Maken till fånigt irritationsobjekt jag har, asså …
Jag blir tokig på några av mina ätteläggar samt make och husbonde som envisas med att äta pinnglass med papperet kvar som en krage vid pinnen för att … JA, VARFÖR?
Detta sprider sig som en löpeld. Folk vet inte hur man ber om ursäkt, hur man håller besticken i händerna, att munnen bör vara stängd under ivrigt tuggande (hej Ribbing), men GLASSPAPPERET SKA DE FAN HA KVAR!
Just nu är vi obegripligt nog bara fyra personer i huset eftersom den djefla mannen och äldste sonen är i Lund medan Tjugoettåringen och spanjoren har en egen lägenhet där de äter sina pinnglassar med papper utan mina vakande ögon. Så hur ser det ut på Lundafronten?
– Hallå, käre Tjugofyraåring i Lund. Äter du pinnglass med papperet kvar?
– Senast jag åt pinnglass var nog 2004. Men jag har 13 personer här i lägenheten, vänta ska jag fråga.
– Uh … *snyft* … Har ni fest utan mig?
– Japp, det var som jag trodde: en person äter glass med papperet kvar.
– Ställ honom i skamvån.
– Okej.
Jag har påverkat barnen så att de uttalar moln, dold, dusch och Lule på mitt sätt. De kan sy som jag, de kan spela basket, städa köket och köra bil efter mina anvisningar. Men när det gäller glassätning har två av fem obegripligt nog tagit efter sin far; de äter med papperet prasslande vid handen ”för att de inte vill bli kladdiga”.
Snacka om att nära ormar vid sin barm. Undergången är nära.*)
[Lååååång paus nu, där jag försöker hitta en ickesensuell men ändå kladdig bild med människor som äter glass på ett sånt sätt som människor ju äter glass. Följd av kort paus där jag erkänner mig besegrad.]
*) Jag borde faktiskt bli irriterad på vettigare saker.
Uppdatering!
Gammalt, men ändå: Det bästa med Lindströms Du-program var den den diskreta slingan från Karl-Bertil Jonsson. Resten av hans slutsatser och resonemang lämnar jag därhän, liksom programmen i fråga.
Glass bör ätas i strut och jag har sagt det förut och jag säger det igen; glass ska ätas på Fjällgatan, fyra bamsekulor i ett rån.
Sist valde jag två kulor cassata, för det är den godaste glass som finns. Ovan på det kokos och kaneläpple.
Mn man kan välja t ex mörk chokladglass med hallonsorbet, mango, saltlakrits, pistage eller någon annan ursmaskig sort.
Så slipper man ju bråka om pappret kvar eller inte, och man slipper GBs gräsliga gräddkladd.
Har gogglat ”glass fjällgatan” och fått fram dels Kalasglass, utan exakt adress men med alla de smaker Ninja nämner, dels Fjällgatans kaffestuga, med adress men utan övriga detaljer. Oklart om det är ett och samma ställe. Men Fjällgatan är inte så långt från svägerskans ställe, så man kan ju gå och leta själv vid tillfälle kanske.
Idag har vi ätit GB-glass på pinne, efter att ha tagit av papperet.
Huh, pinnglass med papper kvar … ** försöker framkalla minnesbilder — det går sådääär** … inte ser man väl det särskilt ofta. Väl? För mig låter som en ytterst sällsynt avvikelse, men det kanske är jag som är urmodig. Det kanske blir vanligare. (Nu kom jag plötsligt att tänka på en gammal Seinfeld-grej, där det är någons chef som äter sina Mars bars med kniv och gaffel.)
Så utomordentligt bisarrt.
(För mig ser ut som inte kan skriva fullständiga mening. Iiiiih!)
Ninja, kom genast hit med nogrannare beskrivning av hur jag och Brid ska kunna ta oss till Fjällgatan och äta glass utan papper!
Men var det inte väldigt länge sedan det var papper runt glasspinnarna? Numera är det ju plast som svetsats ihop i ändarna och den enda jag vet som äter saker genom plast är Fia. Allt som är packat i plast är gott. Allt! Men att äta glass med plasten hängande som en trasig kalsong runt benen skulle jag aldrig få för mig.
