommer att sluta väl.

Kl. 20.30
Ålrajt, snart är det dags. Det babblas i tv:n och jag önskar egentligen att jag kunde lyssna på radio istället, för Christian Olsson (inte trestegshopparen) och den f.d. duracellkaninen Johan Elmander rapporterade otroligt mycket vettigare häromdan. Men ålrajt, Vi…harrkl…ays sändning måste utstås.

Detta skräp står på planen! (Det är inte jag som kallar dem skräp. Jag tycker att de är alldeles förtjusande allihop!)

Målvakt: Kristoffer Nordfeldt (gammal reserv och den enda i startelvan som spelar i Sverige).

Backlinje: Daniel Svensson (född 2002, men ser ut att vara 14 år) – Gustaf Lagerbielke – Carl Starfelt – Victor Nilsson Lindelöf – Gabriel Gudmundsson.
(Den enda som har lirat stort mästerskap är The Captain Victor. Backarna är inte lika intressanta sedan Glenn & Granen slutade lira. Men de finaste namnen – Lagerbielke & Starfelt har båda två spelat i Celtic, så mycket vet jag.)

Mittfält: Yasin Ayari (född 2003!) – Jesper Karlström (är proffs i Polen!).
(Det hade lika gärna kunnat stå ”Bo Ek – Åke Gran” där. Jag vet INGET om Yasin & Jesper. Men Jesper Blomqvist var rätt ball. Och när jag nu tänker efter [gulp] var det ju Jesper Karlström som orsakade en straff som gjorde att vi förlorade mot Polen 2022.)

Forwards: Anthony Elanga – Viktor ”Göken” Gyökeres – Benjamin Nygren

Vis av skadan och alla dryga böter sedan en dansk advokatfirma i sju år jagade mig dag och natt för bloggbilder som jag faktiskt inte ägde och aldrig borde ha lagt ut, måste jag presentera lirarna med Wikipediabilder. Bilderna är inte bra.

Nu har vi sjungit lite. Publiken har buat under polska nationalsången, vilket väl borde klassas som extremt ouppfostrat. Men hu, vad Lewandowski och Polens målvakt såg S/M-aktiga ut!

Heja Sverige! (De står still i max två sekunder, så man måste vara snabb.)

’02
Pfuiiiitt! Grannens tv visar polackerna i rosa tröjor. Alla spelare ser lite lungsjuka ut. Polen får en hörna och Sverige har redan snubblat omkull fyra gånger.

’04
Kommentatorn morrar på. BHHHUNDEHHHRRSLIGHAAA säger han om nån, och jag börjar fantisera om öronproppar. Sverige spelar bra, säger nån när Polen anfaller fort som fan.

’08
Kapten Victor blåser omkull en polack som obegripligt nog får frispark. De 45 000 expertåskådarna på läktarna buar precis som jag.

’12
Polacken XXY … svenskt inkast … polacken ZZZYZ … svenskt inkast … polacken SCHZZX … svenskt inkast …
(Kommentatorerna har det lätt just nu.)

’15
Extrem Hawaii-fotboll! Bollen åker som i ett flipperspel och Starfeldt ligger ner medan Lewandowski-stjärnan lägger sig ner och alla har sååååå ont.

’16
Ingen har ont längre.

’18
Unge Svensson och syndaren Karlström spelar som tokar och slänger sig som Börje Salming och jag skriker IN MED DEN så att grannarna börjar ångra att de bjöd in mig.

’20
MÅÅÅL! Elanga skjuter som vore han Harry Kane (England) som en kanonkula och gör mål! Sverige tar ledningen med 1-0!

Elanga-strecket visar bollbanan, medan pilen pekar på en väldigt suddig boll!

’28
Jag är upptagen med att rita pilar och missar helt något synnerligen upprörande: en svensk föll och domarn blåste inte. Alla är verkligen jättearga. Eller om det bara är den morrande kommentatorn.

’29
Nordfeldt, som är reservmålvakt sedan 1990 ungefär, gör den ena monsterräddningen efter den andra. Polackerna skjuter och skjuter och jag har 137 i puls och vill gå ner på plan och ropa HEJA MÅLISEN eller nåt.

’31
Polen får sin femte hörna, medan Sverige har 0,0. Kanske känns det orättvist – eller så är vi bara jättebra på att tjonga iväg bollarna över kortlinjen. När Nordfeldt räddar oss igen morrar kommentatorn nåt ohörbart igen.

’33
– AJAJAJAJAJAJAJAJAJ morrar Nordfeldt som Lena Nyman i den där sketchen om kulpåsen 1977.
Polen gör 1-1 och det är fruktansvärt orättvist. (Eller inte. Polen har ju liksom skjutit som kulsprutor senaste tiden.)

’36
Göken tar emot ett jättemaffigt inkast från vår målis och brottas raskt ner av en halvnelson till polack, och domarn låtsas som om det regnar. Polen anfaller och anfaller och får 300 hörnor till.

’40
Chewbaccakommentatorn borde skickas till logoped. (Jösses, jag har klagat på honom i snart 15 år, inser jag nu.) Men han har helt rätt i att Göken inte får frisparkar när han borde få just det.

’44
Elanga knuffas omkull av en liten vindfläkt som heter polack, och så får vi en frispark som Nygren (Celtic) lägger perfekt till Lagerbielke (f.d. Celtic), som PLOFF-NICKAR som Ralf Edström 1974 och får in bollen i mål!
Sverige-Polen 2-1!!!
(Grannen som låter mig sitta här och skrika är skotte. Celtic är hans lag.)

Nygren har precis slagit frisparken, och bollen är på väg till Lagerbielkes panna och sedan rakt in i mål!

