Hoppa till innehåll

Etikett: historia

Paketet som kan öppnas 2112

Nu har jag verkligen ställt till det för mina barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Men vi tar det från början. Kommentatösen Luna tipsade om att ”det norska paketet” öppnas ikväll klockan 18 – och att det hela sänds häääär.

Å ja ba: vaförnåge? och vaddåpaket? samt guuuvaromhållerpå.

År 1912 var det stora festligheter i Otta, där paketet finns idag. Man firade då att det var 300 år sedan Slaget vid Kringen – ett bondeuppror som slutade i mången skottes död. Läs mer på Wikipedia – det är så här dramatiskt:

”Da kampen startet, ble veien avsperret på begge ender og fra forskansningene på skråningen ble stokker, stein og spyd kastet ned på skottene som ikke maktet å organiserte seg i slagorden på så trangt rom. Deretter stormet bøndene ned og kan ha gjort bruk av tømmervelte eller trær man hadde forberedt for å kutte opp den skotske styrken og omringe disse med overmakt på egne side. Skottene med sterk ild ovenfra, rasende angrep på begge sider og med en elv i ryggen forsvarte seg hardnakket, men uten nytte. Flere kom seg ut i elven til småøyene i forsøk på å reddet seg, men mange druknet og bønder på vestsiden var raskt med å slå i hjel alle som kom seg over.
Den amerikanske reisejournalisten Bayard Taylor, som besøkte stedet under en Norgesreise i 1857, beskriver de 300 nordmennenes innsats som en feig nedslakting av skottene i bakhold, ved at stokker og stein ble lempet utfor stupet over skottene og knuste dem under vekten, hvorpå bare to av Sinclairs 900 mann slapp unna i live.”

Johan Nygaard, var med och arrangerade detta firande 1912 – och någon gång i den vevan samlade han ihop något, packade in det i brunt papper, slog snöre om, lackade knutarna och skrev på paketet:

Kringenstøtten
og
Kringenfesten
26de august 1912.
Kan aabnes
aar 2012.
Joh. Nygaard

Paketet väger 3,1 kilo och är 40 x 28 x 9 cm. När man öppnar det ikväll (i skuggan av Breiviks dom), kommer man att pilla upp det bakifrån för att inte förstöra lacksigillet och den vackra handstilen. (Fast frågar ni mig, har paketet röntgats i förväg så att man har ett hum om innehållet.)

Johan Nygaard.

Och? Jo, naturligtvis har jag gjort ett paket, jag också. Som får öppnas 2112. När jag dör runt 2060, kommer barnen att kasta paketet till varandra som en het potatis och banna sig själva för att de inte var närvarande när jag packade in det. Den mest ordningsamma av dem kommer att vägra att ta hand om det och den slarvigaste av dem kommer att säga åkejrå och sedan tappa bort det i sin källare tills något av mina barnbarnsbarn kommer att hitta det under ett lager av sekelgamla datorer och under pompa och ståt packa upp det. De kommer att säga:

– Vad är det här?
– Varför packade hon in den här?
– Men varför finns det inget som vi kan sälja?

Tyvärr var det ruskigt svårt att hitta skandalösa hemligheter och mystiska avslöjanden här hemma, så innehållet är kanske inte ”till hjälp för kommande generationer”, vilket Johannes Johan Nygaard skrev att hans paket skulle vara. Vad tror ni att han packade in, egentligen?

Och vad tror ni att jag har lagt i mitt paket? (Bild kommer, jag måste bara hitta lite lack.)

Uppdatering efter intensivt letande
Lacket (som jag köpte i Dallas 1982) är puts väck. Detta grämer mig alldeles ofantligt, men nu gör vi så här istället.

Vi tar nutidens lack: silvertejp. (Paketet är inslaget i kökstapeten, ja.)
Vi tar nutidens lack: silvertejp. (Paketet är inslaget i kökstapeten, ja.)

Ett kuvert sitter på baksidan och det kan öppnas utan att man gör åverkan på tapeten – inuti kuvertet ligger en utskrift av detta blogginlägg. Med alla era kommentarer. Om fler kommentarer dundrar in, skriver jag ut en ny version och sätter dit istället. Inuti paketet finns ett brev till dem som öppnar det 2112, där jag bl.a. skriver att de väl har uppfunnit teletransportören och att jag hoppas att jag kom iväg till N.Y. innan jag dog.

Jag har dessutom bestämt mig för att hålla på 100-årsgrejen trots Norges antiklimax igår. (Läs Skogsgurras realtidsrapportering i kommentarerna.)

Och nu anmodar jag er att i alla fall någon gång de närmaste tio åren tillverka och packa in ett paket som inte får öppnas förrän om 100 år. Det blir jättekul, ju!

