Månad: januari 2011

Ett musliv

Publicerat av Lotten Bergman den 31 januari 2011 09:35

– Aaaaah. Bergmans är verkligen givmilda. Kolla, hela skafferigolvet fullt av gul lök. Oj, jag måste bajsa. Mums! Lite törstig blir man ju trots allt. Nämen kolla, där har de satt en sådan där musfälla! Med … låt mig se … nämen jordnötssmör! Så gott! Oj, jag måste bajsa. Jag kan nog … japp, med hjälp av den här pastaskruven kan jag nog lirka loss klutten från fällan och … ah! Det gick ju bra! Oj, jag måste bajsa. Mums. Oj, jag måste bajsa. Attscho! Så underligt, har jag dragit på mig en förkylning eller är jag allergisk? Bäst att dra bort till diskbänken, det är varmare där.

(Nej. Jag har ju naturligtvis ingen aning om pastaskruvarna används som verktyg eller om musen var allergisk. Men den nös, jag lovar!)

– Nämen se här! Kartongåtervinningen! Najs, najs, Bergmans barn har inte riktigt koll på hur noga man ska vara med att skölja ur den goda yoghurten. Oj, jag måste bajsa. Långfil! Vad kan det vara? Långfil har jag inte stött på här förut! Mu… Oj, jag måste bajsa.

(Det var extrapris på långfil och jag är tvungen att köpa det då eftersom min farmor och farfar alltid åt det och det känns tryggt och fint. Dessutom passar det bra in i dagens bloggämne eftersom min farfar en gång låg ihjäl en mus i sin säng. Fast eftersom han en gång överlevde spanska sjukan var musliggeriet inget att skriva hem om.)

– En till fälla! Sickna luringar! Åhå, det är en av de billigare varianterna som nästan kräver råttors vikt för att slå igen. Oj, jag måste bajsa. Och här har vi minsann en bit rökt skinka! Smaskens! Oj, jag måste bajsa. Och så några gamla droppar mjölk på det. Oj, jag måste bajsa.

(Det ska sägas att just denna mus har vi försökt fånga eller ta kål på i två månader. Den har bott under duschkabinen, i skafferiet, under diskbänken, i stövlarna i hallen och i godisskåpet som är jättesvårt att forcera. Vi har nästan börjat känna igen dess nysningar och kunnat skilja dem från hörselhallucinationer och vindpustar.)

– Jahaja, måndag morgon igen. Bergmans suckar under frukosterandet och någon kan inte hitta gympapåsen. Livet går sin gilla gång. Är inte så sugen på lök idag, ska nog … Oj, jag måste bajsa. Jag springer iväg till kartongerna och kollar vad s… Ååååååååå, oooooooost, oooooooooost, de har serverat mig ooooooooost, åh, jag har längtat så … AAAAAAJ! Loss! Släpp loss! Aj! Hallå, jag kan inte andas! Oj, jag måste bajsa jättemycket! Aaaaaaj, HALLÅ! Jag sitter fast! Hoho! Aaatscho! Aaaaaaj, jag har drabbats av astma!

(Och här kanske känsliga läsare ska klicka vidare till djurvänligare ställen. För musen dog inte av fällan utan satt verkligen där och ojade sig tills min djefla man som har jobbat på forskningslabb tog musen i ena handen och kniven i den andra och snabbt gjorde slut på det lilla livet. Jag hörde skriken på hjälp där jag stod som ett riktigt kjoltyg med armarna om mig själv och tänkte att det är då för skönt att jag inte bor på Sveriges landsbygd under medeltiden.)

– Skona mig! Skona mig! Nej! Ost! Oj, jag måste bajsa. Aaaarghhhh …

__________

Det är inte första gången.
2007
2008
__________

33 kommentarer

’Schäkta, va ä klocka?

Publicerat av Lotten Bergman den 27 januari 2011 08:53

Jag stod på busshållplatsen utanför vårt hus, bredvid två små barn som jag inte kände. De konverserade:

– Kan du läsa klockan?
– Ja.
– Ok, fast hur mycket är den?

(Barnet pekade på vårt hus som har en klocka som vetter utåt.)

– Amen fast jag kan inte den runda. På mobilen, eh … (av med vantarna, fram med ryggsäcken, fäppel och fippel med några olika fack, tryckelitryck) … femton å tjutre.
– Är det före eller efter klockan fyra?
– Men femton är ju jääättemycket senare än fyra!

Här grep jag in och förklarade, trots att det kanske hade varit mycket bättre för t.ex. det här blogginlägget om jag hade låtit dem hållas och sedan spionerat på dem för att se vilka följder klockförvirringen skulle kunna få. Min pedagogiska ådra ville förklara både hur femton kunde vara tre och varför det är så svårt med femihalv, men så kom bussen och de två barnen försvann på barns vis – fokuserade på något helt annat.

