Hoppa till innehåll

Månad: november 2013

Julkalendern 2013 börjar imorrn

solteckninglucia

Så är det dags för nionde årgången av Julkalendern! (Det är nu vagnarna sållas från vettet och BNP sänks och stackars små barn inte längre har full uppmärksamhet från sina föräldrar.) Det är alltså (nu kommer jag att förklara självklarheter för alla stamgäster som istället kan luta sig tillbaka och meditera en stund) en tradition att jag 1–24 december ”skriver som om jag vore en annan” – död, levande, fiktiv eller verklig. Författare, seriefigur, tv-nisse, skådespelare eller vad som helst. Ibland är det stilen som är förändrad, ibland är det handlingen. Ibland är allt förändrat men texten är i så fall fullproppad med ledtrådar som ju leder er på rätt håll.

Till en början försökte jag följa en mall och skapade allehanda regler för mig. Så här såg den allra första luckan ut med inledande, synnerligen tydlig ledtråd i kursiv stil:

1 dec 2005: Vem bloggar här?

Brutala, långbenta kvinnor. Hårdkokta ägg och karlar. I regn. I hatt.

Det var igår. Jag minns inte mycket, men det var nog igår. Och jag tror att det var så här.

— Du eller jag? väste jag med en blöt cigarettfimp i mungipan, lika död som liket i mattan jag precis hade hittat.
— Jag delar, du väljer, sade hon och tömde flaskan.

Vi sköljde ner den sista whiskyn med regnvatten. Den torra äggulan fastnade i gommen. Det var inte lång tid kvar nu. Jag visste vad jag var tvungen att göra. Med tumme och pekfinger sprätte jag fimpen mot rännstenen. Hennes byst hävdes nästan upp till hakan av ren indignation.

— Men skaru skräpa ner så där? Lubbe Nordström sa redan … hur … hur … ku… kunde du?
— Det var lätt.

Jag sköt den tomma barnvagnen framåt. Jag hade hellre skjutit henne. Jag struntar i följderna. Kanske ska jag döda en cigarrett mot klacken istället? Plötsligt förstod jag. Hennes vackra ben … Sedan svartnade allt. Jag föll hårt. Idag är jag förbannat bakis.

Facit kommer oftast strax efter midnatt och var förr om åren bra mycket kortare än de är nuförtiden. I facittexten bestämmer min morfars plommonstop vem som vinner en lite hemlig t-shirt och jag får tillfälle att berätta intressanta ting om eller ibland intervjua den som gömde sig i luckan.

Numera kan det luckorna se ut precis hur som helst: lucka3ärenbild (Facit till den hittar ni här.)

Det finns en enda viktig regel i Hemlisbloggarjulkalendern: avslöja inte på ett tydligt sätt vem det är som ni gissar på – förrän ganska sent på dygnet. Ju luddigare och mer maskerade gissningarna är, desto roligare blir det i kommentatorsbåset.

Ni som känner att ni fortfarande inte riktigt förstår hur detta går till, kan läsa 2012 års beskrivning eller fokusera på de viktiga fackuttrycken DRT, blåsippa och HB. Förresten är det ju ett måste att läsa om den stora alfabetiseringskonspirationen också.

Liksom förr om åren finns inledningsvis en stor osäkerhetsfaktor vad gäller min egen närvaro 1–13 december eftersom jag föreläser non stop och endast undantagsvis får sova. Kanske betyder det att dessa luckor är svårare än vanligt för att ni ska bli tvungna att samarbeta utan min hjälp. Eller så är dessa luckor enklare än vanligt för att jag inte har kunnat lägga ner tid på dem … Eller så är de precis som vanligt.

Som bonus på laxen kommer här den mest kontroversiella av kalendrar.

(Ni som är stressade och har ont om tid idag ska inte titta, för efter dessa åtta minuter kommer allsköns andra kalendertips fram i rutan och vips, så är 30 november helt enkelt slut.)

Share
95 kommentarer

Julklappstips!

The red gifts and gold ribbons

Min inställning till julklappar är att de är roliga att köpa och att de är roliga att få – och dessutom tycker jag att julafton är en hyvens helgdag när alla barn ska tvingas att se på Karl-Bertil Jonssons immiga glasögon.

Med andra ord är jag inte alls motvalls och gnölig i december. Jag är däremot fruktansvärt arg hela november, så det det jämnar ut sig. Jag morrar idag och tindrar på söndag.

Men menar jag verkligen allvar med rubriken? Ska jag ge er julkappstips? Hur kan jag göra det — jag har väl ingen aning om vilka ni ska ge julklappar till? Nä, men er morbror Gösta kanske är som min faster Ulla, och henne hade jag kunnat ge en stor blaffig, glittrande helt oäkta ring. Pling, där kom första julklappstipset: oäkta smycken.

Nej, i mina julklappstips tar jag ingen som helst hänsyn till aversioner, allergier eller antipatier. (Okej. Ska man prompt ha äkta smycken så är pantbanken rätta stället.) Smycken som ser gamla ut men är nytillverkade har jag ett par gånger köpt ev en trevlig svenskättling som heter Karen.

