Etikett: resa

I farfars fotspår: dag 3

Publicerat av Lotten Bergman den 28 juni 2019 00:05

Hemavan–Umfors–Mo i Rana–Forsnacken

I morse vaknade vi i Hemavans fjällcenters våningssängar när en ilsken vandrarhemsgäst klockan halv sju slängde bestick omkring sig och stampade fram och åter mellan köket och toaletten.

Efter en utmärkt frukost i vandrarhemmets regi, gav vi oss iväg mot Mo i Rana genom att köra via Umfors, där farfar på väg mot kaffeköpet i Norge bytte från cykel till båt. Hans seriösa anslag till uppgiften står i bjärt kontrast till vårt tramsande. När vi klev in i lanthandeln i Umfors, spelades Lili & Susie i högtalarna och vi kunde inte låta bli att dansa loss bland kyldiskarna. Någon sjöng i en gurka, en annan tittade en enhörning djupt i ögonen.

Nudging: alla tomater stod placerade precis vid de frysta grönsakerna.

Vad båten som trafikerade Stor-Uman hette, vet vi inte riktigt. (Uppgifterna varierar kraftigt.) Men full av potatis var den enligt farfar. Någonstans i farfars historia sägs det att vattnet låg spegelblankt, men vad vi såg idag, liknade det snarare en taggig hallmatta i jätteförstoring.

Vi körde bilen längs vattnet och pekade på fjällen och sa ooooooooo och ojojojojojojoj och nämennämen. Plötsligt kom ett gäng renar – och då saktade jag ju förstås in som den sörlänning jag är. Ortsbefolkningen och norrmännen tutade på mig och körde förbi i precis samma hastighet som vanligt. Lika plötsligt som renarna, dök en regnbåge upp så långt ner vid marken att jag höll på att bli galen av hjärnbryderier. Men så kom några renar till, och då glömde jag regnbågen som jag nästan hade kunnat hoppa häck över.

När farfar 1918 hade kommit fram till Umbukta, blev han erbjuden hästskjuts upp över berget som skymmer Mo i Rana. Han tackade nej och trampade iväg på cykeln. Farfar berättade:

– Jag var uppe på fjället innan de hade fått hästarna i ordning. Hela vägen upp var jag tvungen att med jämna mellanrum stiga av cykeln, eftersom det var så brant. Vid sidan av vägen var det fullt av fina blåbär, som jag kalasade på, för frosten går inte så högt upp i fjällen; kalluften sjunker ju ner i dalarna. Vilket väl är allmänt känt.

Pappa har som sagt skrivit ner allt som farfar berättade om denna cykeltur, och nu citerar jag pappas text som utgår ifrån rullbandet från 1973:

”Han la märke till att gran, tall och björk växte vid foten av fjället, medan det högre upp bara fanns björk. När han var på högsta punkten (över trädgränsen, 620 m över havet) och såg ner i dalen, insåg han att här skulle det bli åka av. Han smörjde cykelbromsen och åkte i full fart ner för fjället, och det var aldrig mer än 50 meter mellan varje nittiograderssväng. Bromsen blev het och han blev tvungen att stanna och hälla på mer olja.

På så vis tog han sig ner till Moälven, där han stannade mitt på en bro och förundrade sig över att på ena sidan var himlen alldeles blå och på den andra vit av jökelslam.”

Och så kom farfar äntligen fram till Mo i Rana, där 1,5 ton brasilianskt kaffe väntade på honom.

Det första vi såg när vi kom dit, var ett snyggt vattenfall med en gigantisk rörpost strax ovanför.

– Men VAD är det där? sa Orangeluvan och jag med en mun.
– Man forslar timmer i dem. De skulle bara fastna i vattenfallet, svarade pappa självklart.

För övrigt har pappa några standardrepliker under denna resa:

– Oj, vilken förmögenhet, se så mycket timmer!
– En älg! Skjut den!
– Nu är det dags att äta glass.
– Får jag papperskartan! Åh nej, den är ju uppåner.

Även i Mo i Rana försökte vi agera som farfar: vi köpte kaffe.

Farfar köpte 1,5 ton kaffe. Pappa lyckades köpa 1,5 muggar kaffe i den här krånglande apparaten.

Sedan klev vi in på turistbyrån och berättade om vår spännande resa för en anställd som inte fick en syl i vädret. När vi tog en paus i svadan, visade det sig att hon inte heller då sade flasklock. Pappa försökte skapa lite dialogfeeling, men turistbyråtjejen sa till slut bara ”jaha”.

Så då gick vi in på Vinmonopolet och köpte Bøvelen-öl och berättade om vårt äventyr för tjejen i kassan – som blev fasligt intresserad. Det hela slutade med att pappa bad om att få anställning i butiken.

