Etikett: svenska

Men kejsarn har ju inga kläder

Publicerat av Lotten Bergman den 20 november 2011 00:01

Nu ska jag utan att raljera eller vara otacksam försöka berätta om mina tankar när det gäller gårdagens reklamjippo.

Som jag berättade, åkte jag iväg på ett event, som det heter på svenska. Jag blir inte så ofta bjuden på dylika tillställningar, så det gäller att passa på. En gång var jag själv del i ett sådant arrangemang – där jag inte fattade hur det hela skulle gå till eller vad som var avsikten.

1.
Först trodde jag att jag och Fredrik Lindström skulle diskutera språk. (Och var överlycklig.)
2.
Sedan fattade jag att jag var en bricka i ett reklamspel. (Och rodnar fortfarande åt misstaget.)

Eventet som jag var på igår, var riktat till bloggande föräldrar (ergo mammor, om man tittar på vilka som kom) och ”ammande” spädisar. (Mina citattecken.) Detta skedde i tur och ordning på Café Opera:

Alla gäster fotograferades av en urcharmig amerikan.
En stjärnbloggspanel talade om hur man skapar blogg-business, hur man får sin blogg att växa, hur man bildar opinion och hanterar näthatet.
Man fick 37-gradigt te och kakor.
En leksaksaffär presenterade att de ”äntligen är tillbaka efter tio års frånvaro” och att alla är överlyckliga för det.
En bostadskooperation berättade hur man hjälper sina barn till en bostad genom att bospara för sina spädisar.
En seriefigursassocierad firma som turnerar med skridskor talade om att den finns och kommer till oss i år igen.
Dörrarna öppnades till ett nyss stängt rum där alla fick ”mingla”.

Men så ypperligt tråkigt det var! Jag ville minsann rusa upp på scenen, dra av en jenka, strippa lite, nypa panelen i örsnibbarna och fråga vilka ord som är mest svårstavade eller om de brukar fotografera mögel när de bor på hotell.

– Brukar du svara på kommentarer? sa intervjuaren till en av stjärnbloggarna.
– Näe … näe. Asså de brukar fråga var jag har köpt mina kläder. Asså, jag är inte nån service åt dom.

Så nu vet ni det, alla i kommentatorsbåset – här ska inte svaras på frågor om pussel och kommatecken eller busslinjer, basta!

– Vad läser ni helst: Alex eller hans ex – Katrin?

(Ungefär 90 % i lokalen svarade ”Alex”.)

– Men nej! Man ska välja tjejen! Om man har ett val ska man generellt sett välja tjejen! Jag väljer alltid tjejen! utbrast en annan i panelen då.

(Spridda fnitter. Från mitt hörn hördes endast en pennas rasp mot papper.)

– Hur ska man bli framgångsrik som bloggare?
– Det viktigaste är att man är en bra människa. Sikta högt och vara listig. Hooka upp sig med rätt människor. Lägga ner mycket tid och kärlek på att blogga. Men det viktigaste är att man är en bra människa om man vill bli framgångsrik.

Stackars, stackars tefirman, som sponsrade eventet, men som råkade få vatten som var hett senast i förrgår. Men så bra att leksaksbutiken som ”alla” har saknat i tio år har fått slå upp portarna igen och att kunderna mejlar företaget varje daaag för att det har varit så saknat. (Eh? Va? Råder det brist på leksaksaffärer?)

Och nu till min poäng. Jag var där frivilligt. Jag fick gratisprylar och gratiste. Jag tvingades inte prestera ett enda dugg – utom att jag ju fick se till att uppföra mig och faktiskt inte rusa upp på scenen.

But this was not my cup of tea.

Tänk om arrangörerna hade spelat med öppna kort istället för att låtsas att de gör oss bloggare någon slags mystisk tjänst med freebies när de bjuder in till en mysig bloggträff (liksom). Så här hade man kunnat inleda:

– Hej. Ni som är här bloggar allihop. Några av er tjänar pengar på bloggandet, andra inte. Man kan se er som ett slags egna företagare med läsare som kunder. Och vi vill använda er som en marknadsföringskanal. Det vi kallar ”mingel” när företagen här har fått göra reklam för sig, är en stund när de stora företagen kan visa för er vad de har att komma med. Passa på att skaffa er kontakter!

Men så lät det inte.

Det bästa under hela eftermiddagen var när det pratades skridskoshow. Kvinnan som talade sig varm för den, hade tagit med sig sina två döttrar upp på scenen.

– Ska du ta och tala om vad du tyckte om showen när vi såg den? sa hon och höll fram micken.
– Eeeeh … Näe, sa den tilltalade dottern.
– Nähej. Då tar vi fram glittret och sprutar över publ… inte det? Oj. Nähe, där ser man, sa kvinnan, ryckte sunt på axlarna och gick av scenen.

Där kan man snacka om integritet.

Dagens toabild från Café Opera:

Toalettpappersullen satt där inne och skrattade åt mig, lade armarna i kors och sa: "Nähedu, jag talar inte om hur du kommer åt mig!" — Toalettpappersullen satt där inne och skrattade åt mig, lade armarna i kors och sa: ”Nähedu, jag talar inte om hur du kommer åt mig!” (Observera namnet på produkten: SmartOne.)

72 kommentarer

De och dem revisited

Publicerat av Lotten Bergman den 8 oktober 2011 21:23

Frågan om de och dem har dykt upp i mängder de senaste dagarna — som en dedemepidemi. Men jag blir inte deppad: det är bara kul att få svara!

Att vi nu har blivit osäkra (även jag tvekar ibland) beror på att vi läser felaktigt skrivna meningar varje dag och att vi aldrig någonsin uttalar de och dem som något annat än ”dom”.

Ytterligare ett problem är att Språkrådet — som jag ju vanligtvis dyrkar — har bestämt sig för att säga att det är ok att göra ”fel”. (Inom citattecken för att JAG anser att det är fel.) De godkänner ”vi ses innan maten” och ”han är längre än mig” samt ”hälsa till de som är där”.

Det gör inte jag.

Jag råder alltid alla som tvekar att börja med att byta ut de/dem i en krånglig mening mot ”jag” eller ”mig”. (Eller så gör man som jag gjorde nyss och skriver ”alla” för att slippa tänka efter!) Om ”jag” passar bra, ska det vara ”de”. Om ”mig” passar bättre, ska det stå ”dem”. Så här är det:

• jag, han, hon är samma slags ord som de
• mig, honom, henne är samma slags ord som dem

Så långt är jag och Språkrådet helt överens. Men nu kommer de och säger så här tokigt:

”Om man ändå är osäker är det störst chans att det blir rätt om man väljer de.”

Neeeeej, säger jag.

Och det säger jag för att läsarna störs. Inte alla, men många. På samma sätt som de störs av ”vi ses innan maten” och ”han är längre än mig” — som ju inte längre är ”fel” enligt Språkrådet. Egentligen skulle vi alla kunna övergå till att skriva ”dom” i 100 % av meningarna, men det är likadant där: läsarna irriteras. Särskilt vanligt med de/dem-tvekan är det i som-meningar som ”han brukar leka med dem som finns där”. Men efter preposition (åt, till, för, med) har man objektsform. Enligt mig.

Men om 20 år vet man inte, kanske ändrar jag mig?

24 kommentarer

Läsarfråga: Noll?

Publicerat av Lotten Bergman den 9 juni 2011 15:24

Hej,
hittade språkpolisens goa blogg mest eftersom jag sökte förtvivlat efter ett svar.
Frågan har jag ganska klart för mig, nämligen:
– Om det t.ex. heter en människa och flera människor, varför heter det då noll människor? Snabba följdfrågan blir ju såklart, vad heter detta numerus som säger att det är färre än en?

Med vänliga hälsningar
Mattias

Knepig och intressant fråga! Jag (Olle, aka ”En djefla man”) slagit i böckerna här på morgonen utan att hitta en välformulerad förklaring. Jag kopplar in Lottens pappa, vikarierande språkpolis Per Stenson:

Hej!

Inte är det lätt, inte. Men för det första avviker noll från 1, 2, 3 osv. såtillvida att man i vissa matematiska sammanhang inte räkna noll som ett tal. Däremot är det alltid en siffra.

För det andra räknar man normalt inte med noll vid uppräkningar. Om jag ber någon räkna upp talen till och med tio så börjar man knappast med noll. När det inte är uppräkning säger man ju ”ingen människa”, dvs. singularis.

Men jag gissar att bakgrunden kan vara att man menar ”antalet noll av gruppen människor”.

/Per Stenson

Någon läsare som har mer information?

19 kommentarer

När jag nästan satt i Svenska Akademien

Publicerat av Lotten Bergman den 15 april 2011 08:37

Igår stod jag här och funderade:

Svenska Akademiens framdukade mötesbord. — Svenska Akademiens framdukade mötesbord för de aderton. Som väl är sexton.

Jag tänkte att jag, som alltid snubblar och faller och tappar balansen när jag tänker med öppen mun och stirrande ögon, kanske kunde råka falla med rumpan ner mot sittdynan där. Och provsitta. Bara lite?

Sedan drogs jag som av en bokstavsmagnet mot ständige sekreterarens plats.

Tänk att jag inte ens tänkte tanken att slå hammaren i mitt eget huvud.

Kanske kunde jag råka skriva något på papperet under det översta? tänkte jag. Men så blev jag distraherad av fjäderpennan där på bordet – som dock stod i ett tomt bläckhorn. Precis när jag skulle ta en bild av tomheten lade en f.d. ständig sekreterare sin hand på min axel och sa:

– Du tar väl inga bilder på listor och dokument?
– Hiiihihihihih hoooohoooo, fnitter och fniss, tihi, jaaaaaaag tar aldrig bilder på annat än mögliga hotellrum! svarade jag – alldeles för snabbt.

Men vi kanske ska ta det från början nu när jag har fångat ert eventuella intresse? Sa jag något dumt till någon? Föll jag i armarna på någon? Slog jag näven i bordet och protesterade mot något? Eller var jag bara en stillsam mespropp utan stuns? (Nej, det är inget fel på mesproppar. Med eller utan stuns.)

Orsaken till gårdagens sammankomst var att jag är med i juryn för Vetenskapsfestivalens Skoltävling om nya ord. Nej, jag vet att nya, användbara ord sällan uppstår på begäran eller när de vinner priser – men det är ju jättekul att tänka ”vilka ord saknas?” och sedan komma på nya bokstavskombinationer. Fissla t.ex.!

Först kom jag för tidigt och irrade runt i Akademiens trappor så mycket jag kunde. Så trasslade jag in mig på expeditionen där jag skrämde livet ur en kvinna som inte visste vad jag talade om för möte.

– När?
– Nu klockan 12, vänta ska jag ko…
– Var?
– Här, det står Börshu…
– Med vem?
– Lennart Hellsing, Sture Allén och …
– Idag?
– Ja …
– Nej!
– Jo …
– Men jag begriper inte. Fast … Aha! Ni ska vara i källaren! Förlåt, jag ser ju här att det är … ja, källaren. Förlåt. Palmstedtsalen. Förlåt.

Jag höll sedan på att bosätta mig i denna expedition eftersom väggarna var fyllda av gamla, ljuvliga arkivkataloger – alla böcker som finns i hyllorna är förstås katalogiserade och alla nobelpristagares böcker finns på plats.

Jag fick öppna en låda och bläddra bland korten!

Men jag slet mig till slut från de fina, handskrivna katalogkorten. En liten stund senare hittade jag mitt sällskap ute på Stortorget: Katarina Schück, Anton Romanus, Ola Karlsson, Sture Allén och Lennart Hellsing.

Först åt vi strömmingslunch. Här ses framför allt min anteckningsbok, där jag skrev upp nyordet "trickla". (Och toapapper, för det behöver jag handla.) — Först åt vi strömmingslunch. Här ses framför allt min anteckningsbok, där jag skrev upp nyordet ”trickla”. (Samt toapapper och koriander, för det behöver jag handla.)

Apropå anteckningsböcker, så är har jag ju en sådan där som man ”ska ha”. Fast utan fin stämpel. Uppdatering: Sigill, inte simpel stämpel.

Nu ber jag om ursäkt för mitt ständiga oooande och aaahaande, men jag är lättimponerad när det gäller t.ex. coola bokhyllor, klirr-klickande kristallkronor, snygga benmuskler och långa sammetsgardiner. (En av de fyra uppräknade parametrarna ska kanske bort ur just detta resonemang.)

I den här korridoren finns porträtt och böcker en masse. Sture försökte få oss att gå med raska steg framåt medan han berättade om allt. Men vi kom på efterkälken. — I den här korridoren finns porträtt och böcker en masse. Sture försökte få oss att gå med raska steg framåt medan han berättade om allt. Men vi kom på efterkälken eftersom vi granskade allt.

Den där korridoren på bilden hade en specialgjord matta med akademi-emblemet exakt 18 gånger. Och apropå 18, så fanns det exakt så många brevlådor i korridoren. Inte sådär pråliga, mer som tjänstemannagråa kostymer.

Men se, herr Engdahls lucka är uppbruten. Det var inte jag! — Men se, herr Engdahls lucka är uppbruten. (Det var inte jag!)

Det är böcker i alla rum och i alla vrår och i alla korridorer – och naturligtvis en läsesal. Med de där fina bokhyllestegarna. Senaste bandet av SAOB drog jag kvickt ut ur hyllan för att få läsa lite om dess första uppslagsord: ”tok”.

På bordet ligger nya böcker med tidningarnas recensioner instoppade. Jaaaa, jag tog en närbild också. — På bordet ligger nya böcker med tidningarnas recensioner instoppade. Javisst, jag tog en närbild också. Jaså, vill ni veta vilka böcker som man tydligen ska läsa? Mjaaa …

Börssalen – där Vargas Llosa i december 2010 höll sitt timslånga tal och fick alla att gråta när han berättade att han älskade sin fru – var länge Stockholms enda stora lokal som hade resurser att värmas upp vintertid. En av kakelugnarna:

Ni ser spegeln? Liakdana speglar, fast måttanpassade att täcka fönstren finns på vinden. — Ni ser spegeln? Likadana speglar, fast måttanpassade, finns att täcka alla fönster! De står på vinden och är jättetunga, sa Sture.

Orsaken till att Svenska Akademien faktiskt huserar just här, beror på en donation. Ur Nordisk Familjebok:

Den största donation Akademien emottagit var den af fröken Magna Sunnerdahl 1913 till förfogande ställda summan af närmare l mill. kr., hvarigenom afsågs, att Akademien skulle kunna förvärfva som sin egendom och i arkitektoniskt oförändradt skick bevara Stockholms ~~börshas~~ börshus. Akadademien hade nämligen funnit sig föranlåten att afyttra det Beskowska huset, som vid undersökning visat sig i hög grad behöfva ombyggnad. Något köp af Börsen ville emellertid ej stadsmyndigheterna medge; för 600,000 kr., hvaraf 500,000 voro gåfvomedel af fröken Sunnerdahl, upplät Stockholms stad åt Akademien Börshusets öfre våning och Stora börssalen för all framtid.

Men jag blir bekymrad över kandelabrarna, som ser sköra ut.

Jamen se, en ståltråd är så arrangerad att mittendelen inte ska trilla av.

Här äger högtidssammankomsterna rum – efter ommöblering förstås. — Här äger alltså högtidssammankomsterna rum – efter ommöblering förstås.

Börssalen var faktiskt bland det mäktigaste jag har sett. Här hålls årsavslutningen för ledamöterna med ett högtidligt, offentligt möte den 20 december klockan 17:00.

Det här är Stora Börssalen 1922. Men vilka är de? Vad är det för sammankomst? — Det här är Börssalen 1922. Men vilka är de? Vad är det för sammankomst?

Sture Allén förde oss milt vidare mot en av de minsta hissarna jag har sett – som var den enda vägen ner i källaren. Vi fick åka tre och tre med hjälp av en specialnyckel, men lyckades bara ta oss ner, inte ut ur hissen.

– Man måste vänta i ett par sekunder innan dörren öppnas, förklarade Sture och hann knappt vända sig mot dörren innan hissen for upp till andra våningen igen.

Sture Allén, jag och Anton Romanus åker här ner i källaren för tredje gången.

Så hade vi till slut vårt möte och sållade bland ett 30-tal olika nyord (som från början var 700). Tyvärr och naturligtvis är resultatet och resonemanget hemligt till prisutdelningen den 11 maj. Men jag berättade förstås för alla om fissla – alltså ”ta-leken” med snöre som Översättarhelena namngav.

– Snörlek? Ni vet? sa jag. Fissla ska det ju heta! Snöre … på franska … ni vet väl vad jag menar ..?
– Och dom som håller på med det är förstås snördar, sa Lennart Hellsing stillsamt.

Runt oss fanns dyrbara böcker bakom lås och bom.

Efter mötet klättrade jag omkring i branta trappor i kulvertliknande gångar med Lennart Hellsing och Språkrådets Ola Karlsson. Endast i Gamla Stans underjordiska gångar stöter man på dubbla dörrlås från olika sekel:

Har vi någon låsexpert här? Hur gammalt är det nedre? — Har vi någon låsnörd här? Hur gammalt är det nedre?

Och endast i Svenska Akademiens källargångar trillar man över en sådan här låda:

Åh! Anteckningsböcker! Säkert sådana med stämplar!

Ni kommer väl ihåg mina raggningsrepliker häromdagen? Jag får lägga ännu en till samlingarna, tror jag. För det första jag hasplade ur mig till Sture Allén var:

– Ja, vi träffades ju för 23 år sedan. Eh, Nationalencyklopedin. Men jag ser på din blick att jag inte gjorde något vidare intryck, nähej.

Tack, Sture, för att du bara skrattade åt mig och min stora fot i munnen.

43 kommentarer

Ekorrn satt i granen – stilövning av Anders Bek

Publicerat av Lotten Bergman den 14 april 2011 11:02

Vem är Anders Bek? (På simplifierad fonetiska [andesch bäck].)

Jag vet faktiskt inte. Som med många andra människor kan man googla honom, hitta en blogg, mejla honom och berömma honom – men framför allt kan man skratta åt honom. För han har gjort fantastiska stilövningar med ”Ekorrn satt i granen” som utgångspunkt.

(Stilövning är alltså ungefär det som sker på min Julkalender: man tar en genre eller en författare eller en text och bakar om till något annat. Sedan känner man sig rätt nöjd och har förmodligen lärt sig något på kuppen, men själva genren ”stilövningar” är inte en lukrativ bransch.)

Så här låter ”Ekorrn satt i granen” ju i Alice Tegnérs version från 1892:

Ekorrn satt i granen
skulle skala kottar
fick han höra barnen
då fick han så bråttom
hoppa han på tallegren
stötte han sitt lilla ben
och den långa, ludna svansen.

Men in på scenen kliver nu Anders Bek, som i mina ögon har gjort ett alldeles fantastiskt arbete. När? Ptja, det kanske är tio år sedan? Jag brukar (med Anders’ tillstånd) ta fram några när mina föreläsningar går i stå för att det är för varmt i lokalen eller annat som jag inte rår på och jag just då inte har lust att strippa eller hjula för att pigga upp. Några exempel:

1. Videotrailer
– De kom oväntat.
– De drev honom från hans hem.
– De försökte knäcka honom.
– De kommer att ångra sig.

Squirrel – kotthämnaren!
Med Drew Barrymore som barnet och Bruce Willis som John McSquirrel. Kevin Costner är Tallegren.

4. Metatetisk omkastning med interversion
Rekonn satt i garnen, skulle slaka tokkar
Hickan föra banren, hå dick fan så bårtom
Popha fan hån traggelren, töttes san hitt billa len
doch en vånga sluna dansen.

7. Kvasi-fornsvenska
Eikahurra Grani sutto, Kottian skalu hvilja
Barnum horian, Eikahurun kuiku lepan Thallagranian
Langan SvanzR auk BainR slaghan.

9. Norrland
N’Lillekorre satt oppa storgammgran å sku skala nå småkottar. När n’Lillekorre hörde småongana fick’n sä brått att’n hoppa oppa långtallgren å hä bar sä int’ bätter än att’n stött i lellskank’n å långhårschvans’n nå så guu fördömdat. Å när’n kika närmre såg’n ju att jo, no’ hade den gått av. Huvva!

12. Dröm
Jag drömde att jag var hungrig, men avbröts av röster. Av någon anledning kände jag mig hotad. Jag tog ett språng ut i luften, men tappade kontrollen och föll.

26. Alfabetet
Angående benet: Censurerar diktaren ekorrens fallskador? Gjordes han invalidiserad? Jag kan lugna många nervösa oroliga personer: Queens ricinolja ska träna upp vävnaderna. William Xerxes, yrkesutbildad zenmästare, återställer äntligen ödeläggelsen.

27. Radannons
Större parti granfrö bytes mot rullstol.

39. Stream of consciousness
Ekorrn ekorrn sitter i granen i grannen i grenen i Grenoble han sitter i sitterisitterisatterisutta sutta mutta kutta granen grannen en grann gran Skulle skala flå riva klösa lemlästa lemmellästa nästa lämmel lemmar organ organist organism ism ismo ismo jukkapekka Kottar kottar småbarn ungar snor dagis blöta vantar hejsan hoppsan Hoppa han från tallegren svindel snurra runt runt stötte sitt lilla ben sitt lilla ben sitt förkrympta ben sitt äckliga lilla ruttna ben slog han stötte malde malde ner i e en mortel mortel mord rotel moderrot rotmos och den långa långa long and winding road roadmovie långa road långa ludna ludna ludo ludo lupo lupen anlupen anfrätt syra fräta fräta fräsa steka fläsk steka Svansen svansa svassa vassa vässa pennor.

Ja, ni förstår nu. (Att det finns siffror framför beror på att antalet stilövningar på Ekkorsajten nu är uppe i över 200.)

När det gäller just ”Ekorrn satt i granen” undrar jag om jag egentligen får skriva så här. Eller sjunga den var som helst. Eller om Anders Bek kanske måste slängas i de djupa fängelsehålorna eftersom originaltexten och musiken fortfarande ägs av Time Warner och är upphovsrättsskyddad till och med 2013 …

Förresten – när jag nu är inne på att berömma helt främmande karlar, kan ni läsa på Peter Olaussons faktoidsajt om just Ekorrn och att vi ju brukar sjunga ”hoppa han från tallegren”, vilket skapar oro i leden. (Man kan ju inte hoppa från tallen när man sitter i granen; det är ju som att spela basket med en handboll eller äta kalops med sugrör.)

28 kommentarer

Tio i topp: missförstådda ord och uttryck

Publicerat av Lotten Bergman den 24 mars 2011 10:02

– Han gjorde mig en helt episk björntjänst genom att höja ribban! utbrast hon leende.

(Vänta. Ska man göra tio-i-topp-listor uppifrån och ner? Ska den första eller den sista väga tyngst? Här trodde jag att jag skulle kunna svänga ihop ett snabbt blogginlägg – och så stupar jag på formatet. Äh, nu kör vi!)

1.
En björntjänst är inte en bamsetjänst utan en otjänst – som Emil i Lönneberga som bara vill väl, men som hela tiden råkar göra fel.

Historien bakom uttrycket går att läsa på franska hääär, och handlar om björnen som bara skulle vifta bort en fluga på en sovande man och då råkade slå ihjäl honom. Som jag, när jag bara ska hjälpa min djefla man till ett glas mjölk och då råkar hälla en hel liter över honom. De 35 företag i Sverige som heter något med ”Björntjänst” har förmodligen en ägare som heter Björn, men inger namnet förtroende?

2.
Att höja ribban innebär precis som för Stefan Holm, Patrik Sjöberg och Kajsa Bergqvist att göra något svårare. Särskilt nu när de inte längre tävlar. De som tror att man gör det lättare när man höjer ribban tänker antingen på limbo eller när det är högt i tak. (Högt i tak har inte med sekelskiftesvåningar att göra utan betyder att det är fritt att uttrycka sig som man vill.)

3.
Kaka på kaka eller tårta på tårta låter ju ypperligt ljuvligt och fantastiskt, men är alldeles på tok för mycket och onödigt. Det roliga är att tautologi som brukar nämnas i sammanhanget betyder onödig upprepning och ”tårta på tårta” är liksom en tautologi i sig efters… äh, ni fattar.

4.
Lök på laxen låter också bra … som en lämplig huvudrätt före tårtan här ovan. Men det betyder för mycket det också – laxen är såpass god att den står sig väl även utan löken.

5.
Grädde på moset är däremot alldeles förträffligt fint. Men det är inte vispgrädde på potatismos utan den gamla hederliga efterrätten rinnande grädde på äppelmos. Mums.

6.
”Greta Garbo blommade ut redan i Stillers filmer” läste jag en gång, vilket lät alldeles bedrövligt och sorgligt. Som en vissnande blomma i tonåren, stackars fröken Gustafsson. Under hela Hollywoodkarriären gick hon alltså omkring som en slokande blåklocka? (Dumt val av blomma och jämförelse egentligen: blåklockan slokar ju alltid och Greta Garbo var lite kutryggig eftersom hon var lång för sin tid: 171 cm.) Om man ska uttrycka sig positivt, så blommar man upp eller så slår blomman ut.

7.
– Krokodiltårar! väste min farfar en gång mot mig.

Han var en stor (längst på kompaniet), tystlåten man som såg ut som Clark Gable. Jag grät på grund av en anledning bara för att, och tyckte att han var förfärligt grym, även om jag inte förstod vad han menade eftersom jag nästan inte ens hade sett en krokodil på bild. Men förmodligen hade han rätt: jag grät på låtsas. Krokodilen (här har jag inte djupa zoologiska kunskaper utan måste lita till mina källor) lär kunna pressa ut tårar när munnen öppnas (tur att jag inte är en krokodil). Krokodiltårar är alltså falska tårar.

8.
Att en film är episkt anrättad är ett så vanligt uttryck i filmrecensioner att Radio Sjuhärad igår skickade ut ett rop på hjälp:

Men vad betyder det? Episk har att göra med något berättande, beskrivande och så finns det ju ”episk diktning” – alltså en hjältedikt …? Men episk betyder i detta sammanhang storslagen eller rentav svulstig efter det engelska ’epic’. Och tänk på alla storsvulstiga filmer som ~~görs~~ anrättas idag! (Det här passar egentligen bättre in på en lista med ”uttryck som man är trött på och som dessutom är svåra att förstå”.)

9.
Att vädra morgonluft låter som en fantastisk känsla en ljuv sommarmorgon när man vaknar och känner att nu jädrar ska jag ta tag i det lifvet/vedboden/mathållningen eftersom det är läääge. Och det betyder det nästan, faktiskt: man anar nya möjligheter. Men uttrycket kommer ursprungligen från Hamlet, när vålnaden vädrar morgonluft och känner att det är dags att dra sig tillbaka. Här har vi alltså ett uttryck som betydde en sak, men som numera betyder en annan sak. Kommer då björntjänst att i framtiden betyda bamsetjänst? Vi får se tiden an.

10.
Er tur! Fyll på i kommentatorsbåset!

132 kommentarer

Rikstermbanken – alla nördars bank

Publicerat av Lotten Bergman den 21 mars 2011 11:36

Hej alla som använder ord! Och då särskilt facktermer. Jag kan nästan lova att detta inlägg kommer att höja er livskvalitet!

Alla säger ord och nästan alla skriver ord idag. Ord, ord, ord. Nörd, nörd, nörd. Vissa har problem för att de är så insnöade i sitt fack att de inte hör hur de uttrycker sig obegripligt. Som jag när jag var redaktör på Nationalencyklopedin:

– Gå bara in med kommando fyra i litet huvud och kolla om artikeln har status 18, för då är den inskriven. Om den har blivit 60:ad kan man inte nolletta den, bara så att du vet.

Vissa är inte insnöade i ett fack, men behöver kommunicera med de insnöade. Och tadaaaaa! Det är här Rikstermbanken kommer till användning! För där samlar man ihop fackspråkliga ordlistor som flyter omkring som en luddig gegga över hela Sverige!

Tänk dig att du behöver veta vad som skiljer en planka från en bräda, t.ex. Jag känner efter och suger på orden och får en känsla av att en planka är längre, mer sviktande och kanske till och med hyvlad. En bräda är nog stickig och kortare, säger jag helt ovetenskapligt till mig själv och trampar vidare i livet.

Om jag inte slår upp orden i Rikstermbanken!

Sökrutan. Vad bra – det ser liksom bekant ut.

Nu kan ni själva leta redan på fakta om plank och brädor genom att läsa i Rikstermbanken om hur bl.a. Skogsordlistan (1994), Engelska möbelord (1989) och Träbyggnadsordlista (1975) definierar dem. Men jag kan avslöja så mycket att 45 mm är ett viktigt mått i sammanhanget.

Man kan inte söka på ”alla ord i en källa” eller ladda ner en ordbok i taget. Och ordbanken är alls inte färdig än – skicka in ordlistor till dem så lägger de in dem! Häromdagen fick redaktionen denna fråga från Sveriges Radio:

– Hur länge har man använt ordet ”härdsmälta”?

Jag (som ju hejar på NE i alla väder) antar att SR först gjorde en egen utredning och såg att det i NE stod ”1979” och att de inte ansåg det vara rimligt. Varför de kontaktade Rikstermbanken – som gjorde en utredning och kom fram till samma svar. Så kan man också använda TNC (som förr betydde Tekniska Nomenklaturcentralen men som idag betyder Terminologicentrum). Var det då dubbelarbete? Ptja, ja, jo, men man måste faktiskt dubbelkolla ibland.

Jag citerar nu Rikstermbanken när det gäller sådant som man kan behöva ha definitioner på:

Begreppet bok är i dag i den digitala världen inte längre så entydigt som det har varit och det har visat sig vara svårt att definiera.
Samverkan, samordning, samarbete och samråd används många gånger som positiva honnörsord utan klar bestämning men behöver i vissa verksamheter också kunna preciseras och avgränsas. Vad gör man till exempel när man samverkar och vad gör man när man samarbetar? Vilka resurser krävs för det ena och för det andra?
Dokument och handling är begrepp som återkommande skapar osäkerhet. Är det synonymer med olika användningsområden eller är det två skilda begrepp?

Henrik Nilsson på TNC berättar om arbetet med termerna.

Den svenske filosofen Hans Larsson skrev så här 1914:

”För att vinna reda och sanning i våra omdömen måste vi giva orden en fast betydelse, vad de ingalunda i regel ha. Ganska få torde ha gjort sig reda för vad de mena med förståndsbildning, eller med civilisation eller lycka, och följden blir att de ej kunna redigt tänka över eller diskutera dessa saker.”

(Även detta citat hittade jag på Rikstermbankens sajt men min nördighet vägrade att som de gör där påstå att detta skrevs 1953 eftersom Hans Larsson dog 1944 och han näppeligen skrev verbplural ens då. Kontrollen gav vid handen att boken ”Logik” utgavs 1914. Messerschmittarnas sammansvärjning.)

Före datorernas tid samlades alla termer här på TNC:s redaktion.

Nu ska ni klicka iväg till Rikstermbanken och leta facktermer eller söka efter vad en specifik engelsk term kan heta på svenska. Det finns hur mycket som helst! (Eller nej, än så länge finns det bara nästan 78 000 artiklar [s.k. termposter] – men de blir fler hela tiden!)

Och nu till det mest chockerande av allt i detta sammanhang. Håll i er. I genomsnitt har Rikstermbankens sökmotor 110 träffar per dag. Etthundratio! Det är så fruktansvärt lite att det nästan inte finns! Sprid detta evangelium över världen, länka hit hej vilt, mejla alla era kompisar och njut av era favoritfackord! Fack, fack, fack! Vi måste få deras räkneverk att skjuta i höjden så att … så att … äsch, inte vet jag. Jag vill bara att ni alla ska tjoa av glädje över tjänsten.

Finns silversmedsmakarord, Niklas? Stenografiord, Cruella? Kaffeord, PK? Möbelord, Gerbilen? Go-go-go!

87 kommentarer

Det kom ett brev (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 3 februari 2011 11:44

Regnet vräker ner över snöhögarna i mellersta Sverige och jag tänker att jag är glad som får sitta inne vid den varma datorn och bara röra på fingrarna, tearmen och hjärncellerna. Och så tänker jag att det är så trevligt att skriva. Och så associerar jag snabbt till att det är synd att jag inte kan rita. Och inte spela piano. Och att jag är bedrövlig på att dansa balett. Men så kommer jag på att jag i alla fall kan stava till balett och blir nöjd igen.

Igår föreläste jag i Finspång, och vi kom att diskutera det faktum att alla idag måste skriva i tjänsten oavsett om de vill eller inte, oavsett om de kan eller inte. Och att det ju faktiskt inte är särskilt ekonomiskt om man ser till talangresurserna i världen.

Bild som egentligen inte hör hit, men som ni kan vila ögonen på ett tag.

De som är bra på att skriva borde ju skriva åt dem som inte är bra på’t. Precis som att jag anlitar en tecknare när jag behöver en bild och en dansare när jag behöver en balett.

– Självklarheter! vrålar min läsekrets.
– Snacka om att slå in öppna dörrar! skriker dörrvakterna.
– Vaddå, ska inte alla få skriva menaru? väser de lättkränkta.

Kanske försöker jag bara trygga min skrivande ålderdom, kanske försöker jag övertyga mig själv om att min karriär har en lysande framtid. Eller så är jag kanske bara upprörd över det väldigt illa skrivna brev jag nyss fick från en känd livsmedelstillverkare. (Säger inte vilken, ska försöka övertyga företaget om att det behöver mina tjänster.)

Skrivmaskiner hör inte heller hemma här. Men visst påminner den om en elefant?

Jag köpte häromveckan en dålig produkt som skulle smaka jättemycket och megastarkt men som var fadd. Som bara smakade papper och luft. Så jag gjorde som man ska och skickade in hela klabbet till företaget. Nu har jag fått ett brev och 85 kronor i värdecheckar – som bara duger till att betala med om man köper produkter från just det här företaget. Brevet inleds med:

”Tack för Ditt brev angående vår produkt. Vi beklagar verkligen att du har fått en produkt som du inte är nöjd med. Vi beklagar verkligen att du fått besvär med att skicka in din reklamation till oss.”

Jag förstår att företaget beklagar dubbelt upp, men besvär har jag inte alls fått. Möjligtvis har jag gjort mig besväret att skicka in reklamationen, men det är en annan sak.

Lyssna nu allihop: skriv inte Ditt med inledande versal. Det behövs inte! Det är komplett onödigt och bara tramsigt och inte alls modern svenska. (Om det hade varit ett i dessa tider naturligt sätt att uttrycka sin respekt för läsaren hade säkerligen de två påföljande du även haft versal.) Brevet fortsätter (utan versala D:n):

”Jag misstänker att din produkt var felkryddad och vårt Lab undersöker nu vad som inträffat i produktionen. Här får du en kort förklaring till hur detta kan hända. Fel kan ibland uppstå vid uppstart alternativt avslut på produktionslinjen.”

Felkryddad? Den var ju okryddad. Lab? Konstig produktionslinje, den där som kan pluppa fram fel krydda mitt i alltihop. Och här har vi även ett typiskt exempel på hur man är så inne i sin bransch att man inte kan förklara vettigt för sina kunder: vad innebär uppstart alternativt avslut? Det är ju jättespännande att få veta hur det kan bli fel och om det är en hel jättebatch med okryddade produkter som vimlar omkring ute på marknaden. Berätta mer!

”Lab och kontrollpersonal som gör regelbundna kontroller ska upptäcka detta men har uppenbarligen gjort en miss. Produkterna fångas upp och förs av linjen, troligtvis har inte alla blivit uppfångade.”

Så kontrollanterna – som gör kontroller – har ”gjort en miss” för att produkterna inte har blivit uppfångade, säger ni? Eller förlåt, de har troligtvis inte blivit uppfångade. Det här är en mystisk sörja av färdigt mallbrev och egna formuleringar, är jag rädd. Läs vidare:

”En förutsättning för att vi skall kunna komma till rätta med eventuella fel och brister, är att vi får vetskap om dem.”

Jahaja, javisstja. Jag förstår det och det är ju just därför jag har skickat in produkten. D’oh!

Är jag onödigt sur och upprörd? Ska jag bara luta mig tillbaka och tänka att det här inte spelar någon roll eftersom alla ändå fattar vad de menar?

Detta ska illustrera ”Jag skriver av mig min ilska så att fingrarna glöder”.

Min poäng är denna: det handlar om ett jättejätteföretag som agerar som en liten enskild firma ”som gör så gott den kan”. Och jättejätteföretaget borde prioritera annorlunda – om inte annat så kanske föregå med gott exempel?

Vi fortsätter vår färd ner i brevet:

”Vi hoppas nu att Ni …”

Ni? Vad hände nu, lade vi fram titlarna? Vad ända in i glö… Men förlåt att jag avbröt, ni måste ju få läsa färdigt:

”Vi hoppas nu att Ni trots det inträffade, inte förlorat förtroendet för våra produkter, utan att Ni även i fortsättningen väljer oss när Ni köper vår produkt. Vi bifogar här varucheckar till ett värde av 85 kr som Ni kan lösa in i valfri butik när Ni köper vår produkt.”

Så. Brevmallen säger att man ska Dua, dua och Nia. Mallen kan alltså inte bestämma sig och den som skrev till mig fick tillåtelse att gå in och skriva in egna formuleringar. Företaget omsätter nästan 700 miljoner kronor per år och kan inte skriva brev. Anställ folk som kan skriva! Och inse att alla inte kan det.

Jag säger ungefär lika välformulerat som hovmarskalken i Pomperipossa:

– D’oh! Gah! Mäh! Pah!

Så här tänker jag mig skrivaravdelningen.

Uppdatering!

Sent i eftermiddags ringde telefonen.

– Ja hejsan, det här är Göran Schultz, vd för OLW.

För texten här ovan handlar om chips och om OLW och jag passade ju på att mejla marknadsavdelningen när jag hade hävt ur mig på bloggen. Nu behöver jag inte vara hemlighetsfull längre, för Göran (vi lade bort titlarna igen) sa att han nog trodde att de skulle palla lite öppenhet på chipsavdelningen.

Jag tror att han vill vara med på bild också, för nu är vi bästisar och han ska ska skicka en påse med Fredagsmys till mig. Har ingen aning om vad den innehåller. (Eller jo, det kanske jag har.) Varför jag ska få en present? För att jag är så rolig!

Men någon skrivkurs vill de nog inte ha på OLW trots att Göran och hans kolleger höll med om vad jag tycker och erkänner att de blev förskräckta över språket i brevet.

Jag måste sikta högre. Måste hitta fadda produkter hos ännu större företag. Om jag tar en tugga av Iphonen och sedan sätter den i halsen är min lycka säkerligen gjord!

21 kommentarer

T-shirt, t-shirt, tisha eller vad?

Publicerat av Lotten Bergman den 21 januari 2011 08:53

Mitt i brännheta Julkalenderfunderingar för en dryg månad sedan kom vi att diskutera stavningen av T-shirt. Den ska nämligen stavas med versalt T för att tröjan ju ser ut som ett T. Precis som att en U-sväng ser ut som ett U och en tonåring kan se ut som ett L och T-banan ser ut som en banan. Eller nåt.

SAOL finns på nätet: http://www.svenskaakademien.se/web/Ordlista.aspx

Men … I beg to differ. Jag anser att tishan kan skrivas med litet t utan att förlora mer än kanske lite tyg i ärmtrakten på det. Så jag mejlade SAOL-redaktionen där jag skrev att det kanske är dags att stoppa in den alternativa formen ”t-shirt” i SAOL. Och så berättade jag hur diskussionen gick.
________________________________

Jag:
”Jag, som ju är vän med och slav under skrivreglerna, bryter högst medvetet mot dem när det gäller just t-shirt. Man ska skriva ’T-shirt’ eller ’T-tröja’, men jag protesterar (väldigt lamt men i alla fall) eftersom jag tycker att det stör läsningen med onödiga versaler som ska finnas där bafatt. Språkrådet håller med mig om att t-shirt är ok, om än inte korrekt — men tillägger dessutom:

’De versala bokstäverna har oftast en renare och enklare form än de gemena.’

Bah!”

Malinka:
”Jag ber att få invända ödmjukast mot idén att det faktum att bokstavens ursprung som beskrivande tecken skulle ha den minsta inverkan på huruvida man skriver med versal eller gemen. Enhetlighet är av betydligt större vikt än bevarande av formassociationer. (Och vad är det för formskillnad på U och u? Ska den lilla stapeln vara så betydelsefull kan jag förklara den med att det är en lätt sladd i slutet av svängen.) Och ja, det heter tisha numera. Har jag bestämt.”

Översättarhelena:
”Jo, jag brukar faktiskt följa den gamla regeln skriva T-shirt och U-sväng med versal, till skillnad från till exempel t-sprit och u-land. I just dessa ord är det nämligen inte fråga om en initialförkortning, utan det handlar att en sådan tröja ser ut som ett T (inte ett t) och en sådan sväng har formen av ett U (inte ett u). Det här är förstås rätt petigt och egentligen inget man behöver bry sig om.”

Agneta:
”För mig är en T-shirt eller T-tröja en självklar versal – namnet på plagget kommer ju av versalt T. En t-shirt undrar man ju hur den egentligen ser ut!”

Cecilia N:
”En t-shirt är en tvättad T-shirt av dålig kvalitet. Den har krympt och vridit sig.”

Maj Korner:
”En t-shirt har kortar ärmar än en T-shirt, kanske holkärmar? Och sen har den ett skört på ena sidan som fladdrar när man går men man måste gå i sidled. Och fort!”

Smultronblomman:
”Förr kallades det T-shirt eller tiisjört som min mormor uttalade det. Nu heter det topp!”

hakke:
”Jag hejar egentligen alltid på gemenerna (det är säkert något med generna och landet lagom) men just i fallet T-shirt har jag valt versal.”

embryo:
”t ser mer ut som: en gemen sparkdräkt – språkdräkt – för pyttesmå bokstävlar”

________________________________

Min fråga till SAOL var konkret: vad är utsikterna för att ”t-shirt” listas som alternativform till ”T-shirt”? Svaret jag önskade mig var förstås: ”Kära nån, det måste in direkt!”

Och nu har jag fått svar!

