Nämen det är inte så svårt. Faktiskt. Man tar en viktig händelse från förr som vi vet var viktig eftersom vi ju känner till den fortfarande. (Jag är så smart.)
Sedan gör man om den enligt nutidens mått. Man kan göra till exempel så här som xqcd:
Kan ni identifiera allt?
Det här är allmänbildningshumor när den är som bäst. Min favorit just här ovan är 1948 – ”fem vansinniga planer för hur man ska få in mat i Berlin”.
– STÄNG DÖRREN!
– Såja. Välkomna ska ni vara alla till detta akutmöte i juni, detta nådens år 1948.
– Tack. *mummel mummel mummel*
– Jag förstår att ni här på kanten hellre hade velat vara på puben och ni där borta hellre hade stannat i trädgården med barbequegänget. Men nu måste vi planera. Sovjet har alltså stängt av alla landsvägar och järnvägar och sett till att vi inte kan komma in till vår del av Berlin längre. Det handlar om 2,5 miljoner invånare som varken har mat eller kol.
– Merde! Salop!
– Nämen ojdå, är du här? Då har du gått fel, ni har möte längre ner i korridoren.
– Ça pue.
– Så. Kom igen nu. Vi har räknat ut att det behövs flygplan. Stora flygplan. Hur många tror ni?
– Hrrrm. Jag har räknat på det här och kommit fram till att om vi gör 500–600 landningar per dag och utgår från diverse tyska städer med flygplats och dessutom sjöflygplan från Elbe som kan landa i Tegel… nej Havelsjön tar vi istället … Ja, då bör det bli bra.
– Ska vi åka med tomma plan tillbaka?
– Nej, det verkar ju dumt.
– Jag vet! Vi tar med oss sjuka barn! Ja!
– Utmärkt.
– Jag beställer genast en miljard jutesäckar som vi kan packa i.
– Ja, för de är ju så praktiska också.
– Hur mycket mat behövs?
– Ursäkta, det har jag räknat på. Om alla personer i Berlin får i genomsnitt ungefär 1 700 kalorier per dag, kommer vi att klara av det här i ungefär tio månader. Om Sovjets satans idiotblockad fortsätter längre, får vi nog komma på något annat än att flyga in allt.
– Har dom kossor i Berlin?
– Bara ett fåtal.
– Okej, jag beställer två miljarder extra glasflaskor till att börja med.
Titta gärna på den här tio minuter långa filmen så får ni veta vad flygplanen vägde och hur mycket de kunde lastas med samt se hur man bäst lastar in en Volkswagen-bubbla i ett flygplan:
Oj, filmsnutten pajade. Ska försöka fixa!
Nu funkar den!
Uppsatsrubriker då och nu
1953
Min familj
2013
SKRÄCK-
huset där
PAPPA
håller familjen i
TERROR
1953
Mitt sommarlov
2013
MANETCHOCK
bland
MINDERÅRIGA
1953
Sveriges jordbruk
2013
DÖDSGIFT
i maten –
ont i magen kan vara
KÖTTÄTANDE
TUMÖR
Inga problem med dessa rubriker, om jag får skryta. Tillägg för den 28 februari 1968:
”Var du på plats? SMS-a Aftonbldet på 71000”
Alltså, som 80-talist måste jag erkänna, jag kan inte alla, men tror jag har koll på de flesta.
Jamen bra, Misswar (f.d.).
Till bloggnördar som håller koll, t.ex. Sanna: jag har då aldrig varit med om maken till blogginlägg som inte engagerar läsekretsen.
Idag måste det vara Dan Brown.
Och HEJA LarsW och PK!!
Här finns en relativt bra karta över situationen.
PK: Du ligger i startgroparna, ser jag.
Själv blev jag knäckt av detta ”kymig” i högskoleprovet. Inget av alternativen stämde … ??? tyckte jag. Hjälp!!
”Hu ske de gå” i december?
Jag borde börja förbereda Julkalendern, kanske? Va? Eller? Gah!
Oh dear. Jag är körd. Nu serveras champagne.
RyanAir tar betalt för att gå ombord!
Förbereda Julkalendern innan december? Är du helt från vettet quinna?
Före december. Inte innan.
LarsW
Det förvånar att dom inte tar betalt när man ska lämna planet. Gå ombord kan man ju undvika. Men lämna planet – det är ju nästan omöjligt att inte göra. Där kan dom ta rejält betalt!
Fast nu var det ju en väldigt speciell boarding LarsW länkade till…
S_8: Just det här gänget var som synes år 1975 på väg att lämna stan. Väl ute till havs gällde flytväst på.
Jag tycker ändå att det är en lysande idé att ta betalt för att man ska få lämna planet. Jag tror att det redan prövats någon gång på trettiotalet (i Malmö?). Där bjöd ett nöjesfält på gratis inträde. Men sa inget om villkoren för att få komma ut. Det var innan konsumenträtten var så utvecklad som den r idag.
S_8: På den bilden är alltså på folk väg ombord. Det handlar om Saigons fall 1975. (Personligen så tror jag inte att RyanAir intresserar sig för Hueys så länge dessa inte har toaletter ombord som man kan ta betalt för att besöka).
Hm, champagne igen — var är croissanterna? Va? Va?
”Håll din favoritbloggerska på gott humör — två osvikliga tips. Bägge börjar på C”.
