Tidsdokument så att vi minns!
- Idag den 1 juni 2021 får vi i Sverige sitta på krogen till halv elva. Det vill jag verkligen inte göra.
- Vi får också samlas 500 sittande personer på ett och samma utomhusevenemang som t.ex. en fopollsmatch. Det vill jag heller inte.
- Jag hade däremot hemskt gärna deltagit i nån lägerverksamhet, cuper och matcher ”i mindre skala”, men än så länge är det oklar vad ”mindre skala är – och inte är jag inbjuden att spela på nån basketcup heller. Men jag får delta i ett motionslopp om det är jag och max 149 andra som springer. Det ska jag anordna! (Skoja ba. Aldrig i livet!)
- Hemmafesterna är fortfarande begränsade till åtta personer åt gången, vilket vi håller hårt på.
Vad tror ni om detta? Är det början på tillbakagången till det som förr kallades det ”normala”? Mitt liv bestod till fredagen den 13 mars 2020 av
- föreläsningar i hela Sverige för 100–300 personer åt gången
- basketträningar
- basketmatcher
- basketresor
- basketfester
- middagar hemma i köket för 7–20 personer åt gången
- hotellfrukostrapporter med äggrörebetyg.
Avdelning ”sånt jag saknar”
Men att återgå till det omkringflackande livet som handelsresande i skrivregler är kanske inte så lockande, frukostarna till trots?
Avdelning ”sånt jag inte saknar”
För hur mycket njuter jag egentligen av
- stressen på Katrineholms svinkalla järnvägsperrong
- de mobilpratande, tydligen lomhörda, företagscheferna i förstaklass
- kursutvärderingar – hur bra de än är
- basketmatcher på Gotland i januari
- den kilometerlånga mikrofonsladden som ska in under kläderna
- automatkaffet i Sveriges alla konferensanläggningar?
Nej, jag tror på en mystisk förändring av levernet för oss alla – även vi som är relativt extroverta har kommit att njuta av en relativt tom almanacka. Jag vill fortsätta att vandra omkring i naturen med basketbollen!
Frågan är bara hur jag ska försörja mig. Kan man tjäna pengar på att tillverka såna här småfilmer?
(Gjord som distansundervisningsföreläsning med min ärade kollega på MDH: Björn Fundberg.)
Jag har två gånger på kort tid drömt att jag var på bjudning hos Lotten. Första gången gick jag fram och åter mellan gula huset och ett annat hus, tillhörig en f d kollega till mig som nyligen har flyttat (visserligen till en helt annan ort än Eskilstuna men så noga är det inte när man drömmer). Andra gången, i natt, blev vi hänvisade till sällskapet i nästa rum eller nästa hus, för det fanns ett antal hus på tomten och vissa trängselregler gällde tydligtvis. Sen var det plötsligt långt fram på småtimmarna och vi la oss och sov nånstans, för att nästa dag försöka beställa mat på kafé, där det bästa jag kunde hitta var stekt ägg med blandad sallad med frukt i. Men sen pekade servitrisen på en i sällskapet, som råkade ha svart skägg, och sa ”IS-sympatisören ska ingen mat ha”, så då blev vi alla sura och begärde våra pengar tillbaka (och fick dem!) och gick att hitta ett annat kafé.
Det säjs (och skrivs) ofta att det finns inget tråkigare än att lyssna på dom som berättar vad dom har drömt. Det förstår jag inte alls! Dom flestas drömmer är då bra mycket mer underhållande än deras liv.
Drömmar är fascinerande!
Här har vi, nästan, återgått till det normala. Dvs man får vara hur många som helst överallt, vaccinerade och ovaccinerade huller om buller. Vi måste dock ha mask på inne i allmänna byggnader ytterligare en vecka eller så. (Men inte på bussar och tåg. Fråga mig inte varför.)
Så i år blir det äntligen bröllopsfester; vi kan återgå till att ca en gång i månaden bjuda in vänner på improviserade ost&vinträffar i trädgården; samt att gå på musikevenemang där och när de bjuds. Hurra!
Igår natt drömde jag att jag avlöste Donny Osmond på en 165 med avgångstid 16.06 från Liljeholmen. Märkligt nog från gamla uteterminalen. Han var en bra bussförare och kunde slå volter längs med fronten på bussen medan han körde. Terminalen i Farsta däremot, herregud en sån röra! Som en blandning av Bollmoraterminalen, gamla Söderhallen och Slakthusområdet. Där körde jag fruktansvärt fel med min ledbuss. Donny hade redan dragit.
Så skojigt hade jag inte ens när jag satt bakom ratten på riktigt.