Hela lagledningen och alla bänknötare blev galna av glädje. (Pilen pekar på Eskilstunas stolthet ~~Yvonne Ryding~~ – nej –Sebastian Larsson, som är en hejare på att coacha i bakgrunden.)

’45++
Vår fina målis ligger ner och har ont. Men han är jättebra på att maska, vilket man företrädesvis gör på övertid. Se där, nu räddar han ett hårt skott med onda foten. Najs.

PFUIIIITT! Paus!

’46
Målis-Nordfeldt kan en grej som inte många andra målvakter behärskar: han kan kasta iväg bollen med precision. De flesta sparkar och kastar bollen helt på måfå (ser det i alla fall ut som), medan vi får gratischanser med dessa enorma Stålmannen-kast.

Sanna mina ord: nästa mål gör Göken pga. ett sådant jättekast.

’53
Jättespännande period med svenskt dutt-dutt-spel där polackerna ser lite förlamade ut och vi är jättebra och får vår första hörna och pffffffffft. Så bidde det inte ens en tumme.

’55
Polen gör mål, men grannen säger att det är offside. Ingen annan säger att det är offside. Jag ser på reprisen att det är offside. Det struntar alla andra blankt i och det står 2-2.

’60
I brist på kakelugn sparkar jag härmed i grannens öppna spis och hoppas att det för tur med sig.

’62
NU börjar jag bli riktigt grinig. Polen byter in Oskar Pietuszewski – ett ”jätteunderbarn” som föddes 2008 … som vore matchen avgjord. Vi får inga hörnor och inga frisparkar och gör inga mål och 45 000 personer vrålar KOM IGEN SVERIGE.

Byt in Marcus Allbäck!

’66
Nyss nämnde Oskar Pietuszewski mejar ner vår gamling Victor Nilsson Lindelöf och får gult kort, men huuuu vad vi inte alls drar nytta av den situationen. Nu är det lite Hawaii-flipperspel igen.

’69
Elanga byts ut, Lucas Bergvall (f. 2006) kommer in. Tänk, jag tyckte det var alldeles nyss som Zlatan (f. 1981) bytts in, knappt torr bakom öronen.

’72
Nyss nämnde Lucas Bergvall får bollen på snoppen och får profylaxandas för att kunna resa sig upp igen.

’75
En polack har kramp och en annan (nr 10, Zielensky?) spelar tydligen utan benskydd med nedhasade strumpor sedan avspark – som salig ~~Nacka Skoglund~~! Uppdatering: Nejnejnej, Kurre Hamrin var det ju! Gah! Av alla felnamnade personer i mitt liv var just detta bland de felaste.

’80
Nygren går ut och vilar, och in springer en sprittande glad Gustav Lundgren (Gais), som gjorde landslagsdebut som 30-åring och tydligen är en levande Buster-saga. (Men vi lirar dåligt nu. Det är bara Polen i anfall.) Nu sköt Lundgren på mål det första han gjorde! Coolt!

’86
Lucas Bergvall leker ”vaaaaaaar är bollen?”

Sedan gjorde han ett jättemegainkast värdigt en målvakt.

’87
MÅL! SVERIGE LEDER 3-2!!
Det var ett himla stökigt anfall med Bergvall och Lundgren och hörna och inkast och stök och bröt och skott i stolpen och jag stod upp och skrek och plötsligt petade Göken till bollen så att den hamnade i mål!

Bollen syns inte, men det är Göken som trixar bakom polacken som har sin fot i Gökens axelhöjd.

’95
Totalt kaos bland avbytarskyltarna! Polen byter in massa spelare och vi byter in Mattias Svanberg som kan försvara oss ända in i mål. Polens målvakt är ända framme vid Sveriges målområde! Polackerna är tokiga och deras målvakt är galnast av alla. Svanberg har varit inne på planen i någon minut när han nu ligger och vrider sig i smärtor. En polack blir arg på domarn och får gult kort.

’96 eller nåt
PFUIIIIITTTTTTTTTT! VI VANN! ”När vi gräver guld i USA” spelas på arenan och hela publiken sjunger med. Underbart.

Två väldigt glada spelare, sedda genom målets nät.

34 kommentarer

På stol med vit pistol

På stol med vit pistol

Publicerat av Lotten Bergman den 17 mars 2026 16:45

– Knihiirrrrk, sa det i ryggen.
– Pah! fnös jag eftersom jag per definition inte har ont i ryggen utan i knäna.
– Sviiiiiiiiid ropade ett skärsår i vänster pekfinger.
– Sssschhhh, du är för liten för att få uppmärksamhet, tänkte jag – men sa inget eftersom skärsår tenderar få blodad tand om man börjar sköta om dem.
– BULT-BULT-BULT sa högerlångfinger utan förvarning.
– Vem tror du att du är? sa jag och tog fram förstoringsglas eftersom just detta långfinger endast användes mot en förnicklad risbuske nu i helgen och alls inte borde klaga.

Enda beviset på att detta är jag, är den lilla rosetten på skulten.

För att skapa distraktion från dessa värkande ämligheter besökte jag en öronhålsgörare. Sedan 1974 har jag haft ett väl använt hål i respektive örsnibb, men nu jädrar ska jag inleda vandringen mot total coolness och ha en herrans massa glitter här och där.

Förra gången skedde proceduren på Fritz Olsson på Storgatan i Luleå, och då tror jag banne mig att hålgörerskan höll en isbit mot snibbens baksida. Sedan högg hon mig med en stor nål.

Förtjusande bild på håltagningsstället i Luleå. (Huset revs för bara några år sedan och ersattes – kaaaan ni tänka er – av en plåtlåda.)

Numera har hålgörarna en vit pistol som PFIOOOOING! trycks av i båda snibbarna samtidigt. Det var hur smidigt som helst, även om stolen som jag satt i var av barstolstyp – men utan fotsteg nertill. Med andra ord satt jag och försökte sitta still och balansera på en liten, skålad sits medan jag dinglade med benen som en treåring på en vuxenstol.

