Förra måndagen blev jag i all hast inkallad till ”Nordegren i P1” för att agera språkpolis. Och onsdagen som följde. Samt nu i måndags igen.
Vips, kändes det som om jag aldrig hade gjort annat än att språkpolisa i radio. Rassel, sa det i mejlen och nu skriver jag till okända, nyfunna brevkompisar (endast män) om språk. Och klonk, sa det på Facebook där jag plötsligt blev kontaktad av mina gamla klasskompisar. (Ganska många: jag har gått i sju olika klasser.) Kort sagt: det är jättekul! Det känns som om jag har pratat i P1 halva livet och ändå är det bara ett inhopp på en dryg månad det handlar om. Förmodligen kommer jag att drabbas av uppmärksamhetsabstinens och börja ansöka till Big Brother och Idol.
– Hej Lotten, säger Idoljuryn.
– Hhhhh… ee… iiij, svarar jag med klädsam blygsel påklistrad.
– Vad ska du göra då? säger Idoljuryn och antecknar ”för gammal”, ”konstig frisyr” och ”fula jeans” i sina papper.
– Jag ska rabbla skrivregler! Samtidigt som jag strippar! Och steppar! Uppåner!
Men hur är det då i P1? För det första är det ju fullt av intervjuoffer. I måndags var det Roxette och en step-aerobics-instruktör samt Marie-Louise Ekman. Den inte helt naturliga blandningen beror på att P4 Extra med Lotta Bromé håller till i studion alldeles intill.
Plåt-Niklas? Nej, Marie-Louise Ekman i silvermålad läderkostym.Intervjuoffret Marie-Louise Ekman, bisittaren Dilsa Demirbag Sten och programledaren Thomas Nordegren i studion.Är det kanoter? Är det Frankensteins monsters skor? Nej, det är Nordegren-skor!Och språkpolisen som tar på sig den allvarliga minen för att kunna säga barein fastän det ska stavas Bahrain.
Idag är jag dock P1-ledig. Ska jag lägga mig ner och gråta? Förbanna mitt öde som varande skrotad? Ringa in och sabotera? Nej, jag ska sätta mig i sängen och skriva om varför nederländska heter nederländska och inte holländska och att England är en sak, men att det var annorlunda före 1707 samt att landet Ryssland kanske inte finns. Vips, blev jag avvand och nedtagen på jorden.
Uppdatering:
Varför är det en ”platta” framför micken? Vad heter det på fonetiska när man ska formulera P? Vad har meänkieli med allt att göra? Följ den spännande diskussionen i kommentatorsbåset, där vi alls inte utreder namnet på Muammar al-Khadaffi [qað:a:´fi] eller Qadhdhafi eller Gaddafi eller Kadafi eller rent av Mu˙ammar al-Qadhdhāfī. Gah!
För tusen år sedan skrev jag ett studentikost kåseri som publicerades i den fantastiska publikationen Pålsjö Ängsblad. Det var teknologernas i Lund tidning, där jag under pseudonymen ”Thalia” skrev om livets vedermödor precis som nu. Ett av de bättre hette precis som ovan ”Tågtrubbel”. Som jag minns det handlade det om nymodigheten i att man skulle trycka på knappar för att öppna dörrarna och att jag tappade bort min biljett för att sedan hitta den – använd som begagnat tuggummipapper. (Hm. Det där var inte alldeles lätt att beskriva i ett ord: jag hade alltså spottat ut mitt tuggummi i den nyköpta biljetten.)
Idag skulle jag efter ännu ett inhopp i Nordegren i P1 (strax efter Marie-Louise Ekman och i studion bredvid Roxette) åka hem med tåget 16:55, och äntligen skedde det som jag bara hade hört talas om! Hurra! Även jag vet nu hur det känns när det knastrar till i högtalaren och en vän röst säger:
De luttrade hade redan när Göteborgståget rullade in på vårt spår börjat dra sig mot den närmaste av två möjliga flaskhalsar som är dimensionerade för persontrafiken runt kanske 1922. (Stationshuset invigdes 1871.) Jag och mitt ressällskap fnittrade och flöt med. Fnittret kom sig av alla passagerares tålamod: ilsket, men inte förvånat. Jag filmade lite:
För er som inte har varit på Centralen på ett tag: alla nedgångar är inte kvar.
