Sedan en vecka lider vi av myggtokar som anfaller som Messerschmittarna under andra världskriget. Bzzzzzz, bzzzz, bzzzz cirklar de några varv innan de attackerar.
En Messerschmitt-mygga i Frankrike 1943. De små männen är knott i denna liknelse. (Foto: Bundesarchiv.)
Eftersom vi pga. myggen inte längre diskuterar miljöförstöring, Ukraina eller ens dagens skolväsende, bestämde jag mig för att utreda, finna svar och förklaringar och kanske gå med i en antimyggförening i sympati med alla som bor runt myggstråken vid Dalälven och Klarälven.
Men först skrev jag till Anders Lindström Sveriges främste myggexpert vid Sveriges veterinärmedicinska anstalt (SVA). Jag förklarade först att jag inte är nån fjant eftersom jag är uppvuxen i Luleå och lika impregnerad med myggbett som någonsin Obelix var med trolldrycken. Svaret var … sisådär.
”När det blir pölar i skog eller gräsmarker så kläcks myggäggen. Om det är varmt så utvecklas de ganska fort genom fyra larvstadier och förpuppas. Sedan kläcks de fullbildade myggorna ur pupporna. Om det är mycket myggor som kläcks på en gång så märks det och upplevs som att det blir massor av mygg från en dag till en annan. Dey är ju det som händer vid till exempel Dalälven där man måste bekämpa larverna för att hålla nere myggmängderna.”
Jahaaaaa.
Min kollega Jonas Carnesten på P4 Sörmland fick mer ur Anders Lindström under en intervju, som man kan lyssna på här. En klargörande sammanfattning:
Att det regnande som fan i somras var bra för grundvattnet, och nu är marken liksom mättad. Istället för att blötan rinner undan blir det nu vattenpölar överallt, både i radhusområden och i skog och mark. Ovädret – som hette Hans – hällde extremt stora mängder över oss förra veckan, och då blev de där småpölarna som jättefina kuvöser för pupporna och kläckningsområden för myggorna.
Trösten är att fåglarna kommer att kunna äta sig feta i en månad framåt, för så gamla blir de här ”översvämningsmyggen”.
Det enda vi människor kan längta efter under den kommande månaden är tyvärr en rejäl frostnatt, för då dör myggjävlarna.
Bzzzzz zzzzz zzzzz zzzz …
Uppdatering eftersom jag ju måste relatera till rubriken på nåt sätt!
När fan blir gammal, får hon ilningar i tänderna och knastriga knän samt dålig syn. Särskilt de två sista tecknen skaver lite extra eftersom de försvårar en tripp till ättestupan.
Men hur är det med tänderna egentligen? De må vara utstående och väldigt synliga, men de har tjänat mig väl och gjort varje besök hos tandläkaren till ett stort nöje.
– Hej! Äntligen!
– Jaså?
– Ja, det här är jättekul! Jag har ju aldrig haft hål och får alltid så himla mycket beröm.
– Du har gått här … sedan [koll i journalen] … eh … 1999 …?
– JAPP!
– Konstigt att jag inte minns dig.
Äsch, spik i foten, tandläkare komma och gå och just den här kanske bara hade dåligt minne, trallade jag i tankarna och satte mig ner.
– Jo förresten. Det isar i tänderna.
– Mhm. Det är åldern. Tandköttet åker upp och blottar tandhalsarna och orsakar ilningarna. Gapa.
– ÖRK! Men jag har ju köpt rätt tandkräm och så borstar jag försiktigt med en eltandborste och inte äter jag godis eller dricker läsk.
– Men du äter väl mat och dricker vin? Det är lika illa det. Gapa.
Äsch, sicken tramsa, klart att godis är sämre än mat. Ska jag byta så att jag äter proteinpulver och dricker öl istället va, haha?
– Okej, men kan jag dra ner tandköttet som en halsduk så att tandhalsarna slipper på barhalsade genom livet?
– Nehejdu, nu sitter det där det sitter. Gapa.
– Kan du se att jag har varit jätteflitig med tandtråd?
– Faktiskt inte. Gapa.
Förbaskat. Ättestupor är det ont om idag, och förmodligen fanns de inte ens förr eftersom det enda skriftliga belägget är en isländsk saga – Gautreksagan. Och tandkrämen som enligt reklamen ska göra underverk funkar inte.
Men äsch, nu kan jag tydligen käka godis, strunta i tandtåden och faktiskt borsta tänderna helt galet fel tvärs emot alla rekommendationer eftersom inget hjälper!
Här blir det realtidsrapportering! I vardagsrummet står svärsonen, tillika spanjoren, och övar på spanska nationalsången (lalalalala-lalalalalaaa) medan jag försöker balansera tre knäckemackor på datorn. Barnbarn #2 klättrar på allt som går att klättra på, såsom ettåringar plägar göra.
Kommentatorerna och experterna SKRIKER I SINA MIKROFONER fastän studiomännen och ljudpersonalen säkert har talat om för dem att de inte behöver.
Två saker som jag tycker att man ska veta före matchen:
Den spanske coachen har varit i ett sällan skådat blåsväder och är tydligen innerligt illa omtyckt.
Amanda Ilestedt, som har gjort flest mål i Sverige, är släkt med Oliver Ekman Larsson (NHL), Fåglumbröderna (cykel) och Sven Tumba (legend på alla sätt och vis).
Spaniens startelva:
Sveriges startelva: Målisen
Musse med de vackra ögonbrynen: Zećira Mušović Backar:
Nathalie Björn, Amanda Ilestedt (ILestedt), Magdalena Eriksson, Jonna Andersson Mittfält:
Filippa Angeldahl, Elin Rubensson Lite framför mittfältet:
Johanna Rytting-Kaneryd, Kosovare Asllani (AsLLani, som har känningar i ljumskarna), Fridolina Rolfö Zlatan:
Stina Blackstenius’1
PFUIIIITTTT! Vi är igång och efter 3,5 sekunder blåser domaren ilsket i pipan och jag har ingen aning om varför. Det börjar bra.
’3
Kommentatorerna betonar att de 22 på planen spelar i världsklass. Ibland får vi också höra att de är världsspelare eller ”bland de bästa i världen”. I ett VM.
’9
Alla springer, kastar sig, gestikulerar, och nuuuuuu dog tv:n!
’16
Enligt radion (som sätts på när tv:n pajar) har inget särskilt hänt förutom att Sverige nästan gjorde mål. Och att Spanien nästan gjorde mål. Men hu… och nuuuuuu vaknade tv:n igen! Det är som Romeo & Julia!
’19
Om jag hade varit radiokommentator hade jag sagt nåt i stil med ”Sverige har bollen, bra passning, bra passning, passning, dålig passning, Spanien har bollen, bra passning, konstig pa…”
’22
Spanien har ett farligt skott på mål, men Musse ba tar bollen, rycker på axlarna och tycker nog att spanjorskan kunde ha tagit i lite mer.
