Som fembarnsmamma vill jag ju gärna påstå att jag är rysligt snäll och givmild eftersom jag gav upp min Hollywoodkarriär för barnen. Problemet är ju bara att det är en fiktiv Hollywoodkarriär, och i så fall kan jag lika gärna påstå att jag offrade mitt nobelpris för de små liven. Och tiorumslägenheten i Berlin, för en sådan har jag heller inte varit i närheten av.
Att jag ställer frågan i rubriken beror på att jag tycker att Nicholas Winton verkar vara en hyfsat snäll man som gjorde snälla saker.
Strax innan andra världskriget bröt ut, såg han att de judiska barnen i Tjeckoslovakien riskerade att fara illa eftersom Tyskland verkade ha planer på att ställa till det för barnens föräldrar. Nicholas (som då var börsmäklare och egentligen skulle ha varit i Schweiz på skidsemester) bestämde sig för att hjälpa till och bestämde sig för att till max utnyttja regeln ”om du är under 18 får du [tillfälligtvis] bo i Storbritannien tills det är fritt fram att komma hem till Tjeckoslovakien igen – men du måste ha någonstans att bo”.
Nicholas Winton satte av i stor stil och skaffade fram det ena hemmet efter det andra – alltså brittiska familjer som var beredda att ta emot främmande barn. Ingen anade för det första hur länge detta arrangemang skulle vara, och för det andra att väldigt få av de förflyttade barnen skulle få träffa sina föräldrar igen.
Man förde noggrann bok över barnen med foton, namn och datum och kunde därför till slut räkna ut att Nicholas Winton hann rädda 669 barn från ett öde som med stor säkerhet var värre än döden. Eller bara döden.
Under kriget jobbade sedan Winton dels för Röda korset, dels som pilot. De då föräldralösa barnen fick bo kvar i Storbritannien. Efter 1945 glömdes arbetet med att rädda barnen bort, och Nicholas själv var inte så brydd. Men 1988 hittade hans fru på deras vind en låda som innehöll de noggrant förda böckerna … och hon blev storligen förvånad. Hon hade nämligen ingen aning om vad hennes man hade haft för sig 1938.
Pang, tjoff, booom, fick medierna tag på hjältehistorien och ”That’s Life” gjorde ett tv-program om honom. Här är ett klipp som visar hur Nicholas Winton överraskas:
Sedan dess har han adlats, fått medaljer och deltagit i otaliga jubileer. Han är fortfarande snäll, pigg och glad och fyller i maj 104 år – och ska man göra något av sitt liv så är det banne mig inte helt fel att rädda barn. Snällt är det i alla fall.
Uppdatering
Några av kommentatorerna i kommentatorsbåset har enats om att Nicholas Winton inte bara är snäll. Tssst, snäll kan ju nästan vem som helst vara. Det här handlar om ett högre plan: han är en god människa.
Uppdatering 1 juli 2015
Nicholas Winton är död.
Men å så fint! *gråter en skvätt*
Stort.
Oj, vilken kille!
Letar (förgäves) efter ett Pippi Långstrumpcitat och snällhet. Inte det mer kända: ”Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll.” Nej det finns ett annat om livets mening, som går ungefär såhär: ”Jamen varför är vi här överhuvudtaget om det inte är för att vara snälla mot varandra?”
Blev tårögd av klippet. Så fint och subtilt genomfört med alla som ställde sig upp.
Oj, här sitter man och lipar till frukost.
Men Lotten, nu började man ju gråta… vilken fantastisk och inspirerande man, och är det typiskt brittiskt att inte säga ett ord till sin fru? Nog fasen förtjänar han att bli över hundra år själv! Hoppas han har haft ett riktigt fint liv.
Herregud vad det började blåsa in grus i mina ögon när jag såg videon, han blev nog min idol också nu.
Nu får ni gråta ensamma; jag måste iväg och föreläsa i mörkaste Sörmland. Om jag överlever den förfärliga bilvägen till Stigtomta, kommer jag hit och torkar tårarna sent ikväll!