Men har jag då guld, platina och diamanter att hänga i mina nya hål? Nope! Men en jädra massa annat som jag bär med glädje … och utan någon som helst tanke på eventuellt nickel.

Den där lilla kartongbiten skapade jag i tolvårsåldern, när jag fick de gröna fyrklöverna. Strasset är nog från 90-talet och julgranskulan bara från häromåret.

Mina finörhängen ser ut så här! Skönheten som Snobben petar på med klubban är äkta Niklas Ejve, alla markasiter är från England och tekoppen bärs företrädesvis tillsammans med tekannan.

Längst ner ser ni två pinglande silverklockor som verkligen borde putsas. Jag fick ett sådant par på julafton 1975, och tappade bort dem under high school-året i Dallas 1982. Men för tio år sedan hittade jag dessa i en secondhandbutik på Östermalm i Stockholm! Jag älskar dem djupt och innerligt.

– Plingeling, säger örhängena.
– Finemang, svarar jag, och skakar lite extra på huvudet.

Nu måste här uppdateras! Kommentatrösen Ökenråttan har gjort en installation!

– Vad i hela friden …? Berätta, Ökenråttan!
– Nederst några gammaldags som kläms fast. Kraschanen (kläms fast) som sitter längre upp till vänster hade en make som jag tappade under en flygresa … Shit.
– På en racket?
– Japp, och på vit bakgrund är det örhängen för hål. Blandade pärlor (de vänstra har tillhört min mormor) och små, små diamanter.
– Förtjusande på min ära. Är det små giraffer av trä där?
– Nejnej. De är små prickiga hundar som jag brukade använda tillsammans med en beige kavaj med svarta prickar.
– Låter lite 80-tal? Som fjädr…
– Hm. Papegojfjädrarna har jag aldrig använt … Kristallstavarna är från Brasilien!
– Jag hade massa fjäderörhängen som trasslade in sig i nudelsoppefrippan.
– Sen är det tråkiga silverringar uppe till vänster och en fräckisknapp – ser ni detaljerna? Det är en så kallad brudgumsknapp som skulle fästas längst ned i brudgummens skjorta … Tips till Niklas månne? (Royalty till mej i så fall, hehe.)

Tack Ökenråttan!!!

49 kommentarer

Birgitta Andersson 1933–2026

Publicerat av Lotten Bergman den 23 februari 2026 17:11

Redan 2014 anade jag att världens roligaste komedienne skulle komma att dö nån gång, så då hyllade jag Birgitta Andersson så mycket jag kunde i ett sedan dess borttaget inlägg. (Jag äger ju inte bilderna.)

Här har jag fulfilmat skärmen för att få visa detta. (Det är främst de 17 första sekunderna som jag älskar.)

Den allra roligaste sketchen har jag bett SVT:s Öppet arkiv att återpublicera ungefär tio gånger (senast idag), och ni vet nog vilken jag menar eftersom jag bara inte kaaaan sluta påminna om den:

Det är en svartvit 60-talssketch där Birgitta blir uppbjuden till dans av en massa karlar: Lasse Ekborg, Hasse & Tage och Svante Thuresson samt Carl-Gustaf Lindstedt.

Birgitta är då Milda-Münning, som inte på några villkor vill dansa och därför tackar nej till uppbjudningarna med allt galnare repliker, t.ex. min favorit:

– Dansa? Nakna? Här på bordet? NU? Nej, vet ni vaaad!

Ursnygg var hon också.

Vilket man kanske inte kan ana här i ”Teskedsgumman” (1967).

En gång ”träffade” jag henne på Filmhuset i Stockholm. Efter en timmes cirklande runt underverket – med en inre monolog som handlade om att hon inte alls skulle bli arg om jag sa något – tog jag ett par trippande steg mot den då väldigt spensliga figuren med barn och barnbarn i släptåg.

– Hej, får jag bara tacka dig för din tajming, din sång, dina ögonkast och för allt roligt … alla skratt … aaahhh…
– Va? sa Birgitta Andersson till mig med uppriktig förvåning.

Jag knixade och bockade på en gång och backade långt bort in i en reklamskylt, oförmögen att fortsätta berömma henne.

Här kommer jag med några länkar så att ni liksom jag kan njuta av henne – även om humorn har åldrats och inspelningskvaliteten inte alltid är den bästa:

En liten snutt från ”Att angöra en brygga”
HELA ”Att angöra en brygga”
Köttfärslimpan
Från A till Ö

Birgitta Anderssons begåvning var en kombination av mimik, plastik, den nästan metalliska rösten, de talande ögonen, modet att dra ut på en paus – och den fantastiska tajmingen. Jösses, milda pannkakor, vilket komiskt geni!

21 kommentarer

Det är så kul att kolla på OS!

Det är så kul att kolla på OS!

Publicerat av Lotten Bergman den 16 februari 2026 11:10

När nu statstelevisionen äntligen kan visa OS igen, tror jag att BNP går ner lite som i Julkalendertider. Oj, vad spännande det är med allt från fingerduttar på curlingstenar och kullerbyttor i skidspåren!

Jag såg en lustiger liten snutt (så anger jag källa när jag inte har den blekaste aning om var jag såg det) som hävdade att man har samlat alla farliga sporter till vinter-OS. Alla snälla sporter sparades till sommar-OS: man springer kort eller mycket längre samt hoppar & kastar både högt och långt.

I vinter-OS är det sylvassa skridskor – ibland i kombination med brutala tacklingar – och stålkantade skidor i 150 km/h som gäller. Till yttermera visso lägger fantastiska atleter nästan all sin vakna tid på att kasta sig utför branta backar eller isrännor på absurda kälkar.

