Jag tänkte berätta att förra veckan var fylld av roliga aktiviteter, men är så distraherad.
Huset är är nämligen fullt – men inte som brukligt är av övernattande gäster, barnbarn eller basketspelare. Det är fullt av inte alls röriga rörmokare från två olika företag som tar av sig skorna i hallen, som snällt ber om trefasuttag och som vill att jag röjer i källaren. (”Skoja ba” tillade en av dem, men det gjorde han verkligen inte alls.)
Redan 2001 var det stökigt i källaren, minns jag. (Och så gläds jag åt att så himla mycket värre har det i så fall inte blivit på 23 år …)
När jag nu skulle fixa lite i den ständigt omnämnda källaren, råkade jag välta omkull ett gäng rullgardiner, skidor och tältpinnar som stod bakom en dörr. De landade inte alls tyst, vackert eller fint, utan ungefär som träden i Forsakar.
Stök och bröt efter stormen i Forsakar. Jättespännande promenad! (Det blåa är min vän Ami, som såg till att jag förra veckan fick uppleva både Skåne och Köpenhamn som en ljuvlig 60-årspresent.)Det hade varit trevligare om det som ramlade i källaren hade landat lite som Amis sparris på Österlen..
En av rörisarna ska byta en trasig blandare, fixa läckande rör under diskbänken samt ordna dålig avrinning i duschen. Rörmokarna från det andra företaget ska fixa avloppet: ett originalrör i gjutjärn, nedgrävt 1937. Det är rostigt, sprucket, fullt med rötter från sedan länge avrättade buskar … och så är det stopp i det förstås. (Favorit i repris.)
Fixningen handlar om att med snygga kedjor fräsa bort alla rötter, spola bort all skit, lägga in ett strumpliknande, vitt fodral som ska härdas och bli blått – och med denna ”relajning” ska jag klara mig tills jag får Nobelpris och råd med stambyte.
Bismarcklänk à la rörmokare. (Renskättingen, som den egentligen heter, sätts på nåt som liknar en borrmaskin och så snurrar den snabbt och fräser bort alla rötter.)Så här har även jag provlegat, men jag såg inte ett jota. En annan röris står samtidigt inne i huset och styr en kamera, och så pratar de med varandra via en mobiltelefon. Ni ser spindelnätet i brunnslocket, va? Det påminner ju om …… helgens fantastiska besök på Louisiana – spindeln av Louise Bourgeois har dock aldrig varit i en brunn utan har dagarna i ända denna vackra utsikt att njuta av.
När vi ändå är inne på Danmarksvistelsen, kan jag berätta att Ami och jag såg hantverkare även där. Designmuseet har en underbar möbelavdelning med kreatörer som Arne Jacobsen, Børge Mogensen & Poul Kjærholm – men den var stängd pga. renovering. Jävla hantverkare till att sabotera en skönhetsupplevelse.
Detta såg vi inte.Däremot fick vi på de öppna avdelningarna se många ting som var övertäckta som funnes de i en vinterstängd strandvilla.Vi gick även in på Rosenborgs slott, som är en upplevelse för att det är så smaklöst inrett. Det intressantaste var faktiskt rummet som höll på att renoveras; kolla hur det ser ut när tavlorna är nedplockade!
Oj, nu ropar Ensamföretagarrörmokaren på hjälp! Den Stora Firmans rörisar som sköter ”relajningen” lystrar och tillsammans löser de problemet med duschkabinens avrinning.
Det är så fint samarbete över företagsgränserna att man nästan kan fälla en tår.
– Nu kommer det att flöda som aldrig förr! konstaterar ensamföretagaren som var alldeles nytatuerad på hela ryggen och ändå låg och ålade på golvet.
Detta påminner mig om några andra flöden under den gångna veckan. I Köpenhamn drack Ami och jag drinkar som funnes det ingen morgondag, och i centrala Lund bjöds jag under en kort paus i AI-konferensen in till en trädgård.
Arkitekten David Sim (som håller på att göra världen till en mjukare plats vad gäller stadsplanering) öppnade raskt en flaska champagne!
Då är steget inte långt till en intressant syn på väg mot bingen i Lund …
Jag står alltså uppe på gatan och tittar ner i ett falafelhak, och si där ligger ju en pizza.Men så här såg pizzorna ut i Köpenhamn!
Som ni förstår, är detta röriga inlägg en pyttipanna – jag tog vad jag hade och tillagade en bloggpost. Nu får ni hälla på HP-sås och lägga rödbetorna snyggt i kommentatorsbåset!
Kort reflektion, bara.
Den 12 juni är det ett halvår sedan Olle stupade. Jag är fortfarande omhändertagen av familj och vänner – för det behöver jag. Ensam är jag inte alls särskilt stark.
Det här är inte ett riktigt blogginlägg, liksom. Det är texter som jag lade ut på Facebook – simultanrapportering från en AI-konferens den 16 maj 2024. (I höst ska jag gubevars hålla kurs i detta komplicerade ämne.
Alla mina rapporter från Nordic Powwow (AI-konferensen med lite humor) finns i kronologisk ordning här nedan – mest som ett tidsdokument.
1.
AI-konferensen AI Nordic Powwow i #Lund, första passet:
”Sveriges konkurrenskraft kopplad till AI?”
Hmmmm. Undra sa flundra vad frågetecknet symboliserar i dagens första rubrik. Fler frågor följer i programbladet:
• Vad sker i Sverige?
• Vad sker i omvärlden och i Silicon Valley?
• Halkar vi efter?
• Hur kan och bör vi positionera oss?
Svaret kommer vi att få via moderatorn Johan Wester, som ska vara den bubblande glada spindeln i nätet och se till att utbildningsministern Mats Persson (som jag egentligen skulle vilja ta i örat och ställa i skamvrån) och Jan-Erik Solem samt Heidi Avellan inte flyter över sina bräddar med pratvågor.
——
Mats Perssons föredragning är fylld av retoriska upprepningar:
”Teknik slår alltid politik.”
”Är det vi ser nu – är det de kortsiktiga eller långsiktiga lösningarna?”
”Rent teknologiskt, asså rent tekniskt, finns det inga begränsningar.”
”Sverige är ett ’small and smart country’.”
”Det är jätteviktigt att ha forskning och utbildning.”
”Vi behöver bättre undervisning i matte & teknik, och fler ingenjörer!”
Han hinner även med att nämna att man ”förr” ville förbjuda parabol, att citera Jonas Birgersson samt nämna att ”nån hade iden om att internet var en fluga”. (Vilket inte stämmer, hälsningar från besserwisser-Lotten.)
