Etikett: studier

Jag studerar vidare: teckenspråk!

Publicerat av Lotten Bergman den 19 september 2022 22:47

Mera plugg!

Ja, nu börjar ni kanske tycka att det räcker med studerandet. Någon frågade mig varför jag slösar på skattemedel på detta vis eftersom jag tar poäng på universitet och högskolor runtenom i hela Sverige.

(Varen icke oroliga. Jag är egenföretagare, så jag betalar så mycket skatt att jag skulle kunna läsa 15 kurser per år utan att … vabaha? Det är inte en och samma skattkista säger ni? Ah well.)

Jag tror att jag lade grunden för detta redan som liten palt, när jag försökte slippa lära mig att spela piano genom att anmäla mig till massa andra aktiviteter.

I trean gick jag på teaterkurs, men slutade grymt besviken efter ett helt år av ”lära känna varandra-övningar” och diskussioner om det positiva i att man kunde vända även en Shakespearepjäs till att handla om NJA eller Stålverk 80.
I fyran gick jag en kort kurs i (tadaaa!) teckenspråk, inspirerad av ”Upp med händerna” som var både ett tv-program och en kortlek. När min farfar blev blind, lärde jag honom helt logiskt de dövas språk ända tills han dog.
I femman gick jag på keramikkurs och hade julklapparna färdiga för flera år framåt: knöggliga skålar och förfärliga tavlor placerades i garderober, på vindar och i stängda källare i hela släkten.
I sexan lärde jag mig att dreja. Tyvärr målades alla muggar och skålar i en för hälsan livsfarlig koboltblå färg, så det var ju tur att även dessa tingestar var så fula att de inte användes av släkten, utan placerades i garderober, på vindar och i stängda källare.
I sjuan slutade jag spela piano och började lira basket.

Dags för en skrytrunda kanske? Vilka småkurser har jag läst på distans sedan corona slog till i mars 2020?

konsthistoria (Uppsala Universitet)
dialektologi (Uppsala Universitet)
filmhistoria (Högskolan Väst)
språkvård och hjälpmedel (Karlstads Universitet)
person- och ortnamnshistoria (Uppsala Universitet))
designhistoria (Linnéuniversitetet, bedrövlig kurs som jag hoppade av)
arkitekturhistoria (Linnéuniversitetet)
nordiska språk (Mälardalens Universitet)
teckenspråk (Stockholms Universitet)

Det är jättekul att gå kurser – ända tills det är dags att plugga inför tentorna. Då slår jag i dörrar, köper ohemult mycket godis, renoverar möbler och skurar ugnen. (Hm. Asså. Hur i hela friden tentar man teckenspråk?)

Ahhhhaaaa. ”Mjölk” tecknas som att man mjölkar en ko!

Idag har jag lärt mig att på teckenspråk hittar man på personnamnstecken – något som symboliserar namnägarens personlighet. Det påminner om indiannamn som ”Gula lövet”, ”Han som red bort” och ”Fallande regn”. Mitt namn tecknas väl med en hand som dribblar en basketboll?

Bild från en föreläsning i Umeå 2015. Med mig på scenen hade jag två teckentolkare – en som visade svenskt teckenspråk och en som visade TSS (tecken som stöd för avläsning).

Lektionen idag var en tvåtimmarsövning på Zoom, där vi – nästan 200 studenter – satt och övade på siffror och bokstäver tills vi var yra, rödkindade, trötta i händerna och fullkomligt förvirrade eftersom lärarna var döva och chatten inledningsvis inte funkade för dem, men för oss.

Ur chatten:

Jag fattar ingenting.

Kan alla ni andra redan teckenspråk?

Det där ser ut som om han tecknar ”två djävulskaniner möter en elefant”.

Han tecknar siffror! Jag fattar allt fram till ”nio”!

Plötsligt kom läraren på varför chatten inte funkade. Han skrev sedan jäktat med versaler utan Å, Ä, Ö samt skiljetecken och då såg det ut så här:

TUNNLEBNA

Och så gjorde han ett faktiskt jättecoolt tecken för tunnelbana. Han skrev:

KLOKCN

Och så gjorde han massa siffror och tecken för klockan. Vi försökte hänga med. Han skrev:

TAG

Och så gjorde han tecknet för tåg, men alla trodde att det handlade om ett verb i imperativ.