NE presenterar 2026 års vinter-OS-sporter så här:

sport	herrar	damer
bobsleigh	1924–56, 1964–	2002–
curling	1924, 1998–	1998–
ishockey	1920–	1998–
konståkning	1908, 1920–	1908, 1920–
rodel	1964–	1964–
skeleton	1928, 1948, 2002–	2002–
skidalpinism (skimo)	2026–	2026–
skidor – alpint	1936–	1936–
skidor – backhoppning	1924–	2014–
skidor – freestyle	1992–	1992–
skidor – längdåkning	1924–	1952–
skidor – nordisk kombination	1924–	–
skidor – snowboard	1998–	1998–
skidskytte	1960–	1992–
skridsko – långbana	1924–	1960–
skridsko – short track	1992–	1992–

(Lite osolidarisk mot NE är jag nog; jag har länkat till Wikipediaartiklar.)

Vilka är ofarligast? Curling eller längdskidor? Nu kommer en helt ovetenskaplig men djupt seriös genomgång vad gäller topp fyra i farlighet! Tre kriterier har jag: hur

illa det kan gå
från vettet man är som ställer upp
ont det gör att se på.

2. Skeleton – kälken är i alla fall lite vadderad så att det ska vara bekvämt att fara huvudstupa nedåt snabbare än jag någonsin har kört bil. [CC] Källa.

3. Bob – där åkarna i alla fall har kofångare? [CC] Källa.

4. Störtlopp – det här är den gamle Franz Klammer någon gång på 1980-talet. [CC] Källa.

Är det short track som är femma på denna dopaminkickslista? (Här kan ni se massa bilder på när skridskoskenor är farligt nära kroppsdelar.)

Jag njuter storligen och intensivt av alla svenska framgångar under detta vinter-OS. Ibland blir det så nervöst att jag måste blunda eller i alla fall titta mellan fingrarna med kisande ögon. När det går dåligt för oss, beter jag mig mycket illa och svär och hötter med näven mot skärmen och tv:n.

Jag är med andra ord inget att ha i motgång …

År 1910 åkte man kanske bob lite långsammare? [CC] Källa.

Avslutningsvis undrar jag om vi tillsammans kan komma på fler av salig Bengt Grives färgbeskrivningar från när han kommenterade konståkning för massorna som inte ägde färg-tv. De som är bekräftade är

mörkvitt
bordellrött
spaljégrönt
sängkammarrosa
blåbärsrisgrönt.

Uppdatering på kvällen den 17/2, när jag utan problem kan kolla på tre OS-sändningar på en och samma skärm!

Sverige–Norge i curling, Sverige–Lettland i hockey och så Big Air-final.

23 kommentarer

Grrrr, fnys, stopp, gah och nej

Grrrr, fnys, stopp, gah och nej

Publicerat av Lotten Bergman den 8 februari 2026 19:25

Egentligen tänkte jag nu ge er en råttrapport och berätta om Mozart på Berwaldhallen, drivis i Strömmen, festande och barnvaktande i Lund samt en positiv tro på framtiden.

Bara det att födelsedagsbarnet David Sim hade sytt upp en Marimekkokostym får en ju att kvillra av glädje.

Men jag kommer nu istället att avreagera mig så att ni tror att jag har blivit galen av pur irritation. Kanske beror det på att februarikylan i Skåne lätt kan jämföras med Antarktis eller att jag blev sen till en buss, sprang som ett jehu och höll på att halka omkull, men hann – och egentligen borde vara precis hur nöjd som helst fastän jag bröd en nagel när jag tryckte på bussens plinga-knapp.

Men då tappade jag vantarna i en brun slaskpöl. Och så kom motgångarna slag i slag.

(Jag vet att det var värre att ha kallbrand i en skyttegrav under första världskriget. Men i alla fall.)

Perrongen på Lunds station var idag kallare än den i Katrineholm, vilket inte vill säga lite. När tåget borde ha rullat in, kom en digital kvinna i högtalarna och meddelade att tåget hade försenats gud vet hur länge (så uttryckte hon sig förstås inte) på grund av ”obehöriga i spårområdet”.

– Bunta ihop alla och slå ihjäl dem, muttrade jag och gjorde åkarbrasor i kläderna som duger utmärkt i –10 °C överallt utom i ett nollgradigt Lund.
– Nu förstår ni barn, kommer vi att få vänta på tåget, sa en tålmodig moder med tre barn. Jag tycker att vi ställer oss här borta i det här hörnet, så blåser det lite mindre.
– Nääääää, allt är heeeelt okeeeej, sa en i kamelhårsulster klädd, väldigt nasal man som inte alls lyssnade på utropen. Nääääämen tåget kommer nuuu. Jaaaaa.

Så här såg han ut innan han – fem minuter efter alla andra – förstod att hans kamelhår skulle få kämpa för att värma honom i minst en halvtimme.

Sedan följde ungefär 20 utrop om alla avgångar som hade fått nya, men okända avgångstider. Jag gnisslade tänder och drog efter andan varje gång de sa ”obehöriga i spårområdet”.

Det krävdes ytterst lite bildmanipulation för att få mig att se så här sur ut på perrongbilden.

När SJ-tågen blir lite sena, kraschar lokaltågspusslet helt – i mitt fall blir väntan i det ogästvänliga stationshuset i Linköping två timmar lång. Eftersom jag var irriterad på detta faktum redan när tåget avgick från Lund, försvann tågets internet bara för att göra mig ännu mer irriterad. Istället för att se på en långfilm, fick jag fixa med momsredovisningen – vilket är irriterande även en ljuvlig sommardag.

