Den 1–24 december skriver jag som om jag är någon annan. En författare, en fotbollsspelare eller kanske en kamel?
Ibland härmar jag bara stilen, ibland handlingen, ibland är texten bara full av ledtrådar – man vet inte.
Det roliga händer nämligen sedan i kommentatorsbåset (klicka på ”KLICKA HÄR FÖR ATT KOMMENTERA” längst ner i inläggen, så kan du både läsa och skriva).
Man kan gissa Dan Brown och Hjalmar Söderberg varenda dag om man vill; hur fel man än har, har man ändå en chans att vinna det pris som delas ut 24 gånger – Hemlisbloggar-t-shirten.
Men man måste gissa utan att vara övertydlig! Den som inte vet svaret ska kunna lista ut gåtan via lusläsning av kommentarer. Vilseledande manövrar är välkomna och kan med pris premieras.
Veteraninfo
Kom ihåg att man kan få berömpoäng om man lurar och förvirrar sina medgissare. Och att det är bäst att skriva sitt svar i kod när man är bombsäker och först med att gissa.
DRT-info
Den 24 december, när jag hålögd och mager förklarar för barnen att det inte blir någon julgran eftersom jag har glömt bort julen, avslöjas Den Röda Tråden – det som binder samman alla 24 luckorna. Innan dess kommer jag inte ens under pistolhot att avslöja svaret. (Men det är upplyftande när ni självsäkert mejlar mig helt fel svar redan under den första veckan.)
Fackuttryck
Att göra en blåsippa: att vara bombsäker på sin sak, men ha fel.
HB är bara förkortning för ”hemlisbloggaren” – alltså den som alla letar efter.
Orlando Bloom och Skebokvarnsvägen har (oftast) inget med saken att göra, men är roliga att dra till med när som helst.
Dan Brown tar man till när man inte kommer på något annat.
Hjalmar Söderberg är en vanlig gissning, bara.
Att göra en Schubert: att slänga ur sig en tokfelsgissning som man är säker på är alldeles uppåt väggarna … när det i själva verket är det rätta svaret.
Attsitta på läktaren är att misstänka att man har så fel och är så väck att man bara är med och njuter av att de andra [nere på planen] verkar ha koll på vad som händer och sker.
Gamla facitsajten är bara plejset där forna tiders kalendrar och facit höll till.
Så är det dags för nionde årgången av Julkalendern! (Det är nu vagnarna sållas från vettet och BNP sänks och stackars små barn inte längre har full uppmärksamhet från sina föräldrar.) Det är alltså (nu kommer jag att förklara självklarheter för alla stamgäster som istället kan luta sig tillbaka och meditera en stund) en tradition att jag 1–24 december ”skriver som om jag vore en annan” – död, levande, fiktiv eller verklig. Författare, seriefigur, tv-nisse, skådespelare eller vad som helst. Ibland är det stilen som är förändrad, ibland är det handlingen. Ibland är allt förändrat men texten är i så fall fullproppad med ledtrådar som ju leder er på rätt håll.
Till en början försökte jag följa en mall och skapade allehanda regler för mig. Så här såg den allra första luckan ut med inledande, synnerligen tydlig ledtråd i kursiv stil:
1 dec 2005: Vem bloggar här?
Brutala, långbenta kvinnor. Hårdkokta ägg och karlar. I regn. I hatt.
Det var igår. Jag minns inte mycket, men det var nog igår. Och jag tror att det var så här.
— Du eller jag? väste jag med en blöt cigarettfimp i mungipan, lika död som liket i mattan jag precis hade hittat.
— Jag delar, du väljer, sade hon och tömde flaskan.
Vi sköljde ner den sista whiskyn med regnvatten. Den torra äggulan fastnade i gommen. Det var inte lång tid kvar nu. Jag visste vad jag var tvungen att göra. Med tumme och pekfinger sprätte jag fimpen mot rännstenen. Hennes byst hävdes nästan upp till hakan av ren indignation.
— Men skaru skräpa ner så där? Lubbe Nordström sa redan … hur … hur … ku… kunde du?
— Det var lätt.
Jag sköt den tomma barnvagnen framåt. Jag hade hellre skjutit henne. Jag struntar i följderna. Kanske ska jag döda en cigarrett mot klacken istället? Plötsligt förstod jag. Hennes vackra ben … Sedan svartnade allt. Jag föll hårt. Idag är jag förbannat bakis.
