Etikett: historia

Uppror, upplopp och en Greta (samt lite, liiiiite OS)

Publicerat av Lotten Bergman den 14 februari 2014 00:42

Igår kväll var jag i Stockholm och lyssnade på en man som berättade vad det stod i en avhandling som han hade skrivit. Mitt sällskap somnade, föreläsaren drog över tiden och sammanfattande punktlistor prydde powerpointpresentationen.

Detta till trots lärde jag mig vad Potatisupproret 1867 och Hungerupproret 1917 var. Nu har det visat sig att jag borde ha lärt mig det redan när jag gick i sexan, men si då bodde jag i Luleå och vi lärde oss inte sådant utan läste istället Maos lilla röda och gick i demonstrationståg mot betygen. (Tydligen är Potatisupproret något som alla skolbarn i Stockholmsområdet känner lika väl som att barnen i Lund vet att ett visst slag ägde rum 1676.)

Protesterande mödrar på väg till Mjölkcentralen den 27 April 1917.

Åren 1719–1917 (lätt att komma ihåg) var det inte snack om att åka på solsemester till Thailand eller fäppla med botox för att man skulle må bra. Gång på gång var det missväxt, det var krig och pest och så kom ryssarna och brände ner alla trähus i skärgården och 1867 var ett riktigt svältår, och var det inte svält så var det problem med bönder som sålde sina grödor till återförsäljare som tripplade priserna. Det som saknades mest var utsäde och potatis – särskilt kvinnornas slagord handlade om matbrist … men det kunde låta så här:

– Vi vill ha bröd, inte brännvin! Och brännvinet ska vara billigare.

Lösningen var ganska enkel: bönderna fick sälja allt som kunde säljas under en torgdag i veckan. Om de sedan hade något kvar (och ville), sålde de sina varor till återförsäljare som fick höja priserna som de själva kände var lagom.

Efter föreläsningen om upproren fick vi alla gå ner i Stadsarkivets arkiv, eftersom det ju var där vi var. Jag märkte att jag höll andan av förväntan först när mitt sällskap påpekade att det luktade illa. Jag tog ett djupt andetag och njöt av dammiga böcker, smala gångar och spännande livsöden – en tidsresa helt enkelt.

Smällfeta böcker. (När bokbindarna plötsligt skulle få betalt per beställning och inte per band, blev böckerna så här otympliga.)

Polisens arkiv finns här – och alla rapportböcker.

Boven Lindström ställde till det för sig i mars 1917.

Någon Christer Pettersson fick livstid för mord …

Och se där, fattigbevis. (Som man har stället för bouppteckning efter alla som saknar tillgångar.)

Någons förlossning den 18/9 1905. Men vänta, vad heter modern? (Klicka på bilden.)

Det lilla barnet hette alltså Greta Gustafsson. Sedermera Garbo.

Någon stackare med ojämnt humör har tagits in på Katarina sjukhus. Han är tydligen tysk …

Jahaja. Hermann Göring har stora sympatier för Fäderneslandets åsikter om psykiatrikerna! — Jahaja. Hermann Göring har 1925 stora sympatier för Fäderneslandets åsikter om psykiatrikerna!

Lyckliga Lotten är nu hemma igen efter en resa till dåtiden.

OS-rapport: en slippery slope-trixare i för stora brallor har slagit alla med häpnad, en halvryss från Björkskatan i Luleå (där jag ju bodde!) har åkt så bra i den fria konståkningen att hela publiken bara dog av förundran innan de ställde sig upp och gav grabben stående ovationer. Och Charlotte Kalla har tagit ännu en silvermedalj!

47 kommentarer

Vem var Juan Pujol García?

Publicerat av Lotten Bergman den 3 januari 2014 15:47

Jag har inte det minsta svårt för att överdriva eller rentav ljuga – när det gäller goda historier. Att däremot ljuga på det omoraliska sättet (jag sätter själv gränserna här) är komplett hopplöst och omöjligt; jag glömmer ju bort vad jag nyss påstod!

På konstiga omvägar har jag fått höra intima detaljer ur ett numera kraschat äktenskap, där den ena parten var otrogen på de mest snillrika sätt och allt förklarades med den ena mer fantastiska lögnen än den andra. Det hela slutade i katastrof och tragedi där alla inblandade mådde pyton och en synnerligen bitter långsinthet nästan känns befogad. Vad gäller otrohetsavdelningen kan jag själv bara citera Kar de Mumma: ”Jag fattar inte hur folk hinner med att vara otrogna, själv hinner jag knappt vara trogen.”

