Efter att i början av juli först blivit nästan enbent av knäsmärta och sedan fått trippla röntgenundersökningar på både härsan, tvärsan och baklänges, kom så svaret via telefon:
– Din menisk är ju sprucken på både längden och tvären. Det är inte konstigt att du har fått så ont.
– Va? Menisken! Det hade jag ingen aning om!
– Nämen det kan du inte veta, lilla gumman. Vad söt du är – du kan inte veta det eftersom även vi har svårt att sätta en diagnos. Men din menisk är verkligen i småbitar.
Men så här kunde jag ju lira senast i maj! (Det är vänstran som är kass, men för balansens skull har båda knäna knäskydd.)
Här måste vi ta en kränkthetspaus. Blev jag fly förbannad över det där lilla gummandet. Blev jag arg av söthetskommentaren? Nej, inte alls. Inte det minsta lilla. Jag är ju nästan som en liten gumma som är väldigt söt när jag inte förstår. Dessutom var läkaren villig att omedelbart sätta upp mig på en operationslista. HEUREKA!
Nu till en förklarande bild, som inledningsvis inte alls ser särskilt förklarande ut eftersom jag trodde att det där mitt i bilden var en rumpa och att guldpengen satt i någons höftled. Men nej, det här är ett muskulöst lår med högerknä på väg mot höger bildkant.
”Meniskerna är två halvmåneformade broskskivor som sitter mellan lårben och underben. En menisk på knäts insida och en på knäts utsida. Dess uppgift i knät är att vara stötdämpande, att tryckutjämna belastningen och bidra till stabiliteten i knät.” Men jävlar vad snygg han är, menisken!
Och swooooooooooosch flyger vi i tiden 2012, när jag blev lika glad, men den operationen faktiskt gjorde allt mycket värre. Men det är inte
samma skada
samma knäsmärta
samma läkare.
– Nu jädrar ska jag bli världens bästa knäoperationspatient! sa jag till läkaren och slog näven i bordet så att temuggen skvimpade omkull.
I tre veckor har jag tränat styrketräning i minst en timme per dag. Jag har även motionscyklat i källaren varje dag och dessutom köpt en apparat med muskelstimulerande elektroder som man sätter på låren om man inte kan använda knäna som normalt folk.
Men inte märker jag av nån skillnad, inte. (Tålamod är inte min bästa gren.)
På torsdag den 17 augusti kl 07:30 ska jag infinna mig jättenyduschad på Sophiahemmet i Stockholm. Jag ska vara renast i stan och håret kommer att se ut som ett penntroll med svintohår och de knälånga, vita strumporna ska vara mina bästa vänner.
Utan balsam försmäktar jag så här på torsdag.
Om jag så vaknar med hela vänsterbenet amputerat, så ska jag hålla humöret, tänker jag. Sådant jag med galghumorn sprittande kan säga är t.ex. ”spik i fooooten” och ”det man inte har i benen får man ha i njurarna” och så kan jag skriva grötrim där menisk får rimma på anemisk och ekumenisk samt sjunga en trudelutt om hur jag inte längre kan ha foten i en potta.
Men kan någon förklara för mig varför det inte är vanligare att man pluttar in en konstgjord silikon-menisk? Jag hade ju mycket hellre haft implantat där än på andra, putande ställen.
– Inte vet jag. Kanske en med små myrsteg tagen runda i kvarteret? hade jag svarat alldeles nyss om jag inte några minuter tidigare hade gått vilse i SvD:s utmärkta respektive DN:s svårhanterliga arkiv.
Då lärde jag mig att Linnéa Rexon levde exakt samma år som min mormor (1902–91) och att båda gick de hela livet omkring på Kungsholmen i Stockholm. Men min mormor var faktiskt inte någe vidare på att ta hand om barn, vilket denna tant Rexon var.
I 35 år jobbade hon nämligen som barnpromenerare.
– Say what? sa jag för jag har tydligen bott under en sten och aldrig stött på detta fenomen ”barnpromenad” tidigare.
Vi hade ju barnflickor (hej Ulla, Astrid, Takako, Martina, Gunilla och Eva) när jag var liten eftersom mamma och pappa jobbade hela dagarna. Dessa barnpromenader med frilansande tanter togs tydligen bara i två- till femtimmarspass.
Bara? Fem timmars utomhuspromenad? Jösses så frisksportaraktigt!
