Jag brukar av hävd och vana packa ungefär 20 minuter före avgång. En gång runt 1990 blev det så illa att jag ända tills det var dags att gå hemifrån letade efter flygbiljetten och därför inte hann packa mer än tandborsten när jag och en redaktörskollega åkte till Umeå för att träffa Nationalencyklopediskribenter. Kollegan diskuterade länge och väl det faktum att jag reste utan underklädesombyte och mascara, för si det hade han aldrig varit med om.
Avresan sker inte förrän på söndag, så ni förstår att jag har blivit en bättre människa?
Jag, Sextonåringen, Tjugotvååringen och spanjoren ska åka till Lloret de Mar strax utanför Barcelona, där vi ska delta i en basketturnering i tre olika lag:
Eskilstuna Baskets elitdamlag med bl.a. Tjugotvååringen.
Eskilstuna Baskets jättekonstiga gubblag med landslags- och elitinslag med bl.a. spanjoren.
Eskilstuna Baskets damer B-lag med bl.a. mig och Sextonåringen.
Ja, jag ska alltså spela. Knävlarna kommer att protestera, jag kommer att bli utfoulad, vi kommer att dricka massa vatten och solen kommer att lysa över oss och allt kommer att vara så förtjusande så.
Ni kommer att den 20 juli vara SÅ trötta på rapporter om skavsår, hotellfrukostar och bläckfiskmåltider.En på fibrer väldigt fattig – men typisk spansk – frukost.
Efter färdigspelad turnering åker vi till spanjorens hemstad Ferrol, där hans föräldrar (som 2012 trodde att de skickade sin 18-åring till Sverige på ett par månader) ska leka med oss i tio dagar.
I Ferrol ser det ut så här.Fast i Eskilstuna ser det faktiskt ut så här, så det är inte så stor skillnad om man tänker efter.
Förutom allt som man av rent sunt förstånd förstår att man ska ha med sig (pass, pengar, piljetter, matchdräkt, foppatofflor, liniment, kamera och solskydd) har jag tänkt ut
idrottstejp
hatt
öronproppar
Försäkringskassans blåa plastkort
tvättmedel
spork
klädnypor
äggfodral (never leave home without it).
Äggfodralet from heaven (eller om det var Berlin).
Estudiado español durante tres meses con Duolingo. Ibland går det bra:
Man skulle ju kunna tro att Sveriges ödsligaste perrong ligger i Åmål. Eslöv. Tranås. Kymlinge.
But nooo.
Tjugofyraåringen (som vi idag kan kalla Erik) och hans flickvän (som vi idag kan kalla Frida) kom till Mälardalen från Lund i fredags. Samtidigt fastnade alla tåg i Åkarp (även det vid en rätt ödslig perrong) och alla bilar vid en bro i Södertälje pga. en olycka – den blev så sned att folk inte kom fram till små grodorna i tid utan fick hoppa omkring mellan bilarna. Erik och Frida missade tåganslutningen i Södertälje Syd med sju (7) minuter, vilket de visste redan när de satt på tåget.
– Alla som ska till Eskilstuna: kom till servicevagnen! sa högtalarna på enbart svenska eftersom alla som ska till Eskilstuna i semestertider ju kan svenska.
Erik, Frida och en annan resenär anmälde sin närvaro och behov av transport till Eskilstuna. Det här är Erik van vid eftersom han redan 2010 lärde sig vad en ersättningstaxi är för något. De kom fram till Södertälje Syd och gick mot taxibilen när Frida lade märke till en till synes förvirrad man som verkade leta efter något. Han försvann i den snabbt uttunnande folkmängden och de tre som skulle till Eskilstuna började packa in sig i taxin. En man som skulle till Strängnäs kom och frågade om han skulle kunna hänga på istället för att ta en egen taxi dit, och alla tyckte att det var en bra idé.
Ungefär så här såg det ut i den ljusa midsommarnatten.
Men i Frida gnagde det. Den förvirrade mannen … hur gick det för honom? Skulle hon strunta i honom? Bry sig om honom? Leta efter honom? Utgå från att hälsan tiger still? Försena alla taxiresenärer ytterligare? Hm.
– Ursäkta, jag måste springa och kolla en sak! sa Frida och rusade in i stationshuset.
Efter en stunds funderande sprang Erik efter och fann henne ensam i stationshuset som var tommare än en busshållplats i Österforse.