Men det var ju lögner jag skulle fokusera på – och särskilt då Juan Pujol Garcías. För jösses, vad han kunde luras.

Juan Pujol García (1912–88) hade tråkigt när han under andra världskriget förestod ett hotell i Barcelona. Han ville istället göra en insats mot nazisterna och tänkte att spion ju var något för honom eftersom han inte var förtjust i våld, död och vapen. (Han hade inte sett en enda Bond-rulle och smet från lumpen.)

García insåg förmodligen att spionkarriären begränsades kraftigt om han bara skulle agera i Spanien och approcherade därför MI5 (tydligen hade de ett kontor i Barcelona) och föreslog att han skulle kunna hjälpa de allierade som den synnerligen skicklige – om än spansktalande – blivande spion han var.

Men MI5 tackade artigt nej. (Står det i de flesta källor. I andra står det att han försökte tre gånger och inte ens fick svar – att de lämnade honom sittande i väntrummet tills han själv gav upp.)

Då vände han sig snabbt till tyskarna, som klappade händerna av pur glädje, gav honom kodnamnet Arabel och skickade ut honom att spionera på de allierade. Juan Pujol García köpte engelska kartor och turistguider, lusläste bioannonser, tidningsreklam och tågtidtabeller och hittade på än det ena, än det andra trots att han aldrig hade varit i ett engelskspråkigt land och egentligen inte visste vad han talade om. Sedan knackade han än en gång på hos de allierade och bad att få bli dubbelagent och visade upp sina lurendrejerier som tyskarna hade trott på.

De allierade gapade av förvåning och tackade ja – och gav honom aliaset Garbo.

Joan_pujol_garcia

Den hemlige herr Garbo fortsatte att ge tyskarna en farlig massa värdelös information. Allt var visserligen sant, men antingen oanvändbart eller liiite för gammalt. Med tyskarnas goda minne avlönade han 27 (påhittade) underagenter som levererade information på löpande band. Så fort tyskarna började knorra över att allt han gav dem verkade komma en eller två timmar för sent för att de skulle kunna använda det, kom Juan Pujol García med nya lögner. En gång sa han att underleverantören hade avslöjats och faktiskt dödats precis i samma ögonblick som informationen hade lämnats och att det hela ju var en förfärligt sorglig historia med tanke på den döde spionens stora familj och sörjande änka och kanske skulle nazisterna för att hedra (den påhittade) döde spionen kunna betala för hans begravning och lämna en liten slant till henne så att hon i alla fall skulle kunna klara sig genom vintern?

Javisst, sa tyskarna och betalade.

Det var också Juan Pujol García som lyckades förvirra tyskarna såpass att de inte trodde på (de sanna) ryktena som gick angående D-dagen. Istället för att fokusera på Normandie, satt de flesta tyska soldaterna och tryckte i Pas-de-Calais eftersom Arabel sa att de skulle det.

När kriget var slut kunde Juan/Garbo/Arabel nöjt se tillbaka på sitt verk och dessutom putsa sina medaljer: järnkorset från Tyskland och brittiska imperieorden från Storbritannien. Men inte så att någon såg det eftersom agent-Garbo fortsatte att vara hemlig. Det gick vilda rykten om honom och folk som hade träffat honom berättade vilken fullständigt fantastiskt hemlig person han var – men ingen kunde minnas vad han hette.

Författaren och historikern Nigel West gav sig fan på att han skulle lösa gåtan eftersom han av en tillförlitlig källa (en annan MI5-agent, som jag inte alls skulle kalla tillförlitlig men som tydligen var det) hade kommit ihåg att han hette J. García och kom från Barcelona. Vilket kan jämföras med att heta J. Smith i N.Y. eller A. Svensson i Sverige.

Han anlitade en detektiv som 1984 helt sonika satte sig att ringa till alla J. García i Barcelona. Han ställde två korta frågor för att kolla om personen var i rätt ålder och hade varit i London under kriget och tänkte sig med ledning av svaren kunna avgöra om den herr García skulle kunna vara herr Garbo.

Hade detta skett i en film, hade jag antingen somnat eller fnyst att det ju var ett dumt sätt att gå tillväga: en ljugande spion som vill vara hemlig talar väl ändå inte om att han är han på ett sådant banalt sätt?

