Hoppa till innehåll

Den stora bilbloggardagen

I förrgår blev det bildiskussion i kommentatorsbåset. Minnen från förr skvalpade till ingen nytta alls omkring i allas hjärnor.

Därav detta inlägg. Stjälp av er bilminnen! Berätta som Stellan och IT-mamman om bilen som tutade i takt med blinkrarna och dessutom rykte som Cecilia N:s bil! Häv ur er ilskan på bilarna som liksom Helénes tvärdör i uppförsbackar och bilar som … är alldeles underbara.

Under de dryga 20 år som jag bodde hemma med mina föräldrar, hade de bara två bilar.

Stenåldern? Nej, bara 1966. Pappa fixar, jag tittar, mamma fotograferar, Broder Jakob bor i hennes mage och Bubblan går på tomgång.

Mammas och pappas första bil var en blå WV. Jag minns inget annat än att det på bakrutan satt en fastklistrad, röd fjäder, vilket var en del av kampanjen för bättre cancervård. Hylands hörna hade tydligen den första Röda-fjädern-kampanjen 1969, så här på bilden hade vi inte kunnat se någon om vi hade försökt. Däremot tittar jag med lupp på alla andra detaljer i bilden. Är vi ute i skogen med packning och en … salladsskål?

Nästa bil blev en gul Volkswagen Variant 411. Den kördes Lund–Luleå, Luleå–Frankrike, runt hela Europa och ett par extravarv runt Sverige tills jag övningsbackade den in i en stängd garagedörr 1984. Eter det körde den ett par år till, fast den fick motorstopp om man inte gasade hela tiden – även när kopplingen var nertryckt.

I några år hade vi en stuga i Hylta (dit Gulan, sedermera av naturliga skäl kallad ”Kexet” naturligtvis kördes oräkneliga gånger). En sommarmorgon 1977, var bakrutan borta. Bara så där.

– Kom allihop! Fotografering! Klättra in och på bilen! Ställ en Ica-kasse framför, det ser naturtroget ut!

Bästisgrannen i nypermanentad lugg sitter på bilden i det tomma ruthålet och lillasyster Orangeluvan i plyschoverall är på väg upp på taket. De andra är kusiner och ingifta släktingar. (Huset i Hylta måste ha varit smockfullt just denna natt.)

Själv då? Joorå, vi ärver bilar. En bil (Volvo Kombi) har vi köpt – av en gammal bankdirektör som bara körde den på söndagar. En Toyota sålde vi för en krona. En annan Toyota körde jag in i en stolpe. De stackars bilarna som hamnar hos oss får ingen vidare omvårdnad – förlåt. Båda våra nuvarande bilar är myndiga, men vi hoppas att de inte tänker flytta hemifrån än på ett tag.

——-
Andra som hoppade på bilbloggartrenden:
Översättarhelena
Ozzy
Stellan 1 och 2
IT-mamman med bil till salu
Ingela
hakke och hakke igen
Heléne
Gravallvar
Ica
Solusfemina (fast det kan vara ett eget påhitt och alls inte bilbloggardagsrelaterat)
Den blyga
Den gamle vid havet
Sandra och Sandra igen (men hon har med all säkerhet ingen aning om att hon bilbloggardagsdebuterar)

Fler? Säg till!

Share
Publicerat iBloggen

49 kommentarer

  1. Utifall att jag inte hinner med något inlägg om bilar idag vill jag påminna om ett gammalt inlägg om alla våra bilar.

    Det är faktiskt ett av de få inlägg hittills som min käre far har kommenterat. Det slår mig att min kära mamma nog har kommenterat ännu mindre. Borde jag kanske skriva ett inlägg om alla mina gamla dockor?

  2. Jag vill inte bilblogga. Jag har gjort det tillräckligt.
    Och nu har jag en bil som är åtta dagar gammal (nio om vi räknar torsdagen). Bloggar jag vidare om den räknas det som skryt.