Det är så tomt i stationshuset i Södertälje Syd att inte ens det enda caféet fastnar på bild.
– Han är inte här, sa Frida bekymrat.
– Jag tar perrongerna! sa Erik. Gå tillbaka till taxin och säg att jag strax kommer!
Stationen Södertälje Syd har sex spår och alltså tre perronger. Erik är en noggrann grabb som inte lämnar något åt slumpen, så han bestämde sig för att kolla på hela perrong 1 (se längst ner på bilden). Och 2 (se i mitten på bilden). Samt 3 (se där, vid stjärnan).
Längst bort på den tredje och sista perrongen hittade Erik alltså den förvirrade mannen, storgråtande.
Ungefär så här. (Nej, Erik tog ingen bild.)
Mannen kunde ingen svenska och hade därför inte haft den blekaste aning om att han skulle ha kommit till servicevagnen eller att han skulle ta taxi och eftersom alla människor var borta och alla informationsskyltar var släckta, var han förtvivlad. Erik försökte kommunicera med honom, men inte förrän han sa ”Eskilstuna” lyste den gråtande mannen upp. Han sa:
– Trouble. Train. Eskilstuna.
Erik och den ledsne mannen gick till taxin och plockade ut Strängnäsmannen som trots allt fick skaffa egen transport hemåt och Frida lyckades få ur den snyftande att han kom från Vietnam. Väl framme i Eskilstuna en dryg timme senare, sa han ”thank you my friend” till Frida och gick med bestämda steg mot solneduppgången.
Sveriges allra ödsligaste perronger finns alltså enligt mig vid Södertälje Syd.
Förra sommaren överraskade barnen och spanjoren oss med en massa kraaaav på sommaren. Jag och min djefla manskakade på huvudet, lade pannan i djupa veck och armarna i kors, satte oss ner av pur förvåning och undrade hur detta kunde komma sig.
Räcker det inte med att bara bada i sjön?
Oh, and here we go again. Utan vår vuxna inblandning, blev vi plötsligt inbjudna till att (på Google docs) kommentera och redigera ett textdokument med följande innehåll:
BERGMAN’S BUCKET LIST sommaren 2016
sov ute
släng 5 saker ur källaren
baka något nytt
besök 5 stränder
spela brännboll
läs 10 böcker
spela streetbasket
beställ 3 okända pizzor
städa skafferiet
bada 25 gånger
dyk från ett hopptorn
var ute med bilen i 9 timmar titta inte på en skärm på ett dygn
ställ en intressant fråga till farmor/mormor/morfar
gå på café i Torshälla
se på Planet Earth i minst 2 timmar måla trappsteg
använd Nationalencyklopedin istället för Google
skicka ett pappersbrev till en vän
utforska en övergiven byggnad
se en svartvit film
var ute 12 timmar i sträck
lära sig 10 intressanta ord (valfritt språk)
förklara imperativ och skillnaden mellan t.ex. släng, slänga, spel, spela samt dyk och dyka
Vi häpnar.
Och tänker ”jamen brännboll är ju kul”. (Bild från efter förra sommarens brännbollskamp.)
Om man tar en nypa Phileas Fogg, en skvätt Günter Wallraff och lagom mycket Anna Odell, så har man Elizabeth Cochrane (1864–1922) eftersom hon låtsades vara galen, skrev om det och sedan åkte jorden runt. Om henne finns mycket att läsa, men årtal och detaljuppgifter varierar i alla källor – så läs med en nypa salt till hands.
Och så här såg hon ut: Elizabeth Cochran(e).
Det är så trevligt med företagsamma människor. Jag samlar på dem i minnet och kan säkert räkna upp … en … eller två. Elizabeth Cochrane, som hade tio halvsyskon och ungefär fyra helditon och som var så försigkommen sååå redan som liten, borde faktiskt vara kändare än hon är.
Hennes pappa (som var far till alla ungefär 15 ungarna) dog när Elizabeth var sex år och för att kunna försörja sina barn, gifte den unga änkan om sig med en skitstövel. Tvärtemot dåtidens seder och bruk, ansökte mamman efter några år om skilsmässa och för att den skulle godkännas fick barnen vittna om skitstövelns skräckvälde.
– My stepfather has been generally drunk since he married my mother. When drunk he is very cross and cross when sober, förklarade Elizabeth i rätten.
