Det ser ut som om bokförlagen runt 1968–72 körde den tidens find and replace eftersom så många böcker som utgavs då inte skriver mig, dig och sig. Utan faktiskt mej, dej och sej. Inklusive den lilla fisken på slutet.
Vilket alltså är precis lika ”korrekt” som ig-varianten, men som alltid har andats lite mer talspråk. En del författare skriver mej, dej och sej samt dom i repliker, men har kvar mig, dig och sig samt de och dem i resten. (Utom Ulf Lundell, som är konsekvent.)
Men inte runt 1970, för då står ej-formen i nästan alla böcker — även i böcker av gamla stötar som Olle Hedberg, som förmodligen var en alltför gammal hund för att lära sig att ej:a då.
(Ett himla kursiverande blir det i sådana här texter.)
Jag har av Anders Lotsson på Computer Sweden fått höra en alldeles fantastisk saga om just find and replace, som jag härmed delar med mig av. Om inte annat kan ni ju berätta den för släkten på julafton.
I den engelska översättningen av Henning Mankells ”Den orolige mannen”, som på engelska har fått den lika upplyftande titeln ”The troubled man”, finns ordet canmobileation.
Huh? Vad skulle canmobileation kunna vara? Can är en plåtburk och mobile är ju numera oftast en telefon när svenskar pratar engelska. Aha:
En snörtelefon förstås!
Nej, för det ska egentligen stå cancellation, som betyder inställande, avbeställning. Jag vet inte hur det ser ut i texten, men det måste vara förvirrande när det i Mankells bok skulle stå:
– Har du gjort avbeställningen? sa han lamt samtidigt som han hastigt skakade på huvudet.
Och istället står:
– Har du gjort snörtelefonen? sade han hastigt och svepte en ljummen kopp kaffe hastigt.
Den som redigerade tänkte byta ut cellphone i texten mot mobile phone, och så gick bidde det fel.
cell → mobile
cancellation → canmobileation
Men nu till dagens mest brännande fråga. Mobile phone? MOBILE PHONE? Jag som trodde att cellphone var att föredra framför mobile phone.
Aldrig får man vara riktigt nöjd och färdig med sina kunskaper.
Uppdatering:
Det är diskussion i kommentarerna om huruvida vi ska skriva tihopa cellphone som NE föreslår eller ej. Men alla är överens om att det är ett amerikanskt ord medan mobile phone är brittiskt.
’Sch’kta, felåt, jag har inte tid att skriva något här idag. Jag måste läsa en ordlista. Jag kanske aldrig någonsin hinner skriva något mer. Julkalendern brinner inne, barnen får blott äta frysta pommes croschetter och annat som jag inte kan stava till. Huset kommer att mögla ihjäl och årstiderna flyta ihop med varandra:
SAOL-napp för alla som sitter och är ledsna med sina gammeldagstelefoner utan appfunktion:
SAOL-napp, ännu inte ute på marknaden.
Nu hörni, kommer vi språkpoliser att bli beskäftigare än någonsin. Vi vet ju redan hur alla ord stavas (utom dubblett förstås), men behöver ju bevis. Jag, som alltid slänger SAOL-boken på undrande, kommer nu att slippa att släpa på åbäket; jag kommer att slänga telefonen på dem istället.
Öppenhjärtighet har inget med hjärtlighet att göra och omständlig betyder krånglig.
Frågan om de och dem har dykt upp i mängder de senaste dagarna — som en dedemepidemi. Men jag blir inte deppad: det är bara kul att få svara!
Att vi nu har blivit osäkra (även jag tvekar ibland) beror på att vi läser felaktigt skrivna meningar varje dag och att vi aldrig någonsin uttalar de och dem som något annat än ”dom”.
Ytterligare ett problem är att Språkrådet — som jag ju vanligtvis dyrkar — har bestämt sig för att säga att det är ok att göra ”fel”. (Inom citattecken för att JAG anser att det är fel.) De godkänner ”vi ses innan maten” och ”han är längre än mig” samt ”hälsa till de som är där”.
Det gör inte jag.
Jag råder alltid alla som tvekar att börja med att byta ut de/dem i en krånglig mening mot ”jag” eller ”mig”. (Eller så gör man som jag gjorde nyss och skriver ”alla” för att slippa tänka efter!) Om ”jag” passar bra, ska det vara ”de”. Om ”mig” passar bättre, ska det stå ”dem”. Så här är det:
• jag, han, hon är samma slags ord som de
• mig, honom, henne är samma slags ord som dem
Så långt är jag och Språkrådet helt överens. Men nu kommer de och säger så här tokigt:
”Om man ändå är osäker är det störst chans att det blir rätt om man väljer de.”