Utbildningsministern sammanfattar själv det han anser med ” Sverige behöver vara mycket mer på framfötterna”, vilket ger mig associationer både till fyrfotadjur och en längtan att själv få visa framfötterna. Han avslutar:
– Det sker så mycket dynamik i de södra delarna, men stockholmsfixeringen finns tyvärr hela tiden. HEJA LUND! NU KÖR VI!
Johan Wester kliver då in på scenen och frågar om det kommer pengar i det där ”köret”. Mats Persson lovar motvilligt att jodå, det kommer pengar.
——
Jan-Erik Solem är en skicklig entreprenör som numera jobbar för bl.a. Meta, och som med glädje anpassar sig efter tidsskillnaden mellan Lund och Silicon Valley.
– Det som driver utvecklingen idag är grafikprocessorer, data & dollars – men de stora techbolagen måste se upp eftersom även små uppstickare kan slå igenom stort pga. AI.
Eftersom jag alltid försöker översätta engelska termer till svenska när jag skriver, ser resten av mina anteckningar om Solems presentation ut ungefär så här:
benchmarks … sorterat lite random på nån kolumn… ett roligt case med ett team av forskare… vi som ville bygga startups
(Jag gav upp.)
Solem-sammanfattning:
– Ny teknik ger små aktörer möjlighet att slå igenom på marknaden! Skapa fokus på små företag med galna idéer.
——
Så kommer Heidi Avellan från SDS upp på scenen och säger på klingande finlandssvenska:
– AI är en möjlighet, men även ett skitstort hot! Politikerna måste agera; EU har ett enormt ansvar för att tekniken ska ha resurser! Det som behövs snabbt är tillgångar för de små företagen. Och det kan inte styras från en plats (alltså Stockholm).
Johan Wester kliver in i handlingen igen och styr de inte alls oense eller ens spretiga deltagarna på scenen. Ingen tror att vi ligger i framkant, alla anser att AI måste tas på stort allvar och att Sydsverige ska tas på större allvar. Johan utbrister:
– AI-kunskap är en sak, tech-kompetensen är en annan, men vi kanske behöver bildning på en helt annan nivå, som mer filosofi och kunskap om ”vad det innebär att vara människa”. Jag tror att humaniora kommer att få en revival!
Avslutningsvis får publiken tjoa idéer som utbildningsministern ska anteckna och ta med sig till Stockholm:
• Mindre slöjd!
• Mer slöjd!
• Skatteavdrag på AI-tjänster!
• Hjälp småföretagen med AI-kunskaper!
• Inför ”skapande” som ämne i skolan, för skapande = innovation!
Snart börjar nästa pass! Återkommer!
—-
En av kommentarerna:
2.
AI-konferensen AI Nordic Powwow i #Lund, andra passet:
”Legal and moral perspectives on international AI”
Special focus on the new EU AI act. Regulations outside the EU. Possibilities to use and misuse AI from an democracy standpoint.
Lilian Edwards (Newcastle University) har en presentation med många punktlistor, och jag ska lite skamsen erkänna att jag inte riktigt hängde med i svängarna hela tiden eftersom kurrandet i magen (min, dårå) överröstade talaren. Hon sa ungefär:
– Vi måste balansera nyttig information om AI med riskerna med AI. Några risker kan vara spridning av:
• stereotyper
• deepfakes (både bilder & video som är helt påhittade)
• allmänt hat från ”troll”
• fake news – felaktig info som kan påverka bl.a. demokratin
• copyright & dataskydd
• jobb som försvinner, ”Global South data enrichment”
• miljöpåverkan.
– ”The EU AI Act” är begränsad, för den ligger inbäddad bland massa andra regler. Den styr nästan inget av det som vi håller på med nu. Den fokuserar stort på risker!
– Det finns faktiskt en regel som säger att om man chattar med en AI, måste AI:n tydligt tala om att den är en AI. Människan som chattar ska inte tro att det är en människa i andra änden. Men hur många följer denna regel?
Vi läste på skärmen:
”Human oversight shall aim at preventing or minimising the risks to health, safety or fundamental rights that may emerge when a high-risk AI system is used in accordance with its intended purpose or under conditions of reasonably forseeable misuse.”
Kanske kan texten ovan sammanfattas så här: ”Vi människor måste minimera risker som kan uppstå i och med AI.”
– Lagarna räcker inte till just nu; tekniken tar sjumilasteg och ligger så långt före det svaga regelverk som finns. Men EU:s regler är än så länge det bästa vi har. Kina har massa regler, men staten/regeringen kommer inte att använda lagarna på sig själv, utan på tech-bolagen.
Avslutade Lilian Edwards.
Näste man till rakning!
——
David Kaye (University of Californa) är en professor som hamnade i Lund pga. ett Fulbright-stipendium, och han hade lockats våldsamt eftersom ”södra Californien och södra Sverige ju är så himla lika”. (Han åker av förklarliga skäl hem till värmen om en vecka.) Han förklarade:
– Vi behöver upprätta tydliga regler om hur vi ska hantera AI när det gäller mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, åsiktsfrihet och det faktum att företag måste ta hänsyn till mänskliga rättigheter och andra relaterade principer.
Fyra obesvarade frågor är:
• Hur mycket ska mänskliga rättigheter styra utvecklingen av AI?
• Vad förväntar vi oss att företag tar hänsyn till?
• Hur pass transparenta ska AI-företag vara och vad ska befolkningen resp. regeringen veta?
• Hur ska man kunna hantera de tekniska uppfinningarna och samtidigt tänka på mänskliga rättigheter och utöva ett sant kritiskt tänkande?
Heidi Avellan återvänder upp på scenen och säger att det ju är bra att EU i alla fall har gjort något.
– Men visst är det för lite och för sent? Teknikutvecklingen går så snabbt; hur ska juristerna som jobbar inom EU hinna med? Är det ens möjligt? frågar hon.
– Njaa, jag vet inte, svarar David Kaye, fast med väldigt många fler ord.
– Jo, men problemet är ju inte att ta fram regler, utan att få alla instanser att sedan följa reglerna, svarar Lilian Edwards.
Hon fortsätter med en klok jämförelse med bilindustrin; den bygger ju på och blomstrar trots (eller på grund av) alla lagar och förordningar.
En fråga från publiken:
– Visst MÅSTE väl AI påverka de mänskliga rättigheterna på massa olika sätt?
