Eftersom vi har så haltande generationer i släkten, är det 101 år sedan min då unge farfar på statens uppdrag begav sig till Norge för att köpa kaffe. Jag har berättat om farfar förut, så nu kommer en snabbrepris:
När min farfar Sten Stenson var 27 år, fick han ett hemligt uppdrag som innebar att han skulle ta sig genom halva Norrbotten för att köpa 1,5 ton kaffe för 7 000 kr. Han fick en pistol att skydda sig med och tog sig sedan från Vilhelmina till Mo i Rana via vattenvägar och på cykel. När han sov över i Vojmån fick han låna en sovsäck av en okänd karl ”som hade mått väldigt dåligt”. Inte undra på: mannen dog senare i spanska sjukan. Och farfar blev förstås sjuk …
Mellan 50 och 100 miljoner människor dog – de flesta var precis som farfar unga och friska, om än inte med massa pengar och kaffe i sikte. Sjuk och febrig, halvdöd och ynklig lade han sig och yrade i en tom stuga i den oländiga terrängen på gränsen mot Norge. Ingen visste var han var, ingen tog hand om honom – han skulle nog dö, tänkte han.
Och nu undrar ni vad detta har med verkligheten att göra detta nådens år 2019.
En ledtråd som visar bilväg.En jädra kass ledtråd som visar tågväg.
Detta är vad vi ska göra nästa vecka. Med pappa (f. 1937) och lillasyster Orangeluvan ska jag åka farfars rutt från 1918! Vi ska naturligtvis köpa kaffe i Mo i Rana, men kanske i blygsammare mängder.
Som ni ser går det inte att åka tåg hela vägen, som vi inleder med att tuffa till Umeå. Sedan hyr vi en bil och åker vidare. I Vilhelmina ska vi leta reda på var farfar bodde och hela vägen har vi gamla bilder att jämföra med. Vi kommer inte att kunna åka vattenvägen som farfar, men här kommer en bild på en av båtarna som han klev på.
Bilden är tagen 1917, men det var i oktober 1918 som farfar stod så här.
Till grund för vår resa ligger en rullbandsinspelning som pappa gjorde med farfar 1973, där han ingående berättar om hela äventyret.
Fortsättning följer nästa vecka! Kom gärna med tips och frågor!
Först måste vi klargöra: jag är en hejare på att komma i tid. Jag håller avtalade tider som vore jag ett atomur hela jag. Och jag vet hur Gotlandsfärjan funkar.
Man MÅSTE vara på plats 20 minuter för avgång. Så hur kom det sig då att det såg ut så här igår morse?
Man ser det inte, men båten är fortfarande i hamn: den avgår om 12 minuter.
Jo, vi körde som sig bör hemifrån i god ordning. Sedan fastnade vi i det som på tyska kallas ”Stau”. I två mil körde vi som sömniga sniglar i sirap.
Inom parentes: Familjen Stenson reste runt i Europa per bil på 1970-talet, och vart vi än kom och fastnade i trafikstockningar, sa våra föräldrar att det var Stau. I Tyskland var det dock aldrig Stau. Och gå nu inte till Gooogle translate och fråga vad Stau betyder, för då får ni fel svar.
Ledtråd till problemlösningen: ”traffic jam”.
Det var bara jag och den sömnige Sextonåringen i bilen under denna trafikstockning – och han sov som en stock. Jag hummade, mumlade, tittade på klockan och kollade med GPS:en. Grindarna skulle stänga 08:40, och vi skulle vara framme 08:25.
… 08:32
… 08:33
… 08:37
… 08:48!
Denna kamp mot klockan förlorade vi (som ni redan har förstått) till slut med åtta minuter. Vi var inte ensamma; på parkeringen hittade vi en bil med fyra bedrövade medelålders män som skulle komma att missa årets fest på ön. Men varför skulle vi då till Gotland in the first place?
