Hoppa till innehåll

Etikett: språk

Fråga om parenteser

[Vi diskuterade ju vid ett tidigare tillfälle] hur man skulle göra med skiljetecken inne i parenteser. Svaret är kanske att man borde skriva om på ett annat sätt så att man inte har flera meningar i en parentes. Jag kom inte på något exempel just då men nu snubblade jag över en text som någon annan skrivit med en mening med denna uppbyggnad. Hur anser du att man borde skriva följande?

”Neanderthalarna lär ha använt samma gamla stenyxor år ut och år in, de saknade troligtvis vad vi kallar fantasi och de konkurrerades ut (eller utrotades? Det får vi aldrig veta) av våra fantasifullare förfäder.”

Fredrik i Helsingborg

Lotten svarar:

Aha! Jamen svaret är enkelt och kristallklart: det gör man helt enkelt inte!

Häpp! (Nu hade jag ju brutalt kunnat sluta här, men ska ge exempel på hur man kan lösa det hela.)

1. Man kan se till att det som står i parentesen inte är så långt att det blir många meningar. Det är ju svårläst med många och långa parenteser … även om JAG är väldigt förtjust i parenteser.

“Neanderthalarna lär ha använt samma gamla stenyxor år ut och år in, de saknade troligtvis vad vi kallar fantasi och de konkurrerades ut (eller utrotades?) av våra fantasifullare förfäder.”

2. Man kan skriva färdigt den ursprungliga meningen och sedan ta parentesen efteråt. Då kan allt inom parentes vara långt och krångligt och i hur många meningar som helst!

“Neanderthalarna lär ha använt samma gamla stenyxor år ut och år in, de saknade troligtvis vad vi kallar fantasi och konkurrerades ut av våra fantasifullare förfäder. (De lärde tvista fortfarande om det handlade om utkonkurrering eller utrotning. Och självklart lär vi
aldrig få veta sanningen. Tyvärr.) ”

Och nu vet jag inte riktigt om “utkonkurrering” är ett accepterat ord – men du förstår vad jag menar?

Share
Lämna en kommentar

Semikolonets dag – höj en semla för Aldus Manutius!

Det är i dag 492 år sedan den italienske humanisten och boktryckaren Aldus Manutius (it. Aldo Manuzio) stilla insomnade (alternativt bröt nacken i en trappa eller blev nedriden av en kondottiär – språkpoliserna har ingen aning om hur han dog!).

Vad uträttade då denne yrkes- och hedersman? Jo, han var bl.a. först med två saker:

  • den kursiva stilen – värt att notera men knappast att fira
  • semikolonet – ett faktum som förtjänar jubelfanfarer och triumffyrverkeri.

Semikolonet uträttar storverk för en tydligare, klarare och framför allt vackrare kommunikation inom t.ex.

Språkpoliserna 1 och 2 ger följande råd för användningen av semikolonet:

  1. Har du inte järnkoll på hur det används så glöm att det finns på tangentbordet; tankstreck är i dag en fullgod ersättare (erkänner vi med tungt hjärta).
  2. Håll i åtanke att många läsare inte hyser samma känslor som du själv inför detta exklusiva skiljetecken; de inser knappast hur eleganta dina semikolon-baserade formuleringar är.
  3. Använd det med måtta och förstånd; det kan bli himla tjatigt om det t.ex. upprepas tre gånger i en och samma punktlista.

För hundra år sedan användes inte semikolonet riktigt på samma sätt som i dag. I Nordisk Familjebok, andra upplagan (1917), läser vi:

Semikolon (af lat. sémi, half, och grek. kolon, kolon), gramm., ett skiljetecken som består af ett komma och en punkt däröfver (;) och som utmärker ett uppehåll, midtemellan det som utmärkes af punkt och af komma, för tanken (och rösten) vid läsandet (och uppläsandet) af en skrift. Det begagnas hufvudsakligen för att skilja hufvud-leden i en längre period. Semikolon infördes af A. Manutius i slutet af 1400-talet.

