Ett av Språkrådets listade nyord är ”festhets”. Det låter ju förfärligt eftersom ”hets” har en negativ, intensiv, hänsynslös och Ingmar Bergmansk ton. Åh! Jag får återanvända en favoritbild!
Stig Järrel i ”Hets” (1944).
(Jag borde faktiskt festhetsa lite. De 25 gästerna kommer ju om … äh, jag hinner säkert.)
Under december skrev vi i kommentatorsbåset det från PK och Pysseliten kommande nya ordet ”samvetsfåtölj” som har fått mig att gå på fåtöljjakt. (Det löjliga är att vi för tio år sedan ägde fem sammetsfåtöljer i regnbågens färger, men gjorde oss av med allihop eftersom de började sprätta fjädrar av alla de slag omkring sig.)
Nyss hörde jag de tre kemisterna i familjen tala vid köksbordet, och stelnade till av ordförtjusning när detta sades:
– Joho, ortoklorbensalmalononitril är det verksamma ämnet i den vanligaste tårgasen!
Se där ett ord jag förmodligen aldrig kommer att få användning av igen. Men det påminde mig om hur jag och min då blivande djefla man höll på att driva omgivningen fullständigt från vettet när vi var unga. För vi hade ett eget språk. Det var hel begripligt för alla, men så vansinnigt irriterade att Broder Jakob en gång stoppade fingrarna i öronen och vrålade otidigheter (bra ord!) och hotade att säga upp bekantskapen. Det kunde låta så här om vi t.ex. satte oss ner för att äta frukost:
Den djefla mannen, konstaterande att jag inte längre sover:
– Lottenisar inte sovisar nuisar!
Jag, klagande på att Olle (ergo den djefla mannen) inte hade gjort te:
– Ollisen vara dummisar inte göra teisar!
Till språket hörde konstiga utrop som kunde betyda ”vad söt du är” eller ”vad mysigt vi har” men det innehöll alltid ordet kastrull:
– I kastruuuuuullen!
– I kastrullenisar!
– I plimmaboffiskastrullen!
Ni börjar antagligen bli lika irriterade som Broder Jakob nu. För dessutom envisades vi med att dra ut strumporna framtill så att hälpartiet hamnade i hålfoten och sedan gå omkring som Charlie Chaplin i jätteskor – fast strumpor – sägandes:
– Köra biiiiilen!
Vi tror idag att det berodde på att vi båda övningskörde, men minns inte hur strumporna kom in i bilden. (Till saken hör att vi alltså inte var 3–4 år när vi pratade detta barnspråk utan i 21–27-årsåldern.)
Men som vanligt var hela denna inledning bara en parentes nu när jag ska komma till saken: ett användbart ord! På engelska stavas det floccinaucinihilipilification – på pidginfonetiska: [flåxi nåsi nihillipilli fikejschn]. (Klicka här för brittiskt uttal.) Say after me nu så att vi alla väcker uppmärksamhet där vi sitter:
– Floccinaucinihilipilification!
Det är skapat av ord som på latin betyder ”liten” eller ”ingenting” och används när man bedömer att något är värdelöst. Den tidigaste källan är ett brev från poeten William Shenstone, skrivet 1741. Det värsta är att jag inte vet om ordet finns i svensk version eller om vi är hänvisade till att bara säga ”amenvärdo”.
Igår skrev jag om frånvaromeddelanden och trodde som En Dum En att kommentatorsbåset skulle fyllas av roliga förslag på kreativa frånvaromeddelanden som får oss alla att fnittra och verkligen läsa vad det står. Istället hoppade nästan alla direkt på pudelns kärna: vad heeeeter det? (Jag har berört detta tidigare, en gång redan 2006.)
Så här trista är alla illustrationer i detta ämne.
Så här är det ju med nya begrepp och importerade ord: de vilar obekvämt i munnen och sätter ner hälarna i tungroten när vi ska böja dem. Antingen kommer då någon (Språkrådet eller SAOL) och pekar med hela handen och ger order samt skapar lagar, eller så säger folk som de vill tills alla plötsligt säger och stavar likadant. Då har det ordet med just den stavningen ”vunnit”. Men så här var det med krångelordet juice:
I SAOL som kom ut 1950 var uppslagsordet juice.
I SAOL från 1973 stod det juice – med jos som alternativform.
I SAOL från 1986 envisades redaktionen trots glåpord med båda formerna: juice och jos.
I SAOL som kom ut 1998 hade någon gett upp kampen: juice stod som ensamt uppslagsord.
I SAOL från 2006 står det fortfarande juice … trots att allt fler nu börjar skriva … jos.
Juice vann på knockout trots att jos har rest sig upp på 11. Liksom.