Den här direkt till spår 10 är puts väck. (Bilden tog jag 2007.)
Vid spårbyte gäller det att ta sig genom den ena flaskhalsen efter den andra.
Ni förstår att på bilden ovan motsvarar ett rött streck ungefär 150 människor. Och så förstår ni att ritningen är schematisk? Bra. De där rulltrapporna är förresten nya, blanka och vackra. Men de hjälper endast när man ska mot tåget som går till Arlanda eller när man är sugen på en hamburgare.
De som måste ta hiss vid spårbyte, måste förstås ta hiss – och jag säger bara det:
smal perrong + stress + is och snö + packning + eventuella barn + kryckor = omöjlig ekvation
Nu hade jag ju varken kryckor eller barn och knappt packning med mig, så allt gick bra. Orsaken till förseningen och spårbytet var inte som vanligt signalfel, älgar, väder, bromsar, dörrar eller nedfallna ledningar utan att lokföraren hade låst in sina nycklar i hytten.
Men här kommer en spaaaaaning inför framtiden:
inom ett år kommer Sverige att skriva under ett jättelösningskontrakt med Ryssland
inom två år kommer ryska rallare med is i mustascherna och jättemaskiner att lägga järnvägsspår liksom konfetti sprutar ur melodifestivalkanonerna
inom fem år kommer vi att på vintrarna susa fram i ryska vintertåg utan problem och plöja ner älgar under tågen som inte ens rycker på axlarna eller får en buckla.
Varför tror jag det? För att på samma sätt som att vi nordbor inte kan gå i pimpinetta, franska skor, kan vi fortsätta köpa in franska tåg som är hållbara endast i juli. Pengarna då? säger ni förstås – Lotten du måste tänka på finansieringen! Äh, det måste jag inte alls, för det finns det andra som gör.
Och här ligger jag i Carl Larssons säng i Sundborn. Imorrn ska jag lägga mig i den säng som Selma Lagerlöf låg i med Sophie Elkan.
(Ni vet, ibland behöver man inte säga mer, trots att man egentligen vill.)
Strax ska vi med historiens vingslag flaxande runt öronen äta pizza.Karin Larssons fåtölj där i mitten. Som snickaren levererade i skydd av mörkret eftersom den var så jävla ful.En himla massa tavlor.
Christan Olsson hoppade tresteg som nästan ingen annan och tappade därför motivationen. Man kan nämligen ha kul om man bara är bäst och inte har någon som hotar. Mitt i Stefan Holm-yran bestämde han sig då för att satsa på höjdhopp för att få tillbaka lusten. Och så blev han skadad, skadad, skadad och skadad och hoppade av och hoppade kort och hoppade på än det ena, än det andra. Men sällan över 17 meter.
Carolina Klüft var så överlägsen i sjukamp att hon också tappade motivationen och beslutade sig för att ta ett mellanår – eller om det var en paus – och bara satsa fullt ut på tresteg. Och lite längdhopp. Det gick inge vidare och vips, hade hon tusen och en skador och rehabiliteringstränar tillsammans med stackars systrarna Kallur som står i tunnor fyllda med is för att det ska visst bli bra då.
Anja Pärson slog halvt ihjäl sig i en störtloppsbacke en dag 2010, men reste sig upp och borstade av snön och tog en OS-medalj dagen efter. Hon hade så ont att hon skrek i svängarna, men va fan.
Peter Forsberg var en gigant på isen. Han spelade emellanåt hockey med dribblingar och slalomskär mellan motståndarna, men alltsomoftast låg han utsmetad mot plexiglaset som en smälld fluga: det enda sättet att stoppa Foppa.
Toppidrottsatleter har i allmänhet egen stjärnglans och behöver inte extra krydda som en egen slogan eller värdegrund som företag och kommuner anser sig tvungna att formulera. Men tänk om de hade sloganer? (Man får säga slogans, men jag är ju en stelbent och rigid språkpolis numera.) Hur hade det låtit då? Ni ser säkert att jag här ovan har stoppat in tänkbar inspiration.