Plötsligt hördes en oerhört ilsken tjejröst högt i den annars knäpptysta datorn:

– Men hallå, vaffan, jag fattar ingenting, kan nån hjälpa mig, hallå läraren förihelvete, jag fattar inte och jag måste ha hjälp, hallå varför svarar ingen jävel. SVARA DÅ!

Som tur är, kunde ju läraren ju inte höra henne.

Jag rekommenderar en titt på ”Upp med händerna” – om inte annat så se i alla fall inledningen. (Det är verkligen gjort på stenåldern.)

22 kommentarer

En salstenta anno 2022

En salstenta anno 2022

Publicerat av Lotten Bergman den 19 augusti 2022 17:14

Jag försitter aldrig en chans att få berätta att jag tar universitets- och högskolepoäng varje höst, vår och sommar. Det är blott 7,5 poäng (vilket motsvarar 5 poäng förr i tiden) per termin, men jag är så sprittande lycklig över mina studier – samtidigt som jag HATAR Zoom-föreläsningar och digitala tentor hemmavid.

Därför har jag läst kursen ”Språk i Norden”, som inte alls var på distans utan på campus (vilket motsvarar ”på skolan” förr i tiden) och dessutom alldeles nyss avslutat en femtimmarstenta.

Fem timmar i en stor sal. Utan paus. Med massa andra människor. Helt utan hjälpmedel; endast min egen hjärna fick användas. Så hur var det? undrar ni nu.

(Nu utgår jag helt fräckt från att ni som läser här någon gång har tentat. Annars: tänk STORT och mycket ALLVARLIGT prov i grundskolan.) En salstenta innebär att man

måste komma i tid
har lärt sig saker ~~innantill~~ utantill
har med sig pennor och sudd
packar en stor matsäck med te, kaffe, vatten och mjuka mackor som inte luktar eller låter.

Så här ser det ut i omgivningarna. Man ser universitetsschabraket där bakom lövverket.

Nu ska vi resa till det där ”förr i tiden” och kika lite på ett kåseri som jag 1987 skrev för Pålsjö Ängsblad under signaturen Thalia. ”Manic Monday” handlar om hur man tentar i fem timmar i en stor sal. Precis som idag!

”Aldrig är klockan åtta på morgonen så tidigt som när det är en tenta som börjar klockan åtta. Ännu tidigare blir det om det är en måndag. Min alldeles egen plats finns längst ner i ett hörn i tentasalen: nära till toan, en trevlig vägg att luta örat mot, och på behörigt avstånd från de stickande, prasslande, tuggande, stirrande, oerhört enerverande tentavakterna. Men denna måndag satt en flicka med trecentimetersnaglar (röda, usch) och staplade mat på bänken – på min bänk! Jag morrade, men satte mig lugnt på platsen framför henne. Efter en halvtimmes skrivande (alltså tuggande på det lilla locket som skyddar locket på stiftpennan) började någon äta apelsin. Jodå, det var trecentimetrarna som grävde sig in i skalet så att det sprätte och skvätte. Lite vid sidan om mig satt en pojke och åt kexchoklad, och allt som har med kexchoklad att göra låter. Papperet är fastklistrat, folien prassel-knastrar, avbitandet riktig smäller – och sedan låter det crunchcrunch när man tuggar. Detta sköljde pojken ner med en Coca-Cola, ur en burk som säger skkpjosssh när den öppnas.”

(Jaså, jag skrev inte kille och tjej när jag var 23 år? Mysko. Och gillade redan då inte röda naglar på ens andra människor? Hm.)

Idag kom jag fram till Mälardalens universitet en halvtimme före utsatt tid eftersom det digitala schemat hade kraschat och ingen visste i vilken lokal de skulle vara. Tentavakterna stod utanför lokalerna och småfnissade, var på jättebra humör och svarade på alla våra frågor, medan vi studenter tuggade fradga och rabblade årtal. (Mina var 800, 1225, 1375, 1526, 1541, 1732, 1879 och 1945.) Jag ställde mig i en kö utanför rätt sal, där alla fick säga kurskoden för att bli hänvisad till sin korrekta plats. (Ingen fick välja själv.) Det lät så här i kön före mig (jag hittar på de andra studenternas kursnamn):

– Kurskod?
– Eh, estetisk filosofi med skruv.
– Nej kod.
– Eh va?
– KOD. Inte namn. Kursnamnet står inte i min lista.
– JAG vet inte. Vaddå kod?

Nästa:

– Kurskod?
– Grammatik ur ett tvärvetenskapligt perspektiv på uppstuds.
– Nej kod.
– Jag har inte fått nån kod!
– Jo.
– Nä.