Neeeeej, säger jag.
Och det säger jag för att läsarna störs. Inte alla, men många. På samma sätt som de störs av ”vi ses innan maten” och ”han är längre än mig” — som ju inte längre är ”fel” enligt Språkrådet. Egentligen skulle vi alla kunna övergå till att skriva ”dom” i 100 % av meningarna, men det är likadant där: läsarna irriteras. Särskilt vanligt med de/dem-tvekan är det i som-meningar som ”han brukar leka med dem som finns där”. Men efter preposition (åt, till, för, med) har man objektsform. Enligt mig.
Hej,
hittade språkpolisens goa blogg mest eftersom jag sökte förtvivlat efter ett svar.
Frågan har jag ganska klart för mig, nämligen:
– Om det t.ex. heter en människa och flera människor, varför heter det då noll människor? Snabba följdfrågan blir ju såklart, vad heter detta numerus som säger att det är färre än en?
Med vänliga hälsningar
Mattias
Knepig och intressant fråga! Jag (Olle, aka ”En djefla man”) slagit i böckerna här på morgonen utan att hitta en välformulerad förklaring. Jag kopplar in Lottens pappa, vikarierande språkpolis Per Stenson:
Hej!
Inte är det lätt, inte. Men för det första avviker noll från 1, 2, 3 osv. såtillvida att man i vissa matematiska sammanhang inte räkna noll som ett tal. Däremot är det alltid en siffra.
För det andra räknar man normalt inte med noll vid uppräkningar. Om jag ber någon räkna upp talen till och med tio så börjar man knappast med noll. När det inte är uppräkning säger man ju ”ingen människa”, dvs. singularis.
Men jag gissar att bakgrunden kan vara att man menar ”antalet noll av gruppen människor”.
När man läser om författare eller konstnärer eller för den delen fiktiva figurer i romaner, går de alltid genom en period där pengarna tar slut, den onde fabrikören är elakare än någonsin och fotsvampen vandrar uppåt. Det är en prövning som de går stärkta ur. Och så ärver de en okänd faster eller blir upptäckta av en modellagentur.
Jag behöver fler jobb, vilket inte borde vara så svårt egentligen eftersom jag kan skriva, redigera och framför allt föreläsa om språk, retorik och presentationsteknik. Men jag är bedrövlig på marknadsföring och reklam.
Uppträda i pyjamas? Javisst, inga problem!
Helst skulle jag vilja anlitas av Sveriges alla skolor för att berätta hur man bättre skriver informativa lappar till stressade föräldrar eller åka runt och tala om för Sveriges alla power point-missbrukare hur de egentligen skulle kunna lägga upp sina presentationer.
Strippa på scen? Javisst, inga problem!
Men ålrajt, jag nöjer mig med en föreläsning här och där. Har ni några tips på företag eller andra institutioner som skulle kunna tänka sig att lyssna i en halv- eller heldag? Eller en timme eller en vecka? Hääär finns exempel på hur föreläsningarna kan se ut.
Har jag använt mig av bloggläsarna förut? Självklart!
För att ni inte ska tvivla, kommer nu kursutvärderingsröster som mina rådgivare tycker att jag ska lägga ut här och nu:
Jag tycker Lotten är kanonbra, rolig att lyssna på, enkel. En sådan lärare skall alla elever ha, man lär sig mera då.
Stimulerande och gav många tips! Frisk fläkt!
Viktigt ämne som berör alla. Presentation med mycket energi och humor.
Mycket bra brinner för sitt ämne och behärskar det fullt.
Otroligt inspirerande, underhållande och intressant. Hade velat ha dubbelt så mycket tid med henne!
Hon räddade hela kursen!
Underbart! Människor som älskar det de gör är alltid intressanta att lyssna till, och Lotten var precis sådan.
Oerhört inspirerande som föreläsare. Skulle haft mer tid!
Otroligt trevligt och roligt framförande
Tänk att ingen någonsin skriver att jag är metodisk och systematisk. Hm.
Jaså ni vill ha en helt vanlig föreläsning? Ok!I brist på pyjamas och stripp kan man anordna snubbelfällor som piggar upp.
Mejla mig om ni vill. Eller gå in i kommentatorsbåset och berätta om tiden när ni levde på vatten och bröd – för att en liten stund senare ramla över en kittel med guld vid regnbågens slut.