En veckotidningssvit (lättgissad borde den vara):
1509 — ”Allt om det kungliga bröllopet!”
1533 — ”Allt om det kungliga bröllopet!”
1536 — ”Allt om det kungliga bröllopet!”
1540 — ”Allt om det kungliga bröllopet!”
1540 — ”Allt om det kungliga bröllopet!”
1543 — ”Allt om det kungliga bröllopet!”
På tal om uppsatsämnen ovan:
Uppsatsämnen att välja på 1955, vid ett av läsårets sju uppsatstillfällen – i klass motsvarande grundskolans nionde.
1) Hur Selma Lagerlöf skildrar den gamla herrgården i En herrgårdssägen.
2) Återgiv någon julberättelse i svensk litteratur.
3) Sjuk- och hälsovårdens utveckling i vårt land under det senaste århundradet.
4) Matsmältningen hos människan.
5) Den svenska skogen och dess betydelse samt några industrier, som arbetar med skogen som råvarukälla.
6) Ett skådespel, som jag har sett.
7) Höstrusk och hemtrevnad.
För er som är yngre: Uppsatser skrevs i skolans aula mellan kl 8.00–12.00. När man väl bestämt sig för ämne gjorde man en disposition däröver och skrev en kladd med blyerts på dubbelvikta linjerade folieark. Sedan vidtog lite egna rättningar och ändringar innan man med bläckpenna(från början stålpenna, senare reservoirpenna), så snyggt man kunde skrev in uppsatsen i sin uppsatsskrivbok med mer luft mellan raderna. Den breda radluften använde ens lärare för rättningar i rött.
Tre osvikliga tips! Härlig tidsserie, tror jag identifierat allt (i
Lottens alltså). När jag tänker efter har jag nog knäckt Annikas serie också. Det var ju inte alla som behöll huvud det där.
Åh, ser ni! Kalenderövning!
Har övergången till vintertid gett oss julkänslor?
Ska nog sova nu …
Ok, stryk lämpligt det i ovanstående text. Det slank in när jag hade uppmärksamheten riktad åt ett annat håll.
Huvud-det. Jo. Visst är det konstigt när orden liksom bara hoppar in alldeles av sig själva. Jag tror en del småord har kusiner som är en sorts möss. De kilar runt utefter golvlisterna.
Ja e på laaandet. Taskigt me iiinternet. Känns kyymigt. Jö. Kan ju’nte ja rå fööör.
AuL
Det du beskriver var ju så länge sedan att jag själv började tveka. Men nog var det folioark (om det inte var oktavo)?
A4 började dyka upp så sakta – och folie i form av aluminiumfolie dröjde ytterligare ett tag.
Innan aluminiumfolien kom var det tennfolie runt chokladen, stanniol.
Vilket påminde mig om följande:
En liten, liten tant, mellam nittio och döden klev på min buss en dag. Hon ville åka till bensinstationen. Rutten passerade flera. Vilken?
Bensinstationen! Tanten framhärdade och på det viset språkades vi vid ett bra tag, när jag fick syn på bingolotten som stack upp ur tanttrunken hon bar på. Bingo, om uttrycket tillåts. Man fick lämna in sin nitlott på Statoilmackarna, så kunde den dras i sändning nästa vecka och bli vinst.
-Du ska lämna in din bingolott?
-Ja!
-Då är det Statoil du vill till?
Tanten lös opp.
-Just det, bensinbolaget STANNIOL……
Vilket det hetat i vår familj sen dess.
Så ska bra bussservice se ut!
Vackert, Ninja! Busschaffis aka detektiv och serviceperson.
AuL: Man undrar om någon unge i den åldern idag skulle klara något av de uppsatsämnena – OCH koncentrera sig länge nog för att skriva kladd + renskriva på fyra timmar. Och göra det för hand!
Och det sista ämnet kallades ”det fria” och var räddningsplankan för den som inte hade kunskaper nog i de övriga ämnena. Men då var det desto viktigare att man hade något att säga själv.
(Nej, jag var inte med på den tiden. Men man har välan läst realistisk litteratur. Fyrtio- och femtiotalsdeckare i skolmiljö.)
Usch, jag hatade verkligen uppsatserna i skolan. Märkligt nog eftersom jag nu gillar att skriva. Lite flashback fick jag på den senaste konferensen med jobbet fick fyra ”minnen” att utgå ifrån och sedan 30 min att skriva ihop en berättelse.
I skolan drabbades jag nog av prestationsångest. Ingen hade heller berättat hur man gör, disposition etc.
Dieva
Jag hade inte heller någon större aning om vad det gick ut på eller hur man skulle göra. Det där med disposition – vad var det? Och att det gällde att hålla sig till ämnet – varför? Det gjorde man ju aldrig annars.
Jag misstänker att Majjen hade försökt få oss att fatta hur det skulle gå till men att han överskattade vår abstraktionsförmåga.
Det var först när jag kom ut i verkligheten och började skriva rapporter som jag började fatta lite av vikten av att hålla sig till ämnet, att planera och strukturera.
Men här hos Lotten håller vi oss inte till ämnet. Inte så det stör iaf.
Åh, jag älskade uppsatser! En hel gyllene förmiddag att få sitta och skriva! Lugn och ro, papper och penna. Mmm…
Inte så konstigt kanske eftersom skriva var min stora hobby. Jag kastade mig över skrivmaskinen nästan så fort jag kommit hem. Och nu fick man göra det i plugget, på lektionstid!
