Hoppa till innehåll

Månad: mars 2011

Bara liten onsdagsrapport

Jag sitter och hänger på Centralen denna sena onsdagskväll. Städarna sopar med fönsterskrapor och hånglarna intill mig äter upp varandras tonsiller. Tåget till Luleå sägs vara försenat nästan tre timmar – men jag ska ju bara till Norrköping så det är lugnt.

Dagens löpsedlar får mig nästan att längta tillbaka till dödspräster och mördarbin samt kalsongchocker:

Borg, Skifs och dansbands-Magnusson. Tänk om någon från 1976 hade rest i tiden till 2011.
Borg och Skifs samt dansbands-Magnusson. Tänk om någon från 1976 hade rest i tiden till 2011.

Att jag är här beror på att jag har varit på en liten teaterföreställning – en monolog av och med Ulph Nyström: ”48 timmar liv”. Och på scen står även hans sedan 1961 döde bror Lars som bara blev tre timmar gammal.

Lars och Ulph.
Lars och Ulph.

Det här låter ju alldeles konstigt, underligt och makabert men är det inte alls. Ulph — som uttalas [ulf] och inte [pehå] som i Lena eller sophink — är rasande rolig och finurlig.  Dessutom är han min producent när jag får vara språkpolis i Nordegren i P1, varför jag var förfärligt nervös; tänk om det skulle bli pinsamt och förskräckligt och jag skulle bli tvungen att kramas och ljuga fram ett ”guuuuuuu så braaaaaa det vaaaaa”. Jag behövde varken ljuga eller kramas för det var en väldigt bra föreställning. (Ny chans imorrn torsdag: teater Pero, tfn 08-612 99 00.)

När jag blir stor ska jag också ha en egen teaterföreställning. Jag ska läsa upp bloggtexter och inbjuda publiken till kommentering i realtid. Lysande framtidsutsikter! Sicken diva till kassako jag kommer att bli!

Share
32 kommentarer

Se på fan: iPad på bild redan 1983!

Jag har hittat ännu en bok med framtidsvisioner. Den här är från 1983 och ett samarbete mellan illustratören Fred Preston, AD:n Ove Pihl och framtidsforskaren Bengt-Arne Vedin.

Nu kanske ni tänker ”ååååh vilket långt inlägg och vad jättemånga bokstäver, när ska jag hinna läsa det här, gah”. Pilutta er, det är så här det ska vara. Och tolka mig inte som en raljerande fjant: jag är bara glatt överraskad och fascinerad.

Spejsat värre!
Spejsat värre!

Boken inleds med en brasklapp stor som Småland där författarna (uppdat.: det var Bengt-Arne Vedin som skrev) talar om att framtiden naturligtvis ”inte kommer att bli precis som på bilderna” och att jag som läsare gärna får läsa texterna i vilken ordning jag vill. Det handlar om gruvor på havets botten, jordbruk på månen, holografisk tv, rullande trottoarer, luftskepp (ballonger), obemannade robotfabriker och att forskare tror att konstgjorda hjärtan år 2000 kommer att serietillverkas. De är samtidigt skeptiska till några av idéerna, särskilt den rullande trottoaren.

En vision är hur ”datorhallen” kommer att fungera som bystämma där man i en och samma lokal (med ohyggligt högt i tak) har

  • spelhall för videospel (!)
  • bibliotek för data
  • skola för programmerare
  • utvecklingssystem för datorsystem.
Allt under ett tak! Alla har ridstövlar! Och knäskydd och puffärmar! (Bilden är beskuren.)
Allt under ett tak! Alla har ridstövlar! Och knäskydd och puffärmar! (Bilden är beskuren.)

Boken har dessutom en lösning på det krångliga incheckningsförarandet på världens alla flygplatser: man packar in alla passagerarna i ”containrar” redan inne i stan! Man kliver alltså in i containern i Stockholm och under de 40 minuter (!) som det tar att komma till Arlanda, får man passet synat och biljetten kollad, väskorna incheckade, pengarna växlade och taxfree-handlingen ordnad. Man ska i containern även ha tillgång till telefon, telefax och skrivmaskin för att kunna utnyttja tiden väl. Problem med säkerhetskontrollen? Inte då, det verkar inte finnas någon. Containern skjuts bara tjoff! rakt in i ett flygplansskelett när man kommer fram till flygplatsen.

Själv tycker jag att inlastningen i flygplan är ett stort aber. Skulle man inte kunna öppna hela flygplanstaket som en konservburk och låta oss passagerare kliva på i stora lass istället för i smala led? Hur mycket har passagerarflyget egentligen utvecklats sedan 1950-talet?

”Det nya tåget” är ett deppigt kapitel. För det första antyds att passagerarunderlaget nog är för litet. För det andra upptar korglutningsproblemet nästan resten av texten. Vi får dock veta att det finns monorail i Tokyo och Disneyland, luftkuddetåg i Frankrike och att man skulle kunna ha en hjälpande propeller i aktern. De skriver att man skulle kunna ha tåg som går i rör – som rörpost – mellan t.ex. New York och San Francisco för tyngdkraften kan funka som motor om röret grävs i en parabelformad bana genom jorden. ”Men vem vill investera i att borra sådana tågtunnlar – när USAs järnvägslinjer bara går i konkurs?”

Själv tycker jag idag mest att vi ska prioritera att ha tåg som inte går sönder.

Men så handlar det förstås väldigt mycket om datorer i boken, t.ex.