Nu har jag forskat lite i frågan. Runt 1925 började annonser om barnpromenader att dyka upp – både damer som söker promenerare och damer som erbjuder sina promenader. (Naturligtvis kan barnpromenaderna ha funnits mycket tidigare.) Här är några från strax efter krigsslutet:
SvD 14 sep 1945.SvD 4 sep 1945.
Det handlade alltså om ett skattebefriat, privat initiativ som faktiskt inte kontrollerades på något sätt till en början. Barnflickor, fast på drift liksom.
Barnen samlades med sina mammor på en speciell plats. Där tog barnpromenadösen över alla barn och deras matsäckar (säkert varm choklad och limpmackor) och så gick de i samlad tropp till en lekplats. De små satt i barnvagn, de större gick och höll i ett snöre som satt fast i vagnen. Parkleken (en lekplats med personal) var också ett lämpligt ställe för barnpromenadgängen.
Efter ett bestämt antal timmar gick alla tillbaka till samlingsplatsen, där de utvilade föräldrarna hämtade upp sina telningar.
Så här såg det ut en dag i Sundsvall runt 1955.
Men ibland blev det gruff i parken. Om man som lösdrivande barn såg ett gäng kompisar som lekte för fullt, fick man inte sig i leken ge om man inte hörde till den tantens grupp. För tanten kunde ju inte ha ansvar för ickebetalande barn!
SvD 21 jan 1956. (Som jämförelse: 25 kr motsvarar i dagens penningvärde 350 kr.)
Och en vinterdag 1970 berättade tant Rexon att hon var inne på sitt sista promenadår.
Jag måste faktiskt säga att bilden har en hel del att önska. Tant Rexon ser ju jättefarlig ut och det lilla barnet verkar inte vara helt tillfreds.
Stoppa pressarna! Uppdatering!
Susanne Langenskiöld vet att berätta att det där barnet som tittar mot kameran är hennes syster Ulrika, ochatt de båda två trivdes hos tant Rexon. Puh, det var då förväl. Slut på uppdatering.
Varning:
Dessa tidningsarkiv är fullständigt förödande för karaktären och arbetsmoralen och kan sabotera vilket uppsatt mål som helst, t.ex. ett sådant som anger antal skrivna tecken per dag.
Fantastisk uppdatering! Lena Dahlström berättar – med en bild som hennes pappa Stig A. Nilsson tog!
”Jag var hos tant Rexon fem timmar varje dag i Kronobergsparken, från det jag var sex månader och bara satt i vagnen, tills jag började skolan. Det är jag längst till höger på bilden och i mitten Lelle, vars mamma sen blev min dagmamma och mellan oss hans syster. (Den längst till vänster vet jag inte vem det var.)
Först var vi ett par timmar på toppen av parken för att sen gå ner till parkleken. På fredagarna fick vi geléhallon om vi varit snälla – hade vi varit busiga fick vi inga.
Om jag var sjuk, kom det hem någon tant och tog hand om mig. Om jag inte minns fel, så var det någon tant hemma varje dag när jag var sex år och hade svår mässling.
Bilden är tagen av min pappa, antagligen åt DN där han var fotograf. Troligtvis en arrangerad bild då jag inte kan minnas att vi någonsin lämnade parken.”
För fyra år sedan publicerade jag en papiljottbild ity jag hos min mamma hanterade gamla, stickiga papiljotter – sådana som är så absurt omoderna i detta plattångarnas tidvarv.
Att döma av ”pelargonerna” i bakgrunden är bilden inte tagen hemma hos mig.
Papiljotter är nog det krusigaste ordet jag kan komma på. Det kommer etymologiskt sett från papilotte, som finns på alla möjliga olika språk och som har med papper att göra. Eller med fjäril.
Eller kanske är det så listigt anordnat att det alluderar till båda två – som i pappersfjäril! (Se bilden till vänster. Pappersjärilar i håret!)
Andra krusiga ord är slickepott, polisonger, kullerbytta och paraply – men papiljotter slår dem med hårlängder.
Meningsexemplen i SAOB under uppslagsordet papiljotter är fantastiska:
”Han snokar hvar afton efter papper til Pappilloter.” (1754)
”Nattmössan af grönt vaxtaft satt oroligt på det papiljotterade hufvudet.” (1844)
Men bäst är Anna Maria Lenngrens rader från 1756 (läs högt):
Didric Gubben stackars mes Hade ock en enda dotter,
Som af Bibel och Catches Gjorde papillotter.
Jag lovade bort papiljotterna där ovan till en dam i 90-årsåldern … och förlade dem hemma i källaren. Häromdagen dök de upp som på kommando när damen fyllde 93, och äntligen kunde de levereras!