Annica
två blev av med huvudet
två fick skilsmässa
en dog i barnsäng
en blev änka
eller hur?
och
Ja vilken känsla att få sitta och skriva. Jag tyckte också mycket om
uppsatsskrivning. Agnetas skildring stämmer precis. Ibland kunde det hända att någon satt och prasslade med en godispåse, ett mycket enerverande ljud om man satt och funderade på hur man
skulle formulera sig och skriva vidare. Då låg känselspröten verkligen utanpå kroppen och man ville strypa den som
störde.
Hyttfogden: Tänkte detsamma om Annikas lista. Men tvekade lite inför den stora tidsskillnaden mellan ett och sist. Spelade inte Charles Laughton i filmen?
På tal om störd av godispåseprassel (här associerar vi glasklart och logiskt!) har kocken James Oliver förbjudit sina äldsta döttrar att ha mobiler och Instagramkonton (och FB, får man hoppas), för att skydda dem mot nätmobbing. Det borde vara 18 års-gräns, eftersom barn är känsligast runt 13-16. Bra initiativ.
Annika och hyttfogden: och hon som blev änka (för tredje gången) gifte om sig och dog i barnsäng. Det var ett hårt liv på den tiden.
och
1509 Nej då inte för tidigt, det var då han den åttonde gifte sig med henne från Aragonien, som egentligen skulle ha blivit hans svägerska. Men hennes blivande make dog ju och den åttonde fick hoppa in och ”konservera fästmön”.
Ja, visst blir man lite häpen när man ser årtalen, för att man har sett så många filmer och teveserier med samma skådespelare som den knugen hela vägen. Han var om jag minns rätt arton när han gifte sig första gången ***kollar snabbt — ja, han levde 1491–1547*** och då blire femtitvå när han gifte sig sista gången. (I blod- och tutt-teve-versionen The Tudors envisas de ju med Jonathan Rhys Meyers som ju varken är tjock, gammal eller ful, ommasäjjer.)
Hyttfogden, jag tänker ofta på en liten ramsa som jag lärde mig i en bok vi har, som tydliggör turordningen för hustrurnas slut:
Divorced, beheaded, died
divorced, beheaded, survived
(Och så har vi namnbristen jag ofta tänker på; de hette Katherine, Anne, Jane, Anne, Katherine, Katherine. Det måste ha varit oerhört förvirrande för alla inblandade när man var inne på den tredje Katherine!)
Hs samtide i Sverige var inte bet han heller fast endast gift tre gånger. Han var fin på att stjäla andras fästmör.
Vad är det här då? Rubriken tagen från
”Världens nyheter i rubrikform” åren 1493 – 1519:
”Hustruns leende förbryllar maken”
Kunde alla utom den sista. Bidrar med…
1985 July: Huge global concert to end all famine in Ethiopia!
Skogs -> Visst var det folioark – folie hade inte gått så bra skriva med blyerts på.
Folioark? Har jag inget minne av. Låter stort.
Ja!
”Nytt kultband spelar i Sporthallen!”
(Fast nu gjorde jag fel: det där var tydligen en av de inte alls påhittade rubrikerna om Beatles i Eskilstuna-Kuriren den 29 oktober 1963.)
Folio? Jag är djupt impregnerad och måste nu läsa på.
Mona Lisa?
”Nip slip i lustgård – invånare utslängda!”
Agneta:
I gamla sta´n, vid Kornhamnstorg,
I Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.
Och Och: Ja, Mona Lisa
Så här stod det i DN i dag: Jag är kommunikationschef på statliga Myndigheten för tillgängliga medier som huserar under Kulturdepartementet.
Hur menar han, kommunikationschefen? Har Myndigheten sina lokaler i våningen under Kulturdepartementet? Eller lyder Myndigheten under Kulturdepartementet?
Ja, menade hen huserar under eller lyder under?
Tror på ”lyder under”.
För trött för kommentarer. Blev indragen i en camargesisk lunch som började med aperitifer 11.30 och avslutades för några minuter sedan. Blir nog inte mycket jobbat idag.
Behöver jag säga att jag trivs utomordentligt bra här nere? Nej, trodde väl det.
Hyttfogden: Folianter är böcker av lite större storlek och förmodligen var den drömbok Löwenhjelm skrev om av större format.
Skogs: Oktavoformat tycks var litet, åtminstone sammanvikt. Våra linjerade kladdpapper var rätt höga, dubbelvikta och lite crèmefärgade om jag minns rätt. Kanske blev de oktavo om de veks i åtta delar?
»Oktavformat eller oktavo, ofta skrivet 8:o, är en storleksbeteckning använd på framförallt böcker tryckta före eller under 1800-talets första hälft. Beteckningen oktav är egentligen en teknisk term och inte en storleksangivelse. Den innebär att varje pappersark som används vid tryckningen viks så att det bildar åtta blad i den färdiga boken. Men eftersom papper under denna tid framställdes för hand och i en och samma standardstorlek, är böcker i oktavformat ungefärligen lika stora. Storleken är ungefär som en modern svensk pocketbok.«
Hur man disponerade en uppsats tror jag vi fick undervisning om varje år från cirka 10–11 års ålder under modersmålslektionerna som de hette då.
Har också ett vagt minne av dubbelvikta papper, som då blev A4.