  3. Agneta

    Den allra första bil jag minns från min uppväxt var en mörkt mattröd Studebaker som stod uppallad i vårt garage och hjulen bestod av endast fälgar. Däcken hade fått skickas iväg till landets försvar eller något sådant, eftersom andra världskriget pågick eller nyss pågått. Vid drygt fyra års ålder flyttade vi och jag återsåg aldrig den där bilen varken med eller utan däck. Förmodligen var det i den bilen jag vid blott två veckors ålder drabbades av min första bilsjuka, en sjuka jag kom att dras med hela uppväxten. De fyra milen till landet som företogs de flesta veckoslut gjorde mig till expert på alla dikens beskaffenhet och flora utmed vägen. Rekordet av “pappa stanna!” var tjugotvå under en och samma fyramilafärd. Syskonskaran var rätt trött på mitt illamående, men föredrog att det avklarades vid dikeskanter framför i papperpåse inne i bilen.

    Jag vet inte om det sxwzczlw vid de småländska dikeskanterna, men ordverifieringen förslår det.

  4. Agneta

    glömde ett lät

    och även credic som är ordverifiering nu, låter åt det där illamåendehållet.

  5. Ica

    Jaaaaa!! Bilblogga! Då måste jag blogga om mitt monster! Men det får bli efter heldagen i El Stockholmo.

  6. Se, här dräller det in bilminnen.

    Jisses, jag glömde ju att berätta om vårt snorgröna 70-talsmonster som vi 1990 köpte för 10 000 kr och som kanske var värt … en tiondel?

  7. En VW-bubbla lär mina föräldrar också ha haft, fast då var jag så liten att jag inte minns det. Den är dock för evigt ihågkommen eftersom den figurerar på ett av de få vykort som finns från den lilla sekruttby där jag växte upp!

  8. Den där snorgröna, den var en äkta sekrutt på alla vis man kan tänka sig. Den vanligaste dialogen mellan föraren och passagerarna (fyra andra redaktörer på NE) i bilen klockan 07 på morgonen före avfärden mot Höganäs:

    – Nej, ta inte den vägen, uppförsbacken är för brant.
    – Just det, håll höger, fast inte för nära kant… har du ingen backspegel här?
    – Nä. Akta, håll i vänsterdörren!
    – Den också?
    – Kan du hålla i växelspaken när jag får i fyran?
    – Ok. Hm. Var sitter blinkersen?
    – Tusan, jag glömde den på hatthyllan hemma!

  9. Ica

    Ey, Lotten, så beter sig min gröna fasa. Avslöja inte allt.

  10. desperate housewife

    Plyschoverall! Jag hade en blå-gul-brun-randig sådan i flera år när jag var liten. När jag växte ur den så förlängde vi bara med lite extra brun plysch.

    Varför har detta eminenta ursköna plagg försvunnit? Fram för fler plysch-overaller! Speciellt för oss över 40! *fniss*

    Just det ja… det var ju bil-minnen vi skulle prata om.

    Hm. Min pappa körde rally när jag var liten. Rallybilen som för övrigt var en Opel Rekord var även vår familjebil. Vi brukade spruta fram på grusvägar i skogen med denna… jag brukade stå upp och hoppa hållandes en hand på mammas och en på pappas ryggstöd.

    Man såg ju bäst däremellan…

    Bilbälte? Bilbarnstol? MUWAHAHAHAAA!

  11. evamor

    Men….redan 1965 hade Hyland en Röda Fjädern-insamling. Jag råkar veta eftersom jag föddes den dagen, tokbra minne har jag tydligen som kan minnas det;).

    Jämtland vann för övrigt och min födelse genererade en hel del slantar till insamlingen. en del äldre personer förknippar fortfarande min födelse med Röda Fjädern. Berömd på mitt lilla sätt.

    Hmm, det hade överhuvudtaget inget med bilar att göra.

  12. Desperate Housewife: Jag minns också hur vi tre barn i Gulan låg och skramlade på det nedfällda baksätet genom hela Europa … på Autobahn …

    “Splatt!” … tänkte jag aldrig.

    (Föräldrar i framsätet var däremot nogsamt fastspända.)

    Evamor: Vad coolt med en rättning! Jag hittade årtalet i ett Lions-dokument och litade på det trots att min redaktörsryggmärg sa no-no-no, man måste verifiera alla årtal på minst tre ställen”.

  13. desperate housewife

    Lotten: Jag minns en gång när min morbror hade spänt fast säkerhetsbälten på mig och min kusin, och min mamma störtade fram och lossade bältena;
    – Nej, ni får inte ha bälten på er. Ni är för små. Ni kan ju bli STRYPTA om vi krockar!

