Nejdå, det handlar inte om övernaturliga ting, visioner eller att jag har skådat Jesus inne på toa. Det är bara en grej som jag har kommit på. Vi tar den i en trestegsraket:
- Man är eller blir hemmablind, så är det. Man ser inte de saknade listerna, man lägger inte märke till det långa näshåret som nästan når ner till överläppen och man känner inte att bilbromsarna inte tar som de borde eftersom försämringen har skett med myrsteg under 25 år.
- Man ser plötsligt listerna, hårstrået och märker att man glider nästan in i mål när man borde stanna på fläcken. Och man blir jätteirriterad. Och man förtvivlar. ”Det är ingen idé. Det kostar för mycket. Jag har inte tid. Det kommer inte att bli bra om jag fixar det själv.”
- Man ger upp och väntar på att få bli lite blind igen.
Men jag har kommit till insikt! Lösningen har legat i bakhuvudet och lurat hela mitt liv och poppat upp lite då och då för att snabbt och bedövande lägga sig till ro igen. Jag ska i fortsättningen inte någonsin säga nej till sådant som går att genomföra. I centrum står denna vår förfärligt blommiga plastmatta i trappan upp till andra våningen:
De vita fläckarna i trappan har funnits där sedan sportlovet 2005 och är färg från när jag målade de då mintgröna väggarna och tänkte ”det gör inget om jag spiller, den där förbaskade mattan ska snart bort”. Sedan hände inget.
När jag såg hur de vita fläckarna inte slets bort eller mattades, tänkte jag att man ju skulle kunna måla trappan med vanlig väggfärg. Sedan tänkte jag att nej, det säger alla att man inte kan och inte ska. Sedan tänkte jag att jag ville ha sisalmatta för det är ju så snyggt. Sedan tänkte jag nej, det är för dyrt. Och så höll jag på. Ni märker att jag tänker i banala och negativa banor? Well, nu är det slut med det.
Så här kan man ibland höra föräldrar säga till sina små barn som är på väg att klättra upp på en hög pall eller ner i en fontän eller balansera tre glas på varandra:
– Nej, du kommer att trilla.
– Nej, du kan inte göra sådär.
– Nej, det där går inte.
Varpå barnet ju måste testa! Och precis så ska jag vara under 2011: när jag hör mig själv säga nej, så ska jag argumentera mot mig. (När jag nu tänker efter känns det lite jobbigt. Men ni fattar?)
– Man kan nog måla trappan i alla fall. Nu ska vi se. Ingen vit färg. Men röd. Hm. Och blå. Hm. Ser man på, där finns det ju lite grönt och gult också. Vilken färg är finast?
Under målningens gång satte vi upp lappar till resten av familjen så att vi skulle slippa tramp i klaveret innan detsamma hade torkat, t.ex.:
Gå bara där det inte är målat!
Gå bara på gult!
Gå bara på papperen!
Lapparna fann Artonåringen så inspirerande att han skapade en egen installation som vi funderar på att göra permanent – stora och små instruktioner hur trappstegen ska attackeras, t.ex.:
GÅ INTE PÅ RÖTT
GÅ PÅ TÅRNA
GÅ BARA PÅ BLÅTT SOM HAR PAPPER PÅ SIG
GÅ HELST INTE PÅ RÖTT
GÅ PÅ GULT EFTER 22:35
GÅ BARA VID GRÖN GUBBE
GÅ BARA PÅ BLÅTT OM DU TÄNKER GÅ PÅ GULT NÄSTA STEG
GÅ ÖVERALLT UTOM PÅ GULT, GRÖNT, BLÅTT, RÖTT OCH PAPPER
GÅ PÅ PAPPREN OM DEN GULA FÄRGEN MEN INTE DEN RÖDA FÄRGEN HAR TORKAT
LYD INTE LAPPAR SOM LIGGER PÅ GULA TRAPPSTEG
Snyggt? Nej. Välmålat? Nej. Roligt? JA!