Därefter styrde vi – liksom ju farfar – kosan mot Sverige igen. Farfar spände allt kaffe och cykeln på en hästskjuts, medan vi susade framåt i den förnicklade bilen som fortfarande inte tror på alla våra försäkringar om att vi har pumpat hjulen.

(Mer information om farfars sista del av resan kommer imorrn.)

Vi tog en paus vid broarna vid Forsnacken, drygt 6 mil väster om Storuman. Den större bron är för bilar, och den mindre är för … ingenting. Den slutar i intet, men är så fin, så fin. Plötsligt ville jag bli brobyggare. Eller prata med en väg- och vatteningenjör. Och en historiker. Förbaskat vad intressant allt var och fasicken vad lite information vi lyckades skrapa fram via mobiltelefonerna.

Vid Forsnacken fann jag det förresten nödvändigt att göra armhävningar och äta potatisbröd med getost eftersom bilkörarhjärnan tog tvärslut.

Så nu har vi detta gemensamt med farfar: vi är trötta, vi släpar på kaffe, vi äter getost och rör oss än hit, än dit. Och somliga av oss heter fortfarande Stenson.

18 kommentarer

I farfars fotspår: dag 2

Publicerat av Lotten Bergman den 27 juni 2019 00:09

Umeå–Vilhelmina–Storuman–Hemavan

Bakgrund
Dag 1

Denna morgon klev vi upp för att äta frukost på det roliga Stora Hotellet i Umeå.

– Roligt? undrar ni förstås.

Jo, det är ett hotell från mitten av 1800-talet och vid en av restaureringarna blev arkitekten knasgalen och tog tillvara på ALLT som skulle ha slängts.

Den roliga undersidan av en ny trappa som jag storögt beundrar.

De roliga sänggavlarna med lite annat som står som stilleben i alla hörn och vrår.

Stora hotellet i Umeå var TOPPEN. Frukosten var fantastisk, läget perfekt, personalen hjälpsammare än de flesta – och när vi kom med en gigantisk termos och bad att få lite kaffe i till resan, fylldes den med ett självklart leende tills det inte fick plats en droppe till.

Efter en förvirrad stadsbusstur ut till ett industriområde, lyckades jag hämta den bil som vi bokade för vad som känns som en halv evighet sedan. (Men det var blott tio dagar sedan. Mycket underligt.) Dunderåket är så modernt att jag nog inte ens har suttit i en så modern bil förut. Startknapp, farthållare, växla-nu-indikator och … och … va? En sjunde växel?

Ser ni? Det står helt klart en sjua där strax ovanför R:et.

Orsaken att vi åkte till Vilhelmina var alltså att min farfar 1918 på sin resa mot kaffeköpet i Mo i Rana utgick därifrån. Han jobbade vid järnvägen som förman, och bodde just då där, i Vilhelmina. Vi irrade runt lite, hamnade mitt i en konfirmationsrepetetition i kyrkan, stod länge och filosoferade öven konstig gravsten, trillade in i en secondhandbutik som inte hade stockholmspriser – och körde plötsligt rakt på järnvägsstationen.

Och trodde inte våra ögon när ett av de lok som kördes på Inlandsbanan på farfars tid stod där på display.

Vi körde vidare och pappa läste för oss ur ett nyskrivet manus vad farfar hade berättat om sitt äventyr. Några mil efter starten sov han i en banvaktsstuga i en lånad sovsäck och precis när vi skulle köra några mil till för att leta efter en trolig plats, plingade bilen till. Vad nu?

Bilen tyckte att jag hade kört tillräckligt länge och beordrade mig att ta en paus. (Titta längst ner i den runda displayen med hastighetsvisaren.)

Så vi stannade och bestämde oss för att det var på just denna plats som farfar hade slagit läger och blivit sjuk och sedan inte kommit vidare på två veckor.

Farfar låg plötsligt för döden – blott ett par mil hemifrån – men visste det inte. Han var så sjuk att han inte ens kunde gå själv. Av hjälpsamma SJ-anställda och ortsbefolkningen lades han isolerad i en stuga dit en flicka som hette Anna kom ett par gånger om dagen för att ge honom något att äta, slänga ved i öppna spisen (och kanske kolla om han fortfarande levde). Nu citerar jag pappas text som utgår ifrån ett rullband som min farfar spelade in 1973:

Men så kom Anna inte. Under ett par dagar fick han klara sig själv och var nu så dålig att han inte ens kunde släpa sig till rummet intill, där det fanns telefon. (Redan i slutet av 1800-talet var Sverige världens telefontätaste land, och telefonapparater var en stor exportartikel. Och år 1918 registrerades enligt Svensk Statistisk årsbok över 400 miljoner telefonsamtal i Sverige! Det verkar ha varit så att i alla byar fanns det åtminstone en telefon, som användes av byns alla invånare.)

