Etikett: historia

Den 11/11 1918

Publicerat av Lotten Bergman den 11 november 2011 10:45

Här firar vi med Världens kortaste fest – men man ska veta att just den 11 november runt elvasnåret är en allvarlig stund i andra länder.

I Storbritannien är man superdupernoga med att varje år sedan 1919 klockan 11 den 11 november ära första världskrigets stupade med inte bara en, utan två tysta minuter. Tidpunkten är vald med tanke på att vapenstilleståndet gällde från prick klockan 11 den 11 november 1918 – även om själva fredsfördraget inte skrevs under i Versailles förrän ett drygt halvår senare.

Hur tänkte de egentligen: en hjälm som strängt taget bara skyddar från saker som kommer uppifrån? — Hur tänkte de egentligen? Att designa en hjälm som strängt taget bara skyddar från saker som kommer uppifrån måste ju vara lite dumt?

Vi tar oss tillbaka till 1918. Alla är blöta om fötterna, alla röker, alla vill hem och dricka te och alla vet att det här förbaskade kriget är faktiskt snart slut. I alla fall säger höjdarna det – klockan elva ska alla ju lägga ner vapnen. Men tänk om det inte är sant? Och tänk om det är sant och jag – just jag – kan vara den som avlossar det allra sista skottet!

Alltså skjuter alla på precis som vanligt eller kanske lite extra fram till klockan elva. Alla vill ju dessutom slippa bära hem massa ammunition och istället fylla fickorna med … konservburkar, cigarrettpaket och konfetti? På alla håll och kanter förberedde sig de olika arméerna också för eventuella luringar som inte alls tänkte respektera vapenstilleståndet. Därför dog nästan 3 000 män och 11 000 män skadades innan klockan slog elva.

Måste leta efter ett förstoringsverktyg.

Irländaren George Edwin Ellison var ute och kollade på omgivningarna i Belgien när han sköts vid halv tio-tiden denna fredens dag. Han hade varit med som soldat sedan 1914 och till och med överlevt den allra första attacken med senapsgas den 12 juli 1917.

Fransmannen Augustin Trébuchon dog klockan kvart i elva på väg till soldatkompisarna med beskedet att varm soppa skulle serveras strax efter elva, eftersom de alla satt i blöta strumpor.

Kanadensaren George Lawrence Price dog två minuter i elva när han och hans kompisar letade efter en tysk prickskytt som sades finnas i ett visst hus. Huset var tomt, men eftersom alla visste att vapenstilleståndet låg blott två minuter i framtiden, beslutade sig alla för att stanna kvar i huset bara en liten stund till. Alla utom Price – som gick ut ur huset och omedelbart träffades av en tysk kula i hjärtat.

Amerikanen Henry Gunther (som hade tyska farföräldrar) dödades en minut i elva när han av outgrundlig anledning rusade fram till och sköt mot en tysk enhet, som förstås besvarade elden.

Never again! Aldrig mer ett sådant krig! ropade de alla.

Strax efter klockan elva utbröt ett fasligt skjutande som pågick i ungefär 20 minuter; soldaterna försökte alla att bli den som till slut avlossade Det Stora Krigets allra sista kula.

Vem som vann? Ingen aning – Twitter var ju inte uppfunnet.

16 kommentarer

En gammal bild som ledde till De Dam i Amsterdam

Publicerat av Lotten Bergman den 11 oktober 2011 12:19

Jag såg en gammal bild med nya pratbubblor och tänkte i ena sekunden ”jaaaaa, hahahaa” och i nästa sekund ”nämen huuuuuuu” och kände att det hela nog måste utredas.

Jag funderade ett tag och ansåg att det såg ut att vara i Belgien runt 1948 med tanke på kläder och spårvagnskablarna. (Varför Belgien? Jag har ingen aning. Klädmodet sa 1948.) En förvirrad prickskytt? Eller är det rentav under andra världskriget? Och: ÖVERLEVDE UNGEN? (Innan ni läser vidare är det er skyldighet att fundera lite över bilden.)

… TITT- OCH FUNDERINGSPAUS …

Men hur hittar man ursprunget till en gammal bild? Jo, man söker på Tineye och rensar bland felträffar ett tag tills man hittar lösningen på spanska, nederländska och ryska. Då ber man att få sidan automatöversatt och så skrattar man åt tokigheter som ”du är en nålsöga” och ”de ligger i kolumner” samt ”tillflykt än det smala räcket som lyktstolpar”. Och så klickar man frenetiskt på länkar och så hamnar man kanske på t.ex. en nederländsk fotobank som man nästan inte kan sluta gräva i.