Men si, det gjorde en av de uppringda. Han svarade nämligen inte på frågorna alls utan ställde bara kringmanöverfrågor tillbaka. Vilket fick detektiven att tjoa heureka – och förtvivla eftersom den som talade med honom var på tok för ung. För han var ju Juan Pujol Garcías brorson!

Braskande rubriker, böcker, tidningsintervjuer och hallabaloo följde i ett par år – och inte förrän då förstod man i Tyskland att deras agent hade lurats.

Det finns även en film om honom: Garbo: El espía.

Och nu ska jag återgå till mina egna lögner och påhitt utan att ens ha lämnat bingen idag: det kräks i husets alla vrår och jag har isolerat mig som varande den enda som mår relativt bra.

37 kommentarer

En sån där dum dag, ni vet

Publicerat av Lotten Bergman den 25 november 2013 15:28

Jag har en sån där ”menvaihelvete-dag”. Allt är rätt dumt och fel och hopplöst stökigt.

Nej, nej, det är inget allvarligt, men lite som att gång på gång fastna med ärmen i dörrhandtag, snubbla på de egna fötterna och då för att återfinna balansen stuka tummen på den egna näsan.

Japp, det var precis så det gick till. Min djefla man ropade i samma ögonblick:

– Lotten! Nya bilen har punka på ett av framdäcken!

Förstås. Jag sneglade nyss på postlådan och tänkte att den nog kommer att anfalla mig, tappade bort en jättegod macka någonstans i källaren och stoppade sedan foten i en strumpa som måste ha varit antik eftersom den gick sönder som vore den av silke och mina tånaglar samtidigt var utrustade med saxar.

– Lotten! Gamla Volvon ska besiktigas den här veckan!

Naturligtvis. De kommer att fråga varför det fortfarande är fullt med vatten inne i baklyktorna och tala om att rostangreppet som de klagade på för fem år sedan inte har förbättrat bilens körförmåga.

– Lotten! Under hösten 1940 bombades London sönder och samman och …

Ah. Bra. Något vettigt att fokusera på; hur dum denna dag än är, så var det värre för både tyskar och britter hösten 1940 när bomberna föll inte bara på militära mål utan även civila. De vänliga själarna i kommentatorsbåset har flera gånger länkat till fantastiska bildsamlingar – och här kommer två bilder som jag ska tänka på när jag blir irriterad på att basketbollarna i hallen skymmer sikten så att jag gång på gång slår smalbenet i en cykel som vi måste ha i hallen för att Olles sysslings barn från Stockholm fick den stulen och den då hamnade i Eskilstuna.

På bilden (som en fotograf från Daily Mirror tog fastän bomberna föll runt hans fötter) ser vi 24-åriga Mary Couchman, som har kastat sig fram för att skydda Johnnie Lusher (4 år), Gladys Ashsmith (7 år) och sin egen son Brian (4 år). En liten detalj är att hon i höger hand har en cigg, som hon i godan ro nyss stod och njöt av och som hon i villervallan inte har kommit sig för att slänga ifrån sig.

När bomberna slutade falla, sa fotografen:

– You are a brave woman.
– Oh, it was nothing. Somebody had to look after the children, svarade Mary och tände en ny cigarett eftersom den som syns på bilden nu hade hamnat någon annanstans.

Såja. Nu ska jag hälla ut 18 papperskassar med böcker för att sortera och välja ut några av dem till den stundande Julkalendern. Det kommer att se ut ungefär som när en grabb efter en bombraid försjönk i ”The History of London”.

Ja, så är den moderna människan: att jämföra stök i vardagsrummet med Blitzen känns helt okej.

70 kommentarer

Om världshistorien vore ett filmmanus …

Publicerat av Lotten Bergman den 18 november 2013 10:05

På något sätt hamnade jag i en fantastiskt rolig tråd om hur världshistorien faktiskt aldrig hade godkänts som filmmanus. Ni vet — vi kritiska filmtittare kollar på ”Scent of a Woman” och blir irriterade över att alla på slutet reser sig upp och ger stående ovationer.

– Gah! Precis som i ”Brubaker” – Robert Redford får stående ovationer av alla fångar. Och i ”Döda poeters sällskap” när alla applåderar Robin Williams! Tröttma! Kom igen, kom på nåt nytt!

Eller för den delen när alla tjejer envisas med att springa från tjuvarna med de högklackade skorna på.

– Ta av dig skorna, Pepper Potts! Vet du inte att du kommer att få jätteont i knäna?

