Etikett: historia

Dåtid, historiegeneraliseringar och ägg i vattenglas

Publicerat av Lotten Bergman den 10 februari 2013 13:07

Den otroligt imponerande ägghyllan på Hallwylska palatset.

Det verkar som om jag har snöat in lite på dåtid, nostalgi, minnen och forna tiders ljuvligheter. Jag triggades nog av ett inlägg på en blogg, där jag inte kände igen mig. (Man kan visserligen hävda att jag inte var med på 1930- och 40-talen och att jag därför kanske skulle ta och knipa igen och prata om mitt 1970-tal istället.)

Det jag läste är skrivet av Carin, som föddes 1930. Eftersom min föräldrar är födda under väldigt skilda förhållanden 1936 (mamma i Stockholm) respektive 1937 (pappa i Luleå), kanske de skulle kunna bidra lite och lindra min förvirring, tänkte jag. Och så frågade jag dem – och andra i min närhet som kanske skulle kunna minnas hur det var. Ur Carins blogg:

”Alla visste under min uppväxttid att flickor var mindre begåvade än pojkar. Detta berodde på att de hade mindre huvud och borde därför avrådas från att studera matematik och fysik. Det vanliga var att skolpojkarna lärde sig de långa och svårstavade orden addition, subtraktion och multiplikation. I den skola jag gick var det förbjudet för en flicka att använda dessa ord. Vi måste säga lägga ihop, ta bort och gångra.”

Ingen av dem som jag har frågat har hört talas om sådana här dumheter. (Observera nu att det inte är Carins minne av det hela jag kallar dumheter.)

”Alla barn delades in i två grupper, äkta och oäkta.”

Min mamma kommenterar att någon sådan här indelning inte fanns där hon bodde: ”Alla barn som hade tillräckligt höga betyg kom in i läroverket efter 4:e klass i folkskolan, oberoende av om de var födda inom eller utanför äktenskapet.”

”C-barnen var mörka och hade svårt för att lära sig katekesen utantill. De var i riskzonen för att bli steriliserade.”

Min mamma säger: ”Katekes? Jag har inte varit i närheten av en sådan och gick i skolan under sju år på 40-talet.” (Tvångssteriliseringen existerade tyvärr, men hade inte med katekesen att göra.)

”Samhället och skolan har gradvist förändrats. I slutet av 1940-talet försvann katekesen från skolundervisningen och knappt 20 år senare berätta Lill-Babs i TV hur det var att leva som ogift mor och ha ett oäkta barn. Sedan konstaterade psykologer att huvudets storlek inte hade något med intelligens att göra. En flicka med ett litet huvud kunde mycket väl vara bäst i klassen i matematik.”

Frenologin var som populärast på 17- och 1800-talen och att psykologer skulle dröja till 1960- eller 70-talet med att förkasta denna idé, är helt enkelt ett missförstånd.

(Carin minns även veckotidningen Allers, när hon gipsades och ena benet blev kortare och förklarar sin kutrygg.)

vattenägg

Jag har länge försökt få mina föräldrar att blogga om ditt och datt, men framför allt om sin barndom – mycket för att vi vår en sannare bild av hur det var förr om fler skriver ner sina minnen. Min svärmor bloggar, men mina föräldrar är hopplösa.

Skärmavbild 2013-02-10 kl. 13.02.07

Dock har jag fått dem att mejla minnen till mig – och nu kommer vi till äggen. Pappa skrev om när han var i femårsåldern 1942: ”Elspis hade vi inte och inte heller kylskåp. Dessutom ser jag hallen på nedre våningen för mig. I golvet fanns en lucka och under den förvarade vi mat, t.ex. ägg i vattenglas (natriumsilikat).”

– Ägg i vattenglas? Ägg i ett glas med vatten? Va? mejlade jag – men fick inte svar eftersom pappa skulle iväg och träna inför oldboys-VM i pingis.

Men man kan alltid lita på kommentatorsbåset. Igår rasslade det till av äggminnen. Och nu är jag upplyst. Vattenglas är detsamma som natriumsilikat, vilket jag skam till sägandes och som dotter till och gift med samt mor till kemister borde ha känt till.

Agneta:

”När jag växte upp hade vi äggskedar av horn – det smakade på ett särskilt sätt att äta med dem. På tal om barndom och ägg så hade vi i källaren, vintertid, ägg i vattenglas i en stor Höganäskruka. Det dallrade läskigt därom.

Äggen lades som de var okokta med skal och allt i kärlet och så hälldes blandningen med vattenglas över, sedan stod de mörkt och svalt under vintern i källaren. Då och då blev man nedskickad att hämta upp några. Jag har inget minne av att vi använde sådana ägg till frukostägg, de användes nog i bakning eller olika maträtter. Tror jag. Kanske åt vi inte ägg den mörkaste årstiden då hönor inte värpte. Minns inte heller när det började finnas färska ägg året om. Någon gång på femtiotalet gissar jag.”