Nej de papper jag minns var som två större A4 som satt ihop. Men de var högre än A4 och möjligen något smalare. De fanns även med rutor som kladdpapper vid matteskrivningar. Flera av våra lärare var födda på 1800-talet, så de kanske höll fast vid något gammalt pappersformat. Allt skriv- och annat material skolan tillhandahöll antecknades för varje elev i en liten bok i klassrummet och sedan fick man vid terminsslut en förbrukningsräkning att ta med hem till föräldrarna.
Alla skolböcker köpte man också själv. En av stans bokhandlare höll lager därav och jag och mina tre syskon hade ett skolkonto där, så vid terminsstarter gick man dit och hämtade ut vad som behövdes. Dock delade jag och syskonen på en del böcker, till exempel lexikonen i engelska, tyska och franska. Eller så ärvde man från ett syskon och rätt vanligt var att man satt med t.ex. en geografibok slog upp sidan 78 på lärarens uppmaning och då visade det sig att man hamnade på något helt annat avsnitt. Somliga lärare hade koll på äldre upplagor och angav »slå upp sidan 78 och sidan 75 för er som har äldre upplaga«.
Ang pappersformat. Nuvarande standard. http://sv.wikipedia.org/wiki/Pappersformat
A65 det mest hatade för i det formatet brukar ju inbetalningblanketter skrivas.
Betr folio-format (lite högre än a4) har jag bl a hittat följande:
http://en.wikipedia.org/wiki/Folio_format
I bibliotekssammanhang hamnar böcker som är högre än 26 cm på folianthyllan. Men annars tror jag folioformatet kan variera en del.
Och här kan man läsa att Sverige inte riktigt anammat den europeiska standarden för hål i pappret.
Amerikanska filmmanus ska tradionellt ha tre hål i sidosidan och hållas ihop av tre jungfruben. Men jag misstänker starkt att man använt plasthållare sedan rätt många år.
The Blues Brothers-manuset från sjuttiotalet.
Jag önskar att Triohålningen hade slagit igenom i Europa.
Trehålsstandarden, som är vanlig i Tyskland, är inte bra. Den trasar sönder papperen väldigt lätt och gör att teknisk dokumentation blir väldigt svårhanterlig.
Tengwalls system har också fördelen att fungera bra på flera format. A3, A4 och A5 fungerar bra. Det är lite svårt att förstå hur Tengwall lyckades med det eftersom Ax-formaten inte ens var påtänkta när han konstruerade sitt hålslag.
Kommenatorsbåset lyckats igen!
Från film om Berlin-blockad till omnämnande av jungfruben!
Undrar hur båset ”vandrar vidare”?
Jag återkommer med undran.
Hur gammal är man om man förstår att ”jungfruben” syftar på oanvända pappersklämmor.
Lotten- är dina barn med på uttrycket?
Undrar vad de säger i USA om man frågar efter ”virgin legs”?
och: Tack!
Jag ska genast kolla med barnen om de vet vad jungfruben är! (Dock är de utspridda i tre olika städer och på fem olika platser, så det kan ta ett tag.)
Aha. Precis när jag gick av middagens läsa-på-nätet-skift började det talas om folioformat. Som tur är har ni gått igenom det mesta och då slipper jag grotta ner mig i ämnet. Ty jag, bibliofil, tänker mest på äldre bokformat.
Det är egentligen enkelt, på sitt sätt. Man tager ett pappersark, och viker det (folio, jag viker). Fyra sidor. Viker det igen och får quarto/kvarto. Fyra blad, åtta att skriva på. Viker det igen och får oktavo. Åtta blad, sexton att skriva på (här är vi i det format romaner förr oftast trycktes i, storlek ungefär som dagens pocketböcker eller lite större). Viker quarton i tre i stället, får 12mo, duodecimo, tolv blad, tjugofyra att skriva på, och har därigenom en liten liten bok men inte mindre än att sådana har tryckts som standardproduktion (Se Hierta, se Kabinettsbibliotek osv. — ni hittar dem i antikvariat om ni vet vad ni tittar efter). Vikning direkt från oktav en gång till blir 16mo, miniatyrböcker. Och så finns det ännu mindre miniatyrböcker men de har inga standardbeteckningar, av hävd.
***Slutar boksamlarnörda innan alla tröttnar. Alla som inte tröttnade mycket tidigare, alltså.***
Vad gäller ordet jungfruben lärde jag mig inte det förrän en kollega på biblioteket sa det en gång och jag inte utropade ”vabahaah?” utan genast förstod både vad hon menade och varför prytteln hette så. Innan dess var jag mycket välbekant med föremålen ifråga men hade egentligen inget namn på dem alls. Sådär som man vet alla möjliga saker utan att veta vad de heter.
Jag säger, lite oegentligt, men kyskt och väluppfostrat pappersnit om den där företeelsen.
Örjan, jag kan ärligt säga att jag (mig veterligen) inte har
hört det uttrycket förut.
För att plötsligt inte tala om någonting alls som har omtalats här … måste jag nämna fopoll, fast bara lite. Bara för att jag nästan skrattade mig till hicka åt att någon har skulpterat en staty av just det hääär tillfället i världsfopollen. Och att resultatet blev så fantastiskt kontroversiellt av så fantastiskt olika orsaker.
Så, ni är fria att återgå till ordinarie program.
Lite svårt att veta vad som är ordinarie program i detta bås.
