såg det perfekta förvaringsstället för öronproppar
trillade in i ett demonstrationståg
blev påkörd av en sparkcykel.
Demonstrationståget var oerhört välorganiserat med reflexvästförsedda ordningsmän som i sitt agerande påminde lite om hur dagisbarn beter sig i sina små reflexvästar. När jag föll av trottoaren och hamnade bland de demonstrerande, fångades jag raskt upp av en stark reflexväst och kunde fortsätta flanera. Mot Dramaten, mitt teaterparadis i världen! (Jag älskar på riktigt denna dammiga institution.)
Dramaten håller på att renoveras av ett företag som har gått i konkurs – men Lilla scenen är öppen som vanligt och den här pjäsen av och med Andreas T. Olsson kan jag verkligen rekommendera. Allt var perfekt! Inga toaköer, massa fika, snygg ridå och gratis programblad!
Det är en meta-pjäs i Pirandellos anda – den sorten som jag gillar allra mest.
Men nu till sparkcykeleländet. Innan cykeluthyrningsföretaget 2018 förlorade upphandlingen på nåt mysko sätt, hyrde jag cyklar hela tiden. Jag bara blippade t-banekortet och susade iväg, parkerade i därför avsedda ställ och njöt av livet på det stora hela. Sedan tog sparkcyklarna över, och de verkar framföras av cirkusartiser, elitatleter och idioter.
Liksom ”oooooh, här ska jag ju in!”, och plupp, släpper jag sparkcykeln precis där jag går och står.
Kanske är jag blott bitter och arg för att mina knän inte pallar sparkcykelkörning, kanske är jag inte mogen för moderniteter, kanske är jag blott en SUNT TÄNKANDE MÄNNISKA MED HJÄRNA OCH PARKERINGSVETT?
Förlåt. Men jag gillade hyrcyklarna.
Detta är ”lösningen” på några ställen: en anskrämlig, gul parkeringsplats på trottoarerna. Hoho, var är skönhetsrådet?
Under hotellfrukosten satt jag precis bredvid the måst beautiful kaffeautomat som nån industridesignprofessor glömde att ge betyg på. Som vid ett vattenhål samlades de kaffesugna och försökte trycka, plutta in kapslar och leta efter dolda funktioner – och allt detta dubbelvikta för att kunna läsa på de små knapparna.
Vid ett tillfälle stod sex män böjda mot automaten på detta vis. (Det var jättekul, men på den bilden syns ju inte själva kaffegrejen.)
På väg mot datorinköpsbestyren blev jag påkörd av en dam på sparkcykel. (Inte så mycket, bara på vaderna och ena foten.) Hon bad tusen gånger om ursäkt och sa att hon nog borde ha hjälm egentligen eftersom hon ”hela tiden krockar”. Hon for iväg igen innan jag hann fråga om logiken, knäna och parkeringsbestyren.
Apropå parkerings- och kaffeautomatsdesign, är ombyggnadsreadesign också en grej. Kolla här inne i Elgigantens affär på Kungsgatan:
Var är nummerlapparna?
Eftersom vi verkligen behövde hjälp av personalen, styrde vi genast mot informationsdisken, men kunde inte hitta nummerlapparna. Men vi hörde ju FÖRTIFEM och FÖRTISEX klart och tydligt. Var? Var? Var? Vi letade och frågade oss fram – och när vi till slut fann apparaten, kunde vi inte hitta knappen …
Som ni hör, måste personalen visa kunden att lapparna finns på baksidan av pelaren och dessutom dutta på skärmen och få fram lappen. Informationsteknikern i mig gruffade. Jag tog raskt fram papper och penna.
Såja.
Men efter all denna negativism och kass design samt dåliga lösningar ska jag nu avsluta med människans finurlighet och kanske bästa förvaringsställe. För inte bara stigbygeln och hammaren samt glasögonen kan ha nytta av öronen.
Trots att (eller eftersom) jag har gått i så många olika klasser och skolor, har jag kontakt med ytterst få av mina kanske 200 klasskompisar. Men under den gångna helgen åkte jag till Dalarna med fyra av tjejerna från Tibbleskolan i Täby, för att på vuxet vis plocka svamp och lingon samt äta oss feta norr om Säter.
De bor alla i Stockholmsområdet, varför vi inledde allt genom att sammanstråla i Sala, och sedan invadera en mataffär. Konversationen gick så här, där alla ställde frågor och alla med emfas svarade positivt eftersom ingen är matallergiker eller vegan eller ens särskilt principfast:
– Pasta med sås?
– Ja!
– Soltorkade tomater, kapris och oliver?
– Ja!
– Den här eller den här?
– Båda!
– Sallad?
– Ja!
– Lite snacks i bilen?
– Självklart!
– Den här, den här och den här?
– Ja! Och den här osten! Är den lagom stor?
– JA!
– Ska jag betala så swishar ni?
– Jättebra idé!
Så långt komna serverades gänget dagens största chock.
– Ska vi ta det här brödet?
– Nej, det är skitäckligt. Ta det här istället.
När vi hade hämtat oss från denna oerhörda negativism, styrde vi kosan norrut. Framme i Västanvik fick jag ett chambre séparée i ett härbre. Dörren var max 150 cm på höjden och allt var på det hela taget så förtjusande att jag bara kvittrade av pur livsglädje.
Mitt härbre till höger (pilen hjälper kanske alla dysdirektiker).Kolla vilken liten härbredörr!
Själva boningshuset från Gustav Vasas dagar hade en gammal landlina som FUNKADE!
Jag tryckte hej vilt på knapparna, som ju har ett speciellt, lite vingligt gummiklick.Och på en hylla låg dessa klenoder bortglömda. Plastpåsarna kostade hela 3:70 på sin tid – och var genomskinliga.
Ute i skogen tog det som vanligt ett tag innan svampögonen började funka bland alla gula löv och distraherande lingon. Vi hann ute i skogen fika, plocka, trilla, skratta, gå lite vilse och avhandla de där samtalsämnena som man ofelbart kommer in på förr eller senare:
Är bananen en frukt?
Vilka nötter är bär?
Hur ser månen ut i nedan?
Hur påverkades Dalarna av skiftesreformerna på 1800-talet?
Om jag får säga det själv, är jag faktiskt rätt dålig på svamp och det slinker gärna ner några blekröda svarta får bland hermelinerna när jag samtidigt försöker komma på i vilken grupp jordgubbshybriden ska sorteras. Vi fick ihop några korgar med trattisar och satt sedan och rensade, skar, borstade och svor glatt i nästan tre timmar.
