Hoppa till innehåll

Bibelen, scouterna, Unga örnar och Jehu!

Som liten valp var jag scout i lärdomsstaden Lund. År 1973 flyttade hela familjen till den synnerligen politiska staden Luleå, där min scoutkarriär tog slut när jag upptäckte att scouterna och Unga örnar var samma sak och jag inte alls fick knopa med knopar och äta pinnbröd utan bara sjunga Internationalen och skriva slagord på demonstrationsplakat.

På samma sätt slogs olika aktiviteter ihop när Fritidsgården åkte på fjällvandring till Vassijaure och det visade sig att ledarna på den coola Fritidsgården med det intressanta namnet Fritidsgården inte alls bara var coola ledare utan även bulvaner för nåt rellischöst som satte oss elvaåringar att sjunga om pärleportar och be morgonbön, middagsbön och kvällsbön. Jag blev åthutad och uppläxad eftersom jag uttalade den heliga boken på skånska – Bibelen – eftersom det ansågs ohyfsat och vanvördigt.

Efter detta trauma har jag sällan något religiöst i blicken trots mina spännande besök i konstiga kyrkor, farligt klättrande på domkyrkors vindar och skelettupptäckter. Men nu har salig Frans G. Bengtsson fått mig att läsa på lite om Jehu. (Blanda nu inte ihop ”Jehu” med ”Jesus” som ett av barnen här hemma.)

– Min djefla man rör sig oftast som en sengångare, men far fram som ett jehu fem minuter innan gästerna ska komma!

Så kan man ju säga – jehu är en eponym precis som alzheimers, bantning, röntgen och saxofon: sådant som har fått namn av en person. (Man far alltså egentligen fram ”som Jehu”, inte ”som ett jehu”.) Men, frågar man sig då om man som jag inte är särskilt bra på den där Bibelen, vem var Jehu? Aha, en kung av Israel. For han fram i en väldigt fart då? Jahapp. Och då är vi framme vid Frans G. Bengtsson, som 1951 blev jättejättearg på hur 1917 års bibelöversättning hade förvanskat Jehus framfart. (2 Kung 9:20)

Frans G. Bengtsson redan 1927.
Frans G. Bengtsson redan 1927.

I Bibeln som trycktes 1877 står det:

”Det är ett körande såsom Jehu körande, Nimsi sons; ty han körer likasom han vore rasande.”

I den engelska bibeln står det:

”And the driving is like the driving of Jehu, the son of Nimshi; for he driveth furiously.”

Och 1917 års svenska översättning, som tydligen är dålig:

”På deras sätt att fara fram ser det ut som vore det Jehu, Nimsis son, ty han far fram såsom en vanvetting.”

Jag är inte särskilt upprörd. Men det är Frans G. Bengtsson verkligen – och det är pga. hans furiösa ilska som jag skriver detta. Hör så härligt han far ut mot denna lilla översatta rad:

Ett ömkligt fiskande efter följetongselegans har fått träda i stället, resulterande i en munfull fadda floskler. Den koketta näpenheten i uttryck och konstruktion är här direkt skakande; förändringen i ton gentemot den äldre tolkningen är ungefär densamma, som om man istället för kung Beles ord: ”Inför mitt öga mörkna de människoöden” satte följande sats: ”Med beklagande får jag konstatera att jag på gamla dagar har blivit en smula tungsint”.

Men även bortsett från sin ohyggliga stil är satsen också på ett annat sätt fullkomligt misslyckad. När väktaren säger: ”Han kör likasom han vore rasande”, talar han episkt, objektivt, naivt; han fäller inte något värdeomdöme, han endast meddelar ett faktum. Hans mening är: ”Detta liknar Jehu, ty Jehu brukar åka fort; därpå känns han alltid igen när han åker.” Men när väktaren säger ”Han far fram som en vanvetting”, är hans yttrande subjektivt och sentimentalt och hör till en helt annan värld än epikens. Han talar då med modernt patos och hans mening är: ”Jehu flänger iväg alldeles för fort: det är helt enkelt otillständigt, det där: han kan ju köra ihjäl både sig själv och andra.” Det är en trafikkonstapel som yttrar sig, inte längre väktaren på Jisreels torn. (Ur ”Silversköldarna”, 1951.)