örhängen

Till vem som helst kan man ge tygmärken att sy på kläder, väskor eller teknologoveraller. Nuförtiden behöver man inte ens sy på dem med små vackra stygn och en spretande fingerborg, utan kan stryka fast dem eftersom de har inbyggt klister.

mad scientist

 

Kanske kan man köpa ett gäng och tillverka sig ett par Desigual-liknande jeans? (Som jag har önskat mig i tre år men som kostar ungefär som en liten bil att inhandla.)
Kanske kan man köpa ett gäng lappar och tillverka sig ett par Desigual-liknande jeans? (Som jag har önskat mig i tre år men som kostar ungefär som en liten bil att inhandla.)

Men nu ska ni inte tro att jag har snöat in enbart på webbaffärer. Nähedå — idag gick jag med mina egna knastrande ben in på både Ikea och Åhléns, minsann.

Åhléns har nämligen necessärer som är genomskinliga så att man slipper tömma ut roll on, astmamedicin, tandkräm och hygienprodukterna i en zip-lock-påse i flygkontrollerna.
Åhléns har nämligen necessärer som är genomskinliga så att man slipper tömma ut roll on, astmamedicin, tandkräm och hygienprodukterna i en zip-lock-påse i flygkontrollerna.
Och Ikea har ett slags kit med necessärliknande behållare som man kan använda till allehanda ting.
Och Ikea har ett slags kit med necessärliknande behållare som man kan använda till allehanda ting.
Till exempel sina sladdar och adaptrar och hörlurar.
Till exempel sina sladdar, adaptrar och hörlurar.

Ikea har även de förnicklade rullgardinerna som jag inte gillar – med snöre eller kedja som man drar i. Om man har tur kan man på loppis få tag i den gamla hederliga varianten med fjäder som man bara drar lite i så att den TJONG åker upp och slår sig i taket.

En sådan kan man köpa och måla lite på så ser den inte så flottig ut längre.
En sådan kan man köpa och måla lite på så ser den inte så flottig ut längre.

Om man inte känner sig så konstnärlig och anser att Ikeas rullgardiner som inte åker upp själva är helt okej, kan man köpa en sådan och skriva lite bokstäver på med en spritpenna. Sömncitat kanske?

”Det värsta som finns är att vakna efter ännu en sömnlös natt.”

Det var det. Känner ni nu hur ni börjar andas lättare och hur enkelt det egentligen är det här med jul? Köp ficklampor, konstiga saxar, tuschpennor, förstoringsglas och reflexer till alla mellan fyra och tio år och ruinera er sedan på antikvariaten när det gäller julklappar till resten av släkten – och tindra, för i helvete! Tindra!

Share
91 kommentarer

Liten rapport från Göteborg

Dubbla slag slog hjärtat när jag kom in i hotellfoajén i Göteborg, där jag ska föreläsa om de vackra, svenska skrivreglerna efter lunch. För i rummet intill mitt sitter …

Hambollslandslaget!
Hambollslandslaget!

Alltså de här männen:

(Källa.)
Fast här i fel miljö. (Källa.)

Ack, där fick jag för mina fördomar. För ut ur lokalen rann en stund senare en ström av små, torra, påklädda män av medellängd. (Jag har nu korrigerat skylttexten, ja.)

För att fördriva tiden tog jag fram en papperstidning och läste som förr i tiden. Prassel, prassel sa sidorna. Åhå! Ett nytt ord! Måste dokumenteras!

Eller är eftersupning ett ord som alla utom jag känner till?
Eller är eftersupning ett ord som alla utom jag känner till?

Jag tror förresten att jag håller på att bli lite överkänslig eller rent av allergisk när det gäller kvällstidningarna och veckosnusket. Förlåt, veckotidningarna heter de ju. Jag försöker kisa bort allt så att jag inte ska se de braskande rubrikerna om vem som bedrar vem och hur magra alla är eller hur fula de samtidigt är när de inte sminkar sig och går numera aldrig in på kvällstidningarnas sajter. Men så fick jag tips om en … lite annorlunda artikel som publicerades igår.

aftonbladet_permobil

Glasklart!

Nu har man i Opals hotellfoajé, där jag sitter sedan en timme, övergått från att spela hare krishna-muzak till att hälla improvisationsjazz i mina öron. Jag suckar, lyfter blicken, tittar ut genom fönstret och granskar den vackra arkitekturen.

Lovely!
Lovely!

Share
69 kommentarer

En sån där dum dag, ni vet

Jag har en sån där ”menvaihelvete-dag”. Allt är rätt dumt och fel och hopplöst stökigt.

Den 25 november 2013.
Den 25 november 2013.

Nej, nej, det är inget allvarligt, men lite som att gång på gång fastna med ärmen i dörrhandtag, snubbla på de egna fötterna och då för att återfinna balansen stuka tummen på den egna näsan.

Japp, det var precis så det gick till. Min djefla man ropade i samma ögonblick:

– Lotten! Nya bilen har punka på ett av framdäcken!

Förstås. Jag sneglade nyss på postlådan och tänkte att den nog kommer att anfalla mig, tappade bort en jättegod macka någonstans i källaren och stoppade sedan foten i en strumpa som måste ha varit antik eftersom den gick sönder som vore den av silke och mina tånaglar samtidigt var utrustade med saxar.

– Lotten! Gamla Volvon ska besiktigas den här veckan!

