Kategori: Bloggen

Att inte åka till England

Publicerat av Lotten Bergman den 11 juli 2017 12:41

Julen 1975 vaknade jag dan före dopparedan i mitt rum i Luleå. Tapeterna var fula trots att jag hade fått välja dem själv, men just denna dag var de extra fula eftersom de gick i vågor på ett sätt som jag inte hade lagt märke till tidigare. Hela familjen skulle åka till Stockholm för att umgås med mammas släktingar, men huuu vad tapeten betedde sig konstigt när jag försökte hoppa ur sängen.

Dessutom var golvet alldeles vingligt!

Jag hade feber – jättehög feber. Resan fick ställas in eftersom man inte lämnar små barn hemma ensam över jul ens när man är en hippieförälder. Där låg jag och yrade och pratade med den vågiga tapeten – och den inställda resan var till idag den faktiskt enda resa som jag inte har kunnat genomföra för att hälsan satte stopp.

Jag hittade bara en enda tapetbild nu; det är helt omöjligt att se att den är ful. Men Orangeluvan till vänster är söt och jag äger många Enid Blyton-böcker. (Bilden togs i oktober 1976.)

Ja, förstår ni ungdomar, på stenåldern såg ögonen ibland ut så här när man fotograferade med blixt.

Idag skulle jag och Fjortonåringen ha åkt på en tiodagarsresa till de brittiska öarna. Barnens kusin får sin läkarexamen i Oxford och min egen kusin bor ju strax utanför Brighton och måste besökas minst tre gånger per år, så det så. Jag skulle dricka te hela dagarna, njuta av allt engelskt prat och köpa en speciell diskborste som bara finns i en speciell affär. Istället ska jag nu sitta hemma på kammarn och försöka övertyga både British Airways och Norwegian om att de inte alls hade tyckt att det var särskilt kul att ha mig ombord på planet.

– VAR ÄR MIN RULLSTOL? hade jag tjoat.
– KRYCKORNA FÅR FÖR FAN INTE PLATS IN THE OVERHEAD COMPARTMENT! hade jag säkert fortsatt eftersom jag definitivt hade velat ha både hängslen och livrem som varande en knätant.
– OUT OF THE WAY YOU SILLY MAN! hade jag definitivt skrikfräst till alla gubbar som stod i min väg.

Nu har jag haltat till vårdcentralen och fått ett intyg så att flygbolagen inte trilskas utan kanske i alla fall ger mig ett tillgodokvitto på alla tusenlappar.

Av detta intyg kan man utläsa att jag ska åka hem för sex år sedan, att ”vänster” är ett ohyggligt långt ord som måste förkortas samt att det där med läkares handstil minsann inte är en fördom.

Nu gör vi det bästa av situationen och … städar källaren? Bakar bröd? Pratar engelska hela tiden och betalar maten med pund?

101 kommentarer

Korrläsning i Stockholm

Publicerat av Lotten Bergman den 10 juli 2017 00:23

Jag har haft anledning att traska runt i Stockholm. Först gick jag och gick. Sedan haltade jag och haltade. Och slutligen har jag nu hoppat på kryckor.

(Fortsättning följer en annan dag: det är förstås knävlarna som spökar.)

Men när jag gick och haltade och hoppade, hann jag se så fasligt mycket mer än jag brukar när jag hastar, halvspringer och åker tunnelbana eller ersättningsbuss. Jag har sett skolor med bokstäver överallt, sjukhus som är gymnasier och högskolor som är kontorshotell och massa konstverk.

I norra änden av Drottninggatan finns en stackare som har fastnat i en tvättunna. Med armarna utsträckta för att inte tippa omkull men samtidigt dra in magen för att kunna komma loss? Eller är det månne ett återhållet rop på hjälp? Konstnären heter Beth Laurin och jag vill med henne och en svets hjälpa stackarn upp ur tvättunnan! Vad heter statyn som andas trängsel och klister …? Oj, jaså minsann. Så fel jag hade.

bethlaurin2017glad — ”Glad” heter konstverket för bövelen! Skratta!

Så vacklar jag vidare. Knät vill inte alls vara med, men precis som i amerikanska krigsfilmer lämnar jag nobody behind.

Vid S:t Eriksplan har en gitarrmakare hittat massa versaler i ett förtjuuusande budskap!

