När jag för första gången 2010 for ner till ”Humorfestivalen” i Lund (jodå, förr talade man minsann svenska), lyckades jag övertala ledningen för festivalen att låta mig få ett fripass och gå på så många föreställningar det någonsin gick och simultanrapportera och skriva och fotografera och lägga ut – och bloggen svällde vips som en Barbapapa till oigenkännlighet.
Men gah. Vofför gjorde jag på det viset? Det var ju bara jättejättejobbigt.
Ett annat år hängde jag med min djefla mans tremänning som är rolig operasångerska och lyckades inspirera tre olika relativt berusade brittiska komiker såpass att de nämnde mig från scen. Till exempel sa Phil Jupitus:
– I just met a Swedish woman who can outwhistle you all. Nobody whistles like her!
Tjugosjuåringen, aka Erik, satt i publiken och messade mig ”har du träffat Phil Jupitus nyss?” – och det hade jag ju.
År 2019 var det lite mer ordning och reda på schemat: föreställningarna är verkligen blott i Lunds centrala centrum och överlappar inte varandra tidsmässigt. Däremot är andelen ståuppare som säger ”jag är bara här och testar nytt material” bra mycket större. Fine, det går ju jättebra – just dessa komiker är ju ambitiösa och skriver nytt material. Värre är det med dem som inleder med att säga:
– Heeej. Den här föreställningen har jag turnerat med i Storbritannien i tre år. Sorry om vissa saker är lite daterade. Jag har inte kollat, men har ni nåt kungahus i Sverige? En drottning? Jahaaa. Och så äter ni korv med sirap? Nähe? Potatis med honung? Hm, jag måste ha blandat ihop Sverige med nåt, är jag i Schweiz?
(Mina väldigt roliga exempel ovan är påhittade. Den där ståupparen var jättetrist.)
Nu fortsätter jag att vara vikarie på högstadiet i knappt två veckor till. Sedan vidtar min nya karriär som inbegriper en strävan mot att
- bli deltagare i ”På minuten”
- få ha en Språkpolis-show på nästa års Humorfestival.
Eller så sätter jag mig bara ner och skriver den förnicklade generationsromanen som jag tror mig vara kapabel till. Målgrupp: högstadieelever som inte har läst en enda bok i sitt liv.
Outwhistle any one?
Å voffo har vi inte hört talas om detta förut?
Fast du sa förstås äsch och började prata om Jan Lindblad.
Jamen va? Vissla? Upp till bevis!
Busvissla, that is.
Gammal länk omLotten och busvissling.
lotten.se/2010/05/nar-jag-igar-gjorde-bort-mig-pa-releaseparty.html
Ja, bra länk Örjan! Med starka busvisslingar kan man slå världen med häpnad.
Lotten: Men ändå inte det bloginlägg jag sökte.
Vill minnas annat där ni satt på mångstjärnig bars hotell och övade busvisslingar(tillsammans med SG), och höll på att bli utkörda.
Här, Örjan, det handlar mer om Zlatan!
Nu fick jag vatten på min kvarn, och är så glad att jag aldrig drabbats av nån lust att läsa ens en artikel om Schlatan. Jag pallar inte sånt där dumdrygt skryt om hur småkriminella grejer man gjort.
Likaså kan jag inte för mitt liv längre lyssna på *s* J*nd*r, sen jag läste en artikel om henne i Kommunalarbetaren där hon berättade att hon minsann körde i 70 på gatorna i Skaprnäck där hon bodde, trots att det är 30 där. För hon körde så himla bra, så hon visste att hon kunde stanna om det sprang ut en unge i vägen.
Artikeln kom innan tunnelbanan stod klar, och det därför körde en massa busslinjer där till skarpnäcksbornas fromma, och vilket jävla elände det var med alla fortkörande bilar inne bland hus och gator.
Jag drabbades av ett outsläckligt *s* J*nd*r-hat som inte slocknat än.
Däremot läste jag det andra inlägget och har nu spänt läppar och tunga hela kvällen, och kan nu åstadkomma något som liknar en aningens skarp väsning.