Så här ser bilden ut utan pratbubblor. (Klicka för större version.)

När man sedan har grävt vidare, häpnar man över sin egen obildning eftersom man borde ha lärt sig att just detta hände en gång i tiden.

Vi befinner oss på De Dam (”Damtorget”) i Amsterdam den 7 maj 1945. Det är alltså två dagar efter den fem år långa tyska ~~kapitulationen~~ ockupationen och i Nederländerna är befolkningen lättad och glad. Alla ser framtiden an med glittrande ögon. Människorna som sjunger och dansar på torget inväntar först och främst en kanadensisk trupp, som de har hört är på väg. Kanske kommer amerikaner med tuggummi också?

Då ställer alltså de tyska soldaterna en kulspruta på en balkong för att … hm … eftersom … ja det vet ingen. Kanske var det ett skämt till en början?

– Kolla, vi ställer den här och skrämmer tokarna därnere!
– Mera bira! Ställ den lite mer till vänster.
– Ja! Dom kommer att skita ner sig! Skål tammefan!
– NU!

Sedan börjar de skjuta på människorna på torget nedanför. Fotografen Wiel van der Randen fotograferar för allt han är värd.

Några kastar sig av cyklarna och tar skydd.

Men varför skjuter tyskarna på civilbefolkningen? Vissa tror att det var en hämnd för att två fulla tyskar tidigare på dagen hade arresterats, andra tror att tyskarna bara hade fått nog och blivit galna – uppenbarligen var de också berusade. Åter andra tror förstås att det berodde på ren ondska, eftersom tyskar utan undantag sedan ett par år ansågs vara onda av naturen.

Mycket underligt: under en paus i skottlossningen kan man forsla undan skadade under vit flagg. Varför brydde sig de fulla tyskarna om att respektera vit flagg? — Mycket underligt: under en paus i skottlossningen kunde man forsla undan skadade under vit flagg. Varför brydde sig de fulla tyskarna om att respektera vit flagg?

Skottlossningen pågick tills en man ur motståndsrörelsen – som ju hade tillgång till vapen – klättrade upp på en ännu högre balkong och började skjuta tillbaka. Samtidigt lyckades en tysk officer i sällskap med andra motståndsmän tränga sig in till dem som sköt och stoppa dem. Förmodligen Rambo style.

Då låg 120 skadade människor på torget. Och 22 döda.

De skadade får förstahjälpen. — De skadade får första hjälpen.

Tyskarnas vapen tas om hand. (Är det inte tyska soldater där också?)

Och så kom till slut Kanadas armé – till ett slagfält. En krigskorrespondent tog en bild av en kanadensare, som uppenbarligen är chockad av det han sett.

En kanadensare och folktomma gator, tappade klädpersedlar.

Såja. Allmänbildningsakuten har nu gjort sitt.

23 kommentarer

Det här med foton

Publicerat av Lotten Bergman den 29 november 2010 09:15

Vart jag mig i världen vänder, står jag där och diskuterar framtiden. Och när man läser historia kommer det förr eller senare kapitel om människornas ”starka tro på framtiden” – vilket alltid slutar med att folket ger sig iväg till Amerikat eller köper för många aktier tills alla dör och ruineras.

Men alltså, det här med foton. Många säger som jag att ”nämen oj vad kul det är att ta hur många foton som helst, för sedan är det ju bara att radera de dåliga”. I nästa andetag påpekar vi för varandra att man kanske skulle ta och spara ett och annat dåligt kort, för är det inte de dåliga fotona från 1970-talet som är roliga att titta på idag? En suddig, sned bild tagen av misstag där man ser vad vi åt till frukost 1978 är ju fantastisk att få dyka ner i.

Fast å andra sidan sparades inte många dåliga bilder runt 1923 heller.

Nordiska museet ska nu samarbeta med Wikimedia och lägga ut buntvis med bilder från förr. Och jag kan nästan inte sluta gnugga händerna av förtjusning! (Vilket förstås borde göra det svårt att samtidigt knattra fram dessa rader.) En av bilderna från projektet är denna, som jag inte kan titta mig mätt på:

Förmodligen mamma, pappa och tre barn. Mer vet man inte. Jo, bilden togs av August Widén i Wimmerby.