Nästa:

– Kurskod?
– Mummelmummel.
– Förlåt?
– Mummelmummel.
– Jag hör inte, vad …
– CIVILINGENJÖR FÖR MÅNVETENSKAP!
– Nej, koden. Kurskoden.
– Vänta. Jag får ringa till min mamma.

Till slut kom vi alla in och satte oss på korrekt plats, och så låstes dörrarna. Någon knackade på utan att bli insläppta, för sådana är de väldigt utförliga tentareglerna.

Reglerna ser ut så här, men går helt enkelt ut på att man inte får ha NÅGOT utom legitimation samt penna och sudd på eller vid bänken.

Under tiden som tentavakterna mycket allvarligt läste det långa regeldokumentet och varnade för fusk, tittade jag ut genom fönstret – för det är en trevlig utsikt över ån. Jag tog en bild samtidigt som jag hörde: ”Att bli påkommen med en mobiltelefon som är påslagen eller som ej förvarats på anvisad plats leder till en avvikelserapport om försök till fusk.” Gulp. Snabbt som blixten lydde jag.

Ja, det är ett konstigt bygge med sneda balkar på insidan. Eller om det är piffiga ventilationsprylar?

På given signal satte vi alla igång och skrev och skrev och skrev utan att ens hämta andan eller släppa pennan på 2,5 timmar. Men det hände lite saker under tiden:

En kille blev tillsagd att flytta väskan.
Jag blev tillsagd att ta fram legitimationen ur fodralet.
Tre studenter lämnade in tom tenta efter 45 minuter.
Efterinsläppet (som sker efter 46 minuter, när tomtentarna har vandrat ut) gav oss två studenter som dundrade in med bängliga sparkcyklar. ”Hallå. Var ska dom här stå?”
Sjuhundrafemtontusen energidrycksburkar öppnades: skkpjosssh skkpjosssh skkpjosssh skkpjosssh skkpjosssh skkpjosssh skkpjosssh skkpjosssh skkpjosssh skkpjosssh!

Plötsligt stirrade jag på en fråga som var hur enkel som helst, men jag kunde inte komma på svaret. Det handlade om ”false friends i danska eller norska”, men jag bara stirrade framför mig och lyssnade på några skkpjosssh. Helt tomt i huvudet var det. Så jag bestämde mig för att gå på toa – vilket var en total humörhöjare! En ledsagartentavakt följde med mig och småpratade lite. Toavakten tog min legitimation, antecknade klockslag, sa numret på toan som jag fick använda och pekade dessutom barskt och militäriskt på den.

När jag kom ut från toan, sa toavakten:
– Är det du som är Lotten Bergman?
– Jaaa … eh, har jag … gjort nåt fel?
– JAG TÄNKTE VÄL DET! VI LYSSNAR ALLTID PÅ DIG PÅ RADIO! UNDERBART! sa toavakten.
– Ja, det är sååå roligt, sa min ledsagartentavakt.
– Tack! Tack! sa jag och tog mig åt hjärtat av pur glädje och tog små hoppsasteg in i tentasalen igen, där massa false friends kvickt poppade upp i hjärnan.

Att skriva för hand konstant i över fyra timmar har jag nog inte gjort sedan nån gång på 1900-talet. Förmodligen drabbas jag imorrn av träningsvärk och något överansträngningssyndrom. När jag med darrande högerhand lämnade in mina tio handskrivna blad , viskade en tentavakt:

– Tack! Det här var kul. Du är ju en lokal celebritet, trevligt att träffas.
– Nämen åh, visksuckade jag, tackade för mig och cyklade hög av berömmet hem genom det vackra Sörmland.

Och nu vet jag vad känslan av att ha tentat kan jämföras med! Vinterbad! Man behöver inte alls hoppa i en isvak och lida – man bara går på en salstenta! Hurra!

10 kommentarer

Person- och ortnamnstenta

Person- och ortnamnstenta

Publicerat av Lotten Bergman den 12 augusti 2021 21:36

Detta har hänt:
Jag blev tokig och började våren 2020 att läsa en universitetskurs i konsthistoria. Som följdes av en sommarkurs i dialektologi, som följdes av filmhistoria, som följdes av vårkursen som hette ungefär ”pedagogiska hjälpmedel inom studier i svenska”.