Minns ni tape? Som man inte kunde verbifiera eftersom ”tapa” inte ser riktigt klokt ut? Som blev till tejp och tejpa, vilket alla tycker är helt naturligt idag. Ungefär där är vi nu när det gäller den elektroniska posten som vi alla lever och andas med dagligen. Alternativen äro många, nämligen
datorpost (allomfattande som e-post, mindre vanligt idag, men skrevs först 1990)
e-post (finns liksom inte som ental, är ett stort begrepp som omfattar hela grejen, uppstod 1992)
ett e-brev, många e-brev, de där e-breven (dök upp redan 1993)
e-mail
mail
ett mejl, många mejl, de där mejlen (dök upp allra först 1995).
De två röda orden är röda för att de känner sig lite generade och utanför; de finns nämligen inte med i SAOL. Jag har en liten helt crazy idé som innebär att vi kanske skulle ta och säga … ”post” istället. Eller ”brev”? Bafatt jag inte tror att man kommer att skilja på post, brev och mejl om ett par år.
Och ja, jag föredrar stavningen mejl framför alla de andra alternativen. Eller ska vi skriva fauteuil och portefeuille? (Självklart drar man alltid upp gamla franska lånord för att de ju har hopplös stavning.)
När man får skriva om gammaldags post finns det bra mycket roligare bilder.
Uppdatering:
Jag – som är en i alla bemärkelser bedrövlig twittrare – slängde ut en fråga på Twitter. Och fick svar för en gång skull!
Observera hur väldigt ledande frågan är, suckar statistikerna. (Man kan klicka på bilden. Men det vet ni ju vid det här laget.)
Kanske lite mer feedback på Twitter?
Man läser alltså nerifrån och upp. Och även på Twitter får folk ångesthicka om de stavar fel till mig. (Det gör inget, Stellan!)
Jag är faktiskt lite orolig för männen i den dagsfärska Ikea-katalogen. Jag läser den inte som fan läser bibeln utan som en normalkund läser Ikeakatalogen: med förstoringsglas och rödpenna.
(Protester mot denna beskrivning av en normalkund emottages i tre exemplar endast på torsdagar mellan 13 och 14. Att jag utan att fråga har snott alla bilder utan att fråga skäms jag inte ett dugg för.)
Here we go! Vi börjar med tre skrivregelspåpekanden.
1.
Jag hade nästan vant mig vid alla mellanslag efter namn skrivna med versaler – som ”IKEA Katalogen”. Då dök det upp andra saker:
Jädrar anåda! Det fattas mellanslag!
2.
Jag hade nästan vant mig vid det skippade mellanslaget efter tusental när jag plötsligt insåg att mellanslaget dyker upp igen – när det handlar om tvåsiffriga tusental:
Saknat mellanslag kontra korrekt instoppat mellanslag.
3.
Jag hade nästan vant mig vid enstaka siffror och bokstäver som försvinner bland kuddar och bakom stolsben, när jag hittade ett kamouflerat varumärke:
Men hur var det då med männen i Ikeas nya katalog? Jo, jag anar dolda budskap, förstår ni. Jag läser Ikeakatalogen som en Harlequinroman!
– Jag älskar dig inte längre, sa Lena menande till Anders. Maria Mutola trodde inte sina öron. Äntligen skulle det ske!Anders låg naturligtvis vaken och vred sig i ångestplågor hela natten.Maria sov å andra sidan som vanligt gott, obekymrad om allt hon hade ställt till med.Nöjd med sitt raka besked somnade även Lena snabbt. Anders låg däremot vaken och kände hur livsglädjen rann ur honom. Hade han inget att säga till om?Han tvekade, eftersom han hade sett hur det kunde gå när olyckan var framme, t.ex. för hans jämnåriga, unga kompisar …… som hamnade i mansfällan.
Innan jag gifte mig hette jag Stenson. Det är ett mycket bra namn som inte alls många människor heter (blott 209 stycken) och när jag förr presenterade mig, drogs allas tankar via ”Stenson” naturligtvis vidare till Nils Poppe, som ju påminde om charmige Chaplin och så blev alla synnerligen vänligt inställda till mig. Om mitt namn förvanskades till ”Stensson”, blev jag en tiger och protesterade våldsamt med de kryptiska orden: ”Nej, bara två s i Stenson! Inte tre!”
Synnerligen vänligt inställda till en simpel, sedermera gift Bergman som (hela 13 980 personer i Sverige heter) utan band till Ingmar, Ingrid, Bo eller ens Carl-Johan är det färre som är. Men det hör egentligen inte hit – nu ska vi fokusera på gårdagens största och viktigaste fadäs inom stavningsområdet.