På Fjällgatan finns en glasskiosk ganska nära Erstagatan, det måste vara den Ninja menar.
Helt korrekt, Niklas: när jag skriver ”papper” menar jag helt klart ”prasslande plast”.
Ursäkta ett lite glädjeutbrott nu:
DET ÄR FORTFARANDE VARMT UTOMHUS!!!
Rätt så, Niklas!
Papper är papper och plast är plast. Om än runt kladdig glass.
Jag ska verkligen börja irritera mig över folk som kallar plast för papper. Jag som trodde att mina bekymmer var slut i och med att Scandic Berga i Helsingborg slutade servera oxbringa.
Men nu kan jag åter kliva upp på barrikaderna och utmana plastpapprisarna!
Utsikten från Ersta är formidabel, glass eller inte. Vi som har skådat den från väntrummen och till och med operationssalen på sjukhuset hade dock annat än glass att tänka på. Det är en särskild känsla att blicka ner på turistbussarna, Strömmen och Grönan från väntrummen från de högre planen när man är i sällskap med folk som kanske inte är med en om ett år eller så. För egen del undviker jag alltså Fjällgatan numera.
Det är den lilla gula kiosken på hörnet som avses, Kalasglass alltså.
Fiket lite längre bort mot Slussen serverar visserligen fika och det är ju gott, men deras glass är vanlig sia-glass och det kan man köpa i butiken vilken dag som helst.
Gula kiosken har öppet alla dagar med vackert väder.
Man får gärna säga till när man har för avsikt att förtära glass på Fjällgatan så gör jag sällskap.
Om man behöver papperskladdskydd när man äter pinnglass, för att inte kladda ner sig, så ska man hålla sig till glass i skål. Om man inte gör som min hjälte och idol sextonåringen och äter med pappret på för att provocera. Heja sextonåringen!
Instämmer med PK på alla punkter.
OT: Jag har förstått att det är många här som fortfarande läser böcker. Är det då någon som läst den här lilla boken som jag tycker är väldigt rolig: https://www.amazon.co.uk/Weird-Things-Customers-Say-Bookstores/dp/1468308939/ref=sr_1_1?s=books&ie=UTF8&qid=1464763941&sr=1-1&keywords=say+in+bookstores
Jag har läst det mesta av Niklases bok. Det känns inte som en bok man ska sträckläsa. Men utmärkt att läsa en sida om dagen i.
Mer OT: finns här någon (SG eller annan) som vet om turbiner och propellrar har blad som har skovlar, eller om de har skovlar som har blad, eller om det är mer komplicerat än så?
Om jag äter pinnglass, som i så fall måste vara av allra minsta modell annars blir jag tvärmätt, så låter jag pinnen vara kvar, är det okej?
Ja, det är godkänt, Maj Korner! Stort A i uppförande!
Man blir INTE mindre kladdig av att behålla svårkontrollerad prasslande plast runt själfva pinnen! Det är som att hoppas att papperet runt hamburgaren på något sätt ska hindra majonnäs (skrev nästan ”miljonär”) och räksallad och våta tomatbitar från att spridas över nejden.
Päronglass, säger jag bara. När jag var barn, långcylindrig grön päronglass. När jag började plåta, tog jag förstås en fin bild av närmaste glasskiosk.
Väldigt OT: Jag skulle kolla en grej på engelska wikipedia och på fronten uppmärksammade de något jag inte visste. Så då slank jag hit bara för att tala om det. Om Marilyn Monroe hade levat så hade hon fyllt nittio år just i dag.
Det var allt. Åter till ordinarie verksamhet. (Vaffan var det jag skulle …)
Kirk Douglas är 99…. seg kille!
Tack Annika, nu behöver jag inte städa och stryla idag, för nu måste jag kolla MM, nån film eller så.
Skönt att slippa hushållsbestyr i värmen.
Sen ska jag tänka på hur det hade varit om hon hade levt idag.
Hade hon varit den ikon hon är, eller bara ännu en jobbig hollywoodkärring, med pipskägg, otaliga äktenskap och andra skandaler.
Eller hade hon fått kennedyklanen på fall? Hade hon varit en feministisk ikon?
Hade hon varit bortglömd?
