Hoppa till innehåll

Etikett: historia

Det här med foton

Vart jag mig i världen vänder, står jag där och diskuterar framtiden. Och när man läser historia kommer det förr eller senare kapitel om människornas ”starka tro på framtiden” – vilket alltid slutar med att folket ger sig iväg till Amerikat eller köper för många aktier tills alla dör och ruineras.

Men alltså, det här med foton. Många säger som jag att ”nämen oj vad kul det är att ta hur många foton som helst, för sedan är det ju bara att radera de dåliga”. I nästa andetag påpekar vi för varandra att man kanske skulle ta och spara ett och annat dåligt kort, för är det inte de dåliga fotona från 1970-talet som är roliga att titta på idag? En suddig, sned bild tagen av misstag där man ser vad vi åt till frukost 1978 är ju fantastisk att få dyka ner i.

Fast å andra sidan sparades inte många dåliga bilder runt 1923 heller.

Nordiska museet ska nu samarbeta med Wikimedia och lägga ut buntvis med bilder från förr. Och jag kan nästan inte sluta gnugga händerna av förtjusning! (Vilket förstås borde göra det svårt att samtidigt knattra fram dessa rader.) En av bilderna från projektet är denna, som jag inte kan titta mig mätt på:

Förmodligen mamma, pappa och tre barn. Mer vet man inte.
Förmodligen mamma, pappa och tre barn. Mer vet man inte. Jo, bilden togs av August Widén i Wimmerby.

Klicka på bilden om ni vill granska den närmare. Eller gå hit, där jag tog den. Där står det förresten:

”This file has no description, and may be lacking other information. Please provide a meaningful description of this file.”

Så gärna så!

”Bilden är tagen i Dalarna 1902. Modern Asta har en synnerligen intressant hatt gjord av en brödkorg från barndomshemmet i Haparanda. Barnen måste ha rest i tiden eftersom de har på sig Lotten Bergmans strumpbyxor från 2010. Pappa Arvid har käpp eftersom han stukade vänsterfoten på basketplanen dagen innan fotot togs.”

Jaså inte det? Men kolla strumporna!

Underbara!
Underbara!

Kan årtalet vara 1902? Hade man strumpfabriker som gjorde ränder då? Eller är de hemstickade? (Jag är väldigt förtjust i randiga strumpor.) Och vad är det för hatt?

Sladdrigt korgmaterial?
Sladdrigt korgmaterial?

Nu när jag granskar hatten, ser den ju väldigt retuscherad ut. Som om vågorna är ifyllda efteråt. Men är det ett fågelbo? Med blommor i? Oj, är det ett fickur äldste sonen har? När slutade man ha käpp som accessoar? Visst är det väl sekelskiftesmode? Gah, jag har alldeles för få böcker om dräkthistoria i bokhyllorna!

Många frågor blire. Vad skulle ni ha skrivit om bilden om ni fick bestämma själva? Som sagt: Please provide a (meaningful) description of this file.

Tips:
Om ni är det minsta lilla intresserade av dokumentärer eller foton eller dåtiden eller livsöden eller konst eller egentligen vad som helst: kolla på 51 minuter om fotografen Mike Disfarmer (1884–1959), som verkar ha skrämt sina kunder halvt från vettet innan han tryckte på knappen. (Filmen finns där till den 19 december.)

Typisk Disfarmer-bild.
Typisk Disfarmer-bild.

Uppdatering

Christer i kommentatorsbåset ”råkade” hitta facit till bilden! Den togs tydligen i Vimmerby 1908 och personerna är handlaren Emil Olners med hustrun Anna Maria (f. Faleij) och sönerna Einar, Arne och Bertil. De två yngsta är iförda s.k. Nordmarksdräkter – folkdräkter från Norra Ny i Värmland. Jag vidhåller att strumporna är fantastiska och tror i alla fall att Anna Marias klänning är från 1902. Och lite skumt är det att stämpeln på fotot (enligt Gambleputti i båset) borde vara från 1899.

