Hoppa till innehåll

Etikett: studier

Person- och ortnamnstenta

Detta har hänt:
Jag blev tokig och började våren 2020 att läsa en universitetskurs i konsthistoria. Som följdes av en sommarkurs i dialektologi, som följdes av filmhistoria, som följdes av vårkursen som hette ungefär ”pedagogiska hjälpmedel inom studier i svenska”.

Detta händer just nu:
Jag tentar sommarkursen ”person- och ortnamnshistoria”. Det är uppåt 20 megafrågor som ska besvaras med hjälp av kurslitteraturen som består av 37 (trettiosju!) böcker och artiklar. Flera fick jag låna på biblo, men dessa finns online:

Det här säger er inte så mycket, men jag ville bara visa hur ambitiöst det är upplagt.

Sedan fyra dagar sitter jag på heltid och öser ur mig allt jag har i huvudet som inte handlar om knän, basketbollar eller utflugna barn. Det är jätteintressant med alla dessa namn, men jag har så inihelsickes svårt att hålla mig till den akademiska stilen. Istället för att redogöra noggrant för hur personnamn skiljer sig från appellativ och definiera de sex efternamnsskickens olika namntyper (patronymikon, adelsnamn, lärda namn, borgerliga släktnamn, soldatnamn och inflyttade efternamn) vill jag bara sitta och fnissa åt tokiga namn och hitta på egna. Qroqhztrömm, Skruff och Razafindrandriatsaimaniry samt Xenogiannakopoulidis! 

Prosit!

För drygt hundra år sedan hade en gren av min pappas släkt soldatnamnet Harnesk, men de bytte till Olsson för att inte stå ut i mängden. (Mammas släkt hette samtidigt Klockhoff, Wattrangius, Sternelius, Trankil, von Essen, Terserus, Hernodius, Futhie, Plantin, Gyllenspets, Hornaeus, Rålamb, Bryngelsson, Klefberg, Krapp, Renhorn, Steuch [stök], Blanch och Eurenius och ingen av dem ville byta till Olsson.)

”Harnesk av stål med 4 mässingskronor på framsidan. Kronorna är stansade i mässingsplåt och fästa med öglor genom stålplåten med tvärgående träkilar på harneskets insida. Eventuellt är de fläckar som finns på kronorna rester av bemålning. Skinnfodrad insida med rester av blått yllematerial i sömmarna. Remmar saknas.”

Istället för att tenta vill jag utreda alla namnbyten – folk bytte förr namn som tokar innan vi i slutet av 1800-talet liksom bestämde oss för att ärva ett familjenamn (mannens, för det här handlar till stor del om patriarkat) och sedermera fylla på med namn som vi behagar.

Förresten är det ju inte bara människor som byter namn – Stora Helvete (Förlanda, Halland) heter numera Stora Hällevik och Kräkångerborna mådde så dåligt på 1950-talet att ortens namn byttes till Lövånger Lövsele. (Läs mer här.)

Detta händer i framtiden:
Ingenting! Jag fyller på med 7,5-poängskurser tills jag antingen trillar över en kappsäck med gullpenningar eller helt enkelt bara av pinn.

Plötslig insikt efter att ovanstående mening skrevs:
Jaså. Jag tror alltså att jag om jag blir förmögen inte längre kommer att vilja läsa kurser? Men det beror kanske på att jag i så fall kommer att hinka champagne och måla tånaglarna hela dagarna istället. Jaja. Jobbigt förstås.

Share
45 kommentarer

Universitetsstudierna fortsätter!

Jag är nu inne på min fjärde universitetskurs på ett år – på fyra olika lärosäten. Kurserna har i tur och ordning varit

  • konsthistoria
  • dialektologi
  • filmhistoria
  • språkpolitik.

Den digitala undervisningen är undermålig och kurslitteraturen är sömnpiller på sällan skådad nivå, medan tentorna och inlämningsuppgifterna är roliga. Att jag har mage att klaga på undervisningen i dessa coronatider beror på att det ju är ortsoberoende kurser; de har hållits digitalt i flera år. Lärarna har inte behövt ställa om som grundskole- och gymnasielärare, utan har haft distansundervisning sedan länge.

Kass distansundervisning. Jättekass.

Trots detta kan jag varmt rekommendera att ni alla pluggar som jag – hur vuxna eller upptagna eller bildade ni än är! Man känner sig om inte annat så oerhört upplyft när man blir godkänd!

De digitala föreläsningarna är olika utformade – och här kommer utan inbördes ordning fyra exempel.

Första exemplet.

Läraren filmar sin powerpointpresentation, som helt klart har minst tio år på nacken, och syns själv i en liten miniruta högst upp till höger. Läraren sitter gärna så nära skärmen att jag endast ser ett av följande element:

  • näsborrarna
  • skulten
  • datorskärmens baksida
  • pannan.

Läraren sätter igång:

– HOOOOOOST! HOOOOOOST! VälkomnHOSTa ska ni vara till dagens föreläs… ser ni mig? Hörs jag? Hm. Nävisstja, det är ju en inspelning. Anyhooooooooo. Nu ska vi se här. Har ni läst kapitel 6 & 7 i … blädder … blädder … blädder … boken?

Tystnad.

– Nähe. HOST! Men i alla fall. Inspelning, inspelning. Vi sätter igång! Redan 1823, nej, jag menar öööööööö. Öh. Oj, fel presentation. Vänta. Ska byta. Under tiden kan ni ju ta fram boken av Larsson. Nej, Persson menar jag. På nittonhundratrettitalet kunde vi alla som synes på den här bilden, hoppsan, fel bild. Den HÄR bilden … Som sagt, på artonhundratjugitalet kunde vi alla …

Den här läraren lät jag prata i bakgrunden medan jag snickrade eller motionscyklade.