Share
104 kommentarer

Från ruskiga hemskheter 1946 till banaliteter som Wi-Fi 2012

Sverige, Sverige, Sverige.

Står det överallt i Ockupationsmuseet i Riga. Och jag suckar och skakar på huvudet så att nudelsoppefrisyren stänker i ansiktet på andra museibesökare. Fy för bövelen i helskotta sickna ruttna tomater vi var, vi svenskar.

I Baltikum har man i omgångar på alla upptänkliga sätt förtryckts och tvångsförflyttats till Gulag och andra inte särskilt gästvänliga områden. Bland annat har jag idag tagit del av instruktionsböcker där det står om hur allt faktiskt går smidigare om ”familjens överhuvud så snabbt som möjligt skiljs från resten av familjen”.

Typisk fångbarack för balter.
Typisk fångbarack för balter.

Fångläger som inte stod långt efter nazisternas koncentrationsläger i överjävlighet var i full gång ända in på 60- och 70-talen, när en del fick komma ”hem” till sina hus igen – som de ju inte ägde längre utan som i de allra flesta fall hade tagit över av (tillika tvångsförflyttade) sovjeter.

Svenska tidningsurklipp på Ockupationsmuseet i Riga.
Svenska tidningsurklipp på Ockupationsmuseet i Riga.

Och när Sverige efter kriget inte lät 167 (som till slut blev 146) baltiska soldater som hade stridit för axelmakterna att stanna, utan istället iscensatte det som kom att kallas Baltutlämningen, gjordes det inte ens i god tro. Det var förfärligt, och det visste nog alla. (Jag var liksom inte med, och fick en ytterst vinklad version av Baltutlämningen i skolan, så jag gissar lite nu.) Om vi hade klätt alla dessa soldater i civila kläder och ljugit lite istället för att stå till sådan vansinnig tjänst, hade alla kanske överlevt. Men i Sverige (ergo regeringen) var man nästan hur hjälpsam som helst. Ungefär så här gick det till (i en lottensk kortversion):

Sovjet kontaktade Sverige:

– Tjäna. Hörni, vi skulle vilja ha de soldater som flydde till Sverige den 8 maj 1945. Ok?

Sverige kollade luntorna och registreringarna och de noggrant förda anteckningarna och svarade:

– Jahaja, ptja, vi vet inte, det känns inte bra. Men vill ni förresten bara ha soldaterna som kom den 8 maj? Vi har ju fler som kom på andra datum. Dem kan vi också skicka. Men … det känns ändå inte riktigt bra.

V-Gurra kontaktade Stalin å soldaternas vägnar medan regeringen och UD faktiskt försökte att få Sovjet att ändra på sina krav. Men fick bara ett njet till svar. Så Sverige lydde.

Det knorras på sina håll – de där soldaterna var minsann inte var några oskyldiga små lamm och i Hitlers tjänst hade de faktiskt gjort både det ena och det andra. Jahaja, säger vi idag – och det skulle berättiga utlämnandet? Vad vet vi om vad de hade för val, på vilka grunder de fattade sina beslut? Skulle de slåss och dö för de förhatliga ryssarna eller för det galna Tyskland? Pest eller kolera?

Sju soldater begick självmord eller stympade sig för att slippa utlämnas, en av dem stack en blyertspenna hela vägen in i ögat … ja, ni kan läsa resten i Wikipedia eller i NE. Hemska bilder finns här i ett klipp på tyska:

Jag låter er forska vidare på egen hand eftersom jag är en såndärn ytlig typ som i dessa moderna tider bryr sig bra mycket mer om hur maten utomlands ser ut, huruvida avloppen och toarullehållarna fungerar samt om det finns gratis internetvågor överallt.

För det finns gratis Wi-Fi nästan överallt här i Riga! På hotellet behöver man inte be om en sladdrig lapp med XyFgc7x67yTR utan kan logga in med orden Tallink och Free. Hotspots med internetvågor värmer oss i varenda gathörn. Detta är framtiden!

Däremot var maten på båten lite … dåtida. Eller bara annorlunda?

Som de sybariter vi är, avnjöt vi delikatesserna med ett glas vatten för 20 kr. Och båtfönstret har sett bättre dagar, ja.
Som de sybariter vi är, avnjöt vi delikatesserna med ett glas vatten för 20 kr. Och båtfönstret har sett bättre dagar, ja.
Hamburgare med tofs och tveeggad tunga.
Hamburgare med bolltofs och tveeggad tunga.
Share
12 kommentarer

Sovjetisk fotobok upphittad!