Jag drar mig ännu mer norrut och ser dagens störste kämpe. Här har ni en som inte knäcks av lite stenöken eller skugga!

Men hon har säkerligen inte lika ont i knäna som jag.

Mellan Odenplan och Observatorielunden finns en gata med ett relativt diskret palats. Studentpalatset!

– De där gubbarna ser helt klart ut som antikens filosofer eller dramatiker! tänkte jag. Ooooh, hoppas att en av dem är min favorit Aristofanes! Vad kul, en skylt! Läsa läsa, titta titta, muttra och granska. Hm. Det är nåt som är fel.

Från vänster till höger? Men tomten till höger ser verkligen ut som Sokrates!

Längst till höger. Är inte detta Sokrates med potatisnäsan?

Längst till vänster. Är detta inte Sofokles, som ju är mycket mindre jultomte än Sokrates?

Efter att ha försökt acceptera skylten och gubbarna i den ordning som de påstods vara uppsatta på pelarna, kom jag på hur man ju ska titta på dem. Baklänges!

Nu stämmer det! Nu när jag tittar bakom mitt eget huvud, är Sokrates längst till vänster. Puh.

Knävlarna och jag ska nu vila och äta knarkpiller. Det är nämligen meningen att vi ska åka till Oxford i morgon tisdag …

33 kommentarer

Pappa, pingisen och ett pladask

Publicerat av Lotten Bergman den 3 juli 2017 20:37

Min pappa – Per Stenson som fyller 80 i höst – har nog bra gener. I alla fall i knäna, där han inte har det minsta ont. Ibland blir han förkyld och när han nyser skallrar glasen inne hos grannarna, men värre än så är det inte.

För nåt år sedan kom han med en svullen arm.

Under två månader lät det så här när vi pratade:

– Gå till doktorn!
– Näää.
– Pappa! Gå genast till doktorn!
– Nääää. Äsch. Fjåsigt.
– Nu ringer jag till doktorn!
– Nej.
– Jo!
– Nä!
– Jooo!

Till slut ryckte jag telefonen ur handen på honom och ringde till vårdcentralen under det att han stod och berättade hur ovanligt fin pingis han hade spelat de senaste månaderna trots den svullna armen.

Diagnosen kom efter en snabb undersökning: borrelios.

Efter ett års medicinerande och provtagande och vilande och jag vet inte allt, fanns bara ett symptom kvar: ovanligt fin pingis. Enligt läkarvetenskapen kan nämligen borrelios göra att nervbanorna påverkas – till det bättre.

I söndags åkte så pappa ner till Helsingborg för att delta i EM i veteranpingis. Jag har berättat om dylika tillställningar förut, eftersom det är så fantastiskt att se alla stapplande gamlingar på strakben försöka ta sig uppför och nerför alla trapporna i alla idrottshallar. De håller sig krampaktigt i ledstänger, rollatorer, käppar och varandra.

Tills de kommer in i pingishagen. Vips, hoppar de omkring som Rocky på lätta fjät. Studs, studs, smash, loop, skruv och kantbollar i en hel vecka. Pappa skulle vara med i både singel och dubbel och med sin dopade borreliaarm är han ju numera nästan ostoppbar.

Men. Dagen innan EM satte igång, gick pappa på stan med sina pingispolare.

Här är han med några av dem under VM för fyra år sedan.

Där flanerade de på stan. Förmodligen stapplade några av dem. Med båda händerna i jackfickorna som en tonåring, fokuserade pappa mer på nåt annat än sina stora fötter – som ledde honom rakt på en refug.

– PLADAFF!

Pappa föll handlöst rakt på sin egen näsa. Ögonbrynet dämpade fallet lite, men i både näsa och ögonbryn finns oanade mängder blod. Pappa satte sig upp och blodet sprutade. Människor runt honom ringde 112 och bad om ambulanser. Ingen av polarna var från Helsingborg, varför de inte visste att de befann sig 200 meter från akuten.

– MEN HERREGUUUD, skrek jag i telefonen till honom när han berättade detta. TOG NÅGON EN BILD?

Näää.

Att köra en ambulans 200 meter från akuten i Helsingborg tog 20 minuter, så under tiden blev pappa ompysslad av sina kompisar. En förbipasserande, ung mamma slet upp en nyköpt blöja som hon tryckte i ansiktet på honom.

