Hoppa till innehåll

Etikett: trubbel

Att träna små barn i basket

Första gången jag coachade ett lag var jag blott 14 år och kunde faktiskt ingenting. Grabbarna som jag coachade var 10 år och hur nöjda som helst fastän jag inte visste vad jag gjorde.

Sedan dess har jag coachat en miljard ungar. Eller coachat och coachat – jag har varit deras tränare. När det kommer till matchsituationer är jag helt bedrövlig; jag vill att alla ska vinna och kan inte förmå mig att få barnen att ta kampen på allvar.

– Braaaa! Ta returen!
– Men Lotten, nu hejar du på fel lag.
– Ja, fast det var ju bra att … han tog … returen … liksom.

Under hela förra hösten tränade jag i ett specialprojekt femteklassare på en skola här i stan. Det var i anslutning till skoldagen, så barnen var redan på plats. Mycket praktiskt. Ännu bättre var att de hade idrott alldeles före basketen, så de var i hallen redan när jag kom. Men …

Huuuuuu så svårt det var!

Näten har jag visat upp förut.
Hallen
Första gången kom ingen på skolan hade talat om för barnen att det var basketträning. Bollarna var inte pumpade och korgnäten i småbitar.
Det var oerhört skitigt i hallen – när vi andra gången satt ner och dribblade blev vi alldeles dammiga. (Man står upp och dribblar bollen och sedan – förhoppningsvis utan att tappa kontrollen över bollen – sätter man sig ner.)
Sittande dribbling.
Närvaron
Barnen kom och gick som de ville – ibland kom några efter 20 minuter, ibland försvann några när det var 20 minuter kvar. Ibland blev ett barn hämtat av en förälder mitt i träningen, ibland var det en klasskamrat som kom och bestämde att polarna inte alls skulle spela basket, utan pingis. Till en början försökte jag hålla en hård linje och förklara att det inte var så här det skulle vara, sedan lät jag hallen läcka som ett såll.
Kläder och skor
Barnen var inte ombytta och hade inte gympaskor. Jag tog under de sista träningarna med mig skor hemifrån för att de skulle känna vilken skillnad det var att springa med fäste. 
Några av skorna som jag annars pyntar mitt hus med.
Konditionen
Barnen orkade inte springa. Alls. En rusch på helplan, och de föll ihop i en flämtande hög. Jag kunde köra övningar med bollbehandling, pass, layups och hoppteknik, men inte något mer ansträngande.
Koncentrationen 
Barnen kunde inte hålla fokus. Alls. Alla ville ha koll på sina telefoner, och många gånger var det föräldrar som ringde och ville prata mitt i träningen.
Räkna, prata om färger och dribbla samtidigt!
Träningsplanering
Det var komplett hopplöst att försöka följa träningsplaneringen eftersom barnen inte kunde ha tråkigt mer än i 30 sekunder. Repetitiva övningar var omöjliga – jag fick satsa på små tävlingar och sådant som fick dem att antingen tänka till eller fnittra. 
– Dribbla bollen, blunda och säg en äcklig maträtt!
– Snurra bollen runt huvudet och rabbla tvåans multiplikationstabell!

Och ändå … var det alldeles ljuvligt. De som är intresserade kommer med glittrande ögon och berättar att de har

  • hoppat ända upp till taket hemma
  • gjort tåhävningar för att hoppa högre
  • övat på att snurra bollen på pekfingret – med en tallrik
  • kommit på hur man kan ta tre steg fastän man bara får ta två
  • letat efter mig på Youtube eftersom min basketkarriär ju måste ha lagts ut där.
Basketkarriären så sent som 2017.

Men konditionen, hörni – vad ska vi göra åt barnens flås? Kan vi komma på en snilleblixt och bli som Lubbe Nordström, fast med kondition i fokus istället för renhållning? HJÄLP!

Share
19 kommentarer

Hejdå HEJ!

Nu vet många av er vad som timat haver. För ni har läst rubriken.

Andra (som också har läst rubriken) undrar om jag månne har glömt ett skiljetecken och av misstag tryckt ner caps lock. Men här har ni HEJ:

En HEJbilsbild. (Den där var på fallrepet redan i höstas.)

I torsdags skulle jag hämta Sextonåringen på stationen och iltransportera honom till en pingisträning. Ibland är det bråttom, ibland inte. Barnen ska klara sig själva, men är man förälder så är man. (Bla bla bla. De måste för jösse namn röra på sina datoriserade kroppar, barnen.)

Kuriosa:
Mina föräldrar körde mig till i genomsnitt 0,00001 träningar per år. Andra decimaler gäller för mig – men mina föräldrar hade ju också en ganska dålig bil.

Favorit i repris: mina föräldrars bil ”Kexet” en sommarmorgon 1977.