Bara för att jag kan, serverar jag härmed en förstoring av Gwyneth Paltrows stackars fot.

Både Jack och Rose hade faktiskt kunnat få rum på dörren, Marty McFly hade inte kunnat fixa allt som skulle fixas, dynamiten uppfanns faktiskt så sent som 1864, vi hade naturligtvis inte kunnat höra alla människors tankar – och bovarna berättar ju inte för sina offer varför de har gjort som de har gjort så att Bruce Willis hinner fram i tid. Egentligen.

Men nu till världshistorien – här är några exempel på orimligheter som ingen filmproducent hade släppt igenom. (Jag har tagit min djefla noggranna historieman till hjälp när det gäller fakta.)

Under defenestreringen i Prag 1618 kastades två guvernörer ut genom jättehöga slottsfönster eftersom de hade brutit mot religionsfriheten. De föll handlöst 20 meter, landade i en stor dynghög, borstade av sig skiten och gick oskadda därifrån. Var det månne för att klara PG12-gränsen?
Hannibal följde aldrig upp segern vid Cannae 216 – världshistoriens mest lysande seger som alla fältherrar och lajvare har studerat och analyserat sedan dess. Var var producenten till denna kassako – ”Hannibal Returns”?
Bysantinska riket – en himla seg storfilm som borde ha klippts ner. Man fattade att det var kört redan på 800-talet och ändå fortsatte filmen i nästan 600 år till. Lite som Gladiator, om ni frågar mig.
Gustav II Adolf – Lejonet från Norden– är som en bisarr revenge-film där hämnaren kommer till Tyskland 1630 och dör som 1632 – 16 år innan filmen är slut. Bara för att det ju funkade i Psycho kan man inte bara sno idén. Skriv om!
Belägringen av Belgrad klår till och med Polisskolan vad gäller uppföljare.
Harald Hårdråde är alldeles för overklig – han är med i slaget vid Stiklastad, blir officer i väringagardet i Konstantinopel, blir sedan kung i Norge och slåss slutligen vid Stamford Bridge så att Harald Godwinson förlorar slaget vid Hastings. Bruce Willis-klass på honom alltså.
Magellan – nej, här måste vi stryka. De seglar alltså ut på Stilla Havet efter att ha passerat Magellans sund (som dessutom heter Magellans sund!) och tror att det ska ta 3–4 dagar att nå Kryddöarna och så tar det 3,5 månader. Visserligen hittar de de pluttesmå Guam-öarna – men mitt i denna väldiga vattenmassa måste de ju i så fall ha haft en osannolik tur. Nej, helt osannolikt är det.

– Skulle Konstantin XI ha sett ut sådär? Nejnej, här måste vi ha någon som sköter castingen bättre!

Här finns inspirationskällan. (Enjoy – men den är relativt svårläst.)

56 kommentarer

Vem var Mona-Lisa Englund?

Publicerat av Lotten Bergman den 4 november 2013 14:26

Jag är förbryllad. I en Se-tidning från april 1950 står det om en 17-åring som heter Mona-Lisa Englund (1933–99). Hon var ett fullständigt unikum vad gäller idrott – och jag har mig veterligen aldrig hört talas om henne.

”Häck ser ut att bli hennes bästa gren- Blir hon bara snabbare mellan hindren blir tiden 12,5 sekunder på 80 meter reducerad.” — ”Häck ser ut att bli hennes bästa gren. Blir hon bara snabbare mellan hindren blir tiden 12,5 sekunder på 80 meter reducerad.”

Bilderna är verkligen läckra, skrev eller inte skrev. Det är fullt fokus på idrottsprestationen och kompetensen och inget annat.

Det här med att visa upp idrottare med full insyn i skrevet är inget nytt. Vad jag kan se efter en snabb men naturligtvis helt vetenskaplig undersökning visades männens och kvinnornas skrev upp på exakt lika villkor och med samma frekvens åren 1943–59.

Mona-Lisa vann SM i häck, höjd, trekamp och femkamp, badminton, konståkning och handboll åren runt 1950 och jag kan inte ens föreställa mig hur detta hanns med samtidigt som hon gick i skolan och tog realexamen.

Helt sanslöst. ”Det räcker med att träna tre minuter i veckan för att hålla formen” skrev man i våras, va? Det kanske var hennes hemlighet?