– MEN HERREGUUUD, skrek jag igen. TOG NÅGON EN BILD PÅ BLÖJAN?

Näää. Och ingen bild på akuten eller på läkaren som skrattade gott åt hur brosket i näsan hade mosats. Omplåstring och utskrivning, tjoff, tjoff.

Pappa lirar ungefär 1977, alltså för 40 år sedan.

Så satt han där på sängkanten morgonen när EM skulle inledas. Näsan påminde om den här:

Ja, titta, även kindbenet som har lagt sig lite ovanpå mustaschen påminner lite om pappas.

Det gjorde ont nästan överallt och pappa tänkte:

– Jahaaaa. Här har jag laddat i ett helt år [sedan han kom tvåa i SM] och så stupar det hela på en refug. Men äsch. Jag testar. Jag kommer rätt långt på rutinen.

En vecka senare kunde vi konstatera att pappa åkte ut i kvarten och att han blev i särklass bäste svensk i singel. Alltså på delad femteplats med några andra. I EM. Lika bra gick det i dubbel. Alltså i Europamästerskapen!

Det här är pappa och den där mamman som kom med blöjan.

57 kommentarer

Om en ändå sluppe sova

Publicerat av Lotten Bergman den 29 juni 2017 23:33

Det är ju bedrövligt, detta med sömnen.

Kolla vad han sover! (Jag trodde när jag var mycket liten att han bara sov lite, den där döende dandyn.)

Vad man än planerar, måste man se till att det på något sätt finns utrymme för sömn. Om jag ska åka till Stockholm för att spela in en film på måndag, måste jag se till att jag ju somnar ordentligt på söndagskvällen så att jag orkar gå upp på måndagmorgonen när alla tåg är inställda så att den vanliga resan måste ersättas med en nordvästlig sväng och byte över Västerås i ottan. Och eftersom filminspelningen fortsätter på tisdag, måste jag sova igen.

Gah!

Om jag ska åka till Skåne och slå runt i Lund men sova i Helsingborg, måste jag se till att sömnstunden infaller under den mörka tiden på dygnet. Annars kommer jag att se i kors, sluddra, vingla och bära mig åt. Upprörande!

Hotellen skor sig alltså på detta vårt ytterst primitiva behov som heter sömn. Och det tycker jag är något som samhället borde göra nåt åt.

Ska vi demonstrera?

Skriva debattinlägg?

Eller bara trösta oss lite i berömda mäns citat?

”We are such stuff as dreams are made on; and our little life is rounded with a sleep”.
William Shakespeare

Pffft. Inte ens Shakespeare håller med mig om att sömnen är ett nödvändigt ont. Jädra medlöpare. Svartfot. Fast vänta, nu förstår jag lite bättre:

”I love sleep. My life has the tendency to fall apart when I’m awake, you know?”
Ernest Hemingway

Skål! Nu känns det lite bättre! Vi tar lite Beppe!

Och så en förstående Jules Verne på det!

”Though sleep is called our best friend, it is a friend who often keeps us waiting!”
Jules Verne

Men jag vidhåller: sömn är verkligen ett nödvändigt ont. Jag vill bara vara vaken.

40 kommentarer

Informationsteknik på Mälardalens sjukhus

Publicerat av Lotten Bergman den 26 juni 2017 15:39

Vår spanjor – Julian – bröt ju ett ben i handen häromdagen. Idag var det uppföljning, kontrollröntgen och lite irrande på sjukhuset. Som ju måste recenseras här och nu.

Men vi börjar väl med en bild på brottet?

Bar room fight-brott. (Fast i spanjorens fall alltså en idrottsskada.)

Och så fortsätter vi med informationsteknik-brottet. För det här med otydlig information är helt klart något som samhället och juristerna samt brottsbalken borde ta tag i. Företrädesvis med hårdhandskar och rynkad panna.Nu tar vi en liten snabbtolkning om man är en spanjor som i största allmänhet är frustrerad över tingens beskaffelse samt det faktum att gipset luktar förruttnelse och det måste betyda att alla muskler nu förtvinar.

Hej tjolahopp, du har fått en tid på måndag kl 10:40.

Yeah. Bla bla. Bla bla. Bludder.
[här tappar vi fokus]

Förresten ska du vara på en helt annan klinik redan kl 9:50.