Som bekant lider jag av svår nostalgisjuka som inbegriper allt från ungefär 1500-talet till ungefär 1999. Pincenéer, platåskor, OS 1912, gammalstavning, nakenbilder på Ricky Bruch, utedass och uppslagsord som ”förbrytarfysionomi” får mig att lyckligt le samt förvånat förundras. Av den senare typen är den sovjetiska fotoboken som jag sitter och bläddrar i mellan allt annat som borde göras.

Titeln till trots är den tryckt 1979.
Titeln till trots är den tryckt 1979.

All text finns tacknämligt på ryska, engelska, franska och tyska. Vi får i förordet veta att ”just den sovjetiska fotokonsten ligger i framkant – liksom hela det sovjetiska samhället – och det som kännetecknar fotograferna är deras enorma experimentlusta och känsla för estetik”.

"Leningrad på hösten." (Foto: G. Safronov.)
”Leningrad på hösten.” (Foto: G. Safronov.)

Fotograferna i Sovjet söker enligt boken ”nya vägar och ställer sig inte främmande för att fotografera överraskande motiv på ett fartfyllt sätt”.

"Stilleben med bröd." (Foto: A. Starodub.)
”Stilleben med bröd.” (Foto: A. Starodub.)

Okej, stentrappor och vissnad persilja kanske inte manar till stordåd på grund av sin fartfylldhet. Men lite idrott då …?

"Kamp." (Foto: V. Tcheichvili.)
”Kamp.” (Foto: V. Tcheichvili.)

Eh.

Ok, allt som har med basket är skön konst, det vet vi ju. Men det konstfulla i denna bild är att den är svårtolkad. Båda spelarna har hoppat väldigt högt och dessutom väldigt nära korgen och eftersom den vita handen är vänd i blockeringsläge och inte returdito har den mörkare handen tydligen skjutit. Och i så fall är bollen helt åt pepparn fel.

Låtom oss säga att det är något fel på perspektivet och att plankan egentligen sitter fem meter från spelarna; då kan det funka. Men spelarna borde i så fall vara mycket större än de är på bilden. Och vad jag vet fanns det inte svarta spelare i Sovjet på den tiden. Vad säger ni?

Fast nu vet jag vad de var bra på i Sovjetunionen! (Förutom då att spela ishockey, kasta slägga och paradera i raka led.) Brezjnev såg som 69-åring ut så här i amerikanska medier:

Leonid Brezjnev 1975. (Foto: David Kennerly.)
Leonid Brezjnev 1975. (Foto: David Kennerly.)

Pompidom! Tutelitut! Retuschering!

Leonid Brezjnev 1975. (Foto: W. Mussaeljan.)
Leonid Brezjnev 1977. Smooth criminal. (Foto: W. Mussaeljan.) 

Jag läser lite mer i förordet, som inte har stått sig väl – men 35 år är ju 35 år, om än i ett sprucket krus.

”Vad har den sovjetiska fotokonsten åstadkommit 1977? Först och främst strävar den efter att ge en övertygande bild av verkligheten. Många av bilderna har trots de olika stilarna en sak gemensamt: de inspirerar åskådaren till komplexa tankar om den nutida människan och världen. Fotograferna visar hur människan regerar över sin egen värld och att världen är vacker om människorna är vackra och harmoniska.”

Tror fan att man behövde retuschera.

Share
29 kommentarer

En kung: Gustav IV Adolf

Oavsett vad man anser om kungahusets varande eller inte varande, är det synnerligen intressant att gräva sig ner i luntorna och lära sig kuriosa om regenterna. Jag har sagt det förut: jag är fullkomligt bedrövligt kass på kungalängder (fast jag vet att Karl XII var 1,72 m lång).

Jag attackerar dem lite på måfå i min kunskapstörst, vilket väl ur pedagogisk synpunkt är helt fel. Förmodligen borde jag sätta mig att rabbla namn och regentår och hänga upp dem på viktiga händelser istället. Men då hade det ju tagit flera månader innan jag kom fram till den här fjunmustaschen:

Gustav IV Adolf, målad av Per Krafft d.y. 1809.
Gustav IV Adolf, målad av Per Krafft d.y. 1809.

Gustav IV Adolfs pappa var Gustav III (han som tyckte om teater och mördades på en maskeradbal) och hans farfar var Adolf Fredrik (han som dog knall fall efter att ha ätit surkål, kött med rovor, hummer, kaviar, böckling, champagne och semlor). Men det intressantaste med Gustav IV Adolf är hur han blev till – och om han verkligen var son till sin far.

För när Gustav III åtta år efter bröllopsnatten skulle begå premiär med sin hustru Sofia Magdalena, uppstod problem. Enligt påklädaren, pagen och stallmästaren Adolph Fredric Munck af Fukila, kallades denne in till den äktenskapliga sängen, där kungen viskade: ”Jag finner inget hål.”