”Om Göteborg hade en konstisbana finge nog Barbara Ann Scott se upp! Götalandsmästarinna – trots liten träning.”

”Badminton är hårdast och slitsammast av alla idrotter.” — ”Med fjäderboll. Badminton är hårdast och slitsammast av alla idrotter. Detta var SM-träning – i DM vann hon.”

”I handboll har Mona-Lisa gått längst, hon ståtar bl.a. med ett nordiskt mästerskap. Tre gånger i landslaget. Alla målvakters skräck!” — ”Kanonskytten. I handboll har Mona-Lisa gått längst, hon ståtar bl.a. med ett nordiskt mästerskap. Tre gånger i landslaget. Alla målvakters skräck!”

”Slottsskogens mjuka tuvor skänker rekordspänst. Vårsolen gör det lätt att sträcka ut över äng och backar.” — ”Joggning. Slottsskogens mjuka tuvor skänker rekordspänst. Vårsolen gör det lätt att sträcka ut över äng och backar.”

"Prick i kassen. Att vara lång och ståtlig är nyttigt i korgboll – det här blir säkert mål! Tre skol-DM är skörden i grenen.” — ”Prick i kassen. Att vara lång och ståtlig är nyttigt i korgboll – det här blir säkert mål! Tre skol-DM är skörden i grenen.”

Men vänta nu. Kasse? Mål? Och vad ÄR det för basketboll hon har? Jaja, tyst min mun.

Mona-Lisa Englund gifte sig med herr Crispin och fick en dotter (f. 1960) och en son (1962–97) och skrev en bok om konståkning 1977, men mer än så har jag inte lyckats rota fram om henne. Kanske är hon världsberömd i hela Sverige — men för mig är hon en helt ny, fascinerande bekantskap. Jag är fortfarande förbryllad, but on a higher level.

89 kommentarer

Rubriker från förr – t.ex. om Berlinblockaden

Publicerat av Lotten Bergman den 29 oktober 2013 11:35

Nämen det är inte så svårt. Faktiskt. Man tar en viktig händelse från förr som vi vet var viktig eftersom vi ju känner till den fortfarande. (Jag är så smart.)

Sedan gör man om den enligt nutidens mått. Man kan göra till exempel så här som xqcd:

Kan ni identifiera allt?

Det här är allmänbildningshumor när den är som bäst. Min favorit just här ovan är 1948 – ”fem vansinniga planer för hur man ska få in mat i Berlin”.

– STÄNG DÖRREN!
– Såja. Välkomna ska ni vara alla till detta akutmöte i juni, detta nådens år 1948.
– Tack. *mummel mummel mummel*
– Jag förstår att ni här på kanten hellre hade velat vara på puben och ni där borta hellre hade stannat i trädgården med barbequegänget. Men nu måste vi planera. Sovjet har alltså stängt av alla landsvägar och järnvägar och sett till att vi inte kan komma in till vår del av Berlin längre. Det handlar om 2,5 miljoner invånare som varken har mat eller kol.
– Merde! Salop!
– Nämen ojdå, är du här? Då har du gått fel, ni har möte längre ner i korridoren.
– Ça pue.
– Så. Kom igen nu. Vi har räknat ut att det behövs flygplan. Stora flygplan. Hur många tror ni?
– Hrrrm. Jag har räknat på det här och kommit fram till att om vi gör 500–600 landningar per dag och utgår från diverse tyska städer med flygplats och dessutom sjöflygplan från Elbe som kan landa i Tegel… nej Havelsjön tar vi istället … Ja, då bör det bli bra.
– Ska vi åka med tomma plan tillbaka?
– Nej, det verkar ju dumt.
– Jag vet! Vi tar med oss sjuka barn! Ja!
– Utmärkt.
– Jag beställer genast en miljard jutesäckar som vi kan packa i.
– Ja, för de är ju så praktiska också.
– Hur mycket mat behövs?
– Ursäkta, det har jag räknat på. Om alla personer i Berlin får i genomsnitt ungefär 1 700 kalorier per dag, kommer vi att klara av det här i ungefär tio månader. Om Sovjets satans idiotblockad fortsätter längre, får vi nog komma på något annat än att flyga in allt.
– Har dom kossor i Berlin?
– Bara ett fåtal.
– Okej, jag beställer två miljarder extra glasflaskor till att börja med.

Titta gärna på den här tio minuter långa filmen så får ni veta vad flygplanen vägde och hur mycket de kunde lastas med samt se hur man bäst lastar in en Volkswagen-bubbla i ett flygplan:

Läs mer här.