Här finner vi alltså ett bruk av semikolon som känns främmande för oss:

Då emellertid sagan gör S. till dotter af den syriska gudinnan Derketo,har därmed hennes namn knutits till myten om Istar eller Astarte, den semitiska kärleksgudinnan; och i det att drag af vild sinnlighet blifvit fogade till hennes saga, har det mytisk-erotiska elementet däri tagit alldeles öfverhand öfver det historiska.

(Artikeln om Semiramis)

 

 

Share
1 kommentar

Fattar ni vad jag menar?

Nu haver jag någntg läst som jag ville jag vore trallala va fattar ni va jag menar lite hoppsahejsan!?

Nej, förmodligen förstår ni inte varför jag skriver så konstigt och förmodligen blir ni lite nyfikna. Men jag har just läst något som jag måste citera.

– Du är mycket inne på det här med skrivandet, du. Egentligen är det ju skit samma hur det är skrivet, bara mottagaren förstår vad du menar. Språklära och rättstavning har inte så mycket med kommunikation att göra, det är i viss mening mera en halvfascistisk ordningsfråga.

Innan vi fortsätter på den fascistiska vägen, kanske vi ska ta och slå upp i NE vad fascism är?

fascism, en antidemokratisk politisk lära som betonar ledarprincipen och särskilt bekämpar arbetarrörelsen.

(Läs gärna definitionen en gång till, lyft blicken och begrunda.)

Jag hittade länken till texten i citatet via Rosaercher som jag nu stavade fel med flit eftersom ni ändå fattar vad jag menar. Där berättar de att Please cropy me har intervjuat Larsae Kollin, som jag har stavat fel eftersom ni ändå fattar vad jag menar. Hon är platinumäggsvinnare och Den Som Skriver – som jag inte nämner vid namn eftersom ni ändå fattar vad jag menar – tycker att det här med hur man skriver är skit samma och en ”skön, avslappnad och cool inställning till språket” (som trots citattecknen inte alls är ett ordagrant citat, men ni fattar ju vad jag menar, right?).

Ja. o vet man hu man skfer et speklar ju inte roll, barka atlla fattar vad man menar.

– Jag fådde den av moster Fia!
– Ja, du fick den av faster Ulla.
– Fick?
– Ja, man säger så.
– Faster Ulla?
– Ja, det var inte mos…
– Uäääääääh! JAG FÅR SÄGA SOM JAG VILL! FÖR DU FATTAR VAD JAG MEEEEENAR!

Kunskap är mackt, eller hur var det nu det var?

Share
27 kommentarer

Ur arkivet: En talande självmotsägelse

Kolla! Jag hade bestämt för mig att jag hade skrivit några rader om begreppet oxymoron tidigare.

Självmotsägelser är brott mot språkets logik, och borde resultera i nonsens. Men språklig precision är inte alltid logisk.

  • Bitterljuv” eller “fulsnygg” må vara underliga djur, men som ord är de både begripliga och användbara.
  • Uttryck som “han lyser med sin frånvaro” och “tystnaden talar” är inte bara tydliga – de för också in lite poesi i vardagsspråket.

Termen för en stilfigur som består av två skenbart motsatta begrepp är oxymoron (vilket på grekiska betyder ungefär”fiffigt korkad”).

Vi ger slutrepliken till den amerikanske poeten Walt Whitman (Song of Myself, 1891):

Säger jag emot mig själv?
Än sen…jag säger emot mig själv;
I mig ryms mycket…jag rymmer mångfalder.

(Tolkning av Rolf Aggestam)

Share
Lämna en kommentar

Procent eller procentenheter?

Här följer en bloggartikel i repris från förra valet (2006-09-16, den numera nedlagda bloggen Språktips):

Så här, dagen efter valvakan, kan det vara på sin plats med en repetition av skillnaden mellan procent och procentenheter.

Ta Folkpartiet, till exempel, som hade sån framgång. För fyra år sedan hade man 4,7 % av rösterna, nu fick man 13,3 %. Antalet röster ökade alltså med
• 180 % (enligt uträkningen [13,3 – 4,7] / 4,7)
• 8,6 procentenheter.

Att hävda att deras andel av rösterna ökade med 8,6 % är alltså fel! (Notera för övrigt att det ska vara mellanslag mellan siffrorna och procenttecknet.)

Share
1 kommentar