Bara det att vi faktiskt plockade i KORGAR var en sann naturupplevelse.
När svampögonen väl är inställda på plockning, blir det svårt att tänka normalt igen. Vi klev ur bilen på en parkeringsplats utanför en stor loppmarknad, och jag ryckte till som av ett pistolskott.
– SVAMP! skrek jag till det här tillplattade äpplet.
Inne på loppisen fanns Sveriges alla städrockar från 1960- och 70-talen, blommiga tandborsthållare, LP-skivor och en ansenlig mängd näbbstövlar. Jag, som fortfarande var inställd på min inte 100-procentiga svampplockarinsats, hittade lösningen.
Ett par förstoringsglas att hänga på näsan.
Fotokatalogen från gymnasiet var den enda lektyren som nyttjades under helgen. Eftersom den tillverkades på den tiden när tonåringar fick ställa till med spratt och skoj utan hot om kränkningsanmälningar, kunde en klass se ut så här:
Ser ni vad busiga de är, de två killarna längst bak till vänster?
En annan klass hade bara ställt in skorna och inte angett sina namn, utan istället skostorlekarna.
Åhå, ytterligare två rebeller.
Alla i vår klass hade vit skjorta och svart slips samt en röd ros. Det syns ju jättebra på det synnerligen gryniga, svartvita fotot. (Jag sitter på golvet.)
Så underligt att fotografen valde att ha med så väldigt mycket runt om – man ser ju till och med ut i korridoren till höger. (Dysdirektikerna kan snegla på pilen i första bilden i inlägget, som också går åt höger.)
Men i fotokatalogen var det ändå roligast att titta på Broder Jakobs klass, där alla killarna hade på sig kvinnokläder.
När jag för första gången 2010 for ner till ”Humorfestivalen” i Lund (jodå, förr talade man minsann svenska), lyckades jag övertala ledningen för festivalen att låta mig få ett fripass och gå på så många föreställningar det någonsin gick och simultanrapportera och skriva och fotografera och lägga ut – och bloggen svällde vips som en Barbapapa till oigenkännlighet.
Men gah. Vofför gjorde jag på det viset? Det var ju bara jättejättejobbigt.
Ett annat år hängde jag med min djefla mans tremänning som är rolig operasångerska och lyckades inspirera tre olika relativt berusade brittiska komiker såpass att de nämnde mig från scen. Till exempel sa Phil Jupitus:
– I just met a Swedish woman who can outwhistle you all. Nobody whistles like her!
Tjugosjuåringen, aka Erik, satt i publiken och messade mig ”har du träffat Phil Jupitus nyss?” – och det hade jag ju.
År 2019 var det lite mer ordning och reda på schemat: föreställningarna är verkligen blott i Lunds centrala centrum och överlappar inte varandra tidsmässigt. Däremot är andelen ståuppare som säger ”jag är bara här och testar nytt material” bra mycket större. Fine, det går ju jättebra – just dessa komiker är ju ambitiösa och skriver nytt material. Värre är det med dem som inleder med att säga:
– Heeej. Den här föreställningen har jag turnerat med i Storbritannien i tre år. Sorry om vissa saker är lite daterade. Jag har inte kollat, men har ni nåt kungahus i Sverige? En drottning? Jahaaa. Och så äter ni korv med sirap? Nähe? Potatis med honung? Hm, jag måste ha blandat ihop Sverige med nåt, är jag i Schweiz?
(Mina väldigt roliga exempel ovan är påhittade. Den där ståupparen var jättetrist.)
Alla föreställningarna som jag besökte (och tog bilder på i smyg) ryms i detta potpurri.Inspelningen av ett ”På minuten”-program som sänds om två veckor var HYSTERISKT kul. Om jag kunde ge mitt vänstra knä (det dåliga) för att få vara en i panelen, skulle jag lätt göra det.Ibland lämnade möbleringen mig ingen ro. Denna stackare stod bakom schabraket till vattenkaraffbord i 50 minuter.Precis så här flyktig var den fantastiska Luisa Omielan. När föreställningen enligt schemat skulle vara slut, sa hon helt sonika ”ni som behöver gå, gör det – jag kör i 50 minuter till”.Men allra roligast var när alla i hela Stora Salen på Akademiska Föreningen tog av sig skorna till Povel Ramels ”Ta av dig skorna”.
Nu fortsätter jag att vara vikarie på högstadiet i knappt två veckor till. Sedan vidtar min nya karriär som inbegriper en strävan mot att
bli deltagare i ”På minuten”
få ha en Språkpolis-show på nästa års Humorfestival.
Eller så sätter jag mig bara ner och skriver den förnicklade generationsromanen som jag tror mig vara kapabel till. Målgrupp: högstadieelever som inte har läst en enda bok i sitt liv.
Strax innan det i onsdags brann på stationen i Hässleholm, åkte jag ner till Olseröd i Skåne för att hjälpa min polare Ami att sandpappra 28 spjälor till en soffa.
Den gamla soffan.De nya spjälorna, maskinerna och jag. (Samt min högra arm som på bilden ser ut som en utomjordings fena eller nåt.)
Resan ner var smidig trots byten här och där, och i Hässleholm bar jag som en Hulk två gigantiska rullväskor åt en gammal tant som med tårar i ögonen stod och tittade på en ickefungerande hiss. Idag (lördag) ska jag åka hem igen.
Men sedan det brann är det ju hopplöst att åka norrut utan att passera Hässleholm – all tågtrafik genom Hässleholm är jätteinställd i en vecka. Här stod jag mellan spjälorna med sågspån i håret och försökte i tvenne dagar att kommunicera med SJ för att få biljetter som inte inbegriper ersättningsbuss eftersom det är komplett omöjligt att jobba (korrläsa) i dem. I förrgår fick jag nya biljetter i mobilen där min femtimmarsresa hemåt hade förvandlats till en tiotimmars – men utan ersättningsbuss, sa SJ-chatten.
– Yay! hojtade jag.
– Plong-plong, sa mobilen när alla nya biljetter kom fram.
Den ursprungliga resan hemåt gick Kristianstad–Hässleholm–Linköping–Eskilstuna.
Den nya blev Kristianstad–Lund–Göteborg–Katrineholm–Eskilstuna.
Men … ”Kristianstad–Lund” inbegriper hur man än vänder på tågkartan ett stopp i Hässleholm. Jag skrev till SJ och påpekade att jag hade fått en biljett som de facto inte funkar. Då kom detta svar:
”Jag ser att morgondagens tåg från Lund till Göteborg med Öresundståg inte passerar Hässleholm, så det är inga problem där.”