  • läkare som utnyttjar ekolod för att framkalla tredimensionella datoriserade bilder av kroppens inre
  • automatiska matinköp där tv och telefon integreras (här nämns inte dator)
  • pengar skickas som data och inte som sedlar
  • tv-bild på rulle
  • elektroniska expressbrev
  • minidatorer för fågelmärkning.

Det intressantaste för oss idag är tankarna om ”elektroniska expressbrev” och ”tv-bild på rulle”.

Luren på bordet, tidningarna som uppskjutna ur en skrivare och fjollstrumpor på karln.
Luren på bordet, tidningarna som uppskjutna ur en skrivare och fjollstrumpor på karln. Observera alla tryckknappar. (Bilden är beskuren.)

Så här beskrivs frukoststunden:

”Att det ligger en telefonlur på frukostbordet är typiskt. Telefonen – försedd med en knappsats och många andra nyheter – kommer att spela en stor roll i framtiden, ännu mycket större än idag. Kanske är det den elektroniska morgontidningen som får friden att härska bland gröt och juice, eller morgonposten, levererad under natten, utan att brevbäraren behövt anstränga sig.”

(Parentetisk språkkommentar: se kommateringen i meningen ovan. Sådant ser man sällan idag eftersom vi skriver mer med parenteser och tankstreck – men framför allt i kortare meningar.)

Sedan snöar framtidstänkarna in på hur tidningen ska kunna tryckas hemma – med bläckstråleskrivare eller kanske laserstrålar? Strax därpå kopplas tv:n och telefonen ihop (igen) och skapar en ”dataterminal” som man kan använda till att skicka elektroniska brev – ”dock utan bilder”. För det skulle av någon mystisk anledning vara helt omöjligt trots att ju tv:n är inbegripen i sammanhanget.

Det är fascinerande hur man i sin nutid är så fastlåst vid vissa tankesätt att det är komplett omöjligt att se bortom dem trots att de står skrivna på näsan. (Varför jag propsar på att teleportering visst kommer att funka i framtiden.)

Ok, boken slår fast att vi kanske kommer att ha hemmatryckta tidningar och skicka elektroniska expressbrev utan bilder – och drar sedan den helt korrekta slutsatsen att vi ju skulle kunna arbeta hemma mer. Fast det finns ett stort problem. Ack.

”Men fackföreningarna är skeptiska. Arbetet riskerar att bli alltför generaliserat och kontakterna med kollegerna försvinner ju i stor utsträckning.”

Nu till tv-bilden på rulle: för det är ju en iPad! Ok, den kan rullas ihop som en rullgardin och är bra mycket tunnare, men kolla! (Särskilt tryckknapparna till vänster är fina.)

En iPad 1983! (Bilden är beskuren.)
En iPad 1983! (Bilden är beskuren.)

Men hur kommer denna nya uppfinning att påverka oss, tror ni? Jo:

”Kanske börjar vi önska oss att snabbt och enkelt få papperskopior av vad skärmen visar?”

Iiih! Papperskopior! Tänk om! Inte nog med det – i nästa mening sammanfattas nästan allt det som idag sker vid våra datorer, paddor och mobiler:

”Eller kommer vi rent av att ställa nya krav på kreativitet och kvalitet vad gäller själva bildens och programmets innehåll?”

Snacka om framtidsvision: användarna kanske börjar ställa krav.

Uppdatering
Bengt-Arne Vedin meddelar via mejl (hurra!) att Fred Preston inte – som jag trodde efter att ha googlat hans namn – var en 70-årig polismördare utan en australisk konstnär, bosatt i Danmark. Vidare föregicks bokens tillblivelse av allehanda strul och texterna som Bengt-Arne hade skrivit ansågs vara för tekniska:

”På basen av en mängd framtidsstudier och kunskaper om tekniska trender föreslog jag ett antal utvecklingstendenser att illustrera, vill minnas vi siktade på 50 och mina förslag reducerades sedan till 35. Ove var aktiv i denna diskussion och i att översätta mina beskrivningar till instrux för Fred Preston.

Mina texter ansågs dock för tekniska så en duktig copywriter från Trantor-gruppen städslades. Han höll på, och höll på – antar jag, men det blev inget. Så Ove frågade mig om jag inte kunde göra ett (nytt) försök.

Som ej sällan kunde jag efter det att de ursprungliga texterna s a s sjunkit undan se dem med fräscha ögon och själv redigera och skriva lättläst copy. Så texterna är mina, Ove var ett slags övergripande producent precis som sådana agerar i filmproduktioner, utan honom ingen idé, inget team, ingen färdig produkt.”

 

Det här med elektroniska expressbrev är ju alldeles underbart.

Share
42 kommentarer

Vissa saker glömmer man inte fastän man vill

Det vimlar av människor som i intervjuer drar upp oförrätter från barndomen som drivkraft. Med orden ”jag ska allt visa dem” lyckas de knäppa mobbare eller svikare på näsan, sägs det. Mhm, ok, men jag tror inte att the bad guys känner sig särskilt träffade eller knäppta. Jag tror att – de precis som alla vi andra – pekar på tv-skärmarna eller tidningsartiklarna och säger ”kolla, han gick i min klass!”.

Även jag har en sådan där historia som under många år fick mig att vilja ge tillbaka.