    Hm… ovetskapen min mamma satt inne med när det gäller bilsäkerhet skrämmer mig lite.

    Men jag tror inte hon var ensam om den. Som sagt, det var nog fler barn som “rullade runt på nedfällda baksäten” 🙂

  14. desperate housewife

    Lotten (igen): Såg just din kommentar om bilfärd mot Höganäs. Ni kunde ju iallafall trösta er med att det inte fanns en backe att skåda när ni väl var framme i Höganäs!

  15. Hej bonnapauga ifrån bygda
    imellan Osby och Hylta!

    Nu ska jag vakna till och kanske bilbloggar jag! Lite klent med bildbevis bara.

  16. Ökenråttan

    Låt inte detta komma som en chock för er men faktum är: Vi har ingen bil!

    Annars är jag uppvuxen med en far som alltid körde en jättestor svart Chevrolet. Tjusigt! Hade man tur fick man åka med en extrasväng när han körde till tobaksaffären (ett kvarter från vårt hus) för att köpa cigarretter. Sen satt han därframme bredvid mamma och blossade på dem medan han körde bil och vi systrar satt i baksätet och mådde bra.

    Mitt bästa bilminne är när pappa och jag, bara vi två, bilade till mina morföräldrar. Vi utnyttjade tiden till att lära mej räkna upp Josefs bröder. Jag kan meddela att vi hade en helt annan ordning på dem än Orange-luvan! Och när vi kom till Hudiksvall (“glada Hudik” heter det, berättade pappa; detta var på alla sätt en bildningsresa, som ni hör) så sa han som vanligt: Nu är det bara sista etappen kvar. Vad är en etapp, undrade jag för mej själv.

  17. Orangeluvan

    Vi har ju en mor som för oväsen där hon far fram (öronskydd rekommenderas när hon handdiskar) och som jag är helt säker på krossade ett passagerarfönster på en blå hyrbil som vi en gång av någon anledning åkte med till Hylta. Hon var helt enkelt för hård i nyporna när hon slängde igen dörren. Så det måste väl vara hon som även dängt igen bakluckan på gulan för hårt?

  18. Det finns visst det en backe i Höganäs: Tivolibunken!

  19. Min familjs första bil som jag minns var en svart Austin A30, modellen kallades ibland “slipsknuten”. Den hängde med en bit in på 60-talet tills familjen blev så stor att det var dags att byta till något större: En Volvo PV och sedermera Amazoner i en lång räcka. Austin stod på gården en sommar i väntan på skrotning och vi barn använde den som lekstuga. Jag grät bittert när den gick hädan.

    Övriga bilreflexioner finns på min egen blogg!

  20. Orangeluvan

    Josefs bröder i bilens baksäte! Ruben Simon Levi Juda… jaså, har jag redan dragit dem ett varv tidigare. Avslöjad.

    Angående blå plyschdress: den hade elegant utsvängda ben och en dragkedja med en ring. Jag tänker gärna på den samtidigt som jag tänker på pappas vinröda, bredrandiga manchesterkostym, som också hade dragkedja med ring på jackan.

    Fast det finns ju egentligen motsvarigheten även idag, Madonnas H&M-kollektion innehöll väl någon plyschdress i två delar?

  21. Orangeluvan har helt rätt: förmodligen har jag bland mina gömmor även ett foto på en bil utan sidoruta! (Gulan skendog i Övik, på väg från Luleå mot Stockholm. Vi fick hyra ett vrålåk som hette “242”, där ett fönster var lite klent.)

    Här har ni en replik som ni inte har använt på ett tag:

    – WOW! En bil med FYRA dörrar!

    Nu står jag på Centralen. Inte en enda bil i sikte. Ska jag gå och gnugga näsan mot en taxi, kanske?

  22. Jag ha haft problem med min internetuppkoppling idag som gjort att jag inte ännu publicerat min bilblogg!
    Det har emellertid den gamle gjort!