Efter flera nätters försök, där Munck fick hjälpa till med både det ena och det andra, hittade kungen rätt och 1778 föddes den lille gosse som skulle komma att bli Gustav IV Adolf. Meeeeen in på scenen kliver nu dennes farmor: Lovisa Ulrika (som är orsaken till att Kina slott finns i Stockholm).

För hon var bombis på att det var Munck och inte Gustav III som hade hittat hålet, och det höll hon inte inne med. Gustav III blev fly förbannad och beskrev (tydligen) noggrant hur han var absolut säker på att lille Gustav Adolf var hans son och ingen annans. (Den ordväxlingen och de bevisen skulle jag ha velat ta del av.)

Lovisa Ulrika skrev till sin son – den nyblivne förstagångsfadern – att hon vet bäst, att hon älskar honom men att han förstås har fel:

”Min Herr son,

Jag är mor och den heliga egenskapen kan aldrig utplånas ut mitt hjärta. Den kommer alltid att få mig att uppriktigt ta del i Eders Majestäs lycka, och jag väntar av framtiden och tiden att den slöja som täcker Edra ögon, skall slitas ögon, skall slitas sönder. Då skall Ni ge mig rätt och begråta den hårdhet som Ni visar en mor, som kommer att älska Er in i döden. Jag är eders Majestäts mycket goda mor,

Lovisa Ulrika.”

Det här löste sig aldrig. Gustav IV Adolfs mamma sade totalt upp bekantskapen med sin svärmor och ryktet om bastarden slutade aldrig att gå. Dessutom blev Gustav IV Adolfs regenttid inte lyckad – han förklarade krig mot Frankrike och förlorade Finland, avsattes och sattes i husarrest. Därefter skilde han sig, blev under namnet ”överste Gustafsson” hemlös och alkoholiserad, men lyckades ändå till skillnad från sin far (som han alltså inte bråddes på?) hitta diverse hål och göra kvinnor i hela Europa med barn – en av dem födde till och med trillingar.

När Gustav IV Adolf arresterades 1809, hade han på sig just exakt den här uniformen. Livrustkammaren förklarar trasan på vänsterärmen så här: "Det är en vit, knuten duk – som Gustav III:s revolutionstecken."
När Gustav IV Adolf arresterades 1809, hade han på sig just exakt den här uniformen. Livrustkammaren förklarar trasan på vänsterärmen så här: ”Det är en vit, knuten duk – som Gustav III:s revolutionstecken.”

Så. Av alla Sveriges kungar kan ni nu mer än de flesta om just en, eftersom Gustav IV Adolf (1778–1837) är den kanske minst kände.

Mer kan man läsa i t.ex. Populär Historia. Dock nämns ingenstans hur lång karln var.

Share
32 kommentarer

Gatunummer och parfym

Jag bor på nummer 113 A i en korsning. En av intillgrannarna bor på nummer 1, fast på en helt annan gata. Fatta hur många procent orättvist det är när vi ska köpa stora fina siffror att sätta på huset för att alla gäster ska hitta rätt!

Vårt hus 1956.
Vårt hus 1956.
Vårt hus 2012. (Det vita/mossgröna staketet ska rivas i vår.)
Vårt hus 2012. (Det vita/mossgröna staketet ska rivas i vår. Och ersättas av fler basketkorgar kanske?)

Men husnumren? Sedan när har vi människor numrerat husen? Sedan postväsendet uppfanns? Eller va?

En snabb sökning visar att världen inte bara kan fira att Strindberg har varit död i 100 år utan även att vi har haft husnummer sedan år 1512 – i 500 år.

Nu kräfver jag att någon sätter några miljoner åt sidan för husnumrens högtidlighållande. Vi kan designa t-shirtar med de roligaste numren och de maffigaste skyltarna! Mikael Wiehe och Timbuktu kan skriva en politiskt korrekt hyllningslåt som Magnus Uggla får parodiera i en duett med Petter.

De allra första husnumren sattes på husen som byggdes ovanpå den då nya Pont Notre-Dame i Paris (den gamla trillade omkull 1499). Man byggde alltså en bro – vilket bara det är en konst. Sedan fyllde man bron med bostadshus (68 lägenheter) som hade affärer i bottenvåningen. Så här såg det ut:

Och idag tar det en månad för hantverkare att installera en dusch?
Och idag tar det en månad för hantverkare att installera en dusch?

Bara detta är ju obegripligt. Desto konstigare är att husen ovan stod kvar i över 200 år! Inte förrän  1746 började de rivas för att de (husen eller människorna är oklart) hade hygienproblem. Dessutom var konstruktionen rätt tung för bron, står det i källorna. You don’t say. (Den nuvarande bron i metall är från 1919. Men tyvärr utan hus och dito nummer.)