Elizabeth i 17-årsåldern.
Efter den beviljade skilsmässan kämpade mamman för att hålla liv i sin familj och Elizabeth bestämde sig snabbt för att utbilda sig till lärare för att kunna bidra lite –för det var ett av de yrken som man som kvinna faktiskt kunde utbilda sig till. Men något annat kom i vägen: brist på pengar och en påtvingad flytt.
År 1885 publicerade en lokaltidning en artikel (”What girls are good for”) om hur kvinnans plats var i hemmet, gärna stående vid spisen födandes barn. Elizabeth Cochrane blev vansinnesarg och skrev under pseudonymen ”Lonely Orphan Girl” ett ilsket brev till tidningen – vilket förändrade hennes liv. Chefredaktören efterlyste henne med en annons i tidningen och vips, gav hon sig tillkänna och pang, fick hon pga. sin drivna stil jobb som journalist under namnet Nellie Bly (nu nickar ni kanske igenkännande). Och swooosch, så gjorde hon sig ett namn som kvinnokämpe när hon skrev om orättvisor, diskriminering och fördomar. Som av redaktören plötsligt sattes att skriva om klänningar och blommor.
På eget initiativ – så att hon skulle slippa klänningarna och blommorna – åkte hon till Mexico för att skriva om förhållandena där, vilket hon gjorde såpass effektivt att hon blev utvisad. Väl hemma igen fick hon bara skriva om blommor och klänningar igen, så hon lämnade en liten lapp på chefredaktörens skrivbord (”I’m off for New York. Look out for me. /Bly”) och inledde sitt nästa projekt: att i N.Y. spela galen för att bli arresterad och inspärrad på mentalsjukhus.
Hon lyckades, och fick sedan skriva spaltmeter om sin upplevelse och det tio dagar långa experimentet med hårt stryk och isbad samt tvångsmatning med skämt smör, vidrig buljong, ruttet kött och bröd som var som torkad deg och vatten som luktade skunk.
På liknande sätt tog hon sig in i ett kvinnofängelse och i en textilfabrik med barnarbetare – för att skriva om det och förhoppningsvis initiera förändringstankar.
År 1872 kom Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar”, och inspirerad av den gjorde Elizabeth Cochrane 1889 en jordenruntresa på 72 dagar via bl.a. båt, tåg, ballong och åsneskjuts.
Strax före avfärden fotograferades hon. Ingen rullväska här inte.
Privat var hon tydligen impulsiv – som 30-åring träffade hon en 73-årig industriman som drev många olika företag och som gärna gifte sig med henne utan betänketid. När han dog nio år senare, drev hon företagen som ingen annan hade gjort före henne – arbetarna fick bra betalt och förmåner som utbildning, hälsovård och bibliotek på arbetsplatsen. Tyvärr hjälpte det inte det minsta – några anställda försnillade pengar så att företaget gick i konkurs. Andra anställda stämde henne och hon flydde till Wien. När hon kom tillbaka till USA, hade hennes mor och syskon bosatt sig i hennes hus och vägrade flytta därifrån, så hon fick stämma dem för att få bo i sitt hem igen …
Och så tog hela det företagsamma lifvet slut när Elizabeth som 57-åring – precis när hon hade adopterat ett barn – dog i lunginflammation.
Men 2002 uppmärksammades hon igen, när hon blev frimärke precis som Zlatan och Foppa.
När jag själv har varit osedvanligt företagsam, har det faktiskt skett med enorm hjälp av slumpen. Jag råkade skriva brev till Nationalencyklopedin om min egen förträfflighet och förmodad kompetens som redaktör, jag råkade träffa min blifvande djefla man och vi råkade köpa ett stort hus 60 mil från vårt hus i Skåne, jag råkade bli kåsör och sedan råkade jag föda fem barn.
Nej, förresten. Det där sista var en lögn: de fyra första barnen kom till ytterst målmedvetet. Det femte var däremot ren slump – vi misstänker att storken var inblandad.
Hej kära slumpen! Jag skulle vilja åka runt utomlands och hålla en herrans massa föreläsningar inför utlandssvenskar. Eller åka jorden runt på 180 dagar (varför hasta?). Eller bli basketproffs i en pensionärsliga. Okej?