Här ligger de på parad på en papiljottväska som var jätteläbbig, så den kunde jag inte ge bort. Obs: pinnarna är av olika årsmodell.Om man är lite nyfiken, kan man dra ut diskborstpretet på insidan, som ju ser ut precis som Stinky.
Papiljotter har man använt sedan tidernas begynnelse och de har förutom av papper varit av trä, skinn, metall och plast. Sedan 1930-talet har det dessutom funnits snabbverkande, elektriskt värmda spolar som inledningsvis måste ha avskräckt mången strakhårig dam.
Eller herre. För t.ex. Bruno Mars är inte den förste mannen att snurra upp håret på kardborrestickiga rullar.
Lockiga frisyrer är tack och lov mycket förlåtande – håret kan vara rätt fult, stökigt och ojämnt klippt, men ändå ser man rätt charmig ut. (Vill jag med min nudelsoppefrisyr tro.) Alltså var den forna lockfixarmarknaden enorm, och via Digitalt Museum har jag hittat några exempel
Sämskinnspapiljotter som min farmor brukade använda. Snacka om nudelsoppa.Sex fulländade papiljotter!Exakt sådan här hade mamma på 1970-talet. Och gula som var mindre samt röda som var större.Eleganta metallpapiljotter har jag däremot aldrig sett i verkligheten.
När männen inte är fokuserade på papiljotter, tenderar de enligt en högst vetenskaplig undersökning fokusera på håravfall – liksom marknaden. Det här exemplet är från 1920-talets USA:Men varifrån kommer ordet ”pippilotter”, som ju låter som papiljotter men är två högt sittande hästsvansar på vardera sidan huvudet? Jag dyker ner i SvD:s och DN:s arkiv efter att först ha konstaterat att etymologin inte står att finna i de böcker som jag har.
En skådespelerska som heter Pippilotta Serlachius nämns i DN 1949, vilket är underligt eftersom det annars bara verkar vara Pippi Långstrump som heter Pippilotta, och att tofsarna på huvudet då förstås kallas för pippilottor eftersom Pippis flätor ju satt placerade sådär. Den där Pippilotta Serlachius lämnar mig ingen ro, så jag letar vidare. Aha:
Får vi någonsin se en man med pippilottor? På samma sätt som de kommer undan med hedern i behåll i hästsvans eller med ”man bun” (som kan liknas vid en gammaldags knut), skulle jag uppskatta pippilottor på vuxna människor.
Fjortonåringen är lite kort i rocken, vilket vi tolkar som att han kommer att bli längst av oss allihop. (Ju senare pubertet, desto längre blir man. Vilket är vetenskapligt bevisat med en felmarginal på 30 cm.)
Nu vill han cykla in till stan och gå på festival. Han som är så liten! Å ja ba:
– Nääää, stanna här hos oss! Vi kan … spela poker! Se en tecknad film? Baka kakor? Dansa jenka?
Jag hade noll och inga vettiga argument för att han skulle stanna hemma (”alla andra är ju så stora” funkar inte riktigt), så nu är han på väg till stadsmörkret, fullt av bovar och fällor samt vinglande människor med öl i blick. Vilket påminner mig om mina egna ungdomsoförrätter: när jag inte fick följa med på nåt.
• Det där tältandet den 17 augusti 1977
Alla i hela klassen skulle till Sinksundet för att tälta och den enda som inte fick följa med var jag. Men nu läser jag i dagboken att det inte riktigt var så:
”Vi var på stan hela gänget och bestämde att vi skulle tälta vid Sinken inatt. Men jag får inte!!!! Jag är faktiskt 13 år! Jag skrek och skrek jättelänge. När alla dom andra skulle komma och hämta mig stod jag med röda ögon i grovköket och hängde tvätt. Hänga tvätt är jag tillräckligt vuxen för, men inte tälta! Det blir Anki, Lenita, Matte och Janne som sover i tältet. Dom andra ska fara dit mitt i natten och spöka för dem. Elvis dog igår.”
• Den där festen som jag inte blev bjuden till den 20 augusti 1977
Det är konstigt att jag minns detta oerhört hemska minne så tydligt, för i dagboken verkar jag inte alls särskilt bekymrad:
”Nu är det party hos Katta. Alla andra är där. Igår dog Groucho Marx, den av dem som har mustasch. Jag blir så himla ARG! Han var ju roligast! Förbannat!”