’24
Nu börjar jag flacka med blicken och fundera över de coola efternamnen igen. Fridolina Rolfös anfader var konstnär som använde ”Rolf” som artistnamn. Gäsp, Spanien anfaller intensivt men bollen rullar Sveriges väg. Passning, passning, passning.
’27
Listigt. Sverige har kommit på hur man bäst trampar av skorna på spanjorskorna. Kommentatorerna börjar yra om matchen mot Japan och berättar för oss att Sverige inte får tappa greppet som i den matchen.
’29
– VI SPELAR MOT SPANIEN!
(Jag vrålar till tv:n, där de fortfarande berättar för oss om hur Japan nästan fick Sverige på fall.)
’32
Ni vet hur vi brukar driva med Italiens herrlandslags runda fötter och smärtkänslighet? Och skratta åt divorna som rullar 15 varv på planen och sedan obegripligt nog får frispark?
Well, så är det INTE i den här matchen. Tjejerna slår ut med armarna, blänger på domaren, spottar och fräser – men lider inte. Nyss blev en svenska knuffad i ryggen av en spanjorska. Hon föll som en fjälllbjörk, men domaren blåste inte. Svenskan slog då bort bollen med handen som vore hon en basketspelare, varpå Spanien fick den där frisparken. Spott och fräs samt utslagna armar och tillbaka i försvar.
Den frisparken överlevde vi eftersom Musse boxade ut bollen! Puh.
’43
Rolfö satte NÄSTAN bollen i mål! Åååååh!
Till min stora förvåning sa spanjoren i vardagsrummet ”nääää!” när vi inte gjorde mål. Vad händer? Hejar han på Sverige?
– Nejnej, men jag hejar på alla som anfaller.
’45+1
Pfffuiiiiittt! Kissa och snusa, koka kaffe! Paus!
Sammanfattning efter första halvlek: alla passade bollen med fötterna, några trillade omkull, men alla reste sig upp. Nu gäller det att dricka Gatorade, puffa astmamedicin och sätta på skavsårsplåster så att andra halvlek blir roligare!
’46
Nu kör vi! Asllani mejas ner av en monstertruck och får en frispark som går helt åt skogen uppåt vänsterläktarn. Men huj, vi springer mer tror jag! Och Musse kastar sig högre och längre! Nån måste ha spetsat Gatoraden!
’52
Jag lovar: Sverige spelar bättre nu! Hörnor och frisparkar och så ibland en liten rusch ner till Musse, och så tillbaka.
– Men kolla, säger jag till spanjoren i vardagsrummet. Så himla mycket längre är vi inte än spanjorskorna.
– Nä, kanske bara tio centimeter per spelare, säger den av ironi drypande spanjoren.
’56
”Spanjorskorna vill ha frispark” säger kommentatorerna en gång i minuten. Jag tolkar det som att de är trötta och att Sveriges duracellkaniner med sina cymbaler till fötter kommer att nöta ut Spanien.
’62
Nu har det börja regna rejält. ”Bra för Sverige, för vi är vana vid dåligt väder”, tänker jag.
– Regnet kommer att gynna Spanien, säger spanjoren i vardagsrummet.
– Eh, va? säger jag.
– Planen blir snabbare, och Spanien spelar med på korta passningar medan Sverige har långa som är svårare på en våt plan.
– Men vi är ju vana vid dåligt väder.
– Det är vi också.
Aha. Såklart.
’70
Under åtta minuter med svenskt regnoväder attackerade Spanien non stop medan Sverige bara sparkade bort bollarna av pur skräck. Det hela slutade med att Spanien gjorde ett underkänt mål. Pust och stånk.
’74
Domarna är oense och grälar lite. Linjedomarn vinner och ger Sverige inkastet. Expertkommentatorn tycker att så länge spanjorskorna inte gör mål, får de gärna ha bollen. Hon säger:
– Spanien får gärna ha bollen i sitt bollinnehav.
Och DÅ är vi tre millimeter från att göra tidernas snyggaste nickmål.
’77
Nu gör Sverige ett dubbelbyte (två på en gång), och det betyder … eh. Jag har ingen aning. Kanske att vi siktar på en förlängning? Straffar? Bronsmatchen? Om ett basketlag hade spelat såhär konstigt där de springer som tokar men passar bort alla bollar, hade vi bett om en timeout.
’81
Spanien gjorde mål! De har en basketspelare på 2 meter på planen och fuskar! Hon heter Paralluelo och Wikipedia påstår att hon är 174 cm! Vi ligger under med 1-0!!! Eller … VAR-kontroll … Är det offside …? Nej. Gah. Kommentatorn:
– Sverige behöver kliva fram och göra mål.
Ajajajajaj i baklida lår.
’87
Vi sätter in Hurtig på 180 cm medan den spanska målvakten sätter sig ner. ’88
MÅL FÖR SVERIGE! Etthundraåtti centimeter Blomqvist gör mål! 1–1, hurra!
’89
MÅL FÖR SPANIEN! HELVETE!!! 2–1, faan!
’91
Sju minuters övertid. Spanska målvakten ligger ner igen. Domaren springer ner till henne och hjälper henne upp och väser ”spela nu för ihelvete”.
Kommentatorn:
– Sverige behöver ta det lugnt och bygga upp sina anfall.
Jag:
– MEN SPRING FÖR LIVET, JÄVLA SLÖFOCKAR, BORT MED BOLLEN, MERA BLOOD!
Nu – fredagen den 11 augusti kl 09.30 – är jag ute på okända äventyr. Jag ska försöka simultanrapportera tjejerna som spelar kvartsfinal mot Japan. Jag kan väldigt lite om de svenska spelarna och absolut ingenting om japanerna. Men jag antar att de kommer att vara försvarande japaner, från sig vilt slåendes japaner. Japaner som hoppar, japaner som kastar sig, japaner som gör allt för att bärga segern. Och eftersom det är damer på planen, slipper vi se herrar som lider alla helvetes kval och rullar runt i smärtor, som kvider, som gråter av en liten knuff.
Tyvärr är senaste CC-bilden (som man slipper betala dryga böter för) på tjejlandslaget från 2008, vilket känns lite dammigt. Men så här ser i alla fall en fotbollsplan ut ovanifrån! (Foto: Izuddin Helmi Adnan, Unsplash.)
Det som kanske kommer att försvåra rapporterandet är att jag befinner mig i en aula på en skola med alla mina elever, eftersom jag är vikarie på SFI. Tänk er hur jag förklarade för dem vad som kommer att hända:
– Nu ska vi gå till aulan för att titta på fotboll.