Facit kommer oftast strax efter midnatt och var förr om åren bra mycket kortare än de är nuförtiden. I facittexten bestämmer min morfars plommonstop vem som vinner en lite hemlig t-shirt och jag får tillfälle att berätta intressanta ting om eller ibland intervjua den som gömde sig i luckan.
Numera kan det luckorna se ut precis hur som helst: (Facit till den hittar ni här.)
Det finns en enda viktig regel i Hemlisbloggarjulkalendern: avslöja inte på ett tydligt sätt vem det är som ni gissar på – förrän ganska sent på dygnet. Ju luddigare och mer maskerade gissningarna är, desto roligare blir det i kommentatorsbåset.
Liksom förr om åren finns inledningsvis en stor osäkerhetsfaktor vad gäller min egen närvaro 1–13 december eftersom jag föreläser non stop och endast undantagsvis får sova. Kanske betyder det att dessa luckor är svårare än vanligt för att ni ska bli tvungna att samarbeta utan min hjälp. Eller så är dessa luckor enklare än vanligt för att jag inte har kunnat lägga ner tid på dem … Eller så är de precis som vanligt.
Som bonus på laxen kommer här den mest kontroversiella av kalendrar.
(Ni som är stressade och har ont om tid idag ska inte titta, för efter dessa åtta minuter kommer allsköns andra kalendertips fram i rutan och vips, så är 30 november helt enkelt slut.)
Min inställning till julklappar är att de är roliga att köpa och att de är roliga att få – och dessutom tycker jag att julafton är en hyvens helgdag när alla barn ska tvingas att se på Karl-Bertil Jonssons immiga glasögon.
Med andra ord är jag inte alls motvalls och gnölig i december. Jag är däremot fruktansvärt arg hela november, så det det jämnar ut sig. Jag morrar idag och tindrar på söndag.
Men menar jag verkligen allvar med rubriken? Ska jag ge er julkappstips? Hur kan jag göra det — jag har väl ingen aning om vilka ni ska ge julklappar till? Nä, men er morbror Gösta kanske är som min faster Ulla, och henne hade jag kunnat ge en stor blaffig, glittrande helt oäkta ring. Pling, där kom första julklappstipset: oäkta smycken.
Nej, i mina julklappstips tar jag ingen som helst hänsyn till aversioner, allergier eller antipatier. (Okej. Ska man prompt ha äkta smycken så är pantbanken rätta stället.) Smycken som ser gamla ut men är nytillverkade har jag ett par gånger köpt ev en trevlig svenskättling som heter Karen.
Till vem som helst kan man ge tygmärken att sy på kläder, väskor eller teknologoveraller. Nuförtiden behöver man inte ens sy på dem med små vackra stygn och en spretande fingerborg, utan kan stryka fast dem eftersom de har inbyggt klister.
Kanske kan man köpa ett gäng lappar och tillverka sig ett par Desigual-liknande jeans? (Som jag har önskat mig i tre år men som kostar ungefär som en liten bil att inhandla.)
Men nu ska ni inte tro att jag har snöat in enbart på webbaffärer. Nähedå — idag gick jag med mina egna knastrande ben in på både Ikea och Åhléns, minsann.
Åhléns har nämligen necessärer som är genomskinliga så att man slipper tömma ut roll on, astmamedicin, tandkräm och hygienprodukterna i en zip-lock-påse i flygkontrollerna.Och Ikea har ett slags kit med necessärliknande behållare som man kan använda till allehanda ting.Till exempel sina sladdar, adaptrar och hörlurar.
Ikea har även de förnicklade rullgardinerna som jag inte gillar – med snöre eller kedja som man drar i. Om man har tur kan man på loppis få tag i den gamla hederliga varianten med fjäder som man bara drar lite i så att den TJONG åker upp och slår sig i taket.
En sådan kan man köpa och måla lite på så ser den inte så flottig ut längre.
Om man inte känner sig så konstnärlig och anser att Ikeas rullgardiner som inte åker upp själva är helt okej, kan man köpa en sådan och skriva lite bokstäver på med en spritpenna. Sömncitat kanske?