Naturligtvis. De kommer att fråga varför det fortfarande är fullt med vatten inne i baklyktorna och tala om att rostangreppet som de klagade på för fem år sedan inte har förbättrat bilens körförmåga.

– Lotten! Under hösten 1940 bombades London sönder och samman och …

Ah. Bra. Något vettigt att fokusera på; hur dum denna dag än är, så var det värre för både tyskar och britter hösten 1940 när bomberna föll inte bara på militära mål utan även civila. De vänliga själarna i kommentatorsbåset har flera gånger länkat till fantastiska bildsamlingar – och här kommer två bilder som jag ska tänka på när jag blir irriterad på att basketbollarna i hallen skymmer sikten så att jag gång på gång slår smalbenet i en cykel som vi måste ha i hallen för att Olles sysslings barn från Stockholm fick den stulen och den då hamnade i Eskilstuna.

Den 18 oktober 1940.
Den 18 oktober 1940.

På bilden (som en fotograf från Daily Mirror tog fastän bomberna föll runt hans fötter) ser vi 24-åriga Mary Couchman, som har kastat sig fram för att skydda Johnnie Lusher (4 år), Gladys Ashsmith (7 år) och sin egen son Brian (4 år). En liten detalj är att hon i höger hand har en cigg, som hon i godan ro nyss stod och njöt av och som hon i villervallan inte har kommit sig för att slänga ifrån sig.

 När bomberna slutade falla, sa fotografen:

– You are a brave woman.
– Oh, it was nothing. Somebody had to look after the children, svarade Mary och tände en ny cigarett eftersom den som syns på bilden nu hade hamnat någon annanstans.

Såja. Nu ska jag hälla ut 18 papperskassar med böcker för att sortera och välja ut några av dem till den stundande Julkalendern. Det kommer att se ut ungefär som när en grabb efter en bombraid försjönk i “The History of London”.

Den 8 oktober 1940.
Den 8 oktober 1940.

Ja, så är den moderna människan: att jämföra stök i vardagsrummet med Blitzen känns helt okej.

Share
70 kommentarer

Hur blir man uppgraderad?

Och nu talar jag alltså inte om att t.ex. byta ut knän och på så sätt uppgradera skröppelkroppen eller att fixa nya bröst versioner av datorprogram, utan den där magiska uppgraderingen som innebär att någon med makt plötsligt bestämmer att man får ett dyrare hotellrum utan att behöva betala mer.

– Jahaja, här är ditt nyckelkort och nu är det på det viset att du har blivit uppgraderad, sa receptionisten lugnt – liksom i förbifarten – till mig när jag checkade in.
– Uppgr… Uppgra…? PRISA GUDARNA! Det händer ju aldrig! Och jag som är så trött och har varit i Luleå, Malmö, Lund och Göteborg på fyra dagar och som älskar gratislyx och verkligen … eh … inte alls kommer att utnyttja några faciliteter utan bara ramla i säng … Ah well. TACK!

Så inatt sover jag för blott 1 100 kronor i en juniorsvit på Hotell Birger Jarl i Stockholm. Med tanke på hur ofta jag sover på hotell så borde detta ju hända då och då (om man ser till hur ofta det händer i filmer i alla fall), men under de senaste 14 föreläsaråren har det bara hänt en gång tidigare.

Men. Jag har ju faktiskt inte gjort mig förtjänt av ett hotellrum med …

… entréhall och runt inomhushål i väggen …
… entréhall med skrivbord och runt inomhushål i väggen …
… skinnsoffa och coolt, gammalt runt bord …
… skinnsoffa och coolt, gammalt runt bord …
… minibar med gratisläsk …
… minibar med gratisläsk …
… glas med väldigt viktiga papplock …
… glas med väldigt viktiga papplock …
… och två morgonrockar samt en väldigt vadderad sänggavel.
… och två morgonrockar samt en väldigt vadderad sänggavel.

Jag kan inte komma på någon annan användning för den vadderade väggen annan än att jag borde öva på att stå på händer mot den.

Nu har jag läst på lite. Tydligen kan man tjata sig till en uppgradering, muta personalen, flirta med hotellchefen, ljuga om att vistelsen är en födelsedagspresent, antyda att man har makt eller helt enkelt klä ut sig till Christine Meltzer. Vilket ju låter som ett heltidsjobb.

Tydligen ser jag ut så här när jag föreläser om svenska skrivregler eftersom alla frågar om jag är släkt med henne.
Tydligen ser jag ut så här när jag föreläser om svenska skrivregler eftersom alla frågar om vi är släkt.

Fotnot
Åh, så trevligt – läs hur hotellet presenterar sig och beskriver hur det såg ut när det öppnades 1974:

”Det var då hypermodernt med bruna möbler, orangefärgade gardiner och heltäckningsmattor fyllda av så många olika plastmaterial att det slog gnistor när man gick på dem.”

Nu är det ju renoverat så att de kan skryta om att hotellet har en  ”tydlig personlighet med svensk nutida form och design i fokus”. Men! Ett rum glömdes bort och renoverades inte – och det har bevarats! Fast lite förvirrande är det allt – för inte kan man ha båda dessa tapeter i ett och samma rum?

Manligt?
Manligt?
Kvinnligt?
Kvinnligt?

