Jo. Jag har förutom en pincett i munnen och glasögon på näsan även en nål i nypan, lax och potatisgratäng i ugnen, halloumi i stekpannan samt en sticka i fingret och en pannlampa på huvudet.
Ni förstår?
Jag skulle nämligen bara dra loss den förnicklade stekpannan som väger sju kilo men så effektivt gör alla halloumisar randiga, när en sticka out of nowhere bara högg mig i tummen.
[Här hade jag lätt kunnat lägga in en bild på en skadad tumme, men hu så läbbiga bilderna på sådana är. Hajen, anyone?]
Matlagningen fortfor som den skulle, även om jag inte kunde skiva potatisen utan gaffel och var tvungen att oja, stöna och klaga hela tiden.
Nu är tummen alls inte räddad, ska ni veta. Det blir inga bildbevis just nu, men det är förmodligen så att jag kommer att dö av blodförgiftning inatt eftersom jag inte har fått loss den meterlånga balken som på något sätt har satt bo i vänstertummen. Internet ger mig heller ingen hjälp, för si vad man får för träff om man söker på sticka och tumme:
Utvandrarna må ha haft det hemskt på överresan till Amerikat. Men 1850-talets stackare kunde i alla fall fokusera på köttmaskar, blodförgiftning, kallbrand, svält och skörbjugg när de hade en sticka i tummen.
Jag, jag kan bara sitta här med min spik i foten.
Liksom.
UPPDATERING TRE DAGAR SENARE!
Puh!
Den är ute! Jag lade tummen i blöt med bakpulver i en halvtimme och sidan karvade jag med en nål – och med en fin pincett fick jag slutligen ut den här jädra spinken!
Månaden övergick i uschlig höst från att ha andats sommar inledningsvis. Ja, jag vill hela tiden gå i ide – men idag sprang solen fram, jag fick medvind på cykeln. Jag förträngde naturligtvis alla hot om ruskväder och knäsmärta samt motvind på hemvägen. (Någons kristallkula fick sedermera jack pot.)
Denna dag har jag även
utrett ursprunget till ”dyngvåt” (ett scoop: lungvåt!)
misslyckats med att förstå skillnaden mellan osteopat, kiropraktor, fysioterapeut, sjukgymnast och naprapat
torkat mina lånta fjädrar (en oerhört fin oljerock under ett hällregn i motvind)
läst en förtjusande bok.
Den är underbar.
Den förtjusande boken är ”Ebons småbitar” (1912) – en underlig samling kåserier och hushållstips som en kommentatös tipsade mig om häromdagen. Jag sprang till ett digitalt antikvariat och köpte dyrgripen för 67 kr. Lilla Linnéa Norström (f. 1902) har 1914 skrivit att hon fick boken av en förmodligen välmenande tant Mimmi:
Släktforskare! Gör vad ni kan med detta.
Jag måste förstås citera boken – men jag har moderniserat svenskan i citaten. (I bilderna ser ni hur texten ser ut egentligen.)
Vilans evangelium (låter förnuftigt)
”Sweet Summer 1912” av John William Waterhouse, som ju vet hur man vilar med en besvärligt halkande klänning.
Om du ger din kropp och din själ vila efter arbete, växer dina krafter till dubbel storlek under vilan. När du vilar, rör du inte kraftkapitalet utan inhöstar bara räntorna. När kraftens kapital är förbrukat, gör du andlig och kroppslig konkurs!
I vår nervösa tid med buller och allt annat enerverande, räcker inte alltid nattvilan. Passa därför på att vila lite på dagen också. Lyssna till din fysiks bedjande röst!
Linneskåpet (låter jävligt jobbigt)
Det ska inte vara fuktigt och kallt i linneskåpet och du måste sätta papper på hyllorna och nubba fast vita band ytterst. Fäst också röda, broderade remsor på hyllkanten!