Hyttfogden:

”Nä, konserverade ägg var inte bra att koka varken löst eller hårt utan de användes i matlagningen, i såser mm. Försökte man koka dem sprack de. I några av mina lerkrukor finns fortfarande tunna vita avlagringar som är spår av att man använt dem för äggkonservering.”

Den blyga:

”Handelsblockaden innebar ju att inget kunde importeras – allt var ransonerat. Det drabbade även inhemska råvaror som t.ex ägg. Hönor värper ju normalt inte på vintern – de börjar ju i mars/april. De måste ju vad jag förstår också uppfödas rätt för att överhuvudtaget komma på idén. Vi bodde i en stadslägenhet men hade både ett källarutrymme och ett vindsförråd. Jag som var 4–10 år under perioden skickades som äldsta barn ner i denna mörka källare för att hämta behövliga ägg. Jag minns fortfarande hur iskallt och kletigt vattenglaset var. Det var ju som förmodat ovan bara I matlagningen dessa ägg kunde användas – därför var det färska påskägget gudomligt!”

Ur Svenskt lantbrukslexikon 1941:

Vad trevligt det är med nyvunnen, vetenskaplig och historiskt korrekt kunskap!

44 kommentarer

Suffragetten som blev dödad av kungens häst

Publicerat av Lotten Bergman den 8 februari 2013 12:11

Att stava till suffragett är inte det lättaste, så nu säger ni efter mig: två f, ett g, två t. Ordet kommer av suffrage, alltså ’röst(rätt)’; ’(samfälld) meningsyttring’.

Nu ska ni få höra om en av suffragetterna: Emelie Davison (1872–1913). Hon kallas i källorna ”militant” suffragett, vilket kanske kan översättas till ”jävligt envis och arg suffragett som inte drog sig för att spotta poliser i ansiktet, bränna upp brevlådor, kasta stenar på förbipasserande män och som därför hamnade i finkan ett flertal gånger”. Inte för att jag tycker att man ska spotta poliser i ansiktet, men jag förstår suffragetterna – det var inte lätt att göra sin röst hörd. Se här hur enkelt det var att flytta på en av de mer högljudda damerna:

Ledaren för Women's Social and Political Union (WSPU) Emmeline Pankhurst arresteras handgripligen 1914. — Ledaren för Women’s Social and Political Union (WSPU) Emmeline Pankhurst arresteras handgripligen 1914.

Emily Davison pluggade på universitetet i Oxford, trots att kvinnor på den här tiden inte fick ta examen. Hon blev lärare, men slutade jobba när hon blev engagerad i och avlönad av rösträttsfrågeorganisationen.

Under Epsom Derby för prick 100 år sedan hade publiken samlats i stora skaror för att se hästar springa så fort de kan. Precis i svängen före sista raksträckan, klev plötsligt Emily Davison ut bland de stora hästarna. På filmen här nedan (den är läskig, så den kommer sist) ser man svårligen vad som händer, och vad folk omedelbart trodde var att Emily hade valt att dö som martyr för den kvinnliga rösträttens skull. Tidningarna skrev spaltkilometer och händelsen analyserades fram- och baklänges. De kom fram till att hon antingen var galen eller hade offrat sitt liv för sakens skull. Eller både och.

Med modern teknik har man nu granskat den förfärliga filmen, och kommit fram till att Emily (som var sprittande glad och till och med hade köpt returbiljett hem från hästtävlingarna) lösgör sig från publikmassan och lätt parerar de första tre hästarna (som på filmen verkar röra sig framåt väldigt nära varandra). Hon verkar välja ut en av hästarna – Anmer, ägd av Georg V – och tar ett steg framåt för att hänga kvinnorättskampens standar på den. Och blir (förstås) nedsprungen och bryter nacken och får en skallfraktur. Fyra dagar senare dör hon på sjukhuset.

Numera tror man att hon faktiskt bara hade planerat att göra en grej – att hänga standaret över hästen – och inte alls insett med vilken kraft och hastighet hästar rör sig framåt när de är på det humöret.

Och nu tillbaka till Carl Larsson, som vi ju avhandlade igår. I hans memoarer ”Jag” står det:

”Min svägerska Stina Bergöö är just gift med en vetenskapsman i den branschen, Frank Bather, dr of Science och anställd som amanuens vid British Museum. Men han har då flera andra intressen. Så är han fanatisk ledare av scrutin of Women och huvudstandaret är gjort i deras hem där även min dotter Lisbeth sytt på det.”

Aha. Den ovan nämnde Frank Bather var ju den som formgav ett av standaren – som gick i färgerna lila, vitt och grönt. I House of Commons finns ett sådant standar inom glas och ram, men det skiljer sig lite från andra eftersom det är trasigt och lerigt … det är nämligen Emily Davisons.

Här kan man läsa lite om hur de brittiska kvinnornas kamp uppfattades i Sverige.

60 kommentarer

Prisa cmd+C! Konstiga namn varehär!