”Det värsta som finns är att vakna efter ännu en sömnlös natt.”
Det var det. Känner ni nu hur ni börjar andas lättare och hur enkelt det egentligen är det här med jul? Köp ficklampor, konstiga saxar, tuschpennor, förstoringsglas och reflexer till alla mellan fyra och tio år och ruinera er sedan på antikvariaten när det gäller julklappar till resten av släkten – och tindra, för i helvete! Tindra!
Dubbla slag slog hjärtat när jag kom in i hotellfoajén i Göteborg, där jag ska föreläsa om de vackra, svenska skrivreglerna efter lunch. För i rummet intill mitt sitter …
Ack, där fick jag för mina fördomar. För ut ur lokalen rann en stund senare en ström av små, torra, påklädda män av medellängd. (Jag har nu korrigerat skylttexten, ja.)
För att fördriva tiden tog jag fram en papperstidning och läste som förr i tiden. Prassel, prassel sa sidorna. Åhå! Ett nytt ord! Måste dokumenteras!
Eller är eftersupning ett ord som alla utom jag känner till?
Jag tror förresten att jag håller på att bli lite överkänslig eller rent av allergisk när det gäller kvällstidningarna och veckosnusket. Förlåt, veckotidningarna heter de ju. Jag försöker kisa bort allt så att jag inte ska se de braskande rubrikerna om vem som bedrar vem och hur magra alla är eller hur fula de samtidigt är när de inte sminkar sig och går numera aldrig in på kvällstidningarnas sajter. Men så fick jag tips om en … lite annorlunda artikel som publicerades igår.
Glasklart!
Nu har man i Opals hotellfoajé, där jag sitter sedan en timme, övergått från att spela hare krishna-muzak till att hälla improvisationsjazz i mina öron. Jag suckar, lyfter blicken, tittar ut genom fönstret och granskar den vackra arkitekturen.
Jag har en sån där ”menvaihelvete-dag”. Allt är rätt dumt och fel och hopplöst stökigt.
Den 25 november 2013.
Nej, nej, det är inget allvarligt, men lite som att gång på gång fastna med ärmen i dörrhandtag, snubbla på de egna fötterna och då för att återfinna balansen stuka tummen på den egna näsan.
Japp, det var precis så det gick till. Min djefla man ropade i samma ögonblick:
– Lotten! Nya bilen har punka på ett av framdäcken!
Förstås. Jag sneglade nyss på postlådan och tänkte att den nog kommer att anfalla mig, tappade bort en jättegod macka någonstans i källaren och stoppade sedan foten i en strumpa som måste ha varit antik eftersom den gick sönder som vore den av silke och mina tånaglar samtidigt var utrustade med saxar.
– Lotten! Gamla Volvon ska besiktigas den här veckan!
Naturligtvis. De kommer att fråga varför det fortfarande är fullt med vatten inne i baklyktorna och tala om att rostangreppet som de klagade på för fem år sedan inte har förbättrat bilens körförmåga.
– Lotten! Under hösten 1940 bombades London sönder och samman och …
Ah. Bra. Något vettigt att fokusera på; hur dum denna dag än är, så var det värre för både tyskar och britter hösten 1940 när bomberna föll inte bara på militära mål utan även civila. De vänliga själarna i kommentatorsbåset har flera gånger länkat till fantastiska bildsamlingar – och här kommer två bilder som jag ska tänka på när jag blir irriterad på att basketbollarna i hallen skymmer sikten så att jag gång på gång slår smalbenet i en cykel som vi måste ha i hallen för att Olles sysslings barn från Stockholm fick den stulen och den då hamnade i Eskilstuna.
Den 18 oktober 1940.
På bilden (som en fotograf från Daily Mirror tog fastän bomberna föll runt hans fötter) ser vi 24-åriga Mary Couchman, som har kastat sig fram för att skydda Johnnie Lusher (4 år), Gladys Ashsmith (7 år) och sin egen son Brian (4 år). En liten detalj är att hon i höger hand har en cigg, som hon i godan ro nyss stod och njöt av och som hon i villervallan inte har kommit sig för att slänga ifrån sig.
När bomberna slutade falla, sa fotografen:
– You are a brave woman. – Oh, it was nothing. Somebody had to look after the children, svarade Mary och tände en ny cigarett eftersom den som syns på bilden nu hade hamnat någon annanstans.