  23. Ååh, jag minns många bilar….
    Vår Opel Kadett Karavan, ungarna i huset där vi bodde tyckte det var jätteroligt att be lillbrorsan säga det, eftersom han sa det blixtfort, som ett ord.
    En Simca, med uttagbart campingbord i bagageutrymmet.
    Renaulten med “degväxel” som jag övningskörde lite i, om man skulle växla så vevade man runt lite som i en degbunke och hoppades att man skulle hamna rätt.
    Morfars Ford Cortina, med röda säten, bilkudde och filt. Det stod “håll till höger” på kudden…
    Mitt ex Laban, Renault 4L, med hög markfrigång…
    Morfars Vaz/Lada 1500 Sport, som jag fick ärva… fläkten lät i A-dur (sa min dåvarande man med absolut gehör)…
    Oj, vilka minnen som kommer fram!

  24. Ja, just det, ett annat bilminne:
    4 ungar i baksätet. Jag på vid ena dörren och min äldsta lillasyster vid den andra, så vi inte skulle bråka!
    Och så sjöng vi, sedermera även i stämmor.

  25. desperate housewife

    en djefla man: Tusan också. Det har du ju rätt i. Fast där får man väl inte köra in med bil eller?

    Men ok jag ger mig. Det finns en backe i Höganäs!

  26. cruella

    Vi har precis sålt vår gamla trotjänare, miljömedvetna innerstadsbor som vi är (snåla kommer sanningen lika nära). Nu är vi med i bilpool samt hyr. Bättre kostnads- OCH miljökoll på så sätt.

    När jag var riktigt liten hade vi en röd PV. Sedan en röd Amazon. Sedan en ljusblå Amazon. Sedan en Peugeot 505 som jag fick flyga med pappa till Stockholm och handla när jag gick i femman. Det var första gången i luften för mig. Sedan blev det en ljusblågrå Ford Consul – metallic. Coolast! Sedan tycker jag det har gått utför. Audo och nu senast BMW x 3, för farsan gillar att byta bil och på gamla dagar har han fått upp ögonen för privatimport och åker till Tyskland med sina skrala språkkunskaper och prutar som på den värsta souk.

  27. När vi skulle till Skåne och åkte över Hallandsåsen stod jag också mellan framsätesryggarna och puttade på upp för backen. (Att jag tog spjärn mot bilens golv som också skulle uppför togs det ingen hänsyn till.)

    Sen minns jag att när vi flyttade till Östergötland så var pappa tvungen att byta registreringsskylt, till en med E på.
    Då hade vi en röd saab 96. I den åkte familjen (två vuxna, en ettåring och en sjuåring) och två korpulenta morföräldrar till Åland på semester. (Oräknat alla små bilutflykter.) Morföräldrarna satt bak ihop med oss barn.

    När jag var riktigt liten så hade jag faktiskt en bilbarnstol. Den häktades fast på baksätets ryggstöd och såg ut ungefär som en barnmatstol fast med ratt.

    Min första egna bil (ihop med sedermera maken) var en “mjuk”gul saab 96:a med registreringsnummer COW 828. Det är den enda bil vi sen sålt. De andra har hamnat på skroten.

    Att stuva in den enorma liggvagnen i den tog en kvart varje gång. *argh!*
    Minns att jag storögt såg en kvinna lasta en liggvagn i en volvo femdörrars genom att hysta in hjulen och insatsen bredvid varandra och bara fälla ner luckan.
    Vi var tvungna att t o m ta loss hjulen!
    Sen köpte vi en saab combi coupé.

  28. Holy macaroni. Jag har verkligen inte tid med detta, men det går ändå inte att avstå.
    Först: En lite annorlunda variant på bilbloggning kan avnjutas här.
    Sedan till bilarna i mitt liv: Mycket VW. K70 och en lång rad bubblor som följdes av golfar i barndomshemmets garage.
    Därför blev min egen förstabil en VW Polo, som man kan läsa om i kommentarerna här. Den kraschade jag sedermera på E6 i jämnhöjd med GP:s tryckeri på Hisingen, efter att ha mer eller mindre kvaddat fem bilar på vägen. Bromshaveri. . .
    Fast innan dess hade jag faktiskt en EPA-traktor. Ganska coolt, tyckte man på den tiden. Min mor hjälpte mig att köpa vrålåket efter att jag krockat min moped med en mötande bil. Vad som hände med EPA-traktorn? Den körde jag vält med. Jättestora bakhjul, ingen fjädring och en knölig vägren var allt som behövdes.
    Så nog finns det bilminnen att ösa ur alltid. Gula golfen med blinktutan har ju Lotten redan nämnt, men jag tror nästan detta räcker för idag.
    Nu ska vi se hur om jag kan få detta publicerat också. ircdirn, säger du?
    Nähä. Ok, då provar vi gqaqpth.