Publicerat av Lotten Bergman den 17 september 2012 09:22

– Nä … men om man skulle ta en sväng över till Taumatawhakatangihangakoauauotamateapokaiwhenuakitanatahu till jul.
– I Nya Zeeland? Men om du är på det humöret, ligger ju Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch i Wales lite närmre till.
– Nej, nu vet jag! Westward Ho!
– Du kan vara ho.

Kommentatörerna Skogsgurra och Hyttfogden, som är ute och åker för att undersöka parkeringsbestämmelserna i andra länder, hamnade igår på den enda platsen i Storbritannien som har ett utropstecken i namnet. Stadens namngivare tänkte att de skulle ta ett namn som lockar turister och skapar allmänt hallå, och snodde helt enkelt titeln från bestsellern ”Westward Ho!” (1855). På svenska heter boken ”Vesterut! eller riddaren sir Amyas Leighas resor och äfventyr under drottning Elisabets regering”, vilket ju hade varit ett lämpligt namn på en ort som vill vara i samma klass som Taumatawhakatangihangakoauauotamateapokaiwhenuakitanatahu och Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch.

Men vänta nu. Skrev jag ”enda platsen i Storbritannien”? Hm. Ett utropstecken?

Japp – det finns en liten rar ort i Canada som har två. Den heter Saint-Louis-du-Ha! Ha! med ett utropstecken sist (och nu var jag tvungen att skriva ”med ett utropstecken sist” eftersom jag inte vet hur man avslutar en mening som har ett ortnamn med utropstecken allra sist). Det är inte alls konstigt eftersom ”haha” på gammalfranska betydde ”plötsligt uppdykande hinder”. (Nu känner jag plötsligt att det har gått inflation i detta inläggs användande av citattecken; som ett plötsligt uppdykande hinder försvårar det läsarnas framfart.)

Men det finns städer men ännu konstigare namn. Dock kan jag inte lista dem rakt upp och ner här eftersom de låter precis som mina fantastiskt skabrösa spamkommentarer som fastnar i det automatiska filtret. (För övrigt tillsammans med allt som Fru Decibel skriver, eftersom spamfiltret verkar tro att ”decibel” är något falloidt.) För att inte spammarna ska drabbas av spunk nu, kommer de mindre lämpliga här i lätt maskering.

Boring (Oregon … och den hade ju bara hamnat i humorfiltret), DiId0 (Canada), Fart (Virginia), F*ck*ng (Österrike), Acme (West Virginia), Po0p0o (Hawaii), Needmore (Texas), Disappointment (Kentucky), Ho0ker (Oklahoma), No Name (Colorado) och Hot Coffee (Mississippi).

Ingenting här, ingenting där – men Ingenting rakt fram.

Och här i Eskilstuna har vi i snart ett år fnissat åt att buss nummer 6 går ut till bostadsområdet som heter Sn0pptorp.

Och vart vill jag komma med detta? Jo att det finns fler namn att förundras över – men om man tar sig besväret att kontrollera etymologin finner man ofta att det inte alls är så himla konstigt utan att det förstås är logik och bygdehistoria som har stått bakom finurligheterna. Wikipedia har en hel avdelning med namn som man inte visste fanns, och det säger jag eder: råd barnen att bli språkforskare, för där anar jag en lukrativ bransch.

(Det gör jag inte alls. Egentligen. Men jag tror att språkforskare har ett ganska roligt yrke. Vet ni att Idiotville finns på riktigt, förresten?)

63 kommentarer

Paketet som kan öppnas 2112

Publicerat av Lotten Bergman den 24 augusti 2012 12:33

Nu har jag verkligen ställt till det för mina barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Men vi tar det från början. Kommentatösen Luna tipsade om att ”det norska paketet” öppnas ikväll klockan 18 – och att det hela sänds häääär.

Å ja ba: vaförnåge? och vaddåpaket? samt guuuvaromhållerpå.

År 1912 var det stora festligheter i Otta, där paketet finns idag. Man firade då att det var 300 år sedan Slaget vid Kringen – ett bondeuppror som slutade i mången skottes död. Läs mer på Wikipedia – det är så här dramatiskt:

”Da kampen startet, ble veien avsperret på begge ender og fra forskansningene på skråningen ble stokker, stein og spyd kastet ned på skottene som ikke maktet å organiserte seg i slagorden på så trangt rom. Deretter stormet bøndene ned og kan ha gjort bruk av tømmervelte eller trær man hadde forberedt for å kutte opp den skotske styrken og omringe disse med overmakt på egne side. Skottene med sterk ild ovenfra, rasende angrep på begge sider og med en elv i ryggen forsvarte seg hardnakket, men uten nytte. Flere kom seg ut i elven til småøyene i forsøk på å reddet seg, men mange druknet og bønder på vestsiden var raskt med å slå i hjel alle som kom seg over.
Den amerikanske reisejournalisten Bayard Taylor, som besøkte stedet under en Norgesreise i 1857, beskriver de 300 nordmennenes innsats som en feig nedslakting av skottene i bakhold, ved at stokker og stein ble lempet utfor stupet over skottene og knuste dem under vekten, hvorpå bare to av Sinclairs 900 mann slapp unna i live.”