– Vi spela fotboll i aula?
– Nej, vi ska titta på en stor tv-skärm.
– Varför? Jag vill inte.
– För länge sedan i Sverige, på 1970-talet hade vi två stora, nej jag menar bra idrottsstjärnor, nej, jag menar … Har ni sett Björn Borg-kalsonger?
Sedan trasslade jag in mig i ord som slalom, tjock-tv, Bengt Grive, pannband och till slut visste eleverna varken ut eller in. (De som inte vill titta, kan få sitta kvar och traggla glosor i klassrummet.)
En sak är i alla fall klar inför matchen; damlandslaget har mycket, mycket coolare efternamn än herrarna. Ljuv musik: Musovic, Björn, Ilestedt (alltså IL), Angeldahl, Rytting-Kaneryd, Asllani (alltså LL), Rolfö och Blackstenius. (Tyvärr har Schough, Seger, Glas och Hurtig annat för sig, eller så sitter de på avbytarbänken.)
Matchrapportering!
NU är det dags! Och våra spelare är så långa och blonda. Shortsen är lika korta som herrlandslagets runt 1984.
’3
Asllani kapas jämsmed ena fotknylan och vi får en straffspark. Jag och alla andra lärare i gulblåa tröjor tar oss åt hjärtat. Eleverna ser oberörda ut. Frisparken är bra, men resulterar bara i fortsatt hjärtklappning.
’10
Sverige är såååå mycket bättre än Japan just nu. Svenskar, svenskar, överallt svenskar. Japan skickar iväg en panikboll som rullar PÅ sidlinjen i minst 100 meter. När den kommer i nivå med Sveriges målis, springer hon ut från sitt gosiga målområde och tar hand om den. Med fötterna eftersom hon är utanför sin hage. Det är helt obegripligt att man kan trolla sådär med en boll med fötterna och inte bara ger upp och tar den med händerna istället.
’13
Nu får Japan en jätteläskig frispark nära vårt mål. Det är plättlätt att göra mål därifrån, sägs det. Men det var det inte, haha, för Sveriges Börje Salming som heter Rubensson stoppar bollen med tänderna!
’14
Hörna till Sverige. Domaren går fram till Blackstenius och ber henne (om jag tolkar gesterna rätt) att slå ihop en bok, hämta en glödlampa från övre hyllan och sedan inte lägga allt på gräsmattan. Hörnan går rakt i burgaveln. Ack.
’19
Jag kan berätta att skåningen Musse (inte friidrottaren) – vår målis – gjorde en helt sanslöst bra match mot USA i åttondelen. Hon är lång med fotbollsmått mätt (181 cm) och har ögonbryn som syns från tredje raden på Dramaten. Hittills har hon tack och lov inte haft så mycket att göra.
’21
Sveriges coach zoomas in. Han ser lika engagerad ut som mina elever.
’25
HURR… Alla i hela aulan reser sig konstigt nog upp – trots ointresset på ytan – när Sverige gör m… INTE gör mål. Alla skrattar och skakar på huvudet, för alla såg helt bortitok jättefel.
Blackstenius sköt lite grann som jag hade gjort i samma läge.
’32
MÅL! Sverige gör mål! Vi står i plockepinnformation med alla japaner som rostad lök ovanpå! Vi leder med 1-0!
Backen Amanda Ilestedt petar in den – bollen är faktiskt nånstans här på bilden.Sveriges glädje & Japans bedrövelse.
’41
Asllani må se ut som ett ljuvt kvinnoblomster, men hon är brutal och hård som en köttkvarn. Hon suger åt sig japaner och mal ned dem tills de ligger och skruvar sig som köttfärsmaskar på gräsmattan. Och sedan får Japan frispark.
’43
Men Asllani kan inte bara mala, hon kan även skjuta som Lucky Luke. Nyss fick vänstra målstopen en överraskande tjottablängare som fick oss alla att höja armarna och ropa på mål. (Ja, vi såg jättefel. Och Lucky Luke brukar inte missa. Jaja.)
’45+1
PFUIIITTTTT! PAUS! Snusa & kissa, koka kaffe!
Pausanalys med SFI-eleverna:
Kommentatorn Bojan Djordjic säger att ”Sverige måste fokusera på passningarna, annars dom riskerar att …”, och det är precis som alla noterar här i aulan helt fel ordföljd.
’47
Medan vi i aulan diskuterar ordföljd och dess eventuella nödvändighet, sätter andra halvlek igång och vi skjuter, vi springer, vi tacklar och passar och en japan verkar få handen på bollen och vips är Musse ute och letar boll uppe vid halvplan. Hjälp!
’50
Straff för Sverige! Det var hands! VAR-rummet reagerade! Domarn är underbar! MÅÅÅÅÅL! Vi leder med 2-0!
Angeldal och bollen! (Det är inte en boll bakom henne: det är straffpunkten. Den dag som fotboll spelas med två bollar, säger jag till.)
’63
Ursäkta avbrottet i rapporteringen – det blev så stressigt med massa japaner i vårt målområde. Eleven bredvid mig kommenterar att spelet måste spridas ut på kanterna och inte klumpa ihop sig. Korrekt. Han har spelat fotboll på elitnivå i 20 år, säger han. Jag kontrar med att jag har spelat basket i 42 år. Han är måttligt imponerad.
’70
Jag och den likaledes basketspelande läraren bredvid mig konstaterar att i basket behöver man bara ha split vision – titta rakt fram så ser man allt som händer i ögonvrårna också. Fotbollsspelarna måste hela tiden vrida på huvudet som tennisdomare för att kunna se allt, nu när de ju inte har ögon i nacken. Eleven bredvid mig tror att vi diskuterar dribbling.
’73
Sverige byter in Hurtig och Janogy eftersom Japans elva spelare har fått vind i seglen och far fram som hundra tvestjärtar i en brevlåda. Oh noooooo. Nu får Japan straff!
Njaaaa, svenskorna var ganska långt bort från Glenn Strömberg-imitatören från Japan.
’74
Domaren regisserar Musse, pratar med alla japaner, rättar till svenskornas positioner, Musse skrattar och skakar på huvudet, domaren fortsätter att domdera. Alla är tysta. Japanskan går fram mot bollen. Straffen går i ribban, ner i marken och till retur för Japan och TJOFF skjuter de bollen över målet! Puh!
Domaren ser ut att vara Spiderman som hotar alla (med ett spindelnätsskott) som vill springa in i målområdet för tidigt.
’84
Vi får in friska, fräscha ben med Jakobsson och Bennisson. Precis som efter förra bytet råkar Sverige i trubbel direkt. Nu har Japan en frispark jättenära målet. Men där har vi ju Mål-Musse.
’87
Frisparken går rakt i ribban, via stolpen och ner i marken. Musse signalerar att hon har ont. Hon viftar med händerna och rynkar pannan med sina vackra ögonbryn.