Husen på bron rivs.
Husen på bron rivs.

Och nu till det mest berömda husnumret, som inte är 113 A utan 4711. Japp, eau-de-colognen. För när ägaren och parfymeritillverkaren Herr Mülhens 1875 blev tvungen att hitta på ett nytt företagsnamn, tänkte han in några sekunder och bestämde sig för det smidiga ”Eau de Cologne & Parfümerie Fabrik Glockengasse No. 4711 gegenüber der Pferdepost von Ferd. Mülhens in Köln am Rhein”.

Precis såhär gick det till när husen i Köln fick nummer.
Precis såhär gick det till när husen i Köln fick nummer.

Huset som fick nummer 4711 fick det redan 1796, när en fransk general för att hitta bättre i Köln (Cologne) beordrade numrering av alla hus och dessutom kontrollräkning av alla människor. Vilket var avklarat på åtta dagar. (Och idag tar det en månad för en handläggare på kommunen att svara på ett mejl?) Men hur lång var egentligen gatan – 4 000 hus låter väl lite i överkant?

Inte alls: alla hus i Cologne fick ett nummer – från ett till sjuttifjuttitrutti. År 1811 bytte man till det system som vi har idag med husnummer som hör till ett gatunamn. Fast det är ju olika i olika delar av världen där man skiljer på olika sorters nummer med olika färgkoder – läs mer i Wikipedias artikel om house numbering.

Nu ska jag bara hitta på en produkt som kan heta 113 A så är min lycka gjord.

 

Share
53 kommentarer

En resa till medeltiden kanske inspirerar?

Förutom att man bör kunna att Shakespeare levde 1564–1616 och att Potemkin ska uttalas [patchomkin], är det jättebra att veta när medeltiden slutade. För den frågan dyker ideligen upp under nattliga diskussioner över en Janssons. Frestelse alltså. (Uppdatering. För nu har vi ju en gång för alla fastslagit att om man bjuder de där Janssons på middag och då gärna på Janssons frestelse, så har man massa sss överallt. Men om man är sladdrig i munnen och inte orkar uttala t.ex. FR, så kan man skippa efterledet och bara säga att man bjuder på en Jansson. Tillbaka till diskussionerna nu.)

Ni som inte känner igen er, är välkomna hit för att pokulera under varma sommarnätter. Visserligen måste ni först måla huset och hjälpa till att städa källaren, men det är väl ok? Så här låter det:

– Men hörni, när slutade medeltiden?
– I vilken del av världen menar du? I Italien kunde ma…
– Äh, Sverige förstås. Vi hade stenålder när andra hade akvedukter, jajaja. Men medeltiden hääär, när tog den slut?
– Reformationen!
– När vi gick ur Kalmarunionen!
– Var det medeltid när blodet flöt i Gamla Stan?
– Ja, och dom byggde det röda huset med vita stenar och satte fast kanonkulan på det gula husets hörn och Kristian Tyrann inte var tyrann i Danmark!
– Jag är övertygad om att medeltiden i Sverige tog slut i och med att Gustav Vasa blev kung 1523!

Säger någon. Och sedan följer vilda diskussioner om riksföreståndare (1521) blodbad (1520) och huruvida man någonsin sa ”Nämen hörni vad skönt det är att slippa leva på medeltiden.”  (Jag säger att medeltiden tog slut 6 juni 1523 för att det är så ruskigt exakt.)

Nu till dagens uppgift för er som läser och eventuellt kommenterar! 

  1. Du har via ett svart hål i rymden transporterats till medeltiden (i Sverige). Alltså ungefär mellan år 1000 och 1500.
  2. Nu måste du på något sätt bevisa för folket att du kommer från framtiden. (Människorna är undrande och nyfikna och alls inte aggressiva utan låter dig få tillgång till allt du önskar dig.)
  3. Vem söker du upp? Vart går du?
  4. Vad hittar du på? Ber du om en smed och visar hur denne ska tillverka en cykel? Försöker du via en potat… eh  … ett äpple leda ström …? Bakar du en kladdkaka och sjunger ”We Will Rock You” och ber allmänheten klappa och stampa åt dig? Lär du ut skrivregler? (Vilket ju är en så absurd grej att det bara måste komma från framtiden.)
Ni behöver förstås inte svara på allt. Eller ens något. Som vanligt kan ni alltså dela med er av recepttips.

(Inspirationen kommer från ett ställe som jag länkar till i kommentatorsbåset. Dels för att ni ska bli nyfikna, dels för att ni ska tänka först innan ni läser där. Jag är en bloggdiktator, serni.)