Senare kontrollerade jag med Åttaåringen här hemma hur det egentligen står till med klockkunskaperna. Grabben kan rabbla grekiska gudar och sjunga som Michael Jackson och hålla tal inför hundratals människor – men ”den runda klockan” kan han inte.

Ack. Han har varken mobil eller armbandsklocka och lever ett liv där vi säger ”dags att gå till skolan” och där lärarna säger ”dags att gå hem”. Han behöver inte kunna klockan! Och eftersom de andra fyra barnen har lärt sig klockan per automatik, har vi inte engagerat oss! Skam! Fasa! Undergången är nära! Fram med piskan, nu ska ungen lära sig tidens flykt!

(En annan sak är hur man i skolan räknar matte med hjälp av ritade sedlar och småpengar medan vi vuxna bara handlar med kort eller över nätet. Det är banne mig inte många gånger per vecka som jag håller i en prasslig sedel …)

Så. Vad vill jag säga med detta? Att man inte längre behöver komma i tid för att man lätt kan ringa och säga att man är sen? Nej, men times are really a’changing, och det i en rasande fart. Frågan är bara: hur fort är ”rasande fart” om man inte kan klockan och därför har svårt att bedöma tid?

62 kommentarer

Utan trosor i Visby

Publicerat av Lotten Bergman den 22 januari 2011 23:51

Det är en himla tur att inte te räknas med i kategorin knark. För då hade jag betett mig ungefär som … som … eh … jag de facto beter mig.

Vi var nio basketbrudar som tog in på Hamnhotellet i Visby sent igår. Redan när vi ramlade ur minibussen och grävde bland alla väskor och nästan föll över varandra i hotellfarstun, började jag tehallucinera. Jag såg framför mig hur jag om bara en liten, liten stund skulle komma att sitta i sängen med en stor potta rykande te och så trampade jag fram till receptionen och sa med bara lite för kraftig och krävande röst:

– Hej, nu är baskettjejerna här, VAR KAN MAN GÖRA EN KOPP TE?

Men jag busvisslade i alla fall inte.

Teet dracks, vi sov som drottningar och gick upp och åt bacon, bacon och bacon och så fick jag lite mer te. Sedan krossades vi till småsmulor på detta golv:

Inte blankslitet, snarare mattslitet. — Inte blankslitet, snarare strävslitet.

När vi i Eskilstuna Baskets damer B-lag kommer till en dålig hall eller till en tråkig stad eller till en illa skött förening brukar vi som översittare på högstadiet höhöa och säga ”hemma i vår klubb, så …” eller ”kolla hääääär, hahahahaaa”. Sedan vinner vi över våra motståndare och så blir vi lite mer ödmjuka eftersom vi trots allt inte är översittare på högstadiet utan mogna damer med idrottstejp runt alla värkande leder.

Men här i Visby är det lite annorlunda. För när vi kliver ut på planen vet vi att vi ska förlora. Förlora stort. Förlora förnedrande stort mot monster till basketspelare som hugger tänderna i oss som lejon gör i små ökenmöss. Vi ser att golvet är slitet och känner att hallen är så kall att vi efter 20 minuters uppvärmning inte svettas utan drabbas av frossbrytningar medelst kallsvett. Men vi säger bara:

– Men det är ju inte halt i alla fall. Och om 90 minuter är det över.

Innan matchen satte igång gjorde vi misstaget att påpeka att korgens nät hade sett bättre dagar. Det kan tyckas vara en petitess, men faktum är att det är jättebra med bra nät, men mindre bra med nät som har två enorma revor och som inte fungerar sådär bromsande som nätet ju ska. Vips, plockades en 2,5-metersman och en coach i röda byxor fram för att fixa.

Det finns så mycket att analysera i denna bild. Alla på Gotland är jättestora och har skrämmande, svarta tröjor. Vi är pyttesmå och har bajsgula tröjor från 1998 på oss. Med mera, med mera. — Det finns så mycket att analysera i denna bild. Alla på Gotland är jättestora och har skrämmande, svarta tröjor eller skräckinjagande brallor. Vi är pyttesmå och har bajsgula tröjor från 1998 på oss. Med mera, med mera.

Vårt misstag? Jo vi fick ju inte värma upp och testa plankan och känna på att skjuta eftersom det tog en halv evighet att byta nät! Och det var förmodligen därför vi förlorade matchen.