Fantisera i kommentatorsbåset! Ta gärna med andra – Ulrika Knape, Ulf Samuelsson, Tina Thörner och Olof Mellberg? (Eller så lägger ni ut texten om ömtåliga kontra tåliga atleter. Och håller med om att basketspelarna alltid är bäst och smartast.)
Ni ser hur återhållsam jag är i rubriken? Well, det är bara en luring. Det är en chimär och ett understatement för egentligen vill jag skrika:
HERREGUD-DU-MIN-SKAPARE VILKEN JÄVLA GREJ!
Men det är helt självklart egentligen. Där sitter de på Svenska Filminstitutet och Kungliga biblioteket och har hand om filmer, filmer och åter en och annan film. (Den första filmen som de har, gjordes 1897 och var 20 sekunder lång och den ska vi verkligen inte titta på idag för den heter Konungens av Siam landstigning vid Logårdstrappan och är förmodligen bara intressant på samma sätt som Konungens av Danmark bröstkarameller.) Naturligtvis måste de förr eller senare lägga ut rubbet till oss nostalgiker!
(Uppdateringsparentes: Jodå, kommentatorsbåset bryr sig visst om konugen av Siam. Här finns filmen.)
Och det är nu det blir besvärligt. För jag vill ju bädda in filmerna här i bloggen. Jag vill stryka dem och lakanen medhårs och rätta till kudden och se till att överlakanet med monogram och allt annat ligger rätt så att filmen ligger bekvämt inbäddad och sebar.
But nooooo. (Det är sånt man säger med lätt amerikansk brytning när man anser att något är fel.) Man kan bara länka till den. Man kan göra en helsickes massa andra saker än att bädda in den, förstås:
Men det är ju inte det jag vill! Jag vill lägga upp filmen här!
Anywhooo. (Det är sånt man säger med lätt amerikansk brytning när man inser sina begränsningar.)
Den filmsnutt som jag såg idag var inte precis en snutt. För det är en halvtimme av ert liv som ni aldrig får tillbaka. Men om ni låter bli att knyta skosnörena, duscha två gånger, bre smör på mackan och läsa onödiga Facebookstatusar som inte handlar om hotellmögel och basket, så har ni tid.
För det här handlar om Expressen och Dagens Nyheter och hur de jobbade 1975 för att få fram tidningar till hela landet varje dag. Dåförtiden räknade man upplagan – alltså antalet papperstidningar – och kunde stoltsera med 800 000 per dag. Jag måste nästan upprepa eftersom det är så mycket … men bara nästan. Eller jo: 800 000 ex. Upprepar mig gör jag ju ofta ändå. (Hotellmögel och basket! Hotellmögel och basket!) Dagens upplaga vad gäller Expressens papperstidning är av förståeliga skäl mindre. En väldigt bra dag når den 300 000 – men nu räknar man istället antalet läsare och kan vråla ”enkommaåtta miljoner!”. Well. (Det är sånt man säger med lätt amerikansk brytning när man tycker att alla ska förstå vad man menar.)
Här kommer nu länken till filmen som jag tycker att ni ska se. Men nåde er om ni inte kommer tillbaka hit och berättar hur intressant det var!
Filmen innehåller dels interiörer från redaktionerna på Dagens Nyheter och Expressen, dels exteriörer från Borg-Båstad och bedrövade bönder samt prat om borgar-Bohman.
Redaktionsmöte. Alla antecknar och männen har blommiga blusar i indisk bomull. ”Det kommer att handla om att det var en mycket fin demonstration i stort sett.”
De pratar om ”Rörelsen” och könsroller och den annars underbare Ehrenmark får på ett ovanligt tråkigt sätt rapportera från tidningskvarteren i London.
En av alla elskrivmaskiner.
Efter 2,25 minuter in i filmen slår jag mig för pannan och vrålar lite, för då får jag se hur korrekturläsarna på DN jobbade. De sitter i små bås och läser högt för att kontrollera att ”stavning, kommatering och förkortningar blir korrekta”. Så underbart! En korrläsare läser upp en bostadsannons för att säkerställa att just stavningen, kommateringen och förkortningarna blir korrekta! Åh! Stavningen, kommateringen och förkortningarna!