Svenska Akademiens framdukade mötesbord för de aderton. Som väl är sexton.
Jag tänkte att jag, som alltid snubblar och faller och tappar balansen när jag tänker med öppen mun och stirrande ögon, kanske kunde råka falla med rumpan ner mot sittdynan där. Och provsitta. Bara lite?
Sedan drogs jag som av en bokstavsmagnet mot ständige sekreterarens plats.
Tänk att jag inte ens tänkte tanken att slå hammaren i mitt eget huvud.
Kanske kunde jag råka skriva något på papperet under det översta? tänkte jag. Men så blev jag distraherad av fjäderpennan där på bordet – som dock stod i ett tomt bläckhorn. Precis när jag skulle ta en bild av tomheten lade en f.d. ständig sekreterare sin hand på min axel och sa:
– Du tar väl inga bilder på listor och dokument?
– Hiiihihihihih hoooohoooo, fnitter och fniss, tihi, jaaaaaaag tar aldrig bilder på annat än mögliga hotellrum! svarade jag – alldeles för snabbt.
Men vi kanske ska ta det från början nu när jag har fångat ert eventuella intresse? Sa jag något dumt till någon? Föll jag i armarna på någon? Slog jag näven i bordet och protesterade mot något? Eller var jag bara en stillsam mespropp utan stuns? (Nej, det är inget fel på mesproppar. Med eller utan stuns.)
Orsaken till gårdagens sammankomst var att jag är med i juryn för Vetenskapsfestivalens Skoltävling om nya ord. Nej, jag vet att nya, användbara ord sällan uppstår på begäran eller när de vinner priser – men det är ju jättekul att tänka ”vilka ord saknas?” och sedan komma på nya bokstavskombinationer. Fissla t.ex.!
Först kom jag för tidigt och irrade runt i Akademiens trappor så mycket jag kunde. Så trasslade jag in mig på expeditionen där jag skrämde livet ur en kvinna som inte visste vad jag talade om för möte.
– När?
– Nu klockan 12, vänta ska jag ko…
– Var?
– Här, det står Börshu…
– Med vem?
– Lennart Hellsing, Sture Allén och …
– Idag?
– Ja …
– Nej!
– Jo …
– Men jag begriper inte. Fast … Aha! Ni ska vara i källaren! Förlåt, jag ser ju här att det är … ja, källaren. Förlåt. Palmstedtsalen. Förlåt.
Jag höll sedan på att bosätta mig i denna expedition eftersom väggarna var fyllda av gamla, ljuvliga arkivkataloger – alla böcker som finns i hyllorna är förstås katalogiserade och alla nobelpristagares böcker finns på plats.
Detta är inte en dator.Jag fick öppna en låda och bläddra bland korten!
Men jag slet mig till slut från de fina, handskrivna katalogkorten. En liten stund senare hittade jag mitt sällskap ute på Stortorget: Katarina Schück, Anton Romanus, Ola Karlsson, Sture Allén och Lennart Hellsing.
Först åt vi strömmingslunch. Här ses framför allt min anteckningsbok, där jag skrev upp nyordet ”trickla”. (Samt toapapper och koriander, för det behöver jag handla.)
Apropå anteckningsböcker, så är har jag ju en sådan där som man ”ska ha”. Fast utan fin stämpel. Uppdatering: Sigill, inte simpel stämpel.
Nu ber jag om ursäkt för mitt ständiga oooande och aaahaande, men jag är lättimponerad när det gäller t.ex. coola bokhyllor, klirr-klickande kristallkronor, snygga benmuskler och långa sammetsgardiner. (En av de fyra uppräknade parametrarna ska kanske bort ur just detta resonemang.)
I den här korridoren finns porträtt och böcker en masse. Sture försökte få oss att gå med raska steg framåt medan han berättade om allt. Men vi kom på efterkälken eftersom vi granskade allt.
Den där korridoren på bilden hade en specialgjord matta med akademi-emblemet exakt 18 gånger. Och apropå 18, så fanns det exakt så många brevlådor i korridoren. Inte sådär pråliga, mer som tjänstemannagråa kostymer.
Men se, herr Engdahls lucka är uppbruten. (Det var inte jag!)
Det är böcker i alla rum och i alla vrår och i alla korridorer – och naturligtvis en läsesal. Med de där fina bokhyllestegarna. Senaste bandet av SAOB drog jag kvickt ut ur hyllan för att få läsa lite om dess första uppslagsord: ”tok”.