Kan bara instämma. Glöm inte handskarna, Lotten.
Filmtrailer ang Nicholas gärning http://www.youtube.com/watch?v=bQkGs6cn6Dg
Och Wiki: http://en.wikipedia.org/wiki/Nicholas_Winton
Annan medmänniska som agerade i Polen under kriget.
http://en.wikipedia.org/wiki/Irena_Sendler
Men — jag med. Inte väntade jag mig att småsnörvla mitt på blanka söndan!
[…] besök hos Lotten kopplade på tårkanalerna, historien om Sir Nicholas Winton är verkligen makalös! 669 barn […]
Fällde ett gäng tårar och delade länk hit på FB.
Vilken fin historia. Och vilken tur att frun hittade papperen så att världen fick veta detta och han fick hyllas för sin gärning!
Irena Sendler blev 98 år. Snälla människor blir kanske gamla? Idag gick prinsessan Lilian bort, hon blev 97 år gammal. (Såklart jag blev tårögd! Jag bölar ju lätt till LHPP)
Snälla människor blir inte alltid gamla, säger jag nu bittert eftersom jag känner en elak fan som blev jättegammal och en alldeles underbar en som dog alldeles för ung.
(Men den tillfälliga bitterheten är nu som bortblåst.)
Idag föreläste jag för ca 50 män och kvinnor som var 55–90 år. Jag fick kokkaffe i små koppar med fat, syltkakor och inte en enda spelade Wordfeud eller roade sig med smartphones. Alla hade sedlar i plånboken.
Fy vad fint. Varför är inte alla sådär snälla för.
Men jag ska försöka vara sådär snäll. Varje dag. Alltid. (Och INTE tala om det för någon!)
Man kan ju ha ”Nicholas Winton” som mantra!
”Snäll” är väl egengtligen (nustavning!) fel ord. Här har vi en GOD människa. Eja vore flera det!
LarsW, du nuddar vid något som är ganska intressant. Ordet ”snäll” har börjat få en del underligt bagage (jag tänkte skriva konnotationer men det lät så tillgjort). Det används bra ofta som om det är något närapå fel med att vara snäll, om man inte talar om hundar eller tjurar eller så. Ni vet det där när någon liksom ursäktas med att ”hen är ju snäll åtminstone” och den outsagda innebörden är ”jag står inte ut med mänskan men det kan jag inte säga för hen är inte ond”. Kan man inte säga något annat trevligt om en person drar man till med ”snäll”. Vilket är, som sagt, underligt. För snäll är ju egentligen* något som det är mycket bra att vara.
* Nä, jag avstår från nystavningen i dag med. Jag säger ju inte så!
Oj! Det där var djupt. För lekmannen (jag) är en god gärning knappast snäll. Inte för att en snällis för den skulle vara ond, men ändå: Snälla människor är snarare eftergivna och nästan konflikträdda som jag ser det.
Det kan sannerligen inte säga om Winton. Han stod upp och tog risker för det han trodde på. En god männniska.
Jag är med Annika där, fast skulle säga att det handlar om grader (inte i helvetet nu)… Snäll är i mina ögon mer en vardagssak, som i omtänksam, schysst, hjälpsam, generös, tillåtande osv. God är djupare och mer krävande. Jag skulle nog använda god här. Snällt är när jag jagar folk som tappat sin plånka, t ex, eller att berömma expediter. Min kompis som erbjuder sig att köra mig till en begravning långt bort för att jag ska slippa åka tåg i ett så utsatt läge skulle jag säga är mittemellan.
A’men P: Vi tycker ju lika.
Jag håller helt och komplett med om ert resonemang när det gäller snäll och god.
