Första gången jag coachade ett lag var jag blott 14 år och kunde faktiskt ingenting. Grabbarna som jag coachade var 10 år och hur nöjda som helst fastän jag inte visste vad jag gjorde.
Sedan dess har jag coachat en miljard ungar. Eller coachat och coachat – jag har varit deras tränare. När det kommer till matchsituationer är jag helt bedrövlig; jag vill att alla ska vinna och kan inte förmå mig att få barnen att ta kampen på allvar.
– Braaaa! Ta returen!
– Men Lotten, nu hejar du på fel lag.
– Ja, fast det var ju bra att … han tog … returen … liksom.
Under hela förra hösten tränade jag i ett specialprojekt femteklassare på en skola här i stan. Det var i anslutning till skoldagen, så barnen var redan på plats. Mycket praktiskt. Ännu bättre var att de hade idrott alldeles före basketen, så de var i hallen redan när jag kom. Men …
Huuuuuu så svårt det var!
Första gången kom ingen på skolan hade talat om för barnen att det var basketträning. Bollarna var inte pumpade och korgnäten i småbitar. Det var oerhört skitigt i hallen – när vi andra gången satt ner och dribblade blev vi alldeles dammiga. (Man står upp och dribblar bollen och sedan – förhoppningsvis utan att tappa kontrollen över bollen – sätter man sig ner.)
Barnen kom och gick som de ville – ibland kom några efter 20 minuter, ibland försvann några när det var 20 minuter kvar. Ibland blev ett barn hämtat av en förälder mitt i träningen, ibland var det en klasskamrat som kom och bestämde att polarna inte alls skulle spela basket, utan pingis. Till en början försökte jag hålla en hård linje och förklara att det inte var så här det skulle vara, sedan lät jag hallen läcka som ett såll.
– Snurra bollen runt huvudet och rabbla tvåans multiplikationstabell!
Och ändå … var det alldeles ljuvligt. De som är intresserade kommer med glittrande ögon och berättar att de har
- hoppat ända upp till taket hemma
- gjort tåhävningar för att hoppa högre
- övat på att snurra bollen på pekfingret – med en tallrik
- kommit på hur man kan ta tre steg fastän man bara får ta två
- letat efter mig på Youtube eftersom min basketkarriär ju måste ha lagts ut där.
Men konditionen, hörni – vad ska vi göra åt barnens flås? Kan vi komma på en snilleblixt och bli som Lubbe Nordström, fast med kondition i fokus istället för renhållning? HJÄLP!
Pokemon Go fick ju ut ungarna härom året så varför inte Pokemon Run!
Hej Båset! En fråga: Du skickar ett mejl till nån och så vidarebefordrar den ditt mejl till nån annan, utan att fråga dej först. Vad säjer ni om det?
(Jag återkommer till basket senare.)
ÖR: Det beror ju i betydande utsträckning på vad det gäller. Om det är en fråga som bättre kan besvaras av en kollega är det helt OK, likaså om vidarebefordringen sker inom en familj där man i regel delar all information (som inte gäller julklappar). I andra fall känns det mera tveksamt, men även på den tiden man skrev brev hade man ju föga kontroll över vem adressaten visade det för.
(Mina 25 öre, spontant och precis före lunch, så inte helt genomtänkt.)
Mina två första förslag är:
Återinför närhetsprincipen som huvudstyrning för skolplacering och ge tusan i att skjutsa barnen.
Sätt en taxa i valutan ”minuter pulshöjande rörelse” på skärmtiden.
På frågan från Ökenråttan svarar jag med ett rungande NEJ.
Även om det bär emot lite att ta till digitala hjälpmedel i onödan har jag noterat att det kan hjälpa med pulsarmband, stegmätare och annat liknande för att få lite fart på barn och ungdomar (och vuxna).
Och på ÖR:s fråga svarar jag också NEJ! Man ska fråga först.
Nu till basket! Hur små kan barnen vara för att det ska passa att börja med basket? Vi har ett dagis i huset bredvid och dom har satt upp två basketkorgar. Men vi undrar om det inte blir besvikelser för di små. Dom är ju varken särskilt stora eller starka.
Vuxna måste också sluta vara så nojiga över att släppa ut barnen!
De får inte gå ut och leka utan övervakning, gå till en lekpark utan vuxna, osv.
Här i Eskilstuna får alla skolbarn gratis busskort, vilket är jättebra. Om man inte bor nära skolan; jähättemånga åker en enda busshållplats. Ingen cyklar, för det är ju farligt – och dessutom måste man ha en tönthjälm på sig då.
Ja huuur får vi igång barna? Och ut dem? Det är en mycket viktig och allvarlig fråga. Nej två var det visst.
En annan är hur man får igång mej.
Magganini, det finns en tredje fråga också …
Ett delsvar på den är att anmäla sig till en ridgrupp.
Det funkar en timme i veckan. Men det finns så många timmar på en vecka …
I går var vi på teatern och såg Molière, Den inbillade sjuke. Temat för dagens korsord i DN är – Molière! Det kan ju inte vara en slump. Nu är Makterna i farten igen: vi känner oss som Strindberg ungefär.
Idétorka, visst.
Nu har jag motionerat lite medelst ishackning med spett samt vattensopning med kvast. Pulshöjande.
Och jag har bara stått i en kiosk och sålt kaffe och tittat på tioåringar som sprang och spelade basket som små illrar.
När jag inte har fullt upp, får jag verkligen inget gjort.
Det är verkligen inte lätt att leda träningar för barn. Fantastiskt bra jobb, Lotten!
Själv slängde jag faktiskt ut en unge när jag ledde den då sexårige sonens basketlag. Det var en kille som absolut inte kunde sitta still och ta till sig en enda instruktion, och hela träningarna gick åt till att försöka se till att han inte förstörde för alla andra, vilket han därmed gjorde. Som ensam tränare var jag till sist tvungen att säga åt hans mamma att han var välkommen när han kunde delta i träningen, men att just då fungerade det inte. Hon blev inte glad, men det blev å andra sida flera av de andra barnens föräldrar. Hade det varit en verksamhet som inte var frivillig vet jag inte hur man skulle ha kunnat hantera det.
Med konditionen gäller det ju att hitta något som är såpass kul att man inte riktigt märker att det är jobbigt. Det är sannerligen inte heller lätt. Den numera femtonåringen har inte tränat någonting på flera år. Och det är ju extra svårt att hitta något idag, när (nästan) alla lag satsar stenhårt på resultat.
Där är kanske pudelns kärnknut (som jag hörde nån säga igår): ”alla lag satsar stenhårt på resultat”. Ett resultat att satsa stenhårt på är ju ”de springer bättre nu”, inte ”vi vann matchen”.
Jag ska skriva ”Lottens Lathund: så blir vi alla lite gladare”. (Tips från hålfotsinlägg till konditionsträning.)
Men då kanske man kan söka sig utanför idrottsvärlden?
Scouter och Friluftsfrämjandets TVM-verksamhet är ju ute och rör på sig i terränglådan och det ger ju träning det med.
Ja!
Eller så lär jag upp alla till att vara speaker på olika matcher. Satan i gatan vad jag har fladdrat omkring längs planerna idag, med micken i hand!