På bordet ligger nya böcker med tidningarnas recensioner instoppade. Javisst, jag tog en närbild också. Jaså, vill ni veta vilka böcker som man tydligen ska läsa? Mjaaa …
Börssalen – där Vargas Llosa i december 2010 höll sitt timslånga tal och fick alla att gråta när han berättade att han älskade sin fru – var länge Stockholms enda stora lokal som hade resurser att värmas upp vintertid. En av kakelugnarna:
Ni ser spegeln? Likadana speglar, fast måttanpassade, finns att täcka alla fönster! De står på vinden och är jättetunga, sa Sture.
Orsaken till att Svenska Akademien faktiskt huserar just här, beror på en donation. Ur Nordisk Familjebok:
Den största donation Akademien emottagit var den af fröken Magna Sunnerdahl 1913 till förfogande ställda summan af närmare l mill. kr., hvarigenom afsågs, att Akademien skulle kunna förvärfva som sin egendom och i arkitektoniskt oförändradt skick bevara Stockholms börshas börshus. Akadademien hade nämligen funnit sig föranlåten att afyttra det Beskowska huset, som vid undersökning visat sig i hög grad behöfva ombyggnad. Något köp af Börsen ville emellertid ej stadsmyndigheterna medge; för 600,000 kr., hvaraf 500,000 voro gåfvomedel af fröken Sunnerdahl, upplät Stockholms stad åt Akademien Börshusets öfre våning och Stora börssalen för all framtid.
Men jag blir bekymrad över kandelabrarna, som ser sköra ut.
Jamen se, en ståltråd är så arrangerad att mittendelen inte ska trilla av.Här äger alltså högtidssammankomsterna rum – efter ommöblering förstås.
Börssalen var faktiskt bland det mäktigaste jag har sett. Här hålls årsavslutningen för ledamöterna med ett högtidligt, offentligt möte den 20 december klockan 17:00.
Det här är Börssalen 1922. Men vilka är de? Vad är det för sammankomst?
Sture Allén förde oss milt vidare mot en av de minsta hissarna jag har sett – som var den enda vägen ner i källaren. Vi fick åka tre och tre med hjälp av en specialnyckel, men lyckades bara ta oss ner, inte ut ur hissen.
– Man måste vänta i ett par sekunder innan dörren öppnas, förklarade Sture och hann knappt vända sig mot dörren innan hissen for upp till andra våningen igen.
Sture Allén, jag och Anton Romanus åker här ner i källaren för tredje gången.
Så hade vi till slut vårt möte och sållade bland ett 30-tal olika nyord (som från början var 700). Tyvärr och naturligtvis är resultatet och resonemanget hemligt till prisutdelningen den 11 maj. Men jag berättade förstås för alla om fissla – alltså ”ta-leken” med snöre som Översättarhelena namngav.
– Snörlek? Ni vet? sa jag. Fissla ska det ju heta! Snöre … på franska … ni vet väl vad jag menar ..?
– Och dom som håller på med det är förstås snördar, sa Lennart Hellsing stillsamt.
Runt oss fanns dyrbara böcker bakom lås och bom.
Efter mötet klättrade jag omkring i branta trappor i kulvertliknande gångar med Lennart Hellsing och Språkrådets Ola Karlsson. Endast i Gamla Stans underjordiska gångar stöter man på dubbla dörrlås från olika sekel:
Har vi någon låsnörd här? Hur gammalt är det nedre?
Och endast i Svenska Akademiens källargångar trillar man över en sådan här låda:
Åh! Anteckningsböcker! Säkert sådana med stämplar!
Ni kommer väl ihåg mina raggningsrepliker häromdagen? Jag får lägga ännu en till samlingarna, tror jag. För det första jag hasplade ur mig till Sture Allén var:
– Ja, vi träffades ju för 23 år sedan. Eh, Nationalencyklopedin. Men jag ser på din blick att jag inte gjorde något vidare intryck, nähej.
Tack, Sture, för att du bara skrattade åt mig och min stora fot i munnen.
(Stilövning är alltså ungefär det som sker på min Julkalender: man tar en genre eller en författare eller en text och bakar om till något annat. Sedan känner man sig rätt nöjd och har förmodligen lärt sig något på kuppen, men själva genren ”stilövningar” är inte en lukrativ bransch.)
Så här låter ”Ekorrn satt i granen” ju i Alice Tegnérs version från 1892:
Ekorrn satt i granen
skulle skala kottar
fick han höra barnen
då fick han så bråttom
hoppa han på tallegren
stötte han sitt lilla ben
och den långa, ludna svansen.