  29. Nu har även jag gjort en djupdykning bland gamla foton.
    Klicka dig vidare till vikeningarna

  30. Ooooh, jag GÅR och knattrar på tangentbordet inne på Centralen (igen), men jag är ju så bekymrad över Stellans första länk som inte funkar.

    Nu kastar jag mig på tåget samtidigt som uppkopplingen försv

  31. Ica

    hur kunde den djefla mannen kommentera vid den tiden?

  32. cruella

    Min första egna bil var en liten Volvo 343 med drivrem, gul som en postlåda och ungefär lika bekväm. Den rattade jag från Östersund till Dublin i nygravitt (se! en lucka i språket!) tillstånd under ett par minnesvärda januaridygn 1993.

    Precis ett år senare rattade vi hem igen, men kom inte längre än till Mjölby innan vindrutetorkaren (och mitt humör) gav upp. Vi ställde bilen på parkeringen utanför Stadshotellet och tog tåget vidare till Stockholm. Sen slog förträngningsmekanismen till med full kraft.

    Tre månader senare ringde polisen till mamma (ja, hon var formell ägare) och undrade vad fasiken bilen gjorde där så länge. Jag lommade dit med tåget, sprutade startgas lite här och där och baxade hem den. Fick omedelbums parkeringsböter utanför vårt hus, ringde bärgaren som tog den till de sälla jaktmarkerna mot skrotningspremien.

  33. Emi

    Min första bil – den gamla metalvolvon (en rostfläckad, rödbrun 244 GL -81 med lila fläckar och matt lack) fick ett tag nog av kyla och regn, och protesterade därför genom att först pipa med frostvarnaren varje gång man använde blinkersarna (blinkrarna? Blinkersen? Färdriktningsvisarna?), och gick sedan över till att starta motorn istället för att stänga av lysena när man vred på lyseknappen. Underbar bil, på det hela taget. Den lever fortfarande i högönsklig välmåga, som pensionär som luftas någon gång då och då, hemma hos mina föräldrar. Jag saknar den inte så mycket i stadstrafiken men den är en pärla på grusväg.

  34. Du kan väl inte mena Hylta som ligger nära Sibbhult. Där bodde min kompis farfar, kallad Fåffå.

    För någon månad sedan var min bakruta puts väck!

  35. Ah, det blev fel med länken. Nåväl, det är bara att klicka på mitt namn här ovanför, så hamnar på min blogg och kan läsa både om Scanbilen och Pelle Rebells exponering av mitt mörka förflutna.

  36. Jag gör en kupp:
    Bil till försäljning finns på min blogg.
    För det här är väl Det Nya Blocket, kategori Bilar?

  37. Helt korrekt, IT-mamman, här säljs det bilar som aldrig förr! (Översättarhelena vill på riktigt sälja sin fina, ickesekruttiga, sjusitsiga till mig — men jag har ju aldrig rest så ståndsmässigt, så jag blir alldeles nervös!)

    Joodå, Moster Mjölgumpa, visst var det Hylta nära Sibbhult. Mina föräldrar köpte ett hus där, var där enbart på somrarna i tre år, hyrde sedan ut det till ligister och klåpare samt tjuvar och sålde det sedermera med en rejäl förlust. (The story of our pengahistoria i släkten. Och, låter det som, även Cruellas takter?)

    Emi: Just nu har jag inte tillgång till SAOL (och känner mig därmed som en halv människa), men jag kan nästan svära att det i förra upplagan var 1) blinkrar och 2) blinkers som gavs som böjningsalternativ.

    Nya upplagan? Vet inte, har bara pluggat in bokstaven A än.

    Tack, alla, för alla bilminnen! En sådan där bilstol som Cecilia N satt i, har jag sett på loppis. Den var svindyr och hade en lapp med “ANTIK” på sig.

    Visst är det kul med bilar? Bengt, här får man skryta, förresten, snart ska hakke ju skryta om alla sina hemliga barbieskogömmor.

    Nu ska jag kolla på alla andra som har bilbloggat! (Sömn är för veklingar.)

    Slutligen en uppmaning till Agneta och Ökenråttan: Era minnen borde faktiskt (och jag är helt seriös) samlas i en bok.