Han lyckades dock rulla några varv från sängen fram till spisen i rummet, där han tidigare sett att det fanns stickor och ved. Med stor möda fick han in ved i spisen – och som den inbitne rökare han var – hade han alltid tändstickor på sig.

Han lyckades få elden att ta sig och stängde luckan till spisen. Sedan måste han ha svimmat av för han vaknade så småningom av att han hade bränt sig, eftersom han låg alldeles intill spisen. Han lade in ny ved, lite i sänder, tuppade av igen, och så fortsatte han hela dagen.

Det provisoriska ”Spanska Sjukhuset” i Östersund 1918. [Jämtlands läns museum.]

(Pappas manus är en hel bok, och lite i den kommer att publiceras i en tidskrift om en månad eller två.)

Till slut dök Anna upp igen. Hon berättade att ”en stor och stark karl på två meter, som heter Ove” hade cyklat in till Vilhelmina för att hämta medicin till vår farfar. På hemvägen, när han bara hade en halv mil kvar, hade han cyklat omkull och förlorat medvetandet – men så småningom hittades och han och medicinen kunde föras till byn. Där låg cyklisten nu nedbäddad i ett annat hus: han hade förstås fått spanska sjukan även han.

Men vi mår bra år 2019! Allt på resan är fantastiskt och underbart. Kolla bara på den här tapeten på ett värdshus där vi åt lunch!

Farfar må haft problem med dåliga cykelvägar, spanska sjukan, kamrater som cyklar ifrån honom och hotell som inte släpper in honom. Vi i vår tid har även våra små bekymmer. Några mycket förvånande bekymmer.

Att köra bil på punkadäck som verkar vara hur fulla med luft som helst är … spännande. Vi svängde in på en mack och gjorde vad vi kunde: googlade lämpliga tryck (det fanns ingen bruksanvisning i finbilen) och försökte förstå vad herr Volvo ville säga oss.

Till slut gick jag in på macken för att be om hjälp.

– Hej, vår hyrbil … eh, den behöver pumpas, men j…
– Åh. Har du en sån modärn? En med display? Dom är som grinig, dom.
– Jå.
– Vi fyll på lite och ser vad han säg då.

Bilen fick lite luft och handpåläggning, men nöjde sig inte.

– Hä spela ingen roll. Han är ba grinig, han.

Så nu kör vi omkring i en bil som tror att den kör på fälgarna, men som inte alls mår dåligt.

Och så fikar vi. Ofta. Pappa hoppade efter just denna kaffemugg i plurret och meddelade att jo, det var uppfriskande. Ungefär 13 °C.

Orangeluvan slängde en kanelbulle på vår pappa som trots det mycket väldokumenterade bollsinnet hamnade i ett dike där bortom trädet. Jag letade stående så här tills den plötsligt bara dök upp med myror över hela sig. Kittla dödsskönt i kistan.

Nu har vi installerat oss på ett vandrarhem i Hemavan. Pappa gick direkt ut i köket och drog hela historien om vår resa för ett par gubbar som satt där och åt. När pappa nämnde farfars namn – Sten Stenson – ryckte en av gubbarna till och sa att nämen vaffan, honom hade jag ju som lärare i Älvsbyn på 1970-talet!

– Nejnej, sa pappa. Det var bror min. Sten Stenson.

(De hette verkligen exakt likadant, far och son. Jättepraktiskt.)

18 kommentarer

I farfars fotspår: dag 1

Publicerat av Lotten Bergman den 26 juni 2019 00:02

Eskilstuna–Stockholm–Umeå

Pappa (farfars son) och lillasyster Orangeluvan och jag satte oss idag på ett relativt obekvämt tåg med pinnstolar och en högtalaranläggning från 1953. (Tågen heter SJ3000 but I beg to differ, SJ1953 passar bättre. Det kan hända att jag överdriver lite.) Vi ska nämligen gå i farfars fotspår från 1918.

Resan var lång som en resa till jordens mittpunkt, men Orangeluvan hade med sig kaffetermos, valnötsbrön, kladdkakor som måste ha kostat tusen spänn styck så goda de var, samt några hallongrottor. Pappa hade med sig en papperskarta och jag hade allt som en muminmamma ska ha i sina väskor.

Jag inledde resan med att ställa ryggsäcken rakt på plingaågåavknappen och fick skrika till busschauffören att jag plingade fel. Men så blev han tvungen att stanna ändå, för nån annan kanske ville av. (Det ville ingen. Gah.)

Jätteläskiga men väldigt små blodspår på perrongen på Centralen. Vi bestämde oss raskt för att detta var temat för vår resa.