165 kommentarer

En fråga om Karl IX

Publicerat av Lotten Bergman den 21 augusti 2013 00:03

Jag har ju bedrövliga kunskaper när det gäller kungalängder, men har nu bestämt att jag ska skärpa mig och inte alltid bara dra till med att Karl XII i alla fall var 172 cm.

Fullständigt ologiskt och helt opedagogiskt börjar jag här med Gustav Vasas son Karl IX för att det är en särskild sak som vi borde utreda. Men först lite fakta!

Karl IX är egentligen Karl III, men eftersom Olaus Magnus tossige bror Johannes Magnus skrev en bok med ett gäng påhittade kungar och dessa fantasier av både Karl IX och hans halvbror Erik XIV (alltså egentligen Erik IX) tolkades som sanning, har ordningsnumren fått lite råge. För då blev kungarna nästan lika coola som påvar, som ju har så himla höga ordningsnummer. Man kan definitivt jämföra detta trams med innehav av jeep i storstad eller handväskor med blingbling eller – som i mitt fall – ny dator så fort det någonsin är möjligt. Alltså något som man gör för att det ska kännas bättre att gå upp på morgonen. (Oj, kallade jag min last för trams nyss? Det var väl dumt av mig.)

Karl IX föddes 1550 (att jämföra med t.ex. Cervantes [1547] och Shakespeare[1564]) och hann under sitt liv

tjafsa och intrigera mot sin bror kung Erik XIV redan i 18-årsåldern
bråka lika mycket med nästa bror/kung (Johan III)
ta makten över Sverige från 1599 (av den bleksiktige Sigismund)
bli kung på riktigt 1604
avrätta stollar som inte tyckte som han och inte höll tyst om detta
starta krig när det föll honom in
gifta sig med Sigismunds f.d. fästmö
orsaka Kalmars och Linköpings blodbad samt Slaget vid Stångebro
införa dödsstraff för svordomar, mened och annan gudsförsmörjelse, olydnad, misshandel mot förälder, dråp, sedlighetsbrott som mökränkning samt ocker och falsk vittnesbörd.

(Punktlistan ovan hade lätt kunnat vara dubbelt så lång, men så är det med kungalängder: man måste komprimera för att kunna gå vidare.)

Slaget vid Stångebro ser nästan ut som en trevlig picknick på hästrygg.

Innan han införde dödsstraff för svordomar, agerade han själv åklagare vid rättegångar – och det finns anteckningar som visar att han en gång for ut i denna replik när han blev särdeles förbaskad:

”De äro förstockade av högfärd. Sjutusan djävlar haver jag lovat dem, och det skall jag hålla. Jag lovade dem fyra månaders uppskov med domen, och nu stå de här efter ett och ett halvt år ännu med friska lemmar!”

Det finns så mycket mer att säga om denne Karl IX, men jag har under den gångna sommarens irrfärder genom Sverige kommit att möta honom på diverse olika ställen och hela tiden frågat mig en och samma sak.

Här ligger Karl IX begravd – i Strängnäs domkyrka. Tioåringen, Trettonåringen och min pappa granskar staketkvalitén.

– Hur tillkom frisyren och symboliserar den något … och låg den verkligen på plats utan strong hold hair gel eller penslad äggvita? (Ja, det är en fråga.)

117 kommentarer

Att förstå dåtiden genom dels fakta, dels manipulation

Publicerat av Lotten Bergman den 15 juni 2013 17:09

Ibland får jag höra att jag borde tänka mer på framtiden än på dådito.

– Okej, nu tänker jag på framtiden allt vad jag kan. *gnissel*
– Och vad finner du?
– Kläder av folie och gasmasker på alla.
– Jamen, nämen nu skojar du allt, Lotten.
– Ja.

Carl Larssons memoarer i modern språkdräkt, om ni minns! — Carl Larssons memoarer i modern språkdräkt, om ni minns. **KÖP DEN!**

För jag blir så vansinnigt mycket mer tillfredsställd av att älta vårhattar, fältslag, pestsmitta och statysnoppar. Idag var jag med kommentatöserna Ami och Ökenråttan och kollade på Nationalmuseets Carl Larsson-utställning i Konstakademiens lokaler eftersom vi ju numera är Carl Larsson-experter och stolt kan peka finger åt experters faktafel och andras tabbar.