Lägenheten i annonsen har kyl och sval i avokadogrönt, är på 87 kvadratmeter och kostar 15 000 kronor, vilket är bra mycket mindre än Volvon från 1973, som någon vill sälja för 21 000 kronor. Och i dagens penningvärde är 21 000 ungefär 110 000 medan 15 000 motsvarar 75 000. Say no more. (Det är sånt man säger med lätt amerikansk brytning när man tycker att folk ska tänka ett steg längre.)
”Aaaaa, vi ska framkalla en tjufem rullar va.”
Jag kan ju inte berätta allt, inser jag. Och alla bilder här har en play-knapp i centrum – den kunde jag inte trolla bort. Ni som inte anser er ha tid med filmen får här och nu en snabbgenomgång:
”Massi” läser in artikel från biltelefonen i Båstad.”Båda telefotoapparaterna är trasiga, vi får inte fram några bilder, nåt meddelande måste gå ner till husvagnen.””Vi tar bilder vid visiteringen när nån jävel blir avslöjad, va.” (Poliserna måste dock lida och titta på när Björn Borg spelar tennis.)Läktartelefonerna i Båstad. ”Björn Borg förlorar bollar som han vanligtvis vinner. Punkt.””Nääää, allt det här åker till andraupplagan. Båstad ska in.” (Det som åker är den nyinfångade Patty Hearst!)Precis i slutet (efter 27 minuter) ska ni skåda hur ombrytningen sker, hur DN:s förstasida skapas, hur texterna är gjutna i bly och bilderna etsade i plåt. Det är otroligt.
Någonstans mellan 20 och 25 minuter kör Expressens N.Y.-korre omkring i en bil och ser ut som Per Bjurman. Det är bara det att just han var åtta år 1975. Journalisten säger att ”stan håller på att gå i konkurs”. Och då talar vi om New York. Uppdatering: utrikeskorren hette Ernst Klein.
Nej, nu får ni se och höra själva hur Kjell-Olof Feldt går på restaurang för över tusen spänn, hur Lantbruksnämnden tar bönderna i Njurunda från sina gårdar och hur en demonstrationsinvasion sveper över Sverige. Det är 1975, mina vänner.
Och ni som vill se mera kul kan njuta av ”Andra takter” från 1985, som handlar om Sixten – en punkare i bandet Anti-Cimex. ”Han vill inte leva det vanliga Svensson-livet, utan bara festa och protestera mot svensk vapenexport.” Så himla originellt. (Det är sånt man säger när man vill vara lite drygironisk och få till ett slut.)
Uppdatering ett par dagar senare:
Tänk, nu skriver Expressen också om filmen. Och de har trollat fram bilder utan pilen i mitten! (Hur?) Men det underliga är att vi verkar ha samma smak: de väljer ut nästan samma motiv som jag. Och minsann skriver inte en av dem som syns på filmen om hur det var att 1975 vara nyanställd. Intressant!
Nämen alltså. Jag tänkte att jag inte alls skulle rapportera om Melodifestivalgenomgången som kallas Göteborgskalaset, särskilt eftersom mina åsikter och synpunkter inte alls är originella.
Men om tekniken är med mig, kommer åsikter, reflektioner och banaliteter här i alla fall eftersom jag har fått exakt 23 krav på detta via mejl.
1.
Nu är det dags för Brolle, som jag intervjuade i radio 2008. Jag har hittat mina anteckningar inför intervjun, och de lyder:
Är du medvetet melodramatisk när du sjunger?
Vad är din inställning till The King?
Ber folk dig att sjunga In the Ghetto?
Kan du inte känna dig som en konkurrent till Martin Stenmarck?
Vem skriver låtarna?
Har du dåliga rådgivare?
Men ännu sämre är faktiskt skämtet på tv i detta nu. Som antyder att Norrland ligger efter vad gäller teknik. Jag ba: BAH! Sådär sade jag själv redan 1977.
Sedan tog jag ju en bild på honom i studion 2008:
Brolles tatuering är välstavad i alla fall.
(Sedan sjöng han ”In the Ghetto” för mig och bara mig samtidigt som han tittade mig innerligt och djupt in i ögonen.)
Brolles mello-låt är en vanlig låt utan åthävor eller dansare. En låt, bara. Jamen så bra då. Tralalala.
2.
