Nionde luckan med Schubertfeeling och dess klargörande facit hedrades genom kuriosa galore & extra kryddor samt två nya ägare av osynliga tischor: hakke och Fredrik I. (De trycks i detta nu, säger ryktet. Tischorna alltså.)
Men nu ramlar vi vidare!
Lucka 11
Vi var ju bara juniorer
Jag brukar bli ombedd att ge unga människor råd. Förmodligen bara för att jag en gång själv var ung. Något annat kan det inte handla om eftersom jag verkligen inte tog hand om mig själv eller var listig och smart på något sätt. Så jag brukar bara säga att ungdomarna i alla fall ska borsta tänderna. Inte så höga krav, kan man tycka. För vem fan kan vara kreativ när man samtidigt måste beställa tid för rotfyllning?
När vi var unga ställde vi hela tiden frågor om framtiden, men jag tycker bara att de unga av idag ska rycka på axlarna och leva så sorglöst det går. Om det går. Det ena leder till det andra och plötsligt är man bara den man är, liksom. Ta ut svängarna, var lite flippad, dansa barfota utklädd till ett spöke vetja!
Människor har ju oftast makten att styra sig själva i rätt riktning vad det lider.
Sedan är det inte så himla noga med allt, och det finns ingen som helst mening med att fokusera på sitt yttre. Många ifrågasätter mina androgyna kläder och säger att jag faktiskt ser ut som en häst med mustasch, men det skiter jag i.
Det är inte allom bekant, att jag som barn var sjuk. Ofta. Länge. Sängliggande månader i sträck. Det sägs att sådana barn – om de liksom Proust och Kafka överlever – har större chans att få ett kreativt yrke eftersom de under så lång tid inte kan göra annat än att läsa och fantisera.
Nu när jag har ungdomen långt bakom mig och kan uttala mig om vad vi höll på med då, ifrågasätter jag inte ens de etiopiska episka äventyren med de absurt höga vågorna. Särskilt inte det vi skapade under den famösa påskveckan på sjuttiotalet. Vi var ju faktiskt bara juniorer som inte visste bättre!
Näääh. Den här bilden är väl helt fel!? Mysko.
Facit till lucka 11 kommer nån gång efter midnatt!
I facit till lucka 7 kan man läsa sig till en vanvettig nivå vad gäller allmänbildning, och dessutom fick Karin och Looooooooo varsin tischa på slutet. Eller fick och fick … tröjtryckeriet har fått hicka. Men de är på ingång!
Lucka 09 verkar helt galen.
– Se goddag, filosofen.
– Goddag, reformatorn.
– Jag föreslår att vi lägger bort titlarna.
– Javisst. Jag undrar nu hur den här dialogen ska skrivas så att läsarna ska förstå vem som säger vad.
– Det vet vi väl. Jag säger detta och …
– … jag säger detta. Och jag bör nog låta en aning filosofisk, annars anar ingen att jag är jag.
– Om du är filosofisk måste väl jag vara… reformatorisk. Kanske till och med förutbestämd?
– Ja! Som om våra repliker vore skrivna i förväg.
– Herregud, ja. Eller så kan nån rita av oss så att läsarna hänger med i svängarna.
– Sa du bita? Det påminner mig. Jag är hungrig.
– Det var inte särskilt filosofiskt sagt. Dessutom sa jag rita.
– Min mage kurrar. En macka med tonfisk och lite majs för vitaminerna hade suttit fint.
– Jag borde predika om syndernas konsekvenser nu, men ärligt talat är jag också hungrig.
– Bra! På tonfisk?
– Nej. Tror du förresten att man kan äta räkornas ögon?
– Tigerräkornas kanske. Men inte är det mycket vitaminer i dem. Tonfisk därem…
– Vänta! Kolla, det snöar! Snögubbar! Kom! Vi kan göra kufiska snögubbar!
– Sa nån tonfisk?
Nämen … vad gör den här kärran här? Den måste ni ju ignorera.