Jag jobbade hemma även innan coviden slog till så för mig har det egentligen inte varit så stor skillnad. I Fattigstugan gjorde jag en utomhusbutik förra sommaren och den kommer jag att använda i år också men med tillägg av utställningshallen med mina skålar (alltså en hall med en utställning i, 1 m x 2,5 m liten). Skillnaden har varit att jag inte rört mig så mycket utanför hemmet och inte rest någon annanstans än till Gotland.
Nu när både H och jag är dubbelvaccinerade känns det ändå som en lättnad.
Men … idag damp det ner ett erbjudande jag inte kunde motstå i mailkorgen: Island, flyg, tre nätter på hotell, Blå lagunen och guidad tur till vulkanen för 4660 per person. Avresa 7 september!
Den 15 april 2020 skulle jag ha åkt på bildningsresa till Cypern.
(Kunde inte komma på nåt annat att associera till när Niklas kom dragande med sin förtjusande resa i höst och Dinas liv har återgått till vin i trädgården!)
Brid som drömmer om mig: Tack! Jag är djupt impregnerad. För … dina drömmar om mig är bra mycket mer spännande än mitt liv (precis som Ökenråttan skrev). Vad gäller Ninjas bussdröm, borde den ju kunna bli en rasande trevlig film. Donny ställer säkert upp.
En inställd resa är också en resa … försöker jag i alla fall intala mig, när diverse akvarellresor till Sydeuropa ställts in.
Niklas, ta med MYCKET varma kläder till Island. Jag är i princip förtjust i Island, men har aldrig frusit så mycket som där. Oavsett årstid.
Karin, jag vet, jag har varit där flera gånger. Första gången i november. Blå lagunen en vinterkväll med först snöfall och sedan norrsken slår det mesta.
”If you don’t like the weather in Iceland, just wait five minutes.”
Jag har då aldrig frusit som jag frös i Turkiet (Kappadokien) 2014.
Jag tog tåget till Skåne förra veckan för att administrera hemtjänst till min rara mor. Och det var som att – föreställer jag mig – komma ut i världen efter en lång sjukhus- eller fängelsevistelse. Jag såg så många detaljer överallt som jag inte brukar se – tingen omkring mig kändes nya och förklarade.
Jag har upplevt – 35 i norra sverige men aldrig frusit så mycket som en vinterdag med -2 grder och blåst, på Gotland.
En av jordens kallaste platser är Nordstrand på Skagen DK kl fyra en Kr.him.f, morgon. Även om det är svag vind kommer den säkert från havet och går genom märg och ben (efter att först ha penetrerat anorakar dunjackor och ylleunderställ mm.)
Varför ska man befinna sig där alls?
Fåglar! Det är en mycket spännande plats där i stort sett vad som helst kan dyka upp. Och sen framåt sju öppnar ju bagerierna, charkuterierna och ostaffärerna tätt följda av bryggeriet.
Avd platser jag saknar.
Min mors fäbless för tidiga junisemestrar med egen båt i svenska och finska skärgårdarna har fått mig att frysa något vanhinnigt.
Men mor bestämde och för henne var det avgörande att det inte var dagg då seglen skulle beslås och att det inte fanns andra människor på sjömils avstånd.
Att man blev belagd med isskorpa när man tvättade sig i sjön och att far aldrig fick riktigt ordning på Wallasvärmaren var ett lappri.
Kan inte peka ut en särskild tidpunkt eller plats.
Här, kära Råtta och Make, ser ni vilken nytta duvor kan göra;
https://www.salisburycathedral.org.uk/visit-what-see/peregrine-falcons-live-stream
Nu är den snart över, den behagliga tid under vilken man inte har behövt krysta fram trovärdiga ursäkter för att slippa tacka ja till diverse inviter till umgänge och upptåg. Det kanske är bäst att ställa sig framför spegeln och öva upp det sprudlande leendet.
– Heeeej! Du, vi borde ju ses nån gång!
– Ja! Men jag kan inte just då.
Umgänge och upptåg kan vara så roliga, så trevliga, så upplyftande. Men precis som Magganini skriver … är det rätt skönt att vara hemma …
Preciiiis så, Kråkan, känns det på Island! En isande fuktig vind genom kropp och själ. För varje Islandstripp (jobbresor, en gång i tiden) tog jag med ännu varmare kläder, men aldrig tillräckligt.
För tillfället kan jag följa en fågelfamilj från vardagsrummet, mycket praktiskt. Fem ungar i ett litet, litet bo.
Nyvaccinerad! (Första dosen.)
Brid: Min andra idag. Ännu inga bieffekter.
Jag ska få min andra nästa torsdag och jag gläder mig som en barnunge inför julafton.
Karin, det ser ut som björktrast med ungar som du kan följa inifrån.