Men det där sista ser vi inte för att det

står överstruket med en färgglad penna
är skrivet för hand
nog inte är särskilt viktigt eftersom vi redan har konstaterat att 10:40 är det viktiga klockslaget.

Julian och jag åkte – när han hade förstått vad det stod och klockan redan var 10:15 – på två hjul i kurvorna som biltjuvar (nej det gjorde vi alls inte, men det låter coolt). Medan jag slogs med sjukhusets parkeringsrutor och dito -automater, sprang han in till röntgen- eller radiologmottagningen (oklart både i brevet och på skyltarna inne i sjukhuset). Jag fick ett sms:

– Oh, så trevligt! Man har övergått från siffror till färger! Och blått som är så snyggt! tänkte jag och sprang till radiologavdelningen (inte ”röntgen” just där).

Och fann detta:

– Är den blå, den där längst till höger? Hm. Mer åt grått eller blekgredelin kanske?

Hur som helst: jag hastade resolut åt höger för att de andra färgerna ju inte på några villkor skulle kunna föreställa blått. Längst bort stod det i ett kritvitt väntrum:

VÄNTRUM GRÅ

Helt klart fel. Jag småsprang lite galopphaltande tillbaka till skylten. Den såg fortfarande ut som ovan.

Men lååångt åt vääänster anade jag personal. Galopp, galopp. Väl där – alltså långt åt vänster – fann jag detta:

Spanjoren hade redan hunnit in i röntgenapparaten så jag fick roa mig bäst jag kunde. Aaaah, det är ingen kö till anmälningskatedern! Hoppla!

– Hej! Om du har tid … jag har en fråga om färgkodningen till väntrummen. Det handlar bara om informationsteknik. Men alla pilarna pekar ju mot höger fastän …
– Ja, men det är vi som pekar.
– Jaså? Så man ska inte gå efter skyltarna?
– Nej, alla som ska till ett väntrum pratar först med oss, och vi pekar.
– Okej … hrmm … Och en annan sak: heter det radiologen eller röntgenavdelningen?
– Eh … det är nog lite olika.
– Okej, tack!

Och apropå olika, så lyckades vi helt utan problem att ta oss till ortopedavdelningens väntrum 2, eftersom det var tydligt skyltat på ett helt annat sätt.

Jag är inte ens ironisk: en tydlig skylt med 2 syns klart som korvspad där borta i fjärran.

Och apropå färger, så har Julian inte längre rosa gips.

Här förvandlas Julians flamingo till en mumieliknande puppa …

… som en stund senare blev Spyro the Dragon.

Så hur ska man då egentligen formulera det förnicklade brevet med information om två besökstider? Kanske så här?

Välkommen för återbesök! Du har fått två olika tider på två olika avdelningar måndagen den 27 juni, nämligen på

• radiologiska kliniken (röntgenavdelningen) kl 09:50
• ortopedmottagningen kl 10:40.

Eller?

65 kommentarer

Bokstävlarna och orden denna midsommar

Publicerat av Lotten Bergman den 24 juni 2017 13:34

Igår läste jag upp inledningen till dikten om bokstävlarna i radio. Lite ilsket och konstnärligt på en gång.

Jag påstod att det för många är en perfekt beskrivning av känslan dagen efter. Och tydligen var det enligt mina många fans *host* såpass med sanningen överensstämmande att jag finner det lämpligt att berätta detta även här.

Läs nu långsamt Gunnar Ekelöfs sonatform, denaturerad prosa:

Eller hur?

Själv vaknade jag denna dag pigg och glad som en liten lärka. Jag har redan hunnit

konstatera tennisarmbåge i vänstran
ätit två portioner spansk potatistortilla
tränat de sladdriga lårmusklerna.

Och så har jag – apropå bokstävlar – tittat på Samantha Bee, som är en av de där pratshåvv-hostarna som gillar att häckla Trumpen. Men nu handlade det mer om språket än något annat, så kanske även ni är lite intresserade?

För övrigt – för att återvända till gårdagens festligheter på verandan i sommarkylan – var det här en succé som jag gärna delar med mig av:

Det vita vinet serverades nämligen så här.

56 kommentarer

Spanjorens flamingo

Publicerat av Lotten Bergman den 21 juni 2017 00:04

Jag bröt ju lilltån 2008, men annars är jag jämförelsevis som en obruten förpackning. Sneda, stukade fingrar och spräckta ögonbryn samt de förnicklade knäna i all ära – men gips har inte kommit nära denna kropp.