Men hur jag än letar i minnet, kommer jag inte på fler tillfällen när jag blev hindrad och inte fick min vilja genom. Och inte kan jag säga att jag gick med halm i skorna tre mil till skolan heller. Usch, vad bra jag hade det.
Lillasyster Orangeluvan har den ohyggligt goda smaken att till mig ge presenter som går att använda. Inte kristallskålar, bilar eller oljefärger. Nej, jag får dyra frisörer och konsertbesök samt teaterbiljetter! Utan henne hade jag helt enkelt var ful i håret och kulturellt obevandrad.
Lite Fight Club-feeling?
Igår var det så dags för vår andra Robbie Williamskonsert tillsammans. (Hon har gått på några utan mig också.) Förband var Erasure.
– Erasure? säger de lite till åldern komna i kommentatorsbåset.
– Eraser? svarar de som tänker på kautschuk, som jag numera nästan inte ens vet hur man stavar.
– Eraserhead? säger då de filmintresserade nördarna.
Nej – de här två grabbarna:
Förlåt. Gubbarna. De är i min ålder, och jag är nog också något av en gubbe när jag tänker efter. Nu låter jag Orangeluvan berätta om vår upplevelse:
”Erasures halvtimme var suverän. Sångaren Andy Bell förklarade att han hade ’a little bit of a cold’ och jämförde det med när man ligger i badkaret och sjunger precis vid ytan samt att hans röst därför låg lite för lågt. Jag tyckte dock att hans röst var perfekt, precis så härligt smörig som jag minns den, och med falsett på rätta ställena (det är ALDRIG fel med lite falsett).”
Ursäkta. Vi är inte riktigt överens här, söstra mi och jag. Det är nämligen ALLTID fel med falsett. Men fortsätt nu, Orangeluvan:
”Andy hade på sig ett par glittriga tights som avslöjade ALLA nödvändiga konturer (snygga ben, får man säga det?). Och så en oglamorös tisha size XXXL på det, tja, varför inte.”
I beg to differ – tröjan var ju för liten! (Ni känner väl att det är jag – som bara avbryter – som är storasyster?)
Glittertajtsen och så tröjan som Andy hela tiden drog neråt när den gled upp och visade en liten kagge.
Tajtsen var otroligt läckra – bara man fokuserade på de snygga musklerna och inte på det lika tydliga konturerna i skrevregionen. Orangeluvan:
”Och lila gympadojor. Och mycket blå ögonskugga. Andy svassade runt till musiken på ett alldeles lysande sätt. Och de två kördamerna med fantastiskt lila hår bidrog bra. En enkel uppsättning där musiken stod i fokus. Bra!
Jag hade gärna sett mer av Erasure, för Andys röstkvalitet och stabilitet hade räckt till betydligt mer.”
Helt riktigt – det kändes som om de ynka fyra låtarna som de rev av var alldeles för få. Särskilt eftersom vi efter att de hade gått av scenen inte hade något annat att roa oss med än att titta på folk, stå på ett ben, knäa lite, vifta på tårna och fundera på matlistan hemma i köket samt fantisera om lottovinster. Orangeluvan fortsätter:
”Efter Erasures inledning fick vi i publiken ha tråkigt i 40 minuter medan Robbie gjorde det nu Robbie behöver göra innan han kan gå på scen. All energi som vi känt under Erasures framträdande förbrukades rätt snabbt. Syrran med trasig menisk övade sig tappert på att stå på ett ben.
Vi blev dock glada och fnissiga när inledande omgjorda ’God Save the Queen’ (med textning så att vi kunde följa med) kördes på skärm och högtalare (utan Robbie). Det centrala budskapet: Robbie är bäst och störst (utom i USA), han kommer att dubbas till riddare, har visserligen varit på rehab men gav faktiskt ut en skiva till och med då (min favorit Rudebox), ingen kan konkurrera med honom, han är störst, amen.
När Robbie kom på scenen till ’The Heavy Entertainment Show’ i svart linne och kilt (som han drog upp för att visa kallingarna några gånger, vilket var hyggligt och faktiskt en balans till de väldigt avklädda danserskorna som flankerade honom på scenen), blev jag faktiskt lite fundersam. Rösten höll inte, han sjöng inte all text, verkade lite darrig och svullen i ansiktet, droger nu igen?”
Jag visste inte att vi stod och tänkte likadant, syrran och jag. Jag blev riktigt orolig:
Varför ser han plufsig men vältränad ut på en gång?
Varför håller inte rösten i de svåra partierna?