Men in på scenen kliver nu Anders Bek, som i mina ögon har gjort ett alldeles fantastiskt arbete. När? Ptja, det kanske är tio år sedan? Jag brukar (med Anders’ tillstånd) ta fram några när mina föreläsningar går i stå för att det är för varmt i lokalen eller annat som jag inte rår på och jag just då inte har lust att strippa eller hjula för att pigga upp. Några exempel:
1. Videotrailer
– De kom oväntat.
– De drev honom från hans hem.
– De försökte knäcka honom.
– De kommer att ångra sig.
Squirrel – kotthämnaren!
Med Drew Barrymore som barnet och Bruce Willis som John McSquirrel. Kevin Costner är Tallegren.
4. Metatetisk omkastning med interversion
Rekonn satt i garnen, skulle slaka tokkar
Hickan föra banren, hå dick fan så bårtom
Popha fan hån traggelren, töttes san hitt billa len
doch en vånga sluna dansen.
9. Norrland
N’Lillekorre satt oppa storgammgran å sku skala nå småkottar. När n’Lillekorre hörde småongana fick’n sä brått att’n hoppa oppa långtallgren å hä bar sä int’ bätter än att’n stött i lellskank’n å långhårschvans’n nå så guu fördömdat. Å när’n kika närmre såg’n ju att jo, no’ hade den gått av. Huvva!
12. Dröm
Jag drömde att jag var hungrig, men avbröts av röster. Av någon anledning kände jag mig hotad. Jag tog ett språng ut i luften, men tappade kontrollen och föll.
26. Alfabetet
Angående benet: Censurerar diktaren ekorrens fallskador? Gjordes han invalidiserad? Jag kan lugna många nervösa oroliga personer: Queens ricinolja ska träna upp vävnaderna. William Xerxes, yrkesutbildad zenmästare, återställer äntligen ödeläggelsen.
27. Radannons
Större parti granfrö bytes mot rullstol.
39. Stream of consciousness
Ekorrn ekorrn sitter i granen i grannen i grenen i Grenoble han sitter i sitterisitterisatterisutta sutta mutta kutta granen grannen en grann gran Skulle skala flå riva klösa lemlästa lemmellästa nästa lämmel lemmar organ organist organism ism ismo ismo jukkapekka Kottar kottar småbarn ungar snor dagis blöta vantar hejsan hoppsan Hoppa han från tallegren svindel snurra runt runt stötte sitt lilla ben sitt lilla ben sitt förkrympta ben sitt äckliga lilla ruttna ben slog han stötte malde malde ner i e en mortel mortel mord rotel moderrot rotmos och den långa långa long and winding road roadmovie långa road långa ludna ludna ludo ludo lupo lupen anlupen anfrätt syra fräta fräta fräsa steka fläsk steka Svansen svansa svassa vassa vässa pennor.
Ja, ni förstår nu. (Att det finns siffror framför beror på att antalet stilövningar på Ekkorsajten nu är uppe i över 200.)
När det gäller just ”Ekorrn satt i granen” undrar jag om jag egentligen får skriva så här. Eller sjunga den var som helst. Eller om Anders Bek kanske måste slängas i de djupa fängelsehålorna eftersom originaltexten och musiken fortfarande ägs av Time Warner och är upphovsrättsskyddad till och med 2013 …
Förresten – när jag nu är inne på att berömma helt främmande karlar, kan ni läsa på Peter Olaussons faktoidsajt om just Ekorrn och att vi ju brukar sjunga ”hoppa han från tallegren”, vilket skapar oro i leden. (Man kan ju inte hoppa från tallen när man sitter i granen; det är ju som att spela basket med en handboll eller äta kalops med sugrör.)
– Han gjorde mig en helt episk björntjänst genom att höja ribban! utbrast hon leende.
(Vänta. Ska man göra tio-i-topp-listor uppifrån och ner? Ska den första eller den sista väga tyngst? Här trodde jag att jag skulle kunna svänga ihop ett snabbt blogginlägg – och så stupar jag på formatet. Äh, nu kör vi!)
1.
En björntjänst är inte en bamsetjänst utan en otjänst – som Emil i Lönneberga som bara vill väl, men som hela tiden råkar göra fel.
Man blir ju alldeles lycklig.
Historien bakom uttrycket går att läsa på franska hääär, och handlar om björnen som bara skulle vifta bort en fluga på en sovande man och då råkade slå ihjäl honom. Som jag, när jag bara ska hjälpa min djefla man till ett glas mjölk och då råkar hälla en hel liter över honom. De 35 företag i Sverige som heter något med ”Björntjänst” har förmodligen en ägare som heter Björn, men inger namnet förtroende?