’88
Japan gör mål! Asch tusan hakar! Jädrar, reducering till 2–1. Vad händer med Musse? Hon har ont! Den svenske coachen ser uppgiven ut.
’90
HERREJÄDRAR! Det blir tio minuters tilläggstid! Hur ska vi överleva detta? Japaner, japaner och ännu fler japaner far omkring som popcorn i en gammaldags kastrull i straffområdet. Musse sätter sig i spagat! Nya japaner kommer in, de är minst 200 på plan nu!
’96
Det kan ju ingen människa stå ut med sånt här nervdaller. Det är knäpptyst i aulan. På jätteskärmen skriker kommentatorerna med rak ordföljd.
’98
Musse drar sig inte för att springa ut mot halvplan och sparka på förlupna bollar. Men ta det lugnt, människa! Du har ju ont!
’100
Japanskorna har italienskt blod i sig: de faller som bowlingkäglor även när de inte är i närheten av bollen eller några svenskor.
’112 PFIUUUUTTTT! Slut! Sverige är i semifinal i VM! Hela aulan skrattar och applåderar! Ingen pratar svenska! HURRA!
PLOFF, stänger vaktmästarn av skärmen 30 sekunder efter slutsignalen. Inga analyser här inte. De där kommentatorerna med fel ordföljd kan ju inte få påverka eleverna negativt.
Oh dear: semifinalen är mot Spanien (gulp) på tisdag 15/8 kl 10.00. Spanjoren i familjen kommer att få svårt att göra sig hörd.
Denna veckas arbetsläger är ett tio dagar långt krig mot Ölands flugor.
– Men ni kan väl bara gå ut där flugorna blåser bort? säger ni.
– Men pfffft, nu är det ju inomhus vi ska snickra, svarar jag uppbragt.
Tortyrpapper som funkar.
Icke desto mindre gjorde jag precis så igår: gick ut för att få vara ifred från de sömniga surrmonstren. Jag räfsade en äng och lade hö på hög, sorterade en miljard skruvar från anno dazumal. En del la jag si och andra la jag så. En del la jag åt sidan, en del la jag för sig. En del hade raka spår, dom lade jag för sig, andra var för korta, dom lade jag för sig. En del hade kantfnas, dom la jag på sitt håll. En del hade böjt sig, dom lade jag för sig, en del var angripna av rost, dom la jag åt sidan i en särskild hög för sig. En del hade kroknat, dom lade jag för sig, en del var prima självborrande, dom lade jag för mig. (Karl Nilsson)
Skruvar, bultar, muttrar och nån spik.
Bitsen – dyrgriparna som jag älskar som vore de mina egna barn – fick bo i en alldeles egen hög. Många verkar ha rymt hemifrån, så till min stora glädje måste jag nog köpa nya.
Denna gång har vi med oss vår glada, spralliga, pigga och roliga pappa, som irrar runt i ett alzhemierrus. Vi ser till att ha strikta rutiner och har honom att lyfta tunga saker och flytta nyslaget gräs samt äta palt och dricka kaffe så ofta som möjligt. Eftersom han inte kommer ihåg var han är eller hur han hamnade just där han är, påminner vi med stora lappar på väggarna. Det funkar alldeles ypperligt!
Nyplockade bär, pappa och min svåger. (Vi promenerar på Ölands järnvägs gamla banvall.)
Men störst fokus har vi på att snickra, fixa, riva, måla, tvätta och göra fel.
Här håller vi på att fixa bort treetex-väggarna i ett av sovrummen. Om det är svårt eftersom allt är snett och vint och smattarna och taket går i konstiga krokar? JAAAAA.Här fäster jag en krönlist på en färdigpanel (såna där stora sjok, inte en bräda i taget) som har pusslats ihop av olika sorter som inte alls matchar varandra. Det ska vi fixa senare.) Elsladden vilar så fint på mitt högeröra.I trakterna finns den gamla dansbanan, trajdaridajdaaa.
Nu till denna resas hyrbil. Ni vet hur det brukar vara – sätena går inte att fälla ner, bilen är pytteliten, bilen startar inte, bilens larm tutar hela natten … Men det är smällar man får ta när man inte kan köra sin egen sekruttbil alla långa mil.
Snygg va? (Men idiotisk. Den är gigantisk, men har pyttelitet lastutrymme.)
Well. När vi körde mot Öland i torsdags, stannade vi till för att äta lunch på Tindereds Lantkök längsmed E22. När vi kom ut till bilen, hade en smitare, bov, bandit samt klåpare knöcklat till båda dörrarna på vänstersidan.
Jag ser inte lika glad ut som i Lustiga huset, även om tankarna kanske går åt det hållet.
Nä, nu har jag suttit stilla vid tangentbordet på tok för länge. Flugor måste mördas och gammal gullfiber med äkta små glasbitar i måste krypa innanför kläderna!
I förgrunden står förstås en gammal tramporgel, som har fått ställa upp som snickarbänk i ett halvår nu.
Nu är det fjärde arbetslägret avklarat – i Svarte som ligger vid havet, väster om Ystad. Trots att Pågatåget (Skånes pendeltåg) går dit, hyrde jag en bil så att vi kunde forsla verktyg, gosedjur, tavlor, hyllor och allsköns vackra prylar.
Och VILKEN bil det var!
(Förklarande parentes: jag har aldrig ägt en bil som har gått mindre än 30 000 mil eller varit nyare än 16 år. Våra bildörrar säger inte thud när de stängs. De säger kkxx-klonk och när nyckeln vrids om, tänds alla fellampor som vore området bakom ratten en liten julgran. Bakluckan går inte att stänga helt, och man måste hålla uppe själva luckan med en gardinstång, annars åker den i huvudet på närmaste person.)
Den här hyrbilen hade allt. Det var så många lyxpryttlar att jag inte förrän 30 timmar kom på att man ju kunde sätta på radion också.
Min uppgift var under detta arbetsläger att slipa lite spackel och måla några väggar, men framför allt att borra och skruva samt sätta upp saker på hopplösa väggar av olika material.
Här har jag t.ex. satt upp skenor med krokar till kastruller på en murstock av tegel/betong/nåt annat.
Och så var det det här med att vi skulle forsla en två meter lång och en meter bred spegel. Men att fälla baksätet i finbilen var stört omöjligt. Jag och min slavdrivare – husägare, arkitekt och kompis – stod handfallna inför sätesfällningsbryderierna.
(Förklarande parentes: att fälla säten brukar vara lika lätt som att öppna en gammaldags konservburk – bara man har den rätta knycken och vet hur man ska göra. Röda Clara är som ni vet lika obegriplig som den analoga dialogtelefonen för en ovan generation. Och för en boomer som jag, var sätesfällningen lika svårmanövrerad som trestegsautentisering eller Mälartågs app.)