Johan Nygaard, var med och arrangerade detta firande 1912 – och någon gång i den vevan samlade han ihop något, packade in det i brunt papper, slog snöre om, lackade knutarna och skrev på paketet:

Kringenstøtten
og
Kringenfesten
26de august 1912.
Kan aabnes
aar 2012.
Joh. Nygaard

Paketet väger 3,1 kilo och är 40 x 28 x 9 cm. När man öppnar det ikväll (i skuggan av Breiviks dom), kommer man att pilla upp det bakifrån för att inte förstöra lacksigillet och den vackra handstilen. (Fast frågar ni mig, har paketet röntgats i förväg så att man har ett hum om innehållet.)

Och? Jo, naturligtvis har jag gjort ett paket, jag också. Som får öppnas 2112. När jag dör runt 2060, kommer barnen att kasta paketet till varandra som en het potatis och banna sig själva för att de inte var närvarande när jag packade in det. Den mest ordningsamma av dem kommer att vägra att ta hand om det och den slarvigaste av dem kommer att säga åkejrå och sedan tappa bort det i sin källare tills något av mina barnbarnsbarn kommer att hitta det under ett lager av sekelgamla datorer och under pompa och ståt packa upp det. De kommer att säga:

– Vad är det här?
– Varför packade hon in den här?
– Men varför finns det inget som vi kan sälja?

Tyvärr var det ruskigt svårt att hitta skandalösa hemligheter och mystiska avslöjanden här hemma, så innehållet är kanske inte ”till hjälp för kommande generationer”, vilket ~~Johannes~~ Johan Nygaard skrev att hans paket skulle vara. Vad tror ni att han packade in, egentligen?

Och vad tror ni att jag har lagt i mitt paket? (Bild kommer, jag måste bara hitta lite lack.)

Uppdatering efter intensivt letande
Lacket (som jag köpte i Dallas 1982) är puts väck. Detta grämer mig alldeles ofantligt, men nu gör vi så här istället.

Vi tar nutidens lack: silvertejp. (Paketet är inslaget i kökstapeten, ja.)

Ett kuvert sitter på baksidan och det kan öppnas utan att man gör åverkan på tapeten – inuti kuvertet ligger en utskrift av detta blogginlägg. Med alla era kommentarer. Om fler kommentarer dundrar in, skriver jag ut en ny version och sätter dit istället. Inuti paketet finns ett brev till dem som öppnar det 2112, där jag bl.a. skriver att de väl har uppfunnit teletransportören och att jag hoppas att jag kom iväg till N.Y. innan jag dog.

Jag har dessutom bestämt mig för att hålla på 100-årsgrejen trots Norges antiklimax igår. (Läs Skogsgurras realtidsrapportering i kommentarerna.)

Och nu anmodar jag er att i alla fall någon gång de närmaste tio åren tillverka och packa in ett paket som inte får öppnas förrän om 100 år. Det blir jättekul, ju!

104 kommentarer

Från ruskiga hemskheter 1946 till banaliteter som Wi-Fi 2012

Publicerat av Lotten Bergman den 24 juli 2012 21:59

Sverige, Sverige, Sverige.

Står det överallt i Ockupationsmuseet i Riga. Och jag suckar och skakar på huvudet så att nudelsoppefrisyren stänker i ansiktet på andra museibesökare. Fy för bövelen i helskotta sickna ruttna tomater vi var, vi svenskar.

I Baltikum har man i omgångar på alla upptänkliga sätt förtryckts och tvångsförflyttats till Gulag och andra inte särskilt gästvänliga områden. Bland annat har jag idag tagit del av instruktionsböcker där det står om hur allt faktiskt går smidigare om ”familjens överhuvud så snabbt som möjligt skiljs från resten av familjen”.

Fångläger som inte stod långt efter nazisternas koncentrationsläger i överjävlighet var i full gång ända in på 60- och 70-talen, när en del fick komma ”hem” till sina hus igen – som de ju inte ägde längre utan som i de allra flesta fall hade tagit över av (tillika tvångsförflyttade) sovjeter.

Svenska tidningsurklipp på Ockupationsmuseet i Riga.

Och när Sverige efter kriget inte lät 167 (som till slut blev 146) baltiska soldater som hade stridit för axelmakterna att stanna, utan istället iscensatte det som kom att kallas Baltutlämningen, gjordes det inte ens i god tro. Det var förfärligt, och det visste nog alla. (Jag var liksom inte med, och fick en ytterst vinklad version av Baltutlämningen i skolan, så jag gissar lite nu.) Om vi hade klätt alla dessa soldater i civila kläder och ljugit lite istället för att stå till sådan vansinnig tjänst, hade alla kanske överlevt. Men i Sverige (ergo regeringen) var man nästan hur hjälpsam som helst. Ungefär så här gick det till (i en lottensk kortversion):

Sovjet kontaktade Sverige:

– Tjäna. Hörni, vi skulle vilja ha de soldater som flydde till Sverige den 8 maj 1945. Ok?

