Jag är i Sälen och föreläser inför 250 revisorer. Det ser ut som vilket ställe som helst nu i september, så jag visar vinterbilder istället!
Föreläsningen äger rum på en scen som är upphöjd ca 150 cm. Det är verkligen halvvägs till månen om man är en simpel språkföreläsare.
Problem 1:
Då kan jag inte ikläda mig den korta kjol jag hade tänkt kränga på mig (för att den passar så bra med mina silvriga Converse). Åhörarna längst fram skulle i så fall att ha full insyn i det Bergmanska skrevet.
Jag inspekterade nogsamt scenen, som är stor som en sjurummare på Söder och upplyst som en porrklubb i Berlin: i lila.
Problem 2:
Lila ljus på en blond kalufs tenderar få åhörarna att tänka på ampra damer från Florida och dessutom accentueras eventuellt mörka ringar under ögonen.
Under föreläsningarna svarar jag hela tiden på uppdykande frågor – även om skaran är 250-hövdad. Då skriver jag roliga saker på stora whiteboardtavlor, men här i Sälen finns bara ett vanligt blädderblock på ranglig ställning.
Problem 3:
De åhörare som sitter på femte stolsraden och bortom, kommer inte att kunna se vad jag skriver ens om jag skriver en bokstav per blädderblocksblad, särskilt eftersom det lila ljuset inte främjar … nåt.
Plötsligt uppdykande problem 4:
Brallorna som jag skulle ha istället för kjolen, sprack som Humpty Dumpty när jag bara skulle visa hur jag med mina onda knän har svårt att göra en lay up utan att se riktigt fånig ut.
Men se på fan. Här finns det ju affärer som man kan shoppa i! Man kan köpa
- barnkläder
- heminredning
- Stadium-kläder.
Därför kommer jag i morgon att föreläsa i ett par nyinköpta skidbyxor. Dock kommer dessa brallor att för all framtid vara förknippade med det som försäljaren sa till mig när jag betalade.
– Jag kan rekommendera dig att skaffa Stadiums kontokort, verkligen jättebra när du köper saker till barnbarnen.
Lotten: Är dina Brighton-diskborstar högerhängda då?
Uff, då känner man ju sig gammal, i alla fall äldre än 29 som ju är en dams ålder.
Lika illa när ungdomarna erbjuder en sitsplats i pendeltåget. Vilket hände några gånger efter semestern och jag tyckte inte att semestern hade varit så slitsam. Det ofoget har tack och lov upphört.
Vi får nog ordna open house i råttboet och visa varför diskborstar måste vara högerhänta, hur Lille Skotte frodas tack vare Ninjas goda råd, vår sänggavel och så kan jag ta ned slumpvis vald tavla och visa hur J*VLA många spikhål som finns bakom den och alla våra tavlor, detta för att de ska sitta, inte där jag vill, som Lille M tror, utan där de måste sitta. Nej, detta är inget vi grälar om; det är självklarheter, ejenklien.
Du skulle gett ungen bästa julklappstipset till mormor – ett par skidbyxor.
Men säljer de inte lampor utan färgeffekter?
Tipsa i så fall arrangören.
Det verkar så urbota dumt att bara ha lila belysning i ett auditorium.
Arrangören är medelst rynkad panna tillsagd att ordna till lamporna. Svaret var oväntat:
– Ja, men då måste jag ha ett lösenord som bara han har.
Och så pekade hon på mannen som just då stod och föreläste.
Men nuuuu blev det ju jättesvårt!
Med lösenord och allt, nämen fy bubblan.
Va? Vad händer, Ninja?
Jag responderar blott till arrangörens problem med ljuset och lösenordet och tocke.
Annars har jag det svårt. Förkyld och allt som jag är.
Pfuh, jag trodde att det var bloggen som krävde lösenord!
Nu sitter jag på caféet i Vansbro och äter en bakelse, som tyvärr inte heter Björn Skifs.
Ja, det namnet är ju rätt likt det där ”klifs” i förra båset, så varför inte?
Idag till lunch kände jag mig hungrig för första gången på många dagar. Det går framåt, tydligen.
Vad gör du i Vansbro?
Mer än mullar i dig bakelser?
Jag har föreläst för 250 Ernst & Young-anställda! (Och med dem druckit bubbel, öl, vin och desstuom svängt diverse lurviga. På det hela taget som en stor jädra fest – som jag fick betalt för!)
Ökenråttans diskborstar lämnar inte heller mig någon riktig ro, men för egen del bekymrar jag mig mer för diskställen. Undrar hur många sådana jag skulle köpa om jag fick syn på en vettig sort. Att tillgå finns numera endast diverse tingestar som kallas diskställ som tar stor plats på bänken men som rymmer som mest en liten skål och en slev.
Lottens nya karriär: professionell partypingla!
Magganini, jag har slängt ut allt vad diskställ heter!
Jag har en sånt där tjockare underlägg istället och så torkar jag den lilla disk jag har direkt. Fräschare på diskbänken och mer yta.
Helt och komplett korrekt, CtLDPT: man kan hyra in mig till kvällenföreföreläsningen-partyt. Jag lovar att dansa på bardisken och berätta snuskiga historier och slå sönder glas!
Det känns nästan som om en diskställsutredning skulle vara något att skriva om!
För övrigt fick jag idag följande rapport från den fortfarande på alla sätt och vis väldigt nyktra Artonåringen i Lund:
”Jag har lärt mig många nya koncept inom festande de senaste veckorna. Igår var jag på förhäng, sen förfest, sen sittning, sen mellanfest och sen efter-mellanfest. Sen gick jag ut och tittade på stjärnorna medan de andra gick på eftersläpp och var på efterfest hela natten. Det hela var ganska ointressant och tråkigt. Jag satt mest i ett hörn och halvsov. Nästa gång stannar jag hemma och tittar på en tv-serie.”