Bind ihop varje hopvikt lakan med utstrukna sidenband och lägg spetsen ytterst så ser det fint ut. Brickdukar, bordlöpare, kaffedukar, kaffeservetter kan ligga bredvid de vanliga servetterna.
Lägg allt som är trasigt på ett ställe och laga efter hand – även småhål!
Lite om diskning (låter helt vettigt)
Vik upp dina klänningsärmar – men om de inte kan vikas upp får du helt enkelt sy lösa, vita (sic) ärmar som fästs utanpå dina klädärmar.
Jag har flera såna och de är ovärderliga och ser dessutom prydliga ut med ett matchande, stort köksförkläde. (Skrev Ebon.)
Summa summarum: äh, enjoy life!
Jag längtar till 1980-talets axelvaddar och puffärmar, som så piffigt rymde mina meterbreda axlar.
Kartor, t.ex., var faktiskt oerhört komplicerade att vika ihop med det begränsade utrymmet som fanns på passagerarsidan i familjens VW Variant 411. Oooh, nu undrar ni förstås hur den såg ut? (Jag vill förstås få en anledning till att lägga ut den här bilden från 1977 igen.)
En morgon var bakrutan bara borta. Alla just då närvarande kusiner och ingifta bryllingar beordrades att posera. (Jag syns inte, men lillasyster Orangeluvan är den som håller på att klättra upp på taket.)
Och därmed har vi åkt i tidsmaskinen till 1970-talet och min barndom – och via gula bilen till ett barnprogram som jag alls inte minns. Det handlar om ”Ordförrådet” med Ingvar Kjellson och Fredrik Ohlsson (känd som ”Tommy och Annikas pappa”, gift med Siw Malmkvist) och Gerthi Kulle (Jarl Kulles syster). Ingvar Kjellson var vid tiden lika gammal som jag är nu, men ser med dagens mått mätt lite sliten ut .
Nu kommer här en tiominuterssnutt, som jag verkligen kan rekommendera alla som t.ex.
har tio minuter över
vill resa i tiden
tycker om att analysera pedagogik
inte vet hur man klädde sig 1976
klarar av att se hur ordet TELEFON klipps rätt av som funnes det inga särskrivningsproblem
gillar UR (detta sändes tydligen på dagtid för skolor).
Ni som inte har tid att titta, kan läsa denna sammanfattning, samtidigt som jag understryker att ni ju alla ändå bör ta er tid att njuta.
Ingvar vandrar omkring i Stockholm och träffar massa män och pojkar samt kanske en eller två tjejer samtidigt som han spelar in det de säger. Det inspelade åker in i hans fantastiska ryggsäck och förvandlas där till stora pappersremsor med citat – som han sedan går hem och klipper sönder för att sortera in i sitt arkiv. Fredrik Ohlsson kommer och berättar att han har en konstig känsla, varefter en liten film om ordet ”ensam” spelas upp till Inga Gills röst.
Men det fantastiska är att även dagens barn får lära sig fakta om det svenska språket – i ett program som även det kallas ”Ordförrådet” och finns på UR. Ni måste kolla, för Staffan Westerberg var ju en västanfläkt jämfört med denna ångest:
Fast här måste jag ha haft otur, för just detta klipp är inte särskilt verbalt. Eller är det kanske representativt ändå? (Här finns massa program.) Tempot är högre, bokstäverna väldigt tydliga och hanterliga – men tiden har nog sprungit ifrån mig, för jag förstår inte alls varför allt är så tillgjort och krystat. Det var mycket jobbigare att titta på detta lilla klipp än det där gamla ryggsäcksprogrammet, som nästan gick i slow motion.
[andningspaus]
Lite mer kanske? Del två av det gamla 70-talsprogrammet kommer nu och här, och om ni har starka nerver ni kanske klarar av Gerthie Kulles raseriutbrott – iklädd grön plyschdräkt, raggsockor och gula träskor formligen exploderar hon, varefter hon ilsket sätter sig och läser ord från pappersremsor ur Ingvars ordförråd. Men … utan att visa upp orden för kameran.