Den nuvarande Tjugotreåringen och hennes spanjor (eller Ida & Julian som vi också kan kalla dem), har däremot andra erfarenheter.

Vanligtvis är vi vana att se spanjoren som ett temperamentsfullt yrväder på planen med Eskilstuna Basket.

Här dribblar han med höger hand, trots att han är vänsterhänt. Inte ett dugg konstigt.

Att som basketspelare fritt växla mellan höger och vänster hand när man dribblar, passar, gör lay up (”tvåtaktare”) är sådant man lär sig redan i koltåldern. Men skjuter gör man med sin bästa hand – om man inte är lite bakvänd. På bilden här ovan kan man se Julians lillebror Pablo i grå tröja på avbytarbänken. Lite kuriosa om dem två nu:

Julian är vänsterhänt, men skjuter med höger för att han gjorde som han blev tillsagd och som alla andra gjorde.
Pablo är högerhänt, men skjuter med vänster för att det var Julian som lärde honom hur man gjorde – genom att stå rakt framför honom som en spegelbild.

När det inte är basketsäsong, lirar Julian flaggfotboll, vilket är som en mild variant av amerikansk fotboll. Istället för tacklingar, snor man en ”flagga” (som faktiskt ser ut precis som lagbanden vi hade på gympan) av motståndaren, varpå spelet bryts.

Det är Julian som hoppar högst i röda skor, och man kan se hans vita flagga som sitter fast i ett midjeband. Motståndarens flagga är röd.

Flaggfotboll är så komplicerat att spelarna själva har de olika systemen fastsatta i en plastficka på ena armen …

Efter ett sådant här hopp som på bilden ovan, landade Julian i lördags på sin just då olyckligtvis knutna högerhand. Det sa knak och gjorde lite ont, men han ruskade på sig och lirade vidare tills matchen var vunnen. Vad han då inte visste, var att han hade fått sig en typisk boxarskada: brott på fjärde handbenet, eller som det heter på engelska …

… Bar Room Fracture … (Bild från Wikipedia.)

Julian fick sitta på akuten sådär länge att man börjar yra av hunger och frustration och blir så less att alla de andra akutpatienterna får mördande blickar eftersom de allihop kollektivt spärrar kön och faktiskt inte alls har lika ont som en viss annan. Jag fick sms-rapporter från väntrummet, och när gipsningen äntligen var färdig skickade vår spanjor detta:

(Bilden är spegelvänd. De gipsade verkligen högran.)

Sedan dess har vi …

… övat på att skjuta med vänsterhanden …

… och hejat på Sverige i förhoppningen att det där svenska medborgarskapet ska gå igenom.

Nu har vår spanjor sedan han kom till Sverige 2012 fått i runda slängar 100 JÄTTESTORA myggbettsutslag, trillat på cykeln och skrapat sönder sig, fått en släng av borrelia, haft halv ansiktsförlamning och dessutom brutit handen. Att hans föräldrar låter honom vara kvar i vår vård är inget annat än ett under.

74 kommentarer

Jag läser tidningen som fan …

Publicerat av Lotten Bergman den 18 juni 2017 00:33

Uhuuuu, vad jag saknar de somrarna när jag gick upp för att titta på Sommarlovsmorgon, solen sken och jag hade skrubbsår på knäna och därför bara ont på utsidan och inte som nu på insidan. Och frukosten intogs alltid med morgontidningen uppslagen som ett jätteschabrak.

Exempel på fullformatstidning. Kuriös bild, får man ju säga.

Och det är alltså tidningsläsningen som jag saknar mest. Nej, tidningartiklarna är inte som förr, vad ni än säger. Och dessutom läser jag dem ju bara på nätet, gah.

Golfspråk, där själva spelet tydligen kan vara oroligt och resultaten bara kommer när de har lust. Förmodligen påskyndade av verkligheten.

Som språkpolis måste man förvisso inte alltid reagera kraftigt och skriva en bloggpost om allt. Man kan ju sluta läsa precis som att man förr ju stängde av dumburken när tv-programmen var för trista. Man kan också låta bli att hytta med näven och svära åt andra bilister och man kan strunta i att äta fibrer också. Det finns så mycket man inte måste göra. Men man kan också skrocka ett försiktigt moahahahahaaaa och tänka nänujävlar ska jag avreagera mig lite.