Jag ryckte i handtaget uppe på ryggstödet, varpå ryggstödet ryckte till och föll någon centimeter framåt.
Jag googlade.
Jag tryckte och drog i handtaget vid sidan av sitsen samtidigt som jag ryckte i handtaget där uppe.
Jag googlade.
Jag tryckte på magiska ställen som såg tryckkbara ut och drog i konstiga tåtar.
Jag googlade.
Jag drog i ett rött snöre som plötsligt dök upp på baksidan.
Jag googlade.
Jag svor och åkallade sitsgudarna samt offrade en nagel.
Jag googlade.
Jag gjorde en kopp te och bet på den trasiga nageln.
Sedan ringde jag till uthyrningsplejset, som inte alls förstod problemet.
– Det är bra att dra i handtaget uppe på ryggstödet.
– Nej, för det fälls bara ner några centimeter.
– Jag ska höra med min kollega. [mummel mummel mummel] Nej, på den här modellen kan man inte fälla sätena.
– Har jag … har jag hyrt en kombi som man inte kan fälla sätena på?
– Ja, tyvärr.
Då ringde jag till en verkstad. De sa att de hade en bruksanvisning av nåt slag (vilket varken internet eller handskfacket på det satans bilskrället hade).
– Jo, du ska dra i handtaget uppe på ryggstödet samtidigt som du trycker på handtaget. Och puttar HÅRT på ryggstödet.
– Då måste man ju vara två.
– Jaaa. Hm. Vänta. Nej! Du ska bara dra hårt i spaken nertill! Gör inget med handtaget uppe på ryggstödet!
Handtaget uppe på ryggstödet var alltså ungefär lika nödvändigt som en blindtarm, för utan dess inblandning (handtaget alltså) funkade sitsfällningen galant.
Så då gjorde jag en instruktionsfilm som jag ska bli rik och berömd på!
Och spegeln?
Jodå, den fick plats i bilen och är nu uppsatt! (Med skruvar som jag dock inte är riktigt nöjd med. De ”bet” liksom inte. Tänk er vilken jävla smäll det blir om den trillar ner …)
Psst.
Handskträdet på bilden högst upp finns på Annehem i Lund. Alla städer borde ha handskträd!
Ni som vet hur stort Norrland är, suckar och tänker att jag kunde väl ändå vara lite mer precis. Men nej, det där i rubriken nämnda snöret är norrländskt – både bildligt och bokstavligt.
Bildligt, är det så att inget snöre är är lika långt i Norrland om man jämför med storstadsregionerna söderut.
Bokstavligt är snöret inledningsvis 2,05 m. Men jag återkommer till det.
Jomen kolla vad stort Norrland är, såhär i förgrunden! (Disclaimer eller nåt: jag är uppvuxen i Luleå, så jag ömmar för landsbygden.)
Nåväl, i norra Sverige är allt som lite anders (annorlunda). Framför allt sjukvården, där vi ju har hört om hur blivande föräldrar planerar graviditeten så att de ska slippa köra till BB 40 mil i snöstorm, och inte heller föder barn under sommarmånaderna när personalen är på semester. Kvar återstår då september, oktober, april och maj, vilket ju innebär att det blir väldigt hektiskt i bingen i januari, februari, juli och augusti.
För att inte tala om alla lomhörda, halta och lytta eller allmänt skröpliga som inte kan behandlas i Norrland eftersom resurserna helt enkelt inte finns. På statens (regionens, alltså f.d. landstingets) bekostnad får de
taxi till närmaste flygplats (som ligger närmare än närmaste sjukhus)
flygresa till Stockholm
taxi till hotellet
hotellövernattning
taxi till sjukhuset
flygresa hem
taxi hem från flygresan.
Läkarbesöket får man dock betala själv. En kompis som provade ut hörapparater var borta från hemmet och jobbet i drygt två dygn, men var jätteglad för minisemestern i storstan.
Ett bildligt, norrländskt snöre är alltså längre, mer tilltrasslat och av sämre kvalitet än andra snören. Men snöret till en viss gräsklippare på Svinön i Byske utanför Skellefteå, det är precis som en en nymålad stuga eller en utbytt höftled alldeles perfekt.
Snabb rekapitulation: jag var på arbetsläger i Dalarna, och for vidare (läs mer här) norrut till nästa arbetsläger med små avbrott för båtturer och havsbad. Allt gick bra tills motorgräsklipparen skulle dras igång och snöret gick av. Jag har aldrig ägt eller ens startat en sådan, så jag stod bara och glodde surt på snöret tills gräsklippeägarinnan levererade ett nytt två dagar senare. Ordern från snöre-, spade- och moppebutiken löd:
– Kåpan sitt fast med fem bultar (sic!). Ta loss alla utom den i mitten, för då schläpp fjädern och då får du ett rejnt helvitte. Men dä ä int svårt å få loss kåpan.
Jomenvisst.
Tänk er en upprullad jojo, fast med en fjäderfunktion som en gammal rullgardin som vägrar stoppa i något läge. Så funkar en motorgräsklipparstartare.
Snöret sitter inuti en mojäng som ser ut så här.
Bultar? Nej, skruvar (med gängor) var det. Nähe, det var det inte alls: kåpan satt fast med nitar, som förstörs om man tar loss dem.
– Knack, knack, knackade jag med kännarmin på kåpan.
– Hur i hela jävla friden ska vi klura ut det här? sa gräsklippeägarinnan.
– Nej, kåpan, han går inte att få loss, sa grannen som dök upp för att komma med goda råd och anvisningar.
Metallschabraket som kåpan satt på, gick däremot att med hjälp av grannens hårda nypor få loss. (Han är gammal hockeylirare med nya knän och höfter och en gång som en gammal cowboy – och jomenvisst, han har lirat mot alla inklusive Börje Salming.)
– Det här är ju idiotiskt, sa jag. Om vi hade kunnat ta loss kåpan hade det ju varit en barnlek att bara sätta fast ett nytt snöre. Och så knutar hit och dit; att hela funktionen hänger på att knutarna håller är ju också idiotiskt.
– Men skruvarna har jag i alla fall fått loss nu, muttrade gräsklippeägarinnan.
– Vet du hur långt det ska vara? sa grannen. Snöret.
– Hihi, hur långt är ett snöre!?! Nä, men jag mäter väl bara det gamla.
– Jå. Tvånollfem, sa grannen utan att mäta. Vars ä tändstickorna?
Mycket riktigt var snöret 2,05, men eftersom vi klippte av det flera gånger när vi gjorde fel och knöt om och smält-brände både ändar och knutar, krympte det betänkligt.