2.
Att höja ribban innebär precis som för Stefan Holm, Patrik Sjöberg och Kajsa Bergqvist att göra något svårare. Särskilt nu när de inte längre tävlar. De som tror att man gör det lättare när man höjer ribban tänker antingen på limbo eller när det är högt i tak. (Högt i tak har inte med sekelskiftesvåningar att göra utan betyder att det är fritt att uttrycka sig som man vill.)
3.
Kaka på kaka eller tårta på tårta låter ju ypperligt ljuvligt och fantastiskt, men är alldeles på tok för mycket och onödigt. Det roliga är att tautologi som brukar nämnas i sammanhanget betyder onödig upprepning och ”tårta på tårta” är liksom en tautologi i sig efters… äh, ni fattar.
4.
Lök på laxen låter också bra … som en lämplig huvudrätt före tårtan här ovan. Men det betyder för mycket det också – laxen är såpass god att den står sig väl även utan löken.
5.
Grädde på moset är däremot alldeles förträffligt fint. Men det är inte vispgrädde på potatismos utan den gamla hederliga efterrätten rinnande grädde på äppelmos. Mums.
Alldeles fel.
6.
”Greta Garbo blommade ut redan i Stillers filmer” läste jag en gång, vilket lät alldeles bedrövligt och sorgligt. Som en vissnande blomma i tonåren, stackars fröken Gustafsson. Under hela Hollywoodkarriären gick hon alltså omkring som en slokande blåklocka? (Dumt val av blomma och jämförelse egentligen: blåklockan slokar ju alltid och Greta Garbo var lite kutryggig eftersom hon var lång för sin tid: 171 cm.) Om man ska uttrycka sig positivt, så blommar man upp eller så slår blomman ut.
7.
– Krokodiltårar! väste min farfar en gång mot mig.
Han var en stor (längst på kompaniet), tystlåten man som såg ut som Clark Gable. Jag grät på grund av en anledning bara för att, och tyckte att han var förfärligt grym, även om jag inte förstod vad han menade eftersom jag nästan inte ens hade sett en krokodil på bild. Men förmodligen hade han rätt: jag grät på låtsas. Krokodilen (här har jag inte djupa zoologiska kunskaper utan måste lita till mina källor) lär kunna pressa ut tårar när munnen öppnas (tur att jag inte är en krokodil). Krokodiltårar är alltså falska tårar.
8.
Att en film är episkt anrättad är ett så vanligt uttryck i filmrecensioner att Radio Sjuhärad igår skickade ut ett rop på hjälp:
Men vad betyder det? Episk har att göra med något berättande, beskrivande och så finns det ju ”episk diktning” – alltså en hjältedikt …? Men episk betyder i detta sammanhang storslagen eller rentav svulstig efter det engelska ’epic’. Och tänk på alla storsvulstiga filmer som görs anrättas idag! (Det här passar egentligen bättre in på en lista med ”uttryck som man är trött på och som dessutom är svåra att förstå”.)
9.
Att vädra morgonluft låter som en fantastisk känsla en ljuv sommarmorgon när man vaknar och känner att nu jädrar ska jag ta tag i det lifvet/vedboden/mathållningen eftersom det är läääge. Och det betyder det nästan, faktiskt: man anar nya möjligheter. Men uttrycket kommer ursprungligen från Hamlet, när vålnaden vädrar morgonluft och känner att det är dags att dra sig tillbaka. Här har vi alltså ett uttryck som betydde en sak, men som numera betyder en annan sak. Kommer då björntjänst att i framtiden betyda bamsetjänst? Vi får se tiden an.
Förra måndagen blev jag i all hast inkallad till ”Nordegren i P1” för att agera språkpolis. Och onsdagen som följde. Samt nu i måndags igen.
Vips, kändes det som om jag aldrig hade gjort annat än att språkpolisa i radio. Rassel, sa det i mejlen och nu skriver jag till okända, nyfunna brevkompisar (endast män) om språk. Och klonk, sa det på Facebook där jag plötsligt blev kontaktad av mina gamla klasskompisar. (Ganska många: jag har gått i sju olika klasser.) Kort sagt: det är jättekul! Det känns som om jag har pratat i P1 halva livet och ändå är det bara ett inhopp på en dryg månad det handlar om. Förmodligen kommer jag att drabbas av uppmärksamhetsabstinens och börja ansöka till Big Brother och Idol.