Men tillbaka till nutiden.

– Heeeej, sa jag när Sextonåringen med en tung tonårssuck klev in i bilen med en lika tung skolryggsäck och träningsbag.
– Hhhhhhhhh, sa Sextonåringen.
– Hur var sko… sa jag på mammors vis, men avbröt mig eftersom bilen, när jag startade den, lät som en raggarbil på Kungsgatan i Luleå 1977.

Nyss lät den bara som en 20 år gammal Volvo. Nu lät den som ett monster i en dinosauriefilm. Men tiden var knapp, iltransporter är iltransporter – och därför körde jag genom stan trots mullret. Mången eskilstunabo ryckte till och tittade lite imponerat på den där kärringen i sekruttvolvon och tänkte kanske:

– Åh, hål i avgasröret.
– Nämen, hon har kapat kolven och filat kuggarna.
– Den där ljuddämparn är paj.

När jag hade lämnat av Sextonåringen, kröp jag in under bilen och lade mig då i en decimeterdjup snöslaskpöl. Något såg lite trasigt ut. Som en tutande elefant.

– TUUUT! (Foto: Muhammad Mahdi Karim, CC)
BRÖÖÖÖÖL!

På fyrans växel körde jag sedan i 35 km/h mot första bästa bilmek. Domen var hård, men rättvis:

– Ah, du har kört på tvättbrädevägarna och skakat sönder avgasröret! Minst 4 000 kr, men som mest 6 000 kr, häpp!

Nu är ju HEJ-bilen tyvärr – trots sin förtjusande registreringsskylt – inte värd mer än kanske på sin höjd 7 000 kr, så … hm. Eh. Gah. Näe.

– Sextuse… Okej, tack, men vi måste nog … eh … jag … åh …
– Är det du som pratar i radion om språk?
– Ja! Lyssnar du?
– Ja! Jättekul! Vi lyssnar hela tiden!
– Tack, vad roligt! Men … sextusen som max alltså?
– Japp.

På måndag nästa vecka ska jag föreläsa för en församling i Vrena, dit det tar 56 minuter att köra bil.

Hellooo Vreeena!

Med buss och tåg tar det drygt tre timmar, vilket innebär att det är sex timmars sammanlagd resa, 45 minuters föreläsning och 2 000 kronor i ersättning. Denna ekvation går icke ihop.

Pssst.
Jag vill inte köpa en ny bensinbil, utan leasa en elbil. Jag tror att det är framtiden. Tiddeldoo.


Basketboll … basketbollbil!

Uppdatering!
Måndagen är fixad! Först erbjöd sig busschaffisen Ninja-Malin att köra mig, sedan kom familjens spanjor och erbjöd sin nya basketbollbil! Så nu ordnar det sig i det akuta läget!

Share
33 kommentarer

Har SJ skickat personalen på charmkurs?

Frågan i rubriken är innerligt befogad, för den senaste månaden har mystiska berättelser i bekantskapskretsen låtit så här:

1.

– Det var kaos överallt. Vi fick åka en banansväng norrut för att komma sydöst och alla var sura. Men tågvärden sprang omkring och berättade om elfel och tog hand om alla och förekom våra frågor som inte ens hann ställas och gav löpande rapporteringar hela tiden!
– Wow.
– Flera gånger visste vi på tåget mer än det som stod att läsa på appen!
– Det var som fan!
– Lokföraren sa plötsligt ”nu får ni se nåt som ni aldrig har sett förut, nämligen Sveriges längsta godsbaneområde”, för där kör aldrig persontåg. Alla tittade upp från datorer, paddor och mobiler och stirrade ut på ett öde industriområde med nakna betongperronger och massa godsvagnar med text på polska och tyska. Vi såg makadam som ingen någonsin har kissat på: de var gråa och såg nya ut.
– Gulp. Vad hände sedan?
– Men sedan, när vi slängdes av på en station lämnades vi åt vårt öde. Vi var 23 personer som i majkylans mörker gick och ropade på en ersättningsbuss i en hel timme. Oj, vad vi längtade efter tågvärden då.

Bara en trevlig tågbild.

2.

Imorrn ska jag åka till Falun. Tågbiljetten köpte jag noggrant i februari … och glömde raskt bort den. Häromdagen köpte jag en till – likadan – och svor ve och förbannelse över mig själv när jag upptäckte misstaget. Efter att ha klickat runt på sj.se och inte lyckats fixa trasslet, ringde jag istället.