Vi drog efter andan och ställde oss blundande i vägen för basketmonstren som för det första är längre, bredare och snabbare än vi och som är synska och kan se på bollen vart den är på väg. För så här är det:

om någon skjuter, placerar jag mig på måfå under eller bredvid korgen i fåfäng förhoppning om att bollen ska hamna åt mitt håll så att jag kan ställa mig på tå och kanske fånga den
om någon motståndare passar bollen kan den flyga förbi min näsa på tre centimeters avstånd utan att jag hinner tänka ”fäll ut armarna och sno bollen”
om bollen far omkring och rullar på golvet utan mål eller mening kan jag slänga mig handlöst efter den och missa med tre meter.

Men så är det inte med basketmonstren från Gotland. De har satt upp en ytterst hemlig, matematisk formel som beräknar bollens båge i luften delat med densiteten och skruvens friktion mot plankan, och därför ställer de sig alltid på rätt ställe och väntar på returen. Dessutom har de studsfjädrar i skorna som gör att de hoppar minst en meter rakt upp från stillastående och specialdesignade linser i ögonen som avståndsbedömer allt på en tusendels sekund.

Vi förlorade med 94–32 och lyckades peta i hela 3 poäng i andra quarten. Det är jättekul att spela basket.

– Men troooosorna, undrar alla sporthatare, hur var det med trosorna?
– Jädra basketbloggare till att luras och få oss att läsa massa strunt när vi bara vill veta hur det är med trosorna! vrålar de läsande massorna.

Jo, några av oss är inte så bra på att packa. Som vanligt. Några av oss gick omkring på Visbys gator och torg utan benkläder för att man efter duschen inte kan förmå sig att trä på sig de svettiga och begagnade för att de nya och fräscha ligger kvar på hotellrummet. Så nästa gång ni ser ett idrottsgäng på väg från en match kan ni tänka: några av de där har nog inte underkläder på sig.

Kolla! Precis vid ringmuren finns en liggande staty av prinsessan Leia!

31 kommentarer

T-shirt, t-shirt, tisha eller vad?

Publicerat av Lotten Bergman den 21 januari 2011 08:53

Mitt i brännheta Julkalenderfunderingar för en dryg månad sedan kom vi att diskutera stavningen av T-shirt. Den ska nämligen stavas med versalt T för att tröjan ju ser ut som ett T. Precis som att en U-sväng ser ut som ett U och en tonåring kan se ut som ett L och T-banan ser ut som en banan. Eller nåt.

SAOL finns på nätet: http://www.svenskaakademien.se/web/Ordlista.aspx

Men … I beg to differ. Jag anser att tishan kan skrivas med litet t utan att förlora mer än kanske lite tyg i ärmtrakten på det. Så jag mejlade SAOL-redaktionen där jag skrev att det kanske är dags att stoppa in den alternativa formen ”t-shirt” i SAOL. Och så berättade jag hur diskussionen gick.
________________________________

Jag:
”Jag, som ju är vän med och slav under skrivreglerna, bryter högst medvetet mot dem när det gäller just t-shirt. Man ska skriva ’T-shirt’ eller ’T-tröja’, men jag protesterar (väldigt lamt men i alla fall) eftersom jag tycker att det stör läsningen med onödiga versaler som ska finnas där bafatt. Språkrådet håller med mig om att t-shirt är ok, om än inte korrekt — men tillägger dessutom:

’De versala bokstäverna har oftast en renare och enklare form än de gemena.’

Bah!”

Malinka:
”Jag ber att få invända ödmjukast mot idén att det faktum att bokstavens ursprung som beskrivande tecken skulle ha den minsta inverkan på huruvida man skriver med versal eller gemen. Enhetlighet är av betydligt större vikt än bevarande av formassociationer. (Och vad är det för formskillnad på U och u? Ska den lilla stapeln vara så betydelsefull kan jag förklara den med att det är en lätt sladd i slutet av svängen.) Och ja, det heter tisha numera. Har jag bestämt.”

Översättarhelena:
”Jo, jag brukar faktiskt följa den gamla regeln skriva T-shirt och U-sväng med versal, till skillnad från till exempel t-sprit och u-land. I just dessa ord är det nämligen inte fråga om en initialförkortning, utan det handlar att en sådan tröja ser ut som ett T (inte ett t) och en sådan sväng har formen av ett U (inte ett u). Det här är förstås rätt petigt och egentligen inget man behöver bry sig om.”

Agneta:
”För mig är en T-shirt eller T-tröja en självklar versal – namnet på plagget kommer ju av versalt T. En t-shirt undrar man ju hur den egentligen ser ut!”

Cecilia N:
”En t-shirt är en tvättad T-shirt av dålig kvalitet. Den har krympt och vridit sig.”