 

Share
75 kommentarer

På en hotelltoa i Luleå …

… finner jag att man från tronen kan se på tv utan problem, vilket är viktigt eftersom vi måste älta taktiken inför kvällens avgörande match mot Portugal. Det är nästan lika fint som i fyrklöverhusen i Lund, där man kan sitta på toa och röra om i grytan på spisen. (Man kan förvisso även bli instängd på toaletten om ugnsluckan plötsligt öppnas, men det är en helt annan historia.)

I Luleå bodde jag alltså 1973–81, så det är min stad. Ni vet — idyllernas idyll med bilar, cyklar och hus som aldrig någonsin låstes och killarnas moppeknatter som fick mitt hjärta att slå volter. Men ack, detta har jag ju skrivit om förut.

Därför tar jag istället fram en bok som jag hittade hos mamma.

Hur i hela friden familjen Stenson lyckades skapa den absolut perfekta köttfärssåsen med den här lilla foldern i köket är universums största gåta.
Hur i hela friden familjen Stenson lyckades skapa den absolut perfekta köttfärssåsen trots att den här lilla foldern fanns i köket är nog universums största gåta. (Läs mer om Asta Östenius.)

Först fastnade jag för titeln för att den faktiskt trycktes 1961 och man redan då hade skippat h:et i spagetti. Synnerligen intressant. Sedan slog jag upp ett prisvinnande recept som  hette ”makaroni à la pizza” och såg ut så här:

Lägg kokta, i vatten avspolade makaroner i en form. Häll på ägg och mjölk som har kryddats med en halvt kryddmått basilika och 1 matsked salt.Grädda. Lägg ansjovis och tomater som på bilden och toppa allt med hyvlad ost. Grädda igen.
Lägg kokta, i vatten avspolade makaroner i en form. Häll på ägg och mjölk som har kryddats med en halvt kryddmått basilika och en matsked salt. Grädda. Lägg ansjovis och tomater som på bilden och toppa allt med hyvlad ost. Grädda igen.

Eftersom många i kommentatorsbåset är lite till åldern komna (jag räknar förstås in mig själv där, men kanske inte t.ex. den väldigt unge LL99) så måste jag fråga er: åt vi verkligen detta på 1960- och 70-talen? Har jag förträngt allt det hemska och istället fyllt minnet med massa festliga kronärtskockor, fonduekvällar, midsommartårtor med sprit i och det goda brödet samt soliga somrar?

Åt vi pasta till efterrätt?
Åt vi pasta till efterrätt?

recept_lingonpastaFör säkerhets skull nu så att ni inte missar något nu:

Lingondessert
Koka makaronerna i riktigt med vatten ca 12 min. Spola dem och låt dem rinna av. Blanda dem därefter med lingonsylten. Lägg upp lingondesserten i en stor vid skål eller i portionsskålar. Skiva bananerna och fördela dem ovanpå.

Jaja, om 20 år kommer vi att skratta åt 2013 års kokböcker och diethysteri. Men äter vi idag jämförelsevis lika galet som lingondesserten?

Share
50 kommentarer

Harlem Globetrotters

Jösses! Jag har ju försummat min basketmission in life genom att inte en enda gång ha berättat om basketlaget Harlem Globetrotters! Ni kanske känner igen dem om jag visar en bild?HG1930

Inte det? Okej så här då?

Harlem-globetrotters_plansch

Laget bildades 1927, när en amerikansk basket-proffsliga hade varit igång under ett par år i USA. Men den här proffsligan hade en amerikansk specialregel eftersom det här ju skedde i USA och man där genom åren har haft en extra konstig syn på det här med ras, religion och hyns färgton.

Afroamerikanska killar fick alltså inte spela basket i proffsligan. För de var ju inte ”vita”!

Pffffftt! fnös några av de bästa, och organiserade sig under ledning av en liten man som hette Abe Saperstein  i ett lag som fick heta N.Y. Harlem Globetrotters (trots att de kom från Chicago). Namnet kom sig av att Abe tänkte att det skulle se ut som om laget hade kommit långväga och kanske till och med var ute på en turné. Judarna samlades i ett annat lag och irländarna i ett tredje; all idrott var i USA så här segregerad och det ansågs inte alls konstigt.

Från början bestod laget bara av sex spelare (se svartvita bilden ovan), medan man i ett vanligt basketlag hade tio spelare att tillgå (nuförtiden tolv). De kuskade runt (fem åt gången) i den amerikanska mellanvästern och tjänade 25 dollar per match – tillsammans. De letade fram motståndare varhelst de kunde hitta dem och ställde upp mot vem som helst. Det handlade alltså inte om en organiserad idrott med spelschema utan mer som ett kringresande cirkussällskap … som bara spelade basket. På hög nivå, ska tilläggas.

plansch_harlem

De spelade mot ett lag med skogshuggare, ett med bönder, några college-basketlag och många andra, och 1934 hade de spelat 1 007 matcher och vunnit prick 1 000 av dem. Trots att de överallt möttes av fördomar och diskriminering som innebar bl.a. att de inte fick äta på samma ställe som motståndarna och inte kunde ta in på hotell som inte hade separata rum för afroamerikaner. En gång när de spelade i Nebraska fick Harlem Globetrotters sova i häktet eftersom staden inte hade något ”svart hotell”.