Pappa åt för första gången i livet en falafelrulle.

SvD 1916. Två år innan farfar gav sig iväg på sin kaffefixarresa såg planerna för inlandsbanan ut så här. Det är området runt Vilhelmina och Storuman som intresserar oss inledningsvis.

De år som Inlandsbanan var i full gång, gick tågen på detta vis.

På pappas papperskarta skrev Orangeluvan in alla viktiga hållpunkter när jag läste högt ur farfars historia.

Farfars resa mellan Vilhelmina och Mo i Rana tog alltså fem veckor 1918, men då låg han sjuk åtminstone två av dem. Han träffade mystiska män som alla hette Stenmark och en gammal gumma som hette Stenmark även hon, och han träffade kamrater som dog och han råkade på älvpirater som ville råna honom på de 1,5 ton kaffe som han skulle forsla hem. Och det är den historien vi ska återuppleva under fyra dagar.

Men resan har nästan inte börjat än. Först ska vi sova på ett roligt hotell i Umeå.

Andra natten sover vi på ett vandrarhem i Hemavan. Men tredje natten – torsdagen den 27 juni till fredagen den 28 juni – behöver vi sova någonstans i krokarna runt Storuman.

Problem: vi har inte lyckats hitta några lediga hotellrum eller vandrarhem. Vi skulle kunna göra som farfar när han på grund av bacillskräck blev utslängd från sitt bokade boende och bara knata hem till Stenmarkskan och charma henne samt erbjuda ett kilo omalet kaffe. Men vi är lite osäkra på om hennes hus står kvar.

Så här bodde hon, och enligt kyrkböckerna kan hon ha hetat Kristina Margareta Stenmark (1846−1928).

Har ni några tips? Släktingar som har AirBnB?

OBS: Vi är inte bekymrade. Det ordnar sig säkert.

UPPDATERING! Det ordnade sig! Vi ska sova i Storumans hotell Toppen! Toppen!

14 kommentarer

Farfars resa 101 år senare: bakgrunden

Publicerat av Lotten Bergman den 20 juni 2019 16:11

Eftersom vi har så haltande generationer i släkten, är det 101 år sedan min då unge farfar på statens uppdrag begav sig till Norge för att köpa kaffe. Jag har berättat om farfar förut, så nu kommer en snabbrepris:

När min farfar Sten Stenson var 27 år, fick han ett hemligt uppdrag som innebar att han skulle ta sig genom halva Norrbotten för att köpa 1,5 ton kaffe för 7 000 kr. Han fick en pistol att skydda sig med och tog sig sedan från Vilhelmina till Mo i Rana via vattenvägar och på cykel. När han sov över i Vojmån fick han låna en sovsäck av en okänd karl ”som hade mått väldigt dåligt”. Inte undra på: mannen dog senare i spanska sjukan. Och farfar blev förstås sjuk …

Mellan 50 och 100 miljoner människor dog – de flesta var precis som farfar unga och friska, om än inte med massa pengar och kaffe i sikte. Sjuk och febrig, halvdöd och ynklig lade han sig och yrade i en tom stuga i den oländiga terrängen på gränsen mot Norge. Ingen visste var han var, ingen tog hand om honom – han skulle nog dö, tänkte han.

Och nu undrar ni vad detta har med verkligheten att göra detta nådens år 2019.

Detta är vad vi ska göra nästa vecka. Med pappa (f. 1937) och lillasyster Orangeluvan ska jag åka farfars rutt från 1918! Vi ska naturligtvis köpa kaffe i Mo i Rana, men kanske i blygsammare mängder.

Som ni ser går det inte att åka tåg hela vägen, som vi inleder med att tuffa till Umeå. Sedan hyr vi en bil och åker vidare. I Vilhelmina ska vi leta reda på var farfar bodde och hela vägen har vi gamla bilder att jämföra med. Vi kommer inte att kunna åka vattenvägen som farfar, men här kommer en bild på en av båtarna som han klev på.

Bilden är tagen 1917, men det var i oktober 1918 som farfar stod så här.

Till grund för vår resa ligger en rullbandsinspelning som pappa gjorde med farfar 1973, där han ingående berättar om hela äventyret.

Fortsättning följer nästa vecka! Kom gärna med tips och frågor!

I farfars fotspår: dag 1

I farfars fotspår: dag 2

I farfars fotspår: dag 3

I farfars fotspår: dag 4

29 kommentarer

Gotlandsfärjan och hur man missar den

Publicerat av Lotten Bergman den 12 juni 2019 10:50

Först måste vi klargöra: jag är en hejare på att komma i tid. Jag håller avtalade tider som vore jag ett atomur hela jag. Och jag vet hur Gotlandsfärjan funkar.