– Hej. Jag vill avbeställa den här biljetten och använda restvärdet nån gång i framtiden [vilket man snabbt glömmer bort att man kan göra, trallala], men jag kan tydligen inte klicka rätt.
– Men ojoj, du har ju två biljetter på samma resa.
– Ja … [skamsen paus] … jag … det är mycket nu … jag …
– Det fixar jag! Pengarna kommer in på ditt konto om ett par dagar!
– Men jag hade ju inte en fåpengarnatillbakabiljett!
– Äsch. Det bjuder jag på.

Va? Man blir ju alldeles positiv och glad! Att det ens är möjligt!

Ännu en trevlig tågbild.

Men för att balansera upp denna oerhörda positivism med något negativt, så ska jag nu berätta om när det inte funkar lika bra: i flygbranschen.

3.

Spanjoren har beställt flygbiljetter till Spanien. Han fyllde i alla uppgifter som han skulle, vilket på Sky Tours sajt innebär att man skriver resenärernas personnummer. (Han har ju gubevars ett svenskt nu, grabben.) Fokusera nu noga, för hans jättespanska namn är med alla fnuttar och både pappans och mammans efternamn detta:

Julián López Rodríguez

Fästmöns – Tjugotvååringens – jättesvenska namn är på samma sätt (utan några som helst fnuttar eller mitt gamla flicknamn på svenskt manér) ”Ida Bergman”, vilket Sky Tours inte hade problem med. Men när biljetten kom, stod det blott ”Julián Rodríguez” på spanjorens rad eftersom något hade blitt fel. Och i det spanska flygbolagets (Iberia igen!) regler står att båda efternamnen måste vara med.

Både Julián och jag inledde en intensiv mejlväxling och kryddade den med misslyckade chattdiskussioner och meddelanden på Facebook. Men nej. Nej, och åter nej.

Jag skrev till Sky Tours på simple English:

[…]López is his FIRST and most important surname (according to Spanish rules). He asked Iberia to change the name, but they said you had to do it for him.

So to be clear: his name is ”Julián López Rodríguez”, nothing else. Forgetting his main surname would be like if Johnny Depp all of a sudden would call himself Brad Pitt.

/Lotten Bergman, Julián’s mother-in-law

Sky-tours och Iberia hade sedan sammanträde en hel helg och erbjöd sig därefter att mot 1 164 kr stoppa in López Rodríguez som det korrekta namnet. Efter att ha protesterat mot detta, lydde vår spanjor och den först så överkomliga flygresan blev snäppet dyrare.

Så kan det också funka här i världen.

Bara en trevlig flygbild. (Det är liksom inte läge att lägga upp en otrevlig flygbild.)
Share
57 kommentarer

Biltjuven Bergman

Jag sällskapar ju sedan 1985 med min djefla man, även om han inledningsvis bara var min djefla fiancé. Han kan liksom Strindberg många konster, där jag idag ska fokusera på den senaste konsten som gjorde honom mer allmänbildad vad gäller brott. Inbrott.

Men den här historien börjar redan den 11 maj, när mors lille Olle i skogen sprang, och en skata/iller/björn/tjuv hittade den nogsamt gömda bilnyckeln och helt enkelt gick iväg med den. Här kan man läsa hela den historien.

olleskogen
Och så här slutade det. Då.

Men innan vi går vidare ska vi be Olle (som vi kallar honom i vanliga fall) beskriva sig själv. Hej, dyre make och husbonde. Hur funkar du egentligen?

– Jag har en hjärna som ofta går i 130, men som är svår att få ner till 50.
– Så du kör för fort utanför dagis och skolor?
– Mhfn. Det leder till att oviktigheter har en tendens att bli väldigt oviktiga i förhållande till det som jag för stunden är intresserad av. Jag kan hantera komplexa bråttomsituationer men tycker att det är väldigt svårt med vardagligt och stillastående ordningsskapande.
– Som att du kan måla halva källartrappan, halva utebordet, halva solstolen och halva tvättstugan samt lägga dina fyra glasögon i frysen, bakom Nationalencyklopedin, i din morfars bruna gummistövlar och i lådan med kassettband?
– Exakt. Liksom i ADD-spektrat. Hade jag fått 10 kr i timmen för den tid som jag har letat efter nycklar glasögon och plånbok hade jag varit en Rockefeller.
–Hade jaaaaag fått 10 kr i timmen för den tid som jag har letat efter dina nycklar glasögon och plånbok, hade jag hunnit leta mer efter mina egna saker.

Vår fina bil som heter HEJ, fick häromdagen nog. Eller nåt. Han (det är verkligen en han) ville inte ut i skogen, så han lurade Olle att slänga in nycklarna i bilen, lite nonchalant draperade över växelspaken. När Olle kom på att han hade glömt karta/kompass/telefon/banan/barnen i huset, stängde han bildörren och gick in för att hämta skorna/citronen/glasögonen/hårsnodden/skruvmejseln.

Då låste HEJ om sig.