– Goddag yxkaft.
Skrev jag förstås inte. Jag förklarade mitt problem en gång till och bad om hjälp med denna sträcka:
”Jag är i Olseröd och ska till Lund från Kristianstad utan att passera Hässleholm eftersom jag ska till Göteborg för att kunna ta mig till Eskilstuna via Katrineholm.”
Det tog några timmar, och så kom svaret.Det där med ”Dessvärre går det inte via Höör” var dessvärre inte sant, för det går visst. Ami får köra genom halva Skåne och leverera mig och försaka sina spjälor i flera timmar.
Wish me luck! Strax ska jag göra järnvägarna osäkra och ta en förmiddagsfika i Lund, lunch i Göteborg … och kanske komma hem till Sörmland nån gång efter kl 20 …
Uppdatering
Jomen det här går ju ganska bra! Jag fick skjuts till Höör (en dryg timmes bilresa) och tillfälle att njuta av en av de allra minsta väntsalarna.
Jag vet ju precis hur det känns att slipa sådana där spjälor!
Framme i Lund bjöds jag på lunch av Erik (aka Tjugosjuåringen) och hans fru och dessutom klura på varför jag inte fick ta snabbtåget 12:15 (framme 14:20) utan långsamtåget 12:21 (framme 15:05).
Var snabbtåget månne fullbokat? Jag gjorde en snabb sökning och fann att näääää, det var det inte.
Resan Lund–Göteborg (i första klass) var som att jag hade fastnat i en bergochdalbana, fått biltutor inkörda i öronen och en bajsnödig mås placerad på huvudet. Proppfullt, stökigt, högljutt och förfärligt. När jag kom fram 15:05 visade det sig att det gick ett tåg norrut kl 15:19, som jag inte var inbokad på. En snabb sökning visade att inte heller detta tåg var fullbokat.
Men okej, en trevlig promenad i ett regnigt Göteborg är aldrig fel! Synd bara att kastvindarna var på 7 m/s.
Är jag blott negativ? Inte då: nu sitter jag på X2000 Göteborg–Katrineholm i en halvfull förstaklass-vagn som är så tyst att det känns som om jag sitter i en vadderad cell. Om jag skulle få för mig att säga ssssccchhh här, kommer det att höras som ett pistolskott.
Nu ska ni få höra om en trevlig tradition: arbetslägret i Horndal. Om detta har jag berättat förut, men kanske inte så utförligt. Detta är det fina arbetslägerhuset i fråga!
Foto: Karin Englund, arbetsledare och husägare samt kommentatös.
Förr om åren har massa andra båsister samt mina barn närvarat under arbetslägret, men pga. anledningar och orsaker samt den allerstädes närvarande Ändringskommittén, blev det i år blott Karin The Husägare och jag. Som den ordningsmänniska hon är, hade hon gjort en fin lista på vad som skulle åtgärdas och jag fick ansvaret för att bocka av utförda uppgifter allt eftersom. Då råkade jag även fylla på med några till, och dessutom lämna kvar nypåhittade som vi inte på några som helst villkor skulle kunna hinna med.
Men först åkte jag tåg till Horndals Bruk – en sån där resa som SJ påstår inte går att boka eftersom alla biljetter är ”slut”. Jag vet sedan Örebroresan häromdagen att det är något man bara kan fnysa åt, så det gjorde jag.
– Pffffft, slutsålt my ass. Jag köper bara biljett till en senare avgång, så det så.
Byte i Sala! Byte i Avesta Krylbo! Jättelätt! Och trevligt!
Det gick utmärkt och tåget var verkligen inte alls fullt. Förklara det, den som kan.
Under första bytet (Sala) satte jag mig ner på perrongen och åt ett ägg och drack te.Under andra bytet (Avesta Krylbo utan bindestreck) tog jag från stationshuset denna bedrövliga panoramabild för att kunna beklaga mig: det gick ju inte att komma över till andra sidan! Eller …?
Det fanns faktiskt en gångbro över till andra sidan spåren, men si den var kamouflerad. Titta med lupp här ovan så kanske ni ser ett smalt, grönt streck till höger – som är en gång- och cykelbro.
Stationshuset i Avesta Krylbo (fortfarande utan bindestreck) är så vackert (och tydligen likt Centralen på sin tid) att mången svensk långfilm har spelats in i lokalerna. Som förresten är vandrarhem numera.
Väl framme i Horndals Bruk, kan man inte annat än sörja rivningshysterin. Så här såg stationshuset ut anno dazumal.
Då fanns det enligt Karin biljettexpedition och en godsexpedition där man polletterade väskor och cyklar och hämtade paket, samt postkontor, perronger och tio anställda som for omkring och var till tjänst. Det revs 1972 för att det ”var i dåligt skick”. (Läs här om stationsföreståndarna och annat.)
Nu ser stationshuset i Horndal ut så här …
Men nu till våra stordåd!
”Hjälp!” skrek det lilla äppelträdet som slogs mot ogräs såpass att rötterna sökte sig upp till solen för att få näring. Se på min hand i mitten; jag antyder att jag är en grovjobbare.Den stökiga och rufsiga verandan fick en rejäl omgång – det var lite som när en golvmoppsfrisyr rakas bort ända in till svålen. (Karin visar på vänstra bilden hur ett vildvin på något sätt av en marodör verkar ha blivit avklippt så det döden dog.) I högra bildens högra kant kan ni se en ”igelkott” som vi lagade: en taggig snöavskrapare.Detta mitt konstverk heter ”Karin slänger ner trasiga takpannor”.Antika rullgardiner av svart papper är bra – tills ovana fingrar råkar trycka rakt genom papperet så att det går hål. Istället för att köpa moderna rullisar (JÄTTEDÅLIGA), lagades denna förträffliga modell med frys/maskerings-tejp.
När vi röjde på verandan, dök en förvånad brevlåda upp. Den hade för länge sedan lagt sig till ro och inte gjort mycket väsen av sig. Vi väckte den ur slummern, korsfäste den och hackade sedan sönder ett par m² i jakten på stenfri mark. Och lyckades!
1. Brevlådeprojektets arbetsbord. 2. Slägga, spett, muskelkraft och ringande öron. 3. Titta den står så fint! 4. Men jädra skruv till att vara för lång.
När dagen led mot sitt slut tvättade vi våra valkiga händer och letade reda på borttappade telefoner, handväskor och husnycklar, varefter vi satte oss på elcyklarna som framförs i minst 30 km/h – och hoppade i plurret.