Jo, vi skulle ju hämta hem Tjugoettåringen, som har bott inhyst i ett BnB sedan i september, men som inte får bo kvar eftersom hyresvärdinnan och alla andra gotlänningar tjänar en halv förmögenhet under sommaren och en årsinkomst under Almedalsveckan. Han hade packat sina prylar som man ju gör när man ska åka bil: i en väska och 312 papperskassar. Jag ringde:
– Hej! Vi missade Gotlandsbåten så nu måste planerna ändras. Jag föreslår att du cyklar till Jula och köper den största väskan de har, åttio liter eller så. Packa så mycket du kan och lämna kvar resten.
– Ooooh, nej, cykeln?
– Jahapp, cykeln får stå kvar till du kommer i höst.
– Okej!
Nu är vi ju inte ensamma om att ha missat anslutningar och då särskilt Gotlandsbåten.
Niklas i kommentatorsbåset:
”Första våren med Fattigstugan bytte vi golvet i min utställningshall (alltså en hall med utställning i). När golvet var färdigt laserade och oljade vi oss så att säga ut och låste dörren för att åka hem till Stockholm. Det här skedde på den tiden då färjorna gick på regelbundna tider. Nynäshamn–Visby avgick alltid 11.15 och Visby–Nynäshamn gick alltid 16.45, det visste jag alldeles säkert. Vi anlände till Visby 16.00, i god tid för att checka in. På håll såg vi att planen framför färjan var tom. Väldigt konstigt att inte några nervösa passagerare kommit några timmar i förväg som de brukar göra. När vi kom närmare såg vi att de började dra för gallergrindarna framför incheckningskurerna. Färjan Visby–Nynäshamn går alltid 16.45. På vardagarna alltså; på lördag och söndag går den 16.00. Det här var lördagen i Kristi Himmelsfärdshelgen och H var tvungen att vara på jobbet på måndag morgon. Alla söndagens färjor till Nynäshamn var fullbokade, den enda båt det fanns plats på var en som gick söndag morgon klockan 06.30 till Oskarshamn. Eftersom vi inte kunde gå in i Fattigstugan blev det en hotellnatt i Visby, tidig färja till Oskarshamn och en riktigt lång och tråkig bilfärd hem.”
Ni andra får gärna bidra med era missar!
Tjugoettåringen fixade allt galant i sin ände med
extraväskor
cykelparkering
kompis med förrådsutrymme
promenad ner till klockan-fem-båten mot fastlandet med två rullväskor med påhängande ryggsäckar samt en ryggsäck på ryggen.
Han skickade denna bild från städningen av det lilla inackorderingsrummet.
Men vi då – Sextonåringen och jag som skulle tillbringa tolv timmar på Södertörn?
Ösmo kyrka räddades från översvämning.Vi kröp under bilen då och då och kollade om det påsvetsade avgasröret satt fast.Vi följde instruktionerna till Moa Martinsons stuga lite för väl; ”kör tills vägen tar slut” betyder inte att man ska ut på myrmarker.Utanför Moa Martinsons lilla stuga satt vi i regnet och åt överblivna pizzarester.Moa Martinsons lilla stuga togs sedan omhand. (Man FÅR smyga omkring och titta in genom fönstren!)Hon hade Svensk Uppslagsbok (inte i bild) och en förtjusande vedspis!Kusin Hanna som gick ut nian fick överraskningsbesök.Lillasyster Orangeluvan såg till att vi åt upp urbenade kycklinglårfiléer med skinnet kvar.
Närmare 21-tiden kom till slut färjan, och via en sjujädra omväg upp till Stockholm – eftersom jag inte ville åka på slingriga vägar utan mitträcke en gång till – kom vi hem helskinnade.
Sextonåringen lever livets glada dagar och gick idag ut ettan på gymnasiet. Förra veckan var i Grekland – en bildningsresa som Europaskolan anordnar i samma anda som forna tiders ”grand tour” eller peregrination.
En timme efter att jag hade släppt av honom på busstationen för vidareforsling mot Arlanda kom detta sms:
Köra till Arlanda? Aldrig i livet! (Svarade jag inte.)
Kortet låg kvar hemma och swiiiiish, hade en lärare fått 1 000 kronor av oss, som hon tog ut i reda euro – och så var det fixat.