Plupp, åkte låspinnen ner och där stod den fina bilen och var låst som ett kassaskåp. När Olle ryckte tag i dörren började den blinka med arga lampor. Blink, blink, blink. Alla som väntade på busshållsplatsen vände sig mot oss och fann allt som hände väldigt roande. Men vi känner en kille som är extremt listig när det gäller bilar, så vi ringde till honom och bad honom ta med inbrottsverktygen.

– Ni vet att det här inte ska kunna hända? sa han där han kom med en skåpbil stor som ett radhus i Täby.
– Oj vad du har många saker med dig! sa Olle glatt.

hejbilen_olle_inbrott
Med en mysko, platt pinne försökte de sedan ta sig in via fönstrets nederkant och dörrens ovansida. Utan resultat.
gardinpinne_hejbilen
Här har de bänt upp bildörren lite och försöker med en gardinskena komma åt öppningsmekanismen.
hejbilen_stalgalge
Här har de rätat ut en stålgalge (tänk att vi äger stålgalgar!) och försöker låsa upp dörren.

När de hade misslyckats med alla upptänkliga inbrottsverktyg, gick den begåvade bilkillen in i sin skåpbil och inventerade.

– Hm. En svets. Hm. Har du en till stålgalge?
– Eh, va, ja? sa Olle, som inte alls var förvånad över att vi äger fler än en stålgalge.
– Vi svetsar ihop två galgar till en längre pinne och fiskar fram nyckeln.
– Jahaja. Det gör vi förstås.

galgsvets
Oerhört imponerande galgsvetsning. För att inte tala om hur vackert det var!

Med den nu lite längre galgpinnen, fiskade de och fiskade och fiskade och lyckades till slut få tag i nyckelbandet (se bild nedan) och dra ut det genom den lite, lite uppbända bildörren.

hejbilen_nyckeln
Nycklarna ligger i fyrkanten, pilen pekar på den svetsade galgkroken. Och jag har köpt en rattmuff!

Med knep och knåp samt tålamod – som inte finns när det gäller att måla golv, trappor och utemöbler – lyckades Olle till slut att med bilkillens hjälp få bilen att sluta sura. HEJ-bilen är alltså upplåst (och bildörren är helt okej trots den omilda behandlingen).

Men … nu ska ni få höra … vet ni vem som har lovat att fixa en bilnyckelskopia? Olle!

– Va? Vaddå? Vem? Kopia till vad? svarar Olle i detta nu.

Share
78 kommentarer

Hej SJ! Kan jag få hjälpa till?

Idag skulle jag bara åka tåg från Lund till Eskilstuna kl 09:23, med byte i Linköping vid tolvsnåret och det skulle gå så bra så. Det är inte vinter, det är bara en normal söndag – och även om det regnar i Skåne så kunde jag inte tänka mig att det skulle finnas några problem.

installda_tagfaaan

Well. Klockan sju i morse kom ett sms från SJ, som talade om att ersättningsbuss skulle ersätta tåget på sträckan Linköping–Eskilstuna. Det var ju vänligt av SJ att tala om det, men jag gav upp ett primalskrik och svor mig upp ur sängen.

Jag hatar ersättningsbussarna så intensivt man kan hata ett dött ting.

Det är trångt, det är irriterat, det är fullt av väskor, det är busschaufförer som inte kan svara på frågor och det är illamående och det är varmt och det är 700 stopp på vägen. Ersättningsbussarna är alltså inte något jag kan rekommendera.

Jag satte mig i ottan vid datorn och kollade om jag skulle kunna byta min ombokningsbara biljett till en senare avgång, men si det skulle i så fall ha kostat mig uppåt 1 500 kr. Det var bara att bita ihop, leta efter ett surt äpple och go with the flow.

Väl på tåget ville jag ha lite mer information:

– Biljetterna tack!
– Hej! Jag undrar hur det kommer sig att det är ersättningsbuss från Linköping.
– Va? Jaså? Är det? Det var ju intressant, det vet jag ingenting om.
– Skulle du kunna kolla om det finns någon möjlighet att byta till tåg mot Örebro eller om jag ska åka till Södertälje Syd och by…
– Nejnej, åk inte till Stockholm, de har jätteproblem med ombyggnationer och spåränd… Men okej, jag kollar!

Fast två och en halv timme senare hade jag fortfarande inte fått besked. Då sa det dingdong i högtalarna:

– Vi ankommer om ett par minuter till Linköping. För er som ska ta er vidare mot Eskilstuna, Västerås och Sala, står en ersättningsbuss och väntar på plats D2.

Ingen förklaring, ingen förvarning, grrrrrrrrrrr. Resenärer som inte hade fått plingeliplong i mobilen fick alltså två minuters förvarning trots att SJ hade bokat bussen redan klockan sju.