Share
29 kommentarer

En resa i tiden

Det vet man ju, att för 100 år sedan gick allt svart-vitt. Alla gick med struttig gång och hade hatt. Ja, alla var helt enkelt Charlie Chaplin. (Därför skulle det ju bli väldigt svårt för oss färgglada att smälta in om vi reste i tiden.)

Igår gick jag vilse på nätet och hamnade i en färgfilm från 1926. (Det står 1927 på Youtube, men fler och mer pålitliga källor säger 1926.) Det handlar inte om kolorering i efterskott, utan om en teknik som kallas Biocolour. Filmaren är Claude Friese-Greene, och han

  • slutade gå i skolan när han var 14
  • skickades till fronten (första världskriget) i 17-årsåldern
  • blev stridspilot när han var 19
  • filmade London när han var runt 25
  • dog när han bara var 45.

Jag förstår dåtidens filmares frustration. Där ligger hela världen framför dem, full av färger och ljud – men när de avbildar den, är den tyst och grå. (Det är lika frustrerande som att vi idag inte kan få tag i fungerande rullgardiner, är beroende av batterier och eluttag samt måste flyga till N.Y. istället för att teletransporteras. Jag vill tro att allt kommer att ordna upp sig inom, säg, 20 år.)

Nu ska ni ta en paus i livet och titta på filmsnutten här nedan. Den är knäpptyst samt barn- och kontorssäker. Det är London vi ser, och efter ett tag tänkte jag att ”det måste vara en fejk”. Men det är ju inte det. Se på kläderna, hattarna, ansiktsuttrycken, människornas gång och trafiktempot … och njuuuut.

London 1926. (Själv hakade jag upp mig på kvinnornas kjolar, ben och skor.)

Om jag vore lärare, skulle jag visa detta för eleverna omedelbart – även om mitt ämne var matematik eller träslöjd.
_________
Tillägg efter att Niklas i kommentatorsbåset påpekat att jag kunde stryka 30 % av bokstäverna i ordet ”teletransportering”. Kolla så fint och lovande det står i NE om teleportering (min kursivering):

”Teleportering av personer eller vardagliga föremål förekommer i science fiction men är med känd teknik omöjlig i verkligheten.”

Share
20 kommentarer

Telefonkiosk-scoop!

Blott fyra arbetsdagar återstår på P4. Och idag var jag med om ett scoop igen!

(Mina scoop är som fisar i vinden, som måsar på månen och som kvistar i marmor. De finns nästan inte. Men är stora för mig.)

Ibland åker radiostationerna ut och sänder från den riktiga världen – ute på gator och torg, på tåg, i slott och koja samt vid en och annan telefonkiosk. Redan för ett par veckor sedan pratade vi om gamla tiders mobiltelefoner med Nils Olander från Tekniska museet i Stockholm. Han viskade till oss att om vi nu skulle sända från Mariefred, skulle vi ju göra det storslaget genom att klämma och känna på en unik telefonkiosk.

Vi muttrade något om att alla telefonkiosker av numera utdöende slag är unika. Och stämde förstås möte med honom; i morse klockan 07 stod vi huttrande i Mariefreds hamn och skådade över vattnet, mot Gripsholms slott – och så gick vi mot Telefonkiosken med stort T. Det är en sådan där kiosk som har kjol nertill – ett glest galler som lär göra att endast exhibitionister lättar på trycket i den och ”som är skydd mot hundar”. Berätta för mig alla som vet: hur var det egentligen med hundarnas agressivitet i Stockhom för 100 år sedan?

Nils berättade ivrigt, småhoppande och samtidigt nästan andäktigt om telefonsituationen i Stockholm runt förra seklet. Mellan 1901 och 1904 tillverkades kjolkiosken (som kallas pagoden i expertmun) och bilden här nedan är från 1910 ungefär, när det rådde stor konkurrens mellan bolagen. (Känns det igen?)