Maj Korner:
”En t-shirt har kortar ärmar än en T-shirt, kanske holkärmar? Och sen har den ett skört på ena sidan som fladdrar när man går men man måste gå i sidled. Och fort!”

Smultronblomman:
”Förr kallades det T-shirt eller tiisjört som min mormor uttalade det. Nu heter det topp!”

hakke:
”Jag hejar egentligen alltid på gemenerna (det är säkert något med generna och landet lagom) men just i fallet T-shirt har jag valt versal.”

embryo:
”t ser mer ut som: en gemen sparkdräkt – språkdräkt – för pyttesmå bokstävlar”

________________________________

Min fråga till SAOL var konkret: vad är utsikterna för att ”t-shirt” listas som alternativform till ”T-shirt”? Svaret jag önskade mig var förstås: ”Kära nån, det måste in direkt!”

Och nu har jag fått svar!

Hej,

Redaktionen har diskuterat detta nyligen och vi ser inga hinder mot att lägga till en gemen(!) alternativstavning på ”T-shirt” och ”T-tröja”. Detta i enlighet med andra liknande fall som fick antingen ändrad stavning eller en alternativform i SAOL13 (utkom 2006). Visserligen kan man argumentera för enbart stavning med versal av etymologiska skäl men vi tycker att båda stavningarna fungerar fint (båda uppvisar också hög frekvens i korpusarna). Många andra ord har dessutom helt tappat sin stavning med versal i den senaste upplagan men i detta fall (och även i viss mån ”U-sväng”) kan det vara en poäng med att ha två alternativa stavningar för att visa på dels den formmässiga upprinnelsen till ordet, dels den flitiga användningen av båda stavningar.

För SAOL-redaktionen
/Daniel Berg

Frågan är nu om man kan lita på svaret när det står ett överraskande versalt R efter hejets kommatecken, men ok då. Utsikterna är goda och i nät-SAOL kanske t-shirt med litet t kommer in endera dagen?

Fast om man nu inte håller med om att tishor kan stavas t-shirt, hur är det då med X-krokar … kan de bli gemena x-krokar?

Fotnot:
T-skjorta dök upp första gången i text i Aftonbladet 1965, T-tröja i DN 1970 och T-shirt i När-Var-Hur 1972. I USA blev de vanliga redan under andra världskriget och moderna i och med Marlons insats här ovan.

Uppdatering:
Det visar sig nu att min djefla man redan har tillverkat en t-shirt – med polokrage:

45 kommentarer

En liten hyllning till internet

Publicerat av Lotten Bergman den 20 januari 2011 11:34

Jag fick av kommentatören Christer tips om en Youtubefilm som just nu rusar genom sajbern med … eh … internets hastighet. (Ny måttenhet.)

Om inbäddningen inte funkar: länk.

Om jag träffar skaparen av klippet kan jag säga ”you had me at the vattenplopp after 11 seconds”. Det är en väldigt skickligt gjord filmsnutt som aldrig någonsin hade nått mig före internetrevolutionen. Jag vet att ni alla är stressade och sitter på jobbet och inte kan hålla på att slösa fyra minuter på sådant som inte genererar annat än ett leende, så här kommer några repliker så att ni får en känsla av hur det låter:

”They had this Europe-look …”

” … an ’America-on-holiday’, which is a European word for vacation.”

”It’s not often that I’m the victim of a random act of kindness.”

Och så tänker jag ”öh, det är säkert inte på riktigt” och sedan tänker jag ”äh, det var inte Die Hard heller” och sedan tänker jag ”en sån ska jag också göra”. Och sedan kommer jag på att jag måste ta upp den där strumpan som ligger i handfatet och fixa den där artikeln och ringa gympalärararen och betala in medlemsavgiften till … och så blir det ingen filmsnutt gjord.

Då kan jag istället roa mig med att vandra iväg i invanda RSS-spår och hamna på Unclutterer som egentligen ska hjälpa mig att få ordning på livet men som i verkligheten bara ger mig aha-upplevelser som jag inte alls inför, genomför eller ens minns. Jag rentav trivs i min oordnade tillvaro.

Men nyss hittade jag en förfärlig gömma. En bortglömd hög. Ett ”jag gör det sedan-monument” värt 1 323 kronor:

Tunnelbanebiljetter som är för gamla för att lösas in. — Tunnelbanebiljetter som är för gamla för att lösas in!

Jag borde verkligen skämmas. Här går mina barn omkring i ärvda kläder och aldrig kommer vi att åka till Thailand och … och … och … Och så slår det mig! Hurra! Jag har hittat massa oanvända tunnelbanebiljetter! Som jag måste slänga! Som jag har glömt bort och jädrar så dum jag är!