Sverige kollade luntorna och registreringarna och de noggrant förda anteckningarna och svarade:

– Jahaja, ptja, vi vet inte, det känns inte bra. Men vill ni förresten bara ha soldaterna som kom den 8 maj? Vi har ju fler som kom på andra datum. Dem kan vi också skicka. Men … det känns ändå inte riktigt bra.

V-Gurra kontaktade Stalin å soldaternas vägnar medan regeringen och UD faktiskt försökte att få Sovjet att ändra på sina krav. Men fick bara ett njet till svar. Så Sverige lydde.

Det knorras på sina håll – de där soldaterna var minsann inte var några oskyldiga små lamm och i Hitlers tjänst hade de faktiskt gjort både det ena och det andra. Jahaja, säger vi idag – och det skulle berättiga utlämnandet? Vad vet vi om vad de hade för val, på vilka grunder de fattade sina beslut? Skulle de slåss och dö för de förhatliga ryssarna eller för det galna Tyskland? Pest eller kolera?

Sju soldater begick självmord eller stympade sig för att slippa utlämnas, en av dem stack en blyertspenna hela vägen in i ögat … ja, ni kan läsa resten i Wikipedia eller i NE. Hemska bilder finns här i ett klipp på tyska:

Jag låter er forska vidare på egen hand eftersom jag är en såndärn ytlig typ som i dessa moderna tider bryr sig bra mycket mer om hur maten utomlands ser ut, huruvida avloppen och toarullehållarna fungerar samt om det finns gratis internetvågor överallt.

För det finns gratis Wi-Fi nästan överallt här i Riga! På hotellet behöver man inte be om en sladdrig lapp med XyFgc7x67yTR utan kan logga in med orden Tallink och Free. Hotspots med internetvågor värmer oss i varenda gathörn. Detta är framtiden!

Däremot var maten på båten lite … dåtida. Eller bara annorlunda?

Som de sybariter vi är, avnjöt vi delikatesserna med ett glas vatten för 20 kr. Och båtfönstret har sett bättre dagar, ja.

Hamburgare med tofs och tveeggad tunga. — Hamburgare med bolltofs och tveeggad tunga.

12 kommentarer

Sovjetisk fotobok upphittad!

Publicerat av Lotten Bergman den 30 maj 2012 17:49

Som bekant lider jag av svår nostalgisjuka som inbegriper allt från ungefär 1500-talet till ungefär 1999. Pincenéer, platåskor, OS 1912, gammalstavning, nakenbilder på Ricky Bruch, utedass och uppslagsord som ”förbrytarfysionomi” får mig att lyckligt le samt förvånat förundras. Av den senare typen är den sovjetiska fotoboken som jag sitter och bläddrar i mellan allt annat som borde göras.

All text finns tacknämligt på ryska, engelska, franska och tyska. Vi får i förordet veta att ”just den sovjetiska fotokonsten ligger i framkant – liksom hela det sovjetiska samhället – och det som kännetecknar fotograferna är deras enorma experimentlusta och känsla för estetik”.

"Leningrad på hösten." (Foto: G. Safronov.) — ”Leningrad på hösten.” (Foto: G. Safronov.)

Fotograferna i Sovjet söker enligt boken ”nya vägar och ställer sig inte främmande för att fotografera överraskande motiv på ett fartfyllt sätt”.

"Stilleben med bröd." (Foto: A. Starodub.) — ”Stilleben med bröd.” (Foto: A. Starodub.)

Okej, stentrappor och vissnad persilja kanske inte manar till stordåd på grund av sin fartfylldhet. Men lite idrott då …?

"Kamp." (Foto: V. Tcheichvili.) — ”Kamp.” (Foto: V. Tcheichvili.)

Eh.

Ok, allt som har med basket är skön konst, det vet vi ju. Men det konstfulla i denna bild är att den är svårtolkad. Båda spelarna har hoppat väldigt högt och dessutom väldigt nära korgen och eftersom den vita handen är vänd i blockeringsläge och inte returdito har den mörkare handen tydligen skjutit. Och i så fall är bollen helt åt pepparn fel.

Låtom oss säga att det är något fel på perspektivet och att plankan egentligen sitter fem meter från spelarna; då kan det funka. Men spelarna borde i så fall vara mycket större än de är på bilden. Och vad jag vet fanns det inte svarta spelare i Sovjet på den tiden. Vad säger ni?

Fast nu vet jag vad de var bra på i Sovjetunionen! (Förutom då att spela ishockey, kasta slägga och paradera i raka led.) Brezjnev såg som 69-åring ut så här i amerikanska medier:

Leonid Brezjnev 1975. (Foto: David Kennerly.)

Pompidom! Tutelitut! Retuschering!