Maj Korner, det beror på vart du låter pinnen vara kvar. Om det är i glassen medan du äter så är det föredömligt, är det i pappret och glassen hålls med fingrarna så är det förkastligt. Är det kvar i munnen efter glassätandet så är det inte direkt förkastligt men kanske lite svårhanterligt i längden.
Jag kom plötsligt att tänka på mer eller mindre ätbara glasspinnar, och undrade om jag hade drömt att det finns sådana gjorda av tuggummi. Men det har jag inte. Titta, glasspinneinformation. (Jag försökte följa länkarna på wiki-sidan för att få läsa vidare, men tyvärr är de döööööda.)
Det var som fan, jag hade tagit död på Kirk! Nu blir jag glad — det är som att han är återuppstånden!
Hm. Nu vill jag se en film med Kirk och Michael Douglas tillsammans med Martin Sheen och Emilio Estevez. (Inte Charlie Sheen , han skulle bara komma för sent och krångla till allt.)
En film där dom äter glass på rätt sätt.
En film där alla glassar!
Men pinnar och utan papper.
@Brid 09:48
Jag är troligen båsets turbinsnubbe – har jobbat med ång- och gasturbiner i 35 år.
Vi pratar i Sverige om beskovling, (inte ”bebladning”) -jfr med tyskans beschauflung – men ibland kommer det begreppsförvirrande ordet skovelblad, vilket normal sett hänför till de individuella skovlarna.
Å andra sidan säger vi ”blading” och ”blades” på engelska, medan jänkarna oftast hänför till ”buckets” (fråga mig inte varför) när de pratar om individualla skovlar.
För vattenturbiner skulle man nog kunna säga att Kaplanturbiner har blad (ser ut som fartygspropellrar) medan för Peltonturbiner torde skovlar vara en bättre beskriving.
Författat på hotellrum i Kuala Lumpur – tillbaka till Singapore i morgon kväll
Kirk Douglas lever alltså, det hade jag ingen aning om!
Några annat som lever är myror. Tar tacksamt emot alla knep för att bli av med eländet. Myrhus utsatt på altanen. Myrr-pulver strött över stubbe där de tycks trivas.
Hjälp.
Med vänlig hälsning
Nybliven stugägare med mycket liten vana vid natur och sånt
Oj! Broder Tomas tittar in med specialistkunskaper.
PGW, gamla Myrr funkar faktiskt förvånansvärt bra mot myror. Om jag själv får myrinvasion i enskild större blomsterkruka utomhus, så fördriver jag samhället genom att ställa krukan på en bit fiberduk som jag ströar full med Myrr.
Men. Myrr är giftigt för alla möjliga gynnare i trädgården — och med gynnare menar jag sådana insekter som verkligen gynnar tillväxten, alltså de rovinsekter som äter skadeinsekter.
Att strö Myrr över stubben där de har gjort bo är rätt metod. Att strö Myrr lite hipp som happ överallt är mindre lämpligt. Framför allt, strö inte Myrr i närheten av damm, göl, pöl, vattenåder, annan vattenreservoar, för kritterna i vattnet dör av det!
Å en helt annan sida: ett klassiskt husmorstips mot svartmyror är kanel. Kanel! De gillar verkligen inte det. (Fast kanelpulver är ju dyrt, så det måste man bruka med eftertanke.)
Det andra som myror, av vad slag de vara må, inte gillar är vatten. Vatten vatten vatten. VATTEN! Dränk stället de bor på, men dränk det inte bara en gång utan om och om och om igen. Till slut ger de upp och flyttar!
… och apropå vatten. Jag har just sett en liten film, en dryg kvart lång, som är så meditativ och samtidigt så spännande! Ett plastankrejs (plast-ank- rejs) i en ort som heter South Cerney (”Best Kept Village Award 2001”).
Det var lite som när man råkar börja titta på ett maratonlopp i något stort mästerskap: man börjar med att tänka ”jag tittar i några minuter” och sedan ser man hela loppet. Eller är det bara vi? (Jag minns verkligen inte vilket OS det rör sig om, men jag har aldrig glömt hur vi inte gick och la oss förrän vid halv fem på morgonen, bara för att vi inte kunde sluta … det måste ju ha varit i bortre Asien.)