Andra exemplet

Läraren tornar upp sig och täcker hela skärmen med en trollfrisyr och ett jultomteskägg. Man hur honom nynna. Plötsligt skallrar det till på en ohygglig nivå, såpass att trumhinnorna agerar spinnaker inne i örat.

I will survaaaaajv, oj. Ja, ni förstår man måste sätta på inspelningen INNAN man kan visa sin presentation i det här verktyget, det är därför ni ser mig istället för presentationen just nu. Vissel vissel. Då sätter vi igång! Nu syns jag nästan inte! Ni ska veta att jag pga. pandemin inte är hemma, utan i vårt grannland och därför inte har tillgång till kurslitteraturen. Men jag kan den utantill. Särskilt den hääääär, som är en favorit sedan mitten på 1960-talet. Tryckår … 1941. Ja, det var bättre förr.

Han viftar glatt med kurslitteraturen som han ändå inte har, och fortsätter så under hela kursen. ”Den häääääär” säger han med boken i handen när han för tionde gången har förklarat att han inte har tillgång till kurslitteraturen. Till en av tentafrågorna måste jag citera ett litet häfte som gavs ut på 1930-talet. Detta lilla häfte har jag i min ägo, med en helt okänd människas namn i. Tack … hur nu detta kommer sig.

Tredje exemplet

Läraren sitter vid ett köksbord och filmar sig själv. Vi får höra kastrullskrammel i bakgrunden och se en hund som hoppar upp mot fönstret utanför huset. Läraren harklar sig mellan varje mening och slickar sig noggrant om läpparna ungefär  två gånger per minut. Ändå är filmen så proffsigt redigerad att bilder hela tiden poppar upp ungefär som i Rapport på 90-talet.

Knut Ståhlberg och en bild.

Tack och lov fann jag just under dessa föreläsningar knappen som gör att man kan spela upp filmen på dubbel hastighet. Harklingarna hördes då bara om ett litet ”hr” och läppslicket försvann helt.

Fjärde exemplet

En ohyggligt välmeriterad och disputerad samt jättepublicerad universitetslärare med finfin titel visar upp sin ”alldeles nya” presentation, som innehåller både dingbats och screen-beans.

Screen-bean från anno dazumal.
Dinga-linga dingbats.

Den här föreläsningen börjar verkligen inte bra:

– Eeeeeeh. Va äre här. Klick klick klick. Mysko. Mmm.

Läraren (som vi inte ser) plockar nog upp en väska eller en påse, låter det som. Vi hör en svordom. Och ett mummel. Prassel. Sedan kommer ett jättekraftigt bett i ett äpple. Vi hör tuggande. Och med lite äpple kvar i munnen säger läraren:

– Nu har jag dragit ner min föreläsning på 100 minuter till 90. Jag ska … för … söka, försöka, ffff… att … snabba … på … lite. Eh.

Därefter räknade jag till 21 musklick. Jag hade behövt en knapp som spelade upp filmen i bra mycket mer än dubbel hastighet. Till slut sa läraren lugnt.

– Den här bilden kan ni strunta i.

Men här finns definitivt en bransch att ge sig huvudstupa in i. Nu ska jag spela in en tvåminutersföreläsning om konsten att göra perfekta punktlistor!

(Faktakoll: senaste ”Svenska skrivregler” utkom 2017, inte 2016 som jag skriver i filmsnutten ovan.)

Share
36 kommentarer

Dialektologi är som lite eljest

I våras läste jag ju en universitetskurs i konsthistoria där jag lärde mig allt om modernism. Uppsala universitet hade distansundervisning där jag nu ett halvår senare mest minns hur frustrerande långsamma föreläsningarna var. Och hur förkyld läraren var. Samt hur jag lade ner min själ i inlämningarna och tentan och uttryckte mig som ett skrivproffs och blev godkänd med kommentaren ”språket fungerar”.

Okej. Nu i sommar har jag läst dialektologi med en föreläsare som sitter fast i Finland sedan coronautbrottet. Det är också Uppsala universitet och distansundervisningen är precis lika kass – tekniskt sett. Man kan inte spela upp föreläsningarna på ökad hastighet, man kan inte stoppa dem och man kan inte backa eller hoppa framåt.

Men det är ett oerhört spännande ämne! Jag lär mig massa om dialektfonetik, fonemsystem, sydsvenska egenheter (att skånska låter som det gör), den fornnordiska böjningsläran (inte min favorit) – det faktum att norrländskan saknar numeruskongruens i predikativ ställning:

  • dom är trött
  • älgarna var stor
  • när pojkarna va liten
  • bakfull är vi på söndagar.

Nej, det här bryr sig verkligen inte många om, känns det som. Men jag njuter av tjocka L och bakre och främre R, när massa bokstäver faller bort i olika dialekter – men jag är innerligt trött på bråk om uttalet av kex.

Men här ska ni få se nåt kul! En dialektkarta! Kolla här var man säger ”eljest”!

ELJEST!

Nu kan ni kolla var man säger godis, gotter, ostbågar, ostkrokar, cola, coca, lagom, lagomt – och annat ur egen fatabur!


Och alla ni som har gäspat er hela vägen hit ner, ska få en belöning på ett helt annat tema: den mest perfekta loggan. Och en tung OS-saknads-suck.

Share
27 kommentarer