Så okyrklig och ickereligiös som jag är, borde jag ju inte bry mig särskilt mycket om psalmsång på skolavslutningar. Men tjosan, så tvärtom jag känner!
Broder Jakob, Orangeluvan och jag 1977. Jag hade designat min outfit helt själv, tryckt mönstret och sytt på förlängningen på jeansen. Och jag ansåg mig vara vansinnigt flott! I träskor.
Fly mig genast en kyrka och en falsksjungande församling så att jag får ta i från tårna i:
Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.
––
De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna
som räcker året om.
I denna ljuva sommartid
Gå ut, min själ, och gläd dig vid
Den store Gudens gåvor.
Se, hur i prydning jorden står,
Se, hur för dig och mig hon får
Så underbara håvor.
––
Av rika löv är grenen full,
Och jorden täckt sin svarta mull
Med sköna gröna kläder.
De fagra blommors myckenhet
Med större prakt och härlighet
Än Salomos dig gläder.
Nu ser ni framför er hur jag när jag sjunger, rynkar pannan vid orden som jag inte riktigt förstår – jag är ju liksom bara åtta år här, på min första skolavslutning:
– Värmaaa? Ah, det måste vara felstavat.
– SIG solens strålar närma … vem närmar sig och hur? För om det är solens strålar som närmar sig är det ju felskrivet.
– Fagrrra? (Med skånskt uttal, för detta var i Lund.) Faaaagrrrra?
– Lunden? Hm, då sjunger man förstås ”luleåt” i Luleå.
– Håvor? Hallå, nu har de skrivit fel igen.
– Salomon, det är ju skidor. Jättekonstigt.
Med detta vill jag egentligen bara ha sagt att jag inte alls är särskilt irriterad över de små religiösa inslagen som vi stöter på vid jultid och skolavslutningarna. Äsch, se det som lite allmänbildning bara!
Jag, Broder Jakob och Orangeluvan på skolavslutningen 1981. Våra tröjor (inklusive pappas röda som skymtar i höger bildkant) hade jag köpt på JC, där jag helgjobbade och lärde mig att med en snabb blick bedöma storleken på folks rumpor.
Jag gillar som bekant the bad boys inom idrott. Frank Andersson som varvade nacksving med nattklubbsdans, Patrik Sjöberg som rökte och drack öl, Zlatan som säger vad han vill (oh vad vi kommer att sakna honom). Men jösses vad de ligger i lä bakom Muhammad Ali (1942–2016).
Han var faktiskt 191 cm lång, Muhammad Ali. Beatlarna var lite mindre.
Muhammad Ali sa bland annat:
– I’m young; I’m handsome; I’m fast. I can’t possibly be beat.
– It’s hard to be humble when you’re as great as I am.
– If you even dream of beating me you’d better wake up and apologize.
– I’m so mean, I make medicine sick.
– How tall are you? So I can know in advance how far to step back when you fall down!
Muhammad Ali har som bekant inte varit sig själv på många år. Kanske hade han drabbats av Parkinson även utan sin boxningskarriär, kanske inte. Hur som helst är han faktiskt den enda boxare som jag kan titta på in action utan att må illa av våldet – han dansade och duckade och dängde sedan endast till motståndarna när han var säker på att träffa. Hårt.
Kolla här (stäng av ljudet, musiken i klippet är helt onödig):
Mina egna erfarenheter av boxning är oerhört begränsade. Rocky och andra filmer har jag förstås sett, men när de ska till att slåss, blundar jag. Det närmaste en boxningsring jag har kommit var när jag var redaktör på Nationalencyklopedin och fick ansvar för ämnet ”idrott” (jag hade geografi, drama, dans, teater och litteratur sedan tidigare). Plötsligt kom ett brev från den jättearge boxningsexperten O. Johansson, som hade hittat en massa fel i en artikel som han hade skrivit och en tidigare reaktör redigerat. Han skrev ord som ”klåpare” och ”skandal” samt ”okunnig” och ”idioter”. Jag skrev ett svar (på korrespondenskort av hård papp med ”Nationalecyklopedin” i relieftryck):
Hej!
Det här måste förstås utredas. När jag hittar den skyldige, är det bara helt sonika en rak höger från mig som gäller.
/Lotten Bergman, nypåstigen redaktör
Det fick ett par dagar (postgången, ni vet). Så kom ett kort svar:
Vasst och juste svar. I like.
/O.J.
