Jag hittade häromdagen en vacker text från sommaren 1940 – ”En dag i Stockholm” av Ven Nyberg (1898–1986), som i Publicistklubbens porträttmatrikel ser ut lite som en filmstjärna, lite som Astrid Lindgren.
Ven Nybergs text beskriver dels en svunnen tid, dels svunna tankesätt och dito yrken:
”Dagen börjar som vanligt, men vid vilken tid dagen börjar i en stor stad är svårt att säga. Klockan fem på morgonen, när spårvagnen fylls av fabrikernas och verkstädernas morgontidiga arbetare på väg till arbetsplatsen? Men det är många som redan börjat sin arbetsdag då. Dröjer man sig kvar vid en skrivmaskin i Klarakvarteret till fram på småtimmarna, så hinner tidningsbuden med tomma väskor marschera upp till sitt dagsverk för att hämta de trycksvärtsfuktiga blad, som pressarna med mullrande dån levererat. Och kontorsstäderskan har gläntat på dörren med en hemlig önskan att få sopa ut den senfärdiga skribenten. På gatan svänger renhållningsarbetaren sin kvast med en mer tydligt visad tendens att sopa bort vandraren, som skräpar på trottoaren så dags.”
Därför tänkte jag i morse kl 07:45 när jag gick 300 meter längs den mystiska Hagagatan att jag skulle uppleva stan genom en nyfiken besökares ögon … och min mobil.
Dagen började när jag i en hotellsäng blev väckt av att hantverkarna på en våning under började spika på sekunden klockan 07. Under hotellfrukostens spisande valde vi nyvakna i tystnad mellan mer kaffe eller te och kanske en varm croissant, strax efter den inte alldeles lyckade äggröran äggstanningen.
Solen hade svårt att få strålarna att nå ända fram till barn- och föräldramyllret mellan husen, trots att just Hagagatan är en ovanligt bred gata i Vasastan.
Min promenad gock motströms mot skolan som ligger på Vanadisvägen. Alla barn gick ända upp i tonåren med varsin förälder och ingen cyklade. Intet skoklapper hördes – alla smög fram på gummisulor. Det fanns många parkerade cyklar i kvarteret – en ny bekant var för mig de gröna EU-cyklarna som till skillnad från de privata inte var fastlåsta i stationära stolpar och staket.
Hur kommer vi att minnas denna septembermorgon? Som en av alla andra, eller så märkt av den tid vi lever i att den framstår som en absurditet i framtiden? Vilka tidstecken kommer vi att häpnas över och förundrat kommentera?
Och vilka kommer vi att t.ex. år 2087 feltolka bortitok? Så här:
Nej, nu ska jag inte fara med osanning och hitta på – naturligtvis kommer alla att år 2087 vara allmänbildade och upplysta såpass att de vet att källkristiskt granska alla påståenden!
Här kommer nu en bonusbild på Ven Nyberg och hennes man Stig Blomberg vid Kungsholms strand 1936.
Fotnot:
En annan text från 1927: ”Det Stockholm som kommer”.
Jättemånga understreckare som är öppna för läsning, hur lite man än prenumererar: ”Under strecket 100 år”.
Åh Lotten, där till höger i korsningen Hagagatan-Surbrunnsgatan ligger lilla franska krogen Paname. Fransk mat, fransktalande serverare och gästerna pratar med varann och det är hur gemytligt som helst. Öppnar klockan 17.00, kunde vi konstatera i går när vi gick förbi där vid lunchdags.
Ooooh, jag var inte där vid lunchdags igår, fast nästan! Men jag som på franska nästan bara kan säga att jag är dålig på att prata franska, skulle känna mig lite blyg på Paname.
Kan du vara mitt franska förkläde?
”Att sakta gå genom stan”.
Monica Z.-vem annars?
https://www.youtube.com/watch?v=GF_NDRM3498
Underbar text — heja Lotten! En intressant person att studera när det gäller stockholmsflanerande är stockholmsflanören Bo Bergman som flanerade tills han blev hundra år. Från sekelskiftes-spleen till betong-blues på 1960-talet.
https://www.svenskaakademien.se/sites/default/files/bo_bergman.pdf
Jag saknar icke att pendla till jobbet. Men den där morgonpromenaden från Centralen, när de första kaféerna öppnade och det var lugnt och stilla på gatorna, den kan jag sakna.
Nu är det kanske inte helt relevant när det handlar om feltolkningar, men Citroën 2 CV lanserades 1948 (en förserie om 250 bilar hade byggts redan i slutet av augusti 1939, men en vecka senare blev det ju liksom krig). Så den tokiga tolkningen vore kanske ännu mer anmärkningsvärd.
Men det är förstås riktigt att det där utförandet av bilen, där både fram- och bakdörrar är hängda i framkant, kom 1965.
Och sedan byggdes ju bilen ända till 1990.
Magnus A. – jag googlade olika 2CV-modeller och bestämde mig lite slavigt för att den här var från 1965-ish. Då hade jag alltså rätt?
Verkar så! Kanske kan någon Citroën-expert svara! 🙂
(Visst är det kul att Citroën faktiskt är nederländska ‘citron’, och att tremat sitter på e-et för att man inte ska uttala oe [/u/ på nederländska] som franskt œ [/œ/ och /ø/]?
André Citroëns farfar hette Limoenman.)
Fint med flanörskildringar!
När kom de ur modet, egentligen?
Jag bodde i Paris i ett år 1961–1962 och då blandades många Citroën 2CV med Citroën DS (Paddan kallad) i gatuvimlet.
