Igår skrev Andrew Walden: ”… jag brukar undvika allvaret när jag är rädd”.
Jag kontrar med: ”Jag brukar undvika allvaret.” För det finns överallt. Coronan har satt världen i brand och så ställer Prutt-Putin till det som lök på laxen. Jamen självklart gäller det väl då att fokusera på (tadaaa) automatiska textmaskiner som ljuger, fabulerar och hittar på?
Detta kallas på engelska ”automated content services” och funkar perfekt – även på svenska – med ett givet material inom t.ex. sport, mäkleri, börsnyheter samt trafik- och väderrapporter. Vi människor lägger inte märke till detta för att texterna ju (håll i er nu) är språkligt korrekta.
Visst är det skönt att läsa en korrekt text? Datorn får instruktioner om hur den ska hantera informationen och inga faktafel kan uppstå om människan levererar korrekt ingångsdata.
Men den mänskliga känslan och språkliga krumelurerna är väl ändå roligare? Eller?
Språkpolis Bergman ser fram emot att läsa korrekta, opersonliga, trista texter och slippa ta sig åt hjärtat när en butik skriver:
Eller … blir allt trist och platt?
Robotjournalistiken började bli användbar 2015. (Människor som skriver som robotar har funnits längre.) En textrobot är alltså datorprogrammet som genererar text. (Den har ingen hjärna, så den är lite klantig, men jag återkommer till det.) Roligast är de som baseras på GPT-3 från Open AI – ett Musk-relaterat, ideellt forskningsbolag. De har samlat in texter på engelska och liksom lärt sig hur texter brukar se ut. Alltså hur människor vanligtvis uttrycker sig i skrift.
Eftersom ”människor vanligtvis” tenderar uttrycka sig ganska banalt och med stavfel samt grammatiska horrörer, undrar man ju hur den sållande kvalitetskontrollen ser ut, men … den verkar funka! Insamlingsmaskinen kanske känner av stavfel och ratar texter med sådana? Textautomaten kan bl.a.
- skapa konversationer – alltså dialoger
- redigera
- manipulera texter
- svamla och skriva ren rappakalja.
Ni förstår väl att jag är särskilt intresserad av den sista punkten? I sina bästa stunder är textautomaten helt fantastisk – den kan till och med skriva (till synes) originella rader med högt litterärt värde. Men faktum är att den ljuger oförblommerat, chansar och hävdar saker som inte är sanna. Jag har testat och lärt mig att
- Västerås ligger i Danmark
- Chopin är kompis med Clapton
- Elizabeth II har haft ett intimt förhållande med Mark Hamill
- det krävs att man är bra på att åka skateboard om man ska söka till en kockutbildning.
Nu ska ni få se hur det kan funka!
Jag skriver tre inledande meningar på Anyword – meningar som inte riktigt hänger ihop logiskt sett. (De som står i kursiv stil nedan.) Sedan fyller automaten glatt på med vad som känns bra för den.
My grandmother told me that I should focus more on school. So I did. Little did I know that it would be my profession later in life. After high school, I went on to study English and Literature at university (fun fact: Dickens is one of my favorite authors). Then, after a few years working in finance as an assistant analyst, an opportunity presented itself to work as a professional proofreader/editor—and what better way to thank my grandmother for pushing me towards academics than giving her a job when she retired? Anyway, that’s not what we’re here for.
Dickens, jahaja. Jag testar ett annat ämne, som jag sätter en bra rubrik på: Clark Gable and Greta Garbo once met on a train.
Texten ska innehålla love, cooking och anger, säger jag spontant till automaten. Till min stora förtjusning presenterar den då fyra textstycken med de finurliga underrubrikerna
- Ingredients
- Equipment
- Method
- Serving
Jättekul ju! Att beskriva hur Gable och Garbo möts som vore storyn ett recept! Men … tyvärr glömmer textautomaten bort denna fiffighet och bluddrar bara på. Men det är intressant bludder!
Ingredients
Clark Gable swept into first class, a black valise in hand and clearly annoyed about something. The train pulled out of Paris and began its journey across Europe towards London. He sat down beside her, staring straight ahead at nothing with that determined frown of his when he wasn’t gracing us with one of those luminous Hollywood smiles he wore so well.
Naturligtvis måste vi kolla hur mötet fortsatte – enligt den fabulerande textautomaten. Oj, jädrar, det eskalerade snabbt!