Men så himla bra. För det kan jag ju blogga om.

16 kommentarer

En jättefull vargmåne (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 19 januari 2011 16:22

Klockan 22:22 ikväll står jag förmodligen och duschar efter basketträningen. Jag ska då till vargmånens ära yla mot duschens strålar så att vattnet gurglar sig i halsen som en sprittande och livlig symbol för den magiska januarimånaden när man ska tänka positiva tankar och (tydligen) tända rökelse, klä sig i skyddsamuletter och affirmera diverse strunt.

För det är vargmåne i natt, särskilt klockan 22:22. En jättebamsing till måne! Störst på hela året!

Faktum är att det verkligen är fullmåne och att fullmånen i januari verkligen sedan urminnes tider (i alla fall sedan indianerna regerade i det som blev USA) kallas vargmåne. Månens ellipsbordsformade väg runt jorden gör att månen just nu är som närmast oss – vilket kallas perigeum. (Motsatta punkten kallas apogeum.)

Däremot vet vi inte om månen verkligen påverkar oss som det sägs ibland eller om monster och varulvar blir till under fullmånen eller om de då bara av praktiska skäl kryper fram ur sina hålor – det ju blir så himla ljust utomhus när det är fullmåne. Vi vet heller inte om vi verkligen blir galna av fullmånen eller om vi sover ovanligt oroligt och ligger vakna och funderar på lifvet hela natten. Jag kan kanske dricka en potta espresso vid elvasnåret ikväll för att i morgon kunna berätta hur förfärligt dåligt jag sov? Eller hur absurt romantisk jag plötsligt kände mig?

Faktum är i alla fall att om man blir inspirerad av vargmånen (wolf moon) och känner för att skriva en bok, en dikt, en låt och ett eller annat filmmanus kan räkna med att det och alla andra konstverk i sammanhanget redan är gjorda. Här har ni min om än långsökta men i alla fall alldeles egna vinkling:

_______

Uppdatering strax efter 22:22!

Nä, så himla stor var den inte. När jag gick ut och kollade såg jag bara detta:

Måne. Bara som en blek basketboll liksom.

Min djefla man påstod att han såg Orions bälte:

Men så zoomade jag lite och stödde kameran mot en stege så här:

Med spettet där bakom hackar vi bort is överallt.

Och då! Då vaknade månlandskapet till liv!

Kolla, det är ju rena rama Las Vegas där uppe!

_____
Uppdatering igen:

En av kommentatorerna heter Lupus Lupus. En annan heter Luna. När de kommenterar strax efter och före varandra står det som Lupus nyss påpekade:

Luna Lupus

Lattjo!

27 kommentarer

Valen Jonas än en gång

Publicerat av Lotten Bergman den 18 januari 2011 13:47

Jag är alldeles för mån om att inte upprepa mig här. Ibland gör jag det omedvetet, ibland upprepar jag mig med flit fast lite mer skruvat. Men nu ska jag upprepa mig helt avsiktligt och dessutom deklarera klart och tydligt att jag gör det.

Det handlar om den där valen igen. Inte om Översätttarhelenas kompis som heter ”Malmska valen” och absolut inte om John Lindgrens norska blåval som 1948 ställdes upp ungefär där f.d. Skatteskrapan i Stockholm nu står. Det här handlar om Jonas. Och vi misstänker att det skedde 1973. Och härmed upprepar jag mig.

Jag går i knästrumpor, träskor och kringlor i håret denna höst. Björn Borg är på gång, men det vet de flesta ingenting om. Någonstans i Sverige går på tv och någonstans i Sverige kommer någon på en lysande idé:

– Vi drar land och rike runt med ett blåvalskadaver som vi döper till Jonas och så låter vi Sveriges befolkning få se hur stor en val egentligen är!

Nu kan man kanske protestera med tanke på att just 1973 var ett tillräckligt spännande år även utan valen Jonas eftersom

gamle kungen dog

Norrmalmstorgsdramat lärde världen vad ”The Stockholm Syndrome” var för något

det blev lotteririksdag efter valet och slumpen fick avgöra många politiska frågor

vi hade bensinransonering med mysstunder framför brasan.

Då behövdes väl inte dessutom en död val på gator och torg? Men johodå. Jag, Broder Jakob och pappa åkte till Clemenstorget i Lund och gick in i ett stort tält för att titta på detta vrak till val. Broder Jakob minns med bestämdhet att valen var uppstoppad, medan jag är lika säker på att den var blöt, luktade pölsa och påminde lite om regalskeppet Vasa. De få källor som finns, säger att den var halvkonserverad.