Hee … hahaaaa … hehahihahi … (nämen vänta, var det Povel Ramel som företedde pingpongskrattet …)
Var det någon som sa pingpong?
20-åringen vet vad jungfruben är, men inte den av 18-åringarna som är hemma.
Om man frågar efter Virgin legs borde det väl vara något som Richard Branson marknadsför. Byxben kanske? Eller proteser.
Jag tror att det heter påsnitar annars.
En jättestaty av en kille som skallar en annan? Inte halal alls, om ni frågar mig. Misshandel är misshandel. Låter utmärkt att stoppa in den i ett konstgalleri.
Pappers- eller påsnitar låter som bra namn!
Och på tal om nitar har jag nyligen lärt mig att göra en knop. Nödvändigheten tvang mig – har skor med läderremmar som ska knytas, och vanlig dubbelknut går förstås upp – mycket stolt över att ha listat ut lösningen på problemet alldeles själv!
På tal om skor – hur är det med knäna, Lotten?
Ja, LL99, Det var det.
och, var det en trumpetstek du gjorde?
För övrigt hade jag som sport att missuppfatta uppsatsämnen vilket min svensklärare lyckligtvis brukade uppskatta. (Hon är numera gift med Lars Gustavsson.)
Jungfrubensenkäten
Elvaåringen: Nya ben?
Trettonåringen: [inget svar än, är på läger]
Sextonåringen: En blomma?
Nittonåringen: Nånting i Kalle Anka på julafton.
Tjugoettåringen: En fisk!
Nej, en vanlig råbandsknop. Och det blev inte kärringknut, jag har just varit ute i hallen och kollat.
Knäna (tackar som frågar) är lika dåliga som vanligt, med den lilla, lilla skillnaden att jag inte lika ofta vaknar dubbelvikt av smärtor i ottan.
Och så förstås den STORA, GIGANTISKA och ENORMA skillnaden att jag sedan två veckor är med på basketträningarna och springer och har mig. Knäna blev ju inte bättre av att jag inte tränade och inte sämre av att jag tränade, tänkte jag och tog några hoppsasteg.
Ett stort tack till pingislänken, LL99. Me love Äpplet och J-O.
Skillnad mellan knut och knop?
Knop skall vara möjlig att lösa, och återigen vid behov göra om.
Annika -> Jag var i alla fall tillräckligt boknördig i min ungdom då jag brukade extraknäcka till jul och reor i bokhandel och omsatte som sexton- sjuttonåring de slantar jag tjänade i böcker till rabatterat pris, bland annat en bok betitlad »Bokkunskap«. Den greppade jag nu och läser däri:
»Folio
Största bokformatet. Tryckarket har vikts endast en gång, vilket blir två blad eller fyra sidor. Detta är det ursprungliga begreppet. Nuförtiden räknas dock formatet oftast efter bokens höjdmått och folianter kallas då böcker som är mer än 35 cm höga.«
Nuförtiden dåförtiden var 1959 då denna bok trycktes. Numera kallas böcker högre än 26 cm för folianter. Minsann. Undrar om de kommer att krympa än mer. Undrar om inte kladdpappret var just 35 centimeter högt!
Provpåsklämma. Prosaiskt, minst sagt.
På tal om ben. Vet ni på rak arm vad ett falsben är för något.
På min lilla låda med jungfruben står det mycket riktigt Provpåsklämmor, men också
Paper fasteners
Musterklammern
Attaches parisiennes
Och det sistnämnda får mig att ställa frågan vet ni vad ett
parisiennejärn är för något. Jag användes ett sådant för en liten stund sedan.
Men jungfruben klämmer ju ingenting (ligger i sakens natur, ahum) så varför ska de heta klämmor? Och varför ”prov-”?
Attaches parisiennes betyder väl ”parisiska sättaihop-saker”?
Men Lotten , du springer omkring igen! Det gör alltså inte ont, i alla fall inte just då? Härligt!
Jomän. Falsben använder jag emellanåt då jag viker kartong. Fast det är nog inte ett godkänt falsben utan falsbensfunktionen i en skärmaskin för papper. Tidigare använde jag en slö kniv. Det fungerar också.
Papersklämma ska det inte heta. Det är ingen klämma, mer en urartad nit. Påsnit blir nog bäst.
Så här ser en pappersklämma ut.
Tack för klargörande och korrekt bild.
Nu undrar jag bara hur en Penningknipa kan se ut?
Klart jag vet vad ett falsen är. Jag har inget i ben igen brukar använda sidan på ett polerstål (vet ni vad det är?). Det brukar gå bra om man är försiktig.
En penningknipa ser inte ut, den är abstrakt. Eller imaginär. Eller kanske en demon. Cthulhu. Dess verkan kan däremot synas på mångahanda bedrövliga vis.
Falsben äger vi ungefär tre stycken, och min andra hälft som stundom binder in eller binder om trasiga böcker, använder dem. (Om de är riktigt riktiga är de verkligen gjorda av ben. Elfen- eller annan sort.)
Falsben! Rättstavningselände.
Parisiennejärn låter som något man gör franska våfflor i.
(Våfflor är ett älsklingsord då det ser så roligt ut, och leder tankarna till så krasiga och goda ting.)
Men, en sedelklämma – är det inte en penningknipa?
Ah-haa. Då förstår jag.
Ett dragspel är förstås lika med block-och-talja.