– Hej Lotten, säger Idoljuryn.
– Hhhhh… ee… iiij, svarar jag med klädsam blygsel påklistrad.
– Vad ska du göra då? säger Idoljuryn och antecknar ”för gammal”, ”konstig frisyr” och ”fula jeans” i sina papper.
– Jag ska rabbla skrivregler! Samtidigt som jag strippar! Och steppar! Uppåner!
Men hur är det då i P1? För det första är det ju fullt av intervjuoffer. I måndags var det Roxette och en step-aerobics-instruktör samt Marie-Louise Ekman. Den inte helt naturliga blandningen beror på att P4 Extra med Lotta Bromé håller till i studion alldeles intill.
Plåt-Niklas? Nej, Marie-Louise Ekman i silvermålad läderkostym.Intervjuoffret Marie-Louise Ekman, bisittaren Dilsa Demirbag Sten och programledaren Thomas Nordegren i studion.Är det kanoter? Är det Frankensteins monsters skor? Nej, det är Nordegren-skor!Och språkpolisen som tar på sig den allvarliga minen för att kunna säga barein fastän det ska stavas Bahrain.
Idag är jag dock P1-ledig. Ska jag lägga mig ner och gråta? Förbanna mitt öde som varande skrotad? Ringa in och sabotera? Nej, jag ska sätta mig i sängen och skriva om varför nederländska heter nederländska och inte holländska och att England är en sak, men att det var annorlunda före 1707 samt att landet Ryssland kanske inte finns. Vips, blev jag avvand och nedtagen på jorden.
Uppdatering:
Varför är det en ”platta” framför micken? Vad heter det på fonetiska när man ska formulera P? Vad har meänkieli med allt att göra? Följ den spännande diskussionen i kommentatorsbåset, där vi alls inte utreder namnet på Muammar al-Khadaffi [qað:a:´fi] eller Qadhdhafi eller Gaddafi eller Kadafi eller rent av Mu˙ammar al-Qadhdhāfī. Gah!
Regnet vräker ner över snöhögarna i mellersta Sverige och jag tänker att jag är glad som får sitta inne vid den varma datorn och bara röra på fingrarna, tearmen och hjärncellerna. Och så tänker jag att det är så trevligt att skriva. Och så associerar jag snabbt till att det är synd att jag inte kan rita. Och inte spela piano. Och att jag är bedrövlig på att dansa balett. Men så kommer jag på att jag i alla fall kan stava till balett och blir nöjd igen.
Igår föreläste jag i Finspång, och vi kom att diskutera det faktum att alla idag måste skriva i tjänsten oavsett om de vill eller inte, oavsett om de kan eller inte. Och att det ju faktiskt inte är särskilt ekonomiskt om man ser till talangresurserna i världen.
Bild som egentligen inte hör hit, men som ni kan vila ögonen på ett tag.
De som är bra på att skriva borde ju skriva åt dem som inte är bra på’t. Precis som att jag anlitar en tecknare när jag behöver en bild och en dansare när jag behöver en balett.
– Självklarheter! vrålar min läsekrets.
– Snacka om att slå in öppna dörrar! skriker dörrvakterna.
– Vaddå, ska inte alla få skriva menaru? väser de lättkränkta.
Kanske försöker jag bara trygga min skrivande ålderdom, kanske försöker jag övertyga mig själv om att min karriär har en lysande framtid. Eller så är jag kanske bara upprörd över det väldigt illa skrivna brev jag nyss fick från en känd livsmedelstillverkare. (Säger inte vilken, ska försöka övertyga företaget om att det behöver mina tjänster.)
Skrivmaskiner hör inte heller hemma här. Men visst påminner den om en elefant?
Jag köpte häromveckan en dålig produkt som skulle smaka jättemycket och megastarkt men som var fadd. Som bara smakade papper och luft. Så jag gjorde som man ska och skickade in hela klabbet till företaget. Nu har jag fått ett brev och 85 kronor i värdecheckar – som bara duger till att betala med om man köper produkter från just det här företaget. Brevet inleds med:
”Tack för Ditt brev angående vår produkt. Vi beklagar verkligen att du har fått en produkt som du inte är nöjd med. Vi beklagar verkligen att du fått besvär med att skicka in din reklamation till oss.”
Jag förstår att företaget beklagar dubbelt upp, men besvär har jag inte alls fått. Möjligtvis har jag gjort mig besväret att skicka in reklamationen, men det är en annan sak.
