Vi vaknade på Fyne Glamping till ett strålande solsken, feeling för morgondopp i Loch Fyne och en frukost bestående av hembakta scones i glaskupa, smör i glaskupa och sylt i små pytteburkar. Kaffet var utsökt, teet smakade damm såsom britter tycker att te ska smaka (de fnyser åt Earl Grey) och vi hade inget mer att önska.
Den lilla promenaden till stranden går via en smal bilväg där både galningar och lastbilar kör i 100 knyck. Vi kände oss som tioåringar där vi stod och försökte hitta ett lämpligt tillfälle att trippa över. Medan vi tittade åt vänster och höger och vänster och höger igen, rabblade vi:
– Ingen buss, ingen bil, ingen krokodil! SPRING!
Jag ska nog börja träna på ”20 meter sprint utan uppvärmning”.
Vi körde till Inveraray för att insupa atmosfären och fish ’n chips-ångor, och hittade där ett litet fängelsemuseum med skotskrutiga fängelsedräkter och bebiskläder med texten ”I just spent 9 months inside”.
Skotten i sällskapet är av Clan MacDonald (MacDonald of Clanranald), som av historiska skäl hyser djupt agg mot Clan Campbell. Det beror på att MacDonald länge var en av de mäktigaste högländska klanerna, men så kom Campbell (som hade fler och intensivare kontakter med hovet) och stökade till eftersom de knaprade in på MacDonalds områden. Bråk och tjafs dagarna i ända, men det kan man ju stå ut med.
Sedan hände det som är komplett oförlåtligt – massakern i Glencoe 1692.
Englands och Skottlands gemensamme kung William krävde på kungars vis att alla klaner skulle svära lojalitet till honom personligen före den 1 januari 1692. MacDonalds i Glencoe hamnade i trubbel eftersom byråkratiskt krångel försenade deras svärande.
Regeringen (som var synnerligen Cambell-vänlig och faktiskt orsakade byråkratiförseningen med flit) skickade då iväg regeringstrupper som inhystes hos Clan MacDonald of Glencoe. Enligt traditionen bjöds soldaterna på mat, sängplats, dryck och gästfrihet under nästan två veckor. Plötsligt kom ordern ”Put all to the sword under seventy”, vilket betydde att alla (stridsdugliga) män under 70 år skulle dödas. Sagt och gjort. Alla kvinnor och barn som stod i vägen mejades förstås också ner, och de som överlevde flydde ut i snöyran och frös ihjäl. Ett fåtal överlevde för att de hade gömt sig tillräckligt väl.
Därför kan man ana Skottens aversion när vi valde att intaga en liten lunch hääär …
Kvällen avslutades i det skotskaste av sammanhang: med hemgjord haggis och whisky därtill.
Nu ska vi ut på vägarna igen!
Åh nu börjar ni komma upp mot James och Claire Frasers trakter, där handlingen i de första av Gabaldons ”Främlingen-böcker utspelar sig.. Fort William var fängelset där rödrockarna förvarade uppstudsiga högländare.
Oj så SG och jag utforskade trakten runt Stirling Castle och Inverness och Culloden. Det är
något av det bästa man kan ta sig för att resa i Skottland.
Bra, Hyttfogden – vi suger åt oss alla tips som vore de champagnedroppar i en nålfiltsmatta eftersom vi är relativt oplanerade!
Så bra att ni fick haggis till slut!
[…] vaknade – helt olikt gårdagen – på Fyne Glamping till ett hällande regn, kalla tår och frusna örsnibbar samt en frukost […]
Inverary och slottet är nog de vackraste trakterna jag sett i Skottland, och då var jag mycket överallt för 25 år sen. Jag bodde ett par veckor i Cambeltown, väldigt söt stad.
Isle of Mull där västerut på sista kartan, är det där som Paul McCartney hör hemma? Mull of Kentyre eller hur låten nu stavas.