Coach Saperstein behandlade dem inte särskilt väl; han tog 2/7 av alla pengar medan de andra sex fem fick varsin sjundedel och på det hela taget var det ett ganska tufft liv som man idag kan jämföra med att vara kringresande i språkregler. Men spelarna var i stort sett nöjda: de fick ju betalt för att göra det roligaste de visste.

Numera analyserar man Harlem Globetrotters intåg i basketsporten så här:

  • Den ”vita basketen” var som klassisk musik, styrd av regler. Man skulle liksom passa runt bollen minst fem gånger och sedan skulle någon sätta ett skott. Om man inte gjorde på det här sättet var det som om pukslagaren plötsligt skulle spela en egen kadens mitt i violinkonserten. Denna basket störde ingen och spelarna visade upp vad som förväntades av dem – inte mer.
  • Harlem Globetrotters ”svarta basket” var som jazz — en improvisation. Man kunde göra fyra passningar och plötsligt rusa mot korgen och DUNKA den i korgen! Eller låtsas att gå mot korgen bara för att springa rakt igenom försvaret och passa bollen till en fri spelare som under tiden hade smugit sig in under korgen. Egna initiativ premierades och sådant som publiken gillade var extra berömvärt.

Det här spexandet och bolltrolleriet på planen började när Harlem Globetrotters hade säkrat segern och ledde med  till exempel 20 poäng. Då passade de på att göra lite ovanliga saker som att passa bollen bakom ryggen, finta pass genom att lägga bollen på sin egen nacke, dribbla i cirklar runt motståndarna och humpa iväg bollen till synes på måfå mot korgen och på så sätt göra spektakulära poäng. Men de slutade aldrig att spela basket – Bill Cosby har förklarat det som ”när bollen efter ett roligt anfall till slut gick i korgen var det som the punch line of a joke”.


(Musiken som hörs är lagets trademark: ”Sweet Georgia Brown”.)

I början av 1940-talet uppskattades Harlem Globetrotters på ett mer värdigt sätt: de fick möta proffslag i uppvisningsmatcher på utsålda arenor. Och vann. Och vann. Och vann.

Åren gick och Harlem Globetrotters fortsatte att imponera: 1948 spelade de mot NBA:s (och världens) bästa lag Minneapolis Lakers på fullt allvar utan skoj och trams. Globetrotters vann med två poäng på ett skott som sattes i sista tiondelens sekund. (Vaselin på linsen och stående ovationer.)

Runt 1950 kom man i NBA (National Basketball Association) på att man kanske skulle kunna krydda sina lag med i alla fall ett par afroamerikanska spelare, så några av Harlem Globetrotters bästa draftades till proffslagen. Nat Sweetwater Clifton blev den första – som av coach Abe lurades på en rejäl del av övergångspengarna. (Om man ska vara riktigt nogräknad är han den andre – den förste var Harold Hunter [som dog så sent som i april 2013], men han kickades på försäsongen och spelade aldrig någon NBA-match.)

– Vaaaaar är bollen?
– Vaaaaar är bollen?

På 1950-talet utvecklades ”The Trotters” till ett fullfjädrat showgäng – basket-entertainers. De turnerade i hela världen och spelade mot alla tänkbara och otänkbara lag. Och planer. De spelade

  • ute på åkrar
  • på av lösa brädor hoplappade dansgolv som hade placerats ovanpå öltunnor
  • i en tömd simbassäng
  • i en tjurfäktningsarena
  • i regn, storm och snöoväder.
Basket i regn kräver paraply i alla fall för guarden.
Basket i regn kräver paraply i alla fall för guarden.
Spel på den djupa delen av en simbassäng.
Spel på den djupa delen av en simbassäng.

I slutet av 50-talet var Harlem Globetrotters så populära att laget egentligen bestod av fyra lag som turnerade samtidigt.  Och som spelade fler matcher än hela NBA. Men grundaren och coachen Abe Saperstein fick alltmer kritik för att han var snål, orättvis, okunnig vad gäller spelet och jag vet inte allt. Gav upp gjorde han däremot inte förrän han dog knall och fall 1966 – och laget släpptes ut på grönbete med showandet. Domarna involverades, vissa spelare lirade med mikrofoner så att man kunde höra vad de sade och mången ung pojke i USA tränade basket med ett enda mål: att få bli invald i Harlem Globetrotters.

Här har planen lagts ut på Dodgers basebollstadium.
Här har planen lagts ut på Dodgers basebollstadium.

Under medborgarrättsrörelsen på 1960-talet fick Harlem Globetrotters dock kritik av de politiskt medvetna för att de var ”larviga” med sina skämt och lät sig skrattas åt och för att de ”förlöjligade afroamerikaner” samt ”ställde upp på den vite mannens åsikter om vad som var roligt”. Numera skrattar man åt detta eftersom de spelarna alls inte uppoffrade sig: de fick bra betalt, de fick de fem blekfisarna i motståndarlaget att se ytterst fåniga och inkompetenta ut och de fick miljoner människor att skratta och titta på basket – fastän de kanske inte ens var intresserade av sport.