Stig Blomberg har skulpterat en hel del bland annat denna ring uti huvudstaden:
Namnet Ven – hur uttals det månne? Långt eller kort e eller rent av som långt ä?
Jag har inte hittat nån som kan berätta hur Ven ska uttalas. Och blott två nu levande kvinnor i Sverige heter Ven.
Jag frågar mina föräldrar om de minns henne som journalist!
Magnus A.: Imorrn ska jag flanera i Sälen!
Nämen! DEN ringen, AuL! Hade jag ingen aning om!
Vad man lär sig!
Jag snavade över ”Ebons småbitar” i Projekt Runeberg. Mininoveller och dikter och råd om hur man vårdar sina händer och bibehåller sin mans kärlek, om vartannat. Från 1912.
Den ska jag genast köpa på Bokbörsen, Brid!
Här kan man lära sig att man inte bör ge maken ”klifs”, alltså allehanda godsaker.
Den ringen, med konstärsstaketet.
Brukar den inte även kallas ”spottkoppen”?
Pappa har ingen aning om hur man uttalar Ven, men tycker att det borde vara som ön.
Mamma är i Nice, så vi skriver:
– Kommer du ihåg en SvD-journalist som hette Ven Nyberg? I så fall: hur uttalades hennes förnamn?
– Ja jag kommer ihåg henne mycket väl, uttalas väl som ven.
– Alltså liksom veeeeen?
– Jag hade en bok av henne. Har badat i 25 graders Medelhav.
Hm. Alltså förmodligen veeeeen.
”Klifs”, ja inte låter det gott inte. Men det är det väl då, och då är det bra om man inte bör ge det till maken för då kan man ju äta upp det själv.
Men vad är det för dessert man bör bjuda på? ”en enkel, men dock kostbar rätt, – du gissar nog själf dess namn!” Vad är det? Jag vill veta!
Första gången jag flyttade hemifrån (1979?) var det till Hagagatan 10, som då var en rivningskåk som ägdes av min mammas bästa väns adliga svärmor. Vi hyrde en trea för 450 kronor i månaden. Elen var också billig, dels för att det var vedelade kakelugnar som värmde, dels för att man kunde pilla in en pappbit i elmätaren så att den stannade. Utedass på gården. Ett kollektiv bodde i 12:an, de hade roliga fester och lagade god mat.
Håhå jaja!
Vi hade inflyttningsfest och lät alla gäster måla varsin tavla på väggen, mycket underbart! Tror att jag såg nåt gammalt foto från den festen för ett tag sen, måste gå igenom alla fotolådorna igen …
Blir helt yr av minnen från den där gamla gatan! Min första cykel stod på innergården (fast den var inte alls min egentligen, jag hade stulit den – som jag har berättat här förut var jag på många sätt en olaglig och vanartig tonåring) och jag målade den mörkblå, klistrade en massa guldstjärnor över hela, lackade två gånger för rymdeffekt och kallade den för Midnight Alleycat Backstreet Crawler. *skakar överseende på huvudet åt mitt sjuttonåriga jag*
Blogga om det – om du hittar bilderna, Anna!
Vilken rolig information om Citrön, Magnus A.!
Jag gissar att ”en enkel, men dock kostbar rätt, – du gissar nog själf dess namn!” är kaffe, eller frukt, eller en kyss. Men har inga som helst belägg för något av det.
Har ett vagt intryck av att hon skulle uttalas Venn, alltså rimma på Citroenn.
Åhåå! Ja, en kyss! Kostbart!
(…och så vidare, till och med? Ytterst kostbart!)
Venn köper jag, Ökenråttan!
I dag roar jag mig med bland annat detta som är översatt på femtiotalet från engelskan. En nonsensdikt:
UGGLAN OCH KISSEKATTEN
Med ugglan en kissekatt gick till sjöss
i ärtgrön skön barkass.
De seglade glade, ty honung de hade
och pengar, en femma vid pass.
Någon som känner igen?
Agneta uti L: Lears Book of Nonsense, översättning Britt G Hallqvist.
Full pott, Ökenråtttan! Den har nu utkommit i nyöversättning av Isabella Nilsson och Malte Persson. Jag ska på föredrag därom i Britt G. Hallqvist-sällskapet i oktober.
Alla målade sina velocipeder på 70-talet, allra helst om det var ett gammalt tröskverk, gärna oväxlat eller möjligen med trampväxel.
Min var svart och orangerandig, men jag har ingen aning om vad som hände med den.
Sen hade jag en Nishiki Trim Master, smutsgul med 27 växlar och kvartumshjul som det alltid blev punka på.
Numera har jag ingen cykel alls.
Något som däremot inte lämnar mig någon ro är ÖRs inlägg i förra båset, om diskborstarna. Hur bär man sig åt för att diska sönder 12 borstar, hur?
Ninja: Inköpet av 12 diskborstar var en framtidsgaranti. Vem vet hur länge dessa unika, högerhängda juveler finns att köpa.
Om dina diskborstar är lika fantastiska som den som jag alltid köper i Brighton när jag är där, Ökenråttan, kommer dina 12 diskborstar att hålla dig diskande i 24 år. (I kid you not. De bara håller och håller och blir så fräscha sååå av en körning i diskmaskinen.)
Jag köper mina evighetsborstar på Granngården. Blå borst som håller åratals!
[…] boken är ”Ebons småbitar” (1912) – en underlig samling kåserier och hushållstips som en kommentatös tipsade mig om häromdagen. Jag sprang till ett digitalt antikvariat och köpte dyrgripen för 67 […]