Nämen vem är Noreen? Förlåt. Loreen. På lilla inspelade intervjusnutten är hon skumt sminkad med streck mitt på läpparna, men nu står hon på scenen och vrååååååååålar med en sjujävla pipa. Ah, dansarna runt henne har sladdriga shoppingpåsar på sig.
Men som bruden sjunger! Fantastiskt! Måtte hon vinna hela rubbet!
3.
Babsan på scen? TV på scen? En karl som sjunger falskt på en tv-skärm?
Jag är inte den som inte gillar buskis och humor, men här kan jag bara njuta av hans snygga ben. I låttexten hör jag ”en billig servitris”. Say what? Oh no, hjälp! Jag vill ha tillbaka ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård”!
4.
Bettan, jahaja. Som bor i Norge. ”Landsförräderi” säger de i skämten före låten. Nämen så originellt.
(Jag har en intressant idé: satsa på artisternas respektive okända talanger i förpratet. Nästan alla kan något konstigt.)
Nu kommer låten! Elisabeth Andreasson har en brun, glittrig klänning med synnerligen snyggt dekolletage och JÄÄÄÄÄÄÄÄÄTTEMYCKET hårdrocksrök som döljer eventuella skor. Som Bettan säkert har lagt ner hur många timmar som helst på att välja ut. Låten låter som något i Pocahontas. Urk. Oj, nu såg jag skorna!
Någon i vardagsrummet viskar något om ”Antikrundan”, men det låtsas jag inte om.
5.
Ha! Nu blev det jättekul!
”Sanna, vi tror att dina låtar fungerar lite som ett sömnpiller”.
Hurra! Sanning med en självironisk twist! Jubel, pukor och trumpeter! Och nu kommer sömnpillret?
Nehej. Ett … discopiller? En snurrande scen, höga skor med bovlarm på vristen, jättekrage som Prince och blankpolerade ben.
Den där urringningen påminner mig ju om Jessica Rabbit. Förlåt, jag fokuserar ju fel: bruden kan naturligtvis sjunga. Men apropå Brolle ovan:
– Har du dåliga rådgivare, Sanna?
Lite mellanprat igen. Men hörni, när programledarna pratar i sina mikrofoner som hörs i sin jättejättejättejättemikrofon på kinden: måste de skrika då? Hur är det med volymkontrollen? Och måste de skratta åt sina välrepeterade skämt?
OBS: Endast melodifestivalengalningar och dito -älskare får raljera som jag gör här ovan.
6.
Nu kommer en ju nästan I See a Star med The Moniker! Fast den heter Oh My God. Daniel Karlsson kan ju sjunga och uttala rätt och flickorna har gogostövlar från 1971.
En dark horse, sanna mina ord. (Det betyder för er som inte spelar på hästar eller som bara lever i en allergifri värld att man lurkar i bakgrunden och slår rekord och vinner fastän ingen fattar hur det gick till.)
7.
Anniela. Ja oj, vi skämtar i förpratet om att hon är så ung. Det blir kul. Ja. Hihi. Hon är ju jätteung.
Gäsp.
Hon sjunger om sin panna och smeker sig över magen. Finfin koreografi. Men vänta, hon kan ju sjunga. Nej, det kan hon inte. Vänta, nu sjöng hon bra. Oj, nu kom hon fel. Oj, nu kom hon fel. Oj, nu blev det rätt. Nej, nu fel. ”Känner pulsen slå så elektriskt”. Jeeeeeez. Nej, vänta, nu kom hon rätt igen. ”Elektrisk låter kroppen gå igen”. Iiih.
Ojojoj, minsann har hon inte en vasaloppslagerkrans runt halsen.
8.
Mellanpratsskämten är i succéform.
– Soul, är inte det Sydkoreas huvudstad?
– Det låter som som du drar en vals, Christian Walz.
NEJ! Vad händer? Janne Schaffer kommer! Vad fick du betalt för att gå in i mellansnacket? Försvinn!
Ok. Christian har Dr Watson-skägg och det är coolt med en miljard stråkar på scenen. Uttalet är bra. Han kan också gå upp i falsett (som jag alls inte gillar någonsin över huvud taget). Och han kan liksom alla andra leka med tonartshöjningen. Men var är LÅTEN? Är det inte Salem Al Fakir igen? (Jamen då vinner han junte.)