Leonid Brezjnev 1975. (Foto: W. Mussaeljan.) — Leonid Brezjnev 1977. Smooth criminal. (Foto: W. Mussaeljan.)

Jag läser lite mer i förordet, som inte har stått sig väl – men 35 år är ju 35 år, om än i ett sprucket krus.

”Vad har den sovjetiska fotokonsten åstadkommit 1977? Först och främst strävar den efter att ge en övertygande bild av verkligheten. Många av bilderna har trots de olika stilarna en sak gemensamt: de inspirerar åskådaren till komplexa tankar om den nutida människan och världen. Fotograferna visar hur människan regerar över sin egen värld och att världen är vacker om människorna är vackra och harmoniska.”

Tror fan att man behövde retuschera.

29 kommentarer

En kung: Gustav IV Adolf

Publicerat av Lotten Bergman den 7 februari 2012 14:22

Oavsett vad man anser om kungahusets varande eller inte varande, är det synnerligen intressant att gräva sig ner i luntorna och lära sig kuriosa om regenterna. Jag har sagt det förut: jag är fullkomligt bedrövligt kass på kungalängder (fast jag vet att Karl XII var 1,72 m lång).

Jag attackerar dem lite på måfå i min kunskapstörst, vilket väl ur pedagogisk synpunkt är helt fel. Förmodligen borde jag sätta mig att rabbla namn och regentår och hänga upp dem på viktiga händelser istället. Men då hade det ju tagit flera månader innan jag kom fram till den här fjunmustaschen:

Gustav IV Adolf, målad av Per Krafft d.y. 1809.

Gustav IV Adolfs pappa var Gustav III (han som tyckte om teater och mördades på en maskeradbal) och hans farfar var Adolf Fredrik (han som dog knall fall efter att ha ätit surkål, kött med rovor, hummer, kaviar, böckling, champagne och semlor). Men det intressantaste med Gustav IV Adolf är hur han blev till – och om han verkligen var son till sin far.

För när Gustav III åtta år efter bröllopsnatten skulle begå premiär med sin hustru Sofia Magdalena, uppstod problem. Enligt påklädaren, pagen och stallmästaren Adolph Fredric Munck af Fukila, kallades denne in till den äktenskapliga sängen, där kungen viskade: ”Jag finner inget hål.”

Efter flera nätters försök, där Munck fick hjälpa till med både det ena och det andra, hittade kungen rätt och 1778 föddes den lille gosse som skulle komma att bli Gustav IV Adolf. Meeeeen in på scenen kliver nu dennes farmor: Lovisa Ulrika (som är orsaken till att Kina slott finns i Stockholm).

För hon var bombis på att det var Munck och inte Gustav III som hade hittat hålet, och det höll hon inte inne med. Gustav III blev fly förbannad och beskrev (tydligen) noggrant hur han var absolut säker på att lille Gustav Adolf var hans son och ingen annans. (Den ordväxlingen och de bevisen skulle jag ha velat ta del av.)

Lovisa Ulrika skrev till sin son – den nyblivne förstagångsfadern – att hon vet bäst, att hon älskar honom men att han förstås har fel:

”Min Herr son,

Jag är mor och den heliga egenskapen kan aldrig utplånas ut mitt hjärta. Den kommer alltid att få mig att uppriktigt ta del i Eders Majestäs lycka, och jag väntar av framtiden och tiden att den slöja som täcker Edra ögon, skall slitas ögon, skall slitas sönder. Då skall Ni ge mig rätt och begråta den hårdhet som Ni visar en mor, som kommer att älska Er in i döden. Jag är eders Majestäts mycket goda mor,

Lovisa Ulrika.”

Det här löste sig aldrig. Gustav IV Adolfs mamma sade totalt upp bekantskapen med sin svärmor och ryktet om bastarden slutade aldrig att gå. Dessutom blev Gustav IV Adolfs regenttid inte lyckad – han förklarade krig mot Frankrike och förlorade Finland, avsattes och sattes i husarrest. Därefter skilde han sig, blev under namnet ”överste Gustafsson” hemlös och alkoholiserad, men lyckades ändå till skillnad från sin far (som han alltså inte bråddes på?) hitta diverse hål och göra kvinnor i hela Europa med barn – en av dem födde till och med trillingar.

När Gustav IV Adolf arresterades 1809, hade han på sig just exakt den här uniformen. Livrustkammaren förklarar trasan på vänsterärmen så här: "Det är en vit, knuten duk – som Gustav III:s revolutionstecken." — När Gustav IV Adolf arresterades 1809, hade han på sig just exakt den här uniformen. Livrustkammaren förklarar trasan på vänsterärmen så här: ”Det är en vit, knuten duk – som Gustav III:s revolutionstecken.”

Så. Av alla Sveriges kungar kan ni nu mer än de flesta om just en, eftersom Gustav IV Adolf (1778–1837) är den kanske minst kände.

Mer kan man läsa i t.ex. Populär Historia. Dock nämns ingenstans hur lång karln var.