Uppdatering
Jag måste dra upp en kommentar ur båset. PGW skriver:

OK, erkänn nu, vem var det som drog iväg direkt efter att ha läst blogginlägget?

Förutspådde mobiltelefon och digitalkamera – för 111 år sedan.”

 

 

Share
93 kommentarer

Den 11/11 1918

Här firar vi med Världens kortaste fest – men man ska veta att  just den 11 november runt elvasnåret är en allvarlig stund i andra länder.

I Storbritannien är man superdupernoga med att varje år sedan 1919 klockan 11 den 11 november ära första världskrigets stupade med inte bara en, utan två tysta minuter. Tidpunkten är vald med tanke på att vapenstilleståndet gällde från prick klockan 11 den 11 november 1918 – även om själva fredsfördraget inte skrevs under i Versailles förrän ett drygt halvår senare.

Hur tänkte de egentligen: en hjälm som strängt taget bara skyddar från saker som kommer uppifrån?
Hur tänkte de egentligen? Att designa en hjälm som strängt taget bara skyddar från saker som kommer uppifrån måste ju vara lite dumt?

Vi tar oss tillbaka till 1918. Alla är blöta om fötterna, alla röker, alla vill hem och dricka te och alla vet att det här förbaskade kriget är faktiskt snart slut. I alla fall säger höjdarna det – klockan elva ska alla ju lägga ner vapnen. Men tänk om det inte är sant? Och tänk om det är sant och jag – just jag – kan vara den som avlossar det allra sista skottet!

Alltså skjuter alla på precis som vanligt eller kanske lite extra fram till klockan elva. Alla vill ju dessutom slippa bära hem massa ammunition och istället fylla fickorna med … konservburkar, cigarrettpaket och konfetti? På alla håll och kanter förberedde sig de olika arméerna också för eventuella luringar som inte alls tänkte respektera vapenstilleståndet. Därför dog nästan 3 000 män och 11 000 män skadades innan klockan slog elva.

Måste leta efter ett förstoringsverktyg.
Måste leta efter ett förstoringsverktyg.

Irländaren George Edwin Ellison var ute och kollade på omgivningarna i Belgien när han sköts vid halv tio-tiden denna fredens dag. Han hade varit med som soldat sedan 1914 och till och med överlevt den allra första attacken med senapsgas den 12 juli 1917.

Fransmannen Augustin Trébuchon dog klockan kvart i elva på väg till soldatkompisarna med beskedet att varm soppa skulle serveras strax efter elva, eftersom de alla satt i blöta strumpor.

Kanadensaren George Lawrence Price dog två minuter i elva när han och hans kompisar letade efter en tysk prickskytt som sades finnas i ett visst hus. Huset var tomt, men eftersom alla visste att vapenstilleståndet låg blott två minuter i framtiden, beslutade sig alla för att stanna kvar i huset bara en liten stund till. Alla utom Price – som gick ut ur huset och omedelbart träffades av en tysk kula i hjärtat.

Amerikanen Henry Gunther (som hade tyska farföräldrar) dödades en minut i elva när han av outgrundlig anledning rusade fram till och sköt mot en tysk enhet, som förstås besvarade elden.

Never again! Aldrig mer ett sådant krig! ropade de alla.
Never again! Aldrig mer ett sådant krig! ropade de alla.

Strax efter klockan elva utbröt ett fasligt skjutande som pågick i ungefär 20 minuter; soldaterna försökte alla att bli den som till slut avlossade Det Stora Krigets allra sista kula.

Vem som vann? Ingen aning – Twitter var ju inte uppfunnet.

Share
16 kommentarer

En gammal bild som ledde till De Dam i Amsterdam

Jag såg en gammal bild med nya pratbubblor och tänkte i ena sekunden ”jaaaaa, hahahaa” och i nästa sekund ”nämen huuuuuuu” och kände att det hela nog måste utredas.

Källa: historiclols.com.
Källa: historiclols.com.

 Jag funderade ett tag och ansåg att det såg ut att vara i Belgien runt 1948 med tanke på kläder och spårvagnskablarna. (Varför Belgien? Jag har ingen aning. Klädmodet sa 1948.) En förvirrad prickskytt? Eller är det rentav under andra världskriget? Och: ÖVERLEVDE UNGEN? (Innan ni läser vidare är det er skyldighet att fundera lite över bilden.)

… TITT- OCH FUNDERINGSPAUS …

Men hur hittar man ursprunget till en gammal bild? Jo, man söker på Tineye och rensar bland felträffar ett tag tills man hittar lösningen på spanska, nederländska och ryska. Då ber man att få sidan automatöversatt och så skrattar man åt tokigheter som ”du är en nålsöga” och ”de ligger i kolumner” samt ”tillflykt än det smala räcket som lyktstolpar”. Och så klickar man frenetiskt på länkar och så hamnar man kanske på t.ex. en nederländsk fotobank som man nästan inte kan sluta gräva i.