Varför kom han av sig nyss? Eller var det kanske bandet som spelade fel?
Guuuud vad snygga de är, danserskorna!
I mitt nästa liv ska jag vara dansare i en Robbie Williams-show. Orangeluvan igen:
”Och visserligen fick vi fyrverkerier, sprutande eld, livemusik med blåssektion, två backupsångerskor och de där avklädda men otroligt sportiga och skickliga danserskorna, en gigantisk boxarhandske på kran som skickade ut Robbie ovanför publiken, flera konfettiexplosioner; allt var som upplagt för en heavy entertainment show.”
”Men Robbie själv menade att han var tjock, mindre attraktiv än tidigare och verkade mest trivas när han fick mysa omkring och köra allsång med topplistelåtar från 90-talet med oss i publiken (och det var verkligen kul, vid något tillfälle tror jag att hans band höll koll på tiden och avbröt en allsångssession med nästa låt). Bara gitarrist och basist fick introduktion – han kommenterade att hans danserskor var sexiga och det var tur att han var gift (snark) – men trummis, blåssektion, danserskor, körtjejer fick förbli anonyma. Det var liksom inte hans gäng. Det var vi och han som utgjorde samspelet och elektriciteten, och det där andra runtomkring passade inte riktigt in i vad han ville förmedla och framföra. En kille i bekväm kilt och linne som snackar minnen, tar upp sin pappa för en duett på scenen, väljer själv vilka bitar han vill köra och kollar om publiken hakar på – det var det centrala.”
Robbie och hans pappa! Inget sliskigt smet och dumma kärleksrepliker – bara ”det här är min pappa”, nu ska han sjunga med mig”.
”Robbies röst och form blev bättre under konserten, men klang, djup, tonsäkerhet är långt ifrån vad jag har hört förut. Det var inte tråkigt en sekund, det var skönt att slippa låtsaspauser där man ska klappa in för ett, två, tre extranummer; han var kvar på scenen i princip till sista låten, och då var det färdigt, punkt slut. Bästa låten: Rock DJ. Nästan funkig!
Det var roligt att han verkade tycka det var kul på scenen, och att han till och med signalerade gåshud på armarna på slutet, när hela arenan körde igång med en fotbolls-chant i väntan på nästa nummer.”
Tack, Orangeluvan! Perfekt sammanfattning!
Robbie Williams på den stora bildskärmen – som pajade så att den övre delen visade Robbies kilt och den undre hans överkropp. Precis som i tv-apparaterna 1972.
Och någonstans i den här svängen var konserten slut. Robbie gick nog in bakom kulisserna och gurglade honungs- och citronvatten eller vad man nu gör när man är en lite trött superstjärna på turné. Bland det sista han gjorde var att än en gång dra några Allsång-på-Skansen-varianter där alla vi truttifjutton tusen människorna inne på arenan sjöng så vi trodde att vi skulle spricka.
– I’m enjoying growing old with you, Sweden.
Sa Robbie … och jag tänkte att jag borde få vara hans manager. Japp. Jag hade gett honom en talkshow. En krogshow. Ett filmteam. Något i mindre format. Och så skulle han få prata och vara sådär rolig som han ju är.
Men fjupp, så var han borta. Folk strömmade ut i den milda sommarluften. Men så började högtalarna spela något bekant … aaah. Något som publiken gillade, sjöng med i och tog en svängom till, nämligen:
”She’s the One” är förresten en cover:
Robbie berättade att han föll för låten när han var inlagd på rehab och höll på att dö runt 1997, och att låtskaparen Karl Wallinger ”fucking hates me” – I love him, but he hates me”. Tydligen sjunger Robbie ”fel text”, vilket Karl inte alls gillar …
Nu måste jag komma på något riktigt bra att ge Orangeluvan i födelsedagspresent!
Jag ska försöka sammanfatta det som händer i det politiska Sverige och försöka se vad den kanske annalkande regeringskrisen beror på – utan att vinkla storyn. (Ni kanske redan har fattat galoppen, men jag har det inte, så det här skrivs kanske mest för min egen skull.) Detta har hänt:
IT-avdelningen på Transportstyrelsen gjorde en dålig upphandling om dataservrar, som hade gått åt pepparn om inte chefen Maria Ågren fullt medvetet hade brutit mot tre (?) lagar så att nästan alla i hela världen plötsligt hade tillgång till information om Sveriges alla fordon, alla körkortsinnehavare och alla järnvägsdriftscentraler i Sverige. Hon fick böter på 70 000 kronor och en okänd fallskärm på X miljoner och tydligen ingen ågren att tala om.