Röra på Kornhamnstorg i Gamla Stan – telefonkiosker från både konkurrenten Stockholmstelefon och Rikstelefon (Televerkets namn på telefoni före monopolet) .
Röra på Kornhamnstorg i Gamla Stan – telefonkiosker från både konkurrenten Stockholmstelefon och Rikstelefon (Televerkets namn på telefoni före monopolet) .

Tydligen var det inte helt lätt att ringa mellan de olika näten, och Stockholmstelefon (1908–18) köptes sedermera upp av Televerket. Vad jag undrar är hur det var med abonnemangstätheten – det var väl inte helt vanligt med telefon hemma?

Det unika med telefonkiosken i Mariefred är att den är den absolut enda bevarade av Stockholmstyp … men någon gång har den rätta skylten bytts ut mot Televerkets – fastän den inte riktigt får plats!

Blixtarna syns bara nästan, ser ni? (Irk, vad den nya, lilla gröna teliaskylten skär sig.)

De gamla telefonkioskerna fick förresten ett uppsving under de år när fula, fyrkantiga Epa- och Domusvaruhus sköt upp som mördarsniglar ur marken. Då ville man pynta lite – och nästan alla valde då att köpa en gammal telefonkiosk och ställa som pendang till allt det fyrkantiga.

Denna dag innehöll även

  • rundvandring på Gripsholm tillsammans med Antikrundans Knut Knutsson
  • intervju med en dansk blodproppsläkare
  • lång konversation på tyska med rödbrusiga tyskar
  • förtjusande hotellfrukost
  • ettrigt ilsken lyssnare som inte hade rattat in P4 på fyra–fem år för att det ju var så dålig musik då.
Detta foto tog jag från min hotellsäng i morse. (Men då fick jag förstås lägga mig på sniskan, huvudstupa med endast vaderna och fötterna på sängen.)
Share
18 kommentarer

Idag: designblogg (nu med rund mikro)

Allt som är nytt, är numera försett med avrundade hörn. Vart man sig i världen vänder, är apparater och möbler mulligt runda som Zornkullor eller i alla fall som lussebullar. Design är lika med runda former, heter den ekvationen. (Upphöjt till två minus x, eftersom vissa saker som platt-tv-apparater är väldigt kantiga.)

Därför studsade jag till, när jag i torsdags skulle röntga den krånglande käkleden och det konstiga bettet som orsakar öronvärk.

Välkommen till 2007?

Ni ser den vita grejen (röntgen?) i högerkanten? Avrundad. Men stolen?

– Va? sa jag. Va? Vilken cool stol!
– Jaså, jahaja, jo …
– Men den måste väl vara jättegammal? fortsatte jag på mitt allra mest diskreta sätt.

(Definitionsfråga. Tandläkarstolen som jag såg förra gången var i sanning ”jättegammal” – ungefär 100 år – men vad tusan. En liten för mig helt okänd basketspelare sa i lördags ”du är ju jättegammal”. Och min dator är ”jättegammal”. Köttfärssåsen som jag med stor framgång gjorde förra veckan smakade smaskens trots att köttfärsen var ”jättegammal”. Fyraåringen påstår att han är ”jättegammal”.)

– Jo, den är jättegammal, men vi kan inte hitta någon bättre, sa sköterskan som tog hand om mig. Vi har försökt använda moderna, men det är bara den här som fungerar som vi vill att den ska fungera. Vi funderar på att klä om den.
– Nej, gör inte det! Jag chansar på … 1969? sa jag och kisade med ögonen eftersom man chansar mycket mer trovärdigt när man kisar med ögonen.
– Oj, tror du det? sa tandsköterskan, som förmodligen inte var född 1969.

Nu finns det ju tvärtomexempel också.

Denna mikrovågsugn lanserades 1974 av Husqvarna … rund som en boll. Modellen hette ”2001” – vilket ju är jättelänge sedan – och kallades cupolugnen. (Tack Bengt och Tekniska museet!)

På Blocket hittade jag en inbyggd bollmikro till salu … för 12 000 kr.

Share
30 kommentarer