– Ja, svarar Danny Kaye, nej förlåt David Kaye. (Och förklarar vad han menar med det.)
– Ja, svarar Lilian Edwards. (Och fyller på med lite mer info.)
Och därmed var vi 15 trevliga minuter sena till lunchen!
Två av kommentarerna!
3.
AI-konferensen AI Nordic Powwow i #Lund, tredje passet:
What’s happening right now in AI?
(Johan Wester skrattade högt åt detta ohemult stora ämne. För att komprimera och bredda på en gång, pratar de fyra talarna om fyra helt olika ämnen inom
AI: programmering, matematik [liksom], hälsovård och juridik)
In kommer Emma Söderberg, som förklarar hur programmeringen har gått från ettor och nollor till bokstavskoder som kräver massa verktyg … som alla programmerare hanterar plättlätt. Numera samarbetar programmerarna hela tiden – ingen sitter ensam framför en skärm.
(Alla ord snurrar i huvudet på mig – Copilot, Stackoverflow, Chat-GPT, Large Language Models, prompting, testing, testing, etta, hörbarhet nolla, vem ska man tro på, tro på …?)
Emma the Programmer ställer två frågor som hon inte kan svara på:
– What happens when a program is just a prompt away?
– If LLMs can program, will we need programmers?
Sedan rusar hon iväg till ett möte på dotterns skola, och jag tänker på mig själv och mitt skrivande:
– Vad händer när ett långt och välskrivet kåseri trollas fram på ett par sekunder genom en enkel prompt?
– Om Ai kan skriva roliga och intressanta texter, behövs väl inte jag?
——
Kalle Åström (Lunds Universitet) lägger upp en gammal artikel från 1960:
”Den orimliga effektiviteten hos matematik i naturvetenskapen”
Han säger att 2024 hade man kunnat skriva en artikel med rubriken ”Den orimliga effektiviteten hos generativ AI”.
Kalle demonstrerade enkel matematik genom att placera 19 bilder av sig själv i ett koordinatsystem och sedan komprimera allt till endast två pixlar. Med hjälp av dessa pixlar kunde han sedan återskapa de ursprungliga 19 bilderna.
– Vad som händer nu är att sådana här modeller där man ber AI göra om text, bild, video, musik, vektor och till och med LIDAR-data till vilket medium som helst – och dessutom kombinera dem.
(LIDAR – Light Detection and Ranging – är en avbildningsteknik som mäter avstånd till ett objekt eller en yta med hjälp av laserpulser. VEKTOR – Vectorization for Embedding Knowledge Tasks with Reduced Overhead – är en teknik som omvandlar data till vektorer av numeriska värden för att underlätta beräkningar och analys inom AI.)
AI integreras numera i program som Word, Outlook, PowerPoint och Photoshop och LLM fungerar både som ordbehandlare och sökmotor samtidigt. AI är redan någorlunda integrerat i
• hälsovårdens forskning och diagnoser samt för analyser och förutsägelser av pandemier
• robotik
• syntetisk data/dataskydd
• förklarbar AI (XAI) (låter ju svårförklarat)
• etiska frågor
• lösningar för klimat och miljö.
Än så länge helt oförklarligt (trots AI) är djur som är osedvanligt skickliga på att navigera:
1. Bogong-mott kan hitta fram och tillbaka över 100 mil trots sin yttepyttelilla hjärna.
2. Humlor kan navigera upp till 1 kilometer (fastän de ju egentligen inte ska kunna flyga, tänker jag).
3. Dyngbaggar kan navigera upp till 10 meter och göra massa andra coola saker.
——
Max Gordon (Danderyds sjukhus & KI samt utnämnd till ”Sveriges AI-personlighet 2023”) diskuterade användningen av AI inom vården.
Max talade om AMIE, som står för ”Advanced Medical Information Exchange”. Ett gott exempel är sensorer som varnar om patienter rör sig på ett sätt som antyder att de när som helt kommer att med buller och bong trilla omkull. Men alla (inklusive Max) anser att AI borde användas bra mycket mer inom vården.
Jag (Lotten alltså) bad Chat GPT berätta vad detta kan bero på, och fick ett kilometerlångt svar som jag kortade till fem punkter:
• Vården är en komplex miljö med många variabler och individuella patientbehov.
• Stränga regelverk och lagar kring personlig integritet och medicinsk etik skapar hinder.
• Många vårdorganisationer använder äldre system som inte är kompatibla med moderna AI-lösningar.
• Det krävs specialiserad utbildning och resurser för att implementera och använda AI-tekniker inom vården.
• Trots potentialen att spara kostnader och förbättra vårdkvaliteten på lång sikt, kan initiala investeringar i AI-teknik vara höga.
——
David Kaye fnittrar när det är hans tur att han inte kommer att använda sig av presentationsbilder, vilket enligt honom är lika absurt som att ställa sig rakt upp och ner och prata naken.
Sedan berättar han att ”The AI Advisory Board for UN” är en rådgivande grupp som skapats för att ge riktlinjer och råd om användningen AI inom Förenta Nationerna. Gruppen ska utforska och främja AI för att ”adressera globala utmaningar och främja hållbar utveckling enligt FN:s mål”.
Fyra globala frågor som diskuteras är:
• Hur kan tillgången på data förbättras för att främja mångfald och inkludering?
• Hur påverkar internationell lagstiftning och immaterialrättsliga frågor tillgången och användningen av data för AI?
• Hur används resurser som energi, inklusive vatten för kylning, för att driva AI-system och hur kan detta hanteras på ett hållbart sätt?
• Hur påverkar användningen av AI globalt de mänskliga rättigheterna och fred på jorden?
Ett exempel som tas upp är vaccinet under pandemin och frågan om global hälsa – det funkade inte alls så bra som alla hade hoppats.
Puh! Dags för fika!
En kommentar:
4.
AI-konferensen AI Nordic Powwow i #Lund, fjärde passet:
”Verktygen (det nära): praktiska tips om vad du kan göra, var du kan börja och hur du kan göra det.”
Det här passet är utformat som en frågestund med publiken i fokus. På scenen finns tre specialister i ämnet, och de svarar konkret utan att sväva ut alls, vilket förvånade mig. (Positivt!) Det är lite svårt att sammanfatta och bena ut allt som sades, men jag tar några axplock och redogör för dem och försöker sammanfatta på slutet.
Joakim Jardenberg sa flera gånger (precis som jag, trallala) att man ska lattja, ha kul, leka och testa sig fram med olika AI-modeller, t.ex. på poe.com! (Rekommenderas varmt.)