Nå och hur som helst (och jag skyller allt på vår kompis Eddie i Bristol, för han var där och tittade och skickade därför länken till oss): South Cerney Street Fair Duck Race 2016.
(Om någon fortfarande undrar: Det där var en YouTube-länk, och den gick fram på sedvanligt vis, så jag gissar och tror att allas vår Båsmoder har fixat våra små problem!)
De här med att ”jag tittar i några minuter” känner jag igen från ett hotell i Tyskland på 90-talet. En av TV-kanalerna där återgav helt enkelt en tagning från en kamera i fören på en båt som färdades uppför en flod. Bara vackra vyer. Inget ljud, ingen text och alltså ingen förklaring. Otroligt fascinerande. Vad händer runt nästa krök? CNN, släng dig i väggen. Bäst att kolla igen!
[Ingenting ejengkligen, men jag höll på att missa frukosten. Man visste ju aldrig]
… jag är en dumbe! Ge mig stryk! Ty:
Ett bra tag senare kollar jag (av helt ovidkommande skäl) vad jag egentligen har gjort. Tur för er. (Om någon bryr sig …) Det är det där med vad man egentligen klistrar in (don’t ask).
Eh, alltså, var var vi … [länkförsök] Nu då?
… och nej, det gick inte.
Så då måste jag förklara att den som vill meditera till plastankor måste skriva in det som högt härovan står i min så kallade länk … gå till YouTube och skriv in ”South Cerney Street Fair Duck Race 2016”.
Jag ber verkligen om ursäkt. Här stökar jag runt i Båset, och ingenting blir rätt.
Suck.
_*_*_*_
HÄR KOMMER JAG MED LÄNKEN!
/Båsmor
MYRR, you say, Annika. För att bli av med myror. Men för att bli av med Myrr, vad gör man då?
Vi var ju i Sri Lanka i februari och då kom jag över en vacker bok med sagolika bilder som visar drömlika interiörer och hela boken stinker av MYRR. Så klart dom i det tropiska klimatet inte ville ha nån myrinvasion i den fina boken, men … Lukten! Jag får huvudvärk av den. På antikvariatmässan härförleden frågade jag en bokbindare om där finns nåt tips. Hon rådde mej att anlita en papperskonservator. Ni ser vad det ska komma att kosta. Mucho! Jag ställer ut boken då och då på balkongen så att vinden får bläddra i den och förhoppningsvis svepa bort MyRR-lukten. Men i vårt klimat kan man ju inte bara lämna en bok utomhus hur som helst. Va gör man?
Annika, juni 1, 2016 kl. 20:51,använd korturl.com och klistra
sedan in den länken här.
och juni 1, 2016 kl. 11:10, jag kommer allt ihåg (svaga minnen)
besöken hos min morfar (det är över 30 år sedan) och att
han ”alltid” (?) bjöd på just sådan päronglassar du nämner,
samt även Pandaläsk såklart.
Pandaläsk var grön till färgen och smakade krusbär.
Glass är lite överreklamerat, passar bäst på fat tillsammans med varm frukt av något slag. Tycker jag.
Pet peeves (tror jag):
Paraplyer på stan (akta mina ögon!)
Barnvagnar i köpcentrum (stackars barn!)
Paxade stolar (en handske på varje stolsryggg) på restaurang.
Telefonpratare på pendeln (i offentliga rum – där alla måste lyssna.)
Snett där det ska vara rakt (jag blir galen, så mycket barnasinne har jag inte.)
Grattis Marilyn på 90 årsdagen. Hon hade nog varit en söt liten tant om hon levat. En ikon för sin tid.
Oooh, tack för listan på pet peeves, Pysseliten! Tänk att jag aldrig har reagerat över paraplyerna!
När jag och Orangeluvan var på Paul McCartneykonsert förra året, stod vi i hällande ösregn och väntade på att komma in i tunnelbanan i en halv evighet. Då hade alla människor paraplyer som funkade som vattenfallsfördelare som såg till att ALLT regn for iväg och hälldes på oss två. Det var förstås lite störande.
Brid, lita 100% på Tomas vad gäller turbinterminologi. Han jobbar internationellt med sådant och har erfarenhet från några olika tillverkare. Säkrare guide kan du knappast hitta.