Ingvar Kjellson, han analyserar även meningen ”Du som är pojke, ska väl inte gråta”, men konstaterar blott att pojke är ett ord från finskan. Och alla har de socker i kaffet.
De var tider, det! Måtte ni alla hitta tid att analysera det ni ser. Eller i alla fall titta och kanske fundera lite. Eller bara slänga ett getöga på’t?
Pedagogisk fotnot Getöga har ingenting med getter att göra, även om uttrycket skulle kunna illustreras med en herde som vaktar just getter. Ordet kommer av det gamla verbet gäta, som betyder ”valla boskap” eller bara ”vakta”. Herden behöver bara titta då och då för att hålla koll på sina djur, och slänger då ett gätande öga.
Jag är i Sälen och föreläser inför 250 revisorer. Det ser ut som vilket ställe som helst nu i september, så jag visar vinterbilder istället!
Här sover jag.
Här föreläser jag.
Föreläsningen äger rum på en scen som är upphöjd ca 150 cm. Det är verkligen halvvägs till månen om man är en simpel språkföreläsare.
Problem 1:
Då kan jag inte ikläda mig den korta kjol jag hade tänkt kränga på mig (för att den passar så bra med mina silvriga Converse). Åhörarna längst fram skulle i så fall att ha full insyn i det Bergmanska skrevet.
Nej, ni får ingen skrevbild.
Jag inspekterade nogsamt scenen, som är stor som en sjurummare på Söder och upplyst som en porrklubb i Berlin: i lila.
Problem 2:
Lila ljus på en blond kalufs tenderar få åhörarna att tänka på ampra damer från Florida och dessutom accentueras eventuellt mörka ringar under ögonen.
Ungefär så här.
Under föreläsningarna svarar jag hela tiden på uppdykande frågor – även om skaran är 250-hövdad. Då skriver jag roliga saker på stora whiteboardtavlor, men här i Sälen finns bara ett vanligt blädderblock på ranglig ställning.
Problem 3:
De åhörare som sitter på femte stolsraden och bortom, kommer inte att kunna se vad jag skriver ens om jag skriver en bokstav per blädderblocksblad, särskilt eftersom det lila ljuset inte främjar … nåt.
Plötsligt uppdykande problem 4:
Brallorna som jag skulle ha istället för kjolen, sprack som Humpty Dumpty när jag bara skulle visa hur jag med mina onda knän har svårt att göra en lay up utan att se riktigt fånig ut.
Men se på fan. Här finns det ju affärer som man kan shoppa i! Man kan köpa
barnkläder
heminredning
Stadium-kläder.
Därför kommer jag i morgon att föreläsa i ett par nyinköpta skidbyxor. Dock kommer dessa brallor att för all framtid vara förknippade med det som försäljaren sa till mig när jag betalade.
– Jag kan rekommendera dig att skaffa Stadiums kontokort, verkligen jättebra när du köper saker till barnbarnen.
Jag hittade häromdagen en vacker text från sommaren 1940 – ”En dag i Stockholm” av Ven Nyberg (1898–1986), som i Publicistklubbens porträttmatrikel ser ut lite som en filmstjärna, lite som Astrid Lindgren.
Ven Nybergs text beskriver dels en svunnen tid, dels svunna tankesätt och dito yrken:
”Dagen börjar som vanligt, men vid vilken tid dagen börjar i en stor stad är svårt att säga. Klockan fem på morgonen, när spårvagnen fylls av fabrikernas och verkstädernas morgontidiga arbetare på väg till arbetsplatsen? Men det är många som redan börjat sin arbetsdag då. Dröjer man sig kvar vid en skrivmaskin i Klarakvarteret till fram på småtimmarna, så hinner tidningsbuden med tomma väskor marschera upp till sitt dagsverk för att hämta de trycksvärtsfuktiga blad, som pressarna med mullrande dån levererat. Och kontorsstäderskan har gläntat på dörren med en hemlig önskan att få sopa ut den senfärdiga skribenten. På gatan svänger renhållningsarbetaren sin kvast med en mer tydligt visad tendens att sopa bort vandraren, som skräpar på trottoaren så dags.”