I mina Aktuellt-årsböcker står det spaltmeter om Ali, och de är särskilt intressanta eftersom artiklarna är från den tiden. Han var i början av 1960-talet inte alls särskilt populär, bl.a. eftersom han bara babblade om hur fantastisk han var och inte skrädde orden och alltid (på gott och ont) sa precis vad han tyckte. Hans namnbyte (från Cassius Clay 1964) förvirrade journalisterna i flera år.
Artikel från 1965.
Men all heder åt Muhammad Ali, som hårdnackat vägrade åka till Vietnam. Hans straff blev bl.a. avstängning från boxningen och utfrysning från alla medier, vilket hade kunnat vara slutet på karriären … Men kolla här hur han uttrycker sig – han är jättearg:
Jag skulle bli skådespelerska. Detta är ett faktum eftersom jag är bäst på att stå på scen och dessutom alltid har haft osedvanligt lätt att lära mig repliker. Så det så.
”Lysistrate” skrevs av Aristofanes år 411 f.Kr. Jag ber att få upprepa: år 411 f.Kr. Och den handlar om en sexstrejk. År 411 f.Kr. Den är fantastisk.
Sextonåringen har i fyra veckor intensivstuderat denna underbara pjäs och med sina finfina gener roats storligen av att den 2 juni få hålla en monolog och i toga springa omkring på en scen – om än blott i skolmiljö och alls inte på Dramaten.
Kuriosa (som lätt skulle kunna klassificeras som fakta eftersom allt är sant):
En glad Ingvar Holm.
Våren 1986 läste jag drama-teater-film vid Lunds universitet. Det är den i särklass roligaste utbildning jag har gått och den som jag har haft minst nytta av senare i livet. Mot terminens slut spelade vi upp Lysistrate, där jag hade den stora äran att få överraska institutionens professor Ingvar Holm genom att dra upp honom på scen och läsa några repliker mot honom. Bland annat fick jag klappa honom på magen och påpeka att han nog var gravid.
Antiklimax
Efter intensiva veckor där Sextonåringen har spelat in motspelarnas repliker på telefonen med lagom långa pauser för sina egna repliker och verkligen gett sitt allt, kom idag själva … eh. Slutet? Sextonåringen fann att teatergruppen under gårdagen hade dragit ner föreställningen till hälften och att hennes tid på scen låg på 2 x 30 sekunder och att hon då skulle riva av helt nya repliker. Som hon i villervallan glömde bort.
Tröst!
1. Johnny Depp hade en stor roll i filmen ”Plutonen”, men när den väl kom ut var han bortklippt till en skugga som inte sa mycket mer än mummel.
– Mhnffnmhmmm.Kevin Costners ben i ”The Big Chill”.
2. Kevin Costner syns inte alls i en av mina favoritfilmer ”The Big Chill”, trots att han egentligen är (den döde) huvudpersonen. Alla flash-backs och närbilder på hans jättedöda ansikte klipptes bort – chop-chop, ba. Och så blev filmen jähättebra.
3. Harrison Ford var Elliots rektor i ”E.T.”, men han finns i slutversionen inte med i en enda sekund.
Asså. Det ska fan vara artist; man blir ju bara besviken …? Därför kommer den perfekta avslutningen här och nu ur en annan alldeles utmärkt film: ”A Fish Called Wanda”.
Artonåringen, stilstudie. Glassätning. MED PAPPER!
Jag blir tokig på några av mina ätteläggar samt make och husbonde som envisas med att äta pinnglass med papperet kvar som en krage vid pinnen för att … JA, VARFÖR?
Fru Brahe symboliserar glassen. Kragen är glasspapperet. Hunden är en fluga.
Detta sprider sig som en löpeld. Folk vet inte hur man ber om ursäkt, hur man håller besticken i händerna, att munnen bör vara stängd under ivrigt tuggande (hej Ribbing), men GLASSPAPPERET SKA DE FAN HA KVAR!
Just nu är vi obegripligt nog bara fyra personer i huset eftersom den djefla mannen och äldste sonen är i Lund medan Tjugoettåringen och spanjoren har en egen lägenhet där de äter sina pinnglassar med papper utan mina vakande ögon. Så hur ser det ut på Lundafronten?
– Hallå, käre Tjugofyraåring i Lund. Äter du pinnglass med papperet kvar?