Nu får ni tyvärr inte njuta av oss poserande i våra sjangdobla badkostymer, utan bara se de två fantastiska elcyklarna och den sköna badsjön Rossen.
Dag två under arbetslägret inleddes med kroppsarbetarens favoritfrukost: knaperstekt bacon med perfekt äggröra samt rostebröd med massa smör. Sedan sattes Det Stora Lampflytteriet igång. Ibland var det enkelt.
Simsalabim. Perfekt på alla sätt och vis. Häpp.
Ibland var det svårare. Vilka lampor skulle vara var? Fanns det månne bortglömda lampor på den underbara vinden? Vi inventerade, fnissade, ooooade och ahaaade och häpnade över flydda tider.
Vindens golv är gamla dörrar! Säkert 50 dörrar ligger där och bara är golv! Och finurligt nog har vindens norra och södra del fått passande namn: Nordanvind & Sunnanvind.
Vi letade upp lampor på vinden, hittade en läkarväska och tavlor, en hylsnyckelsats samt några käppar. Vi skruvade fast lampor, vi tog ner lampor och vi bytte sedan plats på lampor.
1. Jag sätter upp den här glaslampan. Nej fan, det blev inge bra. 2. Jag flyttar den till andra väggen. Men näe. 3. Och kolla den här plastlampan från 70-talet då, den sätter jag här. Fast den ser fel ut. 4. Jag tar ner plastlampan och sätter den på glaslampans gamla plats. 5. Kolla så bra, glaslampan skulle ju ha satts upp bredvid pipstället redan från början!
Nu skrev jag ”pipstället” ovan som den mest naturliga sak. Men så är det ju inte. Vem kan väl som Karin gå ut till boden på markerna och plocka fram ett pipställ? Som dessutom har pappas anteckning på baksidan!
Det står: ”3/8 -74. Morfars fars piphylla från RUSKrotjin i Hanåker Husby. Lagad av M. Englund.” Och i lådan låg en luskam i metall – där en pigg trots materialet har gått tvärt av.
Karin berättar att fadern skrev soldatnamnet RUS med versaler eftersom det roade honom storligen, helnykterist som han var. Men vad är ”Krotjin”? Karin och hennes släktforskande kusin har en teori:
”Vi TROR att det där ’krotjin’ är en fonetisk transkribering av ordet ’kroken’, så det uttalas så i de här trakterna. Alltså i Rus-krokarna, eller trakten där Rus-släkten bor. Alternativt skulle det kunna vara en faktisk krök där de bodde (eller där något anmärkningsvärt inträffade, analogt med Kungens kurva). Eller som en skarp vägkrök här i närheten som länge fick heta ’Skänksvängen’ eftersom någon tappade en skänk där en gång, från ett flyttlass.
Vi VET att min farmors farfar var soldat och skrevs som Ruus Anders Andersson i kyrkböckerna.”
Minsann! (Jag fyller på med mer info om det dyker upp sådan.) UPPDATERING! Det kom ett mejl från Jan Stagenmark!
”Det soldattorpet ligger ett stenkast ifrån mitt barndomshem. Och mycket riktigt så gör vägen en kraftig sväng där. Idag kallas därför kurvan för ”Ruskröken”. Krotjin blir alltså dagens krök.”
Slutuppdaterat!
I ena boden låg förresten denna kvittoinsamlare och inköpstavla, som naturligtvis borde sitta uppsatt i köket. På ovansidan finns en sparbösseliknande springa som man stoppar ner kvittona i, och på baksidan finns en lucka för att ta ut dem när det är dags för återbäring.
Karin och jag prisade varandra för alla insatser och var mycket nöjda med allt. Men allt blev kanske inte jättebra – trots goda intentioner. Kolla här på en tyg-rullgardin som bara behövde lite kärlek och textillim:
Före och efter. Inte alls stor skillnad. Gah. Till nästa år ska här sättas på en bit nytt tyg!
Andra små uppgifter till år 2020:s arbetsläger!
Bakugnen ska funka! Här ska göras bröd och pizzor så det står härliga till!Den här granen ska säljas och forslas till Rockefeller Center i N.Y.!
Så var det dags att åka hem. Jag satte mig först och bockade för de utförda sysslorna på listan, som ju bara blev längre och längre.
Listan på lördag morgon respektive söndag eftermiddag.
När jag sedan skulle köpa tågbiljett hem, var alla sådana naturligtvis slutsålda. Igen. Jag pfffftade lite, köpte förstaklassbiljetter till en annan dag, och konstaterade sedan dystert att tågen inte stannar i Horndals Bruk på söndagseftermiddagar – så Karin fick köra mig till Avesta Krylbo. Sedan tog (det inte alls fulla) tåget mig till Sala, där ersättningsbuss av oklar anledning skulle ta vid.
En av alla inte alls slutsålda tågvagnar.
En timmes väntan senare kom bussen, som tog mig ända till Västerås, där jag precis hade missat anslutningen mot Eskilstuna. Drygt en timmes väntan i Västerås visade sig bli riktigt intressant eftersom en helt vanlig medelålders kvinna blev rosenrasande på en annan helt vanlig medelålders kvinna. Ett tag såg det ut som om de skulle börja fäktas med sina paraplyer.
Vid biljettkontrollen på tåget:
– Hej. Här är min biljett. Men det är till ett helt annat tåg imorrn.
– Jaså du, sa konduktören trött.
– Vill du veta varför? Det är en intressant historia.
– Näedu. Jag har hört så många historier idag att mina öron inte orkar fler. Du har betalat, det är gott nog.
Men kan någon med försänkningar inom SJ:s mystiska värld förklara varför tågbiljetterna sägs vara slutsålda när de bevisligen inte alls är det?
Vår HEJ-bil som var så fin och vacker och underbar på alla sätt och vis, har nu tappat avgasröret två gånger, den har trasig handbroms, sladdriga (mitt ord) fotbromsar (mitt ord) och mår liksom inte så bra längre. Jag sade adjö till den redan i februari, men sedan har vi hållit liv i den med hjälp av konstgjord andning och en enarmad bandit.
Hej då, HEJ! kommer vi att inom kort vara tvungna att säga paw-rikhtight eftersom allt som ska lagas övergår vårt förstånd. (Bilförstånd, that is.)
Nu har vi två bilar som vi måste bli av med – för även Saaben står kvar här hemma och är en perfekt reservdelsbil. Eftersom huset dessutom är fullt av gäster, ser det lite stökigt ut på parkeringarna runtom.