Angående jungfruben: en av avdelningssekreterna på STAL i Finspång använde på mitten av 80-talet benämningen ”ballerina”. Kanske ett bra namn efter användning?
Ja, Tomas — de går ju, när de används, i spagat! (Det ord som jag nyligen lärde mig kom in i svenska språket just som dansterm!)
Filmtips: Undvik nya DVD:n Breakout med Brendan Fraser. En av de mest korkade filmer jag någonsin sett. Ah, jag slår ner mördaren som vill åt mina ungar, men lämnar kvar bössan hos honom! Ah, jag tar inte med ungarna tillbaka till bilen, utan vi ger oss ut i en kanot mitt på älven där vi ju syns väldigt bra! Rena pekoralet, men inte tillräckligt genialt uruselt så att den blir en pärla.
Gonatt!
Nittinie? Nä-ä, det klarar jag inte. Hundra kommentarer!
(— en drömbok köpte jag i folioformat —)
Sömntips: Undvik kommentarerna hos Lotten om ni försöker somna om efter att ha blivit väckta av karl med fylledille nere på gatan halv tre på natten. Man blir piggare, inte tröttare.
Var hittar jag den där drömboken?
Grattis Lotten! Basketträning igen, så härligt! Nya ben var ju bra gissat av 13-åringen, det är väl dom oanvända som kallas jungfruben! (Sedan får men säga ballerina, som Tomas skrev)
Karlar med fylledille, sömnlöshet, det utmärkta ordet ballerina, lovely Brendan Fraser i en dålig film, falsben och folianter.
Japp, en helt normal dag.
Ballerina lät bra, jag ska börja använda det. Jag introducerades till ordet jungfruben med förklaringen ”de sitter så tätt ihop, men sen går de att få isär hur lätt som helst!” och beslöt att det inte var ett trevligt ord.
Och falsben vet jag också vad det är. Men inte parisiennejärn. Däremot Mouli Julienne.
Jungfruben går väl an. Men den där förklaringen är inte korrekt. Det är en efterkonstruktion av någon som ägnar sig åt vissa typer av billiga skämt. Det var vanligt i kontorsmiljö under femtiotal och sextiotal men förekommer alltmer sällan.
Ordet stammar från Eiffelområdet mellan Tyskland och Frankrike och innehöll uttrycket ”Jeune Fer” vilket var en äldre beteckning på ”Acier Doux” dvs det som engelsmännen kallar Mild Steel.
Kolhaltigt stål tål inte att böjas fram och tillbaka så många gånger innan det går av och det var därför viktigt att välja ett stål (egentligen oegentligt eftersom det egentligen inte är ett egentligt stål utan ett järn, när kolhalten ligger nere runt 0,2 till 0,3 procent) och det stålet kallades alltså ”Ungt Järn” eller Jeune Fer. Folketymologin och skämtlynnet har sedan ändrat detta till Jungfruben och konstruerat en lite småfräck förklaring till benämningen.
Eiffelområdet är känt för småmaufaktur och i Prym tillverkas fortfarande tryckknappar för textilanvändning i enorma antal. Se för övrigt Klein & Schmidts utmärkta lilla skrift ”Über Reizverschlüsse, Kopfnädel und Druckknöpfe – Geschichte des Kleinmanufakturs im Eiffelgebiet”.
Nu har jag läst DN igen. Ett par tyckte att deras våning var alldeles för kall och klagade. Hyresvärden svarade att ”18 grader är fullt godtyckligt och inom ramen för vad de boende kan kräva”.
Det där svaret verkar orakeltöcknigt. Hur hade den värden klarat Högskoleprovet?
Det går ju inte att kommunicera när ords betydelse tillåts spåra ur fullständigt.
18 grader är för all del ett godtyckligt referensvärde. Kul malapropism, ÖR!
Först har man jungfruben men sedan blir man ballerina – hm, någon som märkte den effekten?
Brendan Fraser är gullig, men han ska inte knipa ihop läpparna och försöka se ut som ”den som rör mina barn ska döden dö!”, beslutsam medan f d frugan gråter uppgivet. Och så springa och springa i skogen med trivselvikten guppande. Det funkar inte. I första delen av filmen har han dessutom ett hiskligt spretigt färgat rött hår som ser oljigt ut. Och när han hittar ungarna väntar skurken snällt med att skjuta tills BL har hunnit krama sina barn (stående rätt upp och ner som finfin måltavla i en glänta).
18° räcker INTE. 16° var fullt OK i moderns ungdom, det var det som var ”rumsvarmt”. 24° känns lagom.
Vi är två sextioplussare hemma. Vi fryser vid 22°, något helt normalt.
Tjugefyra grader? Jag skulle dö av värmeslag!
Däremot skulle kvalster och annat otyg trivas utmärkt.
Jag säger bara ulltofflor.
och lusekofta
samt åkarbrasor.
Betr. oktober 31, 2013 kl. 08:20
Jag kanske skulle ha förtydligat med att ”Jeune Fer” först blev tyska ”Jung-Fer” innan det blev svenska jungfru. Fattades ett led i resonemanget, vilket gjorde det onödigt svårt att följa. I övrigt kan riktigheten.
BF, inte BL, förstås.
Jodå, ull i lager på lager. Men att andas kall luft bekommer mig inte väl, och det är svårt att skriva, trivas och göra åkarbrasor samtidigt.