För att inte tala om fantastiskt. Bra nyårslöfte. Jag har tänkt lite åt samma.
Jättekul :)! Ibland är det bara att hålla för näsan och hoppa 🙂
Så läckert! Och kanonbra nyårslöfte. Tänk om man (=jag) skulle ta efter??
Hur många gånger har jag inte missat saker bara för att jag själv har satt upp hinder!
Bravo! Mitt trapprojekt pågår. Jag hade tänkt lägga nålfilt på stegen.
Jag har motsatt problem, säger ja till allt och startar projekt utan att först kolla om det kräver rimlig insats.
Inte för att jag vill vara en olyckskorp, men jag tänker att det kan bli som när våra vänner äntligen rev ut den mörkröda medaljongtapeten i hallen och alla ville ha exakt en sådan typ ett år senare.
Jag tycker alltså att plastmattan var lite småsnygg, åtminstone på bild.
Åh vilken bra nyårsresolution! Ofta är jag så och ibland är jag som Pysseliten. Aldrig är det anpassat för de räta tillfällena. Måste få bukt med det så det blir rätt.
Och underbar trappa. (Man kan ju alltid måla om igen, om man vill.)
Jomen jag veeeeeeeeet, flera av er i kommentatorsbåset har sagt förut att den ju är så läcker och modääärn. Men jag är inte särskilt modern av mig och kommer aldrig att tycka att blommig plastmatta är fin.
Och nu ska ni få höra vad jag alldeles nyss upptäckte! Sedan vi för exakt 11 år sedan flyttade in i huset har jag försökt eliminera plastmattan som då låg på varenda, varenda golvplätt. (Jag skojar inte: 240 kvadratmeter blommig plastmatta. Och nu är det gjort! Det finns inte ett spår av plastmattan kvar i detta nu!
(Ok. Eftersom den lyser igenom den gula färgen kan man fortfarande ana blommorna. Men nästan i alla fall!)
Fast när polkagrisrandiga strumpbyxor blir moderna, kommer jag att vara först med det senaste. Guuuud, så läcker jag var igår!
Hade en liknande uppenbarelse för ett par månader sen och kan ju bara applådera. Den nya trappan är betydligt roligare än den blommiga, och framförallt begriper man ju hur nöjda du/ni måste vara. Att Komma Sig För är många gånger det viktiga, medan resultatet inte är lika intressant.
ö-helena: Men bara för att alla andra vill ha en viss sak behöver man ju inte vilja det själv. Min morsa utbrister ofta: ”En såndär som jag gjorde mig av med för tjugo år sen, det betalar folk dyrt för nu!” Varpå jag brukar undra om hon tycker grejen är snyggare idag än hon tyckte för tjugo år sen, och det gör hon ju aldrig.
Jag är inne på Ö-Helenas linje, om man bara väntar länge nog med sin re home stageing så blir ju golv och väggar inne och trendiga igen.
Vi har ett badrum … man kan säga att först fick pysselitensidan komma fram.
Men sen när det visade sig att det inte var så ”bara” så har Lottens attityd fått råda.
Så det är halvrivet. Sen länge.
Men ”inte före julen 2008” kommer hantverkarna och fixar det. Det har de lovat …
Fast jag tycker att din trappa blev fin Lotten.
Blommig plastmatta kan man och blir man alltid trött på. Men aldrig en randig trappa. Ränderna går aldrig ur, jag älskar den. Synd att jag inte har någon trappa.
Å, den som hade en hopplös och ute trappa.
Jag har en hopplös trappa ute. En bro iaf. Den lutar inåt mot huset så till den milda grad (något som kommit nu i vinter) att dörren skrapar i om man öppnar ordentligt.
(Hoppas jag inte ska sälja huset på många år och att
a) allt är åtgärdat
b) köparna inte hittar hit.)
För er sydlänningar: en ”bro” är för nordborna trappan utomhus som leder upp till entrén.
Ibland går jag till den randiga trappan och bara tittar. Så himla nöjd!