  38. Är det så att du läser en ordbok från A till Ö så älskar jag dig. (Kanske inte på det sättet men på det sättet.)
    När NE damp ner var tredje månad så var jag tvungen att läsa igenom från pärm till pärm (även kartorna på pärmarnas insidor). Klart jag inte läste allt, men varje sida var tvungen att skannas av. (Skannas fanns nog förresten inte i ordböckerna då.)

    Lika så med tidningar, resekataloger, telefonkatalogen. Jag kan inte förstå hur någon kan hoppa in mitt i. Det gör väl inte någon i ett skönlitterärt verk?

  39. Ebern sa vi. Lite personligt så där.

  40. Agneta

    Lotten: Innan jag har förlagt mina minnen i bokform eller långt troligare i glömskans korridorer, så fortsätter jag lite till på bilar jag minns.

    Under andra hälften av fyrtiotalet och till dryga mitten av femtiotalet färdades vår familj som bestod av mor o far, fyra barn, hund, katt, vita möss, burfåglar och oftast en eller annan kompis (vi hade något system på vems tur det var att få ta kompis med på landet) i bilar av märket Dodge. Den första såg ut så här om man bortser från någon extragrej som sitter på kofångaren. Den andra ungefär så här, men svart. Båda hade hela framsäten och ett av oss barn fick ofta sitta där fram mellan mamma och pappa. Säkerhetsbälten existerade inte och även vi hade någon period en barnstol som helt sonika hängdes på det hela baksätets rygg. Lyckligtvis inträffade aldrig någon häftig inbromsning eller än värre någon krock; ett barn i den där bilbarnstolen skulle då ha flugit, som en projektil, från baksätet till framrutan. Till båda dessa bilar hör minnen av snökedjor i vinterväglag.

    När vi for tillbaka till staden om söndagkvällarna, var bilen än mer fullpackad eftersom det tillkommit äpplen, päron, plommon, rotfrukter, grönsaker, svamp, blomster av såväl odlade som vilda slag, grodyngel i burkar när det var säsong för sådana, med mera i lasten. Vår moder hade för vana att somna till precis när vi sakta rullade in på stadens huvudgata samtidigt som där vimlande av mängder av folk som strögade mellan sjuans och nians bioföreställningar. Stolskuddar att vila huvuden på var ännu inte påkomna, så mamma tappade huvudet bakåt och satt med gapande mun och såg livlös ut. Det där skämdes vi för och den som råkade sitta bakom mamma fick till uppgift att försöka stötta upp hennes huvud så att folk inte skulle få för sig att vi kom farande med lik i lasten.

    Nästa bil i ordningen var faktiskt två. Mamma, som nu skaffat sig körkort, fick en bil (! ) av sin arbetsgivare så att hon sommartid kunde fara fram och tillbaka mellan staden och landet. Det var en grön Morris Oxford med ett antal år på nacken, som sedan fick egenheten att signalera varje gång man svängde till höger.

    Pappa bytte sin Dodge mot en Barockängel! En bil vars tjusighet föll oss barn, som nu var tonåringar, på läppen, och flera av oss fick till vår glädje övningsköra i den. Faktiskt fick jag, som blott sextonåring, ensam köra den på den isbelagda sjön på landet under jullovet.

    Att jag trots detta aldrig gjorde klart mitt körkort är en helt annan historia. Pappa var dock inte lika förtjust i den bilen som vi var. Den krånglade för mycket – kanske berodde det på vår framfart – och efter några år bytte pappa den till en Peugeot 504 som såg exakt ut så där. Det var en bil som aldrig krånglade och den gick 35.000 mil som en klocka. Den blev också pappas sista bil. Den första hade varit en T-Ford på tjugotalet som ska ha kallats Klas-Ulrik!

    Någon månad efter pappas död stod bilen på logen på landet, där han parkerat den precis innan han blev sjuk. Jag öppnade det läderklädda förvaringsutrymmet, som fanns mellan framsätets stolar, däri låg tre aningen skrumpna Åkeröäpplen. Det luktade pappa, min äppelälskande pappa …

  41. Agneta

    När man skriver mitt i natten blir det nog än fler fel än i dagsljus.

