Det ser ut som om bokförlagen runt 1968–72 körde den tidens find and replace eftersom så många böcker som utgavs då inte skriver mig, dig och sig. Utan faktiskt mej, dej och sej. Inklusive den lilla fisken på slutet.
Vilket alltså är precis lika ”korrekt” som ig-varianten, men som alltid har andats lite mer talspråk. En del författare skriver mej, dej och sej samt dom i repliker, men har kvar mig, dig och sig samt de och dem i resten. (Utom Ulf Lundell, som är konsekvent.)
Men inte runt 1970, för då står ej-formen i nästan alla böcker — även i böcker av gamla stötar som Olle Hedberg, som förmodligen var en alltför gammal hund för att lära sig att ej:a då.
(Ett himla kursiverande blir det i sådana här texter.)
Jag har av Anders Lotsson på Computer Sweden fått höra en alldeles fantastisk saga om just find and replace, som jag härmed delar med mig av. Om inte annat kan ni ju berätta den för släkten på julafton.
I den engelska översättningen av Henning Mankells ”Den orolige mannen”, som på engelska har fått den lika upplyftande titeln ”The troubled man”, finns ordet canmobileation.
Huh? Vad skulle canmobileation kunna vara? Can är en plåtburk och mobile är ju numera oftast en telefon när svenskar pratar engelska. Aha:
Nej, för det ska egentligen stå cancellation, som betyder inställande, avbeställning. Jag vet inte hur det ser ut i texten, men det måste vara förvirrande när det i Mankells bok skulle stå:
– Har du gjort avbeställningen? sa han lamt samtidigt som han hastigt skakade på huvudet.
Och istället står:
– Har du gjort snörtelefonen? sade han hastigt och svepte en ljummen kopp kaffe hastigt.
Den som redigerade tänkte byta ut cellphone i texten mot mobile phone, och så gick bidde det fel.
cell → mobile
cancellation → canmobileation
Men nu till dagens mest brännande fråga. Mobile phone? MOBILE PHONE? Jag som trodde att cellphone var att föredra framför mobile phone.
Aldrig får man vara riktigt nöjd och färdig med sina kunskaper.
Uppdatering:
Det är diskussion i kommentarerna om huruvida vi ska skriva tihopa cellphone som NE föreslår eller ej. Men alla är överens om att det är ett amerikanskt ord medan mobile phone är brittiskt.
Mina engelska kollegor har mobile phone, usa-kollegor kör med cellofan.
Håller med hakke här. US: cell UK: mobile.
Kära Lotten. Vad jag har väntat på det här. Det bör heta ”cell phone” alltså två ord, alltså särskrivning! Den svenska samskrivningsfobin slår ofta igenom också när man skriver engelska.
Nå. Alldeles nöjd kan jag inte vara. Samskrivningen används också. Men om man googlar ”cellphone” får man bara 100 000 000 träffar mot ca 500 000 000 för den särskrivna varianten.
F.ö. tycker jag att ”mobile phone” är bättre. ”Cell phone” är ett amerikanskt uttryck, varför skulle vi hoppa på det? Hur många vet vad ”cell” betyder i detta sammanhang?
Där jag bor heter det ”Handy” – ett bra ord. Lätt att kombinera med ”nummer” också. Tyvärr smyger det sig in när man talar svenska också och ingen förstår då någonting. Men det är ju det vanliga.
Godjul och gottnyttår önskar jag dig. Jag läser med nöje kalender och facit varje dag men klarar inte av att gissa.
Burkarna ovan kallas ju snörtelefon, men bör då en ”mobile phone” på svenska kallas snörlös eller snörfri?
Cell phone trodde jag var de mobiler som kastats in över murarna …
Som sagt, cell (phone) är amerikanska, mobile (phone) är brittiska. Samt australiensiska.
På italienska heter det telefonino, vilket jag uppfattar som diminutiv. Motsvarande på svenska borde bli ’telefonis’, det slår jag gärna ett slag för!
Hoppsan – två ”hastigt” blev det och ”lamt” försvann, där i översättningen. Och var kom det ljumna kaffet ifrån då?
Vill man ha en diminutiv som i Italien kan man kalla mobiltelefonen för lillefon. Ja, det tycker jag. Lika gulligt som goggla, eller hur? Det blir lite babyspråk över det, men det kanske helt enkelt är en korrekt spegling av vår mentala nivå här i båset …
Bengt O.: Kära nån, du borde våga gissa i Julkalendern. Då får man nämligen digital champagne!
Med find-and-replace kan man ju enkelt ett mankellisera allsköns prosa:
”sade han” -> ”sade han lamt och hastigt”
”kaffet” -> ”det ljumma kaffet”
”telefon” -> ”cellofanteflon”
Med tillräckligt många sådan operationer förvandlas den torraste passage till en upphovsrättsligt fristående text som sedan säljer i hela världen, som smör i norskt solsken.
Det är sant att man kan använda ordet telefonino för mobilen i Italien, men det går lika bra att säga cellulare.
När telefonen är liten som en lårgrop kan den väl kallas cellulit?
Jag använder ”telefon” eller ”lur”. Finns ingen anledning att påpeka att den inte har sladd.
Om jag någon gång behöver definiera att det är en fast telefon så visar det sig att ”kopparlur” fungerar bra. Det ger ju också rätt så antika vibbar. Bronsålder och så.
”Handy” är ett bra ord som tysktalare använder. Lite konstigt eftersom engelskklingande ord ju nästan inte får finnas i Tyskland. Men ett betydligt smidigare ord än ”Drahtlose Fernsprechgerät”. Så smidigt, in der Tat, att jag till och med hört mig säga ”Drahthandy” om kopparluren. Men då har Fritz sett lite fundersam ut. Tycker jag inte att han har någon anledning till. Ett språk som använder sådana ord som ”Schrumpfschlauch” utan att blinka ska bara vara glatt (skrev glada först) att vi hjälper till med nyord.
Fransmännen säger ”portable” eller ”mobile”, ibland med ett påhängt ”téléphone”. Där har alltså telefonfunktionen sjunkit undan och rörligheten blivit kvar. Lite som vårt ord för automobil, men kortare ändå. Det skulle ju vara skoj om fransoserna kommer att kalla sina telefoner för ”bil”. Då kan det bli förvirring. Lite som tyskens ”Öl”.
”Drahtlose Fernsprechgerät”!
Svensken:
– Öl?
Tysken:
– In meinem Auto, ja bitte.
Svensken:
– Ester! Den galne tysken vill ha ölen i bilen!
Och mindre galna svenskar som åker till Tyskland och fyller bilen med öl?
Framför allt är de mindre, ja. Som änna tummetott!