Nu ska jag vara positiv: han hade i alla falla snygga kläder. Och collier. (Som SAOL en gång föreslog skulle stavas KOLJE. Hoppsan. Nu måste jag fnissa lite.)
____ PAUS _____________ PAUS ______________ PAUS __
Nu kommer Peter Stormare och Christer Sjögren. Den senare har jag också intervjuat i radio. Hm. Öh. Eh. Minns inte ens om det var trevligt eller trist. Bild? Tatuering? Nope.
BOWIE! DE SPELAR BOWIE! I MELODIFESTIVALEN! BOWIE! HURRA!
De där var underbart. I sju sekunder fick vi höra bra musik. Nu slut. Snabbgenomgång igen. Nej, förlåt, det är visst programledarna som ska sjunga något ”roligt”. Tralalala.
Lottens filosofihörna
Det är ju så här att jag faktiskt inte lider av att titta. Det må låta så på klaget, men det …
(Oj, här tappade jag tråden för att Åttaåringen kom hem från ett party där det fanns pälsdjur och behövde duscha medan kameran försvann och min djefla mans födelsedagstårta trillade på trekvart och Elvaåringen tyckte att jag tittade mer i datorn än på tv:n och Artonåringen anropade via Skype att hans middag igår gick bra trots morotssoppa och Sextonåringen sade åt mig att jag nog inte ska splittra mig så och Trettonåringen sa att han tänkte gå och göra något annat vilket jag försökte få honom att inte alls göra.)
… det är inte så. Jag gillar ju detta spektakel. Jag gillade det förvisso mer förr i tiden när det bara var en enda final och jag hade tid att plugga in alla låtar och resultat. Och köpte och sparade alla kvällstidningar. Men det är kul! Det är kul. Det är det. Det är i alla fal lite kul. Ibland.
Lottens filosofihörna är nu slut
En av mina snyggaste tårtor före fallet.
_________________
Vidare från första röstningen: 1, 2, 5, 6, 8, där Sanna (nr 5) fick allra flest röster. Hon får före slutsjungningen säga några väl valda ord:
– Jag vet inte om jag får ut något ord, en det är fantastiskt, fantastiskt kul detta.
Nu har jag kommit på min framtida succékarriär! Jag kan servera oneliners!
– Vad säger du om det här, Sanna/Nisse/Petra/Pontus/Anna/Lina?
Det var väntat. Jag har mutat rätt personer.
There’s a sucker born every minute.
Att vara eller inte vara, det är från och med nu inte frågan.
Sjung själv, gubbjävel!
Nu börjar den andra omgången och räkneverket nollställs på ett fullständigt och komplett uridiotiskt sätt. Men orka!
Jag har aldrig varit med om värre tortyr! Christer Sjögren flåsar med amerikansk brytning och Elvisröst och låtkränker Bowie på ett sätt som jag inte unnar någon före detta storstjärna! Det är ju som om Patrik Sjöberg skulle låtsas vara Peter Forsberg! Vingel, vingel, trill.
Usch. Nu säger min musikaliske djefla man att det inte är så himla dåligt. ”Det är med sann ironi” säger han. Och honom har jag känt sedan 1985. DÖDA!
Loreen & The Moniker går till andra chansen medan Christian Walz åker ut på en femteplats. Sanna & Brolle går till final och hörni allihop, hans namn ska uttalas med ooooo, inte ååååååååå. (Vilket han inte alls sa 2008, för då sa han att det inte spelade någon som helst roll.) Jag vidhåller: karln har en jättebra röst och kan sjunga rent. Men precis som Carola behöver han bättre rådgivare.
Alltså, när det är väderkaos brukar jag befinna mig i stormens öga. Jag brukar kunna titta på tv och säga jaha hm, javisst, och sedan går jag ut och skottar så svetten rinner mellan bröna.
Det flytande hotellet som jag sov på inatt.
Men nu är jag på västkusten och kan inte delta i ujujandet alls. Det blåser bara lite. Och inte ens en regndroppe ser jag. Känns lite som ”har ni fest, eller?”. Jag ska strax föreläsa om mina älskade skrivregler, men har svårt att lämna tv-rapporterna om att alla bussar i hela Stockholm är inställda och tunnelbanor och pendeltåg som inte går.