Några dagar senare kom denna hälsning – grabben hade alltså åldrats tio år plötsligt.
1. Vi firar ALDRIG mors dag. 2. Han brukar inte bry sig om stavning i sms. (3. Jag hittade inte ñ på mobilen.)
Ytterligare två dagar senare kom de här bilderna i familjens gruppchat.
”Jag trampade på en sjöborre och har ungefär 40 taggar inborrade i hela foten.” (Citronen är tydligen en husmorskur.)
De andra fyra barnen kontrade genast:
”När jag var i Grekland gick jag in i en kaktus som borrade sig in i min arm.”
”Jag körde en stor, fin bil in i en annan bil på en parkeringsplats i Spanien.”
”Jag cyklade och framhjulsbromsade för att en bil plötsligt körde in framför mig, och flög framåt medan jag satt fast i cykeln. Jag föll, reste mig upp och stapplade in i en annan bil, och hörde ett högt kacklande från bilen som jag bromsade för.”
”Jag blev utelåst på en balkong tre våningar över marken i Grekland. Jag klättrade på fasaden och tog mig in via balkongen bredvid. Det är sånt omdöme man har som 16-åring.”
Sedan kom Sextonåringen hem – ungefär 30 år äldre – och igår var han på grillfest i Strängnäs. Så kom en bild:
”Jag badade i Mälaren och skar sönder foten på en trasig flaska. Blodet sprutade! Jag åkte hem till morfar.”
Gott så. ”Everything that doesn’t kill them makes them stronger.”
Fotnot:
Det var andra foten, så nu haltar grabben symmetriskt.
Jag jobbar i Stockholm i dagarna tre och svettas ihjäl eftersom sommaren plötsligt klev på utan att ringa och förvarna. Jag har till och med haft på mig vinterstrumpbyxor och en långärmad klänning.
Efter den hårda arbetsdagen, vandrade jag genom stan och lyssnade på måsar och biltutor. Fastän jag inte behövde det, gick jag i tunneln genom Brunkebergsåsen bara för att det är så knäppt.
Den fantastiska Brunkebergsåstunneln: sprängd och byggd 1884.
Min uppdragsgivare har gett mig ett hotellrum på Kung Carl, vilket är fint som snus. Centralt, trevligt, fin (äkta) äggröra och bacon i långa banor.
När jag förra gången sov på Kung Carl, hamnade jag i en smal säng och alla trädetaljer i rummet var målade med snusbrun plastfärg. (Feel free to skoja om hur jag sov på Kung Carl, som ju nästan inte fick plats i sängen.)Den här gång en fick jag en stor säng med kopulerande gosedjur på.
Efter att ha besökt ett med stockholmare proppfullt gym och där tränat mina sladdriga lårmuskler, gick jag genom en solig huvudstad i mina svettiga kläder, basketlinne i stl XXL och vit målarfärg på magen. Knäna värkte som vanligt, men si det gör inget, för jag håller på att träna mig smärtfri och det ska bli så bra så.
Väl framme vid min hotelldörr, kom jag inte in. Låset suckade bara när det mötte kortet. Jag provade flera gånger och fick ibland liksom ett flämtande, grönt livstecken, men – ack – jag måste ha förstört magnetismen eller elektronerna eller trolleriet när kortet mötte sina polare i mobilplånboken, tänkte jag. Och gick ner till foajén i min träningssvett.
– Heeej, jag måste ha avmagnetiserat mitt kort … sa jag i receptionen.
– Oj, jahaja. Det är nya kort som inte kan avmagnetiseras.
– Fast jag har verkligen, verkligen lagt kortet tillsammans med både mobilen och mina betalkort.
– Ja, fast det är nog batterierna som är slut.
– Batt…? Batterier i vaaa…?
– Kom, jag följer med upp!
Där stod jag en stund senare i mina fula träningskläder (stockholmare har snygga träningskläder, ska ni veta) och gapade när receptrisen med mystiska skruvnyckelsverktyg bände upp plastskyddet vid handtaget på hotelldörren.