Det är tur att han är död, Frans. För så här står det i den senaste Bibeln:

“Det måste vara Jehu, Nimshis son – han kör som en vettvilling.”

Och vad vill jag säga med alla dessa rader som ni ju inte har tid att plöja egentligen? Äh, skåda bara hur väl en duktig skribent kan uttrycka sig och hur härligt det är att läsa en frustrerad, rolig och ilsken text – oavsett Bibelintresse eller annat. Kanske apropå detta.

Share
Publicerat iBloggen

26 kommentarer

  1. Vanvetting; vilket underbart ord. Tack FGB!

  2. @Frasse: s
    Du tappade ett sånt.

    Nu ska jag se om jag begriper vad det står i originalet …

  3. Dåligt korrläst av mig, ser jag nu!

  4. Tänk att så få rader kan orsaka en sådan storm – både då och nu!

  5. … och sättet att köra [är] som Jehus (Nimshis son) sätt att köra, som i galenskap kör han.

    Verbet shgg( (raving, crazy) som hör till galenskap används alltid föraktligt.
    ( i slutet av ordet föreställer en bokstav som inte har sin motsvarighet i vårt alfabet. ( ska egentligen sitta som en exponent, men jag ids inte få dit den.
    (Enligt mitt hebreisk-engelska lexikon. Holloday har skrivit det.)

    Hårdrocksgruppen Meshuggah har sitt namn av detta ord också: “den som är rasande”.

    (Hebreiskan använder verb på ställen där vi använder adjektiv ibland.)

    Så Niklas, alla mina parenteser är som de ska i det här inlägget. 😉

  6. Även jag är imponerad över din totala parenteskontroll, Cecilia N. (Ja, även för att du sitter och läser originalet med lupp förstås.)

    Kom igen nu, kommentatorsbåset: skriv en mening med verb där det brukar vara adjektiv – som på hebreiska!

  7. Jag vill börja med att klaga på att bok och vers inte är utsatt! Nu fick jag leta mig genom (okej, söka på webbsida) hela Andra Kungaboken innan jag hittade versen (2 Kon 9:20) på norska:

    “Vaktmannen meldte: ‘Han har nådd fram til flokken, men kommer ikke tilbake. De kjører på en måte som minner om Jehu, sønn av Nimsji. Han kjører jo som en gal!'”

  8. Thomas

    I mitt bostadsområde blev vi hämtade av en “scoutledare” i en folkabuss.Goda Kamrater hette scoutföreningen som efter ett halvårs knopande & täljande delade ut ett häfte med böner som det vore bra om vi övade på.
    Det visade sig vara undercoverbaptister i gröna skjortor och blå scarves
    som ville styra in oss vilsna förortsbarn i den rätta fållan.
    Än idag blir jag misstänksam om någon kan fler än tre knopar.

  9. Klart att jag ska stoppa in 2 Kung 9:20, Malinka! Å andra sidan hade vi ju inte fått veta att det heter ”Han kjører jo som en gal!” på norska om jag inte hade gjort fel.

    Thomas: Lita på mig. Jag kan bara en enda knop: råbands.

  10. @Cecilia N: Du menar att du utelämnat de här “)))” med flit? Bara för att retas med mig?

  11. Nä, jag menar att de ( som jag stoppat in inte är parenteser utan “bokstäver”. עָ (bortse från T-grejen inunder) är den korrekta bokstaven.
    Bokstaven som transkriberas med ) ser ut så här: א.

  12. @Lotten: Nää, du kan säkert åtminstone två!! Kärringknopen också, den som blir när du gör fel på råbandsknopen.

    Den har sitt eget användningsområde, används när de båda repändarna är olika tjocka till skillnad från råbandsknopen som används när repändarna är lika tjocka. Om jag kommer ihåg rätt.

    Och var inte oroliga; jag avancerade inte längre än till blåvinge och är i övrigt en övertygad dawkinist. (Skulle det varit stor bokstav där? Nu blev jag osäker på skrivregeln!)