Sedan minns vi inget mer, varför jag här i bloggen för snart fem år sedan efterlyste era minnen av valen. Det visade sig snart att läsekretsen i vissa fall var alldeles för ung och i andra fall för gammal. Hur man än googlar sig blå (höhö), landar man bara här på lotten.se. Kommentatrisen Ökenråttan tyckte sig minnas att Stefan Andhé hade skrivit om just denna val, men det gick inte att bekräfta trots att jag skrev till hans förlag och frågade. Men helt utan minnen är vi inte!

Cina mindes bestämt att valen hade varit i Eskilstuna – ”Och den var stor! Och lackad på något vis. Stor, svart och glänsande.”
Cecilia N. mindes den också – ett ”långtradarsläp med en svart glänsande val […] som såg ut som tjära.”

Fler kommentarer bevisade att stackars Jonas hade varit i både Luleå, Skellefteå, Hudiksvall, Ljusdal, Tibro, Staffanstorp och Ystad. Och nu kommer bildbevis! Äntligen! Tack till Anders I, som minns och dessutom redovisar minnet med foto:

”Jag drog mig då till minnes att jag varit med min pappa och tittat på valen Jonas i Luleå (kring Östra skolan har jag för mig) någon gång på 70-talet. Om det nu var 1973, så var jag då 8 år och hade en instamatickamera. Jag kommer inte ihåg någon lukt, men valen låg definitivt på ett stort täckt långtradarsläp. Man visade också upp en harpun bredvid.”

Barder, underkäke, harpun och något som jag inte kan läsa. Samt en liten diskret ställning som håller valmunnen öppen.

Perfekt! Och, ungdomar, det här är en sådan där instamatic som man bara kunde ta 12, 20 eller 24 eller 36 bilder med och som var så himla fin:

Kolla, tanten fingerspretar med lillfingret precis som jag!

Jag är så glad så! Cirkeln är nästan sluten – nu inväntar vi bara några tidningsurklipp (kanske från Karina?) så att vi kan få ytterligare fakta om Jonas. Är det t.ex. sant att blåvalen ägdes av en schweizare och att den for omkring i hela fem år i ett alltmer ruttnande skick? Ni som har tidningskontakter: hur kommer man in i valarkiven utan mutor, hot och sönderslagna knäskålar?

Uppdatering 16 november 2012
Kommentatören Alf tipsade om ännu en bild — och nu är det definitivt inte 1970-tals-Jonas:

valenjonas_1959 — ”Fotot är taget i hamnen i Uppsala ungefär. Huset i bakgrunden är nog det på hörnet Östra Å och Bäverns med restaurang Skeppet (på den tiden alltså, nu heter det väl Alexander).”

113 kommentarer

SM i piprökning

Publicerat av Lotten Bergman den 17 januari 2011 11:10

Om jag idag ser någon röka pipa, pekar jag och säger högt ”se barn, det där är en piiiiipaaaa som man stoppar tobak i och tuttar på och röööööker!” så att de stackars barnens allmänbildning inte har hål och brister. (Min egen allmänbildning saknar måhända den viktiga avdelningen ”hyfs och vett”.) Sedan berättar jag för di små om min egen tjuvrökningsincident.

Jag bläddrade nyss i en av alla mina årsböcker och fann att man i januari 1965 höll Sveriges tredje SM i piprökning i Stockholms inrökta stadshus. Jag citerar:

”Blå hallen harmonierade väl med de rökridåer som idoga piprökare åstadkom.”

Jag undrar jag om det fanns publik också. Och om publiken fick röka. Och om kontrollanterna avslöjade fuskare. Och om deltagarnas hälsa kontrollerades. Samt varför jag inte hittar mer information om denna storslagna tillställning!

Vinnare bland de 91 rökande männen blev Stig Svensson från Bruzaholm. (Va! En svensk ort som har z i namnet! Och det finns en till: Zinkgruvan! Jag har stora hål i min allmänbildning!) Stig ses till vänster:

Av de nio bolmande kvinnorna vann Barbro Tharens från Malmö. (Kan namnet vara felstavat? Jag hittar inte en enda nu levande Tharens i hela Sverige.)

Uppdatering 8/3 2012!
I kommentatorsbåset kommer en av piprökerskans vänner med klara besked: Barbro Tharens hette just så och inget annat och levde till 2003. Huruvida hon rökte hela livet vet vi dock inte. Än. Slut på uppdat.

På bilden här ovan sägs hon vara ”i slutspurten” medan Stigs mer avslappnade stil kanske tyder på en raksträcka?