Om vi inte skärper oss kommer det att se ut som forna tiders (jag ser inte så många sådana längre) skrotupplag där gamla bildäck står travade som amerikanska flingor i en skål med mjölk.Nu äre hjul igen.
Och vad köpte jag i tisdags? JO, EN BIL!!!
Men först fick min svåger agera lite bulvan åt mig eftersom han vet vad han ska säga till folk som säljer saker. Jag skulle ha sagt:
– Hej, bilen som du säljer, ärennågeåha? Asså, har den radio och så?
Han sa:
– Bilen som du säljer ska jag ha. Jag swishar över 2 000 kr om du genast tar bort annonsen och så kommer vi och hämtar den imorrn.
Svågern är förvisso inte bilmekaniker, men han har ett sjätte sinne när det gäller prisvärda ting. Snipp snapp snutt, höll allt på att ta slutt bara för att SJ inte hade några platser kvar på tåget Eskilstuna–Örebro. Sextonåringen ville följa med som moraliskt stöd – men biljetterna var helt enkelt slut.
”Sold out.” Hur kan ett helt tåg vara slutsålt en helt vanlig sommardag i juli?
Det spelade ingen roll; hur jag än försökte, fanns inga biljetter kvar. Sextonåringen försökte i appen och jag i automaterna. I resebutiken lyckades de skramla fram två förstaklassbiljetter, som jag ytterst motvilligt betalade. Väl på tåget dokumenterade jag hur fullt det var i andra klass. Vill ni se trängseln?
Exhibit 1: Fullt av folk.Exhibit 2: Verkligen trångt.Exhibit 3: Nä, inte en plats ledig.Exhibit 4: Som i Tokyos tunnelbana.Exhibit 5: Verkligen klaustrofobiskt.
Det sades mig att tåget efter bytet i Arboga ju var fullt, men även där tog jag bilder på tomma säten. (Ska inte tråka ut er. Men grrrrrrrrr. Jag borde ha kunnat köpa resan i två steg och betalat mindre. Gah.)
Så … vi satte oss i första klass på tåget till Örebro och
mötte upp säljaren
provkörde bilen hem till säljaren
skrev på papper
fixade försäkring.
VIPS, var jag så bilägare. Till vaddå? undrar ni. Jo, nu ska ni få höra.
En kopia av HEJ-bilen! Fast utan fel!
Bilarna är så löjligt lika varandra att jag bara baxnar. De är födda -99, AC:n funkar inte, och det finns bara en nyckel – där fjärrfunktionen inte funkar. Till och med stenskotten sitter på samma ställen. Inredningen är lite brunare i Goofy, men ratten är lika gummiklistrig.
Goofy har sämre radio än HEJ, men kanske kan jag bara byta plats på dem?
Kamremmen är nybytt, alla filter är bytta, bromsarna funkar på alla håll och kanter och i motorn ser allt så fint ut, bubbla förknasare på alla håll. Inga hål nånstans! Jag kommer att kunna köra till träningen, åka ut på motorvägen och hjälpa folk att flytta sängar!
Efter besöket vid de förtjusande broarna i Forsnacken, gjorde vi Storuman och åt röding, svingade varsin ölbägare och tramsade in på Coop för att köpa konstiga produkter som man inte får tag i söderut.
En öl. Men den var som äljest.
Vårt hotell hade träningslokal, men pappa ville inte alls gå ner med oss. Han ville sova. Tills vi kom på att han ju hade med sig pingisracket och boll i packningen.
Men tillbaka till farfars berättelse nu.
I Meyers stora varuhus gjordes affären med kaffebönorna upp. Farfar hade 7 000 kronor med sig, och köpte 1 500 kg à 2,20 kr. Tullen skulle sedan ha 20 öre kilot, vilket innebär att farfar på kaffet brände 3 600 kr. Men vad gjorde han med resten? Kostade resan med båtfärderna och några av övernattningarna massa? Var det kanske hans lön? Ingen vet idag mer än att farfar berättade att han inte fick köpa mer än kaffe på varuhuset. Ingen medicin, inga kryddor, inga förnödenheter; norrmännen sa bara nej.
Kaffet hämtades upp här i Mo i Ranas hamn, men betalades på Meyers varuhus. (På bilden filmar Orangeluvan pappa när han berättar om hamnen och kaffet som kom direkt hit från Brasilien.)
Däremot kostade han på sig en svindyr, stor och tjock ylletröja för 110 kronor (2 000 kr i dagens värde), vilket var honom väl unt. Den kostym som han hade rest i under fem veckor var oerhört sliten, men han fick inte köpa en ny trots att han gick och frågade i flera affärer i Mo. De sa: ”Nej, vi behöver våra tyger själva här i Norge.”
Farfar berättar själv om hotellet som han bodde på i Mo:
”Vid middagen första dagen serverades stekt sill vid alla bord, med den potatis som kom med min potatisbåt. Jag tyckte väl att det var en konstig servering, eftersom det var fråga om middag. Men sillen var den godaste jag hade smakat i hela sitt liv. Den hade kommit in från Atlanten och var alldeles färsk. Jag bodde på hotellet i två nätter och det visade sig att det var genomgående sill som serverades – två gånger om dagen!”
När det var dags för hemfärd, raggade farfar som sagt upp en hästskjuts och lastade upp alla kaffesäckarna och cykeln. Men hur mycket är egentligen 1,5 ton kaffebönor?
Tänk er en stor resväska fylld med kläder och souvenirer som ni checkar in på flygplatsen i Malaga. Den väger 20 kg. Och tänk er nu att ni har 75 stycken sådana väskor, så fattar ni hur de stackars hästarna fick kämpa uppe i de branta backarna i bergen.
När farfar oroligt undrade hur hästekipaget skulle klara denna strapats över bergen (ni minns hur han fick olja sina cykelbromsar?), förklarade hästskjutskarlen att hästarna minsann var vana vid att släpa potatis över berget.
– De känner vägen så väl att jag egentligen inte ens behöver vara med.
Familjen Meyer som grundade det stora varuhuset, hade en flådig villa vars grindöppning pryddes av käkben från en blåval och ett renhorn. Den var så bred att man utan vidare kunde köra in med parhästar, berättade farfar som passerade huset på väg till svenska gränsen.
Meyers grind.
Av detta såg vi 2019 intet.