Den gula skruvmejseln sitter i hjulet (jojon liksom) för att inte sprätta iväg pga rullgardinsfjädern. Liksom.Det gamla snöret i förgrunden och den avklädda – men med nytt snöre utrustade – gräsklipparen i bakgrunden.
– Fan vad vi är bra! tjoade jag när vi alla tre äntligen var färdiga med Klippon.
– Men snöret är inte 2,05 längre. Det kommer aldrig att fungera, sa min inre tvivlare.
– BBHHRRRMMMMM! sa motorgräsklipparen, som sedan spann som en katt och tuggade gräs som en fårhjord.
Efter en dryg vecka var det dags att åka hem, vilket visade sig vara närapå omöjligt. Jag kunde åka norrut en timme till Luleå och ta 15 timmars nattåg för 2 500 kr eller ta nattbussen på 16 timmar för en halv förmögenhet, eller ta buss till Bastuträsk och hoppa på ett mystiskt tåg mitt i natten.
Eller … åka till Skellefteås flygplats och vara i Stockholm på 70 minuter för 675 kr. [Primalskrik.]
Så då gjorde jag det.
Och kan ni begripa: jag blev inte stoppad i säkerhetskontrollen trots titeln på boken som jag läser.
I Hylta 1977:
– Lotten! Kom och hjälp mig att måla det här gamla hönshuset, lägga in parkett på dasset och laga bilens bakruta!
– Fnys. Grrr. Morr. Stånk. Blä. Åkejrå.
Som ni ser var det verkligen på riktigt: bakrutan var bara borta en morgon i Hylta. (Foto: Lotten Bergman)
I Skåne, på Öland, i Dalarna och i Byske på 2020-talet:
– Välkommen, Lotten!
– Vad kan jag göra? Måla? Tapetsera? Riva ner väggar och rycka upp trädrötter samt sprätta loss masonitskivor från alla dörrar?
Pappa brukade bygga en pergola till alla hus som vi flyttade till. Ibland byggde han pergolor även till grannarna – men mer avancerat än så var inte hans hantverkskunnande. Mamma valde kakel, planterade rosor och tapetserade om med William Morris. Man kan med kakelfog säga att jag inte är upplärd som arbetshäst eller renovatör eller ens ogräsuppryckare.
Så hur gick det här till? Varför vill jag numera åka runt på arbetslägerturné till kompisar överallt? Föll jag på tvärsan från äppelträdet och landade i nån annans päronträdgård eller är det bara såhär vi är funtade, vi människor? Back to nature, retour à la nature och tillbaka till naturen med Rosseau?
Tänk om kroppen och hjärnan har haft sammanträde och enats om att det gäller att passa på medan tid är.
”Snart ä ho dö.”
”Jå. Vi ger’na lite spring i bena.”
Men nu ska ni få se något som jag inte har haft ett enda dugg med att göra, eftersom mina fingrar inte är gröna och jag inte kan skilja ens på rhododendron och bougainvillea. (Men stava till dem.)
Kommentatösen Karins farbror anlade en fantastisk perennrabatt som fick pris i Husmodern 1972.Samma ställe nu! Grusgången till höger är övervuxen och rabatten lite mindre prunkande – men oh, så fin.
Här i Dalarna var vi fyra bloggpolare (Karin, Pysseliten & PK) som dödade stickbuskar och drog upp 50-åriga rötter, klippte häck, badade näck och byggde ett däck.
Däcket. Jag lärde mig att man måste titta på plankens årsringar och placera dem så att de går uppåt – som en glad mun.
Nu ska jag en gång för alla utreda skillnaden mellan planka och bräda!
Svensk ordbok:
planka, uppsågat, avlångt, fyrsidigt stycke trävirke av inte alltför liten bredd och tjocklek, minst 9 respektive (drygt) 2 tum. [min uträkning: 228 mm respektive 51 mm] bräda, utsågat, långsmalt, brett, relativt tunt stycke trävirke med förhållandevis stor längd.
Skogsordlistan (1994): planka, virke med tjocklek minst 32 mm och bredd minst 140 mm. bräda, virke med tjocklek mindre än 32 mm och bredd minst 70 mm.
NE.se planka, sågat eller hyvlat virke med minst 45 mm tjocklek. bräda, virke med tjocklek mindre än 45 mm och bredd minst 70 mm.
Nähe, det skulle jag visst inte alls. Vi får tydligen fortsätta leva i ovisshet. (Men jag påminner gärna om två andra svåra termer: postlåda är den som står vid tomtgränsen och brevlåda är Postnords, som vi lägger utgående brev i.)
När det var dags att resa från det ljuvliga Horndal i Dalarna, satte sig min undersköna orangefärgade lilla rullväska på tvären och tjöt av indignation.
Men när jag strök den medhårs med lite majsolja, blev den medgörlig igen. (Om oljan härsknar och luktar illa? Vet inte, men väskan är ändå proppfull av illaluktande arbetskläder – så det märks inte.)
Framme på Svinön i Byske fick jag omedelbart uppdraget att stapla ved. Vad jag inte vet om ved är precis allt. Jag vet inte hur den ska se ut, kännas, staplas, torkas eller huggas – novisen i vedboden [ve-bon], det är jag det.
Förre ägaren till huset, död sedan 2021, knorrade när han såg hur slarvigt jag inledde staplandet. Men det blev bra efter en stund när jag på hans uppmaning kollade hur han hade staplat resten av veden .
Därefter skulle jag måla ”Lillstugan” som uppfördes i mitten av 1960-talet. Då lydde vädergudarna alla bönder som i flera veckor har bett om regn, så vi satte oss att rulla tummarna och planera framtiden.
Samt inventera penselbeståndet. Tydligen är plåtburkarna begärliga, men vi accepterar inte ett bud under 100 000 kr.Vi gick även på skogspromenader … eh, på nya kalhyggen. Eller ”ödemarkstillägg” som Fälldin sa. (Skogsägare får verkligen göra precis som de vill, medan jag måste begära bygglov för att sätta in ett fönster där det för 30 år sedan fanns ett fönster.)Kanske målar vi dörren grön imorrn, för plötsligt blev den lika skön som en finne på näsan.
Här i Byske bor jag i Lillstugan på bilden ovan. Myggen och bromsarna är sedan vår ankomst helt galna av glädje och försöker umgås med oss vart vi än vänder oss.
Därför har jag fått en prinsessäng! Med äkta 70-talslakan!
I köket i storstugan finns ett fantastiskt tidsdokument som jag fullkomligen dyrkar av nostalgiska skäl. För precis en sån här mikrovågsugn kom pappa hem med en dag 1981! Den här funkar perfekt, medan vår gavs bort när mamma flyttade till en lägenhet där köket är marginellt större än mikron.