Motståndarlagen, ja. Det är alltså basketspelare som turnerar med Harlem Globetrotters och vars enda uppgift är att vara ”the straight guy” som visserligen lirar … men som kommer att luras till misstag. Och så är det fortfarande. Ofta ser man dock till att matcherna vad gäller poängställningen är relativt jämna – om någon till äventyrs skulle komma på tanken att kolla på poängtavlan.

År 1970 fick Globetrotters en egen tecknad serie som visades på tv och gjorde spelarna till superduperstjärnor i klass med Stålmannen, men precis som i alla amerikanska filmer följer ju uppgång och segeryra av en period när det inte går så bra. Några vita spelare (ja, fortfarande är det tydligen viktigt att påpeka hudfärgen) har valts in i laget, 1985 valdes första kvinnan in och de åker fortfarande omkring i hela världen och roar publiksamlingar i mastodontstorlek. Jag var själv på en match i Malmö 1988 och höll på att dels skratta mig fördärvad, dels trilla av stolen av hur väl de spelade.

Och så har det fortsatt – de fortsätter att vinna mot de bästa collegespelarna och fortfarande värvas spelare som man skulle kunna tänka sig borde platsa i NBA – men som kanske bara är fel spelartyp. 

Fotnot
NBA är alltså männens proffsliga; sedan 1997 finns WNBA för kvinnorna. (Innan dess fick duktiga baskettjejer åka till Europa [Sverige!] för att bli proffs. Det var tider det.)

Share
79 kommentarer

Just nu i Gävle …

… ligger jag i en hotellsäng och funderar på vattenkokare. Nytt i mitt liv är nämligen att jag dagen före ankomst till hotellet skickar ett mejl som lyder ungefär så här:

Hej!

Jag anländer till [hotell] någonstans vid [klockslag] i eftermiddag (bokningsnummer xxx) och bara undrar om det finns någon möjlighet att få en vattenkokare och tepåsar på rummet eftersom jag är en tetoka.

Hotellen svarar till exempel …

Hotell Gyldenlöwe:
Vill bara meddela att vi sätter in en vattenkokare åt dig på rummetJ

(Det där versala J:et är en smiley i Outlook, men jag har ett annat mejlprogram.)

Riverton i Göteborg:
Vi har vattenkokare och te på alla våra rum på hotellet. Finns även tillgång till Tea och kaffe på rummet.

(Och whisky, skulle det visa sig.)

Statt i Hudiksvall:
Det finns alltid vattenkokare på våra First Lady rum.

(Jag har stigit i graderna.)

Scandic i Gävle
En vattenkokare kan du få låna ifrån receptionen. 

Här syns den vattenkokaren på nattduksbordet. Te och mugg får man däremot hålla sig med själv. (Jag hör i bakgrunden den samlade läsekretsen vråla DAGENS I-LANDSPROBLEM så nu lämnar jag tekokartankarna.)
Här syns den lånade vattenkokaren på nattduksbordet. Te och mugg får man däremot hålla med själv. (Jag hör i bakgrunden den samlade läsekretsen vråla DAGENS I-LANDSPROBLEM så nu lämnar jag tekokartankarna.)

Gävle har som vi har talat om tidigare en rolig staty som kallas ”Fnasket i plasket” och som traditionen numera bjuder, tog jag en bild på oss tillsammans.

Fast idag var det nattsvart.
Fast idag var det nattsvart.
Den här statyn på Stortorget i Gävles centrum kommer definitivt från ett avsnitt av Doctor Who. Den kommunicerar mystiskt med den stora reklamtavlan i bakgrunden. Whiiischwooosch.
Den här statyn på Stortorget i Gävles centrum kommer definitivt från ett avsnitt av Doctor Who. Den kommunicerar mystiskt med den stora reklamtavlan i bakgrunden. Whiiischwooosch.
Träningsakvarium.
Träningsakvarium.

En lite annorlunda företeelse i centrum är de många träningsakvarierna. Jag såg minst fyra olika, där folk sprang på löpband, for på låtsasskidor och huffade och puffade medan de kunde titta på flanörerna på stadens gator och torg – och flanörerna samtidigt kunde titta på dem och få förskräckligt dåligt samvete.

(Jag stod där en bra stund och kände sedan att jag fick ont i hälsenorna, så det kan aldrig vara bra, det där träningstittandet.)

Rödöra.
Rödöra.

Men nu till ett akut problem som har fått mig att de senaste dagarna påminna om en hund. Det kliar på örat. Inget myggbett, inget loppbett, ingen allergi och inte minsta lilla skråma syns – det bara kliar! Inte inne i örat utan på öronkanten. Titta, här har jag kliat mig alldeles röd!

Va, oj, nej, ajajaj … sorry, oj. I-landsproblem igen, säger ni? Jamen vad fint, då knyter vi ihop gävlesäcken här och nu.

 

 

Uppdatering – känsliga tittare varnas!
Efter min starka insats uppe i träningslokalen blev jag sådär snyggt svettig så att man måste duscha. Det sköt jag upp eftersom jag bestämde mig för att stryka – jag har ju sagt att man måste använda alla faciliteter, ni vet.

Jag strök och strök och tyckte att det gick långsamt, men då hade ju timern stängt av värmen.
Jag strök och strök och tyckte att det gick långsamt, men då hade ju timern stängt av värmen.