Klicka på bilden om ni vill granska den närmare. Eller gå hit, där jag tog den. Där står det förresten:

”This file has no description, and may be lacking other information. Please provide a meaningful description of this file.”

Så gärna så!

”Bilden är tagen i Dalarna 1902. Modern Asta har en synnerligen intressant hatt gjord av en brödkorg från barndomshemmet i Haparanda. Barnen måste ha rest i tiden eftersom de har på sig Lotten Bergmans strumpbyxor från 2010. Pappa Arvid har käpp eftersom han stukade vänsterfoten på basketplanen dagen innan fotot togs.”

Jaså inte det? Men kolla strumporna!

Kan årtalet vara 1902? Hade man strumpfabriker som gjorde ränder då? Eller är de hemstickade? (Jag är väldigt förtjust i randiga strumpor.) Och vad är det för hatt?

Nu när jag granskar hatten, ser den ju väldigt retuscherad ut. Som om vågorna är ifyllda efteråt. Men är det ett fågelbo? Med blommor i? Oj, är det ett fickur äldste sonen har? När slutade man ha käpp som accessoar? Visst är det väl sekelskiftesmode? Gah, jag har alldeles för få böcker om dräkthistoria i bokhyllorna!

Många frågor blire. Vad skulle ni ha skrivit om bilden om ni fick bestämma själva? Som sagt: Please provide a (meaningful) description of this file.

Tips:
Om ni är det minsta lilla intresserade av dokumentärer eller foton eller dåtiden eller livsöden eller konst eller egentligen vad som helst: kolla på 51 minuter om fotografen Mike Disfarmer (1884–1959), som verkar ha skrämt sina kunder halvt från vettet innan han tryckte på knappen. (Filmen finns där till den 19 december.)

Uppdatering

Christer i kommentatorsbåset ”råkade” hitta facit till bilden! Den togs tydligen i Vimmerby 1908 och personerna är handlaren Emil Olners med hustrun Anna Maria (f. Faleij) och sönerna Einar, Arne och Bertil. De två yngsta är iförda s.k. Nordmarksdräkter – folkdräkter från Norra Ny i Värmland. Jag vidhåller att strumporna är fantastiska och tror i alla fall att Anna Marias klänning är från 1902. Och lite skumt är det att stämpeln på fotot (enligt Gambleputti i båset) borde vara från 1899.

29 kommentarer

En resa i tiden

Publicerat av Lotten Bergman den 11 november 2009 10:06

Det vet man ju, att för 100 år sedan gick allt svart-vitt. Alla gick med struttig gång och hade hatt. Ja, alla var helt enkelt Charlie Chaplin. (Därför skulle det ju bli väldigt svårt för oss färgglada att smälta in om vi reste i tiden.)

Igår gick jag vilse på nätet och hamnade i en färgfilm från 1926. (Det står 1927 på Youtube, men fler och mer pålitliga källor säger 1926.) Det handlar inte om kolorering i efterskott, utan om en teknik som kallas Biocolour. Filmaren är Claude Friese-Greene, och han

slutade gå i skolan när han var 14
skickades till fronten (första världskriget) i 17-årsåldern
blev stridspilot när han var 19
filmade London när han var runt 25
dog när han bara var 45.

Jag förstår dåtidens filmares frustration. Där ligger hela världen framför dem, full av färger och ljud – men när de avbildar den, är den tyst och grå. (Det är lika frustrerande som att vi idag inte kan få tag i fungerande rullgardiner, är beroende av batterier och eluttag samt måste flyga till N.Y. istället för att teletransporteras. Jag vill tro att allt kommer att ordna upp sig inom, säg, 20 år.)

Nu ska ni ta en paus i livet och titta på filmsnutten här nedan. Den är knäpptyst samt barn- och kontorssäker. Det är London vi ser, och efter ett tag tänkte jag att ”det måste vara en fejk”. Men det är ju inte det. Se på kläderna, hattarna, ansiktsuttrycken, människornas gång och trafiktempot … och njuuuut.

London 1926. (Själv hakade jag upp mig på kvinnornas kjolar, ben och skor.)

Om jag vore lärare, skulle jag visa detta för eleverna omedelbart – även om mitt ämne var matematik eller träslöjd.
_________
Tillägg efter att Niklas i kommentatorsbåset påpekat att jag kunde stryka 30 % av bokstäverna i ordet ”teletransportering”. Kolla så fint och lovande det står i NE om teleportering (min kursivering):

”Teleportering av personer eller vardagliga föremål förekommer i science fiction men är med känd teknik omöjlig i verkligheten.”