Man MÅSTE vara på plats 20 minuter för avgång. Så hur kom det sig då att det såg ut så här igår morse?

Man ser det inte, men båten är fortfarande i hamn: den avgår om 12 minuter.

Jo, vi körde som sig bör hemifrån i god ordning. Sedan fastnade vi i det som på tyska kallas ”Stau”. I två mil körde vi som sömniga sniglar i sirap.

Inom parentes: Familjen Stenson reste runt i Europa per bil på 1970-talet, och vart vi än kom och fastnade i trafikstockningar, sa våra föräldrar att det var Stau. I Tyskland var det dock aldrig Stau. Och gå nu inte till Gooogle translate och fråga vad Stau betyder, för då får ni fel svar.

Ledtråd till problemlösningen: ”traffic jam”.

Det var bara jag och den sömnige Sextonåringen i bilen under denna trafikstockning – och han sov som en stock. Jag hummade, mumlade, tittade på klockan och kollade med GPS:en. Grindarna skulle stänga 08:40, och vi skulle vara framme 08:25.

… 08:32

… 08:33

… 08:37

… 08:48!

Denna kamp mot klockan förlorade vi (som ni redan har förstått) till slut med åtta minuter. Vi var inte ensamma; på parkeringen hittade vi en bil med fyra bedrövade medelålders män som skulle komma att missa årets fest på ön. Men varför skulle vi då till Gotland in the first place?

Jo, vi skulle ju hämta hem Tjugoettåringen, som har bott inhyst i ett BnB sedan i september, men som inte får bo kvar eftersom hyresvärdinnan och alla andra gotlänningar tjänar en halv förmögenhet under sommaren och en årsinkomst under Almedalsveckan. Han hade packat sina prylar som man ju gör när man ska åka bil: i en väska och 312 papperskassar. Jag ringde:

– Hej! Vi missade Gotlandsbåten så nu måste planerna ändras. Jag föreslår att du cyklar till Jula och köper den största väskan de har, åttio liter eller så. Packa så mycket du kan och lämna kvar resten.
– Ooooh, nej, cykeln?
– Jahapp, cykeln får stå kvar till du kommer i höst.
– Okej!

Nu är vi ju inte ensamma om att ha missat anslutningar och då särskilt Gotlandsbåten.

Niklas i kommentatorsbåset:

”Första våren med Fattigstugan bytte vi golvet i min utställningshall (alltså en hall med utställning i). När golvet var färdigt laserade och oljade vi oss så att säga ut och låste dörren för att åka hem till Stockholm.
Det här skedde på den tiden då färjorna gick på regelbundna tider. Nynäshamn–Visby avgick alltid 11.15 och Visby–Nynäshamn gick alltid 16.45, det visste jag alldeles säkert.
Vi anlände till Visby 16.00, i god tid för att checka in. På håll såg vi att planen framför färjan var tom. Väldigt konstigt att inte några nervösa passagerare kommit några timmar i förväg som de brukar göra. När vi kom närmare såg vi att de började dra för gallergrindarna framför incheckningskurerna. Färjan Visby–Nynäshamn går alltid 16.45. På vardagarna alltså; på lördag och söndag går den 16.00.
Det här var lördagen i Kristi Himmelsfärdshelgen och H var tvungen att vara på jobbet på måndag morgon. Alla söndagens färjor till Nynäshamn var fullbokade, den enda båt det fanns plats på var en som gick söndag morgon klockan 06.30 till Oskarshamn. Eftersom vi inte kunde gå in i Fattigstugan blev det en hotellnatt i Visby, tidig färja till Oskarshamn och en riktigt lång och tråkig bilfärd hem.”

Ni andra får gärna bidra med era missar!

Tjugoettåringen fixade allt galant i sin ände med

extraväskor
cykelparkering
kompis med förrådsutrymme
promenad ner till klockan-fem-båten mot fastlandet med två rullväskor med påhängande ryggsäckar samt en ryggsäck på ryggen.

Han skickade denna bild från städningen av det lilla inackorderingsrummet.

Men vi då – Sextonåringen och jag som skulle tillbringa tolv timmar på Södertörn?

Vi kröp under bilen då och då och kollade om det påsvetsade avgasröret satt fast.

Hon hade Svensk Uppslagsbok (inte i bild) och en förtjusande vedspis!

Kusin Hanna som gick ut nian fick överraskningsbesök.

Närmare 21-tiden kom till slut färjan, och via en sjujädra omväg upp till Stockholm – eftersom jag inte ville åka på slingriga vägar utan mitträcke en gång till – kom vi hem helskinnade.

Hemvägen tog NIO minuter längre …

39 kommentarer

Fotabjället på äventyr

Publicerat av Lotten Bergman den 6 juni 2019 18:07

Sextonåringen lever livets glada dagar och gick idag ut ettan på gymnasiet. Förra veckan var i Grekland – en bildningsresa som Europaskolan anordnar i samma anda som forna tiders ”grand tour” eller peregrination.