Det var i sexan. Jag var ledsen för att särskilt en av tjejerna i klassen – vi kan kalla henne Nirka, för det hette hon inte – var så elak och ljög ihop konstiga historier om mig. Jag skrev sida upp och sida ner om henne i dagboken och kände mig ensam och missförstådd. Men en dag ljusnade det – Nirka kom med ett gäng på fyra andra tjejer och sa att de ville komma hem till mig och leka efter skolan. Jag borde ha tänkt ”nämen hallå vänta nu”, men istället sa jag bara ja. Eller rättare sagt var det nog så här jag sa:

– JAAAAAA! Vad kul!

(Japp, vi sa ”ska vi leka?” ända tills vi började sjuan.)

När de fem kom hem till mig, berättade de om en ny lek: tvärtom-gömma-nyckeln. De skulle gömma en nyckel i mitt rum och så skulle jag sedan – ensam – leta efter den. När vi hade kört en omgång, körde vi leken en gång till. Men eftersom ingen av dem ville stå utanför dörren och vänta på att nyckeln skulle gömmas, erbjöd jag mig att stå utanför igen. En gång till. Och en gång till. Och en gång till. Inte en enda sekund tänkte jag att det hela var underligt – jag var bara så glad att de var hemma hos mig och att de (tydligen) hade kul, för det hade de verkligen när de gömde nyckeln. När de fnittrade som mest, stod jag utanför min dörr och tänkte att vi kanske skulle kunna fika lite senare.

Plötsligt var leken slut och alla var tvungna att ”åka hem och äta”. De försvann, och jag gick in till mitt rum för att än en gång skriva i dagboken – nu med gladare bokstäver.

Så ringde telefonen och Nirka bad mig att omedelbart komma hem till Malin (som egentligen inte heter Malin förstås) för hon ville kolla en grej med mig. Jag kastade mig på cykeln och åkte hem till Malin. Där var de fem – och till min förvåning ytterligare två tjejer som inte hade varit med tidigare när det skulle gömmas nyckel i mitt rum. De ställde sig alla framför mig och ville ha svar på varför jag hade skrivit så elakt om Nirka i min dagbok. Och så höll de fram beviset – en avskrift ur dagboken. Inklusive min mest nyskrivna, alldeles förfärligt bedrövliga dikt som jag under gårdagen hade hällt all min sorg och ilska i.

När jag alltså trodde att vi lekte gömma nyckeln, rotade de bland mina saker, hittade dagboken – och skrev av den.

Jag grät och försökte förklara, grät mera och försökte förklara ännu mer och allt blev bara värre och värre. När även Nirka började gråta blev hon kramad av de andra tjejerna. Till slut cyklade jag hem med intorkade tårar och röda glosögon. Till dagboken. Tolvåriga Lotten skrev ännu fler dagbokssidor och ännu fler bedrövliga dikter, men låste i fortsättningen in dagboken i en träslöjdslåda med hänglås.

Och livet gick vidare – med nya oförrätter, sorger, ledsamheter, falska anklagelser, skitsnack och utfrysningsperioder. Men med allt det andra också: kärlek, lek, framgångar, barn, vänner, resor och en och annan spik i foten.

Idag har jag knappt kontakt med någon av tjejerna. Och inte blir jag intervjuad om barndomstrauman heller. Nä, nu är det dags att hitta en mer effektiv drivkraft så att jag de facto tar mig nånstans i världen.

Eller så sitter jag bara här under bloggeken och luktar på mina bokstäver.

Share
37 kommentarer

Tio i topp: missförstådda ord och uttryck

– Han gjorde mig en helt episk björntjänst genom att höja ribban! utbrast hon leende.

(Vänta. Ska man göra tio-i-topp-listor uppifrån och ner? Ska den första eller den sista väga tyngst? Här trodde jag att jag skulle kunna svänga ihop ett snabbt blogginlägg – och så stupar jag på formatet. Äh, nu kör vi!)

1.
En björntjänst är inte en bamsetjänst utan en otjänst – som Emil i Lönneberga som bara vill väl, men som hela tiden råkar göra fel.

Man blir ju alldeles lycklig.
Man blir ju alldeles lycklig.

Historien bakom uttrycket går att läsa på franska hääär, och handlar om björnen som bara skulle vifta bort en fluga på en sovande man och då råkade slå ihjäl honom. Som jag, när jag bara ska hjälpa min djefla man till ett glas mjölk och då råkar hälla en hel liter över honom. De 35 företag i Sverige som heter något med ”Björntjänst” har förmodligen en ägare som heter Björn, men inger namnet förtroende?

2.
Att höja ribban innebär precis som för Stefan Holm, Patrik Sjöberg och Kajsa Bergqvist att göra något svårare. Särskilt nu när de inte längre tävlar. De som tror att man gör det lättare när man höjer ribban tänker antingen på limbo eller när det är högt i tak. (Högt i tak har inte med sekelskiftesvåningar att göra utan betyder att det är fritt att uttrycka sig som man vill.)

3.
Kaka på kaka
eller tårta på tårta låter ju ypperligt ljuvligt och fantastiskt, men är alldeles på tok för mycket och onödigt. Det roliga är att tautologi som brukar nämnas i sammanhanget betyder onödig upprepning och ”tårta på tårta” är liksom en tautologi i sig efters… äh, ni fattar.

4.
Lök på laxen
låter också bra … som en lämplig huvudrätt före tårtan här ovan. Men det betyder för mycket det också – laxen är såpass god att den står sig väl även utan löken.