I facit till lucka 5 visade det sig att väldigt många hade löst gåtan, och fyllt kommentatorsbåset med förtjusande lettrådar. Plommonstopet valde ut Hyttis och Ökenråttan, som inom kort kommer att kunna glädjas åt den än så länge osynliga tischan. (Alla som vinner: skicka postadress och önskemål om storlek till mig! Herr GDPR har bett mig att slänga alla era adresser prompt den 25 december varje år, så det gör jag.)
Lucka 7
De tre bockarna Bruse hade bott på gården i två år, och nu ville den yngste av dem ligga på sätern över sommaren, kanske redan från gräsmånaden.
Han hade funderat på det länge, ända sedan vintern. På andra gårdar var det alls inte konstigt att göra som så, och sedan en dotter berättat att hon var bergtagen av denna sed, ville alla ligga i fjället under somrarna. Men eljest brukade inte bockarna dra till säters ensamma.
Charlotte, den vackraste av flickor, tänkte samtidigt på just denne yngste broder, på hur hon smugit sig till Bruses loft och låtit sig famnas av just den yngste. Sjuk av av fruktan att hon aldrig mer skulle bli hans, tyckte hon att här hörde hon inte längre hemma. Dessutom var hon rädd att folk skulle undra och tala om henne. Så fick de väl i Guds namn bruka sina tungor! tänkte hon.
Om detta visste yngste brodern Bruse intet, ty han var upptagen med att sköta sina egendomar omsorgsfullt och förståndigt, och lantbruket ledde han med iver och duglighet. Den kommande helgen skulle han ta upp frågan om sätern med de äldre bröderna.
Fotnot till 27:e upplagan. En bock är per definition en äldre man med alltför starkt erotiskt intresse, men äldre kan man inte kalla de tre ynglingar som var bröderna Bruse. Yngsta bocken Bruse var den vildaste, och i hans plan låg att ligga. På sätern över sommaren.
Men vad fint! Vilken trevlig (men helt onödig) bild!
Tredje luckan kom och gick i en farlig fart med eminenta ledtrådar, båshäng, osynliga vinsttröjor till Brid och Niklas och sedan ett facitkommentatorsbås med klänningar och jag vet inte allt. Känns lite synd att vi lämnar detta bakom oss, men så är det ju i denna hårda värld. Eller …?
Hopp in i nästa lucka!
Lucka 5
Hej, det är jag, Harriet Mary Augusta Fortescue Waller-Camp-Honeydew-Fitzwilliam III. Ni här i Julkalenderland vet förmodligen inte vem jag är, men jag ska bara snabbt visa hur fenomenalt trist, outsägligt tidsödande och kreativitetshämmande det är att använda sig av sån därn AI.
(Nu ser ni framför er hur jag stirrar rakt på er och med klurig min blinkar med ena ögat. Det är förstås helt omöjligt att tolka mig, men jag kan avslöja här och nu att det förmodligen handlar om satir.)
Tänk er nu hur jag tar upp mitt marsvin i famnen, tar fram en kopp te och ett stort glas vin, lägger upp fötterna på något och äter en fiberfri macka som kostar 15 pund (London!) medan jag knattrar på datorn.
Nu ska jag himla med ögonen tills jag blir yr och råkar spilla ut teet i tangentbordet. Eller kolla om Eve fortfarande lever; man vet ju aldrig. Eller förstås – kanske hellre – ta ett glas vin till.
Nämen vaff … Foto? Igen? Ta nu inte denna bild på allvar och lägg för jösse namn inte märke till plats och årtal för det är totalt oviktigt. Jag lovar! Ignorera!
Facit till lucka 5 kommer nån gång efter midnatt! (Vilket ju kan betyda nån gång i ottan.)
Vinnaren av den ännu osynliga tischan som hänger ihop med lucka 1 blev Christina, och facitbåset var så trevligt fullt av glada gissare som hade både fel och rätt. Schrödingergissare.
Idag ska vi liksom leta efter en liten gigant.
Lucka 3
Krönika 202.
De sällsammaste av händelser utspelade sig i Lotten Bergmans kök i december 2025. Som alla andra försökte hon intala sig själv om att covid tillhörde det förgångna, och precis som alla andra var hon övertygad om att både spanska sjukan och covid var engångsföreteelser.