Såja. Nu ska jag hälla ut 18 papperskassar med böcker för att sortera och välja ut några av dem till den stundande Julkalendern. Det kommer att se ut ungefär som när en grabb efter en bombraid försjönk i ”The History of London”.
Den 8 oktober 1940.
Ja, så är den moderna människan: att jämföra stök i vardagsrummet med Blitzen känns helt okej.
Och nu talar jag alltså inte om att t.ex. byta ut knän och på så sätt uppgradera skröppelkroppen eller att fixa nya bröst versioner av datorprogram, utan den där magiska uppgraderingen som innebär att någon med makt plötsligt bestämmer att man får ett dyrare hotellrum utan att behöva betala mer.
– Jahaja, här är ditt nyckelkort och nu är det på det viset att du har blivit uppgraderad, sa receptionisten lugnt – liksom i förbifarten – till mig när jag checkade in.
– Uppgr… Uppgra…? PRISA GUDARNA! Det händer ju aldrig! Och jag som är så trött och har varit i Luleå, Malmö, Lund och Göteborg på fyra dagar och som älskar gratislyx och verkligen … eh … inte alls kommer att utnyttja några faciliteter utan bara ramla i säng … Ah well. TACK!
Så inatt sover jag för blott 1 100 kronor i en juniorsvit på Hotell Birger Jarl i Stockholm. Med tanke på hur ofta jag sover på hotell så borde detta ju hända då och då (om man ser till hur ofta det händer i filmer i alla fall), men under de senaste 14 föreläsaråren har det bara hänt en gång tidigare.
Men. Jag har ju faktiskt inte gjort mig förtjänt av ett hotellrum med …
… entréhall med skrivbord och runt inomhushål i väggen …… skinnsoffa och coolt, gammalt runt bord …… minibar med gratisläsk …… glas med väldigt viktiga papplock …… och två morgonrockar samt en väldigt vadderad sänggavel.
Jag kan inte komma på någon annan användning för den vadderade väggen annan än att jag borde öva på att stå på händer mot den.
Nu har jag läst på lite. Tydligen kan man tjata sig till en uppgradering, muta personalen, flirta med hotellchefen, ljuga om att vistelsen är en födelsedagspresent, antyda att man har makt eller helt enkelt klä ut sig till Christine Meltzer. Vilket ju låter som ett heltidsjobb.
Tydligen ser jag ut så här när jag föreläser om svenska skrivregler eftersom alla frågar om vi är släkt.
Fotnot
Åh, så trevligt – läs hur hotellet presenterar sig och beskriver hur det såg ut när det öppnades 1974:
”Det var då hypermodernt med bruna möbler, orangefärgade gardiner och heltäckningsmattor fyllda av så många olika plastmaterial att det slog gnistor när man gick på dem.”
Nu är det ju renoverat så att de kan skryta om att hotellet har en ”tydlig personlighet med svensk nutida form och design i fokus”. Men! Ett rum glömdes bort och renoverades inte – och det har bevarats! Fast lite förvirrande är det allt – för inte kan man ha båda dessa tapeter i ett och samma rum?
… finner jag att man från tronen kan se på tv utan problem, vilket är viktigt eftersom vi måste älta taktiken inför kvällens avgörande match mot Portugal. Det är nästan lika fint som i fyrklöverhusen i Lund, där man kan sitta på toa och röra om i grytan på spisen. (Man kan förvisso även bli instängd på toaletten om ugnsluckan plötsligt öppnas, men det är en helt annan historia.)
I Luleå bodde jag alltså 1973–81, så det är min stad. Ni vet — idyllernas idyll med bilar, cyklar och hus som aldrig någonsin låstes och killarnas moppeknatter som fick mitt hjärta att slå volter. Men ack, detta har jag ju skrivit om förut.
Därför tar jag istället fram en bok som jag hittade hos mamma.
Hur i hela friden familjen Stenson lyckades skapa den absolut perfekta köttfärssåsen trots att den här lilla foldern fanns i köket är nog universums största gåta. (Läs mer om Asta Östenius.)