20 kommentarer

Telefonkiosk-scoop!

Publicerat av Lotten Bergman den 18 juni 2009 17:08

Blott fyra arbetsdagar återstår på P4. Och idag var jag med om ett scoop igen!

(Mina scoop är som fisar i vinden, som måsar på månen och som kvistar i marmor. De finns nästan inte. Men är stora för mig.)

Ibland åker radiostationerna ut och sänder från den riktiga världen – ute på gator och torg, på tåg, i slott och koja samt vid en och annan telefonkiosk. Redan för ett par veckor sedan pratade vi om gamla tiders mobiltelefoner med Nils Olander från Tekniska museet i Stockholm. Han viskade till oss att om vi nu skulle sända från Mariefred, skulle vi ju göra det storslaget genom att klämma och känna på en unik telefonkiosk.

Vi muttrade något om att alla telefonkiosker av numera utdöende slag är unika. Och stämde förstås möte med honom; i morse klockan 07 stod vi huttrande i Mariefreds hamn och skådade över vattnet, mot Gripsholms slott – och så gick vi mot Telefonkiosken med stort T. Det är en sådan där kiosk som har kjol nertill – ett glest galler som lär göra att endast exhibitionister lättar på trycket i den och ”som är skydd mot hundar”. Berätta för mig alla som vet: hur var det egentligen med hundarnas agressivitet i Stockhom för 100 år sedan?

Nils berättade ivrigt, småhoppande och samtidigt nästan andäktigt om telefonsituationen i Stockholm runt förra seklet. Mellan 1901 och 1904 tillverkades kjolkiosken (som kallas pagoden i expertmun) och bilden här nedan är från 1910 ungefär, när det rådde stor konkurrens mellan bolagen. (Känns det igen?)

Röra på Kornhamnstorg i Gamla Stan – telefonkiosker från både konkurrenten Stockholmstelefon och Rikstelefon (Televerkets namn på telefoni före monopolet) .

Tydligen var det inte helt lätt att ringa mellan de olika näten, och Stockholmstelefon (1908–18) köptes sedermera upp av Televerket. Vad jag undrar är hur det var med abonnemangstätheten – det var väl inte helt vanligt med telefon hemma?

Det unika med telefonkiosken i Mariefred är att den är den absolut enda bevarade av Stockholmstyp … men någon gång har den rätta skylten bytts ut mot Televerkets – fastän den inte riktigt får plats!

Blixtarna syns bara nästan, ser ni? (Irk, vad den nya, lilla gröna teliaskylten skär sig.)

De gamla telefonkioskerna fick förresten ett uppsving under de år när fula, fyrkantiga Epa- och Domusvaruhus sköt upp som mördarsniglar ur marken. Då ville man pynta lite – och nästan alla valde då att köpa en gammal telefonkiosk och ställa som pendang till allt det fyrkantiga.

Denna dag innehöll även

rundvandring på Gripsholm tillsammans med Antikrundans Knut Knutsson
intervju med en dansk blodproppsläkare
lång konversation på tyska med rödbrusiga tyskar
förtjusande hotellfrukost
ettrigt ilsken lyssnare som inte hade rattat in P4 på fyra–fem år för att det ju var så dålig musik då.

Detta foto tog jag från min hotellsäng i morse. (Men då fick jag förstås lägga mig på sniskan, huvudstupa med endast vaderna och fötterna på sängen.)

18 kommentarer

Idag: designblogg (nu med rund mikro)

Publicerat av Lotten Bergman den 23 april 2007 10:18

Allt som är nytt, är numera försett med avrundade hörn. Vart man sig i världen vänder, är apparater och möbler mulligt runda som Zornkullor eller i alla fall som lussebullar. Design är lika med runda former, heter den ekvationen. (Upphöjt till två minus x, eftersom vissa saker som platt-tv-apparater är väldigt kantiga.)

Därför studsade jag till, när jag i torsdags skulle röntga den krånglande käkleden och det konstiga bettet som orsakar öronvärk.

Välkommen till 2007?

Ni ser den vita grejen (röntgen?) i högerkanten? Avrundad. Men stolen?

– Va? sa jag. Va? Vilken cool stol!
– Jaså, jahaja, jo …
– Men den måste väl vara jättegammal? fortsatte jag på mitt allra mest diskreta sätt.