Så här ser bilden ut utan pratbubblor. (Klicka för större version.)

Tjejen närmast kameran: vad gör hon?
Tjejen närmast kameran: vad gör hon?

När man sedan har grävt vidare, häpnar man över sin egen obildning eftersom man borde ha lärt sig att just detta hände en gång i tiden.

Vi befinner oss på De Dam (”Damtorget”) i Amsterdam den 7 maj 1945. Det är alltså två dagar efter den fem år långa tyska kapitulationen ockupationen och i Nederländerna är befolkningen lättad och glad. Alla ser framtiden an med glittrande ögon. Människorna som sjunger och dansar på torget inväntar först och främst en kanadensisk trupp, som de har hört är på väg. Kanske kommer amerikaner med tuggummi också?

Då ställer alltså de tyska soldaterna en kulspruta på en balkong för att … hm … eftersom … ja det vet ingen. Kanske var det ett skämt till en början?

– Kolla, vi ställer den här och skrämmer tokarna därnere!
– Mera bira! Ställ den lite mer till vänster.
– Ja! Dom kommer att skita ner sig! Skål tammefan!
– NU!

Sedan börjar de skjuta på människorna på torget nedanför. Fotografen Wiel van der Randen fotograferar för allt han är värd.

Några kastar sig av cyklarna och tar skydd.
Några kastar sig av cyklarna och tar skydd.

Men varför skjuter tyskarna på civilbefolkningen? Vissa tror att det var en hämnd för att två fulla tyskar tidigare på dagen hade arresterats, andra tror att tyskarna bara hade fått nog och blivit galna – uppenbarligen var de också berusade. Åter andra tror förstås att det berodde på ren ondska, eftersom tyskar utan undantag sedan ett par år ansågs vara onda av naturen.

Mycket underligt: under en paus i skottlossningen kan man forsla undan skadade under vit flagg. Varför brydde sig de fulla tyskarna om att respektera vit flagg?
Mycket underligt: under en paus i skottlossningen kunde man forsla undan skadade under vit flagg. Varför brydde sig de fulla tyskarna om att respektera vit flagg?

Skottlossningen pågick tills en man ur motståndsrörelsen – som ju hade tillgång till vapen – klättrade upp på en ännu högre balkong och började skjuta tillbaka. Samtidigt lyckades en tysk officer i sällskap med andra motståndsmän tränga sig in till dem som sköt och stoppa dem. Förmodligen Rambo style.

Då låg 120 skadade människor på torget. Och 22 döda.

De skadade får förstahjälpen.
De skadade får första hjälpen.
Tyskarnas vapen tas om hand.
Tyskarnas vapen tas om hand. (Är det inte tyska soldater där också?)

Och så kom till slut Kanadas armé – till ett slagfält. En krigskorrespondent tog en bild av en kanadensare, som uppenbarligen är chockad av det han sett.

En kanadensare och folktomma gator, tappade klädpersedlar.
En kanadensare och folktomma gator, tappade klädpersedlar.

Såja. Allmänbildningsakuten har nu gjort sitt.

Share
23 kommentarer

Det här med foton

Vart jag mig i världen vänder, står jag där och diskuterar framtiden. Och när man läser historia kommer det förr eller senare kapitel om människornas ”starka tro på framtiden” – vilket alltid slutar med att folket ger sig iväg till Amerikat eller köper för många aktier tills alla dör och ruineras.

Men alltså, det här med foton. Många säger som jag att ”nämen oj vad kul det är att ta hur många foton som helst, för sedan är det ju bara att radera de dåliga”. I nästa andetag påpekar vi för varandra att man kanske skulle ta och spara ett och annat dåligt kort, för är det inte de dåliga fotona från 1970-talet som är roliga att titta på idag? En suddig, sned bild tagen av misstag där man ser vad vi åt till frukost 1978 är ju fantastisk att få dyka ner i.

Fast å andra sidan sparades inte många dåliga bilder runt 1923 heller.

Nordiska museet ska nu samarbeta med Wikimedia och lägga ut buntvis med bilder från förr. Och jag kan nästan inte sluta gnugga händerna av förtjusning! (Vilket förstås borde göra det svårt att samtidigt knattra fram dessa rader.) En av bilderna från projektet är denna, som jag inte kan titta mig mätt på:

Förmodligen mamma, pappa och tre barn. Mer vet man inte.
Förmodligen mamma, pappa och tre barn. Mer vet man inte. Jo, bilden togs av August Widén i Wimmerby.