Därför tänkte jag i morse kl 07:45 när jag gick 300 meter längs den mystiska Hagagatan att jag skulle uppleva stan genom en nyfiken besökares ögon … och min mobil.
Dagen började när jag i en hotellsäng blev väckt av att hantverkarna på en våning under började spika på sekunden klockan 07. Under hotellfrukostens spisande valde vi nyvakna i tystnad mellan mer kaffe eller te och kanske en varm croissant, strax efter den inte alldeles lyckade äggröran äggstanningen.
Pulverblärk.
Solen hade svårt att få strålarna att nå ända fram till barn- och föräldramyllret mellan husen, trots att just Hagagatan är en ovanligt bred gata i Vasastan.
Just här var det kanske inte på grund av husen som solen hade svårt att nå fram, nej. Men se så väldigt bred Hagagatan är. Vaar hittar jag mer inforrmation och gamla bilder?Varför gör Hagagatan en knyck?Knycken söderifrån. Mycket underligt.
Min promenad gock motströms mot skolan som ligger på Vanadisvägen. Alla barn gick ända upp i tonåren med varsin förälder och ingen cyklade. Intet skoklapper hördes – alla smög fram på gummisulor. Det fanns många parkerade cyklar i kvarteret – en ny bekant var för mig de gröna EU-cyklarna som till skillnad från de privata inte var fastlåsta i stationära stolpar och staket.
EU-cyklar, som kan liknas vid bortslängt glasspapper eller tappade vantar.Älskade cyklar, nogsamt fastlåsta i första bästa någorlunda stationära pinne eller cementklump.
Hur kommer vi att minnas denna septembermorgon? Som en av alla andra, eller så märkt av den tid vi lever i att den framstår som en absurditet i framtiden? Vilka tidstecken kommer vi att häpnas över och förundrat kommentera?
Och vilka kommer vi att t.ex. år 2087 feltolka bortitok? Så här:
Tipp-tapp, tipp-tapp smyger parkeringsvakterna 2018 omkring i gäng om fyra för att garantera varandras säkerhet eftersom de ska bötfälla även cykelägare.Citroëns 2CV-modell från mitten av 1960-talet är 2018 fortfarande en mycket vanlig bil i Stockholm.År 2018 slåss två olika avfallsföretag om soporna eftersom det är brist på sådana. Rebeller täcker samtidigt över vägskyltar med svartasopsäckar för att inte locka till sophantering.En inte helt ovanlig syn är 2018 dessa brutalt uppdragna stolpar – cykelägarna drar sig inte för något när de har tappat cykelnyckeln.
Nej, nu ska jag inte fara med osanning och hitta på – naturligtvis kommer alla att år 2087 vara allmänbildade och upplysta såpass att de vet att källkristiskt granska alla påståenden!
Här kommer nu en bonusbild på Ven Nyberg och hennes man Stig Blomberg vid Kungsholms strand 1936.
Stig Blomberg (1901–70) knep faktiskt en bronsmedalj i Berlin-OS i grenen ”konst”.
– Mejla mig för tusan hakar! vrålar jag på alla föreläsningar.
Men inte kommer det särskilt många mejl. De medicinska sekreterarna (nytt namn på läkarsekreterarna) är duktigast – då föreläser jag ju för de redan frälsta. De glittrar med ögonen, håller med mig i min språkliga noggrannhet och är på det stora hela alldeles bedårande. Dock har de ett problem:
– Doktorn går in och ändrar!
– Till och med AT-läkarna far in och pillar i mina texter!
– Huuuur kan de ha tid att kommentera hur jag sätter punkten vänster eller höger om slutparentesen?