Detta händer just nu:
Jag tentar sommarkursen ”person- och ortnamnshistoria”. Det är uppåt 20 megafrågor som ska besvaras med hjälp av kurslitteraturen som består av 37 (trettiosju!) böcker och artiklar. Flera fick jag låna på biblo, men dessa finns online:

Det här säger er inte så mycket, men jag ville bara visa hur ambitiöst det är upplagt.

Sedan fyra dagar sitter jag på heltid och öser ur mig allt jag har i huvudet som inte handlar om knän, basketbollar eller utflugna barn. Det är jätteintressant med alla dessa namn, men jag har så inihelsickes svårt att hålla mig till den akademiska stilen. Istället för att redogöra noggrant för hur personnamn skiljer sig från appellativ och definiera de sex efternamnsskickens olika namntyper (patronymikon, adelsnamn, lärda namn, borgerliga släktnamn, soldatnamn och inflyttade efternamn) vill jag bara sitta och fnissa åt tokiga namn och hitta på egna. Qroqhztrömm, Skruff och Razafindrandriatsaimaniry samt Xenogiannakopoulidis!

Prosit!

För drygt hundra år sedan hade en gren av min pappas släkt soldatnamnet Harnesk, men de bytte till Olsson för att inte stå ut i mängden. (Mammas släkt hette samtidigt Klockhoff, Wattrangius, Sternelius, Trankil, von Essen, Terserus, Hernodius, Futhie, Plantin, Gyllenspets, Hornaeus, Rålamb, Bryngelsson, Klefberg, Krapp, Renhorn, Steuch [stök], Blanch och Eurenius och ingen av dem ville byta till Olsson.)

”Harnesk av stål med 4 mässingskronor på framsidan. Kronorna är stansade i mässingsplåt och fästa med öglor genom stålplåten med tvärgående träkilar på harneskets insida. Eventuellt är de fläckar som finns på kronorna rester av bemålning. Skinnfodrad insida med rester av blått yllematerial i sömmarna. Remmar saknas.”

Istället för att tenta vill jag utreda alla namnbyten – folk bytte förr namn som tokar innan vi i slutet av 1800-talet liksom bestämde oss för att ärva ett familjenamn (mannens, för det här handlar till stor del om patriarkat) och sedermera fylla på med namn som vi behagar.

Förresten är det ju inte bara människor som byter namn – Stora Helvete (Förlanda, Halland) heter numera Stora Hällevik och Kräkångerborna mådde så dåligt på 1950-talet att ortens namn byttes till ~~Lövånger~~ Lövsele. (Läs mer här.)

Detta händer i framtiden:
Ingenting! Jag fyller på med 7,5-poängskurser tills jag antingen trillar över en kappsäck med gullpenningar eller helt enkelt bara av pinn.

Plötslig insikt efter att ovanstående mening skrevs:
Jaså. Jag tror alltså att jag om jag blir förmögen inte längre kommer att vilja läsa kurser? Men det beror kanske på att jag i så fall kommer att hinka champagne och måla tånaglarna hela dagarna istället. Jaja. Jobbigt förstås.

48 kommentarer

Universitetsstudierna fortsätter!

Universitetsstudierna fortsätter!

Publicerat av Lotten Bergman den 8 april 2021 14:45

Jag är nu inne på min fjärde universitetskurs på ett år – på fyra olika lärosäten. Kurserna har i tur och ordning varit

konsthistoria
dialektologi
filmhistoria
språkpolitik.

Den digitala undervisningen är undermålig och kurslitteraturen är sömnpiller på sällan skådad nivå, medan tentorna och inlämningsuppgifterna är roliga. Att jag har mage att klaga på undervisningen i dessa coronatider beror på att det ju är ortsoberoende kurser; de har hållits digitalt i flera år. Lärarna har inte behövt ställa om som grundskole- och gymnasielärare, utan har haft distansundervisning sedan länge.

Kass distansundervisning. Jättekass.

Trots detta kan jag varmt rekommendera att ni alla pluggar som jag – hur vuxna eller upptagna eller bildade ni än är! Man känner sig om inte annat så oerhört upplyft när man blir godkänd!

De digitala föreläsningarna är olika utformade – och här kommer utan inbördes ordning fyra exempel.

Första exemplet.

Läraren filmar sin powerpointpresentation, som helt klart har minst tio år på nacken, och syns själv i en liten miniruta högst upp till höger. Läraren sitter gärna så nära skärmen att jag endast ser ett av följande element:

näsborrarna
skulten
datorskärmens baksida
pannan.