– Men det är ju vanliga batterier! Hur många hotellrum finns det? 158! Gånger tre! Varför har ni batterierna i en gammal necessär? Hur ofta måste ni byta? Tänk, så fascinerande!
Under skruvandet och bändandet och bytandet stod batterinecessären på golvet bredvid en till synes överflödig dator. Nu släpar jag ju också omkring på min dator överallt, så det var ju inte så konstigt.
Men till slut frågade jag vad datorn hade för funktion.
– Jo, så här. Nu tar jag den här sladden och kopplar upp datorn mot låset.
– MEN HERREGUD SÅ BRA OM MAN HÅLLER PÅ ATT SKRIVA EN DECKARE!
– Ja, man kan också gå in häääär och kolla om någon annan än kortägaren har gått in i rummet.
– Det är ju helt fantastiskt om det ligger ett lik här inne. Då kan man ju …
– Japp.
– Men det blir en kort deckare.
Låset är en dator!
Vips, funkade låset med sitt kort – och nu ska jag sova så att hotellfrukosten möter mig så fort som möjligt. Eller så mördar jag någon i forskningssyfte.
Jag är inte introvert till vardags, utan gillar att snacka vilt, högt och brett, att slänga mig i kristallkronorna och dansa på bardisken.
Jag (till vänster) med barägarinnan till höger.
Men ibland får jag en släng av ”lämna mig ifred och förresten dra åt helvete” eller ”nämen nu är ju alla här lite dumma i huvudet, så nu går jag hem och sover”. Då har jag inga som helst problem med att sticka, dra, fara eller bara åka.
Dock känner jag människor som trivs i bekanta sammanhang men som inte på några villkor finner något nöje i att festa med okända eller åka på tjänsteresa – med allt vad det innebär. Och just på tjänsteresa måste man ju (förväntas man i alla fall) vara social och aktiv samt pigg på äventyr. Så nu gör jag en liten instruktionsbok!
Den introvertas problem på tjänsteresa!
Resan dit sker (alltför) ofta per flyg. I flera timmar måste den introverta stackaren sitta och konversera en jähättetrevlig kollega som har köpt en ny handväska och som längtar tills hela gänget landar och ska UT Å HITTA MAT! (Oh no.)
Ankomsten sker sällan så att det bara är att ramla i säng. Nej, först ska alla tillsammans UT Å HITTA MAT!Jättekul! (Not.) Den introverta vill hellre sitta på hotellrummet och knapra på en knäckemacka och dricka ljummet te gjort på kranvatten.
När jobbdagen är slut, ska alla UT Å HITTA MAT! Jättekul! KOM! (Näe.) Den introverta vill möjligtvis strosa lite ensam och möjligtvis äta, men helst inte i sällskap med nån annan.
För då tar kraften slut.
Trött som en pannkaka.
Några repliker för den introverta!
Här kommer några användbara meningar som kan användas av den introverta – antingen i tal eller i skrift – inför en sån där hemsk tjänsteresa till kanske Paris eller Barcelona.
Ni vet den där tjommen som smyger undan från festens centrum och diskar i köket? Det är inte för att det är kul att diska. Det är för att det tar energi att träffa folk. Jag orkar helt enkelt inte mer än en liten stund.
För mig går det åt jättemycket energi att vara på konferens eller åka på tjänsteresa, så jag går helst hem och lägger mig så fort vi har jobbat färdigt. Jag tycker hemskt mycket om mig själv som enda sällskap!
När jag går iväg för att vara ensam och ladda för nästa dag är jag inte arg eller sur eller ens osocial. Jag är bara så himla trött.
Så vad händer när jag – den utåtriktade – blir sådär? Mini-introvert liksom? Trött på prat och babbel och allmänt avig?
Då ser jag ut så här och så muttrar jag nåt om pfft och skrnff samt öh och så sticker jag.
Har ni fler tips?