– Senast jag åt pinnglass var nog 2004. Men jag har 13 personer här i lägenheten, vänta ska jag fråga.
– Uh … *snyft* … Har ni fest utan mig?
– Japp, det var som jag trodde: en person äter glass med papperet kvar.
– Ställ honom i skamvån.
– Okej.
Sextonåringen protesterar mot mitt glassryande genom att äta glassen med papperet kvar precis överallt.
Jag har påverkat barnen så att de uttalar moln, dold, dusch och Lule på mitt sätt. De kan sy som jag, de kan spela basket, städa köket och köra bil efter mina anvisningar. Men när det gäller glassätning har två av fem obegripligt nog tagit efter sin far; de äter med papperet prasslande vid handen ”för att de inte vill bli kladdiga”.
Snacka om att nära ormar vid sin barm. Undergången är nära.*)
[Lååååång paus nu, där jag försöker hitta en ickesensuell men ändå kladdig bild med människor som äter glass på ett sånt sätt som människor ju äter glass. Följd av kort paus där jag erkänner mig besegrad.]
*) Jag borde faktiskt bli irriterad på vettigare saker.
1.
Ursäkta. Men. Vad faan är ett ”mineralpuder” som alla tydligen bör använda för att slippa kritiska artiklar i Aftonbladet? En googling säger att det är av 100 % naturligt ursprung, ”formligen smälter in i huden och är … ”lugnande”!
Ojojoj vad jag har försökt sudda ut varumärket, osponsrad som jag är.
Är min hy upprörd? Vad mer känner jag inte till om den verkliga världen? Jag som trodde att jag tillfredsställde alla lagom mycket med min mascara. (Den där borsten med svart kladd, ni vet.)
Det måste ju vara hemskt mycket viktigare med artiklar om mirakelkurer för trassliga knän, kass hoppspänst samt hälpaj och lårmuskelförtvining?
2.
Artonåringen åkte iväg på klassresa till skogen. Han visste att man skulle ha med sig egen mat, att de skulle sova utomhus, att det förmodligen skulle regna samt att inga vuxna skulle vara på plats.
Han kom hem efter 36 timmar och konstaterade med lugn röst att det förmodligen var ”det värsta han hade varit med om”. Det hade regnat, han hade glömt dricksvatten, han hade sovit blott tre timmar och blivit utskälld av en tjej i klassen som tyckte att han inte skulle ha glömt sitt dricksvatten. Alla andra hade lekt sanningslekar och druckit öl och han hade trivts som en fisk i en med sågspån strödd cirkusmanege.
3.
Sextonåringen – som ideligen blir uttagen till än det ena, än det andra – åkte iväg på ett distriktsbasketläger där hon inte kände en enda kotte. Hon kom alldeles för tidigt till sporthallen i Nyköping och fick roa sig på egen hand.
Hon ringde efter första matchen hem … och strålade:
– Jag gjorde alla lagets poäng i första halvlek!
– VA? Du gjorde VAD? Det är ju alldeles fantastiskt!
– Ja! Efter första halvlek låg vi under med 24–1!
4.
Tjugofyraåringen mår bra. Jag har verkligen inget annat att rapportera. Senaste sms-bilden från honom ser ut så här – när han hade träffat en numismatiker:
5.
Jag har (som vanligt, bör påpekas) klippt håret på Trettonåringen. Och nu är hans liv slut. Han kommer att döden dö för att håret plötsligt är fult och inte alls som förut. (Han har förstås fel; ungen är naturligtvis vackrast i skolan.)
6.
Tjugoettåringen har en fullständigt hopplös uppgift i skolan: hon ska skapa ett datorspel i ett visst programspråk som ingen behärskar och allt blir bara fel och nu har hon suttit med uppgiften i fyra dygn i sträck. Tacka vet jag grammatik, där fattar man ju i alla fall reglerna.
7. Vi har köpt ny spis.
Gammelspisen, som egentligen aldrig har fungerat sedan vi köpte den runt 2005. (Bilden tog efter att jag hade bänt bort golvlisten och släppt lös all skit bakom.)Alla som hängde i förra kommentatorsbåset vet att det här var den kritiska punkten. Skulle det funka? Är nolledaren ens inkopplad? (Skogsgurra sa jaaa.)JA! Den nya spisen är inkopplad – och den till och med funkar!