Equipment
When Greta Garbo’s suitcase all of a sudden fell to the floor, their eyes met and they laughed hysterically. Each was quite impressed with what they saw before them. Garbo, who was never without her movie-star make-up, had showered that day so she did not look like herself; she looked like someone completely different. Clark Gable stared at her for what seemed like an eternity but in actuality was only about 15 seconds. Then he said, I love you. She responded by saying: I love food. They both burst out laughing again. Then Gable said, My name is Clark Gable. To which Garbo replied: I know. I am Greta Garbo.Just then, from behind came Fred Astaire holding a glass of scotch and William Powell holding a porterhouse steak: Who wants what? he asked playfully as his arms stretched over each other’s shoulders.
Jag är inte riktigt säker på hur armarna sträcktes över varandras axlar, men det var ju imponerande att både Fred Astaire och William Powell var på samma tåg!
(Fortsättningen på tågstoryn finns i kommentatorsbåset.)
Vad säger ni? Låt oss hoppas att skillnaden mellan robotskriven text och människoskriven text blir att de riktigt skickliga skribenterna står ut i mängden och att de som faktiskt inte kan skriva och inte vill skriva, slipper det.
Om ni vill läsa lite mer:
NLG: Natural Langage Generation
GPT-3: modell som bygger på miljontals av människor skrivna texter
Det finns oerhört många företag som arbetar med textautomater, men jag har inte hittat någon som man kan testa på svenska. De flesta kräver lite krångel med inloggning, men det var det värt! Testa Anyword, vetja!
Här kommer nu resten av den konstiga matlagningsträffen på tåget!
Method
It turned out, all four of them were fond of cooking. Clark wanted to learn how to become a good cook but he was definitely not too good at it when it came to scrambled eggs. He made a mess of eggs one day in front of his wife. She told him that if he can’t make them properly she won’t marry him again. If they’re going to live together they will share responsibilities, so first thing next morning Clark took up his knife and went to market for fresh ingredients that he needed for making omelet. But then some questions appeared: What kind of pan should I use? How much butter should I put in? And how long would it take for my eggs to get cooked? These questions were well worth exploring for those who love food!
Tänk ändå, vad äggröra kan ställa till det.
Serving
Now, after listening to Clark Gable’s jibberish about eggs and his wife, Greta, Fred and William sat down to plan the serving. They knew that they had to provide a variety of food for both cows and humans. Forcing them all into a single line would cause chaos in their small kitchen as well as waste time with one line for each species. They needed some way of getting all their servers inside of it at once so that food could be distributed efficiently without crossing lines or disturbing cooking areas. It was their job to figure out how.
As soon as he stepped on board, he fell in love with food service. He could not believe how much work there was to do but he found a way to get started by asking people where things were supposed to go and then putting them there. Without any formal training of any kind, he figured out where everything belonged by watching others and doing it himself. After only six months on the job, they called him Clark because his enthusiasm made him seem like one of their regular servers although nobody seemed to know who his supervisor might be or if there even was one.
Här undrar man ju om order ”training” räknas som ”train”?
Fred Astaire var visserligen ganska vig, men jag får ändå inte ihop det där riktigt.
Jag funderar på mäklarnas texter. De är så gränslöst udda att jag undrar om en robot verkligen kan åstadkomma dem?
Me thinks mäklarnas texter verkligen är robotgjorda just pga. den udda feelingen. Men hörni, vi måste ju här i kollektivet känna folk som jobbar med automatiserade texter?
(Jag känner ingen mäklare och ingen meteorolog och sannerligen inte någon börsmäklare. Känner jag nån som jobbar på tidning? Mäh. Hmm.)
Ökenråttan och Karin, förresten: ni har (äntligen) fått arkitektursvar i förra båset!
(Det är mycket nu: jag har för första gången i lifvet anmält mig till Arbetsförmedlingen! DET är inte en dans på rosor!)
Åååå, Clark Gable. Ni vet ju att jag är präglad på honom, så där som ankungar blir präglade på den människa som dom först råkar få se just när dom trillar ur ägget. Min lilla Mamma längtade efter att gå och se ’ Borta med vinden’. Jag var en liten unge och pappa var inkallad. Då tog Mamma med sej en väninna och mej och gick på bio. Det var av naturliga skäl första gången jag var på bio. Jag var vaken hela filmen och snäll och belåten (är jag inte fortfarande det?) och hade fått med mej en flaska välling. Clark förkroppsligade dom där flörtiga, farliga, förföriska karlarna som man skulle akta sej för. Ajajaj, mina damer.
Själv var jag mer av en Cary Grant-gal – ojojojoj vad jag njöt av hans filmer med Katharine Hepburn. (Jag hade blott svartvita filmaffischer och basketspelaraffischer på väggarna i mitt rum.)