5.
Grädde på moset
är däremot alldeles förträffligt fint. Men det är inte vispgrädde på potatismos utan den gamla hederliga efterrätten rinnande grädde på äppelmos. Mums.

Alldeles fel.
Alldeles fel.

6.
”Greta Garbo blommade ut redan i Stillers filmer” läste jag en gång, vilket lät alldeles bedrövligt och sorgligt. Som en vissnande blomma i tonåren, stackars fröken Gustafsson. Under hela Hollywoodkarriären gick hon alltså omkring som en slokande blåklocka? (Dumt val av blomma och jämförelse egentligen: blåklockan slokar ju alltid och Greta Garbo var lite kutryggig eftersom hon var lång för sin tid: 171 cm.) Om man ska uttrycka sig positivt, så blommar man upp eller så slår blomman ut.

7.
Krokodiltårar! väste min farfar en gång mot mig.

Han var en stor (längst på kompaniet), tystlåten man som såg ut som Clark Gable. Jag grät på grund av en anledning bara för att, och tyckte att han var förfärligt grym, även om jag inte förstod vad han menade eftersom jag nästan inte ens hade sett en krokodil på bild. Men förmodligen hade han rätt: jag grät på låtsas. Krokodilen (här har jag inte djupa zoologiska kunskaper utan måste lita till mina källor) lär kunna pressa ut tårar när munnen öppnas (tur att jag inte är en krokodil). Krokodiltårar är alltså falska tårar.

8.
Att en film är episkt anrättad är ett så vanligt uttryck i filmrecensioner att Radio Sjuhärad igår skickade ut ett rop på hjälp:

Men vad betyder det? Episk har att göra med något berättande, beskrivande och så finns det ju ”episk diktning” – alltså en hjältedikt …? Men episk betyder i detta sammanhang storslagen eller rentav svulstig efter det engelska ’epic’. Och tänk på alla storsvulstiga filmer som görs anrättas idag! (Det här passar egentligen bättre in på en lista med ”uttryck som man är trött på och som dessutom är svåra att förstå”.)

9.
Att vädra morgonluft låter som en fantastisk känsla en ljuv sommarmorgon när man vaknar och känner att nu jädrar ska jag ta tag i det lifvet/vedboden/mathållningen eftersom det är läääge. Och det betyder det nästan, faktiskt: man anar nya möjligheter. Men uttrycket kommer ursprungligen från Hamlet, när vålnaden vädrar morgonluft och känner att det är dags att dra sig tillbaka. Här har vi alltså ett uttryck som betydde en sak, men som numera betyder en annan sak. Kommer då björntjänst att i framtiden betyda bamsetjänst? Vi får se tiden an.

10.
Er tur! Fyll på i kommentatorsbåset!

Share
128 kommentarer

Rikstermbanken – alla nördars bank

Hej alla som använder ord! Och då särskilt facktermer. Jag kan nästan lova att detta inlägg kommer att höja er livskvalitet!

Alla säger ord och nästan alla skriver ord idag. Ord, ord, ord. Nörd, nörd, nörd. Vissa har problem för att de är så insnöade i sitt fack att de inte hör hur de uttrycker sig obegripligt. Som jag när jag var redaktör på Nationalencyklopedin:

– Gå bara in med kommando fyra i litet huvud och kolla om artikeln har status 18, för då är den inskriven. Om den har blivit 60:ad kan man inte nolletta den, bara så att du vet.

NE-redaktionen våren 1989.
NE-redaktionen våren 1989.

Vissa är inte insnöade i ett fack, men behöver kommunicera med de insnöade. Och tadaaaaa! Det är här Rikstermbanken kommer till användning! För där samlar man ihop fackspråkliga ordlistor som flyter omkring som en luddig gegga över hela Sverige!

Tänk dig att du behöver veta vad som skiljer en planka från en bräda, t.ex. Jag känner efter och suger på orden och får en känsla av att en planka är längre, mer sviktande och kanske till och med hyvlad. En bräda är nog stickig och kortare, säger jag helt ovetenskapligt till mig själv och trampar vidare i livet.

Om jag inte slår upp orden i Rikstermbanken!

Sökrutan. Vad bra – det ser liksom bekant ut.
Sökrutan. Vad bra – det ser liksom bekant ut.

Nu kan ni själva leta redan på fakta om plank och brädor genom att läsa i Rikstermbanken om hur bl.a. Skogsordlistan (1994), Engelska möbelord (1989) och Träbyggnadsordlista (1975) definierar dem. Men jag kan avslöja så mycket att 45 mm är ett viktigt mått i sammanhanget.

Man kan inte söka på ”alla ord i en källa” eller ladda ner en ordbok i taget. Och ordbanken är alls inte färdig än – skicka in ordlistor till dem så lägger de in dem! Häromdagen fick redaktionen denna fråga från Sveriges Radio:

– Hur länge har man använt ordet ”härdsmälta”?

Jag (som ju hejar på NE i alla väder) antar att SR först gjorde en egen utredning och såg att det i NE stod ”1979” och att de inte ansåg det vara rimligt. Varför de kontaktade Rikstermbanken – som gjorde en utredning och kom fram till samma svar. Så kan man också använda TNC (som förr betydde Tekniska Nomenklaturcentralen men som idag betyder Terminologicentrum). Var det då dubbelarbete? Ptja, ja, jo, men man måste faktiskt dubbelkolla ibland.