(Om det är lika kul när andra hittar våra korrfel och tangensnubblingar? Nääähääe, inte ett dugg roligt. Men än så länge har vi bara hittat ett enda: två ord utan mellanslag. Särskrivning in reverse.)

Ingenstans står det att finna i källorna att barnet var en flicka eller dödsorsaken. Verkligen ingenstans. Men här står det plötsligt! — *Ingenstans* står det att finna i källorna att barnet var en flicka eller dödsorsaken. Verkligen *ingenstans*. Men här står det plötsligt! Och ingen kan ange källa!

Apropå källa, så finns det på Lilla Hyttnäs en redskapsbod som ser ut som ett runt lusthus. (Lilla Hyttnäs är alltså Carl och Karin Larssons ägor. Sundborn är tätorten.)

Till vänster Carl Larssons tavla "Trädgårds-Erik" från 1912. Till höger Ami och Pontus Bergöö i maj 2013. — Till vänster Carl Larssons tavla ”Trädgårds-Erik” från 1912. Till höger Ami och Pontus Bergöö i maj 2013.

Om detta runda, lustiga hus, står det så här på utställningen som vi besökte:

Men här står det att redskapsboden var en brunn!

Jag går direkt till sanningssägare Pontus Bergöö, för att kolla fakta. Hallå! Var det en brunn?

”Det var meningen att det skulle bli en brunn, men vattnet var otjänligt eftersom det låg en gödselstack i närheten. Så det fick bli en redskapsbod istället.”

Där ser man. Det var ingen brunn!

Förutom Carl Larssons tavlor, fanns det på utställningen Zorns och flertalet andras verk med kvinnor i sekelskiftesklänning och män i pincené samt massa nakna statyer. Min utsikt under lunchen var för övrigt denna:

Och detta för oss nu till dagens bästa länktips (tack, Niklas!) – fotografen Léo Caillard som samarbetade med photoshopparn AlexisPersani och som klädde på gamla statyer!

– Tjena, grabbar. Den här nya styrketräningen med en pinne är tuff.

– Men förbaskat vad det är svårt att klippa tånaglarna när man inte når ända ner.

– Jag har köpt en antik handspegel på auktion, älskling!

– Simultanförmåga is a bitch. Sitt still, nu tappade jag ju allt som låg i fruktskålen!

39 kommentarer

Vem var Lew Wallace?

Publicerat av Lotten Bergman den 29 mars 2013 13:11

Visst är det fantastiskt fascinerande med människor som har många strängar på sin lyra? Jag verkar vara extra förtjust i människor som kan både en sak och dessutom dansa. John Travolta och Hugh Jackman är två sådana skådespelare; de springer i ena sekunden omkring med bister min och dödar folk, för att i nästa sekund dansa och sjunga. (Länken går till en intervju, där de två först kramas och sedan sätter sig ner och klappar på varandra på ett synnerligen snyggt sätt.)

Det finns förstås andra som både kan stämma piano och åka skateboard eller sjunga baklänges och väva mattor. Själv kan jag ju både spela basket och rabbla skrivregler … vilket än så länge inte har imponerat på en enda levande själ.

Lew Wallace (1827–1905) var en amerikansk jurist som gjorde militär karriär och som på det hela taget verkar ha varit en okej kille.

Lew Wallace runt 1865. Men hur har han det med knapparna?

Pappan var militär och guvernör, den snälla styvmodern var suffragett och aktiv inom nykterhetsrörelsen. Hans militära ordergivning orsakade stök och klagomål samt mången mans död, men det hela är så utförligt beskrivet på Wikipedia att jag blir alldeles förvirrad.

Så jag går snabbt mot Lew Wallaces två bestående insatser, som har gjort honom historisk. Det började med att han utnämndes till New Mexicos guvernör 1878, när Lincoln County War pågick för fullt – och Billy the Kid var med och fajtades.

Se Young Guns som handlar om denna tid, det är en bra om än banal film. — Billy the Kid. (Se Young Guns som handlar om denna tid, det är en bra – om än banal – film.)

Först bestämde Wallace sig för att ge alla som deltog i kriget amnesti om de gick med på en massa premisser som att skvallra om var andra bovar befann sig och dessutom uppföra sig väl. Billy och Lew träffades och pratade om situationen och det bestämdes att amnesti trots allt var en bra idé. Billy lydde snällt (även om han hela tiden var beredd på det värsta med ett laddat vapen i var hand). Meeeeen … pga. teknikaliteter och en envis åklagare, fick Billy the Kid sitta kvar i finkan.