Uppdatering
Vi försöker oss här i familjen på några definitioner, men inte enligt ordboken utan som vi tolkar orden:
extrovert: blir trött av att vara ensam, får energi av folk runtomkring. introvert: blir trött av att vara med folk, får energi av att vara ensam. utåtriktad: social och pratglad. inåtvänd: föredrar att hålla sig för sig själv, undviker kontakt med andra människor.
Vi bor förvisso i det vackraste av landskap (Sörmland) i det mest absurt fantastiska gamla hus man kan tänka sig – men ack, Lund är ändå ett hyvens plejs. Och två av barnen bor ju där.
Imorrn gifter sig äldste sonen Erik i en lundensisk scoutstuga. Förutom att skriva våra egna tal och vika sångblad, har vi under våren bara hejat på de unga tu på 60 mils avstånd. De har planerat och fixat allt på egen hand – vi har inte ens behövt komma med goda råd om bekväma skor eller läppstiftsnyans.
Hela släkten är här och alla har de tagit in på hotell lite här och där i Lund. Vi har installerat oss på ett Airbnb 500 meter från brudparets lägenhet på gatan där jag bodde som liten!
Mätaregränden 8 är mitt barndomshem. Mätaregränden 1 är vårt sovplejs just nu.Jag gick en vända i mina gamla hoods sent igår kväll och hittade en finfin basketkorg. Här skulle man ju kunna bo.
Jag pekade på husen och berättade för min djefla man att i ettan bodde professor Wickberg, och där bodde min kompis Anna Svenstam, och där bodde han som var så himla busig, och familjen Larsson som hade en boxer och mamman hette Elsa. Och där är Martin Davidsons hus och Stålhandskes hus glömde jag ju, och där borta på Bygglovsgränd bodde min bästis Lisa och dom hade hängt upp köksverktygen i köksfönstret och det var hennes pappa Yngve som var arkitekt till alla de här husen. Ullis Wilke bodde på Ritaregränden 8 och där var jag jätteofta och Blombergs hus mittemot är dääär och Hägerdals där borta var våra grannar och vi tre hade en gemensam skottkärra som hette Blomhästen för att Blomberg-Hägerdal-Stenson, fattaru?
Hysteriskt nostalgisk, vem? Jag?
Nu är ju frågan om jag ska drista mig till att på känt manér plinga på i mitt gamla hus och tjoa:
– Och här hade vi en blå plastmatta!
– Men har ni tagit bort bardisken!
– Vad var det för fel på den gamla ytterdörren?
I Sverige är ju möhippe- och svensexedatumen hemliga tills den blivande bruden och brudgummen plötsligt överraskas, kidnappas, får åka cabriolet på motorvägen, äta lunch med en Cary Grant-man, sy sina egna kläder, sjunga och strippa lite på gågatan i Malmö för att sedan äta och dansa halva natten lång. (Japp, det där var min möhippa 1991.)
Här i England är datumet inskrivet i almanackan av alla – även brudparet – redan ett halvår före bröllopet. Men det (och att alla pratar lite mer engelska här) är också den enda skillnaden. Ja, och en och annan brittisk egenhet.
Här kommer nu en liten bildrapport från denna möhippedag!
Brittiskt sågspån till frukost: Weetabix. (Fastän jag inte måste; jag skulle kunna välja rostade mackor med Marmite istället.)Trekantiga dubbelmackor till lunch. (Fast numera finns de ju t.ex. på Pressbyrån hemma och är inte ett dugg exotiska.)I detta hotells foajé samlades vi för att sedan glida iväg och dansa burlesk dans. Vad tror ni om stilen … 1987 kanske?
Brighton är en sommarstad med evighetslång strand och en nästan outhärdligt trist pir med spelarkad (Palace Pier) och en annan pir (West Pier) som har varit stängd sedan 1975.
West Pier runt år 1900.West Pier idag. Den skulle upprustas, men brann och gick sönder och brann igen och gick ännu mer sönder.
Det enorma möhippegänget (drygt 20 tjejer och två tanter, där jag var en) fick under flera timmar dans ”burlesk dans” som går ut på att wiggle the bum, being seductive and pop up the boobs. (Hej alla spammare, nu slängde jag verkligen ut bete.)