Kompismyndigheten Trafikverket hade kanske kunnat fortsätta att sköta dataservertrasslet tills upphandlingen var i hamn, men tydligen är myndigheterna trots allt inte kompisar.
Säpo kontaktades efter en (lång) stund, men talade inte med regeringen om Maria Ågrens medvetna lagbrott på drygt ett halvår. När de väl gjorde det, pajade komunikationen igen och de ansvariga statssekreterarna och ministrarna lät bli att berätta om debaclet för statsministern Stefan Löfven, mannen utan fnutt på e.
Det blev ett jädra liv, alla bråkar, folk sparkas, alla skyller på varandra och sandlådan är ett faktum.
Denna sammanfattning tog ett bra tag att få till – mest eftersom jag totalt fastnade på de olika myndigheterna som vi har. Jag har hittills bara irriterat mig på ansvarsuppdelningen mellan SJ och Trafikverket.
Rätta mig nu om jag har fel:
Transportstyrelsen har hand om sånt som har att göra med vägar, sjöar och luften.
Trafikverket har också hand om sånt som har att göra med vägar, sjöar och luften, fast annorlunda.
Luftfartsverket har hand om sånt som har att göra med luften och kommunikationerna däri, fast inte som Transportstyrelsen och Trafikverket.
Sjöfartsverket har hand om sånt som har att göra med sjöar och annat vatten, fast inte somTransportstyrelsen och Trafikverket.
Vägverkethar hand om sånt som har att göra med vägar, fast inte som Transportstyrelsen och finns inte längre, för det och Banverket bidde Trafikverket.
Puh …?
Medan Sverige i sin ankdamm försöker få ordning på politikernas (eller vems det nu är) slarv, myndighetsmissbruk och svågerpolitik in absurdum, vänder jag blicken mot USA igen.
För det är så galet, tokigt, roligt och helknäppt. Den lille Sean Spicer kickades och ersattes av en maffiaboss (det är han nog inte egentligen) som kallas ”The Mooch”, och som faktiskt kan vara bland det slemmigaste jag har sett.
Men The Daily Show har en teori: Trump vill egentligen vara The Mooch, och därför har han lagt sig till med dennes gestikulerande. Eller om det kanske är tvärtom.
Uppdatering!
Den 31 juli, sparkades The Mooch. Jösses. Han hann ”jobba” i en dryg vecka … Slut på uppdatering.
Trumpen verkar vara helt från vettet. Han berättade i tisdags för USA:s samlade scouter av hankön(runt 26 000 på en gång, även om Trumpen sa att de var 45 000) att William Levitt hade haft väldigt kul på sin yacht, ”ni vet vad jag menar”. Så här:
– And he went out and bought a big yacht, and he had a very interesting life. I won’t go any more than that, because you’re Boy Scouts so I’m not going to tell you what he did.
(Alla scouter skriker och hurrar, vilket är obegripligt.)
– Should I tell you? Should I tell you?
(Alla scouterna applåderar våldsamt, vilket är lika obegripligt det.)
– You’re Boy Scouts, but you know life. You know life …
Förutom att man i USA numera applåderar och skriker av älskansvärd förtjusning åt en despot, har man på scenen bakom talaren som vanligt placerat folk som utstrålar mild och blid eller helt galen kärlek. (Fullständigt obegripligt!)
Fast Buzz Aldrin visade med all önskvärd tydlighet vad han tyckte när Trump pratade i nattmössan inför massa vetenskapmän.
Men tillbaka till historien om den där mannen (William Levitt) med yachten, som Trump har dragit massa, massa gånger. Varje gång är det en till synes ny historia med nya vinklingar. (Detta är jag van vid, alla mina släktingar gör så. Men vi är inte statsmän.)
I sin bok ”How to Get Rich” är Trump 47 år när han träffar Levitt, i talet häromdagen är han ”a very young man”. I talet sa han att han träffade Levitt på en fest när denne bara hade två veckor kvar att leva – trots att Levitt bevislingen låg på sin väldigt utdragna dödsbädd i ettåthalvt år innan han verkligen dog.
Och (jag knyter ihop säcken) nu detta med att Obamas regering lyckades genomföra konststycket att ge transpersoner i dem amerikanska armén lika stor rätt att jobba som andra. Det tar Trump bort i ett par, tre twitterinlägg.