En timme efter att jag hade släppt av honom på busstationen för vidareforsling mot Arlanda kom detta sms:

Köra till Arlanda? Aldrig i livet! (Svarade jag inte.)

Kortet låg kvar hemma och swiiiiish, hade en lärare fått 1 000 kronor av oss, som hon tog ut i reda euro – och så var det fixat.

Några dagar senare kom denna hälsning – grabben hade alltså åldrats tio år plötsligt.

1. Vi firar ALDRIG mors dag. 2. Han brukar inte bry sig om stavning i sms. (3. Jag hittade inte ñ på mobilen.)

Ytterligare två dagar senare kom de här bilderna i familjens gruppchat.

”Jag trampade på en sjöborre och har ungefär 40 taggar inborrade i hela foten.” (Citronen är tydligen en husmorskur.)

De andra fyra barnen kontrade genast:

”När jag var i Grekland gick jag in i en kaktus som borrade sig in i min arm.”

”Jag körde en stor, fin bil in i en annan bil på en parkeringsplats i Spanien.”

”Jag cyklade och framhjulsbromsade för att en bil plötsligt körde in framför mig, och flög framåt medan jag satt fast i cykeln. Jag föll, reste mig upp och stapplade in i en annan bil, och hörde ett högt kacklande från bilen som jag bromsade för.”

”Jag blev utelåst på en balkong tre våningar över marken i Grekland. Jag klättrade på fasaden och tog mig in via balkongen bredvid. Det är sånt omdöme man har som 16-åring.”

Sedan kom Sextonåringen hem – ungefär 30 år äldre – och igår var han på grillfest i Strängnäs. Så kom en bild:

”Jag badade i Mälaren och skar sönder foten på en trasig flaska. Blodet sprutade! Jag åkte hem till morfar.”

Gott så. ”Everything that doesn’t kill them makes them stronger.”

Fotnot:
Det var andra foten, så nu haltar grabben symmetriskt.

21 kommentarer

Spännande batterier!

Publicerat av Lotten Bergman den 20 maj 2019 23:00

Jag jobbar i Stockholm i dagarna tre och svettas ihjäl eftersom sommaren plötsligt klev på utan att ringa och förvarna. Jag har till och med haft på mig vinterstrumpbyxor och en långärmad klänning.

Efter den hårda arbetsdagen, vandrade jag genom stan och lyssnade på måsar och biltutor. Fastän jag inte behövde det, gick jag i tunneln genom Brunkebergsåsen bara för att det är så knäppt.

Den fantastiska Brunkebergsåstunneln: sprängd och byggd 1884.

Min uppdragsgivare har gett mig ett hotellrum på Kung Carl, vilket är fint som snus. Centralt, trevligt, fin (äkta) äggröra och bacon i långa banor.

Den här gång en fick jag en stor säng med kopulerande gosedjur på.

Efter att ha besökt ett med stockholmare proppfullt gym och där tränat mina sladdriga lårmuskler, gick jag genom en solig huvudstad i mina svettiga kläder, basketlinne i stl XXL och vit målarfärg på magen. Knäna värkte som vanligt, men si det gör inget, för jag håller på att träna mig smärtfri och det ska bli så bra så.

Väl framme vid min hotelldörr, kom jag inte in. Låset suckade bara när det mötte kortet. Jag provade flera gånger och fick ibland liksom ett flämtande, grönt livstecken, men – ack – jag måste ha förstört magnetismen eller elektronerna eller trolleriet när kortet mötte sina polare i mobilplånboken, tänkte jag. Och gick ner till foajén i min träningssvett.

– Heeej, jag måste ha avmagnetiserat mitt kort … sa jag i receptionen.
– Oj, jahaja. Det är nya kort som inte kan avmagnetiseras.
– Fast jag har verkligen, verkligen lagt kortet tillsammans med både mobilen och mina betalkort.
– Ja, fast det är nog batterierna som är slut.
– Batt…? Batterier i vaaa…?
– Kom, jag följer med upp!

Där stod jag en stund senare i mina fula träningskläder (stockholmare har snygga träningskläder, ska ni veta) och gapade när receptrisen med mystiska skruvnyckelsverktyg bände upp plastskyddet vid handtaget på hotelldörren.

– Men det är ju vanliga batterier! Hur många hotellrum finns det? 158! Gånger tre! Varför har ni batterierna i en gammal necessär? Hur ofta måste ni byta? Tänk, så fascinerande!

Under skruvandet och bändandet och bytandet stod batterinecessären på golvet bredvid en till synes överflödig dator. Nu släpar jag ju också omkring på min dator överallt, så det var ju inte så konstigt.