Han poängterade att vi inte ska ställa frågor till AI, utan istället instruera och interagera. Vi fick se ett ”user case” som perfekt illustrerar hur polletten trillar ner för en ovan AI-användare. Prompten var: ”Ta den här sändlistan och gör en namnlista utan mejladresser.” (Se bilden.)
Dessutom rådde han alla som inte är nöjda med Chat GPT:s svar att gå in i ”customer instructions” och lämna en instruktion om vad du vill ha för slags svar på dina promptar!
Liselott Lading inledde med att dela in AI i tre olika grupper med inriktning på vem som har ansvar för vad som görs inom respektive AI:
1. generativ AI: respektive AI har ansvaret (t.ex. Chat GPT)
2. plattforms-AI/every day AI: respektive plattform (t.ex. Microsoft)
3. din egen AI: du själv har allt ansvar.
Max Gordon har upptäckt att AI är bra på att kritisera, men sämre på att berömma eller följa instruktioner som ”skriv det här på det här sättet”. Moderatorn Patrik Kruse tipsade då om att man kan be AI faktagranska sig själv när den hallucinerar fram genomskinliga tokerier. Liselott Lading sa att hon ofta ber AI:n om hjälp när hon inte riktigt vet hur hon ska formulera sin prompt.
På temat oetiska företag och lurendrejerier berättade Max Gordon att människan har en tendens att utveckla en resistens mot sådant som lurar oss. Denna resistens fungerar tyvärr även på andra plan, som att vi nu har tröttnat så förbålt på de ideliga enkäterna om kvaliteter på produkter eller upplevelser som vi bombarderas med. Vi användare har helt enkelt slutat bry oss om frågeformulär – vilket är förödande för doktorander som har oerhört svårt att få svar på sina forskningsenkäter. (En svarsfrekvens på blott 10–20 % duger ju inte inom den akademiska världen.)
Avslutningsvis kan jag bara upprepa allas vårt AI-mantra: alla är vi barn i början, och korven den har två.
Tack för en givande dag!
Två av de berömmande kommentarerna, vilket jag tackar för!
Pssst.
Ungefär samma texter lades ut på Linkedin, men där får man inte skriva så långt som man vill så den rapporteringen känns lite rumphuggen.
Underbara England! (Jag skriver förstås England eftersom jag inte var i Nordirland, Skottland och Wales.)
En liten bildsafari kanske piggar upp? (Jag vet inte hur det är med er, men när jag ser bilder från Storbritannien blir jag så glad, så glad.)
Tescos lilla avdelning med vita bönor.Ännu en av alla kreativa lösningar vad gäller sladdar utanpå husen.En mycket, mycket snäv gränd; när entrédörren till en av lägenheterna ”downstairs” öppnas, skrapar den i grannhuset.Slingrande vägar, där alla kör som biltjuvar. Eller så bor de förstås i krokarna (pun intended) och vet precis hur vägen svänger.Trottoar? Näää. Gående och cyklande får helt enkelt ta sig fram i vägrenen. (Vilket ju är bra för alla deckare eftersom de får fler mystiska olyckor att undersöka.)Man kan inte ta för många bilder på röda, gamla telefonkiosker och brevlådor.Här ser vi att spindlarna har fått jobba ifred under en viss tid och att någon har lämnat tidsfördriv efter sig.I Ditchling var det ”open house” under hela maj, och då öppnar traktens konstnärer sina hus och ateljéer. Alla samarbetar – och vi som besöker dem bara vandrar genom den ena trädgården efter den andra!Och genom husen. In på ena sidan, ut på den andra! (Konsten var för mig mindre viktig, för jag fokuserade helt på inredning och ickemoderna kök som detta.)Det här var faktiskt ett av konstverken: ”stol stöttar dött träd”. Stilrent!Här går vi fram och tillbaka genom Herbie Flowers hus och trädgård.Strax efter ett ösregn bestämde jag mig för att klättra upp på The Beacon via den här sliriga och kletiga stigen.Det gick utmärkt, även om vädret påminde lite om svensk oktober. (Jag har mången gång pga. jackan fått frågan om jag är med i svenska landslaget. ”Mhmmmmm” svarar jag flyktigt.)En så vacker dörr! (Ingen vet hur gammal den är. Men jättejättegammal.)Tvära kast: en lägenhetskorridor med tjocka, tjocka heltäckningsmattor! Alltså i trapphuset! Galet!Min kusin och jag röjde vilt i trädgården med denna alldeles ljuvliga lilla kedjesåg som alla borde ha i handväskan!Kedjesågens avlägsna syssling fanns på Gatwick Airport, där inga normalstora matknivar av säkerhetsskäl får finnas.
– Har Brexit någon som helst positiv påverkan på er? frågade jag dem jag träffade.
– Nej. Absolut ingenting.
Klara besked.
Jävla Brexit. Väl hemkommen från England, fick jag en åthutning av Försäkringskassan. För jag hade ingen aning om detta:
”Man får resa utomlands och behålla sin sjukpenning om resan inte hindrar tillfrisknandet eller förvärrar sjukdomen.”
[Check.]
”Om man reser till ett land som inte tillhör EU/EES eller Schweiz måste man innan resan ansöka hos Försäkringskassan om att få behålla sjukpenningen under utlandsvistelsen.”
[Men faan.]
Sedan mitten av december 2023 har jag varit sjukskriven eftersom mitt yrke – bl.a. att stå på scen och skratta – svårligen utförs efter den stora chocken det ju innebär att bli änka.
Dock är ”sjukskriven” inte en dans på rosor som egenföretagare; jag måste jaga jobb inför framtiden. Jag får blott några hundralappar i veckan i sjukersättning eftersom jag tog ut pyttelite lön under det halvår som föregick Olles dödsfall, så förlusten när F-kassan drar in ersättningen är inte så stor. (Jag drog förvisso in 80 000 kr under sep/okt, men tog inte ut nån lön ur företaget.)
Det som irriterar mig är att jag enligt Försäkringskassan ju borde ha vetat detta. Att jag mådde väldigt bra i England och badade i det engelska språket inför framtida översättningsjobb hör ju inte hit. ”Det ligger på ditt ansvar att känna till att du måste anmäla resor till länder utanför EU.”
Felåt, sa jag. Och så sa jag felåt några gånger till. Och så sa jag att de kunde ju dra av alla mina pengar utan att för den skull bli arga på mig.
(Vad Försäkringskassan kommer att bli nöjda över att jag, för att vila mina sargade nerver, nu är på väg till till Olseröd, Lund & Köpenhamn, som ju alla tre ligger i EU.)