Stockholms kulturfestival invigdes igår på Sergels torg. Vi sju i familjen råkade vara där just då och fick höra erbaaaaaaaaarmliga tal och se imponerande fasadklättrare samt …
”… en kakafoni [sic!] av motorcyklar, betongborrar, brevduvor, polisbilar, hejarklackar och stadens ljud och oljud. Det organiseras, förenas och under Håkan Lidbos dirigentpinne blir det vacker musik.” [lyssna lite här]
Där satt vi och – jodå – njöt. För det var kul! Motorcykeldån och dans och allt annat på en gång; det var verkligen en kakofoni. Fast de där brevduvorna kom inte på en gång, för dem verkar någon ha glömt att släppa ut. Ett par minuter efter att invigningen var färdig, kom de flaxande. Och det var då vi såg det. Det.DET!
Det hemska. The horror, the horror.
(Liten paus här bara. Ja, jag vet att krig och världssvält är värre. Men i min lilla ankdamm till hjärna är detta ett hjärtskärande fel. Ok, håll i er nu.)
”Plattan ska återerövras!” skrek en politiker medan jag granskade Kulturhusets fasad.
Ge oss en förstoring! tycker jag mig höra er ropa.
Men gah, Martinson hette han ju. (Intressant: Rudolfsson heter faktiskt 767 personer i Sverige.)
Say after me nu så att ni memorerar hur de krångliga son:arna stavar:
Tomas Gustafson (men Jonny Nilsson)
Hans Alfredson (men Tage Danielsson)
Alf Henrikson (precis som skådespelaren Anders Henrikson)
Harry Martinson (vars pappa hette Martin, så ett s till skulle verkligen behövas egentligen)
Moa Martinson (av naturliga skäl, se ovan)
Eyvind Johnson (just det, ingen som fick Nobelpriset 1974 fick ha två s i efternamnet)
Antonia Ax:son Johnson (tydligen har 25 män i Sverige Johnson som tilltalsnamn)
Men ska man behöva vara så himla noga att man kollar stavningen på ett namn bara för att det ska stå sådär stort på ett stort hus och för att man firar en stor begivenhet som Aniara? Alla fattar väl vad man menar – som om vi skulle ha en Harry Martinson till, eller va? Det spelar väl inte så stor roll, tänk på alla barnen i Biafra istället! (Kanske ni säger.)
Ok, men mjaeh. Jag tycker att man ska vara noggrann när man kan vara det. Så jag sökte upp felstavaren och gav henne en omgång.
Nejdå, jag skojar bara. Det här var bara en av deltagarna på invigningen.
Redan nu, innan jag börjar skriva, vet jag att ni inte kommer att orka läsa alla bokstäver. Jag ska nämligen rapportera från en väldigt proppfull föreläsardag – Språkforum – där jag själv inte stod på scen mer än i ungefär 13 sekunder.
Ibland går jag på föreläsningar bara för att se hur andra för sig på scen, ibland går jag och lyssnar på människor som har samma intressen som jag: basket eller bokstäver. Igår satt jag och antecknade tills jag fick ont i mina lårmuskelbristningar och skavsår på fötterna. (Ja, helt ologiskt.)
1.
Jonas Hassen Khemiri, författare
”Kreativitet och begriplighet. Finns det en motsättning?”
Jonas Hassen Khmeri och snuttepennorna.
Jag kände mig en smula gubbsjuk fast på ett tantvis där jag satt med likasinnade på första bänkraden. Han är ju så vacker, så vacker. Men det är inte allt. Karln är ju lång som en basketspelare! (Detta är synnerligen viktigt och kan få mig intresserad på ett speciellt sätt eftersom längden och den avslappnade stilen signalerar ”jag är inte bara författare utan även en basketspelare”.)
Jodå, vi fick höra om rappare, om intervjusituationer och om hur alla ord i svenskan egentligen är fågelord. Men jag som alltid fokuserar på viktiga ting lade märke till den stora, tomma whiteboarden och den tre, tjocka pennorna som Jonas Hassen Khemiri ömt hanterade när han egentligen borde ha hållit mig i handen och pratat om dunkar, finter, poäng on the buzzer och coacher.
Efteråt smög Anna Toss och jag fram och pratade lite. Anna undrade ödmjukt med smör i rösten och sammet i blick hur det kom sig att han trodde att vi inte kände till ord som ”chilla”, medan jag ställde kulsprutsfrågor och fick veta att han var 198 cm samt att han har spelat i flera basketlag i Stockholm. Därför måste jag visa upp fotarbetet precis som häromdagen:
– Put your left foot in …
Jag tänker på de där brallorna. Jonas Hassen Khmeri är nästan två meter lång och har vikt upp sina jeans jäääättemycket. Är detta månne världens längsta byxben?
2.
Lena Ekberg, chef för Språkrådet
”Metaforer och andra språkliga bilder. När fungerar de och när blir de (nästan) obegripliga?”
