– Men Lisa, har du inte smakat på osten än? Den är alldeles underbar!
– Va? Men alltså, jag är väldigt van vid alldeles underbara ostar. Vi har det ofta hemma.
Kalla mig gärna kusinen från landet, men jag är fan inte van vid alldeles underbara ostar.
Det är gruyère och det är langres och allt måste ätas med hacka och spade och alls inte på salta kex och finncrisp som i min barndom. Och de är alldeles underbara.
Men hur underbara ostarna än är, så finns det fler njutbara ting. Gissa nu:
Ser ni ett antal ingredienser som passar till vaddå?
Lisa Förare Winbladh må vara en skicklig matskribent som lagar sjurättersmiddagar av blott en liten nöt, men dimensionera bunkar och skålar kan hon inte. Se här paniken när morotshögen sväller över alla bräddar:
Hjälp!
Men man kan ju inte prioritera mat och dryck hela dagarna. Mitt i dammsugningen inför gästernas ankomst, ringde min djefla man från bilen (aj-aj, fy-fy) och tjoade:
– Det finns ett träd som en bäver har gnagt på …
– Ja, jag vet, där vid bussv…
– Men nu har trädet fallit över bussvägen!
– Va? Nej! Vad kul! Jag måste dit!
– Jag tänkte att du kunde åka dit och …
– Jag måste åka dit!
– Du kan ju åka dit och fly…
– Jag åker dit! Jag flyttar på det!
– Ta med di…
Inte vet jag vad han tyckte att jag skulle ta med dig eftersom jag lade på. Jag skrek:
– ALLA BARN SOM ÄR HEMMA OCH INTE SOVER! TA PÅ SKORNA! HOPPA IN I BILEN! NUUUUUUU!
Jag hade kanske kunnat tänka ut en mindre skrämmande replik och kanske skrikit lite mindre brutalt, men Åttaåringen och Elvaåringen lydde i alla fall och trodde inte att det handlade om en brand/tornado/översvämning eller plötsligt dödsfall.
Så här såg det ut:
Det syns kanske inte, men trädet ligger över halva vägen.Bävern, han gnager på träd när vi smofsar i oss ostar.
Inser ni nu att vi har räddat hundratals liv och trafikstockningar? Att vi har gjort en samhällsinsats och är värda medaljer, pukor, trumpetstötar och fyrverkerier? Se här i filmsnutten hur vi kämpade — jag och Åttaåringen — medan Elvaåringen filmade:
Jag struntar i om ni är rojalister eller republikaner och huruvida ni bryr er om eller hatar kungliga bröllop eller bröllop över huvud taget. Jag satte på tv:n med en lunchmacka i handen och höll på att trilla rakt in skärmen när jag såg ett par beigerosa Musse Pigg-öron i kyrkan:
Musses öron ser ni precis i mitten av bilden.
Snabbt fick jag upp den allestädes närvarande stackars kameran som om den har en hjärna och ett medvetande nog inte mår så bra av alla konstiga syner. Jag satt precis som alla andra i London så här i en halvtimme:
Att min kamera är riktad mot en sketen tv-bild är en helt annan sak.
Tjejen med konstverket på skallen är tydligen ett av de två svarta fåren i den kungliga familjen – Charles’ lillebror Andrews dotter Beatrice.
Alla hade hatt i kyrkan. Men få såg ut så här.
(Ni ser att hon petar sig lite i näsan där? Det där runs in the family för när Charles klev in i kyrkan torkade han med handen av snoret från nästippen och ställde sig sedan och skakade hand med en farlig massa folk.)
Säga vad man vill om mode – så jättemedveten är jag inte även om det är intressant med estetik. Visserligen kan jag fastna i modetidningar från 1940-talet och dregla över en Rowellskatalog från 1971 – men dagens mode hänger jag inte med i eftersom jag bara är fast i jeans- och hoodieträsket.
Men tänk om alla började ha hatt! Med hattnålar! Tänk om man modebloggarna listade snygga hattar och jag varje år fick gå ut och köpa den där vårhatten som jag suktar så efter (som passar med den röda favorithoodien). Se bara så chic jag skulle kunna vara och hur intensivt jag skulle kunna suga på skalmarna:
Audrey Hepburn har fingrar, cigaretter och glasögon i munnen på väldigt många bilder.
Nu ska jag och plommonstopet gå på promenad. Tiddeldoo!
Idag, när Patrik Sjöberg ger ut sin bok och berättar om sina förfärliga år med övergrepp, vill jag ta honom i famn.
Kramas? Jag? Som inte ens är särskilt förtjust i kramar?