Det ska gå, jag ger mig inte.
Lottten :Tack !Då mindes jag inte helt fel.
Ninja, vet du varför det är trafikljus i korsningen Skarpnäcks allé/Pilotgatan? Där är idag nästan ingen biltrafik alls. Bussarna startar vid hållplatsen på Skarpnäcks allé, kör tjugo meter och stoppas sedan av trafikljuset, där de står och brummar en stund innan det blir grönt ljus. Under tiden passerar så gott som aldrig någon bil på Pilotgatan. (*s*J*nd*r verkar ha flyttat någon annan stans. Möjligen borde stadens trafikplanerare underrättas om det.) Det mest förbryllande är att trafikljuset alltid är på, sena kvällar, tidiga morgnar, helger, alltid.
Min mångkunnige fader var en dängare på att busvissla helt utan fingrar. (Han kunde också kokoa som en gök så pass att ilskna gökar närmade sig för att slåss med honom om reviret.)
Själv blir jag glad att läsa att det är normalt att som jag behöva stoppa fyra fingrar i munnen för att få fram ett vissel. Jag har alltid tyckt, trots att det fungerar mycket bra, att det har varit lite skämmigt.
Åh hjälp, va’ många ”att” jag lyckades klämma in i de där fattiga meningarna!
Var ligger ”att” på svenska ord-toppen, tro?
Trea.
Ja, det vet jag Karin, det är för att det fordomdags möttes två busslinjer i den korsningen. Det ryms inte två bussar i svängen så då ville det till ett trafikljus där.
181:an hade ändhållplats Hökarängen, så efter Skarpnäcks Allé svängde den vänster på Pilotgatan, vänster igen på Horisontvägen, sen höger på
Flygledargatan.
FAAAAN,jag är ju höger/vänsterblind!!!!!
Byt vänster mot höger och tvärtutimot.
Asså ’schäkta en yngling – men hur coolt är det inte att Karin frågar varför rödljusen är knäppa, och så får hon svar! Ninja is da king!
Eftersom jag också är lite höger-vänster-förvirrad tyckte jag det lät helt rimligt som du skrev först. Och det är det ju också, lite beroende på åt vilket håll man är vänd. Hursomhelst verkar det fortfarande vara två busslinjer som ska samsas om korsningen: 181 och 180. Då kan jag sluta förundra/förtreta mig över detta. Tack Ninja!
Det är förvisso fortfarande två busslinjer, men de går åt olika håll. 180 svänger vänster och fortsätter sen ner till Orhem, åk gärna den, det är jättefint därnere.
181 svänger höger och åker sen bort till vändslingan på Flygfältsgatan. OM jag kommer ihåg så är det nog bara i rusningen som det går fler än en tur på den linjen, så den möter liksom inte sig själv.
Sen är det ju så att sikten åt höger vid trafikljusen begränsas något av hushelvetet som står i vägen. Åt vänster är det bara felparkerade bilar, och de utgör inte något egentligt hinder för en buss. Det låter illa, men det blir sällan skador på bussens glasfiberkaross.
Gammalt tebaks så gick 173 in i Skarpnäcks Allé, då var det minsann ett liv och ett kiv.
Aha! Då kanske jag ska göra en medborgerlig insats och meddela trafikljusansvariga
1. att *s* J*nd*r av allt att döma är utflyttad och
2. att bussarna nog kan mötas utan trafikljus och att det alltså går bra att avskaffa dem (trafikljusen, inte bussarna).
Bilden visar korsningen i rusningstid.
Ja, det syns ju klart och tydligt att det är rusningstid. Kors i jösse namn ett sånt folkliv.
Jag måste verkligen besöka och dokumentera denna korsning. Och Karin, du måste kontakta nån och berätta.
Kommer ni ihåg när Kar de Mumma prompt skulle … eh … hm … ändra på en busslinje? ”För övrigt anser jag …” har jag för mig att han skrev i slutet av varje kåseri i ett par år. Och att han till slut fick sin vilja igenom?