Där i mitten med det stora leendet ser ni den blivande bruden, tillika mitt kusinbarn. Den lilla dansläraren sa att jag var bra på att wiggla med bummen i en avancerad halvmåne, så nu vet ni det.
Jag har hört förfärliga svensexehistorier som jag hoppas är osanna och överdrivna. Killen som söps full, ikläddes konstiga kläder, lades ensam på nattåget till Malmö och som sedan lämnades åt sitt öde. Eller killen som söps redlös och sedan när han hade smullit av fick ena benet gipsat.
Världens bästa bartender fotograferade alla tjejer hela kvällen samtidigt som han pep ”I just love this hen do, I really do”.
Visserligen flödade alkoholen på brittiskt manér under denna möhippa, men allt var verkligen bara oskyldigt och roligt. (Utom, och detta tar jag i en diskret parentes, när stripparen kom. Och näckade totalt och helt – komplett humorlöst. Gah, fnys och blä.)
Vi dansade så att jag dagen efter knappt kom ur sängen pga. huvud- och träningsvärk.
Prosecco, vin, piña colada, roliga människor, vackra kläder, intressanta diskussioner, YMCA-dans, Saturday Night Fever-dans, burleskdans och världens ostigaste pizza gjorde möhippan alldeles perfekt.
Men vad var det egentligen finaste på hela dagen?
Har ni nånsin sett något så brittiskt fulländat konstverk?
Jag är i Sälen och föreläser inför 250 revisorer. Det ser ut som vilket ställe som helst nu i september, så jag visar vinterbilder istället!
Här sover jag.
Här föreläser jag.
Föreläsningen äger rum på en scen som är upphöjd ca 150 cm. Det är verkligen halvvägs till månen om man är en simpel språkföreläsare.
Problem 1:
Då kan jag inte ikläda mig den korta kjol jag hade tänkt kränga på mig (för att den passar så bra med mina silvriga Converse). Åhörarna längst fram skulle i så fall att ha full insyn i det Bergmanska skrevet.
Nej, ni får ingen skrevbild.
Jag inspekterade nogsamt scenen, som är stor som en sjurummare på Söder och upplyst som en porrklubb i Berlin: i lila.
Problem 2:
Lila ljus på en blond kalufs tenderar få åhörarna att tänka på ampra damer från Florida och dessutom accentueras eventuellt mörka ringar under ögonen.
Ungefär så här.
Under föreläsningarna svarar jag hela tiden på uppdykande frågor – även om skaran är 250-hövdad. Då skriver jag roliga saker på stora whiteboardtavlor, men här i Sälen finns bara ett vanligt blädderblock på ranglig ställning.
Problem 3:
De åhörare som sitter på femte stolsraden och bortom, kommer inte att kunna se vad jag skriver ens om jag skriver en bokstav per blädderblocksblad, särskilt eftersom det lila ljuset inte främjar … nåt.
Plötsligt uppdykande problem 4:
Brallorna som jag skulle ha istället för kjolen, sprack som Humpty Dumpty när jag bara skulle visa hur jag med mina onda knän har svårt att göra en lay up utan att se riktigt fånig ut.
Men se på fan. Här finns det ju affärer som man kan shoppa i! Man kan köpa
barnkläder
heminredning
Stadium-kläder.
Därför kommer jag i morgon att föreläsa i ett par nyinköpta skidbyxor. Dock kommer dessa brallor att för all framtid vara förknippade med det som försäljaren sa till mig när jag betalade.
– Jag kan rekommendera dig att skaffa Stadiums kontokort, verkligen jättebra när du köper saker till barnbarnen.
Jag hittade häromdagen en vacker text från sommaren 1940 – ”En dag i Stockholm” av Ven Nyberg (1898–1986), som i Publicistklubbens porträttmatrikel ser ut lite som en filmstjärna, lite som Astrid Lindgren.