Men jag sa ju det. Andra bara fnyste:
– Pah, han röker ju.
– Hur tror han att han kan hoppa som dricker öl hela dagarna?
– Pffft, vad ska han med det där långa håret till?
Å ja ba:
– Tyst med er, Patrik Sjöberg är ok.
Han och Frank Andersson var kanske bråkigare, svårare, struligare och mer uppkäftiga än Ingemar Stenmark och J-O Waldner – men jag har alltid haft ett gott öga till truliga killar med idrottsambitioner.
Jag började ju inte träna basket på allvar förrän i 14–15-årsåldern, så jag hann inte ha så många konstiga coacher innan jag började coacha mig själv. (Ni förstår kanske nu att jag inte har lärt mig något nytt på bollfronten på 20 år? ”Finta höger, gå vänst… nej, det kan jag ju. Men skruva vänster från höger sida, så … ja, det har jag lärt mig, ja.”)
Jag i mitt nuvarande basketlag.
Det ska kanske tilläggas att ingen av mina tränare (som kallas coach på basketsvenska) någonsin har gått över gränsen på samma sätt som Patrik Sjöbergs Viljo Nousiainen gjorde. Mina coacher var knäppa på helt andra sätt:
En var alltid bakfull. Dessutom var han dålig på allt som hade med basket att göra.
En kom inte till träningarna för han sov. Alltid. Vi sprang hem till honom och kastade stenar på hans fönster och i bästa fall vaknade han och stapplade iväg till hallen och höll utmärkta träningar.
En kom alltid i tid och var perfekt på alla sätt och vis. Och slutade efter två månader eftersom en annan klubb värvade honom. (Hej Kurt Hansen.)
En var en komplett idiot som kunde kräva av en spelare att springa och köpa snus till honom efter en halv träning. Mig beordrade han en gång ut på planen som guard i en jämn match när det var två minuter kvar – fastän jag alltid har spelat center. Jag gjorde nästan självmål, foulade, orsakade bakåtspel och dubbeldribblade – och så var den matchen slut.
Ni ser att mina klagomål är petitesser i sammanhanget. (Jag har blandat kronologin och städerna huller om buller och inte nämnt alla tränare; det handlar om 1977–81 i Luleå, 1982–1984 i Täby, 1985–1990 i Lund. Sedan dess har jag tyvärr själv coachat de lag som jag har spelat i – och jag är alltså inte särskilt bra på att coacha.)
Men jag kan faktiskt hänga med halvvägs när det kommer till hur pedofilerna tänker. (Lugn nu, läs vidare så ska jag förklara.) Om jag ser en basketlirare med läcker basketrumpa som ler mot mig med enmetersaxlar (ja, rumpan liksom ler med sina breda axlar) och som sedan ta några snabba dribblingssteg ifrån mig mot korgen och dunkar bollen i korgen, ja då pirrar det till i magen.
För det är ju så läckert.
Men det handlar ju inte om jisses-jag-måste-göra-barn-med-den-där och jag vill verkligen inte se honom naken. Nej, jag njuter fullt av det jag ser och drar sedan ner rullgardinen eller järnridån, för jag har faktiskt annat att tänka på – t.ex. vad tusan gjorde jag av det där paketet med köttfärs som jag höll i nyss?
En gång såg jag en coach som under en träning hade bett några av sina 14-åriga adepter att göra en finurlig övning med school moves mot korgen. Men tre stycken hade han tydligen bett om något annat som såg ut som … massage ..? På honom? De knådade nämligen coachen där han halvlåg i hallen och sprang inte omkring som de andra i laget. Jag tog ett djupt andetag och gick fram till honom och sa att det såg väldigt, väldigt illa ut och att han som coach inte skulle vara sysslolös under träningarna. Inte vet jag om jag uppfattade situationen rätt, inte vet jag om jag påverkade någon, men jag vet att han inte längre coachar något lag.
Jag vill förstås tjoa ”sluta kladda, era dumma jävlar”, men det är ju lika effektivt som när Barnjournalens Bengt Fahlström med stirrande blick i tv-rutan sa till alla föräldrar att sluta slå sina barn. Alla de barn (som är som Patrik Sjöberg en gång var) ska få idrotta för att de vill idrotta, men normalt funtade coacher ska faktiskt också kunna krama och klappa om sina ”barn” utan att misstänkas för snusk. Än en gång säger jag som en tjatig papegoja att alla vuxna ska sluta fega och istället kommunicera, kommunicera och kommunicera. Med varandra, med barnen och med allt däremellan.
Apropå kommunikation. ”Hur brett har du hoppat?” kommer efter tre minuter. ”Är du med i facket?” kommer efter sex minuter.
Man kan dämpa sina fem sinnens fulla bruk genom att ganska diskret till exempel ploppa in hörlurar med musik (hörseln), stänka på tabasco på läbbig mat (smaken), ta en alvedon (känseln) eller bara blunda (synen). När det gäller lukten är det svårare att vara diskret, men snart stoppar jag in öronproppar i näsan.
Vi sitter på tåget och det är fullsmockat. För en liten stund sedan klev en kiss- och rökgubbe på och satte sig bakom mig. Jag tycker mig ana att det är landstingsbrallor som stinker och antar att det är den toviga koftan som är inrökt eftersom koftor i alla böcker är inrökta. Det är förstås så att han får lukta och att det är synd om honom eftersom han är en spillra av den människan han förmodligen en gång var.
Jag tar ett djupt andetag och tänker att jag vänjer mig.
Men så kliver ett gäng killar på. De är liksom kepskillar i 20-årsåldern – fast ingen av dem har keps. De pratar smattrande spanska och luktar mer svett än någonsin en baskethall efter femton matcher eller ett i tio år använt knäskydd av märket Vulcan. Tro mig, jag har känt en och annan svettlukt i mina dagar. Men aldrig något som liknar denna stank.
Jag tar ett djupt andetag och tänker att jag nog vänjer mig.
Och då kommer en parfymtant och sätter sig framför mig. Hon ser inte alls ut som en parfymtant gör i min fantasi utan som en helt vanlig tjejdam i 45-årsåldern. Och hon har hoppat i galen parfymtunna eller liksom Obelix i parfymgrytan. Det är en kväljande, stark parfym som går åt Old Spice-hållet.
Jag tar nu mitt sista djupa andetag och tänker att jag hellre vänjer mig vid tumskruvar eller felstavade ord. Kan man kanske hälla tabasco i näsan?
Uppdatering
Oj och hoppsan. En av de illaluktande killarna får nu en ringande rungande utskällning av tågvärden. Han ska kastas av för att han har ”gett avgång”. Tågvärden säger”du måste lära dig att veta hut” och ”kliv av tåget!” och killen svarar ”håll käften!”.
Om jag förstår rätt klev killen av tåget och var oförskämd mot människor som klev på, varefter han vinkade just den gest som betyder ”nu ska tåget avgå”. Någon som vet hur den gesten ser ut?
Uppdatering 2
Det händer saker: i Södertälje skulle resenärer mot Malmö tydligen kliva av och byta tåg. Men av någon anledning gjorde de inte det. I högtalaren får de nu veta att de ska byta sina biljetter och ta nästa tåg mot Malmö om två timmar. Å ja ba:
– Varför kom de inte av tåget?
Uppdatering 3
Vi kom iväg till slut – och killen fick åka med. Jag försökte spionera på Malmöresenärerna, men fann inget komprometterande. Mycket mystiskt.
Jajaja, jag har sagt det förut, men igår var det så tydligt igen när Stefan Sundström gästade ”Pluras kök”. När jag jobbade på Morgonskiftet (P4 Sörmland) intervjuade vi honom, och jag har hittat klippet – men lyssna bara om ni har gott om tid, inget annat att göra, tycker att en kvart kan slösas bort på ingenting och inte förväntar er annan action än att jag pratarväldigtfortsåattordensnubbarövervarann.
[Edit: klippet verkar inte funka längre. Ah well.]
Det första jag sa till Stefan Sundström (fast inte i sändning) var förstås:
– Men oj vad du är lik Catweazle!
Det hade han inte alls något emot – han poserade snällt som på bilden ovan. Sedan berättade han om någon i bandet som som spelar på sitt ”organ” och att han själv egentligen är från Dalarna, varefter han sjöng en stump på dalmål. (Just det kommer efter nio minuter i klippet ovan.)
Catweazle var alltså en brittisk tv-serie som jag såg i kanske sex–sjuårsåldern. Men vi som såg den, kan inte på några villkor glömma eftersom det var fantastiskt, underbart, sagolikt och ljuvligt. Det handlade ju om tidsresor!
Serien gick ut på att den komplett misslyckade trollkarlen Catweazle från 1000-talet för en gångs skull lyckas med en trollformel, men han råkar istället för att fly från några soldater geografiskt, fly i tiden – till 1969. Och väl där tror han att allt som är modernt är resultat av trollerier. Telefonen kallar han ”telling bone” och glödlampor ”electrickery”.
Vi som gillade (gillar) Catweazle var (är) inte ensamma: Beatlesgrabbarna gjorde det också, så det så. (Lång intervju med skådespelaren Geoffrey Bayldon finns här, där Geoffrey berättar att Paul McCartney till och med skrev till honom.)
Och så tar vi för allmänbildningens eller nostalgins skull en liten filmsnutt där flygplan av Catweazle beskrivs som ”… in the sky, great fishes with wings … roaring …”.
När man läser om författare eller konstnärer eller för den delen fiktiva figurer i romaner, går de alltid genom en period där pengarna tar slut, den onde fabrikören är elakare än någonsin och fotsvampen vandrar uppåt. Det är en prövning som de går stärkta ur. Och så ärver de en okänd faster eller blir upptäckta av en modellagentur.
Jag behöver fler jobb, vilket inte borde vara så svårt egentligen eftersom jag kan skriva, redigera och framför allt föreläsa om språk, retorik och presentationsteknik. Men jag är bedrövlig på marknadsföring och reklam.
Uppträda i pyjamas? Javisst, inga problem!
Helst skulle jag vilja anlitas av Sveriges alla skolor för att berätta hur man bättre skriver informativa lappar till stressade föräldrar eller åka runt och tala om för Sveriges alla power point-missbrukare hur de egentligen skulle kunna lägga upp sina presentationer.
Strippa på scen? Javisst, inga problem!
Men ålrajt, jag nöjer mig med en föreläsning här och där. Har ni några tips på företag eller andra institutioner som skulle kunna tänka sig att lyssna i en halv- eller heldag? Eller en timme eller en vecka? Hääär finns exempel på hur föreläsningarna kan se ut.
Har jag använt mig av bloggläsarna förut? Självklart!
För att ni inte ska tvivla, kommer nu kursutvärderingsröster som mina rådgivare tycker att jag ska lägga ut här och nu:
Jag tycker Lotten är kanonbra, rolig att lyssna på, enkel. En sådan lärare skall alla elever ha, man lär sig mera då.
Stimulerande och gav många tips! Frisk fläkt!
Viktigt ämne som berör alla. Presentation med mycket energi och humor.
Mycket bra brinner för sitt ämne och behärskar det fullt.
Otroligt inspirerande, underhållande och intressant. Hade velat ha dubbelt så mycket tid med henne!
Hon räddade hela kursen!
Underbart! Människor som älskar det de gör är alltid intressanta att lyssna till, och Lotten var precis sådan.
Oerhört inspirerande som föreläsare. Skulle haft mer tid!
Otroligt trevligt och roligt framförande
Tänk att ingen någonsin skriver att jag är metodisk och systematisk. Hm.
Jaså ni vill ha en helt vanlig föreläsning? Ok!I brist på pyjamas och stripp kan man anordna snubbelfällor som piggar upp.
Mejla mig om ni vill. Eller gå in i kommentatorsbåset och berätta om tiden när ni levde på vatten och bröd – för att en liten stund senare ramla över en kittel med guld vid regnbågens slut.
Svenska Akademiens framdukade mötesbord för de aderton. Som väl är sexton.
Jag tänkte att jag, som alltid snubblar och faller och tappar balansen när jag tänker med öppen mun och stirrande ögon, kanske kunde råka falla med rumpan ner mot sittdynan där. Och provsitta. Bara lite?
Sedan drogs jag som av en bokstavsmagnet mot ständige sekreterarens plats.
Tänk att jag inte ens tänkte tanken att slå hammaren i mitt eget huvud.
Kanske kunde jag råka skriva något på papperet under det översta? tänkte jag. Men så blev jag distraherad av fjäderpennan där på bordet – som dock stod i ett tomt bläckhorn. Precis när jag skulle ta en bild av tomheten lade en f.d. ständig sekreterare sin hand på min axel och sa:
– Du tar väl inga bilder på listor och dokument?
– Hiiihihihihih hoooohoooo, fnitter och fniss, tihi, jaaaaaaag tar aldrig bilder på annat än mögliga hotellrum! svarade jag – alldeles för snabbt.
Men vi kanske ska ta det från början nu när jag har fångat ert eventuella intresse? Sa jag något dumt till någon? Föll jag i armarna på någon? Slog jag näven i bordet och protesterade mot något? Eller var jag bara en stillsam mespropp utan stuns? (Nej, det är inget fel på mesproppar. Med eller utan stuns.)
Orsaken till gårdagens sammankomst var att jag är med i juryn för Vetenskapsfestivalens Skoltävling om nya ord. Nej, jag vet att nya, användbara ord sällan uppstår på begäran eller när de vinner priser – men det är ju jättekul att tänka ”vilka ord saknas?” och sedan komma på nya bokstavskombinationer. Fissla t.ex.!
Först kom jag för tidigt och irrade runt i Akademiens trappor så mycket jag kunde. Så trasslade jag in mig på expeditionen där jag skrämde livet ur en kvinna som inte visste vad jag talade om för möte.
– När?
– Nu klockan 12, vänta ska jag ko…
– Var?
– Här, det står Börshu…
– Med vem?
– Lennart Hellsing, Sture Allén och …
– Idag?
– Ja …
– Nej!
– Jo …
– Men jag begriper inte. Fast … Aha! Ni ska vara i källaren! Förlåt, jag ser ju här att det är … ja, källaren. Förlåt. Palmstedtsalen. Förlåt.
Jag höll sedan på att bosätta mig i denna expedition eftersom väggarna var fyllda av gamla, ljuvliga arkivkataloger – alla böcker som finns i hyllorna är förstås katalogiserade och alla nobelpristagares böcker finns på plats.
Detta är inte en dator.Jag fick öppna en låda och bläddra bland korten!
Men jag slet mig till slut från de fina, handskrivna katalogkorten. En liten stund senare hittade jag mitt sällskap ute på Stortorget: Katarina Schück, Anton Romanus, Ola Karlsson, Sture Allén och Lennart Hellsing.
Först åt vi strömmingslunch. Här ses framför allt min anteckningsbok, där jag skrev upp nyordet ”trickla”. (Samt toapapper och koriander, för det behöver jag handla.)
Apropå anteckningsböcker, så är har jag ju en sådan där som man ”ska ha”. Fast utan fin stämpel. Uppdatering: Sigill, inte simpel stämpel.
Nu ber jag om ursäkt för mitt ständiga oooande och aaahaande, men jag är lättimponerad när det gäller t.ex. coola bokhyllor, klirr-klickande kristallkronor, snygga benmuskler och långa sammetsgardiner. (En av de fyra uppräknade parametrarna ska kanske bort ur just detta resonemang.)
I den här korridoren finns porträtt och böcker en masse. Sture försökte få oss att gå med raska steg framåt medan han berättade om allt. Men vi kom på efterkälken eftersom vi granskade allt.
Den där korridoren på bilden hade en specialgjord matta med akademi-emblemet exakt 18 gånger. Och apropå 18, så fanns det exakt så många brevlådor i korridoren. Inte sådär pråliga, mer som tjänstemannagråa kostymer.
Men se, herr Engdahls lucka är uppbruten. (Det var inte jag!)
Det är böcker i alla rum och i alla vrår och i alla korridorer – och naturligtvis en läsesal. Med de där fina bokhyllestegarna. Senaste bandet av SAOB drog jag kvickt ut ur hyllan för att få läsa lite om dess första uppslagsord: ”tok”.
På bordet ligger nya böcker med tidningarnas recensioner instoppade. Javisst, jag tog en närbild också. Jaså, vill ni veta vilka böcker som man tydligen ska läsa? Mjaaa …
Börssalen – där Vargas Llosa i december 2010 höll sitt timslånga tal och fick alla att gråta när han berättade att han älskade sin fru – var länge Stockholms enda stora lokal som hade resurser att värmas upp vintertid. En av kakelugnarna:
Ni ser spegeln? Likadana speglar, fast måttanpassade, finns att täcka alla fönster! De står på vinden och är jättetunga, sa Sture.
Orsaken till att Svenska Akademien faktiskt huserar just här, beror på en donation. Ur Nordisk Familjebok:
Den största donation Akademien emottagit var den af fröken Magna Sunnerdahl 1913 till förfogande ställda summan af närmare l mill. kr., hvarigenom afsågs, att Akademien skulle kunna förvärfva som sin egendom och i arkitektoniskt oförändradt skick bevara Stockholms börshas börshus. Akadademien hade nämligen funnit sig föranlåten att afyttra det Beskowska huset, som vid undersökning visat sig i hög grad behöfva ombyggnad. Något köp af Börsen ville emellertid ej stadsmyndigheterna medge; för 600,000 kr., hvaraf 500,000 voro gåfvomedel af fröken Sunnerdahl, upplät Stockholms stad åt Akademien Börshusets öfre våning och Stora börssalen för all framtid.
Men jag blir bekymrad över kandelabrarna, som ser sköra ut.
Jamen se, en ståltråd är så arrangerad att mittendelen inte ska trilla av.Här äger alltså högtidssammankomsterna rum – efter ommöblering förstås.
Börssalen var faktiskt bland det mäktigaste jag har sett. Här hålls årsavslutningen för ledamöterna med ett högtidligt, offentligt möte den 20 december klockan 17:00.
Det här är Börssalen 1922. Men vilka är de? Vad är det för sammankomst?
Sture Allén förde oss milt vidare mot en av de minsta hissarna jag har sett – som var den enda vägen ner i källaren. Vi fick åka tre och tre med hjälp av en specialnyckel, men lyckades bara ta oss ner, inte ut ur hissen.
– Man måste vänta i ett par sekunder innan dörren öppnas, förklarade Sture och hann knappt vända sig mot dörren innan hissen for upp till andra våningen igen.
Sture Allén, jag och Anton Romanus åker här ner i källaren för tredje gången.
Så hade vi till slut vårt möte och sållade bland ett 30-tal olika nyord (som från början var 700). Tyvärr och naturligtvis är resultatet och resonemanget hemligt till prisutdelningen den 11 maj. Men jag berättade förstås för alla om fissla – alltså ”ta-leken” med snöre som Översättarhelena namngav.
– Snörlek? Ni vet? sa jag. Fissla ska det ju heta! Snöre … på franska … ni vet väl vad jag menar ..?
– Och dom som håller på med det är förstås snördar, sa Lennart Hellsing stillsamt.
Runt oss fanns dyrbara böcker bakom lås och bom.
Efter mötet klättrade jag omkring i branta trappor i kulvertliknande gångar med Lennart Hellsing och Språkrådets Ola Karlsson. Endast i Gamla Stans underjordiska gångar stöter man på dubbla dörrlås från olika sekel:
Har vi någon låsnörd här? Hur gammalt är det nedre?
Och endast i Svenska Akademiens källargångar trillar man över en sådan här låda:
Åh! Anteckningsböcker! Säkert sådana med stämplar!
Ni kommer väl ihåg mina raggningsrepliker häromdagen? Jag får lägga ännu en till samlingarna, tror jag. För det första jag hasplade ur mig till Sture Allén var:
– Ja, vi träffades ju för 23 år sedan. Eh, Nationalencyklopedin. Men jag ser på din blick att jag inte gjorde något vidare intryck, nähej.
Tack, Sture, för att du bara skrattade åt mig och min stora fot i munnen.
(Stilövning är alltså ungefär det som sker på min Julkalender: man tar en genre eller en författare eller en text och bakar om till något annat. Sedan känner man sig rätt nöjd och har förmodligen lärt sig något på kuppen, men själva genren ”stilövningar” är inte en lukrativ bransch.)
Så här låter ”Ekorrn satt i granen” ju i Alice Tegnérs version från 1892:
Ekorrn satt i granen
skulle skala kottar
fick han höra barnen
då fick han så bråttom
hoppa han på tallegren
stötte han sitt lilla ben
och den långa, ludna svansen.
Men in på scenen kliver nu Anders Bek, som i mina ögon har gjort ett alldeles fantastiskt arbete. När? Ptja, det kanske är tio år sedan? Jag brukar (med Anders’ tillstånd) ta fram några när mina föreläsningar går i stå för att det är för varmt i lokalen eller annat som jag inte rår på och jag just då inte har lust att strippa eller hjula för att pigga upp. Några exempel:
1. Videotrailer
– De kom oväntat.
– De drev honom från hans hem.
– De försökte knäcka honom.
– De kommer att ångra sig.
Squirrel – kotthämnaren!
Med Drew Barrymore som barnet och Bruce Willis som John McSquirrel. Kevin Costner är Tallegren.
4. Metatetisk omkastning med interversion
Rekonn satt i garnen, skulle slaka tokkar
Hickan föra banren, hå dick fan så bårtom
Popha fan hån traggelren, töttes san hitt billa len
doch en vånga sluna dansen.
9. Norrland
N’Lillekorre satt oppa storgammgran å sku skala nå småkottar. När n’Lillekorre hörde småongana fick’n sä brått att’n hoppa oppa långtallgren å hä bar sä int’ bätter än att’n stött i lellskank’n å långhårschvans’n nå så guu fördömdat. Å när’n kika närmre såg’n ju att jo, no’ hade den gått av. Huvva!
12. Dröm
Jag drömde att jag var hungrig, men avbröts av röster. Av någon anledning kände jag mig hotad. Jag tog ett språng ut i luften, men tappade kontrollen och föll.
26. Alfabetet
Angående benet: Censurerar diktaren ekorrens fallskador? Gjordes han invalidiserad? Jag kan lugna många nervösa oroliga personer: Queens ricinolja ska träna upp vävnaderna. William Xerxes, yrkesutbildad zenmästare, återställer äntligen ödeläggelsen.
27. Radannons
Större parti granfrö bytes mot rullstol.
39. Stream of consciousness
Ekorrn ekorrn sitter i granen i grannen i grenen i Grenoble han sitter i sitterisitterisatterisutta sutta mutta kutta granen grannen en grann gran Skulle skala flå riva klösa lemlästa lemmellästa nästa lämmel lemmar organ organist organism ism ismo ismo jukkapekka Kottar kottar småbarn ungar snor dagis blöta vantar hejsan hoppsan Hoppa han från tallegren svindel snurra runt runt stötte sitt lilla ben sitt lilla ben sitt förkrympta ben sitt äckliga lilla ruttna ben slog han stötte malde malde ner i e en mortel mortel mord rotel moderrot rotmos och den långa långa long and winding road roadmovie långa road långa ludna ludna ludo ludo lupo lupen anlupen anfrätt syra fräta fräta fräsa steka fläsk steka Svansen svansa svassa vassa vässa pennor.
Ja, ni förstår nu. (Att det finns siffror framför beror på att antalet stilövningar på Ekkorsajten nu är uppe i över 200.)
När det gäller just ”Ekorrn satt i granen” undrar jag om jag egentligen får skriva så här. Eller sjunga den var som helst. Eller om Anders Bek kanske måste slängas i de djupa fängelsehålorna eftersom originaltexten och musiken fortfarande ägs av Time Warner och är upphovsrättsskyddad till och med 2013 …
Förresten – när jag nu är inne på att berömma helt främmande karlar, kan ni läsa på Peter Olaussons faktoidsajt om just Ekorrn och att vi ju brukar sjunga ”hoppa han från tallegren”, vilket skapar oro i leden. (Man kan ju inte hoppa från tallen när man sitter i granen; det är ju som att spela basket med en handboll eller äta kalops med sugrör.)
Jag har verkligen örnkoll. Idag var jag hos optikern för att kolla om jag ska ha pincené, monokel eller förstoringsglas. Det visade sig att jag är halvblind på 10 cm avstånd men att den samlade optikerskaran aldrig någonsin förut hade uppmätt synfelet på stora avstånd till 0,0.
Men nu är det en annan örnkoll jag vill dela med mig av. Det är nämligen så att alla tidningar har gått i spinn över skolsituationen: skolan säljer med braskande rubriker samtidigt som själv yrket är av lågstatusvariant samtidigt som alla föräldrar ju skickar iväg sina barn till alla dessa institutioner varje dag. Igår pratade jag med några av alla mina kompisar som är lärare, och de hade ingen örnkoll alls. Någon hade hört talas om skolan som var så dålig i Sköldinge ..? Skävling..? Skövling..? En annan hade hört talas om den där braiga skolan i Umeå. Som en annan lärare sa var skitkass.
Därför som service till alla som jobbar som lärare eller känner en lärare eller lämnar sina barn till en lärare eller som har varit lärare (och nu har jag väl ringat in 90 % av Sveriges befolkning) kommer här och nu en länklista som hjälp: Lottens lathund kan vi ju kalla den eftersom jag gillar allitterationer.
Det finns andra sammanställningar av länkar, men det här är mitt val — måhända inte alldeles objektivt eller fullständigt. Men intressant.
Journalisten Maciej Zaremba (polack som kom till Sverige som 18-åring och är gift med Agneta Pleijel, vilket är sådant där typiskt trams som fastnar i mitt huvud istället för kungalängder och landskapsblommor) har skrivit ett gäng artiklar på skolämnet i DN:
Artiklarna har många kommentarer och många bloggar länkar till dem. Alla är inte odelat positiva och jag är inte människa att bedöma om allt som skrivs är sant. Men jag känner igen mig. (Den nuvarande Nittonåringen blev som tolvåring nedslagen inne i klassrummet när läraren gick ut för att hon inte orkade vara kvar. Min son fick skulden och ombads att be om ursäkt eftersom han ”var för glad”, vilket tydligen irriterade mobbarna.)
I dagarna har Aftonbladet lanserat Skolraset — en undersökande artikelserie som kallas ”gräv” av oklara orsaker. Om något ska ”grävas fram” ska det väl vara dolt och jag vet inget som diskuteras så öppet som just skolan. Hur som helst blev jag nyfiken på Skolraset, som i någon slags programförklaring skriver så här:
Jag vet inte i vilken tidsålder det var. Vet ni? Vilket eller vilka år gäller detta? Skolraset inbjuder till kommentarer och frågor – men denna fråga har jag inte fått svar på. Uppdatering: Sajten bytte 13/4 namn till Skolgranskning. Slut på uppdatering.
Som en reaktion uppstod igår Skollyftet efter idésprutning på Twitter. Där vill man ”sätta ord på, och lyfta fram, det som är positivt i skolan” och ”vara en inspirationsplats för förskollärare, fritidspedagoger, lärare, rektorer och andra skolintresserade”. Kanske är jag dum, men det låter väl bra? Men Skolraset/Skolgranskning ifrågasätter agendan genom att påpeka att en av Skollyftets initiativtagare är anställd av ett friskoleföretag.
Är då friskolor av naturen onda? Nej.
Är då alla kommunala skolor av naturen onda? Nej.
Finns det dåliga friskolor? Javisst.
Finns det dåliga kommunala skolor? Javisst.
Nu har jag serverat er grundplåten till vidare studier, för precis som små barn som går i skolan vill vi ju lära oss mer, mer, mer och mer. Vi vill följa länkar in i evigheten och läsa på skärmen till klockan blir 02 trots att vi måste gå upp klockan 06. Läs Britta Svenssons minnen från skolan och fundera över detta citat:
”Smarta elever måste få välja själva om de vill lägga tolv år av sitt liv på att vara till för andra och sätta sin egen utveckling i bakgrunden.”
Två ord står i fokus under diskussionerna: ”flumskolan” och ”katederundervisning”. Problemet är bara att orden är så svåra att tolka – vi lägger in våra egna värderingar och definitioner och då blir diskussionerna outhärdliga och fulla av både flum och pekpinnar. Som en perfekt avslutning lutar vi oss nu mot Tage Danielsson igen. Ur Grallimatik, 1966:
”Nu är det klart att det är mest praktiskt att vi använder orden i den betydelse som vi har kommit överens om. Det blir så besvärligt annars, och man kan lätt bli missförstådd. Å andra sidan är naturligtvis ingen tvungen att använda alla ord i överenskommen betydelse — särskilt som ju varken du eller jag har fått vara med och bestämma från början att limpa ska heta limpa och krasse krasse. Du och jag kan ju till exempel komma överens om att kalla en tur- och returbiljett Stockholm—Malmö för en åtsittande aftonklänning med svarta tofsar. Men jag lovar dig att vi får ett helvete i biljettluckan på Centralen.”
Ni stackare som struntar i skoldebatten ska förstås inte gå lottlösa ur detta inlägg.
Vaaaad sjunger Gunwer Berggqvist efter ca 40 sekunder?
Alla tjatar på mig och berättar hur man blir en ny människa om man påtar i trädgården. En ros här, en lök där, en finskuren gräskant där. Och så visar de hur de har bränt sig på näsan redan i april och hur ont de har i ryggen och vilken träningsvärk man får i armarna. AV ATT PÅTA I TRÄDGÅRDEN?
Låt mig och min trädgård nu vara ifred så ska jag inte tvinga er att spela basket, twittra, skaffa konto på Facebook och eget företag när ni ändå håller på. (Jag ser att jag redan för elva år sedan kände likadant i kåseriet ”Saven stiger” – och tänk att jag och grannskapet har överlevt ändå.)
Men jag är inte den som är den. Nu outar jag mig och min trädgård i projektet:
Plåta i trädgården!
Ser ni att det här är en av mina favoritpjäser av Ionesco? ”Hrnf. Jag litar bara på veterinärer. Hrnf.”Att pynta sin trädgård är ett kapitel för sig och kan göras på många sätt.Min djefla man har ett sedan tio år pågående stupränneprojekt. Det går sådär.Hett tips: cyklar utan sadel blir inte stulna ens om de är olåsta.Vi är inte säkra, men vi tror att det är en triffid.Lilla Dino har bosatt sig i ett trasigt tefat.Tut! Tut! Flytta på dig! Tuuut! (Babar tror att det i vinden fladdrande, trasiga studsmatteskyddet är en orm.)Apropå det, se hur ormen så klatschigt matchar pulkan i bakgrunden.Godzilla sjunger en serenad till fåglarna. ”Tjo vad det var livat …”Men så fint jag har fångat både jul och nyår på en och samma bild!Stackarn. En King Kong-wannabe på äventyr.Har mina barn sett ”Nybyggarna”?
Ehum, finns det i krokarna någon landskapsarkitekt som behöver öva på hopplösa projekt? Eller något tv-program som heter ”Swedish Garden Makeover”? Jag är den förste att erkänna att det här inte ser bra ut. (Fast snart blir det ju insynsskyddande blad på våra tremetershäckar, så det kanske är OK ändå?)