Jag citerar nu Rikstermbanken när det gäller sådant som man kan behöva ha definitioner på:

  • Begreppet bok är i dag i den digitala världen inte längre så entydigt som det har varit och det har visat sig vara svårt att definiera.
  • Samverkan, samordning, samarbete och samråd används många gånger som positiva honnörsord utan klar bestämning men behöver i vissa verksamheter också kunna preciseras och avgränsas. Vad gör man till exempel när man samverkar och vad gör man när man samarbetar? Vilka resurser krävs för det ena och för det andra?
  • Dokument och handling är begrepp som återkommande skapar osäkerhet. Är det synonymer med olika användningsområden eller är det två skilda begrepp?
Henrik Nilsson på TNC berättar om arbetet med termerna.
Henrik Nilsson på TNC berättar om arbetet med termerna.

Den svenske filosofen Hans Larsson skrev så här 1914:

”För att vinna reda och sanning i våra omdömen måste vi giva orden en fast betydelse, vad de ingalunda i regel ha. Ganska få torde ha gjort sig reda för vad de mena med förståndsbildning, eller med civilisation eller lycka, och följden blir att de ej kunna redigt tänka över eller diskutera dessa saker.”

(Även detta citat hittade jag på Rikstermbankens sajt men min nördighet vägrade att som de gör där påstå att detta skrevs 1953 eftersom Hans Larsson dog 1944 och han näppeligen skrev verbplural ens då. Kontrollen gav vid handen att boken ”Logik” utgavs 1914. Messerschmittarnas sammansvärjning.)

Före datorernas tid samlades alla termer här på TNC:s redaktion.
Före datorernas tid samlades alla termer här på TNC:s redaktion.

Nu ska ni klicka iväg till Rikstermbanken och leta facktermer eller söka efter vad en specifik engelsk term kan heta på svenska. Det finns hur mycket som helst! (Eller nej, än så länge finns det bara nästan 78 000 artiklar [s.k. termposter] – men de blir fler hela tiden!)

Avgaspannan var en ångpanna!
Avgaspannan var en ångpanna!

Och nu till det mest chockerande av allt i detta sammanhang. Håll i er. I genomsnitt har Rikstermbankens sökmotor 110 träffar per dag. Etthundratio! Det är så fruktansvärt lite att det nästan inte finns! Sprid detta evangelium över världen, länka hit hej vilt, mejla alla era kompisar och njut av era favoritfackord! Fack, fack, fack! Vi måste få deras räkneverk att skjuta i höjden så att … så att … äsch, inte vet jag. Jag vill bara att ni alla ska tjoa av glädje över tjänsten.

Finns silversmedsmakarord, Niklas? Stenografiord, Cruella? Kaffeord, PK? Möbelord, Gerbilen? Go-go-go!

Share
87 kommentarer

– Heeeej! Hur ere?

– Vad är riktnumret till Sundsvall? (Replik från förr.)
– Vad är riktnumret till Sundsvall? (Replik från förr.)

Den väggfasta telefonen ringde sjuttiofjorton signaler innan jag uppoffrade mig och svarade. Frustrerad klampade jag de kanske åtta meterna från min sköna fåtöljstund för att svara i gammeltelefonen. Det är – som ni alla vet – bara mamma och försäljarna som fortfarande använder familjetelefonen.

– Heeeeeej! Hur ere?

Jag tryckte förvånat luren – den riktiga luren – mot örat. Det måste vara något lurt. (Pun not intended.) Vem är intresserad av ”hur det är”? Och i så fall varför?

– Va gööööru?

Aha. Nu hörde jag vem det var: en i vanliga fall helt normal kompis. Något måste ha hänt. Hon vill nog att jag ska hjälpa till med något. Eller så har hon något sorgligt att berätta! Något som berör mig! (Om det hade varit något roligt hade jag redan kunnat läsa om det på Facebook.) Ingen ringer till mig för att bara småprata om hur det är. Inte ens för tio år sedan ringde folk till mig för att småprata eftersom jag inte är en småpratare! Iiih! Jag tog tjuren vid hornen:

– Vad har hänt? Varför ringer du?
– Nämen jag bara ringer. Ville bara prata.
– På riktigt? Bara prata?
– Japp!
– Allvarligt? Det har alltså inte hänt något?
– Nä! Men nu när jag ändå har dig på tråden undrar jag om du har något för dig på lördag om två veckor.
– Eh.

Den där frågan är faktiskt inte ok. Ni förstår varför. Man vill veta vad det handlar om. Jag kommer gärna och hjälper till att bära flygeln när folk flyttar, klipper gräset när det ska åkas på kryssning och vaktar gärna barn – the more, the merrier! Men jag vill inte komma på underklädesparty eller ljusparty eller tupperwareparty och inte alls gå i högmässan eller hänga på när älskade huskatten ska avlivas.

Bakelittelefon – en sådan som min mormor hade.
Bakelittelefon – en sådan som min mormor hade.

Men min kompis som ringde, ringde verkligen bara för att prata och en inbjudan till fest om två veckor hade hon redan mejlat ut och det låg faktiskt inte något skumt och lurade (hihi) i bakgrunden.

Vi är bra nära att säga upp prenumerationen på vår sista dagstidning av papper och funderar varje dag på nyttan av den fasta telefonen – precis som de flesta andra jag känner. Men nu börjar jag fundera på om det här med att ringa upp och tala med varandra också håller på att dö ut. Jag blir nämligen aldrig glatt överraskad när någon ringer. Om jag inte sitter i den där nyss nämnda fåtöljen, så sitter jag nog med snuttefilten den smarta telefonen och läser något, letar reda på fakta, sms:ar eller bläddrar bland musiken. (Eller jobbar vid datorn förstås.) När någon ringer måste jag avbryta det jag håller på med – och som en tvååring som berövas den roliga gröten som skvätter uppåt väggarna, blir jag arg och irriterad:

– Vem ringer nu?