Först fastnade jag för titeln för att den faktiskt trycktes 1961 och man redan då hade skippat h:et i spagetti. Synnerligen intressant. Sedan slog jag upp ett prisvinnande recept som hette ”makaroni à la pizza” och såg ut så här:
Lägg kokta, i vatten avspolade makaroner i en form. Häll på ägg och mjölk som har kryddats med en halvt kryddmått basilika och en matsked salt. Grädda. Lägg ansjovis och tomater som på bilden och toppa allt med hyvlad ost. Grädda igen.
Eftersom många i kommentatorsbåset är lite till åldern komna (jag räknar förstås in mig själv där, men kanske inte t.ex. den väldigt unge LL99) så måste jag fråga er: åt vi verkligen detta på 1960- och 70-talen? Har jag förträngt allt det hemska och istället fyllt minnet med massa festliga kronärtskockor, fonduekvällar, midsommartårtor med sprit i och det goda brödet samt soliga somrar?
Åt vi pasta till efterrätt?
För säkerhets skull nu så att ni inte missar något nu:
Lingondessert
Koka makaronerna i riktigt med vatten ca 12 min. Spola dem och låt dem rinna av. Blanda dem därefter med lingonsylten. Lägg upp lingondesserten i en stor vid skål eller i portionsskålar. Skiva bananerna och fördela dem ovanpå.
Jaja, om 20 år kommer vi att skratta åt 2013 års kokböcker och diethysteri. Men äter vi idag jämförelsevis lika galet som lingondesserten?
På något sätt hamnade jag i en fantastiskt rolig tråd om hur världshistorien faktiskt aldrig hade godkänts som filmmanus. Ni vet — vi kritiska filmtittare kollar på ”Scent of a Woman” och blir irriterade över att alla på slutet reser sig upp och ger stående ovationer.
– Gah! Precis som i ”Brubaker” – Robert Redford får stående ovationer av alla fångar. Och i ”Döda poeters sällskap” när alla applåderar Robin Williams! Tröttma! Kom igen, kom på nåt nytt!
Eller för den delen när alla tjejer envisas med att springa från tjuvarna med de högklackade skorna på.
– Ta av dig skorna, Pepper Potts! Vet du inte att du kommer att få jätteont i knäna?Bara för att jag kan, serverar jag härmed en förstoring av Gwyneth Paltrows stackars fot.
Både Jack och Rose hade faktiskt kunnat få rum på dörren, Marty McFly hade inte kunnat fixa allt som skulle fixas, dynamiten uppfanns faktiskt så sent som 1864, vi hade naturligtvis inte kunnat höra alla människors tankar – och bovarna berättar ju inte för sina offer varför de har gjort som de har gjort så att Bruce Willis hinner fram i tid. Egentligen.
Men nu till världshistorien – här är några exempel på orimligheter som ingen filmproducent hade släppt igenom. (Jag har tagit min djefla noggranna historieman till hjälp när det gäller fakta.)
Under defenestreringen i Prag 1618 kastades två guvernörer ut genom jättehöga slottsfönster eftersom de hade brutit mot religionsfriheten. De föll handlöst 20 meter, landade i en stor dynghög, borstade av sig skiten och gick oskadda därifrån. Var det månne för att klara PG12-gränsen?
Hannibal följde aldrig upp segern vid Cannae 216 – världshistoriens mest lysande seger som alla fältherrar och lajvare har studerat och analyserat sedan dess. Var var producenten till denna kassako – ”Hannibal Returns”?
Bysantinska riket – en himla seg storfilm som borde ha klippts ner. Man fattade att det var kört redan på 800-talet och ändå fortsatte filmen i nästan 600 år till. Lite som Gladiator, om ni frågar mig.
Gustav II Adolf – Lejonet från Norden– är som en bisarr revenge-film där hämnaren kommer till Tyskland 1630 och dör som 1632 – 16 år innan filmen är slut. Bara för att det ju funkade i Psycho kan man inte bara sno idén. Skriv om!
Belägringen av Belgrad klår till och med Polisskolan vad gäller uppföljare.
Harald Hårdråde är alldeles för overklig – han är med i slaget vid Stiklastad, blir officer i väringagardet i Konstantinopel, blir sedan kung i Norge och slåss slutligen vid Stamford Bridge så att Harald Godwinson förlorar slaget vid Hastings. Bruce Willis-klass på honom alltså.