Läraren sätter igång:

– HOOOOOOST! HOOOOOOST! VälkomnHOSTa ska ni vara till dagens föreläs… ser ni mig? Hörs jag? Hm. Nävisstja, det är ju en inspelning. Anyhooooooooo. Nu ska vi se här. Har ni läst kapitel 6 & 7 i … blädder … blädder … blädder … boken?

Tystnad.

– Nähe. HOST! Men i alla fall. Inspelning, inspelning. Vi sätter igång! Redan 1823, nej, jag menar öööööööö. Öh. Oj, fel presentation. Vänta. Ska byta. Under tiden kan ni ju ta fram boken av Larsson. Nej, Persson menar jag. På nittonhundratrettitalet kunde vi alla som synes på den här bilden, hoppsan, fel bild. Den HÄR bilden … Som sagt, på artonhundratjugitalet kunde vi alla …

Den här läraren lät jag prata i bakgrunden medan jag snickrade eller motionscyklade.

Andra exemplet

Läraren tornar upp sig och täcker hela skärmen med en trollfrisyr och ett jultomteskägg. Man hur honom nynna. Plötsligt skallrar det till på en ohygglig nivå, såpass att trumhinnorna agerar spinnaker inne i örat.

– I will survaaaaajv, oj. Ja, ni förstår man måste sätta på inspelningen INNAN man kan visa sin presentation i det här verktyget, det är därför ni ser mig istället för presentationen just nu. Vissel vissel. Då sätter vi igång! Nu syns jag nästan inte! Ni ska veta att jag pga. pandemin inte är hemma, utan i vårt grannland och därför inte har tillgång till kurslitteraturen. Men jag kan den utantill. Särskilt den hääääär, som är en favorit sedan mitten på 1960-talet. Tryckår … 1941. Ja, det var bättre förr.

Han viftar glatt med kurslitteraturen som han ändå inte har, och fortsätter så under hela kursen. ”Den häääääär” säger han med boken i handen när han för tionde gången har förklarat att han inte har tillgång till kurslitteraturen. Till en av tentafrågorna måste jag citera ett litet häfte som gavs ut på 1930-talet. Detta lilla häfte har jag i min ägo, med en helt okänd människas namn i. Tack … hur nu detta kommer sig.

Tredje exemplet

Läraren sitter vid ett köksbord och filmar sig själv. Vi får höra kastrullskrammel i bakgrunden och se en hund som hoppar upp mot fönstret utanför huset. Läraren harklar sig mellan varje mening och slickar sig noggrant om läpparna ungefär två gånger per minut. Ändå är filmen så proffsigt redigerad att bilder hela tiden poppar upp ungefär som i Rapport på 90-talet.

Tack och lov fann jag just under dessa föreläsningar knappen som gör att man kan spela upp filmen på dubbel hastighet. Harklingarna hördes då bara om ett litet ”hr” och läppslicket försvann helt.

Fjärde exemplet

En ohyggligt välmeriterad och disputerad samt jättepublicerad universitetslärare med finfin titel visar upp sin ”alldeles nya” presentation, som innehåller både dingbats och screen-beans.

Den här föreläsningen börjar verkligen inte bra:

– Eeeeeeh. Va äre här. Klick klick klick. Mysko. Mmm.

Läraren (som vi inte ser) plockar nog upp en väska eller en påse, låter det som. Vi hör en svordom. Och ett mummel. Prassel. Sedan kommer ett jättekraftigt bett i ett äpple. Vi hör tuggande. Och med lite äpple kvar i munnen säger läraren:

– Nu har jag dragit ner min föreläsning på 100 minuter till 90. Jag ska … för … söka, försöka, ffff… att … snabba … på … lite. Eh.

Därefter räknade jag till 21 musklick. Jag hade behövt en knapp som spelade upp filmen i bra mycket mer än dubbel hastighet. Till slut sa läraren lugnt.

– Den här bilden kan ni strunta i.

Men här finns definitivt en bransch att ge sig huvudstupa in i. Nu ska jag spela in en tvåminutersföreläsning om konsten att göra perfekta punktlistor!

(Faktakoll: senaste ”Svenska skrivregler” utkom 2017, inte 2016 som jag skriver i filmsnutten ovan.)

36 kommentarer

Dialektologi är som lite eljest

Dialektologi är som lite eljest

Publicerat av Lotten Bergman den 16 augusti 2020 12:06

I våras läste jag ju en universitetskurs i konsthistoria där jag lärde mig allt om modernism. Uppsala universitet hade distansundervisning där jag nu ett halvår senare mest minns hur frustrerande långsamma föreläsningarna var. Och hur förkyld läraren var. Samt hur jag lade ner min själ i inlämningarna och tentan och uttryckte mig som ett skrivproffs och blev godkänd med kommentaren ”språket fungerar”.

