Nu är det fjärde arbetslägret avklarat – i Svarte som ligger vid havet, väster om Ystad. Trots att Pågatåget (Skånes pendeltåg) går dit, hyrde jag en bil så att vi kunde forsla verktyg, gosedjur, tavlor, hyllor och allsköns vackra prylar.
(Förklarande parentes: jag har aldrig ägt en bil som har gått mindre än 30 000 mil eller varit nyare än 16 år. Våra bildörrar säger inte thud när de stängs. De säger kkxx-klonk och när nyckeln vrids om, tänds alla fellampor som vore området bakom ratten en liten julgran. Bakluckan går inte att stänga helt, och man måste hålla uppe själva luckan med en gardinstång, annars åker den i huvudet på närmaste person.)
Min uppgift var under detta arbetsläger att slipa lite spackel och måla några väggar, men framför allt att borra och skruva samt sätta upp saker på hopplösa väggar av olika material.
Och så var det det här med att vi skulle forsla en två meter lång och en meter bred spegel. Men att fälla baksätet i finbilen var stört omöjligt. Jag och min slavdrivare – husägare, arkitekt och kompis – stod handfallna inför sätesfällningsbryderierna.
(Förklarande parentes: att fälla säten brukar vara lika lätt som att öppna en gammaldags konservburk – bara man har den rätta knycken och vet hur man ska göra. Röda Clara är som ni vet lika obegriplig som den analoga dialogtelefonen för en ovan generation. Och för en boomer som jag, var sätesfällningen lika svårmanövrerad som trestegsautentisering eller Mälartågs app.)
- Jag ryckte i handtaget uppe på ryggstödet, varpå ryggstödet ryckte till och föll någon centimeter framåt.
- Jag googlade.
- Jag tryckte och drog i handtaget vid sidan av sitsen samtidigt som jag ryckte i handtaget där uppe.
- Jag googlade.
- Jag tryckte på magiska ställen som såg tryckkbara ut och drog i konstiga tåtar.
- Jag googlade.
- Jag drog i ett rött snöre som plötsligt dök upp på baksidan.
- Jag googlade.
- Jag svor och åkallade sitsgudarna samt offrade en nagel.
- Jag googlade.
- Jag gjorde en kopp te och bet på den trasiga nageln.
Sedan ringde jag till uthyrningsplejset, som inte alls förstod problemet.
– Det är bra att dra i handtaget uppe på ryggstödet.
– Nej, för det fälls bara ner några centimeter.
– Jag ska höra med min kollega. [mummel mummel mummel] Nej, på den här modellen kan man inte fälla sätena.
– Har jag … har jag hyrt en kombi som man inte kan fälla sätena på?
– Ja, tyvärr.
Då ringde jag till en verkstad. De sa att de hade en bruksanvisning av nåt slag (vilket varken internet eller handskfacket på det satans bilskrället hade).
– Jo, du ska dra i handtaget uppe på ryggstödet samtidigt som du trycker på handtaget. Och puttar HÅRT på ryggstödet.
– Då måste man ju vara två.
– Jaaa. Hm. Vänta. Nej! Du ska bara dra hårt i spaken nertill! Gör inget med handtaget uppe på ryggstödet!
Handtaget uppe på ryggstödet var alltså ungefär lika nödvändigt som en blindtarm, för utan dess inblandning (handtaget alltså) funkade sitsfällningen galant.
Så då gjorde jag en instruktionsfilm som jag ska bli rik och berömd på!
Och spegeln?
Psst.
Handskträdet på bilden högst upp finns på Annehem i Lund. Alla städer borde ha handskträd!
En spegel som sitter på en dörr men trillar ner, det har vi upplevt. Milde tid vad man blir skraj för det låter som första världskriget ungefär. Och bitarna räcker till att täcka en mycket större yta än själva spegeln, så klart. Förankra den där spegeln rejält. Vår satt bara uppe med klisterpapp eller nåt sånt på baksidan. Det höll i många år innan den föll.
En kombi med ett icke fällbart baksäte låter mycket riktigt helt osannolikt. Tur, Lotten, att din läggning är åt det uthålliga och lösningsorienterade hållet. All världens Peugeot 5008-hyrare och -ägare kommer att vara dig evigt tacksamma.
Ja, Ökenråttan: jag drömde om spegelkras inatt. Som en Bruce Willis sprang jag barfota över glasbitar och felaktiga skruvar. Ska varna arkitekten och tipsa om nåt klistrigt.
Karin: ja, och efter tacksamheten kommer miljonerna, eller hur?
Den där glasmästartejpen som vi hade satt fast spegeln med (det var bara en skiva spegelglas, inga tyngande ramar eller så) höll alltså inte hur länge som helst. Förankra spegeln med nån sorts krampor eller beslag av något slag, haha.
Och är det tal om bilar kan jag bidra lite, konstigt nog. Jag såg en McLaren vid en trottoar i råttboets närhet. Fascinerande. Svårt att se vad som var bak och vad som var fram. Och hur skulle kan färdas i denna vehicle? Liggandes då.
Inte vet välan jag hur en McLaren ser ut, sa jag och bild-googlade. Och fann denna lilla insekt! (Se bild.)