Bortskämdhetssyndrom nummer ett idag: man vill ju själv välja vad som distraherar en! Om jag sitter och tittar på tv med datorn i knät eller läser en bok med radion på är det jag som har valt det och jag som väljer att låta blicken eller fokus glida mot något som kan vara lite mer intressant än det som jag håller på med nu. Jag, jag, jag.

– RIIIIIIIIING! RIIIIING!
– Tar du det? Det är din mamma igen!

Kommer ni ihåg känslan när man tryckte på telefonsvararknappen och fick reda på att ingen hade sökt en? En liten våg av besvikelse skvalpade till i hjärtetrakten, liksom. Men nu: hur många av er har kollat av telefonsvararen på senaste tiden? Och i så fall blivit något annat än lättade när det var tomt?

Share
18 kommentarer

Å nu blire teater!

”Sex roller söker en författare” är en pjäs av Luigi Pirandello. Jag såg den redan 1989 med Helena Bergström i en av rollerna och blev alldeles tagen och förtjust och förvirrad och glad. Jag sa till min dramatikansvarige kollega på NE-redaktionen att den bruden kommer det att bli något av så henne måste vi skriva en artikel om. Nej, sa han helt korrekt eftersom hon ju var så ung. Då. (Men hon har förstås en artikel nu, i pånätetversionen.)

Igår var jag på Stadsteatern och såg pjäsen igen – och blev alldeles tagen och förtjust och förvirrad och glad. Det är en metapjäs, och nu ska jag försöka förklara vad den handlar om:

  • På scenen står fem skådespelare som spelar fem skådespelare som repeterar en pjäs. Allt att är extremt roligt.
  • In kommer även två skådespelare som spelar regissör och regisassistent. Allt är hysteriskt roligt.
  • In på scenen kommer sedan sex (nåja, sju) skådespelare som är rollfigurer i en pjäs som inte har skrivits än. Allt är extremt tragiskt.
  • De sex rollfigurerna spelar upp replikskiften som de sex skådespelarna försöker öva in. Allt är extremt förvirrande.

Det är faktiskt rent av strålande. Teater när den är som bäst! Till yttermera visso fick jag sitta allra längst fram – vilket jag alltid försöker göra. Skådespelarna ska helst spotta och fräsa så att jag måste torka av mig mellan varven. Bryter de den fjärde väggen och vill ha upp någon på scen blir det värre: är jag publik, så vill jag sitta kvar i salongen.

Inte ens en meter från spottfräsarna!
Inte ens en meter från spottfräsarna!

Förutom att det var en bra pjäs, en bra sittplats, en bra uppsättning och på alla sätt en fantastisk upplevelse, vet jag nu hur jag ska inreda vardagsrummet. Visserligen kommer halva källaren att upptas av sofforna, men det är så här jag ser mina framtida festmöbleringar:

PARTYYY!
PARTYYY!

Och nu ber jag om ursäkt, men jag ska – trots att jag är helt, komplett och totalt nöjd – berätta vad som stör en sjuk hjärna under en nästan alldeles perfekt föreställning.

  1. Kläderna är noggrant utvalda av kostymören Maria Geber. De sex (sju) rollkaraktärerna som söker en författare är klädda på 1920-talsvis medan de andra sju skådespelarna har moderna utstyrslar med små inslag av teaterkläder (de repeterar ju ”Tre systrar”). Men ”flickan” bland rollkaraktärerna från 1920-talet hade moderna, bruna konstläderskor med kardborrband. Krack! sa det när illusionen brast. (Just hennes ena sko är viktig i allra sista sekunden av pjäsen. Och då var det en helt annan sko!)
  2. När en av rollkaraktärerna sa ”När den här lilla flickan tas ifrån hennes mor” tänkte jag ”VEMS MOR”?  Sedan försökte jag under en stund andas lugnt och tänka att Pirandello kanske hade italienska språkfel i sitt manus och att det kanske ska signalera något om karakt… Hm. Sedan slog jag mig själv med något hårt i huvudet och ignorerade replikerna ”Om jag var dej” och ”Undrar du vart du är?”. (Oj, vad jag ignorerar bra som fortfarande kommer ihåg det .)

Det är en pjäs om verklighet kontra illusion – kanske liiiite grann på samma tema som Groundhog Day, som ju är en underbar film. Recensionerna från i höstas är nästan lika översvallande som jag: DN, SvD, nummer.se, Expressen. Men ingen nämner de förbaskade skorna!

På väg hem till lillasyster Orangeluvan för en kort natts sömn, satt jag bredvid en tysk man på tunnelbanan. Han talade i telefon samtidigt som han ömt smekte de 14 jordgubbsplantorna som han hade i knät. Tänk, den rollfiguren skulle Pirandello säker kunna göra något klurigt av.

Share
39 kommentarer

Språkpolisen svarar: HDTV eller hd-tv?

Hej Lotten!

Sitter på planet hem från Venedig och redigerar text och har fastnat på hur man skriver HD-TV. Precis så har skribenten skrivit men jag brukar skriva tv med gemener så nu undrar jag hur man kombinerar ihop det här? HD-tv? Det ser ju väldans fult ut.