Nu sitter jag och fryser i Linköping. Allt andas DDR 1973, det luktar starkt av grillkorv, någon spelar dragspelsmusik (!) HÖGT i mobilen, den digitala toalettbetalningens digitala kvinnoröst säger släpigt och utan skiljetecken ”vänligen vänta kortet kontrolleras” så fort något blippar kortet. Den enda lediga sittplatsen är bredvid nyss nämnda toa och tio meter bort öppnas skjutdörrarna ut mot svinkylan ideligen eftersom automatiken är inställd så att folk som går förbi dörren, triggar öppning. Stationens wifi släpper inte in mig trots att jag har bett om sms-kod tre gånger och nu när jag använder min mobil, plingar den till och meddelar att batterinivån är farligt låg bara för att jag just idag inte har en power bank.

– Men ladda den! Alla stationer har massa eluttag! tjoar ni förstås.
– Nääääää. Inte Linköping.

Och nu tappade jag vantarna i en brun slaskpöl IGEN!

Men ni har det bra förstås?

UPPDATERING!
Oh, the irony. Eller kanske har gudarna läst blogginlägget på fel sätt och försökt hjälpa mig?

Vaaad tror ni händer om man förbereder sig för att kliva av tåget och med hela packningen och de blöta vantarna då går på toa och lägger ifrån sig vantarna?

Här på den helt vanliga hyllan eller bänkskivan lade jag snöslaskvantarna. Men det är en jädra handtork ovanför!

Blåsmekanismen sattes omedelbart igång och SWOOOOSCH for vantarna ner på det i tågtoaletter alltid lika blöta golvet.

Nämnde jag att vantarna i morse var vita?

23 kommentarer

Handboll och peppar

Handboll och peppar

Publicerat av Lotten Bergman den 1 februari 2026 17:58

I oktober förra året sa min gymnasiekompis Marit mitt i en svampskog:
– Den 31 januari kommer jag till Eskilstuna med min dotters handbollslag i div 1. Vill du se?

Eh. Vill jag se hamboll? Som är så konstig för att man får springa tio steg innan det blir stegfel och där man inte kan trixa med bollen för att den de facto är fastklistrad i handen? Och hamboll som sabbar stadens idrottsgolv med nyss nämnda klister? Verkligen inte. Så jag svarade:

– Oh ja! Vad kul!

Jag har sett två handbollsmatcher i verkligheten (och otalet på tv, men Sverige vinner bara när jag inte tittar). När jag var på plats var arenorna fullsatta med supporters i rätt färger och ljudvolymen dunkade ända in i benmärgen … men själva sporten var urtrist.

Men igår var det då dags. Vi inledde med att äta en utsökt måltid på restaurang nära den stoooora arenan i stan (som byter namn lika ofta som andra byter kalsonger), och min vana trogen hällde jag på lite peppar innan jag ens hade smakat på min pastarätt.

Men ack.

Pepparlocket for åt pepparn och pepparkornen lade sig att mjukt vila i den utsökta pastasåsen.

Att klaga eller be om ursäkt och en ny portion kom inte på fråga – jag bara krafsade bort det mesta och åt sedan min då nyknastriga portion. Mycket, mycket gott!

Väl inne i arenan kände jag mig alldeles vilse. Våra basketlag spelar i B-hallen och mycket sällan har vi ärenden till den megastora A-hallen där tusentals personer får plats att tjoa på hambollslagen i stan.

Men si! Av A-hallen såg jag bara halva – om ens det! Den kanske till och med delas in i tre olika delar?

Division 1-damerna får alltså spela på tvärsan så känns det lite intimare och lite lagom många människor på läktarna. Guif heter Eskilstunas lag, men just denna dag skulle jag ju heja på Rimbo, så vi satte oss bakom deras bänk. Jag spanade intensivt på tjejernas skor, för om det är något jag vet så är det att man sätter tejp på dojorna, och på tejpen sätter man extraklister som man sedan duttar på fingrarna när de har blivit obehagligt oklistriga.

Denna bild tog jag redan 2009, när jag var lika klisterfascinerad som nu.

Så satte spelet igång. Men … så kul det var! Rimbo spelade snabbt och skickligt och ledde raskt med fem mål. Bytena som sker utan att man ber sekretariatet om lov fungerade jättebra och ingen fick ont någonstans – fastän det var regelrätta brottningsmatcher vid inte-nudda-målområdet-linjen.

– Men … det här är ju jättekul! sa jag till Marit. De är ju superbrutala!
– Självklart! svarade hon och pekade på en tjej som hade fått klister i hårtofsen.
– Ajaj, hur får man bort klister från håret om händerna är fulla med klister?
– Då får man förstås be materialaren om hjälp.

Jumbotronen i taket visade reklam som sutte jag hemma i vardagsrummet och kollade på tv4, och den elektroniska reklambannern längs kortsidorna fladdrade och flimrade hej vilt. Huuuuuur blir inte spelarna distraherade av detta? När reklamen gick åt det svarta hållet blev det till och med mörkare i hallen.

– Släcktes några lampor? sa jag förvånat till Marit och spanade upp i taket.
– Ja, det blev mörkare plötsligt, svarade hon och vi förundrades ett tag.

Under timeouterna stod två män i grå tröja med röd handduk i handen och liksom vaktade på respektive lag.

– Är det timeoutvakter? sa jag.
– Nej, det är golvtorkare.

När vi basketspelare tar timeout, står vi ju utanför planen och pratar och dricker/dräller vatten. Men handbollsspelarnas plan är ju större, så de spiller ju där de springer – och därför måste golvtorkarna stå beredda.

Nästa stora chock var att bänken efter halvtidsvilan BYTTE SIDA! Plötsligt satt vi bakom Guif istället! Jag har då aldrig varit med om maken! (Det måste de ju eftersom de har flygande byten.)