När de första spåren av de galna mössen hittades i köket, ryckte hon på axlarna. Precis som förr inleddes förklaringarna med förnekelse – ”säkerligen är det barnbarnen”, ”någon behagar skoja med mig”, ”eller med vag oro ”tänk om det är en algoritm-grej och mobilen har hört mina tankar om att mössen säkert anfaller igen”. Grannarna, rätt trötta på allt prat om feberstatistik sedan covid, registrerade ändå händelsen med samma torra exakthet som tidigare:
– Mon dieu. Kamma dig. Ring försäkringsbolaget.
Snart drabbades Lotten utan synbar orsak av feber, medan mössen i köket lämnade alltfler spår. Det var halvätna äpplen med spår av små gnagartänder och det var ett nudelpaket i plast, som nogsamt hade tuggats sönder, och sedan en okokt, kvadratisk nudelportion som hade gnagts till en cirkel. Ingen vågade uttala ordet pandemi igen; det är för tungt, för historiskt. Men ingenstans lämnade mössen spår av spillning. Lotten tänkte att febern kanske inte kom från kroppen utan från tidsandan.
På eftermiddagen den 3 december gick Lotten ut från köket, på väg mot vardagsrummet för att njuta av en varm mugg te framför den igenbeckade kakelugnen, som inte gav någon som helst värme eller känsla av trygghet. Mitt på tröskeln stötte hon med foten emot en död mus. Hon föste djuret åt sidan, men ångrade sig och kontaktade – precis som frankofilerna i huset intill ville – försäkringsbolaget.
För skaderegleraren var den döda musen en skandal, för möss beter sig inte så. De lägger sig inte att dö på trösklar. Med andra ord var det ingen mus, och därmed fanns det enligt glasklar logik inga möss i Lottens hus.
Ack nej. Här kommer ju en bild. Å ve, må den inte läggas märke till.
Välkomna till första Julkalenderluckan denna 20-årsfirande decembermorgon!
Den första luckan från 1 december 2005 kom sig av att både Sydsvenska Dagbladet och Hemmets Veckotidning beslutade sig för att sparka alla kåsörer. För det var just det jag var: lycklig kåsör i nyss nämnda publikationer. Skrivabstinensen blev bautabrutal, så jag skapade av pur frustration en hel Julkalendersajt – som är hitflyttad nu. Av de flera hundra kåserierna finns femtiotalet här på bloggen – välj kategorin ”Kåseriskafferi” i vänstermarginalen så kan ni läsa några av dem. (Men kom ihåg att just kåserier ska läsas i småportioner. Och gärna på toa.)
Då kör vi väl igång? Glöm inte att först läsa programförklaringen och att försiktigt ledtråda om era aningar och aldrig någonsin skrika ut svaret. (Men felsvar får ni gärna drälla med!)
Lucka 1
Anno domini 2025 skrev den kommunanställda kontorsassistenten Jane att folk numera delade in de nu levande människorna i fyra epoker. Först kom influencertidens dagar, när landet präglades av ringlights och rabattkoder. Sedan följde farbrödernas epok, när alla beslut fattades under PowerPoint-presentationer med gofika. Därefter kom trollens tid, präglad av twittergnäll och CAPS LOCK-utbrott. Slutligen kom projektledarens era, när excelarken regerade som järnhand i silkeshandske.
För folket, tyckte Jane, var influencertiden den mest produktiva. För landet var projektledartiden den som avgjorde allt.
Det var förmodligen döden, eller åtminstone extremt dålig stämning, som glimmade i eftermiddagssolen på andra sidan E4. Pastor Arne såg det direkt, där han kom hasande och haltande uppför den branta backen. På andra sidan vägen stod fienden, ungdomarna som slog på sina elsparkcyklar så det skrällde, blippade och pep och de vrålade i protest. Men pastorn vände obrydd ryggen mot skramlet, sneglade mot excelarket och dess virrvarr av siffror och rutor som ingen utom han förstod något av. Han visste hur de skulle försvara sig.