Jag bjöds av min kusin i England på en resa till hennes pittoreska by Ditchling, så jag släppte allt jag hade för händer och åkte. Det jag då hade för händer och som nu blir styvmoderligt behandlat är
en trasig ljuddämpare
ett släp med körförbud och förmodat elfel
sju trasiga lysrör i källaren
Olles telefonväxelskontrakt med djävulen
min alzheimerpappas ickefungerande konton på Handelsbanken
en nyinköpt men försvunnen rullgardin
tre trasiga handfatsblandare
en läcka under diskbänken
fyra stackars halvvakna dahlior.
Ni som inte är bekanta med dahlior ska veta att de ska pysslas om, matas och väckas som vore de pojkar i 16-årsåldern.
Den digra listan ovan och annat bekymrade mig på resan hit. Jag satt med rynkad panna och tittade på min 135-kronorslunch på ett helt ommöblerat Arlanda …
… och funderade på om en sån här resa verkligen var ett lämpligt stolleprov. Och om det där kaklet bidrog till trivsamheten egentligen. Borde jag inte stanna hemma och vrida mina händer istället?
På Arlanda var det tomt som på Berlin Brandenburg mellan 2012 och 2020, och de höga stolarna i 50 nyanser av grått knarrade som obetalda skor.
Jag satte mig och kollade på hur flygplanen utan problem både lyfte och landade trots att jag häromdagen tittade på Snöns brödraskap och fick för mig att min flygresa skulle gå åt pipsvängen på ungefär samma sätt. Dessa tankar måste ha tagit på krafterna, för jag sov under 98 % av flygresan. Piloterna behövde underligt nog inte min hjälp en enda gång.
Här i England kan jag konstatera att panta rei, allting flyter och korven den har två. För här finns ju mången trasig ljuddämpare och massa trasiga vägar, staket, hus, lysrör, fönster, broar och tänder. Det är fantastiskt att få bäddas in i det engelska språket med sorry, pardon,excuse me och please samt love.
Jag har även konstaterat att man här fortfarande ska ha antingen tröjor med stora hål i eller brallor med ännu större hål i. Eller djurmönstrade tyger över hela kroppen.
Tre glada, leopardklädda kvinnor stod och väntade utanför en lågstadieskola.
Vi har som vanligt hunnit handla på Tesco, där jag trots otaliga besök fortfarande går omkring som en Pippi Långstrump på kafferep. Jag vill se allt, klämma på allt, köpa allt – och lite därtill – samt packa in rubbet och ta med hem till Sverige.
Särskilt den här kleggiga röran.
Vi besökte Ditchling Museum of Art & Craft och en utställning om Raymond Briggs, som har bott i Ditchling. Vi fick se otalet originalteckningar och dito målningar, en fåtölj med en utspilld burk vita bönor samt garderobsdörrar, på vilka han hade målat sina föräldrar.
En text som Briggs själv skrev 1991 – om hur man absolut inte ska låna ut sina originalteckningar och dito målningar till utställningar.Se, vilket härligt stökigt skrivbord han hade! (I botten på den översta lådan till vänster hade Raymond Briggs skrivit vilka datum han hade städat just denna låda.)
Så: i England har vi det bra, även om Brexit har ställt till det på massa olika sätt. Och hur har ni det?
Det var en gång en stor bil och ett litet släp. En dag i april möttes de för första gången för en liten romantisk tripp till bilbesiktningen. Efter påsättningen knorrade bilen med emfas och påstod med ilsket lysade bokstäver att släpet inte hade bromsljusen på sig och att det minsann skulle fixas omedelbart för att inte orsaka framtida trubbel. ”Service erfordras” röt bilen barskt.
Bilens ägarinna lyssnade lika mycket som släpet, dvs. inte alls. Släpet (vars ägare är död sedan 12 december förra året och därför inte kan ställas till svars) underkändes en liten stund senare av behörig instans och beordrades service samt efterkontroll.
Släpet klär verkligen i shabby chic-modet.
Tror ni att min beskrivning ovan är början av en kioskvältare? Eller blott en blek variant på Robban Brobergs Båtlåt?
Det var en båt som sa till en annan;
”va du va stilig. Vi borde borda varann
Gjorda för varann och köla lite grann
Som bara båtar kan.”
Jag tog bilen och släpet till en mack för att köpa nya bromslampor – och fick där hjälp av dels Tödde och Mödde med liljevita händer, dels Mulle Meck med svarta dasslock till kardor.
– Jag vet inte, jag är inte så bra på bilar, sa Tödde som ändå helt frivilligt kom ut för att hjälpa mig när jag stod och såg rådvill ut. Men … skruva loss kåpan!
Jag skruvade loss åtta rostiga skruvar och stirrade in i en obegriplig röra med fyra olika lampor.
Utan att tveka skruvade jag loss en lampa och tog sedan en snygg bild, där jag ju syns.
– Men vilken lampa är bromslampan? sa Mödde bakom mig.
– Kanske den här? sa jag och visade upp den som jag hade vridit loss.
Just då trodde jag att Tödde och Mödde var en och samma person, vilket orsakade en dialog i klass med ”Who’s on First”. Jag undrade varför Tödde/Mödde hade bett mig ta av kåpan när han ändå inte visste vad som fanns under och Tödde/Mödde hävdade att han inte ens visste inte vad en kåpa var.
Jag gav upp och gick in till Mulle Meck i kassan, som log åt mig och min lampa – för det såg ju vem som helst att det var blinker-lampan.
– Titta, den här har en skrunff och en pfionk, ser du?
– Eh, jag har inte läsglasögonen p…
– Du ska inte läsa! Du ska titta!
Både Tödde och Mödde följde med mig ut igen (det var då jag förstod att de var två personer) och pekade på två helt olika lampor som skulle vridas loss. De föreslog även att jag skulle köpa femfemtisex och spreja heja kontaktytan genomkladdig.
Jag lydde.
Det är en burk smörjande 5-56 där på marken, och kontaktytan hade inget med lamporna att göra utan var själva sladdmojängen som leder el från bilen till släpet.
Inne i butiken igen stirrade Mulle Meck på de korrekta lamporna i min hand. Han himlade lite med ögonen och muttrade kollison – och gnuggade sedan lamporna mot sina jeans.
Där ser ni korrosionen (inte kollisionen) som måste gnuggas bort.Även i lamphålet måste korrosionen bort – förslagsvis med ett stukat basketfinger som funkar mycket bra när det jobbar i räta vinklar.