Sedan gick jag in i duschen. Men gick strax ut ur den igen för att ojojoj, vad jag behövde fotografera plötsligt!

Sherlock Holmes hade gillat det här duschhörnet.
Sherlock Holmes hade verkligen gillat det här duschhörnet.

Ni ser framför er hur förtjust jag fnittrar över detta? Och när jag kom ut ur duschen fick jag ännu mer att fnittra åt.

Högt uppe på väggen fanns ännu fler spår av förra gästen. Har det gått vilt till här eller var det en 2,20 lång basketspelare här nyss?
Högt uppe på väggen fanns ännu fler spår av förra gästen. Har det gått vilt till eller var det en 2,20 lång basketspelare här nyss?
Share
62 kommentarer

Den allra äldsta köttsoppan

Jag har i min hand ett exemplar av tidskriften ”Skärgård” (som ges ut av Skärgårdsinstitutet vid Åbo akademi), där en pensionerad konservator, numera hedersprofessor, själv berättar om hur det gick till när han på sin 40-årsdag 1984 serverades 36 000 år gammalt kött.

r-ROTTEN-JOE-BUGLEWICZ

En annan har alls inga problem med att äta så kallad gammal mat. ”Lax härsknar efter tre månader i frysen” sa en gäst vid mitt köksbord – just då tuggande på en två år gammal, fullständigt delikat lax. ”Sill håller på inga villkor i det stora sillglappet mellan midsommar och jul”, hörde jag mig själv säga medan jag tog fram och öppnade påsksillen på juldagen. Mögligt bröd och rutten mjölk är förstås annorlunda och åker i binnen snabbare än någon hinner säga urk.

Men tillbaka till ”Skärgård” och konservatorn nu. Alla som drömmer om att klona en av alla frysta mammutar och istidsbisonoxar som med ojämna mellanrum hittas i Alaska och Sibirien, drömmer förmodligen även om att få äta upp dem, för så tror jag att mammutvetenskapsmän tänker.

Den mammut bison som tillagades, hittades i permafrost 1979 av två guldgrävare (finns sådana nuförtiden?) som hette Walter och Ruth Roman. De larmade en professor Guthrie, som sa ssssscchhhhhhh! och kom till dem på två röda sekunder. I största hemlighet frilade de hela djuret under en helg genom att helt sonika spruta vatten över det, varefter de forslade hela alltet till Alaskauniversitetet där de lade det i en behändig frys som ju råkade finnas där. (Att de höll det hela hemligt berodde på att staten äger dylika fynd och att byråkratin skulle ha sinkat och sabbat projektet.)

Mammuten hade av allt att döma attackerats av ett lejon och dött på fläcken – och rasat ihop på mage.
Mammuten Istidsbisonen hade av allt att döma attackerats av ett lejon och dött på fläcken – och rasat ihop på mage så här.

Något år senare kom konservatorn Eirik Granqvist (som alltså skrev artikeln i ”Skärgård”) in i  bilden när han fick uppdraget att konservera mammuten bisonoxen – precis som den såg ut där i frysen, liggande på mage. (Tydligen hade intresset från myndigheterna svalnat och man vågade prata om den igen.) Den kallades allmänt ”Baby Blue” eftersom den var blåfärgad av järnfosfat som hade bildats under de 36 000 åren – och som en liten blinkning till Paul Bunyan and Babe the Blue Ox.

Granqvist jobbade på med konserveringen och konstaterade då att lite av muskelmassan vid djurets nacke varken var missfärgat eller ruttet och att … ptja … det vore ju ett förfärligt slöseri att inte … hrrrm … ta vara på detta. Nu när han nu skulle till att fylla 40 år och sådär liksom. Så han skar loss köttet och bad professor Guthries matintresserade fru Mary-Lee att koka en födelsedagssoppa på det med lite grönsaker som t.ex. potatis och morötter.

Och hon skred till verket. Köttbiten uppförde sig väl, sög åt sig buljong och blev efter ett par timmar riktigt mört.

Allt har beskrivits noggrant i ”Äventyret människan” av Eirik Granqvist – men denna lilla bild är allt jag har hittat på nätet.
Allt har beskrivits noggrant i ”Äventyret människan” av Eirik Granqvist – men denna lilla bild är allt jag har hittat på nätet.

– Ska jag vara helt ärlig, så fanns det nog mycket smak i köttet, men inte riktigt någon köttsmak, berättar Eirik Granqvist. Det var mera som en blandning av arom från fähus och gyttja. Men alla de inbjudna gästerna mådde bra och överlevde köttsoppan – trots att köttet nog innehöll en hel del arsenik.

Fähus och gyttja alltså. Men dåså, då var det ju värt besväret.

(Mer info här. Och ännu mer här.)

Share
59 kommentarer

På finhotell i Göteborg!

Jag flackar runt hela Sverige på min roliga språkpolisturné, men jag reser inte för mycket. Fortfarande tycker jag att det är fantastiskt spännande att komma till nya hotell – till och med om jag har bott där förut. Jag har dock blivit lite fin i kanten och tycker inte alls att det är kul att bo på sterila vandrarhem utan baconfrukost.