Fast Pentagon hälsar nu lugnt att militären tills vidare kan strunta i Trumps dumheter och att man fortsättningsvis släpper in transpersonerna i det militära
Såja. Många politiker i både Sverige och USA verkar enligt min vetenskapliga undersökning vara både maktgalna och inkompetenta. QED.
Nu gäller det att inte kasta sten i glashus eller chips i äppelpajen – jag gör understundom också fel. Slött kan jag påstå att en bult är en mutter och att sockarna är sockor; förr blandade jag minsann ihop betong och cement hela tiden. Men att en ubåt seglar?
UPPDATERING! MAN KAN SEGLA UNDER VATTEN! Kolla:
se`gla verb~de ~t ORDLED: segl-ar SUBST.:seglande, segling
• förflytta (sig) på vattnet genom utnyttjande av vindens kraftmed hjälp av segelbåt el. segelfartyg: BET.NYANSER: a) utvidgat i fråga om tjänstgöring på fartyg i allmänhet (ej nödvändigtvis under segel) b) ibl. äv. om fartyget (med el. utan segel)
”ibland även om fartyget (med eller utan segel)”
Slut på uppdatering. Jag måste gå och dra nåt gammalt över mig. Och segla mer. Ack.
Det här har vi berört förut här i bloggen – men jag är verkligen, verkligen intresserad av era iakttagelser när det gäller ord som plötsligt används i helt fel sammanhang. Här är en liten lista med tokorden överstrukna så att det verkligen är tydligt att det är feeel.
– Han frös så att han fick hybris.
– I kladdkakor måste man ha mörk oboy.
– Det här med ”i sin krafs dagar”, har det med krattor eller kliande att göra?
Och så DN:
Lägg gärna bilder i kommentatorsbåset eller skriv era exempel där. Eller sms:a till 070-8885542!
Jag har närt fem hemmagrisar vid min barm. De är inte alls särskilt förtjusta i att resa utomlands, de gillar inte att flyga och hade – om de hade kunnat handarbeta – säkert broderat en duk med Borta bra, men hemma bäst.
Den som hanterar (och trotsar) denna jag-sitter-hellre-under-min-korkek-feeling bäst är Sjuttonåringen. Hon är just nu i Skåne med ett sommar-jojo-kort som berättigar till gratis tåg- och bussresor i under två månader. Dessutom får man ta med sig en vuxen och två barn gratis med kortet, så hon har som plan att ragga upp folk på vägen och bjuda dem på resor.
Hon sover hos barnens farmor i Viken, varifrån hon åker på endagsutflykter. I morse for hon in till Helsingborg för att ”gå på stan”. Men si, därifrån går ju båtar till utlandet.
– Jag tar båten till Helsingør! skrev hon bestämt i ett sms.
Och vips, var hon i Danmark.
– Va, Elsinore? Vad är Elsinore? sms:ade hon när hon var framme.
Och här måste jag faktiskt erkänna att inte heller jag visste att Helsingør utanför Norden är allmänt känt som Elsinore. Moa såg i fjärran ett bekant slott, och begav sig dit.
– Kronborg! Jag är på Kronborg! De spelar Hamlet överallt! Death to the tyrant!
Sex timmar senare hade hon upplevt hela slottet, och åkte hem. Ingen shopping, ingen mat, ingen pølse och ingen glass. Bara slott och teater! Och lite styltprovning:
Och swoooooooooosch åker vi tidsmaskin till 1978, när jag var 14 år och hade jobbat som barnvakt i Skåne och sedan åkte till min kusins lägenhet i Stockholm. Utan pengar, utan vuxet sällskap och helt utan planer eller ens telefonrapporter till mina föräldrar. Eller jo förresten – i min kusins lägenhet låg en vuxen, helt främmande karl och sov förstås. Han lånade också min kusins lägenhet eftersom han inte hade nånstans att bo, precis utsläppt ur fängelse som han var. Ack, det var tider, det.
Plötsligt löfte kommer nu! Nu vet jag! Om jag inte tågluffar under 2018, lovar jag att äta upp en sko! Jag ska ut på äventyr för att fira att det var 40 år sedan jag var ute på äventyr första gången! Yes!
Pliong.
Oj, nu kom ännu ett sms från Sjuttonåringen …
”Jag ställde mig på stenarna i vattnet för att kolla på kräftor, men en sten var hal och 0,5 sekunder senare var jag i vattnet. Imorrn åker jag till Skäralid!”