Lena Ekberg med bekant kroppsspråk.
Metaforer är roliga – ja, alla stilfigurer är roliga. Ibland dyker de upp på skärmen utan att man anstränger sig, ibland får man vrida sig runt tangenterna som en disktrasa för att krysta fram något synnerligen fånigt som skapar en inre bild hos läsaren. Enligt Lena Ekberg verkar nyskapande metaforer funka bra så länge läsningen inte stoppas av att bilden kräver för mycket av läsarens kreativitet eller att läsaren börjar misstänka att skribenten har skrivit fel av okunnighet.
Medan jag lärde mig allt om metaforer fascinerades jag än en gång av benen-i-kors-föreläsarstilen. Och det akademiska föreläsarsättet som innebär att man först talar om vad man ska prata om och sedan berättar vad man inte ska berätta om och sedan avslutar med vad man borde ha avslutat med, men inte gör.
– Här önskar jag att jag hade haft en rolig knorr som ”en bild säger mer än tusen ord”, men det har jag inte, sa Lena Ekberg så att vi alla fnittrade.
3.
Alma Hjertén Soltancharkari och Emma Leeb-Lundberg, språkkonsulter på Scania
”Språkarbete som lönar sig och standardiserat språk”
Ni ska veta att lastbilschaufförerna sitter och tittar på apparater som recenserar hur man kör. Hela tiden!
Jag skulle gärna hoppa in på alla Sveriges företag för att berätta om hur viktigt språket är och hur man kan förändra företagsklimatet och rent av göra vinsten större genom att fokusera på ett språk som alla begriper. Tydligen finns det en undersökning gjord av Statens Materielverk angående den tid som företag lägger ner på att diskutera vad de egentligen menade när de sa eller skrev det där som de nyss sa eller skrev: tio timmar per anställd och år. Det är bra mycket det, om man tänker efter. (Va? Fiskar Lotten efter jobb? Ooooh ja. Ni skulle bara veta hur lite jag har haft att göra när jag denna vår har hunnit flaxa omkring på alla möjliga tillställningar som inte har gett mig betalt.)
Alma och Ebba med de tusen efternamnen berättade om sitt arbete med att styra upp terminologin på Scania, men deras upplägg påminde såpass mycket om det som vi hade på Nationalencyklopedin att jag bara kände att här skulle man ju ha kunnat effektivisera ännu mer genom att använda gamla encyklopediska databaser.
Förresten. Hett tips till gästföreläsare från stora företag: skippa alla siffror om antalet anställda och hur den senaste tiden har gett klirr i kassan och hur fiffiga just era produkter är om ni föreläser om annat än just företagets framgångar. Om ni måste göra reklam, gör det då så skickligt att åhörarna inte associerar till reklamavbrott på tv.
4.
Lisa Förare Winbladh, matskribent
”Begripliga instruktioner som faktiskt blir följda”
Lisa Förare Winbladh säger ”lilla, lilla, lilla”, men jag kommer inte ihåg vad det var som var så litet.
Heja Lisa! Hon föreläste så roligt och initierat och vältaligt och hade också dagens prydligaste skor på sig. Dessutom har hon lagt ut hela sitt föredrag på Taffel, så det är ingen idé att jag berättar mer här. Det heter gubevars ”Om matskribenten som pedagog och pornograf” och är precis så intressant som det låter. Men hur i hela friden kan männschan ha skolkat sig genom all språkundervisning på högstadiet och gymnasiet? Tänk på alla diktanalyser med facit som hon ju missade!
I mina anteckningar står det dock med 17 frågetecken ”vaddå vispa grädden till mjuka toppar” eftersom jag inte någonsin har hört vad mjuka toppar innebär och inte kunde tänka på annat än bysthållarhistoria när jag hörde orden i sammanhanget.
5. Ola Wikander, författare, översättare och språkvetare
”Språkfel och kreativa felskrivningar i äldre språk”
Ola Wikander for omkring på scenen som ett jehu – det var svårt att få honom skarp i linsen.
Den här fenomenale killen hade om jag hade legat på lite kunnat vara min son. Jag hade varit stolt som en tupp, för jädrar vad han är besatt av språk!
Ola Wikander berättade om hur namn i historien har missuppfattats och tavlor sedan har målats med obegripliga accessoarer. Mose (inte Moses) har därför på somliga bilder horn i pannan medan Vergilius vandrar omkring med en liten pinne i handen – helt i onödan eftersom det bara handlar om missförstånd när deras namn har tolkats i översättningar.
Otroligt fascinerande var det för övrigt att Ola började med att prata skånska för att glida över till en i mina öron obruten rikssvenska. (Många skåningar försöker, men misslyckas eftersom satsmelodin ligger kvar som en kletig folie över orden.)
6.