Den nya heter QSI7134W och är ett muskedunder med spoilers och extralysen, automatisk rengöring, varmluft och inbyggd termometer och en något bucklig baksida. Kanske har nån i ilska sparkat på den, kanske har den bara trillat omkull i fyllan och villan. Hur som helst har bucklorna sänkt priset från hutlösa 14 000 till det nästan normala 5 000 kronor, så vi är så glada så.
8.
Spanjoren mår bra och tar snart körkort och har nästan fått fast jobb och nästan blivit uttagen till svenska landslaget i en helt annan sport än basket.
Detta är min femte körkortselev. Julian ska försöka hålla koncentrationen trots att hans svärfar sitter i baksätet och … har sig.
Nu har jag ju skrivit om detta nästan varje år (t.ex. 2011, 2013). Men ser ni, det är så roligt. EBA: Eskilstuna Basketball Association, där alla som vill får lira. I år hade vi inga riktigt gamla, bara en som var född 1963 – rena rama duvungen. (Den allra yngsta var född 2003.)
Och nu ska jag tråka ut er alla med att berätta hur man skapar en sådan här hullerombullerturnering. Detta för att det kan göras på så många sätt och i så många föreningar av alla de slag – alltså inte bara idrott. Och jag vill sprida mitt evangelium! Man kan göra poäng på fel korg, snubbla med bollen rakt in i väggen med huvudet före, missa ett skott med fem meter, göra stegfel och vara blå i ansiktet efter endast tre anfall – alla bara skrattar åt allt. Stora spelare lär sig att spela mesigt försvar mot små, men kör för fullt och som vanligt mot jämnstora. Gamla tanter spelar gärna försvar på unga pojkar, gamla gubbar värmer upp genom att smörja hela kroppen med hästliniment, elitspelarna ger råd och tips till alla … och över hela alltet lyser glada leenden.
Först får folk anmäla sig! Alla är välkomna – allt från ickespelande föräldrar till elitspelare. Och de som vill trilla in senare, sätts in i ett lag som råkar ha få på plats.Sedan väljs lagnamnen av de ansvarsfulla personer som jag har utnämnt till lagledare.Sedan skapar jag lagen och försöker blanda unga och gamla och långa och korta så gott det går. Ibland blir det pannkaka t.ex. för att ett lag råkar ha fyra skiftjobbare som måste köra lastbil till Yttre Mongoliet en speldag eller för att tre i laget har fysikprov i morgon. Men då fylls lagen på med några som för tillfället inte spelar. Och ibland faller folk ifrån för att de helt enkelt prioriterar något annat. (Obegripligt.)Och så skapar jag matchprogrammet. Åtta lag som spelar två matcher per kväll under fem kvällar blir 40 matcher: alla möter varandra en gång, några möter varandra två gånger. (BH betyder inte något annat än ”Bollhuset”, där vi har två baskethallar.)Och så sätter vi igång! Här ses en damlagsspelare, en flicklagscoach (med en av sina spelare i bakgrunden) samt en ung herrlagsspelare som dessutom är med i basketlandslaget.Här har vi en lillasyster till en pojklagspelare på en herrlagsspelares breda högeraxel.De som inte spelar, tar tid (2×12 rinnande) och sätter poäng. (Vi har förstås koll på vilka lag som vinner, men det innebär bara att man, eh, vinner.)Och det är SÅ kul! (Det skiljer nio år och en halvmeter mellan dessa två spelare.)Jodå, även jag fick spela. I brist på löpsteg och fungerande knän, satsar jag förstås på ett ettrigt försvar.Och så tar det slut. De som är kvar efter allra sista matchen, får vara med om prisutdelning där den snällaste, den roligaste och den på alla sätt basketigaste får väskor, tröjor och vattenflaskor.
Jag kan varmt rekommendera detta intensiva frotterande mellan alla möjliga olika sorters passionerade människor. DUNK!
Han kom hem efter 36 timmar och konstaterade med lugn röst att det förmodligen var ”det värsta han hade varit med om”. Det hade regnat, han hade glömt dricksvatten, han hade sovit blott tre timmar och blivit utskälld av en tjej i klassen som tyckte att han inte skulle ha glömt sitt dricksvatten. Alla andra hade lekt sanningslekar och druckit öl och han hade trivts som en fisk i en med sågspån strödd cirkusmanege.
Hon ringde efter första matchen hem … och strålade:
