Hoppa till innehåll

De och dem revisited

Frågan om de och dem har dykt upp i mängder de senaste dagarna — som en dedemepidemi. Men jag blir inte deppad: det är bara kul att få svara!

Att vi nu har blivit osäkra (även jag tvekar ibland) beror på att vi läser felaktigt skrivna meningar varje dag och att vi aldrig någonsin uttalar de och dem som något annat än ”dom”.

Ytterligare ett problem är att Språkrådet — som jag ju vanligtvis dyrkar — har bestämt sig för att säga att det är ok att göra ”fel”. (Inom citattecken för att JAG anser att det är fel.) De godkänner ”vi ses innan maten” och ”han är längre än mig” samt ”hälsa till de som är där”.

Det gör inte jag.

Jag råder alltid alla som tvekar att börja med att byta ut de/dem i en krånglig mening mot ”jag” eller ”mig”. (Eller så gör man som jag gjorde nyss och skriver ”alla” för att slippa tänka efter!) Om ”jag” passar bra, ska det vara ”de”. Om ”mig” passar bättre, ska det stå ”dem”. Så här är det:

• jag, han, hon är samma slags ord som de
• mig, honom, henne är samma slags ord som dem

Så långt är jag och Språkrådet helt överens. Men nu kommer de och säger så här tokigt:

”Om man ändå är osäker är det störst chans att det blir rätt om man väljer de.”

Neeeeej, säger jag.

Och det säger jag för att läsarna störs. Inte alla, men många. På samma sätt som de störs av ”vi ses innan maten” och ”han är längre än mig” — som ju inte längre är ”fel” enligt Språkrådet. Egentligen skulle vi alla kunna övergå till att skriva ”dom” i 100 % av meningarna, men det är likadant där: läsarna irriteras. Särskilt vanligt med de/dem-tvekan är det i som-meningar som ”han brukar leka med dem som finns där”. Men efter preposition (åt, till, för, med) har man objektsform. Enligt mig.

Men om 20 år vet man inte, kanske ändrar jag mig?

Share
Publicerat iSpråkpolis

24 kommentarer

  1. Jag lever med en person som envist överproducerar ”dem” istället, vilket är minst lika irriterande. Speciellt som personen ifråga hade höga betyg i det svenska språket och envist hävdar att han har rätt. Har länge tänkt vända mig till dig för råd i mitt övertygande, men inser att det nog inte hjälper i alla fall.

  2. Större än mig. Helt korrekt.

    Någon gång för ganska länge sedan började pedagoger tala om för små barn att ’större än mig’ är fel eftersom uttrycket ansågs vara en ellips och egentligen skulle ha varit ’större än jag är’. Därför skulle det heta ’större än jag’.

    Att ’större än mig’ är en fast konstruktion verkar inte ha haft någon betydelse. Att det är mig-konstruktionen som gäller i andra språk visste de nitiska pedagogerna inte – eller tog ingen hänsyn till.

    De/dem är en sak. Men att så många använder ’dem’ i tron att ’dem’ förklarar dom-uttalet av ’de’ är betänkligt. Sådana texter blir alldeles förfärligt outhärdliga.

  3. Skogsgurra: Som utlandssvensk sedan över 20 år tillbaka skulle det vara intressant att veta när det där ”länge sedan” inträffade, för jag tycker det är självklart att det ska heta ”jag är starkare än dig” och inte ”jag är starkare än du”, ja om man inte lägger till ”vad” och ”är” förstås, för då blir det helt rätt ”jag är starkare än vad du är”.

  4. Som jag minns det måste det ha inträffat på sextiotalet eller sjuttiotalet. Våra barn kom då hem från skolan och började rätta oss. Sånt gör ju barn gärna av olika skäl. Men nu var det med stor intensitet och den nyvunna kunskapens fullständiga brist på moderation.

  5. Håller med dig men ”innan” och ”bättre än mig” har väl vunnit burspråk och kan väl inte längre förhindras. (Mankell: ”Innan frosten.”) . Liksom ”ur en synpunkt” – man får väl ge upp i dessa fall.

    Det värsta problemet med de/dem tar du inte upp: det blir allt vanligare att skriva ”dem” i vändningar som ”dem spelade bättre än oss”; ”dem har en vettigare politik” osv. Folk har lärt sig att man inte får skriva ”dom” (språkvårdarnas fel…) så då skriver man ”dem” i stället oavsett om det passar eller ej.

    Aber was soll’s… När det är OK att säga ”minutrar” och ”målsäjare” och att ”kvinnena skriver i tiningen” spelar väl ett skrivet ”m” mer eller mindre ingen roll.

  6. Vahetteredära pogrammet på tv som gick… Maestro!
    Jag såg det bara glimtvis men reagerade på att ALLA konsekvent uttalade dirigent med hårt g. Det låter apknasigt i mina öron. Liksom arkitekt med hårt k.
    Ja, nu frågar jag dej (!) hur det ska vara eftersom expertisen är så slapp och släpphänt.

  7. På tal om ett annat tv-program påstår de flesta Idoler att de ska sjunga en låt med artisten när de menar att de ska sjunga en låt av artisten.

    ”Längre än jag (är)” har jag alltid sagt och låter mig inte rättas. I gengäld har jag slutat rätta dem som säger ”längre än mig”.

    ”Innan maten” säger jag också, men vad ska det heta istället?

    De/dem använder jag efter känsla och oftast blir det rätt, möjligtvis för att jag läste i snitt tre böcker i veckan under högstadie- och gymnasieskolåren.

  8. Jag känner mig ytterst förvirrad — den här texten om de och dem har jag visserligen skrivit, men alls inte för detta forum (som är Språkpolissajten och inte bloggen.) Och jag har inte lagt ut den här.

    Aha! Min djefla man tar sig friheter med mitt lösenord! Aja baja! (Jag har ju hans lösenord så jag kan lägga ut texter på hans blogg … om … basket kanske?)

    Hur som helst är det ju jättetrevligt att ni är här och dansar på bordet!

    Suvi:
    Om man är arkitekt, säger man tydligen [arkitekt], medan vi med pöbelfasoner säger [arschitekt]. (Båda är lika rätt.)

    Kanske är det likadant med dirigenter – båda uttalen är lika ”rätt”. Dock känner jag ingen dirigent som jag kan fråga, även om Niklas Willén och jag spelade basket i samma klubb (Täby) runt 1983.

  9. Ujujuj, jag ska aaaldrig mer hålla på å bloggrejpa på det här viset! Hålla fingrarna borta från kommando-c och kommando-v och inte ens låta muspekaren nosa på Publish-knappen.

  10. Olle och Lotten

    Det spelar egentligen ingen roll vem som lägger ut vad eller vad som läggs ut. Vi är självgående och tar glatt tag i allt som lossar. Personligen uppskattar jag dock om värdinnan visar sig någon gång emellanåt. Och jag tror att övriga kommenterare håller med.

  11. Bekymmer med att känna igen vad som är objekt i den övergripande satsen fick vi när kommateringsreglerna luckrades upp. Det är inget jag har varit med om, för det hände före min tid, men förutom knepet som Lotten avslöjar i den här bloggposten kan man också testa sig fram på ett annat sätt.

    Ta ”Glöm inte att hälsa till de/m som bor i Gällivare”, till exempel. ”som bor i Gällivare” är ju en bestämning till de/m. Förr i världen, när svensken kommaterade som dansken gör än idag, skulle man ha fått prygel på fingrarna med linjalen om man inte hade satt ut kommatecknet framför ”som”: ”Glöm inte att hälsa till de/m, som bor i Gällivare”, skulle det ha varit. Då syns det direkt att det ska vara dem och inte de. (För dem som inte kommit på att prepositionen också ger en fingervisning om vad det ska vara, alltså.)

    Nä, jag håller med Lotten: hur kan man påstå att subjektsformen är rätt ifall den plötsligt blir fel så fort man stryker bestämningen till den (finns nog en korrekt grammatisk term för det jag kallar bestämning, men den har jag glömt. Säg gärna vad det heter)?

    Jag vill inte ha tillbaka de gamla kommateringsreglerna, men jag tycker det borde finnas gränser för vad okunskapen ska få diktera. (Fast How it should be and how it is ain’t the same, som befälet så klokt påpekar i filmen Platoon.) Tänk om man höll på så inom naturvetenskapen! Svavelsyra skulle liksom inte bli ett grundämne när tillräckligt många _trodde_ det. Jorden var inte platt under alla de år som nästan alla _trodde_ det. På samma sätt kan ”dom” i ”Glöm inte att hälsa till dem som bor i Gällivare” aldrig bli subjekt oavsett hur många som tror det.

  12. Aha. Ahaaaa. Jag har inte tänkt på detta med kommateringen! (Alltså jo, att vi inte kommaterar som vi gjorde förr, men inte att det går att använda i denna diskussion!)

  13. Lotten: Det var såvitt jag förstått en av kommats viktigaste uppgifter: att hjälpa till att reda ut vilka satsdelar som var vilka (och som fortfarande alltså är det trots att kommat rationaliserats bort).

  14. Christian R. Conrad

    ”Egentligen skulle vi alla kunna övergå till att skriva ’dom’ i 100 % av meningarna, men det är likadant där: läsarna irriteras.”

    Nähädu, ett skrivet ”dom” irriterar inte tiondelen så mycket som ett ”dem” där det ska vara ”de” — eller ”dom”!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.