32 kommentarer

Gatunummer och parfym

Publicerat av Lotten Bergman den 12 januari 2012 12:46

Jag bor på nummer 113 A i en korsning. En av intillgrannarna bor på nummer 1, fast på en helt annan gata. Fatta hur många procent orättvist det är när vi ska köpa stora fina siffror att sätta på huset för att alla gäster ska hitta rätt!

Vårt hus 2012. (Det vita/mossgröna staketet ska rivas i vår.) — Vårt hus 2012. (Det vita/mossgröna staketet ska rivas i vår. Och ersättas av fler basketkorgar kanske?)

Men husnumren? Sedan när har vi människor numrerat husen? Sedan postväsendet uppfanns? Eller va?

En snabb sökning visar att världen inte bara kan fira att Strindberg har varit död i 100 år utan även att vi har haft husnummer sedan år 1512 – i 500 år.

Nu kräfver jag att någon sätter några miljoner åt sidan för husnumrens högtidlighållande. Vi kan designa t-shirtar med de roligaste numren och de maffigaste skyltarna! Mikael Wiehe och Timbuktu kan skriva en politiskt korrekt hyllningslåt som Magnus Uggla får parodiera i en duett med Petter.

De allra första husnumren sattes på husen som byggdes ovanpå den då nya Pont Notre-Dame i Paris (den gamla trillade omkull 1499). Man byggde alltså en bro – vilket bara det är en konst. Sedan fyllde man bron med bostadshus (68 lägenheter) som hade affärer i bottenvåningen. Så här såg det ut:

Och idag tar det en månad för hantverkare att installera en dusch?

Bara detta är ju obegripligt. Desto konstigare är att husen ovan stod kvar i över 200 år! Inte förrän 1746 började de rivas för att de (husen eller människorna är oklart) hade hygienproblem. Dessutom var konstruktionen rätt tung för bron, står det i källorna. You don’t say. (Den nuvarande bron i metall är från 1919. Men tyvärr utan hus och dito nummer.)

Och nu till det mest berömda husnumret, som inte är 113 A utan 4711. Japp, eau-de-colognen. För när ägaren och parfymeritillverkaren Herr Mülhens 1875 blev tvungen att hitta på ett nytt företagsnamn, tänkte han in några sekunder och bestämde sig för det smidiga ”Eau de Cologne & Parfümerie Fabrik Glockengasse No. 4711 gegenüber der Pferdepost von Ferd. Mülhens in Köln am Rhein”.

Precis såhär gick det till när husen i Köln fick nummer.

Huset som fick nummer 4711 fick det redan 1796, när en fransk general för att hitta bättre i Köln (Cologne) beordrade numrering av alla hus och dessutom kontrollräkning av alla människor. Vilket var avklarat på åtta dagar. (Och idag tar det en månad för en handläggare på kommunen att svara på ett mejl?) Men hur lång var egentligen gatan – 4 000 hus låter väl lite i överkant?

Inte alls: alla hus i Cologne fick ett nummer – från ett till sjuttifjuttitrutti. År 1811 bytte man till det system som vi har idag med husnummer som hör till ett gatunamn. Fast det är ju olika i olika delar av världen där man skiljer på olika sorters nummer med olika färgkoder – läs mer i Wikipedias artikel om house numbering.

Nu ska jag bara hitta på en produkt som kan heta 113 A så är min lycka gjord.

53 kommentarer

En resa till medeltiden kanske inspirerar?

Publicerat av Lotten Bergman den 10 januari 2012 13:58

Förutom att man bör kunna att Shakespeare levde 1564–1616 och att Potemkin ska uttalas [patchomkin], är det jättebra att veta när medeltiden slutade. För den frågan dyker ideligen upp under nattliga diskussioner över en Janssons. Frestelse alltså. (Uppdatering. För nu har vi ju en gång för alla fastslagit att om man bjuder de där Janssons på middag och då gärna på Janssons frestelse, så har man massa sss överallt. Men om man är sladdrig i munnen och inte orkar uttala t.ex. FR, så kan man skippa efterledet och bara säga att man bjuder på en Jansson. Tillbaka till diskussionerna nu.)

Ni som inte känner igen er, är välkomna hit för att pokulera under varma sommarnätter. Visserligen måste ni först måla huset och hjälpa till att städa källaren, men det är väl ok? Så här låter det:

– Men hörni, när slutade medeltiden?
– I vilken del av världen menar du? I Italien kunde ma…
– Äh, Sverige förstås. Vi hade stenålder när andra hade akvedukter, jajaja. Men medeltiden hääär, när tog den slut?
– Reformationen!
– När vi gick ur Kalmarunionen!
– Var det medeltid när blodet flöt i Gamla Stan?
– Ja, och dom byggde det röda huset med vita stenar och satte fast kanonkulan på det gula husets hörn och Kristian Tyrann inte var tyrann i Danmark!
– Jag är övertygad om att medeltiden i Sverige tog slut i och med att Gustav Vasa blev kung 1523!