Efter några dagars läsning om och diskuterande kring datorgenererade texter har jag blivit överväldigad – en trötthet i tanken har infunnit sig efter alla svindlande ögonblick.
Textrobotarna kommer inte bara att påverka vårt yrkesliv eller hur vi hanterar medieflödet. I förlängningen handlar det om vilka vi – människosläktet – är och vad varför vi ska vårda en civilisation tillsammans.
Noterar för övrigt att ett så centralt begrepp som ”människovardandet” verkar ha halkat ur språket. Vad skulle man säga på modern svenska – ”detta att vara människa”, ”the human condition” …?
För den som läser engelska kan jag rekommendera en bok med titeln ”You Look Like a Thing and I Love You”, av Janelle Shane, som har arbetat mycket med AI och i den boken samlar en del tämligen absurda resultat. Titeln är ett av resultaten när hon försökte få AIn att generera raggningsrepliker, och den är då inte sämre än en del sådana som individer av Homo sapiens har åstadkommit.
DDM (aka Olle Bergman) här ovan hjälpte 1982 sina lumparpolare att skriva kärleksbrev som vore han en AI hela han!
Oj, mycket här! En av mina mågar undervisar i AI och närbesläktade ämnen på Södertörns högskola. Ska intervjua honom.
Ökenråttan, jag hann uppnå en lite mer kritisk ålder (ungefär 13 år) innan jag konfronterades med Clark Gable och tyckte att han verkade lite nyckfull och tråkig. Leslie Howard däremot, honom gillade jag! Minns att jag blev väldigt bestört när jag insåg att han redan var död när jag såg Borta med vinden på Folkets Hus-biografen i Horndal.
Olle, kan du hjälpa mig reda ut människovarandet, människovardandet och människoblivandet, är du snäll.
”Olle, kan du hjälpa mig reda ut människovarandet, människovardandet och människoblivandet, är du snäll.”
Jag är nog lite vilsen här själv. Det jag letar efter är en motsvarighet till ”the human condition” som enligt Wikipedia är ”all of the characteristics and key events that compose the essentials of human existence, including birth, growth, emotion, aspiration, conflict, and mortality. ”
Av någon anledning finns ” människovardandet” lagrat i mitt ordförråd. När jag googlar på det (måste göras med fnuttar – annars letar Google på ”människovårdandet”) får jag upp vissa texter där det används på detta sätt. Men jag har en misstanke om att ordet egentligen är ett teologiskt begrepp där ”vardande” betyder ”i omvandling”. Att bli människa, i kristen mening, är alltså en pågående process. Vilket jag inte riktigt får ihop eftersom människovärdet väl är en essens enligt kristet synsätt – vi är alla Guds barn, oavsett om vi är syndare, hedningar eller goda kristna. Och här kommer jag inte längre just nu …
Summa summarum: vi behöver en term i svenskan som motsvarar ”the human condition”; jag är inte säker på om ”människovardandet” är en lämplig kandidat.
Människovarat, kanske
Tack Olle. Skönt att veta att jag inte är ensam om min människovardande osäkerhet!
Ang Grindtorp i förra båset …
Ibland kan något fult faktiskt upplevas fint. Tycker jag. Ibland. T ex när jag åker ner för ett berg i min omgivning och ser alla fula metallelstolpar som sträcker ut sig i olika riktningar i dalen nedanför, så ser det ut som ett fint spindelnät. Typ.
Men Grindtorp? Jag vet inte.
Dina: en diktrad jag har lagrad i huvudet är denna av W B Yeats.
A terrible beauty is born
Om man bortser från vad dikten den är tagen från handlar om (The Easter Rising 1916) så känner jag att den passar i en rad olika situationer.
Det är just därför (nu kommer vi långt från AI) jag läser arkitekturkursen: jag vill förstå varför jag uppfattar vissa saker som fula, och andra som vackra.
Som Cary Grant & Clark Gable, kan man ju säga – så vackra. Pilastrar och balustrader i hela fejset!
Märk väl: Jag sa inte att Clark Gable var vacker. Han framstod som förförisk och farlig och en sån där som Mamma skulle ha ogillat. Oemotståndligt!
Och för den delen: Uppfattningen om vad som är vackert och vad som är fult är ju högst subjektiv. Hur kan det vara ett kriterium i ett vetenskapligt sammanhang?