/Ami

 

Exakt! Jag tycker att både hd och tv är såpass etablerade att man får skriva apparaterna med gemener: hd-tv. Men kolla, spontant skrev jag bindestreck! Måste bara kolla om Språkrådet håller med:

”När två sedan tidigare etablerade förkortningar paras ihop, sätter man i normalfallet bindestreck mellan: ip-tv, cd-rom. Om en sådan hopparning i sig bildar ett mycket frekvent uttryck, kan det ibland vara motiverat att snarast se de två förkortningarna som en sammahållen förkortning. Och då är skrivning utan bindestreck naturlig. Jämför lan (’local area network’) och wlan (’wireless local area network’) o.s.v.

Vi rekommenderar i första hand hd-tv, men den dominerande varianten i bruket är hdtv (och HDTV). Båda varianterna är accepterade, men den med bindestreck principiellt rimligare. Detsamma gäller t.ex. lcd-tv och ip-tv. För dessa två uttryck är skrivning med bindestreck den vanligaste varianten i bruket.

Vad slutligen gäller valet mellan gemen och versal skrivning av ovanstående förkortningar, rekommenderar vi gemen form: hd-tv, lcd-tv, ip-tv. Initialförkortningar som inte är egennamn och som är mycket frekventa i allmänspråket, skrivs med fördel med små bokstäver: cd, pc, vd, mc, tv, hd-tv.”

Hurra! Nu kan man ju tycka att Språkpolis Bergman gjorde det lätt för sig genom att bara kopiera Språkrådets språkråd. Därför sammanfattar jag med egna ord här på slutet:

Nya förkortningar på företrädesvis nya företeelser (finfin allitteration) som inte är allmänt kända, skrivs med stora bokstäver – som ”CD-ROM” år 1995. Eller LED-lampa 2005, som numera kan skrivas led-lampa. (Trooooots att lysdiod [eng. light emitting diode] hade varit ett mycket bättre namn, dumma lampmarknaden.)

Man får även skriva ”teve” enligt SAOL. Men varken håde eller eledé.

/Lotten

 

Share
14 kommentarer

fixabild_Två skolstrejkssånger på kvinnodagen

Jag hade till för tre sekunder sedan ingen aning om att vi ”firar” internationella mansdagen den 19 november! (Alla läsare greppar simultant sina almanackor.)

Idag – på internationella kvinnodagen – får alla kinesiska kvinnor ledigt från arbetet. (I Kina dårå. Kinesiska kvinnor i Åmål eller London får jobba på som vanligt.) I Sverige diskuteras dagishämtningstider och varaduktig-stress. Själv är jag mest intresserad av hur det var förr – även om jag inte för den skull strävar bakåt. Alla verkar vara överförtjusta i att Daniel Craig  suckar lite och ser extremt obekväm ut i högklackat när han (och Judi Dench som ”M”) stödjer jämställdheten:

Jag är inte lika förtjust. Han ser ju urfånig ut. (Judi Dench låter däremot klok och förnuftig.) Analysera gärna: vad betyder det att Daniel tar av sig peruken – att även korthåriga kvinnor är kvinnor? Eller vill han säga ”tittut, det var bara jag”? I så fall vill jag se honom ilsket sparka av sig pumpsen också. Och torka bort sminket. Nej, jag går inte med i hyllningskören när det gäller just den här kampanjfilmen. Eller så är jag bara lite lagom trögtänkt och pantad. (Ah! Skulle det vara roligt kanske? Ok, då har jag väl ingen humor.)

Ni vet hur man präglas av sin uppväxt – och hur en person i ett religiöst hem plötsligt kan sparka bakut och förkunna sig som varande ateist? Japp, så är det med mig och politik samt ”så här ska man faktiskt tycka”-rörelser. (Somliga kallar det PK som i politiskt korrekt.) Jag blir en treåring med armarna i kors som säger ”VILL INTE!” när jag ombeds deklarera vilket fack jag passar in i. Helt klart skadad av min skolgång är jag. Om jag inte visste bättre skulle jag tillverka små knappar med ”Politik – nej tack!” på.

Jag tror att det var 8 mars 1978 som vi i skolan beordrades ut att demonstrera för kvinnorna första gången. Det var inte ett dugg konstigt – att gå i skolan i Luleå under detta årtionde innebar en farlig massa obligatoriska demonstrationer, grupparbeten med tema Vi flytt’ int’ och skolpjäser om ”Arbetslöshet” eller ”Störta kapitalismen”. Lite mycket blev det ju eftersom vi beordrades ut och demonstrera även för ”7 aprilrörelsen” som arbetade för fler ungdomsjobb till länet.

Någonstans där nere står jag säkert – utkommenderad. (Den 7 april 1979.)
Någonstans där nere står jag säkert – utkommenderad. (Den 7 april 1979.)

Under skolstrejksdagen den 14 maj 1979 skrev jag och Kicki en förfärlig text till melodin ”I sommarens soliga dagar”:

Vi bo i det nordliga Sweden
och hänger ju med uti tiden
med AMS-jobb och bidrag och skatter
precis som överallt – fy fan va kallt!
Om du är ung och utan jobb
vad gör du då – hallå, hallå?
Du flyttar ner och tar ett jobb
men utsätts ganska snart för mobb
Det är klart att du flyttar tillbaka
och står där utan jobb, för du fick nobb!