Utvecklingen av nya bilar är ett fenomen. Elbilar, tänker jag främst på. Varför börjar man liksom om från början, utan att ta med alla vettiga och välbeprövade finesser från ”vanliga” (fossil-) bilar? Tex knappar, som lyser i mörkret har skippats för trafikfarliga touch-screeens på vilka man ska svajpa fram menyer och funktioner medan man kör. Läslampor och borttagbara nackstöd, är ett minne blott i baksätet på en ny el-volvo. Var är alla små förvaringsfack? Varför kan man inte batala ”bränslet” (elen) med sitt bankkort? Ja, listan kan göras lång.
Bra instruktionsfilm för sätesfällning! Behovet av den typen av service verkar växa.
Pysse!!!
Ja, jag håller TOTALT med! Jag vill ha en taktil-bil! Handgrepp, saker som klickar och knäpper när man vrider och trycker! Och ja, även vevar till fönstren!
Vi som inte har nån bil då. Vi hyr eller åker taxi eller buss. Eller går. Vi hyr olika bilar olika gånger. Ibland är det bara vi två som ska transporteras , ibland ska en eller annan son, med elller utan fästmö åka me. Och varje gång är det lika förbryllande innan man kommit underfund med hur allting funkar i DEN HÄR bilen. Har Standardiseringskommissionen också insomnat, liksom TNC?
Det där med att saker låter får mig osökt att tänka på reläljudet för blinkers i en buss. Från början var set s om sagt ett relä som slog av och på för att få blinkerslampan att blinka. Det lät. Ett alldeles speciellt ljud som varenda bussförare omdelbart kände igen. Nu är det så funtad ute i stora världen att man inte kan ha en blinker som slår av attematiskt när man vrider ratten tebaks, uttå den enkla anledningen att man rattar stora fordon mycket, mycket mer än små personbilar.
Därför måste föraren slå av blinkersen manuellt efter genomförd sväng eller filbyte.
Då är det bra med reläljudet som blir en påminnelse.
När man så digitaliserade elsystemen i bussarna behövdes inget relä längre. Och inget relä, inget reläljud. Följden blev att en massa bussar åkte omkring och blinkade hur länge som helst. Övriga trafikanter förargades.
Problemet löstes genom att man la dit ett digitaliserat, relähärmande ljud av en irriterande kvalitet som drev bussförarna till vansinne. Det var mer plong än klick om man så säger. Men det där blinkrandet, det sitter i förlängda märgen på varenda bussförare, det är stört omöjligt att låta bli. Fingrarna slår till på spaken utan minsta tankeansträngning.
Men vansinniga av irritation blev vi.
Psiiiiiis, Ninja – den senaste hyrbilen hade ett digitalt binker-klickande som lät alldeles bortitok. Som när en människa försöker härma en kråka liksom – irriterande och fel.
Standardiseringskommissionen heter sedan 2019 Svenska institutet för standarder, men har under åren även hetat
• Svenska Industriens Standardiseringskommission
• Standardisering i Sverige
• Sveriges standardiseringskommission
• Svensk Industri Standard
• Standardiseringskommissionen i Sverige
• Swedish Standards Institute.
Jösses vad många visitkort och brevpapper SIS har fått trycka upp.
Vilket tålamod du besitter med denna hyrbil! (Jag har aldrig haft någon Peugeot. Jag har inte heller sett liknande lösningar, som deras, på något annat bilmärke.)
Ville mest säga hej, det var ett tag sedan jag läste din blogg. Jag har varit här för många år sedan, men tycks ändå ha missat inlägget om boken Godmorgon Framtid från 2011. Jag googlade mig fram till det idag 🙂
Glad sommar!
Någon nedfallen spegel har vi inte haft hittills. Däremot välte en hopfälld strykbräda mot en hög smal väggspegel en gång. Det blev många bitar.
Hej Nilla Tankebubblor!
Välkommen tebaks, roligt att träffas så här i båset.
Något handskträd har jag aldrig sett, men för sådär tjugo år sedan fanns i Katrineholm ett knäskyddsträd.
En annan sak: I går fick ett större flygfä för sig att skändligen förorena 2017 års kalendertisha. Medan jag var i den. Det rörde upp mig.
Tack Ninja i Klockrike! Ja, nu ska jag definitivt börja hänga här oftare. 🙂 Bästa bloggen ju.
Hej igen Nilla! Och tack för att du välkomnade så snällt, Ninja! Jag är nu på vift med ännu en hyrbil på Öland, där ett tio dagar långt arbetsläger precis ha startat. Det är söstra mi och jag som dessutom har forslat hit på alzheimerpappa – så det här blir intressant … Vi ska främst tilläggsisolera ett stort rum och sätta upp en miljard geringssågade lister samt lista ut varför det luktar avlopp inne på toa. (Inget fel på vattenlåset vad vi kan se.)
Magganini: fågeln markerade revir och tänker lägga beslag på kalendertishan tror jag. Och nu blev jag påmind om att det i år ska beställas från ett nytt tryckeri JÄTTELÅNGT i förväg.
Lotten, apropå avloppslukt, kolla anslutningen mellan handfatets avlopp ner i golvet och röret för vidare befordran. Om inte det är helt tätt luktar det avlopp. Det finns en slags kitt/klet man tätar med. Det tog ett tag innan jag löste mysteriet på en av våra toaletter.
Oh, jag visste väl att nån skulle komma med en idé!
Återkommer med rapport!