För sekreterarna vet ju hur det ska vara. De har det yrke de har, för att de kan sitt yrke. Vilket man kan hoppas att de flesta i ett någorlunda fungerande samhälle har.
Nu måste jag ju illustrera detta inlägg på något sätt, så jag kollade vad det finns för ”stock photos” på läkarsekreterare. Men något är fel.
Oj, minsann är det inte två läkare som krafsar i journalen tillsammans? (Medicinska sekreterare har inte stetoskop.)– Eh, hehe, du vill inte ha versal på vaddå, sa du?
Men tillbaka till mejlen! För idag fick jag ett sådant – med en här anonymiserad avsändare. Ni får läsa och njuta själva!
Hej Lotten Bergman!
Jag heter N.N. och är ortoped vid XX-sjukhuset. Jag skriver dels för att klaga, dels för att jag har förlorat ett vad mot min läkarsekreterare.
Sedan hon gick på en föreläsning med dig i maj i år, har hon börjat säga emot mig när jag behöver ändra ordval och kommateringen i hennes journaltexter. Hon påstår att om jag ändrar i hennes texter, kommer hon att börja lägga sig i mina medicinska diagnoser. Och att du har rått henne att säga så.
När jag häromdagen skrev att jag verkligen inte gillar mina läsglasögon och då på vägen hittade uppfinningen ”smink-brillor”, anade jag inte att jag gläntade på dörren till en design-guldgruva. För mitt bland hopplösa bilbarnstolar, wåbblande matvaruvagnshjul och konstiga plastförpackningar, finns det uttänkt design som är så bra att jag häpnar.
Detta (bilden nedan) kallas ”nudging”, och är ett sätt att puffa folk att fatta vissa beslut:
Rökare slänger alltså sina förnicklade fimpar här istället för på marken eftersom det är roligare.
Jag, som en gång jobbade på JC och där lärde mig hur man ska attackera presumtiva kunder så att de köper mer än de egentligen hade tänkt, gillar verkligen dessa varukorgar. För att inte tala om personalen i affären – de måste känna en stor lättnad.
Orange märkning: jag vill ha hjälp av nån i personalen. Svart märkning: fuck off, jag klarar mig själv.
På alla ställen där en uteliggare eller en trött fylltratt kan tänka sig att lägga upp fötterna för en stunds vila en bit ovanför marken, försöker designuppfinnare hindra dem. Bänkarna får piggar, små barriärer, de lutar så att man trillar av – eller är bara i största allmänhet användarovänliga. Och fula.
Men kolla här! Staketet är utformat så att man faktiskt kan sätta sig i det. Det är kanske inte bekvämt och inte heller uteliggarvänligt, men … Så coolt!
En stol som kanske glädjer både bovar och banditer samt kvinnor utan fick-kläder är den här.
Så enkelt, så praktiskt … och så himla lättstulet.
När jag var ute och reste i somras, lade jag märke till att särskilt barnvagnsmänniskor hade det lite tufft. Nästan alla bar de nämligen på sina telningar samtidigt som de bar och släpade på rullväskor – och puttade den tomma vagnen framför sig. När man har famnen så full, kan en sådan här hiss vara en lisa:
Knappar som man kan sparka på utan att för den skull vara en thaiboxare!
Om alla hotell hade haft hissknappen placerad i korridoren – och inte blott framme vid hissdörrarna – hade man kunnat eliminera …
… Hollywoodfilmernas hotellkorridorsjakter och hjältens nervösa tryckande på hissknappen medan mördaren närmar sig på den fula mattan.
Poängen med hotellens vita, fräscha handdukar är förvisso att man ska kunna se att de är rena, men det måste vara frustrerande för tvätterierna med alla handdukar som pga. mascara ser ut som tvättbjörnar.
Make up, make off.