Jahaja. Här kommer den onödiga bilden som ni ska strunta i.
Facit till lucka 1 kommer nån gång efter midnatt! Det syns inte här på förstasidan i bloggen, utan är gömd – men ni kommer att runt midnatt få länken
i kommentatorsbåset
i tabellen här nedan
på facitsidan (klicka på ”Julkalenderfacit” i vänstermarginalen).
Inte nog med detta. Genom att klicka på de jämna datumen i decemberalmanackan i vänstermarginalen kommer ni direkt till facit!
– Va? Redan?
– Va? 2025? Är det. 20 år?
– Va? Oh no! Det är så svårt!
– Va? Är det sant? Äntligen!
Där har ni några av kommentatorsbåsets kommentatörer och kommentatösers förmodade reaktioner. I år antar jag att AI-användare kommer att ”fuska” – men det är ju bara att förstöra nöjet för sig själv. Ja ba:
– Jaha. (Det är dock inte jag på bilden, kanske ska tilläggas.)
För nypåstigna på detta strax framfarande decembertåg kommer här tydlig information!
Du kan vinna en tröja.
Du måste gissa, klura och skriva i kommentatorsbåset. Men diskret! Skrik inte ut svaret!
Du kan vara med en eller tolv gånger. Eller noll, faktiskt.
Tischan och jag 2010.
Dag och natt jobbar jag hårt och
lägger på ojämna datum ut en (litterär) gåta som är luddig, maskerad, larvig, svår, lätt, associativ, allmänbildande och rolig
lägger på jämna datum fram till julafton ut facit som är allmänbildande och alldeles för långa (länk till facit kommer både i kommentatorsbåset och i själva luckan)
skickar julkalendertischor till nån – vem som helst – som har gissat eller faktiskt bara ”hoppat i hatten”
drar en vinnare genom att lotta – alla namnlappar ligger i min morfars plommonstop (sent 1800-tal).
Fackuttryck – såna vi svänger oss med i kommentatorsbåset
Att göra en blåsippa: att vara bombsäker på sin sak, men ha fel.
HB: förkortning för ”hemlisbloggaren” – alltså den som alla letar efter.
Orlando Bloom och Skebokvarnsvägen har (oftast) inget med saken att göra, men är roliga att dra till med när som helst.
Dan Brown gissar du företrädesvis på när du inte kommer på något annat.
Hjalmar Söderberg är en ovanligt vanlig gissning, bara.
Att göra en Schubert: att slänga ur sig en tokfelsgissning som man är säker på är alldeles uppåt väggarna … när det i själva verket är det rätta svaret.
Attsitta på läktaren är att misstänka att man har så fel och är så väck att man bara är med och njuter av att de andra [nere på planen] verkar ha koll på vad som händer och sker.
Julkalendern 2013.
OBS! De tolv bilderna som illustrerar de tolv luckorna är helt onödiga och har inte med nåt att göra och är förmodligen både trista och fula. Eller inte.
Nu kommer ni att sucka, stöna, ta er för pannan och säga vojne vojne. För elektrikern Lotten har varit i farten igen.
För sex år sedan (märk väl hur jag effektivt undviker alla mina el-fel före 2019) kallades jag till äldsta dotterns lägenhet för att skruva ihop en farlig massa Billy-bokhyllor. Schwupp, schwipp, stod de där mangrant och vinglade på det gamla parkettgolvet från 1927.
– Vi förankrar dem bara i väggen med de här blecken! tjoade jag och svingade mig upp i snickarlianen som heter trappstege.
– Zzzzzzzzzz sa min fina borr.
– Skrnfffff, sa väggen.
– Mamma, sa dottern. Eh. Alla lampor släcktes plötsligt.
– Hallå, det är mörkt i kylskåpet! tjoade spanjoren från köket.
Jag hade helt klart borrat rakt in i en elledning. Det har jag aldrig gjort förut.
[Här kommer en lång paus. Vad gör man? Vem ber man om råd? Alla rådslag som kan hållas, hölls. Det googlades och det ringdes kors och tvärs.]