Säger någon. Och sedan följer vilda diskussioner om riksföreståndare (1521) blodbad (1520) och huruvida man någonsin sa ”Nämen hörni vad skönt det är att slippa leva på medeltiden.” (Jag säger att medeltiden tog slut 6 juni 1523 för att det är så ruskigt exakt.)

Nu till dagens uppgift för er som läser och eventuellt kommenterar!

Du har via ett svart hål i rymden transporterats till medeltiden (i Sverige). Alltså ungefär mellan år 1000 och 1500.
Nu måste du på något sätt bevisa för folket att du kommer från framtiden. (Människorna är undrande och nyfikna och alls inte aggressiva utan låter dig få tillgång till allt du önskar dig.)
Vem söker du upp? Vart går du?
Vad hittar du på? Ber du om en smed och visar hur denne ska tillverka en cykel? Försöker du via en potat… eh … ett äpple leda ström …? Bakar du en kladdkaka och sjunger ”We Will Rock You” och ber allmänheten klappa och stampa åt dig? Lär du ut skrivregler? (Vilket ju är en så absurd grej att det bara måste komma från framtiden.)

Ni behöver förstås inte svara på allt. Eller ens något. Som vanligt kan ni alltså dela med er av recepttips.

(Inspirationen kommer från ett ställe som jag länkar till i kommentatorsbåset. Dels för att ni ska bli nyfikna, dels för att ni ska tänka först innan ni läser där. Jag är en bloggdiktator, serni.)

Uppdatering
Jag måste dra upp en kommentar ur båset. PGW skriver:

OK, erkänn nu, vem var det som drog iväg direkt efter att ha läst blogginlägget?

”Förutspådde mobiltelefon och digitalkamera – för 111 år sedan.”

93 kommentarer

Den 11/11 1918

Publicerat av Lotten Bergman den 11 november 2011 10:45

Här firar vi med Världens kortaste fest – men man ska veta att just den 11 november runt elvasnåret är en allvarlig stund i andra länder.

I Storbritannien är man superdupernoga med att varje år sedan 1919 klockan 11 den 11 november ära första världskrigets stupade med inte bara en, utan två tysta minuter. Tidpunkten är vald med tanke på att vapenstilleståndet gällde från prick klockan 11 den 11 november 1918 – även om själva fredsfördraget inte skrevs under i Versailles förrän ett drygt halvår senare.

Hur tänkte de egentligen: en hjälm som strängt taget bara skyddar från saker som kommer uppifrån? — Hur tänkte de egentligen? Att designa en hjälm som strängt taget bara skyddar från saker som kommer uppifrån måste ju vara lite dumt?

Vi tar oss tillbaka till 1918. Alla är blöta om fötterna, alla röker, alla vill hem och dricka te och alla vet att det här förbaskade kriget är faktiskt snart slut. I alla fall säger höjdarna det – klockan elva ska alla ju lägga ner vapnen. Men tänk om det inte är sant? Och tänk om det är sant och jag – just jag – kan vara den som avlossar det allra sista skottet!

Alltså skjuter alla på precis som vanligt eller kanske lite extra fram till klockan elva. Alla vill ju dessutom slippa bära hem massa ammunition och istället fylla fickorna med … konservburkar, cigarrettpaket och konfetti? På alla håll och kanter förberedde sig de olika arméerna också för eventuella luringar som inte alls tänkte respektera vapenstilleståndet. Därför dog nästan 3 000 män och 11 000 män skadades innan klockan slog elva.

Måste leta efter ett förstoringsverktyg.

Irländaren George Edwin Ellison var ute och kollade på omgivningarna i Belgien när han sköts vid halv tio-tiden denna fredens dag. Han hade varit med som soldat sedan 1914 och till och med överlevt den allra första attacken med senapsgas den 12 juli 1917.

Fransmannen Augustin Trébuchon dog klockan kvart i elva på väg till soldatkompisarna med beskedet att varm soppa skulle serveras strax efter elva, eftersom de alla satt i blöta strumpor.

Kanadensaren George Lawrence Price dog två minuter i elva när han och hans kompisar letade efter en tysk prickskytt som sades finnas i ett visst hus. Huset var tomt, men eftersom alla visste att vapenstilleståndet låg blott två minuter i framtiden, beslutade sig alla för att stanna kvar i huset bara en liten stund till. Alla utom Price – som gick ut ur huset och omedelbart träffades av en tysk kula i hjärtat.

Amerikanen Henry Gunther (som hade tyska farföräldrar) dödades en minut i elva när han av outgrundlig anledning rusade fram till och sköt mot en tysk enhet, som förstås besvarade elden.

Never again! Aldrig mer ett sådant krig! ropade de alla.

Strax efter klockan elva utbröt ett fasligt skjutande som pågick i ungefär 20 minuter; soldaterna försökte alla att bli den som till slut avlossade Det Stora Krigets allra sista kula.

Vem som vann? Ingen aning – Twitter var ju inte uppfunnet.

16 kommentarer