Helt rätt att inte slita ut den misshagliga plastmattan utan låta den bilda lager nummer ett i er trappstegsbeläggning. Arkeologerna kan då, om tusen år, skrapa fram denna ursprungliga gula plastmatta, testa den med kol14-metoden och fastställa: ”Sent 1970-tal”. Om dom inte såg det redan på mönstret. Och färgen,
Underbar trappa! Jag får liksom lust att sätta ljud på den, varje gång ni studsar på gult trappsteg spelar den C, varje blå trappsteg ett G och så vidare. Ni skulle kunna spela vackra färggranna symfonier i trappan!
Exakt detta har flera trappspringare också sagt, Pikoföretagaren. Jag funderar såååå på hur jag ska kunna fixa det.
Pianotrappan vid Odenplans T-banestation.
http://www.youtube.com/watch?v=ivg56TX9kWI
Äsch, Örjan hann före. Precis den länk jag tänkte lämna.
Hu, nu blev jag lite skrämd av Cecilia N’s badrumsstory. Vårt badrum revs nämligen ut lagom till jul, men fåglarna vet när hantverkarna ska installera det nya. Tänk om jag skulle ….
Det blev kanon och helt i min smak. FÄRG är aldrig fel.
Hoppas den här färgen sitter lika bra som fläckarna…
Din målade trappa är jättecharmig. Att bara komma på något sådant och modigt sätta igång. Bravo!
Det som blir modernt igen: jag vara VILLE ha en le creuset gryta. Den sattes upp på önskelista varpå mor säger att jaha, en sån där, jag slängde sex stycken för några år sedan. Nämen NÄE och ffs och allt annat som man känner för att säga i en sån situation!
Jag älskar Eriks underbara humor 😀
Jag vill bo i ert hus! Kan ni inte hyra ut det i omgångar till kommentatorsbåset? Pretty please!?
Fick just ett litet skrattanfall för mig själv här på kontoret. Tänkte på den dag ni ev ska sälja och den stackars mäklaren försöker stokholmsstajla ert hem: vita väggar, två möbler per rum och en stor skål med lime på en av möblerna. Hahahaha, skulle vilja se stressen som bryter ut när mäklaren försöker hitta mer än en möjlig vinkel att fotografera som inte är ”utsikt från taksprånget”. Moahahahaha, blir alldeles jätteskadeglad när jag tänker på det. 😀
Jomen kan man inte upplåta sitt hus som mäklar-stylings-övningsplejs? (Fast de får bara torröva, inget får åtgärdas.)
Pröva, Lotten. Och ta riktigt gräsligt betalt!
Vaddå omgångar, citronanka? Vi flyttar väl in allihop på en gång!
Å parkerar b(l)åsorkestern i trappan för en gemensam symfoni, skriven av Pikoföretagaren!
Jag är en del på ett forum som befolkas av folk från hela Sverige.
Så en gång så anordnades det en stor forumträff ute på nån ö nånstans. (Jag hade inte möjlighet att vara med.) Men jag förstod att det var en sån himla bra träff! De var där några dagar så man skulle hinna både träffas och vila.
Det här bloggbåset, med eller utan (l)-orkester, är ungefär lika mycket ”internethemma” för mig som det där forumet.
Det vore väldigt trevligt att få träffa allihop irl några dagar.
Jamen va fan! Då gör vi det — en jättebåsträff! (Men delegera för guds skull inte något som har med ordning att göra till mig!)
Om en trappa med ljud:
http://www.youtube.com/watch?v=ivg56TX9kWI
Folk slutade ta rulltrappan. Hemskt kul initiativ 🙂
Det finns talande papperskorgar i Helsingfors (eller fanns) som sa tack på olika språk när man stoppade in skräp. Folk sprang runt för att hitta mer skräp att stoppa in.
Det heter något, det där när man använder humor och nyfikenhet för att styra människans agerande. Men vad?
[…] steg framåt och den stora bunten i famnen och så sprang jag på relativt lätta ben uppför den mångfärgade trappan och satte in de vackra böckerna i rätt […]