Kom ihåg detta nu när ni läser vidare: SJ visste redan i ottan att X antal passagerare (varav en, skulle det visa sig, var Måns Zelmerlöw) skulle behöva forslas på en buss vid lunchtid.

Vi klev av tåget, spanade efter tydliga skyltar med D2, såg inga, irrade runt både norrut och söderut, alla släpande runt på stort bagage eftersom man när man åker tåg faktiskt ofta har just det: stort och otympligt bagage.

ersattningsbuss_nanannanstans

Men ack. Kan ni tänka er. Bussen var för liten! Förmodligen hade den krympt för det kan ju faktiskt inte vara så att SJ när de beställer ersättningsbuss inte har koll på exakt antal människor som behöver få plats. (Datorer, ni vet.)

Det var upploppsstämning och ilskna tjut, det var irriterat, det var fullt av väskor … och busschauffören kunde förstås inte svara på några frågor över huvud taget. ”Jag kör bara bussen” tror jag är ett mantra som de av SJ har fått order att upprepa – istället för att ge busschaufförerna all nödvändig information som man väl kan leta fram på 5–6 timmar.

– Skandal!
– HUR FAN PLANERAR SJ?
– Hallåååå, vi får inte plats.
– Ja, jag kan faktiskt inte köra med folk stående i mittgången. Ni måste gå av.

Som den hjälte jag (sällan) är, reste jag på mig och erbjöd min plats till någon som hade mer bråttom eftersom jag just idag inte hade bråttom och behövde bättra på min karma. Och det var då jag såg Måns. Han satt längst fram i bussen och såg ytterst sammanbiten ut.

– Heeeeej, du är ju alldeles fantastiskt begåvad, och …

Tänkte jag säga. Men jag hann inte ens komma till Hejet eftersom stämningen blev hätsk och jag var tvungen att kliva av för att inte bli nedtrampad. Vi sex som blev avslängda samlade oss till rådslag.

– Is this common here in Sweden? sa en britt.
– Mitt hjärta … sa en kvinna från Katrineholm och sneglade på sin make.
– Mitt hjärta … sa en man från Katrineholm och sneglade på sin hustru.
– Nu missar jag alla mina anslutningar! sa en man från Falun.
– … … … sa en tystlåten man från Eslöv som ju inte var särskilt pratsam.
– KOM! Vi går till Resebutiken! sa jag och stegade iväg med packning och randig regnkappa.

Men det fanns ju ingen Resebutik. Den hade förstås stängt. Men vi kunde ju kontakta sj.se om vi var intresserade av att köpa biljetter, talade en fin skylt om.

valdigtstangt

Falumannen kom (efter att ha börjat på plats 13 i kön) fram till SJ och kunde snabbt boka om sina biljetter för att sedan slå sig ner med en öl. Britten och den tyste satte sig att dricka drinkar. (Ja, det finns alkohol men inte tåg eller service på stationen i Linköping.) Jag och det pensionerade paret med hjärtproblem satte oss att invänta mitt SJ-samtal. De köpte en kaffe till mig medan jag väntade och väntade – och äntligen kom fram. Jag förklarade problemet för en trevligt bekymrad kille, som sa ”vänta, jag måste kolla”.

Och försvann. Efter 13 minuter sa det bara pip-pip. Jag tittade på ”luren” som man gör i amerikanska filmer.

bild

Jag ringde upp igen, hamnade i lång kö igen och lyssnade till ”det är många som ringer till oss just nu, men vi tar emot ditt samtal så fort vi hinner men har du tänkt på att du kan beställa biljetter på sj.se och om du laddar ner SJ-appen underlä…” en miljard gånger. (Lätt överdrift.)

Killen som svarade andra gången sa att det bästa nog var att vi helt enkelt tog tåget som skulle gå två timmar senare. Och att vi inte behövde beställa nya biljetter – vilket bara tog ytterligare 19 minuter att få reda på. Men så bra!

Så tog vi oss till slut hem.

Kära SJ. Jag förstår att det eftersatta underhållet av spåren och i kontaktledningarna samt de satans koppartjuvarna orsakar avbrott i trafiken. Men jag har några förslag som skulle göra oss resenärer mindre gnälliga.

  • Informera om ersättningsbussar i ett så tidigt skede som möjligt så att vi listiga resenärer kan ändra resväg om vi har möjlighet.
  • Se till att skyltning till ersättningsbussarna är övertydlig och att hållplatsen inte ligger 500 meter bort eftersom tågresenärer kan ha stor packning (och hjärtbesvär).
  • Ha en speciell SJ-telefon på alla stationer – om det till äventyrs skulle finnas resenärer som de facto inte har telefon och som pga. SJ inte kan ta sig till sin destination fastän det är SJ som de har anlitat i just detta syfte.
  • Anställ fler till kundservice. Jag har aldrig varit med om ett könummer under tio.
  • Anlita mig, snälla, snälla rara! Jag kan göra underverk när det gäller information!