Bo Löfvendahl, kvalitetsredaktör på Svenska Dagbladet
”En morgontidnings språkarbete och gråzonen mellan rätt och fel”
– Se, jag har pepitarutig skjorta på mig!
SvD:s felrapporter om de egna artiklarna är i mina ögon det roligaste och intressantaste i hela tidningen. Men de finns inte på nätet! Jag kastade mig efter en otroligt givande föreläsning över Bosse (nu låter jag påskina att vi är på smeknamnsnivå i vår relation, vilket inte kunde vara mer fel) och avbröt dessutom en man som stod och berättade om hur journalistiken var bättre förr.
– En blogg! En kvalitetsblogg! skrek jag. De rättelser som publiceras i tidningen kan ju pluppas rakt in i en blogg och behöver inte ens redigeras! Det fanns en blogg förut, men den uppdaterades jättesällan! Kan inte du…
– Det var en utmärkt idé, sa Bo.
– Ja, för de är ju så roliga!
– Jag ska tänka på saken, sa Bo.
– Jag läser alltid rättelserna först!
– Ja, som sagt, jag ska tänka på saken, det är en utmärkt idé, sa Bo.
– För att jag ÄLSKAR rättelserna!
Här började Bo Löfvendahl flacka med blicken och spana efter den nostalgiske mannen med längtan till gamla tider.
Jag har jobbat med Ola Karlsson, som är en lugn, sansad människa med exakta kunskaper när det gäller svenska skrivregler. Han är inte en blond fladderhoppa som snubblar och skrattar på sig, vilket gör att vi kompletterar varandra perfekt. (Vill jag tro. Jag är dock inte säker på att Ola känner likadant.)
Ola Karlsson tycker att man kan skriva så här som inledningsfras i ett brev:
Hej.
Jag tycker att det ser alldeles avmätt och bedrövligt ut. Det tyckte majoriteten i lokalen också. Men Ola är inte ensam, visade det sig:
Ola och Fredrik är helt överens. Om ”hej” i alla fall.
På frågan om man ska skriva enligt skrivreglerna eller ej, är vi i alla fall överens. Ett autentiskt exempel som Ola visade upp var ett mejl till ett av de politiska partierna:
tja va tykr erat parti om miljön?
Men kolla! Hurra! Ett frågetecken utan mellanslag före!
Dagens allmänbildning: om ni stöter på ordet endonym, ska ni veta att det är t.ex. ortnamn som används i det språk som talas just där, i orten. Alltså København och Göteborg och inte Köpenhamn och Gothenburg.
8.
Karin Milles, språkvetare och författare
”Könsneutralt språk – befrielse eller överförmynderi?”
– Titta, Svenskan växlar mellan att skriva sjuksköterskan Roger och sjukskötaren Roger! Ska det verkligen vara så?
– Hur ska vi ändra språket så att det gäller både män och kvinnor? sa Karin Milles.
Ska vi tvångsändra språket? tänkte jag. Really? Hur har det funkat förut?
– Ett könsneutralt språk ökar begripligheten! fortsatte Karin Milles.
Gör det verkligen det? Om jag som Karin Milles förespråkar säger ”min djefla partner” istället för ”min djefla man”, kommer det verkligen att göra alla som lyssnar mindre förvirrade?
Alla som blir irriterade av skrivregler och stavningsrekommendationer ska veta att Karin Milles förespråkar att vi tvingar fram ett könsneutralt språk för att öka medvetenheten och därmed visar att män och kvinnor är lika mycket värda. Jag som inte ens hänger med när det gäller om man ska säga handikappad eller rörelsehinder, synskadad eller blind, jag kommer att få det tufft i Karin Milles utopi.
9.
Olle Josephson, professor i nordiska språk, Stockholms universitet
”Om vilken stil som utmärker begriplig svensk bruksprosa 2010”
Nej, här har vi en som inte stod med benen i kors en enda gång.
Ni ser att man idag ska heta antingen Ola eller Olle och ha många efternamn? (Jag är rökt.)
Olle Josephson presenterade ”fyra eviga kännetecken” på svensk bruksprosa som han vill att vi alla ska följa:
mottagaranpassning
fokus (gärna via återkommande ord som betonar ämnet)
struktur (att man berättar vad texten handlar om)
flyt (att kombinera fokus och struktur)
Det där med flytet kan enligt Olle se ut så här i en kort text som beskriver ett problem och dess lösning:
kärnmening
expanderad kärnmening
förklaring av vad lösningen skulle kunna vara
förklaring av vad lösningen nog är
extra stöd för att lösningen nog är det där vi nämnde nyss
Jomenvisst! Och visste ni att när vi nordbor presenterar oss själva, är danskarna stabila tråkmånsar, norrmännen är dynamiska, expansiva och yviga medan vi svenskar ligger någonstans mittemellan. Lagom, liksom.