Eiffelgebiet lät lite lavet, men jag köper det. Hittade nämligen detta i en annons:
»Kandellaber Schmiedeeisen Eiffelgebiet 18. Jhd.
12-flammig, höhenverstellbar, aufwendige Eisenarbeit, gedreht, gedrückt, gerollt, genietet und feuergeschmiedet – komplett. Eiffelgebiet 2. Hälfte 18. Jhd., selten, max. Höhe 103 cm, Durchmesser ca. 25cm«
Parisiennejärn kan också kallas kuljärn. Någon som dom då vet?
Jag håller helt med Ninja, 24 grader är alldeles för varmt.
dom = därom
Dvs: Någon som därom då vet?
Ja, då tror jag till och med att det finns ett sådant någonstans i huset. Att göra Pommes Parisiennes med?
Vad betyder lavet?
Lavet = påhittat ungefär. Danskt, tror jag. Sägs här i södern.
Pommes Parisiennes och andra kulor. Så här års använder jag det dagligen då jag tar ur kärnhuset på äpplehalvor, som jag sedan skivar, lägger på ett litet fat och mumsar i mig medan jag sitter vid datorn.
Ett kuljärn måste väl ändå vara en knopstamp? Passar utmärkt till puckelanka.
Nu frågar jag min skånske man som ställer sig helt oförstående inför ordet lave. Men lave på danska betyder tillverka. Kanske är det någon av sönerna son brukade använda uttrycket.
Kuljärn
Puckelanka à l’orange? Med Pommes Parisienne? Snart dags för lunch. Mmm…
Lavet = påhittat, dvs tillverkat för stunden. Jo, det kan jag förstå. Men varför blev det ordet aktuellt i påsnitssammanhang?
Teoretiskt skulle man möjligen kunna använda parisiennejärn för att tillverka knopstampar med puckelanka. Men bara i teorin.
Det är något fel på mig. Jag läser persiennjärn hela tiden.
Jag fick för mig att du hittade på och det inte finns något Eiffelgebiet – men det finns ju uppenbart.
och att
(varför struntar jag jämt i att kolla mitt skrivna före inskickning – nästan varje inlägg från mig saknar bokstäver eller har för många sådana)
Det är båsspöket, AuL! Eller -trollet, eller -skämtaren. Helt utanför värdinnans kontroll. Och det här är nog den första kommentaren jag inte behövt rätta. (Utom just nu när jag försökte skriva peppar, peppar…)
AuL
Skulle jag?
Skogs: Det händer nog ibland. Tror jag.
Puckelanka. Dromedand?
Hmm… Ignoreras jag, gick tråden över styr eller var mitt bidrag för svårt? 😎
Ingetdera, hmm, båset är så här ostyrsligt! Det sprätter iväg på sina egna, outgrundliga stigar som en senil höna, ingen ide att fråha varför.
Fast visst visste vi vad det var du menade, men baske mig om jag kommer ihåg vad insamlingen hette. Michael Jackson gjorde väl We are the world då?
Producerat av Quincy Jones. Som Kulturnyheterna på TV påstod ”arbetade med Michael Jackson i 35 år”. Gjorde han ju inte alls det, han jobbade med Jackson 1979-1987. Jag är skakad – ska inte Kulturnyheterna veta vad de pratar om? Kan de inte googla?
Har just åkt taxi med en azerbadjansk poet, förresten.
Oj, tiden flög iväg — mamma ska flytta till ett äldreboende och upp till ytan i hennes källarförråd flöt alla mina fådda och skickade brev 1978–83. Ni förstår hur upptagen jag är, va?
Förresten blev jag också nonchalerad där med mitt fina bidrag. För svårt kan det i alla fall inte ha varit – paradiset, Edens lustgård. Men här blir vi alla nonchalerade i tur och ordning eftersom det händer så mycket hela tiden.
Wow Lotten!
Men jag blev minsann inte nonchalerad! Jag blev misstänksamt granskad och, puh, klarade mig!
Mjau?
Skickade också? Tog du kopior?
Ja, det gjorde du. Nu har jag uppdaterat mej.
Jisses, 24 grader! 20 grader betraktar vi som i det närmaste medelhavsvärme. Vintertid kan temperaturen i nedervåningen sjunka till 10-12 grader. Då krävs fårskinnstofflor, yllekofta, handledsvärmare (eller halvhandskar) samt gärna värmefilt om man önskar sitta någon timme framför tv:n.
Men det är ju hemskt att frysa inomhus! En rask promenad i minus tjugo är riktigt skönt (eller var, tills bihålorna blev överkänsliga och pimpinetta) men inomhus? Där ska det vara varmt och gosigt!
Vi är glada om vi kan hålla 20 grader i sekrutthuset.
Innan vi installerade bergvärme hade vi inte råd med mer än ca 18 när det var kallt ute.
Bor man i lägenhet sedan en massa år, är 61+ och tillvand så är 24° närmast en livsnödvändighet. I den här frågan börjar åldrar urskilja sig.
Dromopetard? Pitt.
Det är nog mer än ålder. Vi är båda 73. Och vi tycker att 20 grader nästan är lite lyxigt. Tror det är hur man vänjer sig. Och hur man klär sig.
Mysbyxor, tisha och en Fleece över en fårkinnstoffla. Mer ska inte behövas.