(Det är alltså uppdragsgivarna som beställer och betalar mina övernattningar, så jag kan faktiskt inte komma med surmagade krav – och i ärlighetens namn spelar det ju faktiskt ingen roll. Jag ska ju bara sova i ett par timmar. Och koka te. Och surfa upp allt internet. Och leta fram reservkudden eftersom en kudde inte räcker när man som jag måste palla upp det trasigaste knät som vore jag uppåt 100 bast.)

Igår tog jag in på Riverton i Göteborg. Det tog bara 16 minuter att gå till hotellet från stationen trots att jag i beckmörker klättrade över ruinhögar, ombyggnationer, stängsel och höll på att falla nerför en överraskande trappa.

”Jag sätter på Runkeeper så om jag går vilde eller trillar och slår ihjäl mig så kan brottsutredarna se vad jag höll på med.”
”Jag sätter på Runkeeper så om jag går vilde vilse eller trillar och slår ihjäl mig så kan brottsutredarna se vad jag höll på med.”
Jag tog massa bilder, men de ser ut så här allihop.
Jag tog massa bilder, men de såg ut så här allihop.
I hotellentrén hängde en fantastisk äggstol, så jag blev redan där fylld av förväntan.
I hotellentrén hängde en fantastisk äggstol, så jag blev redan där fylld av förväntan.
Rummet var stort, ombonat, mysig och på alla sätt och vis sådär perfekt att jag stannade till och pratade högt med mig själv. ”Bravo, hurra, åhå, nämen grattis Lotten!"
Rummet var stort, ombonat, mysig och på alla sätt och vis sådär perfekt att jag stannade till och pratade högt med mig själv. ”Bravo, hurra, åhå, nämen grattis Lotten!”
Garderoben hade glasdörrar, strykjärn, strykbräda, fläkt, tekokare och kassaskåp samt en till synes halvarmad sjöjungfru.
Garderoben hade glasdörrar, strykjärn, strykbräda, fläkt, tekokare och kassaskåp samt en till synes halvarmad sjöjungfru. 
Tv:n var minst tusen tum stor och minsann stod det inte en liten flaska onthehouse-sprit där och väntade på mig!
Tv:n var minst tusen tum stor och minsann stod det inte en liten flaska onthehouse-sprit där och väntade på mig!
Badrummet var kliniskt rent. Och se där -- finhotell bjuder på både schampo och balsam. (Den där dusch-schampo-tvålen som brukar sitta i storpack på väggen förvandlar mitt hår till något som liknar blött sämskskinn.)
Badrummet var kliniskt rent. Och se där — finhotell bjuder på både schampo och balsam. (Den där dusch-schampo-tvålen som brukar sitta i storpack på väggen förvandlar mitt hår till något som liknar blött sämskskinn.)

Naturligtvis måste man duscha om man har ett fint hotellrum: Av samma anledning som man måste koka te, dricka spriten, stryka en strumpa och titta på tv fastän det inte är något att se.

Men duschen krävde mer list än jag anade. Där till höger är ju helt klart varmt och kallt. Men var sätter man på själva vattensprutet?
Men duschen krävde mer list än jag anade. Där till höger är ju helt klart varmt och kallt. Men var sätter man på själva vattensprutet?
Aha: man vinklar temperaturmojen.
Aha: man vinklar temperaturmojen.
Se så vackert -- de har till och med ett litet klistermärke på toapappersvikningen!
Se så vackert — de har till och med ett litet klistermärke på toapappersvikningen!

Men … vad är nu detta? VAD SKÅDAR MITT NORRA ÖGA? Vad är det som anas där på golvet, i kakelfogen?

Aha!
Aha!

Vad trevligt — det var länge sedan jag hittade lite hotellmossa! Ingen skugga ska dock falla över Riverton eftersom jag är vansinnigt imponerad av allt annat. Eller vänta … vänta nu …

Så här med onödiga versaler tycker inte jag att man ska skriva i dessa moderna tider. Nope, gillar’t inte – det känns inte trevligt och respektfullt utan bara avståndstagande.
Så här med onödiga versaler tycker inte jag att man ska skriva i dessa moderna tider. Nope, gillar’t inte – det känns inte trevligt och respektfullt utan bara avståndstagande.

Nu springer jag ner till frukosten! Baconrapport kommer – om jag inte fastnar i croissant-avdelningen!

Bejkånrapport

Jomenvisst. Riverton hade suverän frukost med allt som tänkas kan. Både kaffet (jag drack kaffe!) och baconet samt äggröran var lite för kallt, men jag kan ju ha haft otur bara. (Finkameran har tyvärr trillat i golvet och tappat plastbitar som tydligen behövs, så nu blir det till att hitta fokus med mobilen enbart.)

Fast avklippta bacon har jag inte stött på förut.
Fast avklippta bacon har jag inte stött på förut.
Förvånansvärt många hotellgäster karvade på detta köttstycke, som låg alldeles bredvid …
Förvånansvärt många hotellgäster karvade på detta köttstycke, som låg alldeles bredvid …
… croissantavdelningen, som hade förgyllts av en krans med mormors hosta.
… croissantavdelningen, som hade förgyllts av en suddig krans med mormors hosta.

Dessutom funkade logistiken perfekt — inga långa köer och de som ville ha fil slapp att stå och vänta på fruktfrossarna. Bravo, Riverton!

Nu mot föreläsningen!

Share
66 kommentarer