Jag försitter aldrig en chans att få berätta att jag tar universitets- och högskolepoäng varje höst, vår och sommar. Det är blott 7,5 poäng (vilket motsvarar 5 poäng förr i tiden) per termin, men jag är så sprittande lycklig över mina studier – samtidigt som jag HATAR Zoom-föreläsningar och digitala tentor hemmavid.
Därför har jag läst kursen ”Språk i Norden”, som inte alls var på distans utan på campus (vilket motsvarar ”på skolan” förr i tiden) och dessutom alldeles nyss avslutat en femtimmarstenta.
Fem timmar i en stor sal. Utan paus. Med massa andra människor. Helt utan hjälpmedel; endast min egen hjärna fick användas. Så hur var det? undrar ni nu.
(Nu utgår jag helt fräckt från att ni som läser här någon gång har tentat. Annars: tänk STORT och mycket ALLVARLIGT prov i grundskolan.) En salstenta innebär att man
- måste komma i tid
- har lärt sig saker
innantillutantill - har med sig pennor och sudd
- packar en stor matsäck med te, kaffe, vatten och mjuka mackor som inte luktar eller låter.
Nu ska vi resa till det där ”förr i tiden” och kika lite på ett kåseri som jag 1987 skrev för Pålsjö Ängsblad under signaturen Thalia. ”Manic Monday” handlar om hur man tentar i fem timmar i en stor sal. Precis som idag!
”Aldrig är klockan åtta på morgonen så tidigt som när det är en tenta som börjar klockan åtta. Ännu tidigare blir det om det är en måndag. Min alldeles egen plats finns längst ner i ett hörn i tentasalen: nära till toan, en trevlig vägg att luta örat mot, och på behörigt avstånd från de stickande, prasslande, tuggande, stirrande, oerhört enerverande tentavakterna. Men denna måndag satt en flicka med trecentimetersnaglar (röda, usch) och staplade mat på bänken – på min bänk! Jag morrade, men satte mig lugnt på platsen framför henne. Efter en halvtimmes skrivande (alltså tuggande på det lilla locket som skyddar locket på stiftpennan) började någon äta apelsin. Jodå, det var trecentimetrarna som grävde sig in i skalet så att det sprätte och skvätte. Lite vid sidan om mig satt en pojke och åt kexchoklad, och allt som har med kexchoklad att göra låter. Papperet är fastklistrat, folien prassel-knastrar, avbitandet riktig smäller – och sedan låter det crunchcrunch när man tuggar. Detta sköljde pojken ner med en Coca-Cola, ur en burk som säger skkpjosssh när den öppnas.”
(Jaså, jag skrev inte kille och tjej när jag var 23 år? Mysko. Och gillade redan då inte röda naglar på ens andra människor? Hm.)
Idag kom jag fram till Mälardalens universitet en halvtimme före utsatt tid eftersom det digitala schemat hade kraschat och ingen visste i vilken lokal de skulle vara. Tentavakterna stod utanför lokalerna och småfnissade, var på jättebra humör och svarade på alla våra frågor, medan vi studenter tuggade fradga och rabblade årtal. (Mina var 800, 1225, 1375, 1526, 1541, 1732, 1879 och 1945.) Jag ställde mig i en kö utanför rätt sal, där alla fick säga kurskoden för att bli hänvisad till sin korrekta plats. (Ingen fick välja själv.) Det lät så här i kön före mig (jag hittar på de andra studenternas kursnamn):
– Kurskod?
– Eh, estetisk filosofi med skruv.
– Nej kod.
– Eh va?
– KOD. Inte namn. Kursnamnet står inte i min lista.
– JAG vet inte. Vaddå kod?
Nästa:
– Kurskod?
– Grammatik ur ett tvärvetenskapligt perspektiv på uppstuds.
– Nej kod.
– Jag har inte fått nån kod!
– Jo.
– Nä.
Nästa:
– Kurskod?
– Mummelmummel.
– Förlåt?
– Mummelmummel.