Rimbo vann, jag skuttade hem på lätta fjät, såg i spegeln på toa att jag hade pratat med pepparkorn mellan tänderna hela kvällen – och hann sedan även se världshistoriens absolut tråkigaste Melodifestivalsdeltävling.

Och hur har ni det?

Försiktig fotnot: ”hamboll” skriver jag precis som att jag ibland skriver ”fopoll”. Bara sådär, liksom.

22 kommentarer

Kulturtantskollo på Fogelstad

Kulturtantskollo på Fogelstad

Publicerat av Lotten Bergman den 24 januari 2026 00:02

Jag identifierar mig som ni vet som
fembarnsmor
basketspelare
språkpolis.

Att jag helt frivilligt nu har klistrat etiketten ”kulturtant” på mig själv, förvånar mig högeligen. Men i december dök den här fantastiska bilden upp tillsammans med ordet ”Kulturtantskollo”:

Jag kastade mig på anmälningsknappen och skickade gladeligen iväg massa tusenlappar; om jag någonsin i mitt liv har köpt grisen i säcken, var det då. Fast eftersom Lisa Förare Winbladh skulle stå i köket och röra i grytorna hela helgen visste jag i alla fall att den grisen skulle smaka mumma.

Men vilka är de fem kvinnorna på den gamla bilden här ovan? När togs fotot? Är det spritreklam? Låt se nu … Med tanke på puffärmar och frisyrer är bilden nog från 1910-talet. Fotografen Dahllöf hade tydligen studio 1909–22, och bilden finns med titeln ”Skålande kvinnor” i ett digitalt fotoarkiv som hör till Göteborgs universitetsbibliotek. Men där nämns bara en av dem bombsäkert vid namn: Ada Nilsson. Men varför kan jag inte hitta mer fakta om tjejerna? (Uppdatering! Japp! Det är Ada Nilsson som stint tittar in i kameran näst längst till höger, och de andra fyra är kompisar. Men varför togs bilden?)

Jag tog med mig söstra mi – Orangeluvan – hit, och det visade sig vara ett vanligt drag eftersom det finns både systrar, bästisar, kompisar, kolleger och en mor–dotter-konstellation på plats. (Modern visade sig vara den person som 1999 producerade ett litet russin till informationssnutt som ligger på SVT: ”Kvinnorna på Fogelstad”.)

Så vad gör man här? Hittills har vi babblat och ätit och absurt nog utan protester ställt oss upp och sjungit t.ex. Wiehe, Afzelius och vaggvisan Tula hem till pianoklink! Imorrn ska vi bl.a. babbla, äta, se på teater, stretcha och kolla på film, sy paljetter på jeans, lära oss skrivövningar, promenera, se på en utställning om de fantastiska kvinnorna på Fogelstad samt äta och babbla lite mer.

Uppdatering: Christina Jutterström (85) kom och höll ett föredrag om idolen Bang! (Jag satt och stilla och uppförde mig men ville egentligen ställa mig upp och applådera efter varje mening.)

Christina Jutterström sitter till höger om den trearmade lampan.

Det vackra skolhuset som vi håller till i (som syns allra längst upp i inlägget) kallas ibland Lilla Ulfåsa. Det var 1925–54 samlingsplatsen för kvinnor som utbildades i demokrati, samhällsfrågor och medborgarskap. Numera är Fogelstad det vanligaste namnet, men även Fogelsta, Fågelstad och Fågelsta har synts på vägskyltar i trakten.

Jag kan verkligen rekommendera ett besök, en kurshelg, ett kolloäventyr till detta underbara hus som drivs ideellt av en stiftelse med hårt arbetande volontärer. Man kan hyra huset helt på egen hand, men man kan också söka ett boendestipendium.

I utställningslokalen finns allt från stora planscher om kvinnorna på Fogelstad till forna tiders obegripliga toapapper.

Jag, som ju har skrivit otalet mötesprotokoll och dessutom (hej AI) håller föreläsningar om protokollskrivandets ädla konst, blev mycket, mycket imponerad av Fogelstads till synes stora kärlek till protokoll.

Se bara på den klädda och broderade pärmen!

Språket! Stilistiken! Namnen! Om jag någonsin får händerna på den där tidsmaskinen jag har önskat mig sedan åttaårsåldern, är det hit jag åker.

Jag skulle tippa att min kommande bok om [insert ämne för jag har inte kommit på något] blir en kioskvältare om jag skriver den just i dessa kulturhistoriskt fantastiska miljöer.

Eller så åker jag kanske bara dit på sommarkollo för att få äta Lisa Förare Winbladhs mat.

Det här är delar ur ett smaktest som Lisa genomförde med oss.

Avslutningsvis en liten rundtur!

Kulturtanternas fotbeklädnader – med mina gortexdojjor längst bort. (Och ett imponerande långt element!)

I biblioteket hänger en lampa som påminner om en Selma Lagerlöf-hatt!

Kommer jag att kunna hålla mig från att flytta på det lilla bordet och kolla vad som finns i golvluckan? (Svar: nej. Men det var faktiskt bara en trappa ner i i källaren, mer såg jag inte.)

15 kommentarer

Januari närmar sig slutet

Januari närmar sig slutet

Publicerat av Lotten Bergman den 19 januari 2026 16:58

Jag har bestämt mig för lyxen att när jag föreläser i Stockholm passa på att gå på teater på kvällen. Jag tycker nämligen väldigt mycket om teater.

Eller … eh … bra teater. Jag tycker om bra teater. Så ni får vänta på på mitt lyckliga kvillrande när jag recenserar en fantastisk pjäs och ett fantastiskt framträdande, för än så länge har scenbilden och sufflörens jobb varit intressantare än föreställningarna.