(Jag sitter här och nynnar med synnerligen röda kinder. Men läser på Wikipedia att just denna sång ingick bland de sånger som var obligatoriska i skolundervisningen 1943–49. Där ser man.)

Skolstrejksdag? undrar ni nu. Vad kan det vara? Jo, alla skolelever beordrades att strejka.

Den 25 oktober 1979 var det ”skolstrejk” igen. Det hela gick alltså ut på att alla lektioner ställdes in och vi istället fick ha temadag för att väcka vederbörlig uppmärksamhet och med vårt (ofrivilliga) tilltag protestera mot arbetslösheten i Norrbotten. Kicki, Maggan och jag skrev då ännu en sång. Den sjöngs aldrig av någon eller för någon och väckte alltså ingen som helst uppmärksamhet. Och utgjorde förstås ingen som helst protest och skapade näppeligen fler jobb i Norrbotten.

Melodi: ”Var nöjd med allt som livet ger” (ur Djungelboken).

Vi bor i
Norrbotten, min vän
de arbetslösas bästa hem
glöm bort bekymmer, sorger och besvär.
För vi ska
skolstrejka ida
för jobben vill vi också ha
– varför får man aldrig vara riktigt glad?

Trots det att
Sverige är så bra
så har vi inga jobb ida
glöm bort bekymmer, sorger och besvär.
Den bittra
sanningen är den
att vi på bara knäna ber
– är det meningen att vi ska flytta ner?

 

Usch, vad det haltar. Men vi slapp ju ha lektioner i alla fall.

Uppdatering
Sanna i kommentatorsbåset har skickat sin mamma till Kina för att kontrollera ledigheten den 8 mars. Och det stämde inte alls — däremot fick kinesiskorna en pengacheck som om man snålar lite kan räcka till mat i en vecka för en normalstor familj.

Share
49 kommentarer

Att lägga locket på

Förord

Jag och min djefla man har en ongoing beef (ung. ”sedan länge hetsig diskussion”) om lock. Jag anser att livet blir lättare om locken skruvas på mellan varven, medan han anser att livet förenklas om man eliminerar lockhandhavandet. Eller i alla fall nästan. Bara låtsasstänger lite sådär halvt om halvt.

Det gör att det ibland hamnar havregryn på golvet. Ibland socker. Ibland O’boy. Ibland går saker sönder. Man lyfter ju många gånger just lockförsedda burkar i locket. Men nästan allt uppvägs ju av att det låter så kul när skröfset sugs upp i dammsugaren.

Bakgrund

För en vecka sedan fylldes mina livsandar av rivningsraseri. Eller snarare rivningsglädje med tjoho eftersom jag råkade vända upp blicken och se ett bedrövligt fult tak från 1984, som vi redan vid inflyttningen för elva år sedan råkade skrapa hål på med en väldigt hög garderob.

Där borta har jag redan börjat riva. Och se, där till vänster hänger ju julgirlanger.
Där borta har jag redan börjat riva. Och se, där till vänster hänger ju julgirlanger.

Ritsch, ratsch, fillibombombom, så låg innertaket på golvet:

Det var i det här läget som jag började ångra mig.
Det var i det här läget som jag började ångra mig.

Uppföljning

Nu är jag inte längre så himla ivrig. För nu börjar ju pillerillet med att dra bort gamla spikar, såga panelbrädor (som jag hittade i källaren!), måla dem och inse att läkten som jag ska spika fast dem i är bedrövligt uppsatt. Men har man rivit A måste man bygga B.

Klimax

Igår stod jag och bände bort spikar från läkten medan Åttaåringen stod nedanför mig och berättade om hur han skulle samla kompisbilder i en liten mapp som klassfotograferingsföretaget hade delat ut. Jag sa mest hm och aj och oj samt jaså eftersom hammaren och tången fick all min uppmärksamhet. Då dundrade det till i trappan: make på uppgång!

– Kolla kolla, jag hittade en burk med vit bets! ropade min djefla man och räckte mig en av alla triljoner gamla burkar med färg som vi har i vår skattkammare till källare.
–Vad bra! sa jag. Men det är inte så mycket kvar va? sa jag – och skakade burken.

Ni ser hur locket – det väldigt lösa locket – ligger under stolen:

Klatjofs! Men varför ser Åttaåringen lite frusen ut?
Klatjofs! Men varför ser Åttaåringen lite frusen ut?
För han var lite överraskad av den källarkylda färgen.
För han var ju lite överraskad av den källarkylda färgen.

Efterord

När vi i en dryg timme hade torkat och torkat och torkat och dumpat alla vitfläckiga kläder i tvätten, gick jag in till badrummet för att tvätta av mig. Där, på handfatskanten stod färgburken – ovanpå ett vanligt dricksglas. En av den djefla mannen skapad, liten lekfull pyramid liksom. Jag behövde bara sträcka fram handen för att som när man leker plockepinn lyfta bort burken. Men det gjorde jag ju inte.

Jag råkade istället välta omkull både glas och färgburk – vars lock inte satt fast, nej – och spillde ner fyra röda handdukar med massor av vit bets. (Bildbevis saknas. Jag var liksom inte på fotohumör. Om doktor House hade sett mig hade han skrivit upp ”anger” och ”clumsiness” på sin tavla.) Men glasbitarna lät faktiskt jätteroligt på väg ner i dammsugaren! (”Obsessed with funny noices noises.”)

Share
57 kommentarer