Minns Ökenråttan kanske? Nån med bättre kåseriminne än jag?
För övrigt kan jag tala om att lärarvikariejobbet svårligen kombineras med egenföretagarjobbet. Det blir 18-timmarsjobb varje dag och då och då vikarier för vikarien eftersom denna vikarie (asså undertecknad) åker till Växjö och föreläser imorrn och på måndag måste ta hand om universitetsstudenter.
Inte ens vin hinner jag hinka, ska ni veta!
Vid närmare eftertanke behöver faktiskt ovanstående korsning en SVT-dokumentär eller en biografi eller en romanroll eller nåt.
Det var linje 55, men mer än så kommer jag inte ihåg. I alla fall åkte han ofta den när han hade varit i Östermalmshallen och handlat. Då klev han på nere vid Stureplan och åkte Sturegatan opp.
-Behöver jag visa, frågade han, och klappade sig på det gräsgröna tweedplagget av lätt feminin modell, ungefär i bröstfickshöjd? Räven som utgjorde krage hade för längesen slutat förundra sig över något här i livet.
-Tack, det går bra, redaktören är igenkänd, sa jag, och då mös redaktören, och satte sig längst fram, på handikapplatsden. Det var närmare hem på så vis.
VA? NINJA!!! Du skryter vanligtvis om att du har kört Hans Rosling, men här får man höra. DU HAR KÖRT MIN BARNDOMS IDOL – KAR DE MUMMA – OCH TAAAAALAT MED HONOM?
Jag finner inte ord.
(Det gör jag visst. Jag är döimpad. Jag dyrkade Kar de Mumma, men bodde då i Luleå, väldigt långt från Östermalm.)
Jag tror Kar de Mumma förde en kamp FÖR trafikljus vid den krocktäta korsningen Sturegatan/Valhallavägen. Jag funderar på att ta upp motsvarande kamp MOT trafikljusen i korsningen Skarpnäcks allé/Pilotgatan. Det tog Kar de Mumma ett par årtionden att få sin vilja igenom, så det är bäst att jag börjar genast!
Ninja, vilka storheter har du inte kört!
Helt off topic (vad nu det var, the topic) och helt otippat fick jag nyss rådet att göra guacamole på bondbönor istället för ruttna avokador.
Om detta funkar, blir min matlagning väldigt glad.
Istället för ruttna avokador kan man köpa orutten, fryst avokado att hysta i guckamolen.
Båthuspernilla har lösningen, fryst avocado är verkligen inte da shit.
Jag vet inte om jag skryter, jag säger bara som det är.
Jag har kört Alexander Skarsgård också, en vähäldigt sen kväll, om man så säger.
En och annan annan kändis har det också blivit för det blir gärna så under trettio år i stockholmstrafiken, men jag kommer liksom inte på nån så där på rak arm. De är liksom som folk är mest, hasar på, visar kort, går och sätter sig, ser trötta och okammade ut ibland och pigga och glada ibland.
Alexander har jag inte jobbat med men väl pappan några gånger. En mycket rolig och trevlig pappa att ha att göra med. Dessutom har han levererat den bästa sågningen av ett manus jag hört: ”Om ni har en regissör som vill spela in den här filmen tycker jag ni ska avskeda honom.”. (Det utspelade sig vid den tiden då alla regissörer (utom Mai Zetterling) var män.) (Henne har jag också jobbat med.)
DET manuset vill man ju verkligen veta mer om.
”Jägarna på Karinhall”. Det var länge sedan. Filmen blev aldrig gjord och manuset är borta.
Måtte just detta kommentatorsbås aldrig stänga.
Från vissling till avokado via Kar de Mumma. Inte illa.