Oj, vad vi gnuggade innan vi vred lamporna på plats igen. Testet av bromslamporna pågick sedan med Tödde och Mödde i minst en kvart och liknade i mångt och mycket den gamla Norge-historien om blinkers-kontroll:
– Funker, funker ikke, funker, funker icke …
Bilen har nämligen även hål i avgasröret och mullrar som en epa-traktor, varför man inte kan höra sig själv ens tänka när motorn är igång. Jag bromsade, släppte bromsen, bromsade och släppte bromsen. Tödde och Mödde recenserade:
– Ibland funkade bromslysena, ibland inte. Det kanske är glapp i dem.
– När ska du på efterkontroll? sa den stora bilen till det lilla släpet ett par dagar senare.
– Vi får se. Tydligen har jag inte bara kontaktkorrosion utan även glappkontakt. Och du då, med ditt blåshål i lungan?
– Jag läggs in imorrn. Skaru med?
Tydligen är detta ett nytt avgassystem. Jag tycker att det påminner om nån i …… Trollkarlen från Oz.
I det moderna samhället är det ju inte ett större problem – eller ens särskilt vanligt – att behöva göra sig av med en hög aska. Kanske var det inte heller ett större bekymmer förr, när man eldade i köket och i varenda kakelugn. ”Förr när alla hade vedeldning, sopades askan upp från spisarna och spreds över skogsplättarna, gräsmattorna, rabatterna och grönsakslanden allt eftersom.” (Citat: odla.nu.)
Den aska jag talar om gör sig sällan bra på bild, så här kommer en annan sorts aska: den flygande.
Men kol släpade de på förr. Oj, vad alla hanterar kol i alla böcker! I Frank McCourts ”Ängeln på sjunde trappsteget” letar de frysande barnen med blåa knän efter små kolbitar i rännstenen (boken heter för jösse namn ”Angela’s Ashes” på engelska!). Sedan dog alla.
I ”En liten prinsessa” (av Frances Hodgson Burnet) släpar stackars Sara på kol än hit, än dit. Jag hittade ”A Little Princess” på nätet och sökte efter ’ashes’, men det var bara ett himla tjat om långa och tjocka ’eyelashes’. Blott en enda gång nämns aska:
That very evening, as Sara was sitting in the midst of a group of listeners in a corner of the schoolroom telling one of her stories, the very same figure timidly entered the room, carrying a coal box much too heavy for her, and knelt down upon the hearth rug to replenish the fire and sweep up the ashes.
Att jag yrar om aska här, beror på att jag i februari ansökte om att få sprida Olles aska i mörkaste skogen, i närheten av platsen där han stupade för fyra månader sedan.
Ansökan fyllde jag – trött av massa byråkratiförvirring – i alldeles fel, och en komplettering av exakt plats med fastighetsbeteckning skulle skickas in före den 18 mars. Barnen hjälpte mig genom att kommunicera med Eskilstuna kommun, som skulle okeja platsen och lämna ett medgivande. Och det kom:
Detta medgivande skapades av kommunen den 1 mars, skrevs under av markavdelningstjifen den 18 mars, och kom fram till mig den 21 mars.
Alltså för sent.
Jag skapade en ny ansökan (jättekrångligt) och skickade in kommunens underskrivna medgivande.
Då visade det sig att vi har fått tillstånd att strö ut Olles aska på en villa på Flugmötesvägen eftersom markavdelningen på kommunstyrelsen helt enkelt skrev fel fastighetsbeteckning.
Vi fantiserade om hur detta skulle kunna gå till:
– Hej, får jag komma in? Jag tänkte hälla ut min avlidne make i er vask.
– Öh, va?
– Eller vänta, kommunen har redan gett mig tillstånd. Jag kommer in.
– Näää …
– Hans vålnad kommer vara jättetrevlig. Oroa er inte!
Okej. På’t igen, bara!
Olle är förvisso aska nu, men här kommer en liten snutt från förra året när han istället skapade aska. Jag intervjuade honom om eldens lämplighet:
Fan, okänt nummer. Okej. Andas in. Andas ut. Pffffffff.
– Lotten Bergman.
– Ja hejsan! Jag ringer från Småföretagarna! Jag söker Olle!
– Jahadu. Han dog oväntat under en löprunda strax före jul.
– Oj, då beklagar jag. Jag … jag får väl stryka honom här i systemet då.
Säljarna har helt klart inte tillgång till listor över folk som inte längre finns. Inte heller finns något slags förbud mot ”hmmmmm, Olles telefonnummer funkar inte längre, äsch, jag ringer till den där som heter Lotten istället”. Jag fick nu tipset att inte förklara, utan bara säga: ”Ta bort mina kontaktuppgifter ur systemet.”
Vi får se … det låter ju så rysligt otrevligt. Men nu till mer positiva ljud!
1. – BRRRUUURR BRRRRRHHHRRRRR BRRRRRUUHHHRRRRR!!!
Jag vet inte hur just detta brummande stavas, men det ska föreställa en epa-traktor. Fast det är min bil, som förmodligen har hål i avgassystemet.
2.
Två ljud i korus: – Splatt splatt splatt, säger det från duschblandaren som är inkontinent och inte kan fokusera sig på duschdelen i konstruktionen. – Ffffffssssssss, säger nyss nämnda duschdel som ju inte har nån vidare sprutt eftersom hälften kommer ut i badkarskranen.
3. – Aj!
Jag spelar basket, trillar över en plötsligt uppdykande sten, slår huvudet i öppna skåp, klämmer foten i en dörr och skär mig i fingret på t.ex. ett trasigt glas.
Alla de tre ovanstående ”problemen” är så skönt konkreta. Bilen ska lagas den 22 april, duschblandare tror jag att jag kan fixa själv (ska bara läsa på lite) och alla smärtor är ju bara vad de är – och går oftast faktiskt att skratta bort.
– Hahahahaha!
Men så finns det saker som får mig att ta mig åt hjärtat och inte alls skratta. Vi har nu kommit till Moment 22-avdelningen i detta inlägg.
– MEN FÖRIHELVETE!
Jag kan inte strunta i språkfelet och jag kan inte låta bli att åka tåg och jag kan inte klaga hos nån instans och jag kan inte låta bli att betala trots att produkten som jag betalar för inte ger mig det jag vill ha.
– MEN GAAAH!