Försäkringsbolaget kontaktades och jag ringde jourhavande elektriker som först förklarade att det här ju skulle kosta skjortan exklusive moms, och så sa han ”exklusive moms” flera gånger. Jag kontrade med att säga ”försäkringsbolag” många gånger.
Han talade om att han satt och åt entrecôte (och jag tänkte på skånska att ”di rige di kan”), men att en av hans anställda strax skulle komma. Jag suckade.
[Ytterligare en lång paus. Ågren var på besök. Hela huset med sex lägenheter var strömlöst. Jag var SÅ skyldig. Trolla bort mig, tänkte jag.]
Efter två timmar kom en akut-elektriker och efter tre timmar funkade allt som det skulle, och jag – sabotören – drog en lättnadens suck. Elektrikern vände sig till mig och artikulerade med ett stort leende:
– Du ska borra lite, lite. Och titta in i hålet. Sedan borra lite, lite. Och titta in i hålet. Då det inte aldrig blir så här. Du förstår?
Tidshopp!
Swooooosh förvandlades vi till lite äldre och klokare människor anno 2025. En finfin utomhuslampa, inköpt på Jula och uppsatt runt 2022, funkade som den skulle tills den häromdagen bara trillade av väggen och hängde i den lösa tråd som kallas ELLEDNING.
Här borde jag ha tänkt ” ajajaj, här måste nog kompetensen kopplas in”. Men icke. Jag har nämligen lyckats med otalet elektriska installationer sedan jag i åttan fick skala av plasten på en oskyldig koppartråd. Jag vet vad jag gör! Jag kan detta!
[Förutom kanske debaclet 2019. Men pffffffft liksom.)
Jag konstaterade att lampan var hel och ren, och att det helt enkelt bara var fästet som hade gett efter som om någon hade hängt i lampan. Jag fixade fästet, konstaterade att jag faktiskt hade varit lite klantig när lampan sattes upp, fixade klanteriet, satte extraskruvar (självborrande underverk!) och började fingra på elledningen som skulle kopplas ihop med lamp…
SPJIOOOOONG!!!
– Ahaaaj. En stöt! sa jag högt.
– Man ska skruva ur proppen först, Lotten, fortsatte jag inne i huvudet.
– Jösses vad obehagligt, tänkte jag. Nu får du sluta leka elektriker.
– Nej, sa den inre rösten. Du kan ju det här. Sluta slarva, ba.
– Okej, proppen, proppen, proppen.
Proppen ur, skruvarna rätt i munnen, stora, tunga borrmaskinen som skruvdragare och tjosan, så satt lampan perfekt på plats. Jag skruvade i proppen och provtände la…
KLICK
Där gick proppen. Not with a bang – more with a whimper. Jag skruvade ur proppen, gick ut och pratade förstånd med lampan, gick in och skruvade i en ny propp, gratulerande mig själv till att faktiskt ha ett propplager. Och så tände jag igen.
KLICK
Proppen gick igen. Hopplöst. Nåt måste vara fel. (Kunde jag ju ha insett tidigare, ja.) Men skam den som ger sig! Jag skruvade loss lampan från sitt fäste och insåg att jag vid infästningen hade drivit ett självborrande underverk rakt genom elledningen.
Nu får lampan ligga ute på flaket i väntan på att detta ska fyllas med skit och köras till tippen. ”Men den snygga glaskupan kan man ju spara och göra nåt kul med”, sa jag och tappade i nästa sekund en hammare på den så att den gick i tusen bitar.I väntan på nyköpt lampa, ser det så här snyggt ut vid entrén. Ja, jag kan ju faktiskt passa på att måla lite fasadfärg där också.
Nu bad grannen mig att komma över för att installera två krånglande takplafonder i tvättstugan. Självklart!
Försöker bananerna i min tallrik förmedla ett budskap? (Jag ser massa smajlisar som ser väldigt bekymrade ut.)
(Om inte Julkalendern sätter igång den 1 december, har jag antingen elektrifierat ihjäl mig eller råkat bränna ner grannens hus.)