Magellan – nej, här måste vi stryka. De seglar alltså ut på Stilla Havet efter att ha passerat Magellans sund (som dessutom heter Magellans sund!) och tror att det ska ta 3–4 dagar att nå Kryddöarna och så tar det 3,5 månader. Visserligen hittar de de pluttesmå Guam-öarna – men mitt i denna väldiga vattenmassa måste de ju i så fall ha haft en osannolik tur. Nej, helt osannolikt är det.
– Skulle Konstantin XI ha sett ut sådär? Nejnej, här måste vi ha någon som sköter castingen bättre!
Jösses! Jag har ju försummat min basketmission in life genom att inte en enda gång ha berättat om basketlaget Harlem Globetrotters! Ni kanske känner igen dem om jag visar en bild?
Inte det? Okej så här då?
Laget bildades 1927, när en amerikansk basket-proffsliga hade varit igång under ett par år i USA. Men den här proffsligan hade en amerikansk specialregel eftersom det här ju skedde i USA och man där genom åren har haft en extra konstig syn på det här med ras, religion och hyns färgton.
Afroamerikanska killar fick alltså inte spela basket i proffsligan. För de var ju inte ”vita”!
Pffffftt! fnös några av de bästa, och organiserade sig under ledning av en liten man som hette Abe Saperstein i ett lag som fick heta N.Y. Harlem Globetrotters (trots att de kom från Chicago). Namnet kom sig av att Abe tänkte att det skulle se ut som om laget hade kommit långväga och kanske till och med var ute på en turné. Judarna samlades i ett annat lag och irländarna i ett tredje; all idrott var i USA så här segregerad och det ansågs inte alls konstigt.
Från början bestod laget bara av sex spelare (se svartvita bilden ovan), medan man i ett vanligt basketlag hade tio spelare att tillgå (nuförtiden tolv). De kuskade runt (fem åt gången) i den amerikanska mellanvästern och tjänade 25 dollar per match – tillsammans. De letade fram motståndare varhelst de kunde hitta dem och ställde upp mot vem som helst. Det handlade alltså inte om en organiserad idrott med spelschema utan mer som ett kringresande cirkussällskap … som bara spelade basket. På hög nivå, ska tilläggas.
De spelade mot ett lag med skogshuggare, ett med bönder, några college-basketlag och många andra, och 1934 hade de spelat 1 007 matcher och vunnit prick 1 000 av dem. Trots att de överallt möttes av fördomar och diskriminering som innebar bl.a. att de inte fick äta på samma ställe som motståndarna och inte kunde ta in på hotell som inte hade separata rum för afroamerikaner. En gång när de spelade i Nebraska fick Harlem Globetrotters sova i häktet eftersom staden inte hade något ”svart hotell”.
Coach Saperstein behandlade dem inte särskilt väl; han tog 2/7 av alla pengar medan de andra sex fem fick varsin sjundedel och på det hela taget var det ett ganska tufft liv som man idag kan jämföra med att vara kringresande i språkregler. Men spelarna var i stort sett nöjda: de fick ju betalt för att göra det roligaste de visste.
Numera analyserar man Harlem Globetrotters intåg i basketsporten så här:
Den ”vita basketen” var som klassisk musik, styrd av regler. Man skulle liksom passa runt bollen minst fem gånger och sedan skulle någon sätta ett skott. Om man inte gjorde på det här sättet var det som om pukslagaren plötsligt skulle spela en egen kadens mitt i violinkonserten. Denna basket störde ingen och spelarna visade upp vad som förväntades av dem – inte mer.
Harlem Globetrotters ”svarta basket” var som jazz — en improvisation. Man kunde göra fyra passningar och plötsligt rusa mot korgen och DUNKA den i korgen! Eller låtsas att gå mot korgen bara för att springa rakt igenom försvaret och passa bollen till en fri spelare som under tiden hade smugit sig in under korgen. Egna initiativ premierades och sådant som publiken gillade var extra berömvärt.