Reglerna hittade jag hos Larz (z igen!) Lundgren, som var med på ett SM:

”100 piprökare fick två gram tobak var, två tändstickor och sen var det bara att vänta på startern. Vi satt uppradade i två led framför en stor publik, TV-kameror och kontrollanter. Så släcktes ljuset och en röst hördes utropa ”Klara, färdiga, FYYYR” och etthundra tändstickor tändes. Sen tändes ljuset och kontrollanterna tittade till oss, så att allting gick rätt till.”

Jag antar att de stora tobaksbolagen var med och sponsrade eftersom det inte var en liten undanskymd tillställning i t.ex. Nisses källare. (Amatörbestämmelserna gällde som tur var inte idrotter som inte var RF-anslutna.) År 1964 lyckades vinnaren hålla liv i tobaken i 63 minuter, medan 1967 års vinnare klarade hela 72 minuter. Fast vad är väl det jämfört med italienaren Gianfranco Ruscallas världsrekord på tre timmar och 18 minuter?

Huga. Jag minns med fasa mina illaluktande lärare som satt i lärarrummet och rökte på rasterna och som sedan andades på mig, hängandes över axeln när jag bad om hjälp. Jag tror banne mig de rökte allihop och känner mig härmed lite luktkränkt å mina egna vägnar.

Men förresten … piprök luktar ju gott! Min morbror Kalle rökte pipa medan jag – en liten rosenröd femåring med håret i kringlor och vita sidenrosetter – satt bredvid honom och drog in så mycket rök jag kunde genom näsan.

Det kan man verkligen inte kalla passiv rökning.

45 kommentarer

Jag vill inte bli 100 år, men …

Publicerat av Lotten Bergman den 15 januari 2011 10:36

… kanske uppåt 80 i alla fall?

Mina gener säger mig att jag runt min 75-årsdag kommer att titta med nya ögon på livet. Jag kommer att se min djefla man strutta emot mig och så kommer jag att tänka ”nämen det där ser ju ut att vara en trevlig gubbe – men så gammal han är”. Jag kommer att titta på mina barn och förmodade barnbarn och tänka ”åh så trevliga människor, alldeles förtjusande allihop, men hu så de pratar i munnen på varandra”. Dessutom kommer jag att titta på mig själv i spegeln och tänka att det var värst vad jag ser sliten ut.

För i min släkt på pappas sida blir man vad vi förr kallade ”åderförkalkad” – på ett alldeles förtjusande sätt eftersom vi inte blir ilskna eller förvirrade utan bara glada, galna och glömska. Därför tycker jag att det är lagom att bli 80 år så att alla släktingar inte hinner tröttna på mig och mitt ständiga ”åh så förtjusande” så fort de tilltalar mig.

En av TED-föreläsningarna med Dan Buettner handlar om hur man ska leva för att bli gammal eftersom han har letat upp diverse ställen i världen där man blir jättegammal och dessutom respekteras för det. Eller vaddå gammal, det kan man väl bli utan råd. Men hur man ska bli över 100 år:

Tipstack till Smyg.

Sammanfattning:

Man ska äta mer grönt än kött och bara tills man är nästanmätt. Gärna lite stenåldersrelaterad mat med nötter och rötter.
Man ska se till att röra på sig – men inte nödvändigtvis idrotta utan mer vispa för hand, knåda bröd, cykla till affärn och bygga trädkojor i oländig terräng.
Man ska se till att umgås med människor på riktigt. Man ska alltså befinna sig i ett sammanhang där man har roligt med folk som dessutom tycker om kroppskontakt.
Man ska med jämna mellanrum pausa lite då och då och göra nästan ingenting.
Man ska dricka lite vin då och då.

Min plan funkar bra. Eftersom jag

alltid äter mig mer än proppmätt – gärna med mycket akrylamid, aspartam och E 211
brutalidrottar med basketfrenesi och knävärk, hälseneinflammationer samt spruckna ögonbryn
pausar i stora sjok ibland och inte alls ibland
umgås med folk nästan på riktigt ibland, men mest via datorn (för att jag tycker att alla vill kramas för ofta).

Med hjälp av vinet som jag dricker då och då kommer jag alltså att ta mig upp till 80, men inte nödvändigtvis längre. Perfekt!

_______________

Fotnot:
Se hur fiffigt jag smyger in de två olika punktlistorna så att ni lär er att se skillnad på dem. En med kolon och fullständiga meningar och en utan kolon och bara en slutpunkt allra sist. Hm. Punktlistor kommer jag inte ens att kunna stava till i 80-årsåldern.

25 kommentarer

Bibelen, scouterna, Unga örnar och Jehu!