Puh!
Ni som nu har hoppat över alla bokstäver ända hit, läst en och annan bildtext och bara tänkt ”men hur oooorkar hon, vem bryr sig?” kan istället få förklara detta beteende i kommentatorsbåset:
När alla föredrag var slut, bjöds alla åhörare på vin- och ölmingel. Vingelmingel. På borden med vin stod även små glas med nötter. Anna Toss grabbade tag i ett nötglas, gick 37 cm närmare mig, men blev snabbt tillsagd av en av de andra åhörarna.
– Du, du, du får inte gå iväg sådär med nötterna! sa hon uppbragt och tvingade Anna att ställa tillbaka sitt stöldgods.
(”Uppbragt” är ett typiskt ojvilkendåligromanjagläser-ord.) Men det var inte hennes nötter! Det fanns obegränsade mängder med nötter! Både Anna och jag såg både renliga och beskedliga ut! Va!
Nötterna som inte fick lämna bordet ses strax till vänster om vinglaset.
En liten bonusbild ska ni få, förresten. Det är inte bara föreläsare som fotdansar.
Språktidningens chefredaktör Patrik Hadenius viftade också lite hit och dit. Länge, länge stod han så här.
Uppdatering 26/8 2010:
Alla föreläsningarna finns att se på UR, t.ex. Karin Milles och Jonas Hassen Khmeri. (Och jag sitter i publiken längst fram, vilket ju måste vara det allra intressantaste.) Otrolig service, jag kommer ju i framtiden inte att behöva gå utomhus någonsin.
(Skrev nyss skavsår först och ont i halsen sedan i rubriken och då lät det minsann inte alls bra.)
Jag hade behövt ett tema eller en uppmaning eller ett vulkanutbrott för att få något bloggskrivet idag, för så funkar det med skavsår. Och ont i halsen. Man blir så ruskigt distraherad.
Egentligen vill jag skriva ”kära dagbok, idag har jag en jobbig dag med sömnbrist, gratislunch, mammografi, däckbyte (för sent – jag vet) storhandling och protokollförarkurs samt festkommittémöte”, men det är ju roligare att rapportera om när det väl har genomlevts – inte i förväg.
Använd min ickeinspiration till er inspiration och berätta vad ni tycker om den här rubriken:
Jag blir stundom kontaktad av högskolestudenter som har fått order om att intervjua ”någon”. Inte vet jag hur de kommer fram till att ”någon” är jag, men jag tackar alltid ja. (Förmodligen står jag med på någon lista.) Studenterna är nästan alltid nervösa och osäkra, så då slår jag dem med en pekpinne på fingrarna eftersom hut går hem. (Noooot.) Igår var det en ung intervjuare som undrade hur jag förbereder en föreläsning.
– Menar du en kort snuttföreläsning eller en heldag? sa jag.
– Va? Hel? Heldag? Pratar du en hel dag?
– Ja, det är det jag försörjer mig på.
– Men hur kan du ha saker att säga i en hel dag?
Ja, det var ju faktiskt en befogad fråga. Men sanningen är ju att en heldag är pruttenkel. Man bara kör på precis som alla skribenter på Nationalencyklopedin när de med lätthet skrev mastodontartiklar som ”andra världskriget” men ville ha ett halvår på sig för att få ihop en tiorading om en kanotistfamilj som hette Wirström. Just nu håller jag på att pussla ihop en timmes prat om ”när det blir fel”. Fel på svenska eller något annat språk. Fel bland ungdomar eller gamlingar, på skyltar eller i tidningsartiklar. Språkpuristen och kommentatorskan Ökenråttan har överöst mig med exempel som hon har hittat, t.ex.: ”det hade hon gillat sen hon var barnsben” och ”att förlora en nära och kära mitt i livet är tungt”. Jag har varit lugnt förvissad om att det här kommer att gå bra.
Men. I måndags lade Lisa Förare Winbladh ut hela sitt manus till en föreläsning som hon skulle hålla – på 12 000 tecken! Och jag baxnade. Chockades. Imponerades. Tog mig åt hjärtat och kände svindel. När jag föreläser har jag ju inget manus! Jag bara pratar och babblar på! HJÄLP!
Men jag är inte den som är den. Här ska skrivas manus! Tadam!
”Jag vandrar omkring bland bokstäverna lika storögt som en bilmeckare som får kliva in i okända motorer, som en pryltok som springer ifatt nya appar och som en skofetischist som gärna går i andras skor. Ideligen betonar jag att jag är en språkpolis – men en inte särskilt irriterad sådan.
Jag är mer fascinerad. Fascinerad över av hur man kan vara petnoga med sitt yttre, sitt bordsskick, sin trädgård, sina finnar eller sin image men samtidigt totalt och komplett obekymrad om ord, bokstävlar, formuleringar och betydelser samt tolkningar.”