Nu ska vi se om jag lyckas få tillbaka pengarna också; SJ har talat om att jag inte ska sluta vänta på deras svar:Skärmavbild 2014-09-01 kl. 00.09.59

Uppdatering
Ah. Glömde! Jag fick ju väldigt klargörande Twitter-svar från SJ:

Skärmavbild 2014-09-01 kl. 00.05.03

 

 

Uppdatering igen:
SJ är mästare på att förklara varför det blir fel när det blir fel!

Skärmavbild 2014-09-02 kl. 12.42.45– Jahaaaaaa! SOA! Naturligtvis, nu förstår jag!

 

Share
57 kommentarer

När jag räknade fel och påverkade säkert uppåt 100 människors fredag

Igår eftermiddag gick jag medelst hoppsasteg till mitt radiojobb som Vi i femman-domare. Det är ett roligt jobb, det är ett enkelt jobb (hur enkelt beskrev jag hääär) och det är ett jobb där jag får använda min konstiga allmänbildning med avgrundsdjupa hål och onödiga toppar.

Klockan 14:00 varje tävlingsdag får jag frågorna. De är såpass hemliga att jag inte får läsa dem på bussen på väg till Sveriges Radio och jag får verkligen inte sitta och nynna på Ted Gärdestads “Satellit” om de tävlande just den dagen ska kunna svara på hur ”satellit” stavas.

Men igår blev det lite tokigt. Jag skulle vara på ett visst ställe kl 14 och göra en viss grej som skulle pågå till 14:15 och så skulle jag bara åka hem och klä på mig representativa kläder, tvätta håret, läsa igenom frågorna, kolla runt lite, fokusera, sätta mascara på de blonda ögonbrynen (okej, så ska man inte göra säger alla som vet bättre), äta mellis och ge mig iväg.

Gah.
Gah.

Fast det som skulle vara avklarat kl 14:15 var inte färdigt förrän 15:30 (helt utan min förskyllan, måste här tilläggas – med tanke på det som komma skall), varför jag bara hann ta på mig kläder och inte äta, inte läsa och inte måla ett enda kroppshår.

Mäh.
Mäh.

Uppladdningen var som ni förstår heller inte ett dugg nödvändig – eftersom jag ju hade konstaterat att jobbet som Vi i femman-domare är så eeeeenkelt. Se här bara hur programledaren Jonas Carnesten efter 23 sekunder konstaterar att ”det kommer att gå bra” när jag filmar oss i sändning:

Enkelt? Pah.

Tävlingen satte igång och allt gick bra till vi kom till ett moment som heter ja- & nejfrågor, som lät så här (bara de 15 första frågorna nu):

  • 1. Driver Lasse-Maja en advokatbyrå?
  • 2 Är Muhammed en gud?
  • 3. Är plast ett grundämne?
  • 4. Är house en musikstil?
  • 5. Finns det sju världsdelar?
  • 6. Jobbar justitieministern med lagfrågor?
  • 7. Kommer den regerande världsmästaren i 100 meter löpning från Jamaica?
  • 8. Handlar Twilight-filmerna om utomjordningar?
  • 9. Ligger landet Somalia i Sydamerika?
  • 10. Rider man barbacka utan sadel?
  • 11. Är katten ett rovdjur?
  • 12. Kom bronsåldern före stenåldern?
  • 13. Är en lungsäck en väska?
  • 14. Var Picasso en uppfinnare?
  • 15. Är 50 procent av 500 lika med 250?

Barnen svarar ja eller nej och ibland nja och ibland njaej och då inväntar vi ett klart svar. På fråga 15 här ovan svarade ena laget klart och tydligt NEJ.

Men jag gav dem ett poäng. Utan att reflektera. Jag var övertygad om att jag hörde ett JA när de i verkligheten (vi har lyssnat på inspelningen) sade NEJ. Klart och tydligt, inget mummel, ett klart NEJ, vilket ju är fel. Mitt undermedvetna jag hade förmodligen bestämt mig för att de skulle svara JA.

Självklart är 50 % av 500 prick 250 även när det knasigt nog skrivs ”procent” och självklart skulle laget inte haft poäng. Men jag gjorde fel. Feeeel! Se, så här såg mitt protokoll ut:

Fel!
Fel!

Producenten förde poängprotokoll samtidigt som jag (som ju är den allsmäktiga domaren), och hade prickat för att laget inte skulle ha poäng. Å ja ba:

– Va? Va? Men va? Vaddå? Huh? Jag? Vem? Fel? Va?