Publicerat av Lotten Bergman den 12 januari 2011 11:10

Som liten valp var jag scout i lärdomsstaden Lund. År 1973 flyttade hela familjen till den synnerligen politiska staden Luleå, där min scoutkarriär tog slut när jag upptäckte att scouterna och Unga örnar var samma sak och jag inte alls fick knopa med knopar och äta pinnbröd utan bara sjunga Internationalen och skriva slagord på demonstrationsplakat.

På samma sätt slogs olika aktiviteter ihop när Fritidsgården åkte på fjällvandring till Vassijaure och det visade sig att ledarna på den coola Fritidsgården med det intressanta namnet Fritidsgården inte alls bara var coola ledare utan även bulvaner för nåt rellischöst som satte oss elvaåringar att sjunga om pärleportar och be morgonbön, middagsbön och kvällsbön. Jag blev åthutad och uppläxad eftersom jag uttalade den heliga boken på skånska – Bibelen – eftersom det ansågs ohyfsat och vanvördigt.

Efter detta trauma har jag sällan något religiöst i blicken trots mina spännande besök i konstiga kyrkor, farligt klättrande på domkyrkors vindar och skelettupptäckter. Men nu har salig Frans G. Bengtsson fått mig att läsa på lite om Jehu. (Blanda nu inte ihop ”Jehu” med ”Jesus” som ett av barnen här hemma.)

– Min djefla man rör sig oftast som en sengångare, men far fram som ett jehu fem minuter innan gästerna ska komma!

Så kan man ju säga – jehu är en eponym precis som alzheimers, bantning, röntgen och saxofon: sådant som har fått namn av en person. (Man far alltså egentligen fram ”som Jehu”, inte ”som ett jehu”.) Men, frågar man sig då om man som jag inte är särskilt bra på den där Bibelen, vem var Jehu? Aha, en kung av Israel. For han fram i en väldigt fart då? Jahapp. Och då är vi framme vid Frans G. Bengtsson, som 1951 blev jättejättearg på hur 1917 års bibelöversättning hade förvanskat Jehus framfart. (2 Kung 9:20)

I Bibeln som trycktes 1877 står det:

”Det är ett körande såsom Jehu körande, Nimsi sons; ty han körer likasom han vore rasande.”

I den engelska bibeln står det:

”And the driving is like the driving of Jehu, the son of Nimshi; for he driveth furiously.”

Och 1917 års svenska översättning, som tydligen är dålig:

”På deras sätt att fara fram ser det ut som vore det Jehu, Nimsis son, ty han far fram såsom en vanvetting.”

Jag är inte särskilt upprörd. Men det är Frans G. Bengtsson verkligen – och det är pga. hans furiösa ilska som jag skriver detta. Hör så härligt han far ut mot denna lilla översatta rad:

Ett ömkligt fiskande efter följetongselegans har fått träda i stället, resulterande i en munfull fadda floskler. Den koketta näpenheten i uttryck och konstruktion är här direkt skakande; förändringen i ton gentemot den äldre tolkningen är ungefär densamma, som om man istället för kung Beles ord: ”Inför mitt öga mörkna de människoöden” satte följande sats: ”Med beklagande får jag konstatera att jag på gamla dagar har blivit en smula tungsint”.

Men även bortsett från sin ohyggliga stil är satsen också på ett annat sätt fullkomligt misslyckad. När väktaren säger: ”Han kör likasom han vore rasande”, talar han episkt, objektivt, naivt; han fäller inte något värdeomdöme, han endast meddelar ett faktum. Hans mening är: ”Detta liknar Jehu, ty Jehu brukar åka fort; därpå känns han alltid igen när han åker.” Men när väktaren säger ”Han far fram som en vanvetting”, är hans yttrande subjektivt och sentimentalt och hör till en helt annan värld än epikens. Han talar då med modernt patos och hans mening är: ”Jehu flänger iväg alldeles för fort: det är helt enkelt otillständigt, det där: han kan ju köra ihjäl både sig själv och andra.” Det är en trafikkonstapel som yttrar sig, inte längre väktaren på Jisreels torn. (Ur ”Silversköldarna”, 1951.)

Det är tur att han är död, Frans. För så här står det i den senaste Bibeln:

”Det måste vara Jehu, Nimshis son – han kör som en vettvilling.”

Och vad vill jag säga med alla dessa rader som ni ju inte har tid att plöja egentligen? Äh, skåda bara hur väl en duktig skribent kan uttrycka sig och hur härligt det är att läsa en frustrerad, rolig och ilsken text – oavsett Bibelintresse eller annat. Kanske apropå detta.

26 kommentarer