Lyssna nu allihop: skriv inte Ditt med inledande versal. Det behövs inte! Det är komplett onödigt och bara tramsigt och inte alls modern svenska. (Om det hade varit ett i dessa tider naturligt sätt att uttrycka sin respekt för läsaren hade säkerligen de två påföljande du även haft versal.) Brevet fortsätter (utan versala D:n):
”Jag misstänker att din produkt var felkryddad och vårt Lab undersöker nu vad som inträffat i produktionen. Här får du en kort förklaring till hur detta kan hända. Fel kan ibland uppstå vid uppstart alternativt avslut på produktionslinjen.”
Felkryddad? Den var ju okryddad. Lab? Konstig produktionslinje, den där som kan pluppa fram fel krydda mitt i alltihop. Och här har vi även ett typiskt exempel på hur man är så inne i sin bransch att man inte kan förklara vettigt för sina kunder: vad innebär uppstart alternativt avslut? Det är ju jättespännande att få veta hur det kan bli fel och om det är en hel jättebatch med okryddade produkter som vimlar omkring ute på marknaden. Berätta mer!
”Lab och kontrollpersonal som gör regelbundna kontroller ska upptäcka detta men har uppenbarligen gjort en miss. Produkterna fångas upp och förs av linjen, troligtvis har inte alla blivit uppfångade.”
Så kontrollanterna – som gör kontroller – har ”gjort en miss” för att produkterna inte har blivit uppfångade, säger ni? Eller förlåt, de har troligtvis inte blivit uppfångade. Det här är en mystisk sörja av färdigt mallbrev och egna formuleringar, är jag rädd. Läs vidare:
”En förutsättning för att vi skall kunna komma till rätta med eventuella fel och brister, är att vi får vetskap om dem.”
Jahaja, javisstja. Jag förstår det och det är ju just därför jag har skickat in produkten. D’oh!
Är jag onödigt sur och upprörd? Ska jag bara luta mig tillbaka och tänka att det här inte spelar någon roll eftersom alla ändå fattar vad de menar?
Detta ska illustrera ”Jag skriver av mig min ilska så att fingrarna glöder”.
Min poäng är denna: det handlar om ett jättejätteföretag som agerar som en liten enskild firma ”som gör så gott den kan”. Och jättejätteföretaget borde prioritera annorlunda – om inte annat så kanske föregå med gott exempel?
Vi fortsätter vår färd ner i brevet:
”Vi hoppas nu att Ni …”
Ni? Vad hände nu, lade vi fram titlarna? Vad ända in i glö… Men förlåt att jag avbröt, ni måste ju få läsa färdigt:
”Vi hoppas nu att Ni trots det inträffade, inte förlorat förtroendet för våra produkter, utan att Ni även i fortsättningen väljer oss när Ni köper vår produkt. Vi bifogar här varucheckar till ett värde av 85 kr som Ni kan lösa in i valfri butik när Ni köper vår produkt.”
Så. Brevmallen säger att man ska Dua, dua och Nia. Mallen kan alltså inte bestämma sig och den som skrev till mig fick tillåtelse att gå in och skriva in egna formuleringar. Företaget omsätter nästan 700 miljoner kronor per år och kan inte skriva brev. Anställ folk som kan skriva! Och inse att alla inte kan det.
Jag säger ungefär lika välformulerat som hovmarskalken i Pomperipossa:
– D’oh! Gah! Mäh! Pah!
Så här tänker jag mig skrivaravdelningen.
Uppdatering!
Sent i eftermiddags ringde telefonen.
– Ja hejsan, det här är Göran Schultz, vd för OLW.
För texten här ovan handlar om chips och om OLW och jag passade ju på att mejla marknadsavdelningen när jag hade hävt ur mig på bloggen. Nu behöver jag inte vara hemlighetsfull längre, för Göran (vi lade bort titlarna igen) sa att han nog trodde att de skulle palla lite öppenhet på chipsavdelningen.
Jag tror att han vill vara med på bild också, för nu är vi bästisar och han ska ska skicka en påse med Fredagsmys till mig. Har ingen aning om vad den innehåller. (Eller jo, det kanske jag har.) Varför jag ska få en present? För att jag är så rolig!
Men någon skrivkurs vill de nog inte ha på OLW trots att Göran och hans kolleger höll med om vad jag tycker och erkänner att de blev förskräckta över språket i brevet.
Jag måste sikta högre. Måste hitta fadda produkter hos ännu större företag. Om jag tar en tugga av Iphonen och sedan sätter den i halsen är min lycka säkerligen gjord!