Och så gav jag upp. Det där går inte. Jag kan inte. Mitt skriftspråk ligger mig varmt om hjärtat, men ljusår från mitt talspråk. Centerledaren Olof Johansson har gått till historien som mannen som talade så att ingen begrep – men jag vill tro att han bara hade en obegriplig talskrivare. Som jag.
Nu ska jag fortsätta att förbereda mitt babbliga anförande. Har ni exempel på underligheter som ni har stött på, så mejla mig! (Eller skriv det i en kommentar, det går förstås lika bra!) Själv ska jag nu kontakta 31 företag som heter ”Björntjänster” och fråga om det är just det som de erbjuder.
Myspysläraren Per Waldvik i ”Lära för livet” från 1977.
Har ni läst om hur berömdheter, framstående vetenskapsmän, idrottsstjärnor och utåtriktade författare förlorar talförmågan när de kommer i närheten av USA:s president eller Storbritanniens drottning?
– Vasadu till presidenten? säger David Letterman nästan andäktigt till Steve Martin.
– Jag sa hej … svarar den annars kulsprutepratande Steve.
Nu har jag varken träffat presidenter eller drottningar, men blängt under lugg på Stellan Skarsgård i ett halvår när vi nästan varje morgon träffades på Slussens T-bana, suttit i Stellan Bengtssons knä, sett en känd, pank och arg skådespelare spritt näck i min egen lägenhet och påtvingat Hans Rosenfeldt min kåseribok med baktanken att han skulle falla om min hals (vilket är svårt när man är drygt två meter lång) och ge mig jobb på tv. Apropå tvåmetersmän, kastade jag mig förra året som en hungrig varg över Sten Feldreich och berättade för honom hur lång han var 1978.
Jag drabbas alltså inte av munhäfta vid möten med Lassie, utan snarare IQ-deficit. När jag i höstas såg Fredrik Lindström strosa runt i en stor mataffär, lät jag honom inte göra det ifred utan tog sats och nästan sprang de 30 meterna fram till honom och sträckte fram handen samtidigt som jag med ett Julia Robertsleende sa på lite för hög volym:
– Hej! Jag måste bara hälsa!
Fredrik Lindström tittade på mig och sa inget och sträckte inte fram handen. Jag sa heller inget utan sträckte bara väldigt envist fram min hand utan någon som helst tanke på eventuell bacillskräck från den långe mannen framför mig. (Ser ni temat här?) Ta min hand då, förbaskade karl! tänkte jag – tills han lydde.
– Hej! Jag heter Lotten Bergman och jag är också blond, blåögd, från Eskilstuna och gillar det svenska språket! Ja!
Här möttes jag av inget. Blott tystnad. Knappnålar hade förstås inte kunnat höras pga. den bedrövliga muzaken från överallt, men mitt påhopp var inte alls uppskattat. Och varför skulle det vara det? Jag hade kunnat börja i en helt annan ände och inlett med att diskutera våra respektive artiklar i senaste Språktidningen istället. Eller påpekat hur lång han var? Fortfarande leende, sa jag:
– Ja … det var bara det! Hejdå!
– Öh. Ok.
Äntligen. Han pratade. En liten stund senare fladdrade jag förbi honom såsom man fladdrar när man släpar på en kundvagn med mat för tvåtusen kronor och kunde inte hålla tyst den gången heller.
– Hejdå igen, Fredrik Lindström! sa jag.
Nu blir det lite komplicerat. Den 11 mars är jag nämligen på samma villkor som Fredrik Lindström inbjuden till ett evenemang där jag är ”Språkpolis och bloggare” och han är han.
Igår kväll följde jag med Tolvåringen till basketträningen. Jag har inget med just det laget att göra, utan skulle bara sitta vid sidan om planen och titta och i slutet av träningen berätta för alla killar att de på herrmatchen på söndag ska vara jourlag och hjälpa till med kaffeförsäljning. Jag satte mig på en av de där gymnastiksalsbänkarna som är alldeles för smala för normalrumpor och tänkte att här ska jag bara sitta stilla i 90 minuter och inte säga något.
Det höll i tre minuter. Sedan sprang jag in på planen.
– Kolla lägg en väska här så vet ni var ni ska vända. Nej, andra foten! Bra!
Tolvåringen tittade på mig och log. Jag tolkade det som att jag visserligen var en pinsam mamma, men att jag ju visste vad jag talade om. Och så satte jag mig på bänken och satt i flera minuter. Sedan var det kört igen.
– Ursäkta att jag stör (de andra två coacherna nickade), kolla här killar, när ni skjuter planka i – om ni skjuter från höger kan ni skruva bollen medsols så blir det nästan omöjligt att missa korgen! Och tvärtom: skruva bollen motsols när ni skjuter från vänster.
Tolvåringen tittade på mig igen och log. Detta gav mig sådan skjuts i basketmammasjälvförtroendet att jag resten av träningen sprang och visade finter, försteg, överspel och tjoade ”stanna inte förrän du har fått passningen” samt ”vinka adjö till bollen”. Hela tiden kollade jag med de ordinarie coacherna så att de inte hatade mig. Men de log de också. För att inte tala om mig … jag log så att jag måste ha sett ut som Julia Roberts. (Fast gulare borti hörnen.)
Leende basketspelare, dock inte tolvåringar.
Så var träningen hux flux slut, och jag samlade spelarna för att berätta om vad man gör när man är jourlag. Det var jourlag hit och jourlag dit, tills en av killarna räckte upp handen och bad mig byta namn på laget, han gillade inte att vara jourlag, sa han och skakade på huvudet. Han fortsatte bestämt:
– Jag … jag inte tycker om ordet. Jag inte vill vi ska heta hor-lag.
_________ Uppdatering
Vi vet inte alls hur det gick till, men nu ballar kommentatorsbåset ur helt och handlar om skidbindningar. Snacka om härlig förvirring.
Vart sjunde år drabbas jag av migrän. Hur kroppen kan känna att det har gått sju år sedan senast är ett underverk, men så är det. När jag vaknade i morse, tänkte jag:
– Men hjälp. Var jag på studentskiva igår?
Huvudvärken var som för små skor på bal. Som de små plastbitarna som tandläkarna stoppar in i munnen, fast bakom ögonen. Och den gjorde sig påmind som en lårkaka så fort jag blinkade. Eftersom jag inte alls var på baluns igår utan snarare helt i balans, spelandes basket (fick jag en hjärnskakning?), släpade jag mig ur sängen och meddelade omgivningen att jag inte bara lider av pine mouth och snorklegg samt heshet utan även huvudvärk som kräver tystnad och mörker.
Meeeen så intressant var det ju inte alls. Nu, två timmar senare, mår jag som en prinskorv och tänker städa ur källaren. Och svara på frågor här i bloggen. (Jobbar människan aldrig? Jodå, men januari är ingen vidare föreläsningsmånad.)
Det är ju alltid tillåtet att ställa (språk)frågor i kommentatorsbåset, men idag är det extra tillåtet. Jag har nämligen frågor till er också. Det är jättekul – när Suvihäromdagen bad om pluralformer på diverse hundar, svarade Luna helt sjävklart:
En terrier, flera terrarier.
En dalmatiner, flera dalmatinéer.
En papillon, flera papilotter.
En pomeranian, flera pomeranelider.
En chow chow, flera chow chow chow … (beroende på hur många de är).
Howdy Sailor (som har glömt hur man bloggar) går i bryderier när det gäller vissa termer som det inte finns svenska för. Ett kommunalt och ett idrottsbegrepp ska härmed med er hjälp få svenska namn:
Cultural planning är ”en metod om hur man använder kulturella resurser för en samordnad utveckling av städer, regioner och länder”. (Det är inte mina ord i definitionen.) Man kan av förklarliga skäl inte kalla det CP och kulturplanering stämmer inte ”eftersom cultural ju är ett adverb adjektiv”. (Alla som nu drabbades av grammatikaversion och termfobi kan ta det lugnt. Det blir inte fler svåra ord idag.)
”Vad i hela fridens namn har det med saken att göra? Det är ju ytterst vanligt att en tvåordig fras på engelska översätts med ett sammansatt ord på svenska. ”
Heja, heja! Och så föreslår hon ”kulturbaserad stads- och regionutveckling”. Som jag tycker funkar jättebra! (Slut på uppdateringen.)
Kanske kulturell planering eller samhällskulturplanering funkar bättre – men innan begreppet är etablerat fattar man ju ändå inte vad det innebär. Och förlåt, vad är egentligen en kulturell resurs? Handlar det inte bara om att städer, regioner och länder ska utvecklas, oavsett om det sker samordnat eller kulturellt? Alltså va, kommunpolitiker och deras påhitt.
Synchronized skating, som på ”svenska” kallas teamåkning och är konståkningens lagsport. (Teamåkning låter som en kick off-aktivitet eller bara samåkning till jobbet.) Skridskoförbundet har spolat (höhö) förslag som lagåkning (jättebra namn, väl?) och synkroniserad åkning – och lagkonståkning låter ju nästan som en juridisk undanmanöver.
Uppdatering: Olsson berättar att det heter ”synkronhoppning” när man teamhoppar på studsmatta.
Kom med förslag och frågor!
The Hockettes 1956 – världens första formationskonståkningslag.