Men det är inte blott ny design som ska lyftas fram. Här ligger jag i sängskåpet i Lilla Hyttnäs (i Sundborn), vilket är det bästa ställe jag någonsin har sovit på. Inte alls fett ös – men nästan medvetslös.
Kanske var det Selma Lagerlöfs ande som vaggade mig till sömns, men kanske var det bara myspyskänslan.
Denna dag, när alla är missnöjda med gårdagens valresultat och jag är bedrövad för att Frank Andersson gick och dog så tidigt i livet och hösten står och stampar i tamburen, är mitt tips till er alla: njut av fiffig design, bygg ett sängskåp och sov lite mer!
Här ligger jag med skorna på – under täcket i den äktenskapliga sängen.
Sicken en Pippi Långstrump, liksom.
Det brukar jag förvisso inte göra, men si jag for som en skottspole hit och dit hela dagen så att läsglasögonen immade igen och så fick jag så ont i knäna att jag knappt orkade stappla uppför trappan och så föll jag ner i sängen och somnade – och på något sätt lyckades jag dra täcket över mig som vore det natt och alls inte sen eftermiddag.
Detta meddelar jag på detta sätt eftersom det är det enda jag hinner skriva innan jag måste iväg och jobba som volontär på en ideellt driven biograf här i stan. Hela den första veckan som blott enbarnsfamilj for iväg som en ödla i en flottpanna och idag har äldste sonen (han den där Tjugosexårige Erik som bor i Lund) klassåterträff här i huset, så nu är det fullt med folk i pottan igen.
Och hur har alla andra det?
Har ni röstat?
Har ni lagat fredagsmys?
Har ni städat och piskat mattor?
(Såna här frågor ställer man sig när man inte längre måste snyta ongarna, laga/jaga overaller, laga mat till Orsa kompani eller ens byta däck på bilen.)
Nu kom jag på en sak! Hilfe!
Jag undrar när den här upphittade läskflaskan producerades. Det står inget datum på den – så länge sedan är det som den var i ropet.
Funnen i en gammal stuga. Alla oooo:ade och ahaaa:ade och imponerades storligen.
Jag mejlade raskt Carlsbergs Bryggerier (dit Apotekarnes hör), men kan in tänka er vilket icke tillfredsställande svar jag fick …
Hej Lotten Vad spännande! Vi har undersökt i våra arkiv nu och vi kan tyvärr inte hitta denna typ av information. Mvh Anna Anderberg
Nu har jag lämnat Tjugoettåringen på Gotland för tre års studier i konsten att
designa datorspel
bo i kollektiv
sakna sin ömma moder (johodå!).
Speldesign-sonen, aka Tjugoettåringen, begrundar sitt öde och den förfärliga miljö han befinner sig i. Eh.
I ottan klev jag upp och fotograferade den tidstypiska golv-sladdhärvan som vi kommer att skratta åt om ett decennium eller så. (Vi skrattade så lagom igår när hela Gotland blev utan ström i en hel evighet och sladdhärvan låg där och skrattade åt oss i flera timmar.)
Bilden är inte arrangerad. Språktidningen låg verkligen där, kastad åt vargarna.
I båtkön satt jag sedan kl 06:15 och var nervös eftersom bilen immade igen (det var kallt ute) och jag ju måste spara på det överkänsliga bilbatteriet samt be till bilgudarna att startmotorn inte skulle kajka ihop just nu, mitt i en kö. (Bilen kräver vänliga ord, en öm hand och ungefär sju försök innan den hostar igång.)
Är det kappsegling? Is it a plane? Nej, det är Gotlandsfärjan!
Väl på Gotlandsbåten kan man omedelbart skilja agnarna från vetet. Pendlarna och vaneresenärerna går med stora kliv och mål i blick från bildäck mot antingen fåtöljerna på akterdäck eller kaffekön, medan båtnybörjarna fastnar i trappan, hamnar ute på soldäck, paxar platser som inte behöver paxas och i största allmänhet irrar.