(Ha tålamod. Rubriken får sin förklaring en bra bit ner i inlägget.)
Dagarna här i Ditchling far förbi i ett rasande tempo där jag har hunnit handla tröjor och ostdipp samt knallröda skor och italiensk kryddblandning. Jag har dessutom sammanfört barnens kusinbarn på fädernet med barnens sysslingbarn på mödernet, åkt dubbeldäckare till Brighton och gått en geggig promenad i brittisk lera på en fantastiskt solig (!) promenad.
Kusin Ann klafsar på i kletet. Observera den fiffiga hundgrinden till höger: man drar upp mittenpinnen så slipper hunden trippa på trappsteg.Kyrkogård i Ditchling. Det är nästan så att man skulle vilja bli begravd här, fast kanske inte på några år i alla fall.Herr George Wheeler (1920–1975) var tydligen inte så poppis att han blir rengjord då och då. Och finputsade stackars Peggy som dog 2007 har inte ens födelseår. Ack.Någon av de boende i Ditchling har ett garage som är den gamla brandstationen!
I Hove (en del av Brighton) lärde jag mig vad en ”frumpet” är. Man tar en crumpet och gullar med den, häller massa gojs på och bygger en macka på höjden. Just min hade avokado och chili samt massa annat på.
”Nej, jag har inte beställt en dessert” höll jag på att säga när den här balansakten placerades framför mig. (Det är alltså inte grädde, utan ett stekt ägg på toppen.)
Ann och jag åkte även till Lewes för att besöka huset där Anne of Cleves inte bodde. Det är ett intressant museum – och byggnaden har stått där i nästan 500 år eftersom Anne of Cleves fick det i skilsmässan från Henrik VIII. Vi lärde oss massor om sängar, kyla, värme, olika sorters möbler, kökspryttlar och dåliga ljusstumpar, men kommer alltid till samma slutsats:
– Hur stod de ut på vintern?
– Ja, i alla kyliga länder måste lidandet ha varit ohyggligt!
– Fast de dog ju ganska tidigt, så de led inte så länge.
Visserligen kan jag ställa samma fråga till alla britter som fortfarande bor i dragiga hus med enkelfönster och även till små skolbarn som med bara, blåa knän huttrar hemåt vid tretiden på eftermiddagen.
Äsch, mina slitna fönsterbrädor hemma i Sverige kan få vara kvar ett tag till.Och vad gör väl lite sneda fönster? (Den stora, runda träringen som ser ut som ett gigantiskt förstoringsglas är en barnpassare. Man stoppade ner ungen där och höjde/sänkte sedan mojängen så att barnet kunde nå golvet.)
Drottning Anne of Cleves blev alltså inte som många andra hustrur avrättad, utan levde efter skilsmässan i all önsklig välmåga och blev till och med lite polare med forne maken. Av alla sina ägor besökte hon endast ett fåtal – och alltså inte detta i Lewes. Och inte heller huset i Ditchling (som tyvärr inte är museum).
Coolt va? Längst till höger finns en möbel som är en stol/ett bord/en garderob. ”Nästan som Ikea!” utbrast vi.
Några dagar senare i Brighton: ett Ikea! Va! HÄR? (Och H&M, Søstrerne Grene samt Flying Tiger: Sverige och Danmark alltså överallt.)
Väl inne på Ikea hittade vi massa stol-bord-garderobsliknande möbler, och anar naturligtvis att 1500-talsmöbeln har inspirerat.
Men som vanligt blev det plötsligt dags att åka hem till Sverige igen … med en bra mycket tyngre väska än på hitresan. Ann släppte i förmiddags av mig på stationen Hassocks, där det snabbt visade sig att det är bra att ha ett par timmar extra i reserv.
Ja, jag har ju övat på just detta hemma i Sverige, så jag var lugn som en filbunke när tåget 10.02 var jättesent och 10.08 & 10.38 var inställda och alla andra tåg stod stilla här och där i hela södra England. Intressant att även här heter det ”signalfel” – men alla utrop inleds med en ursäkt!