Det här spexandet och bolltrolleriet på planen började när Harlem Globetrotters hade säkrat segern och ledde med till exempel 20 poäng. Då passade de på att göra lite ovanliga saker som att passa bollen bakom ryggen, finta pass genom att lägga bollen på sin egen nacke, dribbla i cirklar runt motståndarna och humpa iväg bollen till synes på måfå mot korgen och på så sätt göra spektakulära poäng. Men de slutade aldrig att spela basket – Bill Cosby har förklarat det som ”när bollen efter ett roligt anfall till slut gick i korgen var det som the punch line of a joke”.
(Musiken som hörs är lagets trademark: ”Sweet Georgia Brown”.)
I början av 1940-talet uppskattades Harlem Globetrotters på ett mer värdigt sätt: de fick möta proffslag i uppvisningsmatcher på utsålda arenor. Och vann. Och vann. Och vann.
Åren gick och Harlem Globetrotters fortsatte att imponera: 1948 spelade de mot NBA:s (och världens) bästa lag Minneapolis Lakers på fullt allvar utan skoj och trams. Globetrotters vann med två poäng på ett skott som sattes i sista tiondelens sekund. (Vaselin på linsen och stående ovationer.)
Runt 1950 kom man i NBA (National Basketball Association) på att man kanske skulle kunna krydda sina lag med i alla fall ett par afroamerikanska spelare, så några av Harlem Globetrotters bästa draftades till proffslagen. Nat Sweetwater Clifton blev den första – som av coach Abe lurades på en rejäl del av övergångspengarna. (Om man ska vara riktigt nogräknad är han den andre – den förste var Harold Hunter [som dog så sent som i april 2013], men han kickades på försäsongen och spelade aldrig någon NBA-match.)
– Vaaaaar är bollen?
På 1950-talet utvecklades ”The Trotters” till ett fullfjädrat showgäng – basket-entertainers. De turnerade i hela världen och spelade mot alla tänkbara och otänkbara lag. Och planer. De spelade
ute på åkrar
på av lösa brädor hoplappade dansgolv som hade placerats ovanpå öltunnor
i en tömd simbassäng
i en tjurfäktningsarena
i regn, storm och snöoväder.
Basket i regn kräver paraply i alla fall för guarden.Spel på den djupa delen av en simbassäng.
I slutet av 50-talet var Harlem Globetrotters så populära att laget egentligen bestod av fyra lag som turnerade samtidigt. Och som spelade fler matcher än hela NBA. Men grundaren och coachen Abe Saperstein fick alltmer kritik för att han var snål, orättvis, okunnig vad gäller spelet och jag vet inte allt. Gav upp gjorde han däremot inte förrän han dog knall och fall 1966 – och laget släpptes ut på grönbete med showandet. Domarna involverades, vissa spelare lirade med mikrofoner så att man kunde höra vad de sade och mången ung pojke i USA tränade basket med ett enda mål: att få bli invald i Harlem Globetrotters.
Här har planen lagts ut på Dodgers basebollstadium.
Under medborgarrättsrörelsen på 1960-talet fick Harlem Globetrotters dock kritik av de politiskt medvetna för att de var ”larviga” med sina skämt och lät sig skrattas åt och för att de ”förlöjligade afroamerikaner” samt ”ställde upp på den vite mannens åsikter om vad som var roligt”. Numera skrattar man åt detta eftersom de spelarna alls inte uppoffrade sig: de fick bra betalt, de fick de fem blekfisarna i motståndarlaget att se ytterst fåniga och inkompetenta ut och de fick miljoner människor att skratta och titta på basket – fastän de kanske inte ens var intresserade av sport.
Motståndarlagen, ja. Det är alltså basketspelare som turnerar med Harlem Globetrotters och vars enda uppgift är att vara ”the straight guy” som visserligen lirar … men som kommer att luras till misstag. Och så är det fortfarande. Ofta ser man dock till att matcherna vad gäller poängställningen är relativt jämna – om någon till äventyrs skulle komma på tanken att kolla på poängtavlan.
År 1970 fick Globetrotters en egen tecknad serie som visades på tv och gjorde spelarna till superduperstjärnor i klass med Stålmannen, men precis som i alla amerikanska filmer följer ju uppgång och segeryra av en period när det inte går så bra. Några vita spelare (ja, fortfarande är det tydligen viktigt att påpeka hudfärgen) har valts in i laget, 1985 valdes första kvinnan in och de åker fortfarande omkring i hela världen och roar publiksamlingar i mastodontstorlek. Jag var själv på en match i Malmö 1988 och höll på att dels skratta mig fördärvad, dels trilla av stolen av hur väl de spelade.