Och Karinhalle. På ett av mina jobb fanns en reception och låneexpedition för böcker och arkiv. Men den var liksom gömd bakom en massa katalogskåp och hyllor. Det kändes väldigt stängt och jag hade en plan på hur man kunde möblera om så att besökarna inte kände sig så vilsna, eller i värsta fall ovälkomna. Planen gillades i princip: ”Ja, jo, det skulle väl vara bra … men orka …” Jag lyckades intressera en av medarbetarna mer konkret för projektet och när övriga var borta på en studieresa till Tyskland verkställde vi. Kollegerna återkom från Tyskland, tvärstannade på tröskeln till låneexpeditionen med dess fria ytor och utbrast: ”Aha! Karinhalle!” Jag tror det var positivt menat. I alla fall var det ingen som föreslog att vi skulle möblera tillbaka.
– Men varför simultanrapporterar hon inte fopollen på Färöarna?
– För hon ju sitter på tåget på väg hem från en föreläsning i Växjö.
– Skulle det va nån anledning det? Skicka na till Färöarna!
(De unge spolingen som är så ung och lång har gjort två mål på en kvart.)
Fopollsfråga:
Varför har psaltarpsalmen ”By the rivers of Babylon” blivit en fopollsdänga?
(Och hur kunde den först bli en discolåt?)
För er som inte läst ”Jägarna på Karinhall” (utan e!) har jag hittat en DN-artikel skriven av Gabriella Håkansson som entusiastiskt berättar om den. Jag kanske rent av ska läsa om den!
Bra fråga, Cecilia N! (Och här undras det varför musiken till Tetris spelas på läktaren.)
Det är en låst artikel, så jag kan inte läsa den, men alltså, bara titeln gör ju att han måste hålla med St*ll*n, det måste ju helt enkelt bara vara smörja.
Kan fopollsdansen ha drabbats av relischöst vanvitt?
Ja, jo, Niklas, jag vet att konnotationerna är rätt sinistra. DN-artikeln är låst, men Karinhall(e) var någon slags nazistisk festtillhåll som Görings svenskfödda fru Karin fixat. Eller om den var namnad efter henne?
Karinhall(!) byggdes till minne av Görings första hustru Karin som var svensk men dog 1931. Hon begravdes också där.
Jägarna på Karinhall var Carl-Henning Wijkmarks debutroman från 1972. Här är artikeln jag länkade till:
Görings bästa partytrick
PUBLICERAD 2013-07-13
I ”Jägarna på Karinhall” hänger sig Nazitysklands ledare åt bisarra sexorgier. Carl-Henning Wijkmarks debutroman kom ut 1972 och slog ner som en promiskuös bomb. Gabriella Håkansson läser ett karnevaliskt lustmord på nazismen.
Året är 1936. I ett redskapsskjul på Wesley College i Vancouver ertappas den norske maratonlöparen Roar Trøgesen i en generande situation med en österrikisk kvinna. Han utlovas diskret behandling och fullgoda avgångsbetyg om han accepterar ett hemligt uppdrag för brittiska Secret Service. Trøgesen har inget val, han tackar ja. Men hur ska det gå med kvinnorna – kommer han att kunna tillfredsställa sin otyglade brunst under uppdragets gång?
Så är upplägget i vad som en gång kallats för Sveriges första riktiga sexroman.
Jag talar naturligtvis om Carl-Henning Wijkmarks famösa ”Jägarna på Karinhall”, debutboken som slog ner som en promiskuös bomb när den kom 1972. En bok som bäst kan beskrivas som att det bästa ur brittisk thrillertradition möter det värsta av den svenska synden.
Uppdraget som Trøgesen får går ut på att åka med den norska truppen till Olympiska spelen i Berlin och springa vilse i skogen norr om huvudstaden. Samma vecka som olympiaden går av stapeln planerar nämligen Tysklands andreman Hermann Göring att hålla en tredagars jaktfest för internationella dignitärer på sitt jaktslott Karinhall och det är där Trøgesen förväntas ta sig in och spionera.
Vad han ännu inte vet är att festen detta år kommer att slå rekord i excess och överdåd. Göring har bestämt sig för att smörja gästerna med fri och rasren sex. Inrikesministerns partyidé är dessutom helt i linje med planerna på att släppa prostitutionen fri i Berlin under Olympiaden. Sagt och gjort. Göring bussar in prostituerade och klär upp dem i folkdräkter så att de kan representera de skilda tyska rastyperna. Och på sidan 51 börjar det.