Men till slut frågade jag vad datorn hade för funktion.

– Jo, så här. Nu tar jag den här sladden och kopplar upp datorn mot låset.
– MEN HERREGUD SÅ BRA OM MAN HÅLLER PÅ ATT SKRIVA EN DECKARE!
– Ja, man kan också gå in häääär och kolla om någon annan än kortägaren har gått in i rummet.
– Det är ju helt fantastiskt om det ligger ett lik här inne. Då kan man ju …
– Japp.
– Men det blir en kort deckare.

Vips, funkade låset med sitt kort – och nu ska jag sova så att hotellfrukosten möter mig så fort som möjligt. Eller så mördar jag någon i forskningssyfte.

22 kommentarer

Introvert på affärsresa: några tips

Publicerat av Lotten Bergman den 3 maj 2019 15:57

Jag är inte introvert till vardags, utan gillar att snacka vilt, högt och brett, att slänga mig i kristallkronorna och dansa på bardisken.

Jag (till vänster) med barägarinnan till höger.

Men ibland får jag en släng av ”lämna mig ifred och förresten dra åt helvete” eller ”nämen nu är ju alla här lite dumma i huvudet, så nu går jag hem och sover”. Då har jag inga som helst problem med att sticka, dra, fara eller bara åka.

Dock känner jag människor som trivs i bekanta sammanhang men som inte på några villkor finner något nöje i att festa med okända eller åka på tjänsteresa – med allt vad det innebär. Och just på tjänsteresa måste man ju (förväntas man i alla fall) vara social och aktiv samt pigg på äventyr. Så nu gör jag en liten instruktionsbok!

Den introvertas problem på tjänsteresa!

Resan dit sker (alltför) ofta per flyg. I flera timmar måste den introverta stackaren sitta och konversera en jähättetrevlig kollega som har köpt en ny handväska och som längtar tills hela gänget landar och ska UT Å HITTA MAT! (Oh no.)
Ankomsten sker sällan så att det bara är att ramla i säng. Nej, först ska alla tillsammans UT Å HITTA MAT! Jättekul! (Not.) Den introverta vill hellre sitta på hotellrummet och knapra på en knäckemacka och dricka ljummet te gjort på kranvatten.
När jobbdagen är slut, ska alla UT Å HITTA MAT! Jättekul! KOM! (Näe.) Den introverta vill möjligtvis strosa lite ensam och möjligtvis äta, men helst inte i sällskap med nån annan.

För då tar kraften slut.

Några repliker för den introverta!

Här kommer några användbara meningar som kan användas av den introverta – antingen i tal eller i skrift – inför en sån där hemsk tjänsteresa till kanske Paris eller Barcelona.

Ni vet den där tjommen som smyger undan från festens centrum och diskar i köket? Det är inte för att det är kul att diska. Det är för att det tar energi att träffa folk. Jag orkar helt enkelt inte mer än en liten stund.
För mig går det åt jättemycket energi att vara på konferens eller åka på tjänsteresa, så jag går helst hem och lägger mig så fort vi har jobbat färdigt. Jag tycker hemskt mycket om mig själv som enda sällskap!
När jag går iväg för att vara ensam och ladda för nästa dag är jag inte arg eller sur eller ens osocial. Jag är bara så himla trött.

Så vad händer när jag – den utåtriktade – blir sådär? Mini-introvert liksom? Trött på prat och babbel och allmänt avig?

Då ser jag ut så här och så muttrar jag nåt om pfft och skrnff samt öh och så sticker jag.

Har ni fler tips?

Uppdatering

Vi försöker oss här i familjen på några definitioner, men inte enligt ordboken utan som vi tolkar orden:

extrovert: blir trött av att vara ensam, får energi av folk runtomkring.
introvert: blir trött av att vara med folk, får energi av att vara ensam.
utåtriktad: social och pratglad.
inåtvänd: föredrar att hålla sig för sig själv, undviker kontakt med andra människor.

20 kommentarer

På resa: Mätaregränden i Lund

Publicerat av Lotten Bergman den 26 april 2019 07:49

Vi bor förvisso i det vackraste av landskap (Sörmland) i det mest absurt fantastiska gamla hus man kan tänka sig – men ack, Lund är ändå ett hyvens plejs. Och två av barnen bor ju där.

Imorrn gifter sig äldste sonen Erik i en lundensisk scoutstuga. Förutom att skriva våra egna tal och vika sångblad, har vi under våren bara hejat på de unga tu på 60 mils avstånd. De har planerat och fixat allt på egen hand – vi har inte ens behövt komma med goda råd om bekväma skor eller läppstiftsnyans.