Vi brukar ju prata om känslig infrastruktur och hur dåligt förberedda vi är på situationer när internet pajar, telefonerna inte hittar några vågor eller när tv:n flimrar. Men … nu är det ju tvärtom.
Igår tänkte jag på morgondagen som en dag som alla andra. En jag-åker-bara-en-tur-till-Göteborg-dag. Liten resa, liten övernattning, litet föredrag, liten resa tillbaka men faktiskt till Stockholm för litet party i Herrängen. But noooo.
Natten till idag vaknade jag med ett ryck (eller så vaknade jag inte ett dugg ryckigt utan precis sådär slött som man ju plägar göra) och en vag obehagskänsla. Vart skulle jag egentligen? Var det verkligen till Göteborg? Ja, det var det nog. Och så somnade jag om.
Några timmar senare satt jag i SJ:s telefonkö för att i panik byta ut beställda tågbiljetter som inte passade alls. Allt gick i en rasande fart och sköttes enormt proffsigt av en SJ-dam som ska ha medaljer, fanfarer och gator uppkallade efter sig. (Alltså, medaljerna och fanfarerna behöver inte byta namn.)
För jag skulle alls inte till Göteborg. Jag ska till Salt & Sill som ligger på Klädesholmen bortom Tjorust, ute på piren på ön Danmark (!) med adress Ryttarholmen 1. Och resan dit är i sanning ett äventyr. Först tog jag ett skrammeltåg till Katrineholm. Där skakade datorn såpass att den hakade upp sig och inte kom någonstans. (Eller så var det jag som sluddrade på tangenterna och bad om ett ogiltigt kommando.) Jag skulle bara ta en bild på den svarta skärmen med den lilla snurrande hakauppsig-bollen.
Men vad ser man mest? En extremt smutsig skärm.
I Katrineholm händer det inte mycket (om man inte räknar detta) – förutom att besöken där alltid präglas av svinkallt och dåligt väder samt försenade tåg och förlorade basketmatcher. Så även idag.
Brrrrrrrrrrr.
När jag såg de nya förvaringsboxarna i illgrönt och neongult strax bakom de grön-blå-turkosa staketen vid en dörr, kände jag mig som en finsmakare som fått i sig kanelkryddad surströmming. (De gamla var liksom lite gråare.)
Sladdhärvan där uppe har jag markerat för att jag tror att det är ett tidsdokument. Sladdar kommer att vara ovanliga om tio år, serni.
Jag är verkligen inte en estet, det ska gudarna veta. Men … hur tänkte de här? Eller är det bara i mina ögon som färgerna krockar så att det skriker i ögonen?
När jag bytte biljetterna råkade jag få nya som var mycket billigare. Men på något sätt funkar det så att man inte får tillbaka pengar i sådana fall, utan överskottet brinner inne. Damen på SJ sa att om jag valde en trerättersmeny på tåget skulle jag inte förlora lika mycket (logiken är fantastisk), så nyss åt jag detta, som har komponerats av Leif Mannerström – han som smakar på gråtande människors mat i ”Sveriges mästerkock” – ett tv-program som liknar Robinson i grymhet:
Jaadu Leif. Bra konsistens. Snyggt upplägg. Tyvärr helt utan smak. Och varför bara ett kryddmått vaniljsås till äppelkakan? Bättre kan du.
Nu (14:24) ska jag strax kliva av i Göteborg. Om jag överlever resten av resan, återkommer jag med uppdaterande rapport. Och hur är det nu man uttalar ”sill” på öarna utanför Gööööötet, Översättarhelena?
Uppdatering i kvällningen
Det här skulle jag ju min vana trogen kunna uttrycka bra mycket längre. Men i kortversion och i kronologisk ordning:
anländer till Göteborg och tror att jag har all tid i världen på mig
får veta att jag om en minut ska gå till utgång 33 där min varifrån min buss avgår kl 14:33, vilket får mig att tro att bussar som avgår 14:37 gör det från utgång 37 och så vidare
kliver på bussen och får inte betala biljett för chaffisen fattar inte vart jag ska
får hjälp av tusen och en passagerare som allihop vill ha mig att byta till bussar som heter 335, 355, 353 och 535
byter buss i Stenungsund
blir omhändertagen av ilsken skånska
byter buss i Myggenäs
kliver i 30 cm djup issörja
blir omhändertagen av rar göteborgare
blir körd till Klädesholmen och installerad i ett flytande hotellrum!