Knullandet alltså.
Göring själv är först ut på plan med en bisarr sexscen där kvinnan han förväntas bestiga ser ut som en spolformad orrhona. ”Huvudet var något för litet som så ofta hos tyska kvinnor, beroende på att de inte har samma möjlighet som männen att fylla ut med hårt ölspäck som så att säga blir en del av kraniet.”
Sedan bara fortsätter det. Internationellt spionage och skickligt komponerade spänningsscener varvas med knulleri och perversioner. Den amerikanska filmprofessorn Linda Williams har i en berömd essä jämfört pornografins estetik med musikalens, och hennes analys passar bra även här. För precis som i en klassisk porrfilm varvas intrigen med regelbundna sexscener där sexet uppvisar en eskalerande grad av avancemang ju längre berättelsen förlöper. Dessutom låter Wijkmark gärna männen framstå som misogyna sadister och våldtäktsmän som är fixerade vid kukens storlek, medan kvinnorna i stället är glada eller indolenta och – förstås – lika fixerade vid manslemmens proportioner som männen själva.
Göring och de andra nazisterna ägnar sig också maniskt åt en ingående klassificering av sexobjekten. Kvinnor delas in i brunetter och blondiner, bredhöftade och småbystade, trångfittade eller storslidade – och, förstås, i tyska landskapstyper. Görings bästa festidé är att ta reda på vilka hemliga perversioner de inbjudna pamparna har och sedan låta iscensätta dessa för att vinna gästernas gunst.
Ett upplägg som Wijkmark självklart skildrar både noggrant och ingående och som kommer mig att tänka på ytterligare en amerikansk professor som skrivit om pornografi. Laura Kipnis hävdar att porren har fört ett eget liv skilt från övriga medier och delvis bygger sin framgång på att lyfta fram och överskrida normsamhällets tabun, ja, hela pornografin som genre grundar sig i en överdriven kategorisering och etikettering av samhälleligt känsliga ämnen. Här frossar man i kategorier som ”svart på vit”, ”våldtäktsparty” och ”latinobögar”. Det politiskt korrekta utmanas med ständigt nya etiketter och däri ligger en del av porrens lockelse som något förbjudet.
Medvetet eller ej verkar Wijkmark ha använt sig av samma gränsöverskridande teknik i sin gestaltning av Görings brakfest, vilket naturligtvis sammanfaller med hans vilja att häckla den nazistiska ideologin genom att parodiera rastänkandet och lyfta fram överflödet och excessen.
Med närmast voyeuristisk blick frossar han i alla bisarra detaljer kring Göring – den överdrivna fetman och pojkaktiga härsklystnaden, det specialbyggda jaktslottet med alla påkostade rum för sex, sprit och maskulina riter. Jag skulle säga att Wijkmark ger sig hän åt en fetischistisk frossa när han närmar sig huvudpersonen, för att inte tala om när han gestaltar brakfestens upplägg. En fest som i perfekt homoerotisk anda når sin klimax först när il duce, Benito Mussolini själv, oväntat dyker upp på scenen.
Men är det också sant – var Mussolini på Karinhall 1936? Det är omöjligt att avgöra eftersom Wijkmark väver samman fiktion och historiska fakta med en respektlöshet som få författare tidigare vågat sig på. Tredje rikets andreman hade verkligen en miniatyrtågbana – men hade han också småväxta män som skötte den? Göring hade ett åtta meter långt arbetsbord med svastikor i brons – men hade han också glasgolv i köket så att han kunde ligga i källaren och glo upp mellan benen på köksorna? Läsaren lämnas ovetande.
Frågan om autenticitet är bokens kanske viktigaste tema. Det gäller inte bara den banbrytande genreblandningen mellan fiktion och fakta, det gäller hela intrigen över lag.