Ven Nybergs text beskriver dels en svunnen tid, dels svunna tankesätt och dito yrken:
”Dagen börjar som vanligt, men vid vilken tid dagen börjar i en stor stad är svårt att säga. Klockan fem på morgonen, när spårvagnen fylls av fabrikernas och verkstädernas morgontidiga arbetare på väg till arbetsplatsen? Men det är många som redan börjat sin arbetsdag då. Dröjer man sig kvar vid en skrivmaskin i Klarakvarteret till fram på småtimmarna, så hinner tidningsbuden med tomma väskor marschera upp till sitt dagsverk för att hämta de trycksvärtsfuktiga blad, som pressarna med mullrande dån levererat. Och kontorsstäderskan har gläntat på dörren med en hemlig önskan att få sopa ut den senfärdiga skribenten. På gatan svänger renhållningsarbetaren sin kvast med en mer tydligt visad tendens att sopa bort vandraren, som skräpar på trottoaren så dags.”
Därför tänkte jag i morse kl 07:45 när jag gick 300 meter längs den mystiska Hagagatan att jag skulle uppleva stan genom en nyfiken besökares ögon … och min mobil.
Dagen började när jag i en hotellsäng blev väckt av att hantverkarna på en våning under började spika på sekunden klockan 07. Under hotellfrukostens spisande valde vi nyvakna i tystnad mellan mer kaffe eller te och kanske en varm croissant, strax efter den inte alldeles lyckade äggröran äggstanningen.
Pulverblärk.
Solen hade svårt att få strålarna att nå ända fram till barn- och föräldramyllret mellan husen, trots att just Hagagatan är en ovanligt bred gata i Vasastan.
Just här var det kanske inte på grund av husen som solen hade svårt att nå fram, nej. Men se så väldigt bred Hagagatan är. Vaar hittar jag mer inforrmation och gamla bilder?Varför gör Hagagatan en knyck?Knycken söderifrån. Mycket underligt.
Min promenad gock motströms mot skolan som ligger på Vanadisvägen. Alla barn gick ända upp i tonåren med varsin förälder och ingen cyklade. Intet skoklapper hördes – alla smög fram på gummisulor. Det fanns många parkerade cyklar i kvarteret – en ny bekant var för mig de gröna EU-cyklarna som till skillnad från de privata inte var fastlåsta i stationära stolpar och staket.
EU-cyklar, som kan liknas vid bortslängt glasspapper eller tappade vantar.Älskade cyklar, nogsamt fastlåsta i första bästa någorlunda stationära pinne eller cementklump.
Hur kommer vi att minnas denna septembermorgon? Som en av alla andra, eller så märkt av den tid vi lever i att den framstår som en absurditet i framtiden? Vilka tidstecken kommer vi att häpnas över och förundrat kommentera?
Och vilka kommer vi att t.ex. år 2087 feltolka bortitok? Så här:
Tipp-tapp, tipp-tapp smyger parkeringsvakterna 2018 omkring i gäng om fyra för att garantera varandras säkerhet eftersom de ska bötfälla även cykelägare.Citroëns 2CV-modell från mitten av 1960-talet är 2018 fortfarande en mycket vanlig bil i Stockholm.År 2018 slåss två olika avfallsföretag om soporna eftersom det är brist på sådana. Rebeller täcker samtidigt över vägskyltar med svartasopsäckar för att inte locka till sophantering.En inte helt ovanlig syn är 2018 dessa brutalt uppdragna stolpar – cykelägarna drar sig inte för något när de har tappat cykelnyckeln.
Nej, nu ska jag inte fara med osanning och hitta på – naturligtvis kommer alla att år 2087 vara allmänbildade och upplysta såpass att de vet att källkristiskt granska alla påståenden!
Här kommer nu en bonusbild på Ven Nyberg och hennes man Stig Blomberg vid Kungsholms strand 1936.
Stig Blomberg (1901–70) knep faktiskt en bronsmedalj i Berlin-OS i grenen ”konst”.
Nu har jag lämnat Tjugoettåringen på Gotland för tre års studier i konsten att
designa datorspel
bo i kollektiv
sakna sin ömma moder (johodå!).
Speldesign-sonen, aka Tjugoettåringen, begrundar sitt öde och den förfärliga miljö han befinner sig i. Eh.