Vi har inte enats om något alls. Hur var han som privatperson? Hur var han som kollega och yrkeskamrat? För att en person ska kunna kallas god av mej så räcker det inte med att få veta att denne gjort gott i en situation, även om denna goda gärning är stor. Slog han sina barn? Förskingrade han pengar från kyrkan? La han fälleben för gamla tanter på Ica? Inte vet jag. Att han gjorde en stor god gärning, det vet vi nu alla. Men är han en god människa på grund av det?
Ojojojdå! Ett morgonutbrott?
hålle me pekå
Grattis Douglas Adams!
Min största miss. Att inte åka de 50 km det är till Örebro för att lyssna på honom när han för en gångs skull talade inför svensk publik.
Det hade ju faktiskt varit möjligt att korta av sträckan till 42 km genom att snedda över närkeslätten. Det hade varit stort. Men nu blev det inget.
Fint Christer! Å nej Skogsgurra 🙁
Å, jag håller med om distinktionen mellan snäll och god, så klart. Vad jag lite obestämt for efter är det som LarsW antyder 00.48:
”Snälla människor är snarare eftergivna och nästan konflikträdda som jag ser det.”
Är ”snäll” lite mesigt och undergivet? Det är ju verkligen inte Pippi Långstrump i så fall, fast vi alla vet att hon är snäll. Se, det var detta jag menade med ”bagage”. Snäll håller på att bli ett närapå negativt ord och det tycker jag är lite konstigt och lite snett, för det är bra att vara en sån som t.ex. hjälper nån gammal som fumlar och tappar när den ska packa ner matvarorna i kassen efter kassan*.
Meh, nu ska jag inte grotta mer här, det var bara en tanke.
* Det där blev till av sig självt — vad kul det ser ut!
Och nej vilken miss, Skogsgurra! Förresten, när var det?
A: Jag syftade på överdriven snällhet.
Jodå, jag förstår det LW; jag trodde verkligen inte att just du är en sån där satsa-på-dig-själv-entusisast som ser något suspekt och rentav föraktligt i att bry sig om sina medmänniskor! Det är bara jag som tafflar runt i begreppen i största allmänhet, för att jag finner det intressant. (Och så var jag lat och högg tag i något du skrev för att jag kunde vrida det till mina syften …)
A: Jag bryr mig om och anses snäll, om än väl vass i tungan. Jag är alltså verkligen inte en sån där satsa-på-dig-själv-entusisast som ser något suspekt och rentav föraktligt i att bry sig om sina medmänniskor-typ.
Ba’ som ett förtydligande.
Huruvida jag förtjänar epitetet ’god’, får andra avgöra.
Godheten sitter i betraktarens smaklökar.
[…] Jag läste på Lottens blogg om Nicholas Winton som strax innan andra världskrigets utbrott såg vad som var på gång och räddade massa barn till england och när jag avslutade läsande av blogginlägget med att se youtubevideon i slutet så började tårkanalerna att jobba igen. Här kan ni läsa om det och se klippet. […]
Yay.
Tur att det finns människor som Nicholas Winton, Irena Sendler m fl.
Bra, LW, vi är, för att använda en anglicism, helt på samma sida! (Inklusive ”är jag god?”-frågan, vilken dels utspelas mellan ens eget samvete och ens handlingar, och dels mellan … eh, nu blir jag väl lite filosofisk igen … vad man gör och vad man ser ut att göra. Med det senare menar jag då att vad som är en god handling kan definieras antingen utifrån vad syftet var, eller utifrån vad effekten blev, dvs. från individens föreställning eller från omvärldens föreställning om vad individen gör. Ujjj vilken lång parentes, och vad jag börjar bli tung i tänket … så jag måste sluta!)
Anna och Annika.
Det var på Hindersmässan för säkert mer än tio år sedan. Sörjer det än.
Povel. Yay!
Och nu – 106 år gammal – dog han.
http://www.nytimes.com/2015/07/02/world/europe/nicholas-winton-is-dead-at-106-saved-children-from-the-holocaust.html
En människa att låta sig sant inspireras av.
Tänder ett ljus för Sir Nicholas.