Hej,

Redaktionen har diskuterat detta nyligen och vi ser inga hinder mot att lägga till en gemen(!) alternativstavning på ”T-shirt” och ”T-tröja”. Detta i enlighet med andra liknande fall som fick antingen ändrad stavning eller en alternativform i SAOL13 (utkom 2006). Visserligen kan man argumentera för enbart stavning med versal av etymologiska skäl men vi tycker att båda stavningarna fungerar fint (båda uppvisar också hög frekvens i korpusarna). Många andra ord har dessutom helt tappat sin stavning med versal i den senaste upplagan men i detta fall (och även i viss mån ”U-sväng”) kan det vara en poäng med att ha två alternativa stavningar för att visa på dels den formmässiga upprinnelsen till ordet, dels den flitiga användningen av båda stavningar.

För SAOL-redaktionen
/Daniel Berg

Frågan är nu om man kan lita på svaret när det står ett överraskande versalt R efter hejets kommatecken, men ok då. Utsikterna är goda och i nät-SAOL kanske t-shirt med litet t kommer in endera dagen?

Fast om man nu inte håller med om att tishor kan stavas t-shirt, hur är det då med X-krokar … kan de bli gemena x-krokar?

Fotnot:
T-skjorta dök upp första gången i text i Aftonbladet 1965, T-tröja i DN 1970 och T-shirt i När-Var-Hur 1972. I USA blev de vanliga redan under andra världskriget och moderna i och med Marlons insats här ovan.

Uppdatering:
Det visar sig nu att min djefla man redan har tillverkat en t-shirt – med polokrage:

45 kommentarer

Bibelen, scouterna, Unga örnar och Jehu!

Publicerat av Lotten Bergman den 12 januari 2011 11:10

Som liten valp var jag scout i lärdomsstaden Lund. År 1973 flyttade hela familjen till den synnerligen politiska staden Luleå, där min scoutkarriär tog slut när jag upptäckte att scouterna och Unga örnar var samma sak och jag inte alls fick knopa med knopar och äta pinnbröd utan bara sjunga Internationalen och skriva slagord på demonstrationsplakat.

På samma sätt slogs olika aktiviteter ihop när Fritidsgården åkte på fjällvandring till Vassijaure och det visade sig att ledarna på den coola Fritidsgården med det intressanta namnet Fritidsgården inte alls bara var coola ledare utan även bulvaner för nåt rellischöst som satte oss elvaåringar att sjunga om pärleportar och be morgonbön, middagsbön och kvällsbön. Jag blev åthutad och uppläxad eftersom jag uttalade den heliga boken på skånska – Bibelen – eftersom det ansågs ohyfsat och vanvördigt.

Efter detta trauma har jag sällan något religiöst i blicken trots mina spännande besök i konstiga kyrkor, farligt klättrande på domkyrkors vindar och skelettupptäckter. Men nu har salig Frans G. Bengtsson fått mig att läsa på lite om Jehu. (Blanda nu inte ihop ”Jehu” med ”Jesus” som ett av barnen här hemma.)

– Min djefla man rör sig oftast som en sengångare, men far fram som ett jehu fem minuter innan gästerna ska komma!

Så kan man ju säga – jehu är en eponym precis som alzheimers, bantning, röntgen och saxofon: sådant som har fått namn av en person. (Man far alltså egentligen fram ”som Jehu”, inte ”som ett jehu”.) Men, frågar man sig då om man som jag inte är särskilt bra på den där Bibelen, vem var Jehu? Aha, en kung av Israel. For han fram i en väldigt fart då? Jahapp. Och då är vi framme vid Frans G. Bengtsson, som 1951 blev jättejättearg på hur 1917 års bibelöversättning hade förvanskat Jehus framfart. (2 Kung 9:20)

I Bibeln som trycktes 1877 står det:

”Det är ett körande såsom Jehu körande, Nimsi sons; ty han körer likasom han vore rasande.”

I den engelska bibeln står det:

”And the driving is like the driving of Jehu, the son of Nimshi; for he driveth furiously.”

Och 1917 års svenska översättning, som tydligen är dålig:

”På deras sätt att fara fram ser det ut som vore det Jehu, Nimsis son, ty han far fram såsom en vanvetting.”

Jag är inte särskilt upprörd. Men det är Frans G. Bengtsson verkligen – och det är pga. hans furiösa ilska som jag skriver detta. Hör så härligt han far ut mot denna lilla översatta rad:

Ett ömkligt fiskande efter följetongselegans har fått träda i stället, resulterande i en munfull fadda floskler. Den koketta näpenheten i uttryck och konstruktion är här direkt skakande; förändringen i ton gentemot den äldre tolkningen är ungefär densamma, som om man istället för kung Beles ord: ”Inför mitt öga mörkna de människoöden” satte följande sats: ”Med beklagande får jag konstatera att jag på gamla dagar har blivit en smula tungsint”.

Men även bortsett från sin ohyggliga stil är satsen också på ett annat sätt fullkomligt misslyckad. När väktaren säger: ”Han kör likasom han vore rasande”, talar han episkt, objektivt, naivt; han fäller inte något värdeomdöme, han endast meddelar ett faktum. Hans mening är: ”Detta liknar Jehu, ty Jehu brukar åka fort; därpå känns han alltid igen när han åker.” Men när väktaren säger ”Han far fram som en vanvetting”, är hans yttrande subjektivt och sentimentalt och hör till en helt annan värld än epikens. Han talar då med modernt patos och hans mening är: ”Jehu flänger iväg alldeles för fort: det är helt enkelt otillständigt, det där: han kan ju köra ihjäl både sig själv och andra.” Det är en trafikkonstapel som yttrar sig, inte längre väktaren på Jisreels torn. (Ur ”Silversköldarna”, 1951.)

Det är tur att han är död, Frans. För så här står det i den senaste Bibeln:

”Det måste vara Jehu, Nimshis son – han kör som en vettvilling.”

Och vad vill jag säga med alla dessa rader som ni ju inte har tid att plöja egentligen? Äh, skåda bara hur väl en duktig skribent kan uttrycka sig och hur härligt det är att läsa en frustrerad, rolig och ilsken text – oavsett Bibelintresse eller annat. Kanske apropå detta.

26 kommentarer