Jag lyxade inför föreställningen till det med en 42-kronorstepåse från Espresso House, och höll på att få allt i knät när lilla wellpappringen som skyddar från brända fingrar plötsligt gick sönder. Mina basketreflexer och kemistgener (kemister varken spiller eller bränner sig) gjorde att jag klarade mig oskadd. Men huj, vad kissnödig jag blev under första akten.

Sufflösen som glatt godkände att jag tog en bild på henne. (Och som sa att man får kalla henne vad man vill, men hellre sufflös & sufflör än lastbilschaufför.)

Jag säger alltid goddag till Ferlin när jag är i Stockholm – och ser nu att ciggen som han hade i munnen inte längre är avsågad. Den är helt bortretuscherad!

Januari bjöd till och med igår på ett strålande vackert vinterväder i Mälardalen. Jag skottade snö såpass ofta att jag nu har någon sorts skottskada i båda axlarna, men det är väl smällar man får ta. [Dubbelpun jätteintended.]

När jag inte skottade, tog jag bilder på galna plogningar där snöberg spärrar gångvägar och tvingar småbarn att med halm i skorna gå flera mil till skolan på bilvägar.

Skoja ba. Alla barn körs ju till skolan och släpps av på krypavstånd till entrédörren. Här måste dock alla med barnvagn eller rollatorer vända.

Den här bänken plogades in så effektivt att endast en trött boll kunde kastas på plats.

När det var som kallast visade det sig att jag har ett dumt värmeläckage från vinden. Enorma istappar gjorde det livsfarligt att närma sig ytterdörren, så jag engagerade halva släkten och så hejade vi på när spanjoren med en ”flaggfotboll-boll” försökte kasta ner schabraket. Dokumentation!

Avslutningsvis var jag på Ica och köpte bananer, men när jag skulle checka ut var vägningslappen med pris och streckkod helt borta. Jag letade och letade, och höll på så länge att personalen bakom självutcheckningsapparaterna nog tryckte på avstämningsknappen nånstans – för när jag väl hade insett att det var ny invägning som krävdes, började den röda lampan blinka ilsket.

16 kommentarer

Vad 2026 bär i sitt sköte: klokskap sprungen ur trötthet!

Vad 2026 bär i sitt sköte: klokskap sprungen ur trötthet!

Publicerat av Lotten Bergman den 9 januari 2026 14:26

Nä, det är som bekant svårt att sia. Särskilt om framtiden.

Men om jag fokuserar på min kristallkula som heter ”i fantasin”, kan jag önska mig några saker som inte har med Trumpens envälde, Pjuttins jävla krig, alla andra krig – och förresten allt annat politiskt tjafs. (Okej, att kalla tjafset för ”tjafs” är förstås att förminska allt som är ohyggligt. Men nu tänkte jag försöka vara apolitisk i mina tankar om 2026.)

Min spaning är i korthet: visdomarna kommer 2026 ur utmattningen. För vi är så infernaliskt trötta! Det handlar idag inte om den fysiska tröttheten som präglade människorna 1926 med trångboddhet, tbc-hosta, kanariefåglar i kolgruvor och den oroliga beredskapen för nya krig och återkommande epidemier. (Okej. Vi är kanske lite oroliga för krig och epidemier även idag.)

Nödbostad i Stockholm 1926. (Stadsmuseet F83205)

Den moderna människan 2026 är så innerligt trött mentalt. Information om precis allt öser över oss från alla håll på en gång, och det är så svårt att sålla bort det som är oviktigt. Redan för tio år sedan siade jag att alla de olika sociala medierna skulle komma att samlas i ett enda verktyg (oklart hur eftersom jag inte alls tog hänsyn till megalomanikerna som vill tjäna pengar), men ack så fel jag hade.

Svenska myndigheter är ”närvarande” på sociala medier för att ”nå ut till allmänheten”, vilket väl alla tycker är okej. Men jag vill att informationen ska ligga still istället för att jag ska behöva jaga ifatt den efter att först ha loggat in på t.ex. FB. Här kommer konkretism från mitt håll!

Mina fyra (bara fyra!) önskemål om 2026

1. Fokus flyttas från vad som är fel till vad som faktiskt går att laga

Tänk er vilken trevlig tillvaro vi hade haft om alla kom med konstruktiva lösningar istället för att bara bröla med pekfingret. Problemen finns kanske kvar, men retoriken går 2026 inte längre ut på att anklaga ”nån annan”. Att lyckas fundera fram lösningar kräver förstås en fokusork (eng. attention span) som vi inte längre har – men tänk om vi kan träna upp den!

2. AI [a-i] normaliseras, blir tristare och på kuppen mer användbart.

– Vad säger männschan? Hänger inte halva Lottens försörjning på just att hålla AI-föreläsningar? Upprörande!

Jomen, jamen … hajpen normaliseras 2026 på en vettig nivå där AI är ett verktyg som funkar som en motorsåg medan jag är lövsågen. (Märk väl att jag är oerhört flummig och ickespecifik så att jag vad som än händer på nyårsafton kan hävda att jag hade rätt.)

3. Antalet beslut som måste fattas, minimeras

Jag längtar efter att slippa fatta beslut. Om man kunde regrediera till nioårsåldern och hyra vettiga föräldratyper som bara fixar allt som måste fixas, skulle jag ha gjort det för länge sedan. Eftersom jag har massa olika domäner måste jag varje dag bedöma om mejlen från webbhotellen är på riktigt eller bara phishing, om ”PHP” måste fixas via html-kod eller ej samt om alla erbjudande om elavtal och amorteringar och räntor är något som jag ska förhandla om eller bara stillatigande acceptera.

Men år 2026 revolterar vi mot storbankerna, influencer-yrket (vet inte riktigt hur de kom in i resonemanget, men jag vill inte att de har så stor påverkan som de har) kallas rätt och slätt ”reklampelare”. Dessutom ska jag sluta köpa keso, för den står bara där i kylen och står och står tills burken börjar bukta eftersom innehållet jäser och jag måste fatta beslut om jag ska våga öppna den.