(Definitionsfråga. Tandläkarstolen som jag såg förra gången var i sanning ”jättegammal” – ungefär 100 år – men vad tusan. En liten för mig helt okänd basketspelare sa i lördags ”du är ju jättegammal”. Och min dator är ”jättegammal”. Köttfärssåsen som jag med stor framgång gjorde förra veckan smakade smaskens trots att köttfärsen var ”jättegammal”. Fyraåringen påstår att han är ”jättegammal”.)

– Jo, den är jättegammal, men vi kan inte hitta någon bättre, sa sköterskan som tog hand om mig. Vi har försökt använda moderna, men det är bara den här som fungerar som vi vill att den ska fungera. Vi funderar på att klä om den.
– Nej, gör inte det! Jag chansar på … 1969? sa jag och kisade med ögonen eftersom man chansar mycket mer trovärdigt när man kisar med ögonen.
– Oj, tror du det? sa tandsköterskan, som förmodligen inte var född 1969.

Nu finns det ju tvärtomexempel också.

Denna mikrovågsugn lanserades 1974 av Husqvarna … rund som en boll. Modellen hette ”2001” – vilket ju är jättelänge sedan – och kallades cupolugnen. (Tack Bengt och Tekniska museet!)

På Blocket hittade jag en inbyggd bollmikro till salu … för 12 000 kr.

30 kommentarer

”Vad har du under blusen…” eller ”Ooooooh baby…”

Publicerat av Lotten Bergman den 1 augusti 1997 17:38

Den 1 augusti 1997

Idag är det den hemska tredjedagen. Då får nyblivna mammor ”the baby blues” då allt är fel, alla andra är dumma i huvudet och livet är meningslöst. Dessutom har man bröst som slår alla Anna Nicolar och Pamelor med bröstlängder. Sexigt? Nej o nej.

Nu ska jag berätta om förlossningen. Rädd för äckliga, detaljerade beskrivningar? Pah!

Vi kom till KK klockan 02.50. Glada och förväntansfulla och på intet sätt medtagna eller nervösa. Jag pustade, flåsade, pillade på TNS-apparaten (som med fasklistrade elektroder på ryggen gjorde känningarna i ryggen lite mindre skarpa), och berättade historier och skrattade med vårdpersonalen. (Inte kunde jag då ana att Bebisen skulle vara ute 30 minuter senare.)

In i undersökningsrummet. Med breda gummiband sattes två stora ishockeypuckar fast på magen. Den ena mäter barnets hjärtljud, den andra mammans sammandragningar (=värkar) – och de är båda två vansinnigt irriterande. Värkarna kom tätt (med två minuters mellanrum), men var fortfarande helt uthärdliga.

Klockan 03.15 fastnade jag dock inne på toaletten i en enda lång jättevärk.

Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Oj, en gång till. Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Hoppsan. Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Vad är detta? Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Vad ska jag göra nu då? Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Fy fan. Flås-flås-pust-pust-puuuuh.

– Ska jag kalla på någon? (Olles röst utanför, i någon annan verklighet.)
– Flås-flås-pust-pust-puuuuh. NÄÄÄÄÄÄÄH! Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Det är OK! Flås-flås-pust-pust-puuuuh.
– Nu kallar jag på någon! (Han lydde mig inte!)

Tre vitklädda människor rusade in på toaletten.

– Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Men jag är ju inte färd… Flås-flås-pust- pust-puuuuh. Varför ska ni..? Flås-flås-pust-pust-puuuuh.
– Res dig upp! beordrade någon.
– Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Kan inte! Har inga muskler! pep jag. Flås-flås- pust-pust-puuuh.
– Visst har du det! Res dig upp, vi vill inte att barnet kommer här inne!
– JAG HAR INGA MUSKLER! röt någon (nu så här efteråt inser jag att det kan ha varit jag). Flås-flås-pust-pust-puuuuh.
– Nu reser du dig upp. Sätt dig i rullstolen här!

Och ser man på, visst hade jag musklerna kvar. Rullstolen var förvånansvärt liten och söt, hann jag tänka. Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Jag kördes fort-fort neråt korridoren (fartvinden blåste i mitt hår), in på rummet allra längst bort, och parkerades bredvid en förvånansvärt stor och hög säng.

– Sätt dig i sängen!
– Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Kan inte. Har inga muskler. Flås-flås- pust-pust-puuuuh.
– Visst har du det!
– Flås-flås-pust-pust-puuuuh. NÄÄÄÄÄ! Jag har tappat alla mina… Flås-flås-pust-pust-puuuuh.