Väl inne i bussen ansågs jag vara hel normal som vände mig om och tog en bild på det som vi alla nyss stod i.Så här såg det ut i två timmar. Ser ni Jessica Rabbit?Se där hur jag tar hand om mig när jag sitter längst fram i bussen och känner mig lite osäker på väglaget.
Sedan gick jag en promenad i idyllen som visade upp sig från sin allra värsta sida: alla hus var mörka och till synes tomma, torget som hette Torget var mest en vändplats och nästan alla vägar var märkta med PRIVAT VÄG. Men en liten flåsig och snorig filmsnutt hann jag med även idag (det är alltså en serie i snor):
Nämen ojojoj, vad jobbigt. Nu måste jag gå och dricka lite champagne.
En gång när den store Artonåringen bara var en liten lintott till parvel och alls inte hemifrånflyttad blivande civilingenjör, placerade jag honom i pysselhörnan i en klädaffär. Han var bara två år och jag var jättegravid och alls inte på humör att prova kläder. I denna barnhörna fanns som vanligt en fastlimmad legoplatta, smutsiga legobitar, några pennor och ett pussel. Han fokuserade på pusslet eftersom han var inne i en intensiv pusselperiod.
Medan jag stod och med förtvivlade ögon stirrade på mig själv i spegeln och försökte klämma in mig och magen i ett par snickarbyxor (eftersom jag hade fått för mig att alla quinnor med graviditetssnickarbyxor mådde bättre än alla utan), skred han till pusselverket.
Typisk clipartbild på pussel. Vet faktiskt inte vad den ska illustrera.
Snabbt gav jag upp klädprovarprojektet eftersom jag inte bara var för stor för snickarbrallorna utan även för provhytten. Hela jag knastrade av statisk elektricitet när jag äntligen lösgjorde mig från provrumsgardinen. (Dörrar är mycket bättre, hörni affärsägare, dem kan man luta sig mot utan att falla halvklädd ut i affären, på rygg som en annan skalbagge.)
När jag kom fram till min lille tvååring såg jag att han hade löst pusslet på ett kreativt sätt. De bitar som inte passade, hade han helt enkelt brutit sönder och pressat in. Bilden hade han komplett struntat i: pusslet föreställde nu en tupp med kammen på foten och foten i munnen och stjärtfjädrarna på huvudet.
– Fääääääädi! sa han stolt.
Jag kunde här ha sagt ”bra, min son, du tänker utanför lådan”. Men jag kände nog mer ”men satan, han kommer att växa upp och bli en ligist som med ett järnrör slår hela världen med häpnad”.
Idag har jag och min djefla man på samma sätt pusslat ihop dagen genom att bryta sönder och fila bort obekväma delar. Vi gjorde samma sak förra onsdagen, så vi känner oss vana och rätt coola.
Jag kör drygt två timmar med solen i ögonen i bil till Finspång, där min djefla man redan är eftersom han åkte tåg dit igår.
Han föreläser på förmiddagen och när jag kommer fram, äter vi lunch tillsammans.
Jag föreläser på eftermiddagen medan den djefla mannen tar bilen och kör hem med solen i ögonen.
Under tiden roar sig Åttaåringen bäst han kan med sin morfar.
Sextonåringen, Trettonåringen och Elvaåringen har med sig matsäck och går efter skolan till biblioteket för att sedan ta sig till sina basketträningar på tre olika ställen.
När jag har föreläst, liftar jag med någon kursdeltagare till Norrköping och tar tåget därifrån hemåt precis i lagom tid för att hinna till min basketträning. Hoppas att jag har kommit ihåg att ta med mig basketskorna.
Vana tidsplanerare ser nu att det kan gå helt åt pepparn på ett flertal ställen i det här pusslet. Men då bryter vi bara av ett hörn till någonstans och gör en snygg mosaik av hela klabbet.
Typisk mosaikbild. Som inte alls illustrerar denna dag eftersom det ser lite bäääässcht ut.