Häromdagen åt jag förresten en god macaron för första gången. Fast under hela tiden som jag berömde den, kallade jag den ”Macron”, vilket gjorde att samtalet haltade lite.

– Mmmmmm, Macron.
– Mjäh, jag är inte alldeles säker på att det är den rätta vägen att gå för Frankrike.
– Va? Den gröna var ju sanslöst god! utbrast jag.
– De gröna? Miljömupp… Eller … Är detta en metafor för hans hustrus gröna klänning som ansågs vara för kort?
– Mais oui. Très bon, mumlade jag som plötsligt förstod. Har du förresten smakat på de här gröna små hamburgarna?

I en artikel om Macron, står det att han har långa tänder. Längre än de flesta, till och med.

På vilket sätt och i vilket ordspråk har vi långa tänder när vi styr ett land? På finlandssvenska kan man ju göra något ”med långa tänder”, vilket betyder att man gör det motvilligt. (Tänk er att man äter något man inte gillar och då liksom bara tuggar med framtänderna.)

Men ser Monsieur Macron alltså ut som en kanin nu?

Ack nej, han har fått långa hajtänder som dessutom är glupska. Förhoppningsvis kommer villebråden (macaronerna?) till honom som golfspelarnas resultat.

Ursäkta, nu måste jag fylla på med en förtjusande bild som visar hur vi fick hantera fullformatstidningarna vid frukostbordet.

52 kommentarer

Jag lånade en bil och blev fin i kanten

Publicerat av Lotten Bergman den 5 juni 2017 10:06

Under den gångna helgen var jag och barnen samt några av de mer frekventa i kommentatorsbåset på arbetsläger i Horndal. Vi åkte två timmar norrut och röjde och klippte och lärde oss att knyta fast död mans grepp på en gräsklippare samt åt semlor till frukost.

Det tog ett tag, men bortåt lunchtid kände vi oss lite hungriga igen.

Men nu tar vi oss tillbaka till juni 2016, när vi fick ett presentkort på något fantastiskt:

LÅNA EN SPRILLANS NY, 7-SITSIG BIL UNDER EN HEL HELG!

Under halva sommaren och nästan hela hösten försökte jag få ihop familjen så att vi kunde åka på äventyr. Men det var hela tiden basketmatcher, tentor, jobb, prov, jobb, prov, tentor och basketmatcher i vägen för vår stora bil-lycka. I slutet av december kontaktade jag någon någonstans och bad om att snälla raaaaaara kan ni förlänga presentkortet till siste januari?

– Javisst! Inga problem!
– Hurra!
– Men du vet väl att det inte går att låna en sjusitsig i Eskilstuna? Då får du hämta den på ett utlämningsställe i Stockholmstrakten.
– Huh … vabaha?

Där tappade jag totalt styrfart: finbil och huppegupptäcktsfärd med alla-alla-alla var ju min drömbild. Så gick månaderna och januari flög förbi lika snabbt som februari och andra deadlines som också swoschade förbi oss. Tentorna, jobben och basketmatcherna stod som spön i backen, tills jag närmare midnatt i torsdags slogs av insikten att våra två sekruttbilar har så många skavanker att de faktiskt inte tar sig ända upp till Horndal. Vad göra?

Jag knattrade ett snabbt mejl till biluthyraren som jag försökte charma i höstas, och fick tidigt på fredag morgon svaret:

”Om du bokar bilen som du ska ha, mailar mig bokningsbekräftelsen så ska jag ordna så det löser sig.”

Heureka! Därför gled vi under helgen fram i en bil med startknapp!

Man stoppar in larmklumpen i ett hål och trycker på startknappen och PANG, mullrar bilen igång!

Nu undrar ni som läser här kanske vilken planet jag har bott på de senaste 20 åren och varför det är så fascinerande med en startknapp? För det har ju ni haft länge, så länge att det har börjat bli lite trist. Ni tänker lite försiktigt sinsemellan:

– Är hon lika glad i fönsterhissar?
– Sicken väldigt tydlig DIESEL-lapp.
– Vet hon ens att bilar numera har en sjätte växel?
– Undrar om hon tankade DIESEL.

Här ser man inte mitt minspel, men jag är hög av bil-lycka.