Okej. Nu i sommar har jag läst dialektologi med en föreläsare som sitter fast i Finland sedan coronautbrottet. Det är också Uppsala universitet och distansundervisningen är precis lika kass – tekniskt sett. Man kan inte spela upp föreläsningarna på ökad hastighet, man kan inte stoppa dem och man kan inte backa eller hoppa framåt.

Men det är ett oerhört spännande ämne! Jag lär mig massa om dialektfonetik, fonemsystem, sydsvenska egenheter (att skånska låter som det gör), den fornnordiska böjningsläran (inte min favorit) – det faktum att norrländskan saknar numeruskongruens i predikativ ställning:

dom är trött
älgarna var stor
när pojkarna va liten
bakfull är vi på söndagar.

Nej, det här bryr sig verkligen inte många om, känns det som. Men jag njuter av tjocka L och bakre och främre R, när massa bokstäver faller bort i olika dialekter – men jag är innerligt trött på bråk om uttalet av kex.

Men här ska ni få se nåt kul! En dialektkarta! Kolla här var man säger ”eljest”!

Nu kan ni kolla var man säger godis, gotter, ostbågar, ostkrokar, cola, coca, lagom, lagomt – och annat ur egen fatabur!

Och alla ni som har gäspat er hela vägen hit ner, ska få en belöning på ett helt annat tema: den mest perfekta loggan. Och en tung OS-saknads-suck.

27 kommentarer

Distansstudier: en första rapport

Publicerat av Lotten Bergman den 23 januari 2020 12:03

Som jag berättade förut, ska jag läsa en liten kurs vid Uppsala Universitet. Nu har jag fått litteraturlistan och lånat tre av böckerna på biblo här i stan.

Tyvärr har någon med darrande hand antecknat och strukit under i praktverken. Tölp!

Eftersom det är en kurs på distans, inrättar man sig framför datorn och klickar på en videolänk istället för att kliva in i en stor föreläsningssal. Så det gjorde jag. Klicketiklick.

Man ser en stor hundbild.

En liten stund senare ser man samma hund.

Aha. Hunden är bakgrundsbilden på lärarens dator. Hej hunden. Voff.

Sedan knäpper det till och en liten, liten, liiiiiten föreläsare med roliga glasögon dyker upp i övre vänstra hörnet. Pytteliten, verkligen pytteliten. Men den stora hunden är kvar.

– He … hej … och … nu ska vi se … jag ser ingen grön ruta … Funkar det …? Jag …

LÅNG paus.

– Den här chatten är … så dum för om ni skriver, ser jag … inte … att ni skriver innan ni har skickat det, så jag måste … vänta … en minut eller så … varje gång jag har frågat er om ni har några … frågor.

Huh? Va? Jaha, okej.

Sedan följer information om tentadatum och skrivuppgifter och föreläsningstider i ett plågsamt långsamt tempo.

– Du som har på micken … stäng av den … säger föreläsaren till någon.

Föreläsaren får en fråga om vad det är för skillnad på en inlämningsuppgift och en tenta. Han förklarar tålmodigt. Och svarar ja på frågan om man måste lämna in tentan på ett speciellt klockslag.

– Du som har på videokameran … stäng av den … äger föreläsaren till någon.

Studenten som har sin videokamera påslagen på datorn vet inte hur man stänger av den, så under lång tid ser vi en panna och lite hår samt en bokhylla med släktfoton. Och den stora hunden. Vänta, jag komponerar en bild med alla tillhörande element så att ni fattar ungefär hur det såg ut.

Fast på riktigt var det inte med His Master’s Voice, Warhol & Morticia.

Plötsligt börjar föreläsaren föreläsa om själva ämnet! Yes! Två påståenden väcker frågor från åhörarna. Läraren säger:

– Man kan säga att den perioden slutar i och med första världskriget.
– En annan period kallas postmodernism och vid murens fall började …

Jag som tittar kan varken se eller höra frågorna. Men jag kan ana. Svaret kommer plötsligt:

– 1914.
– 1989.

Min strategi blir nog att lite von oben i fortsättningen titta på föreläsningen i efterskott och laga mat, byta lakan eller översätta samtidigt som föreläsningen tuggar i bakgrunden.

24 kommentarer