Så han rymde. Förstås.

Tiden gick och The Kid fortsatte att röja – och 1880 satte Lew Wallace ett pris på hans huvud: 500 dollar. När Billy infångades, vände han sig till Lew och bad om nåd i flera omgångar. Men den här gången hade Wallace fått nog, och svarade nej, nej, nej och åter nej.

Så Billy rymde. Förstås.

Och blev ihjälskjuten. Förstås.

Och nu till det som Lew Wallace satt på kammarn och pysslade med under allt ståhej med Billy the Kid och andra unga delinkventer: han skrev en bok. Och inte vilken bok som helst, utan ”Ben-Hur”. Japp, den som 1959 blev film.

Lew Wallace med oknäppta knappar igen. Ena bilden är spegelvänd och jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är vid ett annat tillfälle. — Lew Wallace med oknäppta knappar igen. Ena bilden är spegelvänd och jag kan inte riktigt bestämma mig för om de är tagna vid olika tillfällen eller ej.

Så. Nu vet ni att Lew Wallace gav Billy the Kid en dödsdom samtidigt som han skrev Ben-Hur. Huruvida karln kunde dansa som Hugh och John återstår att utreda.

64 kommentarer

Vad är det snällaste man kan göra?

Publicerat av Lotten Bergman den 10 mars 2013 09:51

Som fembarnsmamma vill jag ju gärna påstå att jag är rysligt snäll och givmild eftersom jag gav upp min Hollywoodkarriär för barnen. Problemet är ju bara att det är en fiktiv Hollywoodkarriär, och i så fall kan jag lika gärna påstå att jag offrade mitt nobelpris för de små liven. Och tiorumslägenheten i Berlin, för en sådan har jag heller inte varit i närheten av.

sir-nicholas-winton

Att jag ställer frågan i rubriken beror på att jag tycker att Nicholas Winton verkar vara en hyfsat snäll man som gjorde snälla saker.

Strax innan andra världskriget bröt ut, såg han att de judiska barnen i Tjeckoslovakien riskerade att fara illa eftersom Tyskland verkade ha planer på att ställa till det för barnens föräldrar. Nicholas (som då var börsmäklare och egentligen skulle ha varit i Schweiz på skidsemester) bestämde sig för att hjälpa till och bestämde sig för att till max utnyttja regeln ”om du är under 18 får du [tillfälligtvis] bo i Storbritannien tills det är fritt fram att komma hem till Tjeckoslovakien igen – men du måste ha någonstans att bo”.

winton_nicholas

Nicholas Winton satte av i stor stil och skaffade fram det ena hemmet efter det andra – alltså brittiska familjer som var beredda att ta emot främmande barn. Ingen anade för det första hur länge detta arrangemang skulle vara, och för det andra att väldigt få av de förflyttade barnen skulle få träffa sina föräldrar igen.

Man förde noggrann bok över barnen med foton, namn och datum och kunde därför till slut räkna ut att Nicholas Winton hann rädda 669 barn från ett öde som med stor säkerhet var värre än döden. Eller bara döden.

CZwinton6

Under kriget jobbade sedan Winton dels för Röda korset, dels som pilot. De då föräldralösa barnen fick bo kvar i Storbritannien. Efter 1945 glömdes arbetet med att rädda barnen bort, och Nicholas själv var inte så brydd. Men 1988 hittade hans fru på deras vind en låda som innehöll de noggrant förda böckerna … och hon blev storligen förvånad. Hon hade nämligen ingen aning om vad hennes man hade haft för sig 1938.

Pang, tjoff, booom, fick medierna tag på hjältehistorien och ”That’s Life” gjorde ett tv-program om honom. Här är ett klipp som visar hur Nicholas Winton överraskas:

Sedan dess har han adlats, fått medaljer och deltagit i otaliga jubileer. Han är fortfarande snäll, pigg och glad och fyller i maj 104 år – och ska man göra något av sitt liv så är det banne mig inte helt fel att rädda barn. Snällt är det i alla fall.

Uppdatering
Några av kommentatorerna i kommentatorsbåset har enats om att Nicholas Winton inte bara är snäll. Tssst, snäll kan ju nästan vem som helst vara. Det här handlar om ett högre plan: han är en god människa.

Uppdatering 1 juli 2015
Nicholas Winton är död.

46 kommentarer