    Här är förhoppningsvis rätta länkar
    Den första

    Barockängel

  42. Vad Ingela menar med Ebern är Eberspächern som hon nämner i sin bilbloggartext.

    Bengt: Du älskar inte mig, utan min Broder Jakob. När Bra Böckers gröna lexikon kom hem i bruna paket, läste han dem från pärm till pärm på nätterna. Sedan släääääääpade han sig upp till skolan och sov där, för att orka läsa uppslagsverk en natt till.

    Jag, jag gör inget systematiskt utan allt huller om buller.

    Nej! Jo, NE gjorde jag systematiskt, förresten — att vara redaktör på Nationalencyklopedin var att systematiskt beta av bokstav efter bokstav. Så då är det ju inte mer än rätt att i alla fall en (Bengt) läser den systematiskt.

    Agneta: Förlägga minnen! Ha! Tänk om jag ändå vore minnesförläggare!

    Ni andra: Följ Agnetas länkar till underbara gamla bilar!

  43. Haha!! Jag hade visst stenkoll på att det ju var bilbloggardagen ju … inte.
    Tänk så smart jag kan vara ibland 😛

  44. Oj vad jag blev engagerad i detta bilbloggande; jag som tycker att bilar är ett nödvändigt ont och att motorsport är en styggelse…

    Agneta: Visst är det där en 404?

    Såna hade min pappa efter Amazonerna, en mörkgrön och flera vita, och de gick som sagt som klockor. På den tiden jobbade han på Muskö och långpendlade i ordets rätta bemärkelse och 404:orna skötte det med den äran. Jag övningskörde med dessa franska bilar som dock hade den bristen att väghållningen inte var den allra bästa. På riktigt slingriga vägar kunde man aldrig vara säker på vilken ände som kom först ut ur kurvan, fram- eller bakänden.

    I våra trakter gick de också under namnet lapptraktor troligtvis på grund av deras driftssäkerhet och låga driftskostnader samt att det gick att lägga ner en hel ren i skuffen att ha som betalning hos doktorn. (Jo, det är sant, en farbror till en mig närstående person fick hastigt behov av en doktor utanför jourtid och löste problemet på detta handlingskraftiga sätt.)

    Sen hade pappa också en vinröd 504:a men den hade inte samma charm. Vi tyckte att den var lite småvräkig eftersom ägaren till sågverket hade en likadan.

  45. Grattis, Christina!

    Ingela: Jag säger som du … jag bryr mig inte om bilar egentligen. Men jag blir alldeles till mig i trasorna av Agnetas bilder — av bilar som jag inte ens har upplevt i verkligheten. Vad är detta för underlig form av fetischism?

  46. Det är inte bilarna när jag tänker efter, det är förstås minnena.

    Hur då de kan vara så förknippade med fordonen?

    Bygger våra upplevelser i så hög grad på att vi har färdats någonstans?

  47. Jag har ingen egen bil, inte ens något körkort. Men jag minns en urgammal saab. Saab 99? Ägd av föräldrarna och jag var 5 6 år. Lukten av t-röd gjorde mig magnifikt åksjuk. En gång parkerade min mamma den där bilen i en nerförsbacke i Gränna – fickparkerad!!! Hur hon lyckades med det är ett mysterium för hon fick inte ut den förrän alla andra hade åkt därifrån. Till slut fick den bilen körförbud, hela botten riskerade att trilla ut på grund av rostangrepp.

  48. Agneta

    Ingela: visst är det en 404 — jag har aldrig haft bra koll på bilars exakta beteckningar och när jag letade efter bild på rätt Peugeot prövade jag mig fram med lite olika sifferkombinationer och sedan skrev jag fel i texten av bara farten. Vår Peugeot såg faktiskt exakt ut som den på bilden. Samma färg på lackeringen och samma färg på läderklädseln och sollucka, eller vad den kan kallas, i taket.

    Till från A – Ö-berättelserna kan jag bifoga att en av våra söner, som var ordentligt läskunnig vid skolstart – han hade lärt sig själv som fyraåring – hade som pricip att varje bok som skolan tillhandahöll, oavsett ämne, skulle direktläsas från pärm till pärm, inklusive kolofoner och register. Var och en blir ju salig på sin tro, men metoden var nog rätt praktisk för han behövde aldrig ägna särskilt mycket övrig tid åt skolarbetet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.