Vaneresenärerna var idag – särskilt när det gällde till synes gifta par i medelåldern – som stöpta i samma form. De var
iklädda jeans och gympadojor
bärande varsin svart, liten datorryggsäck
tysta, koncentrerade.
De hade alla medhavd frukost – och följande procedur upprepades så att det påminde om en tävlingsdans med sju par kvar på golvet: följsamt, synkat och med blott ögonkontakt som kommunikationsmedel.
Snabbt hittade de sina platser utan att snegla på de relativt svårfunna stolsnumren (de borde faktiskt sitta på ovansidan av fåtöljerna, inte långt ner i mitten av stolsparet) och placerade ryggsäckarna ute i gången. (Om man sätter ryggan vid fötterna blir det ju trångt och krångligt.)
Helt okej – gångarna är vardagsrumsbreda och inte som spänger eller på tåg.
De sju som satt närmast mig dansade så här i sju steg:
Kvinnan svepte in sig i en sjal.
Mannen klädde av sig till blott skjortärmar.
Kvinnan packade upp frukosten.
Mannen tog upp mobilen ur ena bakfickan, plånboken ur andra.
Kvinnan började portionera ut frukosten till båda.
Mannen skrev sms till barn och barnbarn om att de nu var på väg (eller nåt annat förstås).
Båda satte sig att under tystnad peta i sig ägg, mackor, grönsaker samt yoghurt kommen ur barnmatsburk och kaffe ur termos.
Men de allra, allra mest resvana placerade sig så här och snarkade redan innan vi hade lagt ut från kajen.
Att forsla sina husdjur på Gotlandsfärjan är ett kapitel i sig. De kan vara kvar på bildäck (inlåsta i bilen) om de inte är rädda för billarmen som ideligen sätter igång. Man kan också ha dem uppe i husdjurssalongen, där de reser som människor.
De bildäcksdjur som vill ha besök av sina ägare, får det en gång under resan; på ett särskilt klockslag samlas alla djurägare vid informationsdisken och sedan går de i samlad tropp ner till bilarna – all annan tid är bildäcket låst. Nyss hördes ett plingeliplong i högtalarna:
– Vi har ett personligt meddelande till en passagerare som har en hund. Den passagerare som har en hund, var vänlig kom till informationen.
Som på en given signal ställde sig 20 % av passagerarna upp och började flacka med blicken, hur resvana de än månde vara. En liten stund senare kom ett förtydligande:
– Vi har ett personligt meddelande till en passagerare som har lämnat sin hund ensam i husdjurssalongen. Var vänlig kom till informationen.
De nyss så oroliga satte sig ner igen.
Avslutningsvis ett hett tips!
Efter tre timmar på Gotlandsbåten vet alla resvana att toapapperet är slut, och kommer alltså ombord med egen toarulle under armen.
Jackie Kennedy hade en fantastisk faster och en konstig kusin som (efter att ha tillhört societeten) på ålderns höst bodde tillsammans i ett vanskött ruckel till 28-rumsvilla, som sedan Ben Bradlee (chefredaktör för Washington Post under Watergateaffären) köpte.
Och här kommer den historien i nedkortad form – mest för att jag ska få visa er bilder på det vanskötta rucklet.
Inte ett vanskött ruckel.
Den vackra bruden på bilden från 1917 är Edith Ewing Bouvier Beale (1895–1977), även kallad ”Big Edie” eftersom hennes dotter kallades ”Little Edie” – döpt till Edith Bouvier Beale som hon var.
(Ett himla oskick är det, detta med att inte hitta på nya namn till sina barn. Förekommer även i de bästa familjer; min pappa är Stor-Per, min kusin heter Lill-Per, min bror är Stor-Jakob och Orangeluvans son är Lill-Jakob och precis alla i den djefla mannens släkt heter Karl Johan.)
Visst anar man sidenets frasande och mödan bakom bilden ovan?
Inte frasande siden eller mycken möda – men så modernt och stilfullt med kapuschongen!