Att köra sådana här vidunder är faktiskt som att resa in i framtiden. Farthållare, automatiska vindrutetorkare, piiiiip när man rullar ner i diken eller kör på träden i vägrenen och banne mig kom inte bilen med bra musik också!

Inte förrän efter ett tag fattade jag att Sjuttonåringen hade använt blåtand och sett till att det var en av våra spellistor som dönades ut i bilens högtalare.

Det gamla uttrycket ”det är många grejer på en plog” kan slänga sig i väggen. Man hinner inte ens titta på vägen och omkringtrafiken eftersom det finns så mycket att fokusera på inne i bilen.

Alltså, kolla designen på fläktknapparna!

Efter 30 mil och fyra timmars körning tankade vi bilen (med DIESEL) för 130 kronor, vilket med våra gamla bilar hade tagit oss ungefär fram till kommungränsen. Körande vår fina HEJ-bil (som vi fortfarande gillar, men inte riktigt kan lita på) tittade jag på alla andra bilar med nya ögon. Inte så lite von oben:

– Gammal bil. Pffft.
– Åh, ny bil, finbil, puss.
– Usch, sicket gammalt skrälle. Miljömarodör.
– Titta, den där har nog också DIESEL.
– SLÄPP FRAM MIG, MIN BIL ÄR NYARE ÄN DIN!

Det är nog lika bra att jag inte är världberömd och rik. Jag hade definitivt varit odräglig i kön in till Café Opera.

84 kommentarer

Det här med att få lön …

Publicerat av Lotten Bergman den 30 maj 2017 14:57

… är jag ju inte van vid. När radiopratarna i reklamkanalerna liksom nästan varje vecka tjoar om lönefredag eller tidig utbetalning, har jag alltid känt ”pfffft, en annan har ju eget företag och är lite för fin för sånt därnt lönetjafs”. Pengar ska man ju slita ihop under mörka timmar, mot en deadline eller på en scen med kursutvärderingar väntande runt hörnet.

Men så blev jag ju anställd på en högskola, där de ger mig

massa råd om att det inte är bra att jobba övertid
inträde på badhuset
passerkort som även gäller som busskort
nycklar
arbetsrum
dator
mobiltelefon
lön.

Redan efter några veckors anställning damp det ner en sån där pengaavi som man kan lösa ut i mataffären – om det inte är för mycket pengar. Men den här var på 10 000 ljuvliga aprilkronor, vilket naturligtvis kräver ett besök på banken.

– Vissel, vissel, visslade jag och fladdrade omkring med lappen här hemma och visade upp den både här och där. Kooooollaaaaaa, jag har peeeengar!

Banne mig gav jag inte lappen en liten puss också.

(Allmänheten undrar nu om jag inte förut har fått pengar som egenföretagare eller på det där extrainhoppet på basketkansliet. Jodå, men de pengarna fick jag liksom aldrig hålla i.)

– Hallåååå, jag lägger nu den här lilla avin i den här jackfickan och så åker jag till banken imorrn!!! skrek jag högt till alla som fanns i huset … utan att någon hörde det.

När majlönen nu kom, kände jag att det var dags att ta tag i aprillönen. Som naturligtvis var puts väck. Och bortglömd. Jag letade efter lappen, efter jackfickan – eller var det en ficka i en väska? – och fann blott fickludd och gamla tuggummin i vacker förening med gem. Jag ringde till löneavdelingen (DET FINNS EN LÖNEAVDELNING!) och förklarade problemet.

– Men … tappade du bort avin?
– Mhm.
– Utan att ens sakna din lön?
– Mhm. Jag har varit egenföretagare i 20 år och då är liksom normaltillståndet att sakna lön.
– Men har du letat efter lappen?
– Jaa.
– Jag ska se vad vi kan göra. Du kan ju inte vara utan lön!
– Tack!
– Och om du hittar den gamla avin måste du komma ihåg att inte försöka ta ut den, okej?
– Okej! Jag ska om avin hittas riva den i småbitar och elda upp den i min farfars gamla askfat!
– Det låter bra. Ojoj, du kan ju inte vara utan lön, ujujuj.

Ni hör så fint och trevligt de tar hand om mig? Omyndigförklaras har jag många gånger sagt att jag borde, och det är väl bara att fortsätta på den linjen?

38 kommentarer