4. Rätten att inte delta – som självförsvar?

Say after me please, sa Dennis Gotobed. Och nu ska vi öva här:

”Jag har ingen åsikt just nu. Kanske imorron.”

”Nej. Jag tänker inte optimera nåt sökmotorrelaterat.”

”Detta angår faktiskt inte mig.”

”Ja, jag vill just nu betala alla mina försäkringar utan att fundera det minsta över om jag kan komma billigare undan.”

Och så vill jag under 2026 för sista gången stirra på min sämsta stekpanna och våga slänga den så långt pepparn växer.

44 kommentarer

Konsten att inte orka: ”six seven”! (Nyordslistan 2025)

Konsten att inte orka: ”six seven”! (Nyordslistan 2025)

Publicerat av Lotten Bergman den 29 december 2025 09:16

En obehaglig känsla av ”nä nu är jag slut som bokstavsarbetare” och ”det är nåt jag inte fattar” infann sig i höstas. Jag läste rubriker om hur ungdomar (av oklar ålder) sa ”six seven” eller till och med ”sex sju” och skapade oreda i alla sammanhang.

En kompis till mig berättade om hur hennes 14-årige son i klassrummet var med om något som förvirrade även honom. Det inleddes med att läraren gav denna order:

– Ta fram kopiorna om fotosyntesen och läs sidan sex, sju och…

Där exploderade klassrummet i en kakafoni av hamrande på bänkarna, tjut, skratt och målbrottsröster som brölade ”SIX SEVEN”. Den redan hårt prövade läraren gav upp, skrek något som lärare inte plägar skrika, och stormade sedan ut ur klassrummet.

Så extremt infekterat var uttrycket … som ingen riktigt verkar förstå. Och nu är just detta uttryck med i Nyordslistan – den där listan som inte är SAOL, som inte är en inkörsport till de fina salongerna, som inte speglar alla språkanvändare på en gång, utan som visar oss vad som språkligt sett har hänt under det gångna året.

Så här står det i Nyordslistan 2025, som publicerades kl 07 denna morgon:

six seven

[ett nonsensuttryck]

Eleverna frågade även hur många böcker författaren har skrivit och fick veta att han skrivit 62 stycken.
– Men jag har fem stycken på gång så nästa år kan jag säga six seven … avslutar författaren till elevernas stora jubel.
(Ljusnan 28 november 2025)

Kommentar: Six seven eller 6 7 kan bland annat uttrycka att någon är likgiltig eller att något är medelmåttigt. Ofta har dock uttrycket ingen särskild betydelse. Ursprunget är sannolikt artisten Skrillas låt ”Doot doot (6 7)” som användes i många virala basketvideor i sociala medier. Många sådana videor består av klipp med basket spelaren LaMelo Ball som är 6 fot och 7 tum (201 centimeter) lång.

Aha! Basket! Äntligen! (Förlåt, fel fokus. Språk ska det ju handla om nu.)

Nonsensspråk! Fantastiskt! Uttrycket har ingen särskild betydelse! Dadaismen – here we go again! Jag förstår nu att six seven bara är ett uttryck för tidens anda … och att vi inte alls måste förstå eller försöka hitta mål och mening med allt. Och särskilt inte six seven.

När världen blir svår att förstå, har språket ofta svarat med att sluta betyda något alls – alltså som en skyddsreflex. (Ja, i den mån språk kan agera.) Så var det med dadaismen under världskrigen, vilket jag skrev om i våras. I Sverige hade vi tyvärr väldigt få dadaister som gjorde väsen av sig … eller så lyckades de inte nå fram eftersom vi svenskar så gärna vill förstå. Om vi inte får skratta, för då är det helt okej att inte fatta. (Nu borde jag ha skrivit en hel rimmad nonsensdikt, men det hinns inte med.)

Här kommer mitt scoop: Povel Ramels och Lennart Hellsings fantastiska nonsenstexter är det svenska bidraget till dadaismen, fast så sent att dadaismen sedan länge hade blivit omodern.

Lennart Hellsing 1952:

Dinkeli dunkeli doja
heter en grön papegoja
Dinkelidunk heter en munk
som bor i en pepparkakskoja

Povel Ramel 1957 (de tre första av nio verser):

Bluff och Spark och Tork och Kvark
voro sex små dvärgar.
En var ful och en var glad
och en var dum i huvet.

Hej, sa Kvark till lille Tork:
Känner du igelkotten Pilt?
Han som varit i Paris?
Ja, det gjorde Ivar.

Hör du hans lilla runda tass
när som han trippar på sitt pass.
Tripp och trapp och trypa.
Se hans lilla faster!

Six seven är alltså en modern variant av samma nonsenstradition, som dyker upp när verkligheten känns för tung, världen till synes är galen (i den mån en värld kan få denna diagnos), politikerna pratar strunt och den yngre generationen inte finner något annat sätt att protestera än att mala sönder språket så att det blir obegripligt.

Jag har kollat i DN, SvD, GP, Aftonbladet och Expressen, som helt korrekt konstaterar att Nyordslistan 2025 präglas av ord som har att göra med storpolitik, säkerhet och beredskap. Nonsensuttrycken kan ses som en ventil eller bara ironi ”i en pressad tid”, skriver de.

Men ingen av dem hyllar dadaismen. Jag gör det, och välkomnar obegripligheterna! (Jag är med andra ord inte alls slut som bokstavsarbetare.)

Nonsens, gallimatias och rappakalja på er alla! Jag repriserar härmed mitt manifest från i våras!

27 kommentarer

Lotten Inlägg

Mina fyra (bara fyra!) önskemål om 2026

six seven