Hela släkten är här och alla har de tagit in på hotell lite här och där i Lund. Vi har installerat oss på ett Airbnb 500 meter från brudparets lägenhet på gatan där jag bodde som liten!

Mätaregränden 8 är mitt barndomshem. Mätaregränden 1 är vårt sovplejs just nu.

Jag gick en vända i mina gamla hoods sent igår kväll och hittade en finfin basketkorg. Här skulle man ju kunna bo.

Jag pekade på husen och berättade för min djefla man att i ettan bodde professor Wickberg, och där bodde min kompis Anna Svenstam, och där bodde han som var så himla busig, och familjen Larsson som hade en boxer och mamman hette Elsa. Och där är Martin Davidsons hus och Stålhandskes hus glömde jag ju, och där borta på Bygglovsgränd bodde min bästis Lisa och dom hade hängt upp köksverktygen i köksfönstret och det var hennes pappa Yngve som var arkitekt till alla de här husen. Ullis Wilke bodde på Ritaregränden 8 och där var jag jätteofta och Blombergs hus mittemot är dääär och Hägerdals där borta var våra grannar och vi tre hade en gemensam skottkärra som hette Blomhästen för att Blomberg-Hägerdal-Stenson, fattaru?

Nu är ju frågan om jag ska drista mig till att på känt manér plinga på i mitt gamla hus och tjoa:

– Och här hade vi en blå plastmatta!
– Men har ni tagit bort bardisken!
– Vad var det för fel på den gamla ytterdörren?

11 kommentarer

På möhippa i Brighton!

Publicerat av Lotten Bergman den 17 mars 2019 23:09

I Sverige är ju möhippe- och svensexedatumen hemliga tills den blivande bruden och brudgummen plötsligt överraskas, kidnappas, får åka cabriolet på motorvägen, äta lunch med en Cary Grant-man, sy sina egna kläder, sjunga och strippa lite på gågatan i Malmö för att sedan äta och dansa halva natten lång. (Japp, det där var min möhippa 1991.)

Här i England är datumet inskrivet i almanackan av alla – även brudparet – redan ett halvår före bröllopet. Men det (och att alla pratar lite mer engelska här) är också den enda skillnaden. Ja, och en och annan brittisk egenhet.

Här kommer nu en liten bildrapport från denna möhippedag!

Brittiskt sågspån till frukost: Weetabix. (Fastän jag inte måste; jag skulle kunna välja rostade mackor med Marmite istället.)

Trekantiga dubbelmackor till lunch. (Fast numera finns de ju t.ex. på Pressbyrån hemma och är inte ett dugg exotiska.)

I detta hotells foajé samlades vi för att sedan glida iväg och dansa burlesk dans. Vad tror ni om stilen … 1987 kanske?

Brighton är en sommarstad med evighetslång strand och en nästan outhärdligt trist pir med spelarkad (Palace Pier) och en annan pir (West Pier) som har varit stängd sedan 1975.

West Pier idag. Den skulle upprustas, men brann och gick sönder och brann igen och gick ännu mer sönder.

Det enorma möhippegänget (drygt 20 tjejer och två tanter, där jag var en) fick under flera timmar dans ”burlesk dans” som går ut på att wiggle the bum, being seductive and pop up the boobs. (Hej alla spammare, nu slängde jag verkligen ut bete.)

Där i mitten med det stora leendet ser ni den blivande bruden, tillika mitt kusinbarn. Den lilla dansläraren sa att jag var bra på att wiggla med bummen i en avancerad halvmåne, så nu vet ni det.

Jag har hört förfärliga svensexehistorier som jag hoppas är osanna och överdrivna. Killen som söps full, ikläddes konstiga kläder, lades ensam på nattåget till Malmö och som sedan lämnades åt sitt öde. Eller killen som söps redlös och sedan när han hade smullit av fick ena benet gipsat.

Världens bästa bartender fotograferade alla tjejer hela kvällen samtidigt som han pep ”I just love this hen do, I really do”.

Visserligen flödade alkoholen på brittiskt manér under denna möhippa, men allt var verkligen bara oskyldigt och roligt. (Utom, och detta tar jag i en diskret parentes, när stripparen kom. Och näckade totalt och helt – komplett humorlöst. Gah, fnys och blä.)

Vi dansade så att jag dagen efter knappt kom ur sängen pga. huvud- och träningsvärk.

Prosecco, vin, piña colada, roliga människor, vackra kläder, intressanta diskussioner, YMCA-dans, Saturday Night Fever-dans, burleskdans och världens ostigaste pizza gjorde möhippan alldeles perfekt.

Men vad var det egentligen finaste på hela dagen?

Foto: Lotten Bergman 2019 — Har ni nånsin sett något så brittiskt fulländat konstverk?

24 kommentarer