Pappa hade skrivit diverse användarmanualer eller bruksanvisningar för Husqvarna (de diskuterade vilket av orden som var lämpligast), och så fick han betalt med en mikro – exakt en sån här.
Avslutningsvis vill ni väl se innehållet i två gamla färgburkar? Visst?
Jag gick in på biblioteket häromdagen. Helt mot alla regler och anvisningar gick jag inte till en dator och slog upp det jag skulle ha, och inte tog jag en nummerlapp heller. Jag stegade helt enkelt fram till informationsdisken, där tre bibliotekarier stod och pratade.
– Hej! Kan jag ställa en fråga fastän jag inte har nummerlapp?
– Dom är där borta …?
– Ja, men det är ju helt tomt här inne, så jag tänkte att det inte behövdes?
– O…k…e…j…
– Jo jag undrar om kåserier står på ett speciellt ställe eller om de sorteras in under romaner.
– Kå … vad sa du?
– K å s e r i e r.
Det kan hända att jag artikulerade lite väl tydligt. Det kan också hända att jag snörpte med munnen och rynkade ögonbrynen lite eftersom denna bortglömda konstart faktiskt borde ligga bekvämt i var mans mun. Eller i alla fall minne.
– Vad är det? sa bibliotekarien.
Då kom en annan bibliotekarie till undsättning. Hon hade förmodligen registrerat min återhållna upprördhet och antydan till snipighet.
– Du får titta i datorn själv och leta upp författarna för dom står lite här och där.
– Författarna står lite här och där?
Hade jag förstås kunnat säga, men det gjorde jag inte – nu fick det vara nog med surkärringsfasoner. Så jag gick till datorn och fann att avdelningen för kåserier på mitt bibliotek helt sonika heter ”magasinet”. Inga kåserier står längre bland alla de andra böckerna ovan jord. De står och samlar damm tillsammans med likasinnade och pratar säkert om forna tider när kåsörer fick användning för aftonkläder flera gånger i månaden.
– Ja, hej igen. Jag skulle vilja h…
– Nu vet jag vad kåserier är! avbröt den unga bibliotekarien mig. Tack för att jag fick lära mig!
– Åh, vad kul att höra! Jag skulle vilja låna Bang. Barbro Alving.
– Bang? Balving?
Nu ryckte den äldre bibliotekarien in igen. Med en armbågstackling såg hon till att den unga inte skulle ta skada av anfallande ögonbryn och artikulationer. Hon spände ögonen i mig. Jag tog sats:
– Barbro Alving. Samlade kåse…
– BANG. Jag vet vem Barbro Alving är. Jag hämtar i magasinet. Grrrfnff.
”Viola” (gift med Kar de Mumma), bredvid ”Eld” – men vilka är månne de andra två? (Foto: Sture Ryman, SvD, Stockholms stadsmuseum)
Ett dygn senare satt jag iklädd knallröda gummistövlar på ett stillastående tåg med ryggsäcken, Bang-boken, resväskan och hela jädra Sörmlands befolkning. Tåget hade råkat ut för motvind, uppförsbacke, lokförare som hade fastnat på andra tåg och inte hunnit fram, signalfel och sena vändningar. Tågresan Eskilstuna–Horndal har jag misslyckats med flera gånger, så jag var förberedd med lektyr, godis och vatten. Tåget kom iväg en timme försenat, men trots att vi rullade på rätt bra kunde inte ens Bang göra mig på bra humör.
Jag var så rysligt irriterad på alla som pratade högt i mobilerna, alla som spärrade platser med väskor, alla som drällde saker omkring sig och alla som över huvud taget befann sig på tåget.
– Är det bara jag som har hjärna, förnuft, sans och vett samt förmåga att känna empati?
Tänkte jag och klev av tåget i Sala utan min resväska. Jag satte mig i väntsalen eftersom det regnade, kollade mobilen, konstaterade att nästa tåg också var en timme försenat, reste mig upp och gäspade och …
– Skit! Skit! Skit! Väskan! VÄSKAN! skrek jag onödigt gällt.
Eftersom alla tåg var sena, hade tåget med den viktiga väskan dock inte rört sig en millimeter från perrongen, vilket jag såg från väntrummet. Jag ryckte åt mig min öppna ryggsäck, försökte stänga den under språngmarschen i de plötsligt geléaktiga gummistövlarna, knuffade mig förbi en barnvagn, plockade upp tandborsten som plötsligt hoppade ur ryggsäcken, skrek STOPP! och VÄNTA! till konduktörerna som precis vred på stängningsnycklarna. Jag dumpade ryggsäcken på perrongen rakt framför vagnen som jag nyss sprang förbi, bad om ursäkt, hoppade upp på tåget, såg min väska prydligt på bagagehyllan, lyfte ner den, trillade omkull, reste mig upp, sprang mot dörrarna, tackade konduktörerna med ett flåsigt ”ttthhhack” och höll på att krocka med samma barnvagn som jag hade stört två gånger tidigare.
Karma, karma. Jag (som kanske inte har hjärna, förnuft, sans och vett samt förmåga att känna empati) ska försöka att aldrig mer bli rysligt irriterad på alla som pratar högt i mobilerna, på alla som spärrar platser med väskor och på alla som dräller saker omkring sig.
Sorry. Är det inte tåg, så är det AI. Frågan är om jag nånsin har varit så ensidig i mina bloggämnesval!
Hur som helst. Förra året gick jag med i Författarförbundet eftersom jag både har skrivit och översatt tillräckligt många böcker för att kvalificera. Som medlem får man gå på en herrans massa tillställningar och ansöka om stipendier (som man inte får) samt frottera sig med inte alls likasinnade.
I onsdags gick jag och min djefla man till en paneldiskussion om AI med chips och rosévin, där panelhönorna var
en klok förbundsjurist
förlagschefen på Novellix (som har utgivit AI-genererade noveller)
en författare som ”står bakom” AI-boken Trisse Traktor
en författare och förläggare på Lind & Co.
Eftersom jag inte är odelat positiv till deras insats, slipper de stå med sina riktiga namn och istället gå under aliasen Juristen, Novellixen, Trissen och Linden. De skulle inför oss diskutera hoten och möjligheterna och vad t.ex. chat-GPT gör med alla bokstavsnördar.
Trissen berättade att han gav AI:n ”Chatbot Charlie” order att skriva en barnbok om en traktor, som nu är översatt till 80 språk. Den finns både som vanlig bok och talbok och går att låna på biblo. ALLT – text, bild och tal – är skapat av AI. Och boken kostar (gulp) 100 kr på Adlibris.
Trissen förklarade att AI är för författare som en hammare för en snickare: ett verktyg. Detta verktyg har författat … Oj, nu kommer spoliers! Jag kommer att avslöja hela handlingen, alla repliker och … ptja, varenda bokstav på bokens 19 sidor. Läs och begrunda, och fundera på varför det är tankstreck och inte bindestreck i sammansättningen.