Kvinnan på bilden från 1940 här ovan är ”Little Edie” (1917–2002), och hon kom inte närmare en bröllopsklänning än så här eftersom hon av outgrundlig anledning eller plikt och moderskärlek valde att ”ta hand om” sin mamma tills hon dog. I det här huset:
Grey Gardens 1915.Grey Gardens och Edie den yngre 1972.Grey Gardens 1973.Grey Gardens 2009.
Anledningen till att misären är så noggrant dokumenterad beror på exakt det: en dokumentär. Det var meningen att två dokumentärfilmare skulle göra en film om Jackie Kennedy (då Onassis) och hennes syster Lee Radziwill, men dessa fick tyvärr kalla fötter. Filmskaparna fick på något sätt nys om stora och lilla Edie i det förfallna huset med de 28 rummen. Med kameran rullande knackade de på, och fick då tillfälle att göra den här hyllade filmen:
Vad de inledningsvis inte visste, var att husrucklet då faktiskt var nyrenoverat.
När grannarna och myndigheterna 1971 klagade på att det stank från den förfallna fastigheten, beordrades damerna sanera huset – vilket de inte på några villkor hade råd med. Det blev tjafs och bråk om den avstängda elen och det faktum att huset saknade rinnande vatten och sophämtning. Vid ett tillfälle rusade samhällets alla brandmän in i huset med dragna slangar och sprutade vatten på hela undervåningen.
Då klev de förmögna släktingarna in i bilden och såg till att åtminstone sju rum blev beboeliga. Alla väggar målades i skrikiga 70-talsfärger och nya (begagnade) möbler donerades till de forna societetsdamerna.
Men innan dess ställde Big Edie och Little Edie 1972 glatt upp på att posera i den förfärligt äckliga röran.
Edie den yngre hade alltid klädesplagg, sjalar eller filtar – ibland till och med gardiner – virade runt huvudet eftersom hon i 35-årsåldern tappade allt hår.Det är något med katter och kvinnor i kombination med förfall. Ediearna hade alltid 20–30 katter i huset. Och ungefär tio tvättbjörnar, som bodde i väggarna och matades med skivad långfranska.Detta är alltså inte en bild från ett övergivet hem. (Vattnet kommer från brandmännens attack.)Edie den äldre framför en målning av sig själv i yngre dar.
Att jag numera är så insatt i detta ämne beror på att jag har sett både dokumentären (1975) och spelfilmen (2009) och sedan läst mig vindögd för att kunna avgöra vad som var sant, tillrättalagt eller lögn. Det jag har kommit fram till är att det är en sann, men osannolik historia med två obegripligt glada trashankar som gärna förställer sig.
Den yngre Edie sålde 1979 huset till tidningsmannen Ben Bradlee och hans fru Sally Quinn (som fortfarande lever även om hon påstår sig kunna tala med spöken och tror på voodoo), som naturligtvis fick renovera i flera år och dessutom begrava alla de 52 döda katterna som de hittade i huset.
Edie den äldre spelades i filmen av Jessica Lange, den yngre av Drew Barrymore. Om man inte har sett den riktiga dokumentären kan man inte tänka sig att spelfilmen är annat än en knasig överdrift …Unga och gamla Edie 1951.
Brasklapp:
Det kan hända att bilden som visar hur Grey Gardens såg ut 1973 är lite manipulerad inför spelfilmens premiär 2009.
Fotnot:
Jag är så oerhört genomförkyld sedan tio dagar att nästan allt jag pallar med (mellan föreläsningar, radioprat, möten och annat som man inte kan sjukanmäla sig till), är att se på film. Till exempel: Nixon, Jackie, Grey Gardens, Julie & Julia, 20th Century Women, 12 Years a Slave, The Post, The Boat that Rocked, Red, Battle of the Sexes, Get Out, Captain Fantastic, Role Models, Seven Psychopaths och The Meyerowitz Stories.