Min alzheimerpappa har flyttat till Eskilstuna och jag ska bli god man för honom. Fast problem har uppstått eftersom
min ansökan kom till Eskilstuna när han var skriven i Täby
min andra ansökan kom till Täby och jag skrev att han bodde i Eskilstuna trots att han fortfarande var skriven i Täby
min tredje ansökan kan inte skrivas under förrän just det datum när pappa verkligen är skriven i Eskilstuna och Skatteverket har tyvärr ”ovanligt långa handläggningstider” just nu.
– MEN SATANS FAAN!
Mitt lilla företag sitter fast i leasingavtal för en digital telefonväxel som aldrig har använts och aldrig kommer att användas. Jag kan inte komma ur detta på annat sätt än att gå i konkurs, vilket jag inte vill.
Detta skrev Olle under i januari 2023: lilla Bergmans Bokstäver lägger ut flera tusen i månaden för en oanvändbar telefonväxel som ska avbetalas till 2028. Det är helt obegripligt med tanke på hur ont om pengar vi alltid har haft. Den som jag trodde var säljaren skriver: ”Jag kan inte heller svara på varför Olle ursprungligen har köpt denna växel eller utformningen av den, endast att vi har levererat den och hårdvaror till honom. Det är inte jag som haft dialogen hos oss med Olle utan det är en av våra säljare som genomfört detta med honom.”
Men spik i foten för tusan hakar!
Kolla vilken jättehög med orienteringskartor som jag ska slänga den här veckan! Hurra!
Jag försökte prångla på Orienteringsförbundet hela högen, men de har tyvärr inga planer på ett orienteringsmuseum.
Pappa får träna pingis med andra gamla gubbar som närmar sig pensionen! Hurra!
Pappa fyller 87 i år, så de som är 20 år yngre är lämpliga motståndare.
Som jag berättade för en halv evighet sedan (känns det som), skulle jag plötsligt (kändes det som) föreläsa under två heldagar i Stockholm.
Jag var orolig, osäker, vimsig, ledsen, förvirrad och fylld av aversion inför normallivet som tydligen ska inträffa tre månader efter den största chocken någonsin. Men plötsligt hade jag gjort allt – pratat och tjoat, fnissat och varit allmänt normal som vore det före den 12/12 2023.
Så jag tänkte att det skulle jag förstås fira med ett yllestrumpsinköp.
Najs! Fyra till priset av tre!
I kassan fick jag veta att detta på skylten ovan betydde ”köp fem till priset av fyra”. Jag köpte som hämnd då bara två till priset av två. (Hur tolkar ni skylten?)
Men nu gick jag handlingarna i förväg.
Föreläsningarna höll jag i f.d. Centralposthuset på Vasagatan i Stockholm. (Vilket inte är ”Kungliga Posthuset” i Gamla stan, även om man skulle tro det med tanke på bilden nedan.)
Bara entrén gör en ju vimmelkantig av stuckatur-lycka!
Gamla posthuset bredvid Centralen är en så fin och fantastisk byggnad att man nästan får dåndimpen och önskar att man vore postkassörska 1903.
Så här såg det ut i den nuvarande entrén 1903. Den stora, vita ytan på bortre väggen målades sedan …… vilket ni kanske kan se här. (Vinkeln är bara näääästan korrekt på denna min bild.)
Om ni är det minsta lilla arkitekturintresserade suckar ni över fönster- och golvrenoveringar och det faktum att ni måste hämta postpaket i köttfärsavdelningen idag. Men det är trots historiens sorgliga vingslag underbart att befinna sig i dessa anrika lokaler i jugend och nybarock, men som övergavs av Posten strax efter en sista (konstig) renovering runt 2010.
Apropå konstigt …
Denna blåa låda står i en för övrigt stilig innergård. Det är en kvarleva från när Securitas från denna post (pun intended) skyddade Regeringskansliet, som jobbade här under en tid. Nu är den blåa lådan K-märkt och får icke rubbas eller förvanskas. Eller för den delen ens användas.
Hur som haver, nu kommer ännu mer som skaver.
Här får man inte göra nåt. Men vad har det varit? Hallå, berätta för oss; säg inte bara att man inte får röra.Man anar att en oerhört trött lappskrivare har fått nog.Vad är detta månne för spännande markeringar i marmortrappan?Aha. Allt – även en antihalksträng – kan fixas med svart silvertejp.Moderna mattors förtjänst och förbannelse: kaffefläcken måste hamna på rätt ställe!
Under min föreläsningssejour bodde jag på ett gnistrande modernt hotell med tysta hissar, mjuka mattor, led-lampor i alla skåp och lådor samt en minibar med chips dyrare än saffran och rödtjut i champagne-prisklass.
Men jag fick en spegel ovanför sängen, så det får man ju vara tacksam för.Rummets två par badtofflor var i stl XXL, vilket med tanke på min fot här väl inte kan vara mer än kanske stl 45? (Jag är ju van vid basketspelarfötter i stl 53.)Åh. Landlina. Jag lyfte luren, lyssnade till tutet och tänkte att jag ju borde ringa till nån. Men jag kan ju bara mitt eget nummer, och nån måtta får det vara på hur jag talar med mig själv i dessa dagar.Två frukostar åt jag på hotellet, och de var helt olika. Ena dagen fadd och rörig samt allmänt otrevlig, andra dagen alldeles förtjusande med kryddad varm-mat och en brie som en gammal ko hade älskat som sitt eget barn. (Underbar lagårdsdoft.)
Efter dessa två utmanande dagar bjöd Författarfonden på en minneshögtid för Olle. Vi grät så det skvalade i fyra timmar medan vi lyssnade till tal, poesi, gitarrplonk, minnen och en långsam vals i moll, spelad på dragspel.
Ungefär 15 minuter innan jag tog den här bilden, stod jag upp inför 30 personer och förklarade hulkande att vi måste inse att Olle de facto är död fastän han är så levande.
Puh, nu känns det som om jag behöver sova i en vecka. När jag nästa gång föreläser å yrkets vägnar, kommer jag att våga ta ut svängarna lite mer. Och sedan lite mer. Och så rätt som det är, kommer jag att känna mig flygfärdig!
Men precis som bröderna Wilbur och Orville Wright kraschade med Kitty Hawk år 1900, kanske även jag ligger så här hopknölad nån gång då och då. Det är helt okej.
Eftersom jag kan stava, har jag sedan jag gick på en teckenspråkskurs 1974 varit den som skriver protokoll på möten.
(Vad teckenspråk har med mötesprotokoll att göra? Jag återkommer till det.)