Framme i Umbukta, lastades kaffet av på den bekanta potatis-ångbåten för transport över gränsen till Sverige och vidare på sjön Över-Uman. Men så hände något egendomligt. I närheten av Sotsnäset kom båten till ett smalt sund, och då kallade kapten på farfar och bad honom att ta fram sin hagelbössa. Farfar berättar:
”Något förvånad gjorde jag som jag blev tillsagd, och vi ställde oss så i fören. Kaptenen pekade på fyra stora roddbåtar som spärrade passagen i sundet och männen i småbåtarna började ro fram mot ångbåten. Kapten vinkade avvärjande, men saktade inte ner farten. I sista stund väjde småbåtarna undan, men en av roddbåtarna nuddade vid ångbåten och ett par av männen hytte med nävarna. Jag trodde att de väl bara ville komma fram och hälsa, men kapten förklarade att det var pirater. De ville åt mitt kaffe.”
Här står vi vid vad vi tror kan ha varit Umfors hamn, där potatisbåten stannade.
Efter båtresan lyckades farfar få tag i en karl med både lastbil och bensin. Han gick med på att köra till Tärnaby, men inte längre – och dessutom ta rejält betalt för den futtiga timme som tre mils väg tog. Våra funderingar om farfars pengar stämmer, för han säger här:
– Det var inte billigt, men jag hade ju gott om pengar kvar.
Pappa, Orangeluvan och jag stannade till i Tärnaby för att kika på Anjabacken och Ingemarbacken, göra några armhävningar och äta den getost som vi hade införskaffat i Norge. Detta för att farfar ju åt getost resan igenom – det låter lite som om han faktiskt överlevde alla strapatser tack vare den ständigt närvarande getosten.
Mellan Tärnaby och Slussfors fick farfar än en gång hjälp av en hästskjuts, men den resan tog mer än en dag eftersom kusken prompt skulle hälsa på några släktingar ”en bit bort” och äta och ta sig en och annan innanför västen, vilket gjorde att ”han inte var i allra bästa skick dagen efter”. Farfar var ju en hedersman som inte drack och levde om, så den här delen av resan roade honom inte nämnvärt. Bröt-Anund – samma båt som på uppresan – tog honom sedan till Storuman, och där satte farfar klacken i backen och slog näven i bordet och sa ”nä nu kan jag inte forsla kaffet till Vilhelmina, för det finns varken landsväg eller räls”. Hans uppdragsgivare höll med om att farfar hade skött sig och kunde luta sig tillbaka och vila efter fem veckor on the road, varav två av dem liggande i spanska sjukan.
Hur kom kaffet då till Vilhelmina från Storuman? Ingen vet! Men fram kom det. Farfar hyllades vederbörligen och fortsatte sin tjänst som förrådsmästare vid SJ till pensionen.
Och år 2019 ansåg även vi att vi hade fullgjort vårt uppdrag när vi övernattade i Storuman. Där hade de en gigantisk bur för tusentalet rökare och en superladdarstation till länets alla Teslabilar.
Orangeluvan agerar rökare. Pappa tittar på djur i bur.Hur många Teslor finns det i närområdet för att dessa åtta laddstationer ska vara motiverade?
Snipp, snapp snut, så var resan slut. Farfar åkte hem till sin fästmö Lilly, som sedermera blev min farmor.
Här gifter sig Sten och Lilly Stenson 1918. De får tre barn: Sten 1920, Ulla 1924 och sladdisen Per 1937.
I morse vaknade vi i Hemavans fjällcenters våningssängar när en ilsken vandrarhemsgäst klockan halv sju slängde bestick omkring sig och stampade fram och åter mellan köket och toaletten.
Men vi blev bara glada: upp å hoppa! Städa och fixa! Tjolahopp!
Efter en utmärkt frukost i vandrarhemmets regi, gav vi oss iväg mot Mo i Rana genom att köra via Umfors, där farfar på väg mot kaffeköpet i Norge bytte från cykel till båt. Hans seriösa anslag till uppgiften står i bjärt kontrast till vårt tramsande. När vi klev in i lanthandeln i Umfors, spelades Lili & Susie i högtalarna och vi kunde inte låta bli att dansa loss bland kyldiskarna. Någon sjöng i en gurka, en annan tittade en enhörning djupt i ögonen.
– Oh mama can’t you see, oh mama …Nudging: alla tomater stod placerade precis vid de frysta grönsakerna.
Vad båten som trafikerade Stor-Uman hette, vet vi inte riktigt. (Uppgifterna varierar kraftigt.) Men full av potatis var den enligt farfar. Någonstans i farfars historia sägs det att vattnet låg spegelblankt, men vad vi såg idag, liknade det snarare en taggig hallmatta i jätteförstoring.
Potatisbåten.
Vi körde bilen längs vattnet och pekade på fjällen och sa ooooooooo och ojojojojojojoj och nämennämen. Plötsligt kom ett gäng renar – och då saktade jag ju förstås in som den sörlänning jag är. Ortsbefolkningen och norrmännen tutade på mig och körde förbi i precis samma hastighet som vanligt. Lika plötsligt som renarna, dök en regnbåge upp så långt ner vid marken att jag höll på att bli galen av hjärnbryderier. Men så kom några renar till, och då glömde jag regnbågen som jag nästan hade kunnat hoppa häck över.
När farfar 1918 hade kommit fram till Umbukta, blev han erbjuden hästskjuts upp över berget som skymmer Mo i Rana. Han tackade nej och trampade iväg på cykeln. Farfar berättade:
– Jag var uppe på fjället innan de hade fått hästarna i ordning. Hela vägen upp var jag tvungen att med jämna mellanrum stiga av cykeln, eftersom det var så brant. Vid sidan av vägen var det fullt av fina blåbär, som jag kalasade på, för frosten går inte så högt upp i fjällen; kalluften sjunker ju ner i dalarna. Vilket väl är allmänt känt.
Pappa har som sagt skrivit ner allt som farfar berättade om denna cykeltur, och nu citerar jag pappas text som utgår ifrån rullbandet från 1973:
”Han la märke till att gran, tall och björk växte vid foten av fjället, medan det högre upp bara fanns björk. När han var på högsta punkten (över trädgränsen, 620 m över havet) och såg ner i dalen, insåg han att här skulle det bli åka av. Han smörjde cykelbromsen och åkte i full fart ner för fjället, och det var aldrig mer än 50 meter mellan varje nittiograderssväng. Bromsen blev het och han blev tvungen att stanna och hälla på mer olja.
På så vis tog han sig ner till Moälven, där han stannade mitt på en bro och förundrade sig över att på ena sidan var himlen alldeles blå och på den andra vit av jökelslam.”
Och så kom farfar äntligen fram till Mo i Rana, där 1,5 ton brasilianskt kaffe väntade på honom.