Min fasta punkt i terminologin är annars ordet ”skovelsallad”. Det beskriver ett föga önskvärt tillstånd då skovlarna av någon anledning, ofta vibration, trasslat in sig i varandra så att det hela kan liknas vid en svårtuggad sallad.
I min värld sitter skovlarna på ett nav och de fasta skovlarna kan ibland kallas ledskenor. Allt beror på vilken turbinteknik och, i viss mån, vilken tillverkare det handlar om.
Idag har jag ägnat hela dagen åt något som jag för bara några veckor sedan inte kunde föreställa mig att jag någonsin skulle arbeta med. Men det jag sett idag gör mig mindre säker på att jag har haft rätt och mera benägen att gräva lite djupare.
Har Skogsgurra blivit grävande journalist eller arkeolog? undrar allmänheten nu.
Det finns flera små skovelhjul i ankrejsfilmen. Med vilket jag vill säga: Stooort tack, Lotten, för att du plockade in länken!
—
ÖR, konstiga dofter i böcker besegras huvudsakligen med vädring enligt den metod du redan har försökt. Så jag föreslår att du fortsätter så — det tar tid, det gör det verkligen. Var gång det är torrt väder ute ställer du ut boken. (Och blir det aldrig mer torrt väder ute den här sommaren, så vädrar du boken inomhus!)
Med ”ställer ut” menar jag då att boken står upprätt, och pärmarna står i nittio graders vinkel mot varandra, och hela blocket av blad står jämnt utspärrade däremellan. (Solfjäderform, varvid luft kommer in mellan alla bladen. Detta betyder att du s.a.s. bläddrar ut alla bladen så att de inte rör vid varandra.)
Jag har fått ur mögeldoft ur många sköra och värdefulla volymer genom att helt enkel ställa dem öppna för luft, på det viset. Och jag råkar vara bibliofil, och samlare av jähättegamla böcker så … tro mig!
Nej, varken murvel eller gravplundrare. Helt enkelt träffat en person som sade sig vara känslig för el. Jag har under många år träffat många sådana personer och hittills inte kunnat bekräfta att det varit annat än hjärnspöken.
Men nu har vi ett fall där personen faktiskt får gåshud (Goose Pimples) på ett mycket påtagligt sätt, och dessutom skiftar färg i ansiktet när ett elstängsel i närheten kopplas på.
Vi har avstört stängslet med ett filter (som vi inte kunde låta bli att kalla ”FencitiVity” – allt ska ju ha namn numera, min kajak heter tex Kaj-Åke) och allt är nu beroende av hur natten förlöpt. Det får jag veta i åttatiden. Mycket intressant.
Ibland undrar jag om jag själv är arkeolog. I dagarna har jag grävt i kalklagren hos en bunt kollegor som var med på den tiden då inget dokumenterades, 2011.
Vi kallar navigationssystemet i bilen för Körly.
Min rullator heter Carl-Oskar och käppen Gösta.
Peeves;
-föräldrar som inte kan uppfostra sina barn hemma, drabbades i går kväll, av en så försigkommen åttaåring, som inte på villkorsvis kunde låta oss lyssna på föredraget vi betalt för att lyssna på.
-felparkerare som pratar i telefon medan de långsamt tar sig in i bilen och ännu långsammare kör därifrån. SAMT vinkar kamratligt och ler mot busschauffören.
-folk som inte kan hålla upp en dörr åt andra.
-telefonpratare. Men man kan få tyst på dem genom att lägga sig i samtalet.
Njöt av ankracet, men var det ingen som såg den fantastiska miljön?
Jag såg hur många försigkomna unga damer och herrar i borsalino och välputsade skor klänga runt på strandbanken och över murarna i jakt på kyrkoherdens mördare.
Jag har en god vän vars make samlar badankor. Allihop finns på glashyllor i badrummet och uppgår till över 200 olika. Finast, enligt samlaren själv, är David Bowie-ankan. Alla människor köper ankor åt honom när de hittar nån skojig. Så även jag, mitt bidrag är en vikingaanka inköpt på vikingaskeppsmuseet i Osla häromåret.