Jag var tio år, och skrev så gärna så. Jag antecknade vad alla sa, gjorde anföringstecken och lekte med skiljetecken och drömde om att få bli stenograf vid Riksdagen. Sedan kom jag till mina sinnens fulla bruk och ville bli världsberömd skådespelerska i Hollywood istället.
Redan som liten palt förstod jag dock att man inte hinner delta på samma villkor som de andra när fokuset går till att sammanfatta de andras pladder. Därför har jag inte
röstat ner galna förslag om finska basketcoacher
argumenterat mot fönsterbyte i en gammal kåk (rysligt, men preskriberat)
reagerat på procentfördelningen av ämnet hundar i NE:s första åtta band.
Den som skriver protokoll under ett möte är helt enkelt inte riktigt närvarande: protokollskrivarhjärnan har tagit över resonemangshjärnan. Exempel:
En mötesdeltagare säger:
– Vi borde få full ansvarsfrihet i styrelsen och avlönas rikligt samt belönas med diamanthalsband efter varje årsmöte och dessutom vill jag ha mat på torsdagsmötena och glöm för all del inte att jag vill ha citron till alla måltider inklusive eftermiddagsfikat. Protokollföraren tänker: – Hmmm, måste ju bli en punktlista av den där uppräkningen, citroner, hmmm.
Men hur gör vi med de digitala mötenas anteckningar? Hur gör ni? Jag har några frågor!
Datorn (eller mobilen) är ju upptagen med själva mötet, och där är det definitivt någon som vill dela sin skärm. Ska man då ha en annan dator/mobil att föra anteckningar på – eller köra med penna och papper? Eller en padda kanske?
Använder ni AI och spelar in rubbet för att sedan be AI sammanfatta? (OBS: Mycket få organisationer tillåter inspelningar, så för mig är denna variant bara hypotetisk.)
Är de färdiga protokollmallarna tillfyllest eller känns de omoderna/formella/onödiga?
Har ni någonsin stött på en perfekt ordförande som faktiskt sammanfattar det som t.ex. en babbeldeltagare bubblar om?
Detta är anledningen till att jag frågar om protokollupplevelser. Jag ska obegripligt nog hålla kurs i ämnet den 13–14 mars.
Och hur var det nu med mötet där den tioåriga lilla Lotten skulle skriva protokoll bara för att hon hade gått på teckenspråkskurs?
Ja, läraren var verkligen döv, och när jag hade roat kursdeltagarna genom att bokstavera G-R-I-S (you had to be there), skrev hon på en lapp nåt i stil med:
Efter lektionen ska jag på ett möte. Följ med, anteckna vad alla säger och när jag ”pratar” låtsas du att du översätter åt mig. Jag kommer att skriva vad du ska säga.
Mötet handlade om rosplanteringar; mer minns jag inte. Dock var jag pga. mammas rosfäbless helt bekant med rosors namn och hade inga problem med att förstå vad de pratade om: New Dawn, Queen Elizabeth, Dronning Ingrid …
Min vän Jonas Söderströms bok ”Jävla skitsystem” har – om den har öron – ryckt till och undrat vad som står på många gånger de senaste veckorna.
– JÄÄÄÄVLA SKIIIIITSYSTEM!!! vrålar jag så att det skallrar i Olles 13 gitarrer, balalajkor och ukuleler.
Sedan min djefla man dog, har jag nämligen kommunicerat dagligen med knapptonvals-instanser. Så här:
– Din plats i kön är 37. Just nu är det många som ringer. Du vet väl att du kan logga in och göra dina ärenden digit… – NEJ DET KAN JAG INTE FÖR DET HANDLAR OM BOLÅNEN OCH DÅ MÅSTE MAN PRATA MED EN RÅDGIVARE SOM HAR LICENS! JÄVLA SKITSYSTEM!
Eller den här: – Tryck 1 om du vill att vi ringer upp dig. Tryck 2 om du vill tala med en handläggare. Tryck stjärna om du vill höra alternativen igen. Tryck 3 om du godkänner att vi ringer upp dig för en kvalitetskontroll. Tryck 4 om du vill ha alternativen på engelska. Samtalet kommer att för din egen säkerhet att spelas in.
Här tappade jag fokus eftersom de som vill ha alternativen på engelska kanske inte förstår svenska, så jag blev lite sen med att dutta på ettan. Och då hände inget. Jag fick höra alternativen en gång till, och duttade på ettan igen. Inget hände.
– Du har inte gjort något val. – JAG HAR VISST GJORT ETT VAL! JÄVLA SKITSYSTEM! – Du har inte gjort något val. Tryck 1 om du vill att vi ringer upp dig. Tryck 2 …
Ja, ni förstår. Den s.k. ”vilopulsen” gick och gömde sig i december och kommer inte att komma fram ens om jag lockar med sömntabletter. Oh, apropå det!
I min iver att rensa ut gamla kläder, papper och fula mattor, stod jag plötsligt med näsan i medicin- och vitaminburkar från tidigt 2010-tal.
Man får ju inte slänga gamla piller; jag går naturligtvis till apoteket med dem. Först måste de dock tas ur kartonger och burkar samt sprättas loss ur kartor, för sånt vill apoteken inte ha. (Jag försökte resonera med personalen eftersom det känns tokigt att blanda morfinpreparat med fiskoljekapslar. Men nej, den femman gick inte.) Och apropå sånt som jag hittar när jag rensar …
Hårddiskar, där de äldsta är från mitten av 1990-talet …
Mitt i rensningen fick jag ett plingeliplong om att en betalning inte hade gått genom. Tre timmar senare (och 923 olika tonvalsduttningar) visade det sig att kortet hade spärrats tillfälligt ”av ingen anledning”. Japp, så sa banken – och tog bort spärren.
Och nu till dagens fråga. Förutom alla musikinstrument i huset, har jag även teknisk musikutrustning som jag inte vet vad jag ska göra med.
Vad är detta?
Blodtrycket är fortfarande åt helskotta, men jag tar hand om mig eftersom jag
blir väl omhändertagen av barnen och grannen
äter mycket och gott och serveras vin lite då och då
träffar kompisar varje dag
pratar om språk i radio
spelar basket
får den stora äran att vakta barnbarn
vågar be om hjälp
har vågat tacka ja till att föreläsa på Företagsuniversitetet om tre veckor.
Och så ska jag tydligen bli vacker, för jag får fortfarande skönhetsprodukter i present av folk!
En svensk tiger. (Detta är jag, iklädd en närande ansiktsmask som någon gav mig. Varför man ska se ut som en tiger under jäsningen vet jag inte.)