Nu erinrar jag mej genast nåt som Bang skrivit. Om när hon och Viran och en väninna, Moppan kanske, satt på lokal och grälade om Leslie Howard och Clark Gable så att personalen blev rent ängslig .När kan det ha varit? Jag sätter mej nu och letar i min rikhaltiga samling av Bang-kåserier och återkommer.
Ja! Vad kul, Ökenråttan!
(Jag försökte kolla i DN:s arkiv, men hittade inget. Mitt Bang-bibliotek är så sorgligt magert. Ska fixa det!)
Även jag har letat men jag har ingen ordning, tydligen. Emellertid var det så att den som var mest upphetsad i ordstriden om ’Borta med vinden’var Bangs darling Viran. Hon var starkt antipatisk mot Ashley Wilkes, asså Lesley Howard, dårå. Hon tyckte att han var en ”metmask” som lät andra slita för honom och hans sätt att leva, ”den där Äschly” fräste hon ilsket.
Nu hittade jag ett citat hos den filosofiske professor Olle Holmberg. Om vackert. I hans lilla bok ’Tankar i en husvagn’.
”Men Skönhet och fulhet, säger oss den Ende och Upplyste, prinsen som blev tiggarmunk och tiggarmunken som i sin tur blev vishetens egen spegel, skönhet och fulhet, säger han, är som harens horn och en ofruktsam kvinnas säd: man kan tala om dem, men utanför talets värld finns de inte.”
Professor Olle Holmberg är mig inte bekant, Ökenråttan! (Men nu har jag läst på. Tänk om man ändå kunde bli professor och om 50 år hamna i en obskyr blogg med ett citat.)
Och så dagens dagboksanteckning:
Jag har pluggat termer, historiska skeenden, byggnadsstilar, förordningar och massa gubbar (inga kvinnor är arkitekter) hela veckan, och kl 20–22 tentade jag. Digitalt, sittande i pyjamas i sängen.
Tentan var jättesvår! JÄTTE! När det var 44 sekunder kvar av de två stipulerade timmarna var jag färdig, och då hann jag inte läsa igenom ett enda någe. Hugaligen. Men PLOFF, så fort jag hade klickat på ”skicka in”, kom resultatet för enpoängsfrågorna. Gränsen för G är 66 poäng, och på enpoängsfrågorna hade jag fått 65,5! Så om de fem essäfrågorna (fem poäng styck) bara ger mig 0,5 p är jag i alla fall godkänd. Puh.
(Det här är den absolut i särklass mest ansträngande universitetskursen jag har gått. Oerhört mycket mer tidskrävande än alla de andra. Dubbelpuh.)
Grattis! Äntligen en legitimerad trolldegsbyggare att anlita. Jag ska genast informera den Ganska Kände Arkitekten Skox .(Vi kan väl ha en liten tävling? Jag är ganska säker på att flera av er vet vem Skox är men vad heter han i mer officiella sammanhang?)
Jag har ingen aaaning om vem Skox är!
Men enligt The Almighty Urban Dictionary är skox: ”The act of getting both your testicals crushed by someone you’ve known and trusted forever.”
Oh dear.
Blir världen månne bättre om vi låter maskinerna sköta konsterna? Hannoia håller på med ett projekt där hon försöker lära en AI måla. Eller snarare göra bilder som ser ut som målningar. Jag fattar inte värst mycket, men hon har matat den med tusentals foton av sig själv (foton av Hannoia dårå, inte AI:n) samt med massor av målningar av sig själv. Inte riktigt självporträtt, men hon har målat med sig själv som förlaga.
Sen ska den träna. Den tuggar och tuggar, vecka ut och vecka in. Det går sådär, men roligt ser det ut. Det tycks dröja innan den fattar hur en människa ser ut, men rätt snabbt fick den t ex klart för sig att det ska vara ögon. Bara inte riktigt hur många, eller var på kroppen de ska vara placerade.
När AI skriver en behaglig text att läsa. Så får den säkert för sig att hitta på egna små historier om sånt som den tycker borde hända, eller ha hänt alldeles nyss. Voilà så har vi ännu mer fake news.
Mycket obehagligt. Att bilder kan manipuleras har jag förstått.
Att man kan få personer att agera på filmade sekvenser och faktiskt säga saker som de aldrig har sagt på platser de inte har befunnit sig är oroväckande.
Och så nu detta. (Även om jag förstått att lagfartsdelen i lokaltidningen är AI-skriven sedan ett tag.)
Människovarandet! Vi måste få vara människor! Och få vara unika som sådana varelser. Oersättliga.
(Och genast inser jag att vi har spadar och grävskopor till hjälp i våra liv. Med mera.)