– Jag hör inte, vad …
– CIVILINGENJÖR FÖR MÅNVETENSKAP!
– Nej, koden. Kurskoden.
– Vänta. Jag får ringa till min mamma.
Till slut kom vi alla in och satte oss på korrekt plats, och så låstes dörrarna. Någon knackade på utan att bli insläppta, för sådana är de väldigt utförliga tentareglerna.
Under tiden som tentavakterna mycket allvarligt läste det långa regeldokumentet och varnade för fusk, tittade jag ut genom fönstret – för det är en trevlig utsikt över ån. Jag tog en bild samtidigt som jag hörde: ”Att bli påkommen med en mobiltelefon som är påslagen eller som ej förvarats på anvisad plats leder till en avvikelserapport om försök till fusk.” Gulp. Snabbt som blixten lydde jag.
På given signal satte vi alla igång och skrev och skrev och skrev utan att ens hämta andan eller släppa pennan på 2,5 timmar. Men det hände lite saker under tiden:
- En kille blev tillsagd att flytta väskan.
- Jag blev tillsagd att ta fram legitimationen ur fodralet.
- Tre studenter lämnade in tom tenta efter 45 minuter.
- Efterinsläppet (som sker efter 46 minuter, när tomtentarna har vandrat ut) gav oss två studenter som dundrade in med bängliga sparkcyklar. ”Hallå. Var ska dom här stå?”
- Sjuhundrafemtontusen energidrycksburkar öppnades: skkpjosssh skkpjosssh skkpjosssh skkpjosssh skkpjosssh skkpjosssh skkpjosssh skkpjosssh skkpjosssh skkpjosssh!
Plötsligt stirrade jag på en fråga som var hur enkel som helst, men jag kunde inte komma på svaret. Det handlade om ”false friends i danska eller norska”, men jag bara stirrade framför mig och lyssnade på några skkpjosssh. Helt tomt i huvudet var det. Så jag bestämde mig för att gå på toa – vilket var en total humörhöjare! En ledsagartentavakt följde med mig och småpratade lite. Toavakten tog min legitimation, antecknade klockslag, sa numret på toan som jag fick använda och pekade dessutom barskt och militäriskt på den.
När jag kom ut från toan, sa toavakten:
– Är det du som är Lotten Bergman?
– Jaaa … eh, har jag … gjort nåt fel?
– JAG TÄNKTE VÄL DET! VI LYSSNAR ALLTID PÅ DIG PÅ RADIO! UNDERBART! sa toavakten.
– Ja, det är sååå roligt, sa min ledsagartentavakt.
– Tack! Tack! sa jag och tog mig åt hjärtat av pur glädje och tog små hoppsasteg in i tentasalen igen, där massa false friends kvickt poppade upp i hjärnan.
Att skriva för hand konstant i över fyra timmar har jag nog inte gjort sedan nån gång på 1900-talet. Förmodligen drabbas jag imorrn av träningsvärk och något överansträngningssyndrom. När jag med darrande högerhand lämnade in mina tio handskrivna blad , viskade en tentavakt:
– Tack! Det här var kul. Du är ju en lokal celebritet, trevligt att träffas.
– Nämen åh, visksuckade jag, tackade för mig och cyklade hög av berömmet hem genom det vackra Sörmland.
Och nu vet jag vad känslan av att ha tentat kan jämföras med! Vinterbad! Man behöver inte alls hoppa i en isvak och lida – man bara går på en salstenta! Hurra!
Men hur gick det med dina flaska danska och norska vänner? Mobiltelefoner fanns knappt under mina salstentadagar, men i gengäld följde en av tentavakterna med om någon utifrån behövde tala med en av tentanderna (hoppas jag att det heter). ”Ska du med hem i bilen sedan?” var en återkommande fråga som fick vakterna att spetsa öronen och lyssna efter dolda budskap. Rafflande tillvaro.
Nu mina vänner ska jag berätta hur det gick till på den äldre stenåldern, ungefär 20 000 år före Lottens salstentor på 1980-talet.