Jag fick min andra spruta i början av maj – och vågade mig ett par veckor senare på en tågresa till huvudstaden för att träffa en av sönerna med familj. Ett barnbarn fyllde 10 år då jag var där.
Ja, björktrast är det nog; de både ser ut och låter som sådana. Trevligt att ha de små liven nästan inom räckhåll! Men nu har jag vågat mig iväg till Dalarna och oroar mig för att jag ska missa deras första flygövningar medan jag är borta. De verkar tillbringa väldigt kort tid i boet, till skillnad från fiskgjusarna som vi ju kunde följa en hel sommar.
Lotten, skulle du kunna tänka dig att utveckla det där med ”kursutvärderingar, hur bra de än är”. Jag är (snudd på osunt) intresserad av utvärderingar av alla de slag. Ett blogginlägg kanske rentutav?
Javisst, jag kan lägga ut texten om kursutvärderingar i nästa blogginlägg! (JAG HATAR DEM.)
Toppen! Jag försökte googla fram exempel på onödiga eller dåliga utvärderingar, men hittade bara resonemang om att det behövs MER utvärdering samt råd om hur man ska lägga upp en utvärdering. Inget om att man ska lägga ner dem. Du blir trendsättare om du ger dig på de heliga utvärderingarna!
Oj! Vi har bott på hotell!! En natt. Det kändes vähäldigt äventyrligt att vara ute så där på fri fot. Nån äggrörerapport kan det inte bli. Frukosten bestod av framställda påsar fyllda med sån där utflyktsmat som man brukade få på små hotell i alpen: mackor, youghurt, juice och ett ägg.
Men varm dryck då, Ökenråttan? Utan kaffe i två dagar försmäkta vi på detta hotell.
Kaffe fanns i termos bredvid frukostpåsarna. Även tevatten med tillhörande egna små påsar. Och det fanns en skål med ’extra ägg’. Allt var ordnat på bästa sätt.
Och rejält stora temuggar, Lotten!
Jag skulle precis börja yra om sekrutthotell och jädra coronafrukostar och älskade äggröror – nästan upprörd var jag å era vägnar, Ökenråttan! MEN! Hotellet har stora temuggar!
Jag dånar!
Vad heter hotellet, var ligger det, hur ska jag stå ut med att sitta kvar här på min kontorsstol och trängta efter hotellet med temuggar?
Hotellet, som vi besökt ett flertal gånger, ligger vägg i vägg med en vacker skog där vi har sett skogsstjärnor, linnea och skogsviol samt plockat kantareller. Anledningen till att vi nu var där var att vi skulle på begravning. Stärkta av innehållet i vår lilla frukostpåse (våra små frukostpåsar; vi fick varsin) gjorde vi oss i ordning i god tid. Mycket god tid visade det sej; vi kunde hinna med en liten skogspromenad. I samma nejd voro då två damer ute och strövade. När dom mötte vår svartklädda lilla tropp såg dom närmast ängsliga ut. ”Va 17 gör dom där, här ute i skogen?” såg vi tydligt att dom tänkte. ”Ska dom förrätta nån skum ritual eller vad kan det vara?” Vi log vänligt och sa hej så att damerna skulle slippa oroa sej.
Nu är det nytt att klaga på: Fy vad varmt det är. Orkar ingenting. Ingen orkar vara här heller tydligen.
Min rapport om fåglar:
Det bor en koltrastfamilj uppe på en vedstapel, strax under taket. De skrämmer skiten ur en när de far iväg när man går förbi för nära.
Vi har en taltrast (tror jag att det är, vad kan det annars vara?) på tomten, det har vi aldrig haft förut. Oj Oj Oj, vad han kan spela!
Vi har faktiskt umgåtts med folk i kväll. Vi gav grannarna lite mat. Utomhus, inga kramar, tre har fått två sprutor och en har fått en. Det var väl inte så farligt?
Maggannini: Jag tycker att utomhusumgänge funkar finfint! Jag var (håll i er) med två besprutade kamrater på (gulp) KROGEN i fredags! Det var alldeles förtjusande lugnt och alla skötte sig med den äran.
Ja, det är varmt – men jag är glad!
Vi såg Zlatan. Han satt med en av sina små gossar i solens glans ute på serveringen vid bageriet-cafét som ligger mittemot hans hus. En blond, lättklädd brud var just sysselsatt med att jubla och ta foton på högstdensamme.
Oooooooooooohhh! (Jag gillar ju Zlatan skarpt, oavsett fel och brister.)
Nu äre hockey-bronsmatch. Och en tysk blöder så det stänker.
Vi såg massa studenter i fredags (och hörde, framför allt). Igår var det istället bröllop på gräsmattan mellan vårt hus och nästa.