(Dubbletterna står på en egen hylla ovanför dörren.)
Man måste ju också hylla arrangörerna för de fantastiska hindren och dekorationerna.
Man ser hur kommitten för ankracet har suttit i det dragiga församlingshemmet, under den än så länge omördade kyrkoherdens ledning, och planerat alltihop.
-Oh, dear, mr Jackson says his dinghy won’t be finished in time for the race. I wonder if we can ask young Jimmy for his windsurf board, or if that will be a bit too much for mrs Wollop?
Tomas, Örjan, Skogsgurra: Jag litar förvisso på Tomases specialistkunskaper. Men vad tar man sig till när det finns skovlar/blad (aubes på franska) med andra skovlar/blad på (pales på franska)?
Jo, jag vet! Äter glass, förstås!
Tack, Annika. Du gav mej hopp. Nu går jag ut och tar en glass, i strut.
Nej, inte giftiga Myrr! Även om man undviker dammar, gölar och diken, hamnar i det i grundvatten och annat till sist ändå.
Vatten och kanel låter klart bättre. Kanske kan man även antyda lämplig flyttväg för krypen genom att strö en LÅÅÅÅÅÅNG sträng av lämpligt myrgodis och låta den leda en kilometer bort till hotahejti?
Mmmm glass, från strut till trut.
(eller annan valfri måsfågel om man har otur)
Myrr låter man bli, av skäl som och anger här ovan.
Om det låter sig göras så gräver man upp boet och avlägsnar drottningen, det är det snabbaste sättet.
Vattna kan man göra, men man ska vara medveten om att insekter kan hålla andan i fjorton dar, så ska det var effektivt så bör man alltså hålla boet vattenfyllt.
Med den grundvattennivå som råder just nu låter det dumt. Ännu dummare är att de vattenmängder som krävs förmodligen kommer underminera altanen och troligen även huset.
Har man försäkring så hör man med sitt skadedjursföretag om ett medel (som jag inte kommer ihåg vad det heter, och burken står ute på landet) som myrorna tycker är gott och gärna bär ner i stacken till drottningen. Det gör henne steril så boet försvinner av sig själv.
Men den stora frågan man ska ställa sig är vad det är för sorts myror? Det finns ett fyrtiotal arter i Sverige, och det är mycket nyttiga djur, de städar och fejar i terränglådan.
På vilket sätt stör de den lantliga idyllen? Låter man dem vara ifred så brukar de återgälda vänligheten.
Skadedjursbolaget brukar kunna hjälpa till med den frågan också.
På fejan kan jag rekommendera grupperna ’Vilken insekt’, ’Vi som gillar bin och humlor’ och ’Spindelnätet’.
Skovelsallad?
Promenad och Nonnas Gelato. I våffla. Med servett runt nederdelen. Väldigt kladdigt och besvärligt blev det. Jordgubbsglass gjord på jordgubbar och lakritsglass med lakritsrot från Kalabrien. Ingen konstgjord färg. Jättegod smak.
Boken står ute på balkongen och bläddrar sej, bredvid den nyinköpta rhododododendronen. Det där sabla rådhusvinet ville sej ju inte alls men rhoddis har vi haft förut och den växte över alla bräddar.
En annan metod att avmögla böcker är att lägga dem i frysen.
Ninja, svartmyror brukar oftast inte vålla några problem men
däremot så är stackmyror betydligt värre då de är relativt aggressiva och gärna bits. Det gör det besvärligt eftersom de är överallt vilket
gör trädgårdvistelser/trädgårdsarbete mindre angenämt.
Att gräva bort stacken gjorde inte så stor nytta tyvärr.
Då fick du inte tag på drottningen.
Var inne i stan idag och kan bidra med ett årligt återkommande pevee: Besökare som står till vänster i rulltrapporna och går till höger i den klassiska Vasagången mellan SJ och Centan, trots de numera mycket tydliga märkningarna om vänstertrafik (Gången är äldre än högertrafiken och folk lät helt enkelt bli att byta sida 1967).
Det blir inte bättre av att de tar ett steg ur vagnen och ser sig om med sina hurtsar på hjul bakom sig utan att vara medvetna om att det är fler som ska av.