Det första vi såg när vi kom dit, var ett snyggt vattenfall med en gigantisk rörpost strax ovanför.
– Men VAD är det där? sa Orangeluvan och jag med en mun.
– Man forslar timmer i dem. De skulle bara fastna i vattenfallet, svarade pappa självklart.
Rörposten och vattenfallet.
För övrigt har pappa några standardrepliker under denna resa:
– Oj, vilken förmögenhet, se så mycket timmer!
– En älg! Skjut den!
– Nu är det dags att äta glass.
– Får jag papperskartan! Åh nej, den är ju uppåner.
Även i Mo i Rana försökte vi agera som farfar: vi köpte kaffe.
Farfar köpte 1,5 ton kaffe. Pappa lyckades köpa 1,5 muggar kaffe i den här krånglande apparaten.
Sedan klev vi in på turistbyrån och berättade om vår spännande resa för en anställd som inte fick en syl i vädret. När vi tog en paus i svadan, visade det sig att hon inte heller då sade flasklock. Pappa försökte skapa lite dialogfeeling, men turistbyråtjejen sa till slut bara ”jaha”.
Så då gick vi in på Vinmonopolet och köpte Bøvelen-öl och berättade om vårt äventyr för tjejen i kassan – som blev fasligt intresserad. Det hela slutade med att pappa bad om att få anställning i butiken.
Därefter styrde vi – liksom ju farfar – kosan mot Sverige igen. Farfar spände allt kaffe och cykeln på en hästskjuts, medan vi susade framåt i den förnicklade bilen som fortfarande inte tror på alla våra försäkringar om att vi har pumpat hjulen.
(Mer information om farfars sista del av resan kommer imorrn.)
Vi tog en paus vid broarna vid Forsnacken, drygt 6 mil väster om Storuman. Den större bron är för bilar, och den mindre är för … ingenting. Den slutar i intet, men är så fin, så fin. Plötsligt ville jag bli brobyggare. Eller prata med en väg- och vatteningenjör. Och en historiker. Förbaskat vad intressant allt var och fasicken vad lite information vi lyckades skrapa fram via mobiltelefonerna.
Orangeluvan (som tog bilden) klättrade halvvägs till himlen för att få denna utsikt – där ni även ser pappa och mig. Vi beslutade oss för att googla platsens historia. Men misslyckades! Hjälp!Vid Forsnacken fann jag det förresten nödvändigt att göra armhävningar och äta potatisbröd med getost eftersom bilkörarhjärnan tog tvärslut.
Så nu har vi detta gemensamt med farfar: vi är trötta, vi släpar på kaffe, vi äter getost och rör oss än hit, än dit. Och somliga av oss heter fortfarande Stenson.
Denna morgon klev vi upp för att äta frukost på det roliga Stora Hotellet i Umeå.
– Roligt? undrar ni förstås.
Jo, det är ett hotell från mitten av 1800-talet och vid en av restaureringarna blev arkitekten knasgalen och tog tillvara på ALLT som skulle ha slängts.
Den roliga undersidan av en ny trappa som jag storögt beundrar.De roliga våningssängarna med fisknät.De roliga sänggavlarna med lite annat som står som stilleben i alla hörn och vrår.Den jätteroliga samovaren!
Stora hotellet i Umeå var TOPPEN. Frukosten var fantastisk, läget perfekt, personalen hjälpsammare än de flesta – och när vi kom med en gigantisk termos och bad att få lite kaffe i till resan, fylldes den med ett självklart leende tills det inte fick plats en droppe till.
Efter en förvirrad stadsbusstur ut till ett industriområde, lyckades jag hämta den bil som vi bokade för vad som känns som en halv evighet sedan. (Men det var blott tio dagar sedan. Mycket underligt.) Dunderåket är så modernt att jag nog inte ens har suttit i en så modern bil förut. Startknapp, farthållare, växla-nu-indikator och … och … va? En sjunde växel?
Ser ni? Det står helt klart en sjua där strax ovanför R:et.
Orsaken att vi åkte till Vilhelmina var alltså att min farfar 1918 på sin resa mot kaffeköpet i Mo i Rana utgick därifrån. Han jobbade vid järnvägen som förman, och bodde just då där, i Vilhelmina. Vi irrade runt lite, hamnade mitt i en konfirmationsrepetetition i kyrkan, stod länge och filosoferade öven konstig gravsten, trillade in i en secondhandbutik som inte hade stockholmspriser – och körde plötsligt rakt på järnvägsstationen.
Och trodde inte våra ögon när ett av de lok som kördes på Inlandsbanan på farfars tid stod där på display.Här stod de och skyfflade kol! Loket byggdes 1912, och kanske klättrade farfar upp här och snackade lite med grabbarna.
Vi körde vidare och pappa läste för oss ur ett nyskrivet manus vad farfar hade berättat om sitt äventyr. Några mil efter starten sov han i en banvaktsstuga i en lånad sovsäck och precis när vi skulle köra några mil till för att leta efter en trolig plats, plingade bilen till. Vad nu?
Bilen tyckte att jag hade kört tillräckligt länge och beordrade mig att ta en paus. (Titta längst ner i den runda displayen med hastighetsvisaren.)
Så vi stannade och bestämde oss för att det var på just denna plats som farfar hade slagit läger och blivit sjuk och sedan inte kommit vidare på två veckor.
Vi klappade rälsen, kollade sliprarna och kände den 101 år gamla atmosfären.
Farfar låg plötsligt för döden – blott ett par mil hemifrån – men visste det inte. Han var så sjuk att han inte ens kunde gå själv. Av hjälpsamma SJ-anställda och ortsbefolkningen lades han isolerad i en stuga dit en flicka som hette Anna kom ett par gånger om dagen för att ge honom något att äta, slänga ved i öppna spisen (och kanske kolla om han fortfarande levde). Nu citerar jag pappas text som utgår ifrån ett rullband som min farfar spelade in 1973:
Men så kom Anna inte. Under ett par dagar fick han klara sig själv och var nu så dålig att han inte ens kunde släpa sig till rummet intill, där det fanns telefon. (Redan i slutet av 1800-talet var Sverige världens telefontätaste land, och telefonapparater var en stor exportartikel. Och år 1918 registrerades enligt Svensk Statistisk årsbok över 400 miljoner telefonsamtal i Sverige! Det verkar ha varit så att i alla byar fanns det åtminstone en telefon, som användes av byns alla invånare.)