    Rätt antal parenteser? Check!

  13. Christer

    När det gäller verb som adjektiv, räknas participer? I så fall finns det ju hur många som helst.

  14. Tack Cecilia N, nu förstår till och med jag.

    Dieva, den knop man använder när repen är olika tjocka heter skotstek. Kärringknopen har den tråkiga egenskapen att den glider om man drar i repen oavsett om de är lika eller olika tjocka.
    Scout har jag aldrig varit men jag har seglat och då är det bra att kunna få tampar att sitta ihop ordentligt. Dawkinist var jag redan innan Dawkins.

  15. Den synnerligen politiska staden Luleå har totalt förlorat sitt politiska ansikte. Numera ägnar vi oss helt åt hockey, basket och basket.

  16. Thomas

    Dawkins? Det var ju han som som var guard i Duke i mitten av 80-talet,Johnny i förnamn om inte minnet sviker mig

  17. Helena E

    Apropå knopar – eller snarare knutar – som inte finns så brukar min far oja sig när någon fått till en “vrängschleknut” som han, med sitt tålamodiga sinnelag, blir satt att reda ut.

  18. Participer och principer räknas alltid!

    Och hörni, vet ni att man för att bli dawkinist måste fasta i tre dagar och tre nätter och sedan göra upp en brasa i skogen när det är fullmåne. Där ska man bränna enbärsrötter, cederträ och salvia så att en ljuvlig doft sprider sig. När månen står som högst, ska man dansa runt elden medurs sju varv och sjunga “ding-dong, häxan är död”. Dessutom hjälper det alltid att under sången och dansen skramla med pärlor eller liknande.

  19. Ökenråttan

    När den senaste nyöversättningen av Bibeln var klar hamnade jag på en middag som firade detta knåp. Vad hamnar man inte allt på! Och till bordet hade jag en präst som varit med i bibelöversättningskommissionen eller vad det heter. Gud vad vi blev ovänner, faktiskt, under denna middag. Mina enkla små synpunkter dels på behovet av nyöversättning och vidare på hur det hela fallit ut gjorde honom fullkomligt galen, vettvillig kanske man kunde säja. Lite som Frans Gunnar, faktiskt.

  20. Själv är jag missnöjd med de besparingsåtgärder som även drabbat Gud.
    I Psalm 23 stod det förut “och låter min bägare flöda över” numera står det “och fyller min bägare till brädden”.

    Iofs rymmer inte bägaren mindre volym nu än då, men överflödet försvann.

  21. Tänk, jag hade ingen aning om att det var Gunnar Frasse hette i andranamn!

    Jag tycker att det var coolt att du kallade nyöversättningen för knåp, Ökenråttan. Sånt där som man liksom bara pysslar ihop under en eftermiddag eller två. (Och nog håller jag med dig. Som okyrklig och obibelbeläst men ändå allmänbildad, kan jag rabbla Fader vår – men bara den gamla [bättre] versionen.)

  22. Ökenråttan

    Själv blev jag gräsligt bibelsprängd när jag läste konsthistori. Det hör ihop, liksom, med alla dessa könstnärer som städslades av påvar och dylika att måla av Jesus m. fl.
    Nä, det är ingen som vet vad Frans G. heter i andra namn. Mer än vi nu då.

  23. Knåp är inget dumt ord.
    Jag har inte läst grekiska, men pratade igår med en som läser det nu.
    Och de var tydligen inte så petiga med ordföljden i en sats alla gånger. Och då blir det inte så lätt att säkerställa vem som gjorde vad med vem. Och då får man knåpa.
    Men de var ganska bra på att börja var och varannan mening med kai: och.

    I hebreiskan är det en hel del wayomer i start på meningarna: och han sade.

    (Och i händelse man inte vet: grekiska är språket som Nya Testamentet är skrivet på. (Jesus och framåt i tiden.) Hebreiskan gäller för Gamla Testamentet. (De skrifter som gällde som Bibeln på Jesu tid och ännu är de som judarna håller heliga.))

  24. Ni talar bra latin! Knåp och knop får mej att tänka på knoparmoj.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.