Producenten trodde tyvärr mer på mig än på sig och bannar sig själv till döddagar, misstänker jag.

När tävlingen var ”avgjord” (eh), vann laget som hade svarat fel på fråga 15 med ett poäng, vilket ju inte var rätt eftersom resultatet egentligen var oavgjort. Och det är i detta läge man gömmer ansiktet och läser en dikt.

Rynka pannan, läs med domedagsröst och frottera er nu i mina (banala) känslor kontra Lagerkvists.

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Såja. Badda min panna. Vagga mig i din famn som nublirdetreklamfilm-gubbarna på bio och skänk mig ännu en skänk och hela den sargade strupens sår med riktigt god whisky som vore du Pär Lagerkvist.

—– Ångerpaus ——

Efter sändningen sprang vi som hade arbetat med sändningen till en dator och letade fram rätt radiominut för att lyssna på hur laget som svarade fel hade svarat fel och inte rätt. Jag svor, jag bannade mig själv, jag erbjöd mitt huvud på en stupstock medan resten av radiopersonalen satte igång att ringa.

  • Übertjifen för Vi i femman sa: Tävlingsmomentet måste gå om. Trösta domaren med att detta har hänt förr. Mången gång.
  • Klassföreståndaren för det vinnande laget sa: Nämen åh. Ack. Nej. Åh.
  • Klassföreståndaren för det förlorande laget sa: Abonnenten går för närvarande inte att nås.
  • Teknikern som måste åka till Nyköping imorrn och inte får ledigt imorrn som planerat sa: Fan.
  • Morgonprogramledaren som får ändra sina planer och åka till Nyköping imorrn sa: Å fan.
  • Den tänkta inhopparen för morgonprogramledaren sa: Nä det går inte alls.
  • Inhoppande vikarien för morgonprogramledaren, tillika programchefen sa: Jahaja, då måste jag gå upp klockan 04 imorrn.
  • Klassföreståndaren för det förlorande laget sa: Abonnenten går för närvarande inte att nås.
  • Webbredaktören som precis hade skickat ut en pressrelease om kvällens (felaktiga) resultat sa: Fan.
  • Nyhetschefen som skulle jobba kväll med nyheter, fick istället leta telefonnummer till alla som skulle raggas för extrajobb.
  • Klassföreståndaren för det förlorande laget sa: Abonnenten går för närvarande inte att nås.
  • Domaren begravde sina händer i ansiktet och citerade Pär Lagerkvist.

The action såg ut så här:

Radiopersonal i upplösningstillstånd.
Radiopersonal i upplösningstillstånd.

—– Whiskypaus ——

Ack, den här bilden togs innan vi visste.
Ack, den här bilden togs innan vi visste.

Jag lägger mig platt, blottar strupen, ställer in och skjuter upp de jobb jag skulle ha genomfört imorrn och åker med radiopersonalen till Nyköping för att samla ihop två skolklasser och deras arga föräldrar. Klädd i säck och aska ska jag försöka ge rätt poäng till rätt lag. Måtte det gå väl.

Nu är frågan: skulle vi ha låtsats som ingenting och inväntat eventuella kontrollräknare eller gjorde vi rätt som omedelbart erkände vårt fel? Jag väljer att svara själv – vi gjorde rätt.

Men jag är i alla fall inte ensam:

Zick zack med lottodragning 1988.

Inte ensam.

Inte ensam.

Inte ensam.

Inte ensam.

Share
64 kommentarer

Parkeringsbekymmer

Parisparkering.
Parisparkering.

Jag är en troglodyt.

(För er som inte minns: jag kallade en troglodyt till bilförare för både det ena och det andra samt just troglodyt eftersom han var just det – i en synnerligen stressad bilparkeringssituation.)

Jag befinner mig alltså i Lund. Att parkera i centrum är som att parkera i Rom eller varför inte Sydpolen: hopplöst. Gatorna är smala och slingriga och dessutom kullerstensbelagda och parkeringsplatserna är väldigt få samtidigt som bilarna är många trots att alla verkar cykla. (Jämförelsen med Sydpolen? Självklar: har ni någonsin lyckats parkera där? Nä just det.)

Lunds kommun har en parkeringskarta till min hjälp.

Eller ... kanske inte till så stor hjälp?
Eller … kanske inte till så stor hjälp?

Men den gästfrie skotten som hyser mig hyr förstås en parkeringsplats i, öh, på, eh … någonstans. I sitt parkeringshus. Själv befinner han sig just nu i Christchurch och kan inte på några villkor ens om han tänker på engelska komma på vilket nummer hans plats i parkeringshuset har.

Så sent igår kväll chansade jag.