Han lyckades dock rulla några varv från sängen fram till spisen i rummet, där han tidigare sett att det fanns stickor och ved. Med stor möda fick han in ved i spisen – och som den inbitne rökare han var – hade han alltid tändstickor på sig.
Han lyckades få elden att ta sig och stängde luckan till spisen. Sedan måste han ha svimmat av för han vaknade så småningom av att han hade bränt sig, eftersom han låg alldeles intill spisen. Han lade in ny ved, lite i sänder, tuppade av igen, och så fortsatte han hela dagen.
Det provisoriska ”Spanska Sjukhuset” i Östersund 1918. [Jämtlands läns museum.](Pappas manus är en hel bok, och lite i den kommer att publiceras i en tidskrift om en månad eller två.)
Till slut dök Anna upp igen. Hon berättade att ”en stor och stark karl på två meter, som heter Ove” hade cyklat in till Vilhelmina för att hämta medicin till vår farfar. På hemvägen, när han bara hade en halv mil kvar, hade han cyklat omkull och förlorat medvetandet – men så småningom hittades och han och medicinen kunde föras till byn. Där låg cyklisten nu nedbäddad i ett annat hus: han hade förstås fått spanska sjukan även han.
Men vi mår bra år 2019! Allt på resan är fantastiskt och underbart. Kolla bara på den här tapeten på ett värdshus där vi åt lunch!
Jag gissar … 1972?
Farfar må haft problem med dåliga cykelvägar, spanska sjukan, kamrater som cyklar ifrån honom och hotell som inte släpper in honom. Vi i vår tid har även våra små bekymmer. Några mycket förvånande bekymmer.
Bilens display påstod plötsligt att alla fyra hjulen som på en given signal hade tappat lufttrycket.
Att köra bil på punkadäck som verkar vara hur fulla med luft som helst är … spännande. Vi svängde in på en mack och gjorde vad vi kunde: googlade lämpliga tryck (det fanns ingen bruksanvisning i finbilen) och försökte förstå vad herr Volvo ville säga oss.
– Hoho? Känns det här bra? Lite till kanske? Pffft? En påtår?
Till slut gick jag in på macken för att be om hjälp.
– Hej, vår hyrbil … eh, den behöver pumpas, men j…
– Åh. Har du en sån modärn? En med display? Dom är som grinig, dom.
– Jå.
– Vi fyll på lite och ser vad han säg då.
Bilen fick lite luft och handpåläggning, men nöjde sig inte.
– Hä spela ingen roll. Han är ba grinig, han.
Så nu kör vi omkring i en bil som tror att den kör på fälgarna, men som inte alls mår dåligt.
Och så fikar vi. Ofta. Pappa hoppade efter just denna kaffemugg i plurret och meddelade att jo, det var uppfriskande. Ungefär 13 °C.Orangeluvan slängde en kanelbulle på vår pappa som trots det mycket väldokumenterade bollsinnet hamnade i ett dike där bortom trädet. Jag letade stående så här tills den plötsligt bara dök upp med myror över hela sig. Kittla dödsskönt i kistan.
Nu har vi installerat oss på ett vandrarhem i Hemavan. Pappa gick direkt ut i köket och drog hela historien om vår resa för ett par gubbar som satt där och åt. När pappa nämnde farfars namn – Sten Stenson – ryckte en av gubbarna till och sa att nämen vaffan, honom hade jag ju som lärare i Älvsbyn på 1970-talet!
– Nejnej, sa pappa. Det var bror min. Sten Stenson.
(De hette verkligen exakt likadant, far och son. Jättepraktiskt.)
Pappa (farfars son) och lillasyster Orangeluvan och jag satte oss idag på ett relativt obekvämt tåg med pinnstolar och en högtalaranläggning från 1953. (Tågen heter SJ3000 but I beg to differ, SJ1953 passar bättre. Det kan hända att jag överdriver lite.) Vi ska nämligen gå i farfars fotspår från 1918.
Resan var lång som en resa till jordens mittpunkt, men Orangeluvan hade med sig kaffetermos, valnötsbrön, kladdkakor som måste ha kostat tusen spänn styck så goda de var, samt några hallongrottor. Pappa hade med sig en papperskarta och jag hade allt som en muminmamma ska ha i sina väskor.
Jag inledde resan med att ställa ryggsäcken rakt på plingaågåavknappen och fick skrika till busschauffören att jag plingade fel. Men så blev han tvungen att stanna ändå, för nån annan kanske ville av. (Det ville ingen. Gah.)Jätteläskiga men väldigt små blodspår på perrongen på Centralen. Vi bestämde oss raskt för att detta var temat för vår resa.Pappa åt för första gången i livet en falafelrulle.SvD 1916. Två år innan farfar gav sig iväg på sin kaffefixarresa såg planerna för inlandsbanan ut så här. Det är området runt Vilhelmina och Storuman som intresserar oss inledningsvis.
De år som Inlandsbanan var i full gång, gick tågen på detta vis.På pappas papperskarta skrev Orangeluvan in alla viktiga hållpunkter när jag läste högt ur farfars historia.
Farfars resa mellan Vilhelmina och Mo i Rana tog alltså fem veckor 1918, men då låg han sjuk åtminstone två av dem. Han träffade mystiska män som alla hette Stenmark och en gammal gumma som hette Stenmark även hon, och han träffade kamrater som dog och han råkade på älvpirater som ville råna honom på de 1,5 ton kaffe som han skulle forsla hem. Och det är den historien vi ska återuppleva under fyra dagar.
Ungefär så här.
Men resan har nästan inte börjat än. Först ska vi sova på ett roligt hotell i Umeå.
Där de har en sån här bagagekärra!
Andra natten sover vi på ett vandrarhem i Hemavan. Men tredje natten – torsdagen den 27 juni till fredagen den 28 juni – behöver vi sova någonstans i krokarna runt Storuman.
Problem: vi har inte lyckats hitta några lediga hotellrum eller vandrarhem. Vi skulle kunna göra som farfar när han på grund av bacillskräck blev utslängd från sitt bokade boende och bara knata hem till Stenmarkskan och charma henne samt erbjuda ett kilo omalet kaffe. Men vi är lite osäkra på om hennes hus står kvar.
Så här bodde hon, och enligt kyrkböckerna kan hon ha hetat Kristina Margareta Stenmark (1846−1928).
Har ni några tips? Släktingar som har AirBnB?
Här nånstans?
OBS: Vi är inte bekymrade. Det ordnar sig säkert.
UPPDATERING! Det ordnade sig! Vi ska sova i Storumans hotell Toppen! Toppen!