Och så låg jag plötsligt där, med muskler intakta och TNS-apparaten i krampaktigt grepp.

– Jag tror vi tar bort TNS:en nu.
– Gör vad ni vill! Flås-flås-pust-pust-puuuuh.
– OK. Det kommer att kännas lite nu när vi tar bort klisterlapparna på ryggen.
– Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Skiter väl jag i! Flås-flås-pust-pust-puuuuh.

(Dumma människor, jag ska föda barn, hela jag håller på att slitas i stycken, jag har förlorat alla mina muskler och så tror de att jag bryr mig om lite klister-svid på ryggen!)

– Flås-flås-pust-pust-puuuuh.
– Lägg dig på andra sidan!
– Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Vad ända in i glödheta! Flås-flås- pust-pust-puuuuh. Vad är det för fel på den här sidan? Var är lustgasen? VAR ÄR LUSTGASEN? Flås-flås-pust-pust-puuuuh.

Och så låg jag plötsligt på andra sidan. Långt, långt borta hörde jag Olle förklara att jag hade fött de andra två stående på knä, och skulle inte det kunna …

– OK, Lotta, nu kan du krysta! blev han avbruten.
– Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Va? Krysta? Nu? Och så heter jag Lotten, inte Lotta! Flås-flås-pust-pust-puuuuh.
– Ta i nu, Lotta!
– LOTTEN!!! Mitt namn är Lotten!

Sa jag och måttade ett slag mot barnmorskan. Sedan tog jag i för allt jag var värd, men jag förstod inte varför. När krystvärkarna har kommit vid de andra förlossningarna, har jag alltid fått order om att försöka andas lugnt och absolut inte krysta.

– Lite mer, Lotten! sa någon.

Alltså, här ligger man (på sidan), och tar i för allt man är värd, och så säger någon som inte vet något att jag ska ta i MER! Hur har alla idioter lyckats hamna i mitt rum just nu?

Och så tog jag plötsligt i mer och gav samtidigt upp ett tynglyftarvrål. (Här blev OIle lite knäsvag och fick sätta sig ner.)

– Bra, där kom huvudet ut! sa någon.

Va? Va? Har jag klämt ut ett huvud? Varför sa ingen något? Hur kunde jag gå direkt från flås och pust till att klämma ut ett huvud?

– Nu tar du och lägger bort lustgasmasken, den behöver du inte längre, nu ska du vara klar i huvudet.

Ska jag lägga bort tryggheten i mitt liv? Det enda som håller mig uppe? Vem säger att jag behöver vara klar i huvudet just nu? Å nä, lustgasen släpper jag inte.

– Bra, Lotten, lägg den bara på golvet, och så tar du i en sista gång. Se där, nu kom den ut!
– Det är en pojke! Det är en pojke, Lotten! Det är en pojke! Det är en pojke! Det är en pojke! ropade Olle, som hade fått mål i mun.
– Uuääääh! , sa bebisen som också hade fått mål i mun.

Klockan var 03.39 och alldeles för fort hade jag just fött barn. Han låg på min mage, en helt okänd liten människa, som dock såg ut som en ödla. Olle klippte av navelsträngen, satt och gosade och pratade och klädde bebisen, vilade med honom i famnen och hade det mysigt.
Själv blev jag under tiden sydd. Det påstås att det görs under bedövning och med fina instrument, men jag är övertygad om att det görs på medeltida sätt med yxor, hackor och av byns frisör. Maken till olidlig tortyr finns inte.

Efter denna ansträngande upplevelse somnade Olle och sov med avbrott för endast mackor och te (jag slukade fyra stycken medan Olle hann ta tre tuggor på sin enda macka). Jag läste alla tidningar i rummet (Jannike Björling och prinsessan Victoria är kära i samma karl, Björn Borg får inte ärva sina föräldrar och Sophia Lorens make Carlo Ponti blir bara fulare och fulare).

Klockan halv tolv på förmiddagen vandrade vi från KK ner till patienthotellet – jag med ful degmage inklämd i vacker, smal klänning. Efter lunch åkte Olle hem, medan jag bara somnade och somnade och somnade. Inte ens en urusel film med en dansande John Travolta (”Experts” från 1989) förmådde hålla mig vaken.

Lotten, sömnig trebarnsmor

Lämna en kommentar