Hej jag heter Trisse, och jag är en glad liten traktor.
En dag ville jag leka med min bästa traktorkompis, men han ville inte. Jag blev ledsen.
Jag började skrika och gråta.
Men sen tänkte jag efter och försökte förstå min kompis.
Vi pratade lugnt med varandra och hittade en lösning tillsammans.
Nästa dag bråkade jag med mina traktor–föräldrar. Dom ville att jag skulle hjälpa till på åkern, men det ville inte jag.
Men sen tänkte jag efter och insåg att mina föräldrar ville att jag skulle lära mig viktiga saker.
En annan dag hade jag ett bråk med en traktor som ville ta alla mina leksaker.
Jag lärde mig att det är viktigt att sätta gränser och att dela på ett rättvist sätt.
Ibland bråkar mina kompisar om vem som är bäst på att köra.
Men jag lärde mig att vi alla är duktiga på olika saker, och att samarbeta istället för att tävla.
En dag blev jag arg på mina traktor–föräldrar för att dom inte förstod vad jag behövde.
Men sen tänkte jag efter och insåg att dom alltid försöker göra sitt bästa för mig.
Jag pratade med dom och vi löste problemet tillsammans.
Ibland kan vi inte komma överens och lösa problem själva.
Då är det viktigt att be en vuxen om hjälp.
Att tycka olika och att ha olika idéer är helt okej.
Det viktiga är att vi respekterar varandra och försöker hitta en lösning tillsammans.
När vi är bra kompisar och hjälper varandra blir allt mycket roligare.
Jahaja, ”hade jag ett bråk” minsann. Hrrm.
Vem äger denna text, tror ni? Oklart, för enligt Juristen ”uppstår upphovsrätt bara om det finns en människa bakom”. Men Trissen ”står ju bakom” boken vars text jag har rabblat här ovan – har jag då begått ett brott vad gäller upphovsrätten? Mjaaaaa, för enligt den kloka Juristen måste verket även vara ”tillräckligt originellt och uppnå viss verkshöjd”.
Puh. Verkshöjd. Puh.
Har frågat om tillstånd att använda bilden, men inte fått svar än. (Chansar tills jag får besked.)
Och nu till en plötslig association. Barnböckerna om Max av Barbro Lindgren är klädd i en språklig dräkt som jag inte förstår mig på. Om ni nu hade suttit på en universitetsföreläsning i barnlitteraturämnet, hade jag bett er skriva en femsidig jämförande analys av Max respektive Trisses språk.
Novellixen berättade hur förlaget hade gått tillväga när de skapade AI-novellerna, och sa att så himla enkelt var det inte.
– Vi fick ge den 6–7 promptar (order/frågor/beskrivningar) per novell. Plus ”kan du förbättra det här och det där”. Vår erfarenhet är att noveller egentligen inte är AI:s grej. Det var så mycket att göra med novellerna. Dessutom … dan före tryckning upptäckte vi att vi hade gjort novellerna i trean, inte i fyran, så då fick vi göra om dem!
(Förklaring: Chat-GPT finns i två versioner, där trean är gratis och lite sämre, medan fyran är en betaltjänst som är bättre.)
Linden berättade sedan att AI är jättejättebra på att skriva baksidestexter och att många översättare använder sig av tjänsten DeepL. Den gör en rå översättning som läser av sammanhanget, men som sedan måste bearbetas; översättningen kräver alltså mänsklig bearbetning för att bli bra. Men så förklarade han att AI kan översätta dåliga böcker så att översättningen blir ”good enough” – den ska bara vara ”tillräckligt bra” för läsarna. Naturligtvis satt jag då och funderade på hur man står ut med att ge ut dåliga böcker och dessutom vem som sedan vill läsa dem när de inte ens är bra på originalspråk. Sedan sa Linden nåt som fick mig att tappa fattningen, hakan och tre chips.
– Inspirerade av Sigrid Undset skriver många författare liknande serier … asså 30 böcker i en serie … Och översättarna vill inte översätta, för böckerna är inte bra … Dom vill helt enkelt inte!
VA! En författare som tackar nej till skälig betalning för att boken är av dålig kvalitet? Jag känner inte en enda översättare som kan unna sig den lyxen. (Att protestera kom inte på fråga, för vi hade redan blivit ombedda att sitta ner och spara alla kommentarer till sist.)
Trissen slog därefter fast att yrkesgrupper ju har alltid tillkommit och försvunnit, att alla är rädda idag eftersom de måste förändra hur de agerar.
– Annars kommer de att lämnas efter i dimman, sa han med en bombsäkert tonfall. Man måste fråga sig själv ”hur ska jag utnyttja detta?” istället för att bara känna att allt är ett hot. Fokusera på möjligheterna, inte hoten!
Juristen tog vid och sa klokt:
– All utveckling är inte av godo. Vi måste reflektera och tänka själva. Vi får inte tappa bort hantverket och förmågan att tänka. Det pågår massa stämningar i hela världen om upphovsrättsliga intrång. Författares verk används av AI utan någon som helst betalning, och så kan vi inte ha det. Vad innebar egentligen digitaliseringen för konstnärerna, översättarna och författarna? Jo, de fick mindre ersättning och stora bolag håvar nu in stora pengar.
En lång, gammal man i publiken reste sig upp och sa långsamt med tyst röst:
– Vi måste tänka på läsarna, för de är kärnan i det vi håller på med. Läs HC Andersens Näktergalen. I den digitala versionen kommer kejsaren av Kina att dö.
Man kan läsa Näktergalen på Runeberg … som förresten kanske också är en bokstavsinsamlande bov som AI:sarna använder sig av? (Har frågat om tillåtelse att använda bilden.)
Nu kan ni leta upp Hasse Alfredsons Varför är det så ont om Q och klura på om Lettrosugen kanske gör boken till ren science fiction. Den är helt enkelt Google, fast 1968.
Än en gång länkar jag till SVT och självaste Hasse. (Har frågat om tillåtelse att använda bilden.)
Frågan kvarstår: är jag bara avundsjuk och ogin för att jag inte kom på att jag kunde bli författare via AI och översatt till 80 språk? (Nä, vet ni vad. Det är jag inte.)
Ordentlig källförteckning
Alfredson, Hans, Varför är det så ont om Q?, Bonnier, 1968
Andersen, H. C., Älskade sagor, Corona, Malmö, 2002
Fernholm, Nicholas, Trisse Traktor, Nicholas Fernholm AB, 2023
Lindgren, Barbro, Max boll, Rabén & Sjögren, 2004
Trösten är att fåglarna kommer att kunna äta sig feta i en månad framåt, för så gamla blir de här ”översvämningsmyggen”.