Då var det inga jättestora salsskrivningar; man satt i sal X i universitetsbyggnaden i Uppsala och klarade av ”duggorna” på någon timme. Sedan, efter något års studier var det MUNTLIGT förhör på tu man hand med professorn (även på lägre nivåer som 40 poäng). Sluttenta, helt enkelt, i ett par timmar. Ungefär som forna tiders gymnasieexamen, då med av Skolöverstyrelsen utsända censorer.
Det var rätt trivsamt, vill jag minnas. Men troligen är professorerna för få, eller studenterna för många för att det systemet ska kunna tillämpas idag.
Marianne: De norska och danska falska vännerna återkom till hjärnvindlingarna när jag hade varit på toa och fått beröm!
Men ojojoj, de som lyckades fuska så öppet med regelrätta och kodade frågor som ”skaru med hem” borde ju få medalj! (För att inte tala om de som lyckas fuska under dagens salstentor. Den MÅSTE ju vara omöjligt!)
Karin: Det låter ju förtjusande! Jag har haft en, säger en, enda muntlig tenta. Det var på engelskan, andra terminen. Alla skulle läsa sex olika engelskspråkiga romaner (bl.a. ”Brighton Rock”, som jag har hatat sedan dess) och på muntan skulle läraren slå upp en sida i tre av böckerna och så skulle vi översätta rubbet. Efter två ynka fel var man underkänd.
Jag gav upp innan jag ens hade börjat och åkte till Kristianstad och spelade basketmatch istället. (Vi vann efter tre förlängningar och jag avgjorde genom att sätta två straffar.)
Är det kolossalt näsvist att fråga varför du läser på högskola och inte på bildningsförbund t ex? Jag är pensio, har redan en examen så vill inte störa de ungas entusiasm med att vara en bw- gamling. Minns själv när jag började på universitetet hur härligt det var att få pröva sina teser, tankar i sällskap med jämnåriga. Hur tänker du i frågan?
Att lära sig saker innantill går väl an. Att lära sig utantill tar längre tid. (Utom schlagertexter, de fastnar som tuggummi.)
Imorgon far vi till Finland igen, denna gång med dagbåt för det fanns inga bilplatser kvar på nattbåten. Och bil behövs för att frakta grabben (och katterna) till Helsingfors så han kan hämta ut en nyckel innan flyttlasset kommer.
Jag frågar inte, jag är näsvis helt visst.
Det verkar som Den Berömda Språkauktoriteten Lotten Bergman ägnar sig åt sär skrivning. Men det kanske är nåt som jag i min ignorans inte fattar. (Jag är ju en sån som aldrig har vatt på nån tenta.)
”Rolig” är väl en falsk vän både på norska och danska. Tecksempel.
En tant: Du är inte näsvis; jag har bara aldrig ens funderat över att jag skulle vara en gamling som stör de ungas entusiasm! Detta måste undersökas! (Jag hamnar som sökande till kurserna på absolut sista plats och är alltid reserv tills det visar sig att kursen måste ”fyllas”. Därför har jag t.ex. ännu inte kommit in på teckenspråkskursen.)
Nu måste här korrläsas, inser jag! (Jag har inte läst igenom en enda rad här ovan sedan jag slängde ut detta igår – är fullt upptagen med en liten nyfödd. Mer om det senare!)
Nu har hon korrat! Åtminstone det vi näsvisat på. Fast hon är fullt upptagen med Viktigheter så tänker hon på oss!
Annars var det kul med de uppräknade årtalen, det räckte med att googla på ett av dem så fick man nästan allihop förklarade i samma träff. Mycket matnyttigt. Om man sen bara kunde komma ihåg nåt man lärde sig.
Krask, så bröt jag nu loss en fin guldstjärna ur mitt fina guldstjärneark – och klistrade den på Magganinis bänklock. (Årtalen är mycket, mycket användbara.)
I övrigt kan jag meddela att mitt minsta barnbarn (en vecka gammalt) har fattat hur man äter och att jag idag hann plocka tre liter blåbär före kl 11!