Och så har det fortsatt – de fortsätter att vinna mot de bästa collegespelarna och fortfarande värvas spelare som man skulle kunna tänka sig borde platsa i NBA – men som kanske bara är fel spelartyp.
Fotnot
NBA är alltså männens proffsliga; sedan 1997 finns WNBA för kvinnorna. (Innan dess fick duktiga baskettjejer åka till Europa [Sverige!] för att bli proffs. Det var tider det.)
… ligger jag i en hotellsäng och funderar på vattenkokare. Nytt i mitt liv är nämligen att jag dagen före ankomst till hotellet skickar ett mejl som lyder ungefär så här:
Hej!
Jag anländer till [hotell] någonstans vid [klockslag] i eftermiddag (bokningsnummer xxx) och bara undrar om det finns någon möjlighet att få en vattenkokare och tepåsar på rummet eftersom jag är en tetoka.
Hotellen svarar till exempel …
Hotell Gyldenlöwe: Vill bara meddela att vi sätter in en vattenkokare åt dig på rummetJ
(Det där versala J:et är en smiley i Outlook, men jag har ett annat mejlprogram.)
Riverton i Göteborg: Vi har vattenkokare och te på alla våra rum på hotellet. Finns även tillgång till Tea och kaffe på rummet.
(Och whisky, skulle det visa sig.)
Statt i Hudiksvall: Det finns alltid vattenkokare på våra First Lady rum.
(Jag har stigit i graderna.)
Scandic i Gävle En vattenkokare kan du få låna ifrån receptionen.
Här syns den lånade vattenkokaren på nattduksbordet. Te och mugg får man däremot hålla med själv. (Jag hör i bakgrunden den samlade läsekretsen vråla DAGENS I-LANDSPROBLEM så nu lämnar jag tekokartankarna.)
Gävle har som vi har talat om tidigare en rolig staty som kallas ”Fnasket i plasket” och som traditionen numera bjuder, tog jag en bild på oss tillsammans.
Fast idag var det nattsvart.Den här statyn på Stortorget i Gävles centrum kommer definitivt från ett avsnitt av Doctor Who. Den kommunicerar mystiskt med den stora reklamtavlan i bakgrunden. Whiiischwooosch.Träningsakvarium.
En lite annorlunda företeelse i centrum är de många träningsakvarierna. Jag såg minst fyra olika, där folk sprang på löpband, for på låtsasskidor och huffade och puffade medan de kunde titta på flanörerna på stadens gator och torg – och flanörerna samtidigt kunde titta på dem och få förskräckligt dåligt samvete.
(Jag stod där en bra stund och kände sedan att jag fick ont i hälsenorna, så det kan aldrig vara bra, det där träningstittandet.)
Rödöra.
Men nu till ett akut problem som har fått mig att de senaste dagarna påminna om en hund. Det kliar på örat. Inget myggbett, inget loppbett, ingen allergi och inte minsta lilla skråma syns – det bara kliar! Inte inne i örat utan på öronkanten. Titta, här har jag kliat mig alldeles röd!
Va, oj, nej, ajajaj … sorry, oj. I-landsproblem igen, säger ni? Jamen vad fint, då knyter vi ihop gävlesäcken här och nu.
Uppdatering – känsliga tittare varnas!
Efter min starka insats uppe i träningslokalen blev jag sådär snyggt svettig så att man måste duscha. Det sköt jag upp eftersom jag bestämde mig för att stryka – jag har ju sagt att man måste använda alla faciliteter, ni vet.
Jag strök och strök och tyckte att det gick långsamt, men då hade ju timern stängt av värmen.
Sedan gick jag in i duschen. Men gick strax ut ur den igen för att ojojoj, vad jag behövde fotografera plötsligt!
Sherlock Holmes hade verkligen gillat det här duschhörnet.
Ni ser framför er hur förtjust jag fnittrar över detta? Och när jag kom ut ur duschen fick jag ännu mer att fnittra åt.
Högt uppe på väggen fanns ännu fler spår av förra gästen. Har det gått vilt till eller var det en 2,20 lång basketspelare här nyss?