Som filmnörd har jag kommit att se en och annan kass film. Men fan vet om inte kvällens tittande (via Netflix, keep away everybody) tar priset. Den var nämligen så dålig att jag inte ens kunde skratta åt hur kass den var.
Härmed delas betyget ”döskalle” ut till Stepbrothers, vilket ju är ett lika moget betyg som hela manuset. Sicket skräp. Om en amerikansk film är riktigt jädra bedrövlig får man se minst
Under filmen kämpade jag emot flyktinstinken. Jag hämtade mer te. Jag tog fram glass till alla. Jag gick ut med sopsäcken. Jag tog in dynorna från altanen. Jag tömde allas vinglas. (I slasken, mind you.) Jag gick på toa och spelade Wordfeud. Såg att jag kunde lägga bästa lägget ever – bara inte motståndaren tog min plats.
Självklart tog motståndaren min plats och lade SKUTTA utan att ens använda trippeln. Jag hämnades genom att en stund senare lägga favvo-ordet på ett helt annat ställe för inte alls lika många poäng. Men i alla fall. Eh.
Bittert och bistert placerade jag mig själv i högläge med min krossade menisk på detta sätt och begrundade lifvet och vädret. (Bilden togs tidigare i veckan när vädret var bättre. Men så här sitter jag ganska ofta, jag och mitt knä.)
TENS-apparaten har jag fått låna av kommentatösen Ninja-Malin, och den liksom suddar ut smärtan som trolleri.
Sedan skulle vi äta melon.
Ni vet hur en vattenmelon är det nästan godaste i hela världen? Särskilt de genetiskt förädlade som inte har massa stökiga fortplantningskärnor som stör? Och hur en kall melon en (någorlunda) varm sommardag kan vara det bästa i hela vida världen?
Okej, tänk er istället hur man med en vass kniv skär den här femkilosmelonen mitt itu, och hur en stank värre än från det sura köttet i Utvandrarna sprider sig i köket?
Så här såg den ut vid öppning: hålig. Och rutten.
Så nu förstår ni: det är bara att ge upp och bete sig som en femåring.
(Varning för känsliga tittare: jag regisserades av barnen.)
– Och då fick jag bära hundhuvudet … sa jag mitt i en lång historia precis när en människa i femtonårsåldern kom in i köket.
Hon stannade tvärt mitt i steget och satte handen för munnen. Och så fnissade hon och sa:
– Oj, jag blev alldeles rädd, jag hörde att det lät som om du sa att hade hållit i ett hundhuvud.
– Nej, jag fick bära hundhuvudet för a…
Det häftiga andetag som den här tjejen här gav upp, avbröt min mening eftersom ljudet påminde lite om ett inbromsande tåg. Handen åkte upp till munnen igen och veganen i henne skrek förmodligen SPRIIIIING FÖR LIVET! DU HAR HAMNAT I ETT DÅRHUS!
Här skulle historien bara ha kunnat bli en parentes, en bagatell och ett ingenting eftersom jag hade kunnat lugna henne med en snabb förklaring. Jag hade t.ex. kunnat säga så här:
– Nej, det är bara ett uttryck som kommer av medeltidens lagar. Adelsmän som hade begått ett lite grövre brott än t.ex. stöld, kunde – för att slippa fängelsestraff – bära en hund till nästa grevskap eller härad (ett distrikt liksom). Det knäppaste är att dom faktiskt kunde be nån annan bära hunden om dom inte kände för att göra det själva. Och det handlade alltså om en hund, inte en hundskalle.
Men så sa jag inte. Jag sa:
– Japp, här är en hund begraven.
Det föll inte i god jord eller någon på läppen.
Nu har vi förstås rett ut hela missförståndet, flickan har fått kött på benen och fjällen har fallit från hennes ögon. Vi har kommit att tala en hel del om de här roliga uttrycken som man måste ha hört ett par gånger, läst ett par gånger och kanske till och med undrat över för att förstå. Kreti och pleti, en lisa för själen och att veta hut.
Och så vandrade vi vidare till ord som för till och med en gammal 25-åring inte är bekanta.
beläte
vänsäll
sävlig
pickalurven
knickedick
bautastor
ohemult
äppelknyckarbyxor
grötmyndig
punchkonservativ
hugsvalelse
skråpuk
flanera
lunka
Slutligen hittade jag en särskild lista i min språkmapp på datorn (har ingen aning om varifrån den kommer).
Den här listan, ungdomar, kan ni få användning av när di gamle börjar yra om att man MÅSTE kunna vissa ord.Vasslaperdusk!