Jag tog den enda tomma plats i det område där han förmodligen har sin. Och så skrev jag en stor lapp med röda bokstäver och tejpade upp i bakrutan:

OM JAG HAR TAGIT FEL PLATS: RING MIG PÅ 070-888 55 42!
JAG KAN KOMMA OCH FLYTTA BILEN JÄTTESNABBT!

Sedan gick jag hem och sov den oskyldigaste av sömner.

Zzzzzzzzzzz.

(Sovpaus så att ni förstår lugnet. Zzzzzzzzzzz. Fast egentligen signalerar kanske zzzz att man snarkar? Hur stavas ”lugna snusningar”? Fnfnfnf nfnffhhhf hnfhnfh nfnhf?)

– DINGDINGDINGDINGDING!!! –

Strax efter kl 06 i morse ringde telefonen och väckte en mycket skyldig felparkerare. En väldigt arg och väldigt skånsk röst skrek så högt han någonsin kunde:

– Om du inte flyttar biljävulen omedelbart så vet jag inte vad jag gör med den! Jag ska ta tåget till Köpenhamn!
– Förlåt! Jag kommer omedelbart! svarade jag och kastade mig ur sängen.

När jag nu skriver att jag ”kastade mig ur sängen” så var det verkligen så. Varken kroppen eller tankarna hann med – det var verkligen bara reflexerna som skötte kastandet. Därför hamnade jag i skräddarställning. På golvet.

Jag har faktiskt inte suttit med benen i kors på det sättet på flera år; det är väl något med de knastriga knäna, kantänka. Jag sa till mig själv medan jag krånglade loss benen:

– Byxor. Nyckel. Skor.

Kanske i Lund?
Kanske i Lund?

Och så rusade jag i full galopp iväg med sömnskräp i ögonen och andedräkten som från en unken gravkammare ut, för att 25 meter senare tvärstanna eftersom jag hade glömt bilnyckeln men hade med mig dörrnycklarna. På väg tillbaka in i huset tackade jag min lyckliga stjärna för att jag dels har kondition, dels inte har vant kroppen vid stretchning och uppvärmning utan bara kör på ren explosivitet.

Samma Paris-bil som ovan, misstänker jag.
Samma Paris-bil som ovan, misstänker jag.

När jag äntligen kom till parkeringshuset fyra minuter efter väckningssignalen, stod den arge och vevade med armarna och kallade mig idiot och Köpenhamn om vartannat. (I alla fall lät det så.) Jag bad om ursäkt och förlåt och om mer ursäkt och förlåt och sa att jag hade fått fel nummer medan mannen fortsatte att rya om att man inte kan bete sig som jag hade gjort och att jävl…

Sedan hörde jag inte mer eftersom jag skyndade mig att flytta på bilen. Jag körde mot den automatöppnande garagedörren … som inte öppnades. I stark nedförsbacke stod bilen med nosen nu mot en stängd port medan jag kände hur svetten rann från hårfästet ner till de så praktiskt uppfångande ögonbrynen. Jag andades. Hostade lite, tog djupa andetag, hostade igen kände hur hjärtat slog sönder bröstkorgen. Så tänkte jag:

– Nämen hörru Lotten, det här kan du ju blogga om. Du ser förmodligen ut som någon som håller på att dö i lungpest på 1300-talet.

För att få mer luft och komma på en lösning, öppnade jag bilfönstret och drog djupa, hostande andetag av den  cementdoftande parkeringshusluften. (Jag vet inte varifrån hostan kom – är ju frisk som en nötskrika.)

Då kom den arge mannen. Liksom spatserande. Inte ilsket rusande utan bara släntrande. När han såg mig och den stängda dörren tog han ett par steg bakåt och några framåt och började svära om dörren som hade hängt sig, medan han tryckte på en till synes kamouflerad knapp bakom en stolpe. Garageporten öppnades och jag kunde köra ut – efter att jag hade släppt ut Köpenhamnsresenären först. Som lugnt gick mot stationen.

När jag kom in i huset igen satte lungpesten sina klor i både själ och kropp och jag föll ihop i en liten hög – om än inte i skräddarställning . Tågen till Köpenhamn går faktiskt var tionde minut. Det kanske ordnar sig ändå.

——

Uppdatering

Eh. Hm. Arge mannen ringde en gång när jag inte vaknade, visar det sig nu. Och då pratade han med min telefonsvarare innan han ringde en gång till. Trots att jag vet att det är jag som är den skyldige och jag erkänner mitt parkeringsbrott, kan jag inte låta bli att ändå roas av den oförblommerade, skånska ilskan. Här via länken kan ni lyssna. (Lägg gärna märke till hälsningsfrasen.)

Arge mannen.

Share
39 kommentarer