– We’re sorry but …
Resenärer som skulle ha spritts ut på fyra olika tåg klämde in sig i ett. Alla pratade i mobiler och sms:ade samt diskuterade alternativa vägar norrut. Jag var fortfarande en obekymrad, trallande jänta.
Stationen före flygplatsen Gatwick heter Haywards Heath, och där stod vi stilla i det allt svettigare tåget i ungefär tio långa minuter. Allt fler började fippla med mobilerna. Jag kollade på klockan. Luuuugnt. ”Jag kommer att hinna bra”, tänkte jag. Men plötsligt knastrade det till i högtalarna och tågets dörrar öppnades.
– We’re sorry but … this train is terminated early. We apologise for any inconvenience this may cause to your journey. Please stay on platform 2& 3 for further information.
Så här såg det ut på perrongen när ungefär halva tåget hade tömts. Ser ni de oroliga blickarna?
Jag stod still och funderade. Och funderade. Tittade på klockan och räknade. Efter några minuter blev jag approcherad av en dam med vacker halsduk. Hon pekade på min enorma resväska och undrade om jag månne skulle till Gatwick och hur jag tänkte lösa detta problem. Jag svarade ärligt att jag inte visste, varpå damen snabbt pep iväg med bestämda steg.
Och då ångrade jag mig. Hon ville kanske ha sällskap? Hon kanske såg en resekamrat i mig? Taxi? Ja, säkert taxi. Vi borde åka taxi tillsammans!
– Ma’m, sorry, excurse me, I wonder, sorry. Oooops, I must …
Hon sicksackade med sin pyttelilla väska – snabbt som en oljad blixt – mellan alla människor medan jag huffade och puffade och snubblade och välte omkull en rund papperskorg i metall (sitter inte sådana fast numera?) som rullade iväg en bit med ett farligt skrammel. Till slut kom jag ifatt henne och föreslog att vi skulle dela på en taxi, och hon såg alldeles överlycklig ut.
– Are you sure?
– YES!
– Lovely!
Damen småsprang och jag tog Groucho Marx-steg ner till taxistationen. Därefter vidtog säkert 15 minuters handviftande och tjoande eftersom alla som skulle till Gatwick var lika stressade som vi. Men! Vi klarade det!
Taxichaffisen som var historienörd valde ut just oss till sin bil, och här sitter jag och irländska Margaret och bluddrar om allt och ingenting i 25 fantastiskt trevliga minuter.Vår chaufför John berättade om allt som vi körde förbi – bland annat denna snart 200 år gamla järnvägsbro som vi skulle ha befunnit oss på för drygt en halvtimme sedan (men där tågen ju inte gick just denna dag).
Margaret trippade iväg till sitt flyg och jag älgade iväg till mitt. Klockan prick 11 denna dag den 11/11 började plötsligt kyrkklockorna brutaldånga inne på flygplatsen. Jag såg mig omkring.
Kyrkklockor?
Inne på en flygplats?
Här finns väl ingen k… åhåhå.
I två minuter stod nästan alla människor blick stilla med böjd nacke. Jag läste på en elektronisk skylt:
We invite you to observe the 2 minute silence at 11am for the Armistice Day.
Det var förstås digitala kyrkklockor i högtalarna. Två minuters tystnad och stillhet efter stress, jäkt, hysteri och babblig taxiresa kändes som en evighetslång meditationslektion … men jag bet ihop. Jag hann sedan till mitt flyg, jag flög, jag fick se en utryckning mot två främmande, till synes ensamma resväskor på Arlanda, och jag hann med ett tåg hemåt.
Det sista jag hörde innan jag klev på bussen mot slutdestinationen var högtalarna på tågperrongen:
– På grund av ett signalfel står alla tåg norr om Eskilstuna sedan 19.00 stilla.
Jag vill tågluffa genom hela Europa, upptäcka Japan, besöka Nederländerna, undersöka museer i varenda huvudstad och åka på kryssning vart som helst bara för att jag vill åka båt.
Men egentligen vill jag inte alls resa nånstans, utan bara vara hemma.