Myrdosor funkar väl så, Ninja? En myra äter och tar med av giftet till sin drottning … Funkar i stugan och någon gång har vi haft dosor hemma.
Mögel försvinner inte i frysen, men lukten kanske försvinner.
Här luktar det grillat! Jag tog mej äntligen i kragen och spolade bort allt pollen från altanen, så nu kan vi hänga där ute igen. Synd bara att gräset måste klippas också …
Och angående myrsorter så är alla som plägar vilja bo inomhus inte en bra sort. I trädgården får dom bo och trängas bäst dom vill, men dom små ettriga röda myrorna kan få sig en skopa gift då och då, bara för att dom svider så.
På landet hade vi förresten en sorts myror som intog dasstaket, det var inte så bra.
Mögelsvamparna dog i frysen, vad jag kan förstå. De vaknade iaf inte efteråt. Femton år i rumstemperatur efter detta har ännu inte lett till någon revival. Buckerna är ännu luktfria.
Mikrobiologer använder nedfrysning för att spara mikrober: bakterier, virus och annat smått och gott. Livas sedan upp i lämplig miljö. Svampar brukar vilja ha varmt och fuktigt, förmodligen har ni lagon torrt hemma hos er, LarsW.
Myror inomhus är inte det stora problemet, det är i stället varför de vill vara inomhus, och det vill de för att det är fukt någonstans som de dras till. Så därför ska man vara tacksam för myrorna och letareda på fuktstället i huset.
Likadant med silverfisk. Bättre med guldfisk.
Jag trodde guldfiskar drogs till ställen med väldigt mycket fukt.
På Amorosa som jag jobbade med för sådär 30 år sedan blev vi med guldfisk på rekvisitaavdelningen efter någon guldfiskbemängd inspelningsplats. Den var guldig och lite brunsvartfläckig och ganska stor så den fick heta Böcklingen. Tyvärr stals den en natt och var spårlöst försvunnen. Lite sorgligt var det men nu var det länge sedan jag tänkte på Böcklingen.
Fiskar lämnar väldigt få spår eftersom de inte har några fötter, tänker jag.
Och så vill jag tacka Ninja för beskrivningarna av hur underbar den underbara ankrejsfilmen är.
Slutligen vill jag undra vad det tog åt en rubriksättare i lokalblaskan när hen skrev ”ett tallträd”. (Den lilla artikeln handlade om en katt som satt i en tall och måste hämtas ner av brandkåren — vilken klichékatt!) I själva texten stod det ju ”en tall”, såsom normala människor skriver. Men tallträd! Så enastående dumt.
Rubriksättaren hade nog en släng av hederlig, gammal substantivsjuka. Matlagningsaktivitet, fotbeklädnadsplagg, tallriksassiett, bilbesiktningskontroll, färdresearrangör, parlamentarikerledamot, fiskbensinneslutning, pekfingertoppsytterled, snorgärsfisk eller så.
Buckerna har inte levt torrt och varmt hela tiden. De har klarat en vattenskada i källaren utan att börja dofta igen, men man ska väl vara taxam för det, då.
Ett lite miljövänligt Martins.
Myror hatar Fun Light saft.
Skulle naturligtvis stå myrtips?
Tänkte förmodligen på A Tall Tree. Kanske en nysvensk som knäckte som rubriksättare?
För övrigt funderade jag på att ta med mig glass och våldgästa Pysse och hennes Karlslok. Men med tanke på att Pysse har tidiga vanor fick det vara. Hamnade istället på Nova Park, som utåt ser ut som en jäkla övernattningskloss. Men som känns både personligt och trivsamt när man kommer i i klossen. Med en alldeles fantastisk personal som till och med hade köket öppet och receptionen bemannad. Det senare kanske jag kunde ha väntat mig. Men att utan vidare låta mig bryta mot normen och parkera bilen där den är bevakad – det hade jag inte väntat mig. Och dessutom med glada humör och goda leenden. Än finns det hopp om Sverige.
Det går att köpa specialpryl till och med:
http://www.bluebox.se/NoDrip-Glassdroppstoppare
Tänk om jag till DDM och mina kladdiga mina barn kanske skulle ge en sådan där droppstopp som PGW länkar till … Undrar om de skulle uppskatta det …