Kvinnorna som tillfredsställer gästerna gör bara sitt jobb, scenerierna är arrangerade i förväg och allt är – verkar Wijkmark vilja säga – liksom nationalsocialismen själv enbart propaganda, maskerad och teaterspel. Det äkta har dukat under för rasideologin och försvunnit i historiens dimma.
Det är sällan jag får lust att använda ett ord som läsfest, men detta karnevaliska lustmord på nazismen är faktiskt en läsfest utan like. Det är en berättelse som hämtat inspiration från Rabelais överdrifter, Huysmanns dekadens och markis de Sades perversioner och som antagligen fick hela svenska folket att unisont sätta kaffet i halsen när den kom ut 1972.
Själv kan jag bara applådera Carl-Henning Wijkmarks sällsynta mod. Inte mycket har förändrats under de fyra decennier som gått sedan debuten. Ännu i dag är ”Jägarna på Karinhall” en av de roligaste romaner som skrivits på det svenska språket.
På onsdag är jag schemalagd för att operera bort en misstänkt fläck på läppen. Är inte särskilt orolig (har haft några konstaterade maligna melanom i tidigt stadium förut). Tänkte fråga kirurgen om hen tror att jag kan busvissla när såret läkt.
Det vore kul – jag har aldrig kunnat det förut.
Båset svänger hit och dit!
Och jaaaag svänger som en jagvetintevad.
Vaknar.
Pratar i radio.
Vikarierar 10–14:45 utan paus. (Nej, ingen lunch, nej.)
Hastar till stationen.
Åker till Runmarö via tåg, t-bana, buss, båt och båt.
Äter en kräfta eller två.
Slaggar i Strindbergs gamla sovrum hela helgen.
Runmarö!
Där var jag på kollo en sommar, i det stora huset ovanför ångbåtsbryggan. Det var en ledsam sommar och jag rymde så ofta jag kom åt. Men jag lärde mig att svära så det osade svavel där, och att psykologstudenter ofta inte vet ett smack om verkligheten.
Kollot var en fortsättning på den skola för vanartiga barn jag gick i.
Men själva ön är makalöst vacker, men pröva för all del att rymma nån natt.
Bodde nära Kar de Mumma gjorde vi, på den tiden när han tjatade om trafikregleringsdetaljer. Jag läste honom inte och tyckte att det enda roliga med honom var hans signatur och den hade hans verkligt rolige far, den flerdubbelbottnade Hasse Z., hittat på. – Vill du fortfarande umgås med mej nu, Lotten, efter detta avslöjande?
Niklas, oj! Var denne Wijkmark släkt med prinsessan Wijkmark, månne, för då blir det ju likasom ännu pikantare.
Tillbaka till K de M. Vi bodde roligt på den där tiden. Lika många kvarter åt andra hållet bodde nämligen Bang. En som inte tyckte att vi bodde roligt var min svärmor, Lille Makens söta mamma. Min yngsta svägerska har berättat att när min svärmor hälsat på oss unga tu för första gången så grät hon när hon berättade hur eländigt sonen bodde. Och vi som var så nöjda! Bo mitt i stan, LÅG hyra, egen dörr att stänga om sej. Två egna dörrar, faktiskt. Vi hade en toalett på svalen, som det heter i Göteborg, en egen. Men det var ett rivningshus.
Jag ber om ursäkt för allt ickebloggande. Men rapport kommer; jag ska strax somna på exakt den plats som Strindberg (August, that is) sov för drygt 100 år sedan på Runmarö. Imorrn skriver jag min generationsroman av pur inspirationskick.
(Om det inte bara vore för den där jävla flugan som far omkring här i Strindbergs rum …)
Är det inte Carl Larssons säng så är det Strindbergs. Somliga har innehållsrika nattliv.
Vi ska dra åt Hälsingland imorgon och bland annat se om vi möjligen hittar något obränt lingonris med lingon på. Om förresten någon har några Hasse Z-samlingar tillövers kan jag vara spekulant, eftersom våra brann opp.