I ottan klev jag upp och fotograferade den tidstypiska golv-sladdhärvan som vi kommer att skratta åt om ett decennium eller så. (Vi skrattade så lagom igår när hela Gotland blev utan ström i en hel evighet och sladdhärvan låg där och skrattade åt oss i flera timmar.)
Bilden är inte arrangerad. Språktidningen låg verkligen där, kastad åt vargarna.
I båtkön satt jag sedan kl 06:15 och var nervös eftersom bilen immade igen (det var kallt ute) och jag ju måste spara på det överkänsliga bilbatteriet samt be till bilgudarna att startmotorn inte skulle kajka ihop just nu, mitt i en kö. (Bilen kräver vänliga ord, en öm hand och ungefär sju försök innan den hostar igång.)
Är det kappsegling? Is it a plane? Nej, det är Gotlandsfärjan!
Väl på Gotlandsbåten kan man omedelbart skilja agnarna från vetet. Pendlarna och vaneresenärerna går med stora kliv och mål i blick från bildäck mot antingen fåtöljerna på akterdäck eller kaffekön, medan båtnybörjarna fastnar i trappan, hamnar ute på soldäck, paxar platser som inte behöver paxas och i största allmänhet irrar.
Vaneresenärerna var idag – särskilt när det gällde till synes gifta par i medelåldern – som stöpta i samma form. De var
iklädda jeans och gympadojor
bärande varsin svart, liten datorryggsäck
tysta, koncentrerade.
De hade alla medhavd frukost – och följande procedur upprepades så att det påminde om en tävlingsdans med sju par kvar på golvet: följsamt, synkat och med blott ögonkontakt som kommunikationsmedel.
Snabbt hittade de sina platser utan att snegla på de relativt svårfunna stolsnumren (de borde faktiskt sitta på ovansidan av fåtöljerna, inte långt ner i mitten av stolsparet) och placerade ryggsäckarna ute i gången. (Om man sätter ryggan vid fötterna blir det ju trångt och krångligt.)
Helt okej – gångarna är vardagsrumsbreda och inte som spänger eller på tåg.
De sju som satt närmast mig dansade så här i sju steg:
Kvinnan svepte in sig i en sjal.
Mannen klädde av sig till blott skjortärmar.
Kvinnan packade upp frukosten.
Mannen tog upp mobilen ur ena bakfickan, plånboken ur andra.
Kvinnan började portionera ut frukosten till båda.
Mannen skrev sms till barn och barnbarn om att de nu var på väg (eller nåt annat förstås).
Båda satte sig att under tystnad peta i sig ägg, mackor, grönsaker samt yoghurt kommen ur barnmatsburk och kaffe ur termos.
Men de allra, allra mest resvana placerade sig så här och snarkade redan innan vi hade lagt ut från kajen.
Att forsla sina husdjur på Gotlandsfärjan är ett kapitel i sig. De kan vara kvar på bildäck (inlåsta i bilen) om de inte är rädda för billarmen som ideligen sätter igång. Man kan också ha dem uppe i husdjurssalongen, där de reser som människor.
De bildäcksdjur som vill ha besök av sina ägare, får det en gång under resan; på ett särskilt klockslag samlas alla djurägare vid informationsdisken och sedan går de i samlad tropp ner till bilarna – all annan tid är bildäcket låst. Nyss hördes ett plingeliplong i högtalarna:
– Vi har ett personligt meddelande till en passagerare som har en hund. Den passagerare som har en hund, var vänlig kom till informationen.
Som på en given signal ställde sig 20 % av passagerarna upp och började flacka med blicken, hur resvana de än månde vara. En liten stund senare kom ett förtydligande:
– Vi har ett personligt meddelande till en passagerare som har lämnat sin hund ensam i husdjurssalongen. Var vänlig kom till informationen.
De nyss så oroliga satte sig ner igen.
Avslutningsvis ett hett tips!
Efter tre timmar på Gotlandsbåten vet alla resvana att toapapperet är slut, och kommer alltså ombord med egen toarulle under armen.