– Pffft! fnyser jag åt mig själv och åker till Dalarna, Lund, Öland, Skottland, Frankrike och Tyskland samt nu England … och har förstås jättejättekul.
Nu är jag hos min kusin Ann i Ditchling, dit man reser via
tom buss kl 06.30
proppfullt tåg kl 07 (”ni som står i främsta vagnen, gå bakåt i tåget eftersom vi är framtunga och jag därför inte kan köra på maxhastighet”)
fullt flygplan 10.45 (hey hey we’re monkeys)
tåg 13.00
bil 13.25.
Sedan åker man som seden bjuder till Tesco (liksom Ica Maxi) och häpnar över det enorma utbudet. Jag irrar alltid runt bland hyllorna och utbriser OJ! (mindre lämpligt i engelska sammanhang) och NÄMEN! så att Ann måste leta efter mig som vore jag ett litet barn.
Små hamburgare med nötkött och smält Philadeplhiaost.Anklår med kinesisk plommonsås.Bao-bullar med friterad aubergine i japansk katsu-stil.
När jag och mina stora muskler är på besök, har Ann alltid några roliga uppdrag som inte kräver liljevita frökenhänder utan flyttgubbe-krafter. Denna gång besegrade vi en tempurmadrass som skulle rullas ihop, men trilskades som en treåring som inte vill ha på sig overall.
Treåringen gav upp när jag med mina gamla scoutkunskaper (råbandsknop, 1971) fjättrade madrassen.
Återvinningsstationen i trakten är mer en soptipp än Retuna i Eskilstuna. Ann och jag har varit här förut, och jag försöker alltid dokumentera det som slängs och i största allmänhet ta bilder av den fascinerande miljön. Men blir strängeligen tillsagd att det är förbjudet.
For safety and security reasons, we politely request that you refrain from taking photographs and video recordings at our sites without prior permission.
Så ni får inte se mer än så här.
När vi på kvällen satt och tittade på BBC-deckare på tv, knackade det försiktigt på ytterdörren. Ann öppnade, och såg tre små pojkar i 10–12-årsåldern.
– Excuse us for disturbing you, but we were wondering if we might ask you a question.
– Of course, go ahead!
– We were just wondering whether you might, by any chance, have a fire going — or if it’s your neighbour?
– I beg your pardon? I don’t quite follow. We haven’t got a fireplace.
– Oh, then it must be your neighbour. There’s such a peculiar smell, and the smoke from the chimney is terribly black and thick.
– Goodness, how odd. We’d better go and knock on their door.
– We’ve already tried. We can hear a dog barking inside, but it’s completely dark and no one’s answering. We’re rather worried.
De väluppfostrade pojkarna följde med oss när Ann med bestämda steg gick mot en annan granne, som är släkt med hennes granne. Själv trippade jag med och lyssnade på hur pojkarna bekymrat föreslog än den ena, än den andra lösningen.
– Ojoj vad de små barnen här är bra på engelska, tänker jag alltid väldigt banalt.
Det var här röken bolmade ut, men bilden är tagen lite tidigare i ”dagsljus”. (Gissa om det där ni ser är tunga regnmoln.)
Äventyret slutade i en stor gäspning; förmodligen hade grannen bara eldat med sur-ved. Så var det inte mer med det.
(Min besvikelse höll jag dock för mig själv. Jag ville jag vore Miss Marple eller i alla fall Dr Watson, och att jag med en kopp te i handen skulle få redogöra för poliser vad som hade hänt. Vi skulle ha gått omkring i huset med tjocka, blommiga heltäckningsmattor och jag skulle nog ha hittat en mystisk flaska med arsenik, slarvigt slängd i den öppna spisen.)
Därefter måste man styrka sig på puben The Bull, där det är svettigt, stojigt, roligt, vackert och helt ljuvligt. Jag måste ha varit pubägare i södra England i ett tidigare liv.
Där på vänstra sidan av bygatan, mittemot The Bull, bodde han som skapade basgången i ”Walk on the Wild Side”: Herbie Flowers (1938–2024).Denna bild tog jag på Herbie 2015.