Klicka på bilden om ni vill granska den närmare. Eller gå hit, där jag tog den. Där står det förresten:

”This file has no description, and may be lacking other information. Please provide a meaningful description of this file.”

Så gärna så!

”Bilden är tagen i Dalarna 1902. Modern Asta har en synnerligen intressant hatt gjord av en brödkorg från barndomshemmet i Haparanda. Barnen måste ha rest i tiden eftersom de har på sig Lotten Bergmans strumpbyxor från 2010. Pappa Arvid har käpp eftersom han stukade vänsterfoten på basketplanen dagen innan fotot togs.”

Jaså inte det? Men kolla strumporna!

Underbara!
Underbara!

Kan årtalet vara 1902? Hade man strumpfabriker som gjorde ränder då? Eller är de hemstickade? (Jag är väldigt förtjust i randiga strumpor.) Och vad är det för hatt?

Sladdrigt korgmaterial?
Sladdrigt korgmaterial?

Nu när jag granskar hatten, ser den ju väldigt retuscherad ut. Som om vågorna är ifyllda efteråt. Men är det ett fågelbo? Med blommor i? Oj, är det ett fickur äldste sonen har? När slutade man ha käpp som accessoar? Visst är det väl sekelskiftesmode? Gah, jag har alldeles för få böcker om dräkthistoria i bokhyllorna!

Många frågor blire. Vad skulle ni ha skrivit om bilden om ni fick bestämma själva? Som sagt: Please provide a (meaningful) description of this file.

Tips:
Om ni är det minsta lilla intresserade av dokumentärer eller foton eller dåtiden eller livsöden eller konst eller egentligen vad som helst: kolla på 51 minuter om fotografen Mike Disfarmer (1884–1959), som verkar ha skrämt sina kunder halvt från vettet innan han tryckte på knappen. (Filmen finns där till den 19 december.)

Typisk Disfarmer-bild.
Typisk Disfarmer-bild.

Uppdatering

Christer i kommentatorsbåset ”råkade” hitta facit till bilden! Den togs tydligen i Vimmerby 1908 och personerna är handlaren Emil Olners med hustrun Anna Maria (f. Faleij) och sönerna Einar, Arne och Bertil. De två yngsta är iförda s.k. Nordmarksdräkter – folkdräkter från Norra Ny i Värmland. Jag vidhåller att strumporna är fantastiska och tror i alla fall att Anna Marias klänning är från 1902. Och lite skumt är det att stämpeln på fotot (enligt Gambleputti i båset) borde vara från 1899.

Share
29 kommentarer

En resa i tiden

Det vet man ju, att för 100 år sedan gick allt svart-vitt. Alla gick med struttig gång och hade hatt. Ja, alla var helt enkelt Charlie Chaplin. (Därför skulle det ju bli väldigt svårt för oss färgglada att smälta in om vi reste i tiden.)

Igår gick jag vilse på nätet och hamnade i en färgfilm från 1926. (Det står 1927 på Youtube, men fler och mer pålitliga källor säger 1926.) Det handlar inte om kolorering i efterskott, utan om en teknik som kallas Biocolour. Filmaren är Claude Friese-Greene, och han

  • slutade gå i skolan när han var 14
  • skickades till fronten (första världskriget) i 17-årsåldern
  • blev stridspilot när han var 19
  • filmade London när han var runt 25
  • dog när han bara var 45.

Jag förstår dåtidens filmares frustration. Där ligger hela världen framför dem, full av färger och ljud – men när de avbildar den, är den tyst och grå. (Det är lika frustrerande som att vi idag inte kan få tag i fungerande rullgardiner, är beroende av batterier och eluttag samt måste flyga till N.Y. istället för att teletransporteras. Jag vill tro att allt kommer att ordna upp sig inom, säg, 20 år.)

Nu ska ni ta en paus i livet och titta på filmsnutten här nedan. Den är knäpptyst samt barn- och kontorssäker. Det är London vi ser, och efter ett tag tänkte jag att ”det måste vara en fejk”. Men det är ju inte det. Se på kläderna, hattarna, ansiktsuttrycken, människornas gång och trafiktempot … och njuuuut.

London 1926. (Själv hakade jag upp mig på kvinnornas kjolar, ben och skor.)

Om jag vore lärare, skulle jag visa detta för eleverna omedelbart – även om mitt ämne var matematik eller träslöjd.
_________
Tillägg efter att Niklas i kommentatorsbåset påpekat att jag kunde stryka 30 % av bokstäverna i ordet ”teletransportering”. Kolla så fint och lovande det står i NE om teleportering (min kursivering):

”Teleportering av personer eller vardagliga föremål förekommer i science fiction men är med känd teknik omöjlig i verkligheten.”

Share
20 kommentarer