Just det, LarsW. Och man ska inte behöva skriva med fingervantar på händerna. Eller kall blåst i ansiktet. Jag opponerar mig mot antydningar man ofta får att det är liksom lite mer moraliskt högstående att gilla 18 grader än 24. Åffer det?
Vi är i princip skapta för 28 grader, utom innuiter som evolverat till en annan nivå och behåller brunfettet. Har jag hört.
Den nyblivna trebarnspappan gilla(de) att bada kallbad i badkaret, men det har han då inte efter mig! Kanske okända innuitgener?
Var kom moral in i resonemanget?
Är det samma sorts moralsnobberi som att gå upp tidigt på morgnarna? Eller äta (urrk) havregrynsgröt till frukost?
Det är samma moralsnobberi! Det anses moraliskt högstående att ha öppna fönster, låg inomhustemperatur och att inte bära mössa. Folk går i tio minusgrader utan huvudbonad, därför att de skulle skämmas annars. Eventuell kapuschong fälls inte upp. (Har man hoodie kan man understundom få fälla upp huvan, men då riskerar man att tas för en förortsgangster.)
Det anses vidare blygsamt och charmigt att inte tala i hela meningar, särskilt i TV. Lilla jag… liksom.
Det där med mössor har väl skiftat en del. För några år sedan hade i stort sett varje ungdom mössa på såväl inne som ute, sommar som vinter. Själv minns jag att jag i tidiga tonår satte på mössan hemma och utom synhåll stoppade ned den i skolväskan. Eftersom jag ägnade stor del av fritiden åt simning, gick jag från badhuset mitt i smällkall vinter med långt och fuktigt hår. Vi simmare brukade stanna till vid en korvkiosk i närheten och prata en stund innan var och en drog sig hemåt. En vinterkväll där vid korvkiosken kom min mamma förbi – och hon drog med handen genom mitt långa hår som då klirrade genom att håret förvandlats till istappar!
Jo, INOMHUS kan man ha basketkeps på, särskilt i plugget! Men ända sedan jag gick på vuxengymnasium vid 20 års ålder (snart halvsekelsjubileum) har det ansetts mesigt och omodernt att ha mössa ute. Och ni var ju inte kloka, AuL! Att ni har några hjärnor kvar!
Men nog var det en trend för några år sedan att ha mössan på dygnet runt, mer eller mindre. Åtskilliga unga personer – här i Lund i alla fall – hade ylleluva på sig även den varmaste sommardag. Ett mycket konstigt tonårsbeteende tyckte jag som ju enligt ovan gick mösslös även i kyla och detsamma gjorde åtminstone delar av vår egna tonåringar på sjuttio- och åttiotalet. Men jag tror att det här sena mössan-på-modet har avtagit en del nu. Det är möjligt att »mössan på« markerade någon sorts grupptillhörighet – men vad eller vilken har jag inte minsta aning om.
De kanske var ett gäng emos eller småhipsters? Om jag förstått saken rätt hör det till att vara lite smånördig då.
och: 🙂 Live Aid hette den. Uppföljning till Band Aid 😉
Plåster och Levande plåster!
Jajamensan, jag är så gammal så att jag var med om ål-najtarna som lajvsändes på teve. (Lajv äjd i synnerhet, men det var en del andra också …)
Vad gäller mössor har jag alltid formulerat det som så, att jag tillhör den huvudbonadsskeptiska generationen. Tonåring under andra halvan av 70-talet, betyder det. Vilket var lite plågsamt eftersom jag av arv har extremt känsliga öron, så att jag får ont i dem av hård blåst till och med mitt i sommaren. Jag har också fubbat med mössor hit och dit, tills jag kom upp till femton-sexton och plötsligt insåg att jag inte brydde mig om vad andra sa om mina mössvanor.
Mössvanor ser ut som något annat. Dem försöker jag mörda. Jag är van vid möss, men önskar att jag inte vore.
Geldof! 😉
Annika: VARFÖR var det så förbjudet med huvudbonader? Har aldrig förstått det! Folk som modigt gått mot strömmen i alla möjliga mer allvarliga sammanhang, fegar ur totalt när det gäller mössor! Det är mer tabu än det mesta annat. Och så klagar vi på löjliga tabun i andra kulturer!
och, jag vet inte. Jag har aldrig förstått det trots att jag själv har kämpat mot trenden med näbbar och klor. När jag var tonåring var alla huvudbonader helt enkelt utdömda som inte bara fula utan framför allt töntiga. Någonting hände där, som på något vis måtte ha hängt ihop med att man skulle förneka det faktum att svenska personer bor i Sverige, där det under flera månader är skitkallt.
Jag har, allvarligt talat, aldrig fattat.
Det här är ju egentligen en jättespännande socialpsykologisk gåta.
Jag som var tonåring under femtiotalet hade samma aversion mot huvudbonader. Om det var en trend eller inte minns jag inte. Först kring sextonårsåldern tog jag mitt förnuft tillfånga och började använda en skotskrutig ylleschalett som jag knöt i nacken under hästsvansen. Den hängde med sedan i många år.
Men jag är fortfarande konfunderad över att i princip nittio procent av alla ungdomar jag såg, för några år sedan, hade stickade yllemössor året runt.
Även jag har gått omkring utan mössa i –30 °C, men bara för att vara tuff. Obegripligt dumt och oskönt, men jag hade ju faktiskt kämpat med mina lockar …
Plommonstop värmer jätteskönt!