Det var en gång ett 80-tal som hade axelvaddar. Jag hade massa axelvaddar. Till och med möblerna hade axelvaddar. Men det fanns ju annat också: jättestora brallor, fladdriga kappor, spretiga frisyrer och trianglar precis överallt. Allt var brett och högt!
Och så fanns det då en tidning som hette Månadsjournalen, som var salig Vecko-Journalen – fast en gång i månaden. I det nummer som jag har hittat, vet man att berätta att Strindbergs kanske kluddigaste tavla ”Inferno” nyligen har sålts för 13 miljoner kronor.
På nästa uppslag gör den fenomenale dansaren Niklas Ek reklam för kaffe på detta vis.
De som skriver artiklar i detta nummer är Nils Petter Sundgren, Clarence Crafoord, Alf Henrikson, Björn Nilsson, Oscar Hedlund, Göran Hägg, Jörn Donner, Per Wästberg och Fabian af Petersen. Samt Marianne Zetterström. (I rättvisans namn finns det fler skribenter, som inte nämns i innehållsförteckningen [bl.a. Kid Severin], men andelen kvinnor är med dagens ögon mycket, mycket liten.)
Det är ovant att läsa så långa meningar, så kompakt text och så bestämda åsikter. Som den banala 20-talist jag tydligen är numera, hoppar jag raskt till annonserna. Jahaja. Hm. Jaså. Man är rädd på advokatkontor, man kör inte BMW för att förflytta sig och vissa produkter behöver inte nån reklam, så de får … reklam…
Så himla konstigt.”Ingen kör BMW bara för att förflytta sig från en punkt till en annan.” Sa alltså denne man i fiskartröja och kavaj och promenerade därefter till sin slutpunkt i fjärran medan bilen fick stå kvar? (Jag kollade registreringsnumret och vet att berätta att denna BMW är skrotad sedan länge.)Avsändaren Blåvitt skriver: ”Våra tandborstar behöver ingen reklam.” (Vän av ordning undrar i sammanhanget varför de här tandborstarna verkar vara nedsänkta i bubbelvatten.)En i gula strumpor klädd arkitekt gör (sittande i en Le Corbusier-stol) reklam för en svindyr liten tv. MED TEXT-TV! (Och 3 000 kr 1989 motsvarade betalning för lika lång arbetstid som 9 163 kr år 2021, mätt med löneindex.)
På ett helt uppslag får vi se vilka som kom på 4–10:e plats i en gigantisk menytävling. De bor i Finland, Belgien, Japan – och i Västerhaninge.
Har de månne blandat samman de två pastasåserna vid monteringen?
En av vinnarna presenterar ”svensk tsatsiki”, som blott innehåller gurka, yoghurt, salt och gräslök. Jag gick ofta till skolan efter att ha ätit Boursin-mackor till frukost, och fick nästan alltid höra att jag stank av vitlök. På något sätt var det ändå värt det …
Men. Tänk ändå va, att få leva i en tid när man (iklädd axelvaddar) kan få läsa en nyskriven dikt av Alf Henrikson då och då. (Just denna bör läsas högt.)
Alf Henrikson, Månadsjournalen 1989.
Sådärja, nu har ni varit med på en liten tidsresa. Säg till om ni vill veta mer om 1989!
Helrenovering … av mig själv, dårå. Tänk om jag bara kunde sprutlackera nudelfrisyren eller sätta på nya lister under ögonen och piffa upp med nya krukväxter runt halsen eller nåt sånt. Men nej, här tas det i med hårdhandskarna. Jag
deltar i nåt som heter ”Joint Academy” som ska träna upp och fixa det trasiga vänsterknät (fan tro’t)
har en app som heter ”Curable” som ska få mig att koppla bort smärtan i det trasiga vänsterknät (fan tro’t)
får laserbehandling på den högra hälsenan som är svullen som en falukorv för att jag kompenserar för det trasiga vänsterknät (faan)
fick idag första vaccinsprutan så att jag … hm, den har underligt nog inget att göra med det trasiga vänsterknät.
Kommer så här långt tänkte jag berätta kort om hur oerhört krångligt det var att få sprutan. Vad kan man jämföra med?
Att fixa pass och köpa en tågbiljett samt resecheckar 1978 var svårt, för det inbegrep passfoto inne på Domus, biljett på stationen och jättelång kö på banken.
Att köpa vin 1984 var också lite krångligt, för då stod man i kö och rabblade namnet på en flaska som nån annan hade rekommenderat [laaaan-gue-dock, laaaan-gue-dock].
Att beställa taxi var också krångligt eftersom telefonkön alltid var löjligt lång.
Att framkalla foton var ganska krångligt ända till 1999.
Men som att beställa tid för vaccin 2021 var det inte. Den 11 maj fick vi här i Sörmland beställa tid från kl 08:00 hos ett privat företag som hette Vaccina på Kungsgatan. Jag var ute i god tid och letade mig tokig efter en lämplig länk till en lämplig sida nånstans via 1177, vilket var helt fel. Med 25 öppna flikar på datorn lyckades jag till slut boka genom att googla ”vaccin kungsgatan” – redan klockan 07:45, fastän bokningen inte öppnade förrän kl 08. Well.
Sedan kraschade tidsbokningen så brutalhårt att region Sörmland avbröt allt samarbete med stackars Vaccina redan efter två timmar.
Vaccineringen skulle alltså ske av regionens läkare, inte av Vaccina på Kungsgatan. Det hindrade dock inte Vaccina från att igår påminna mig om att jag skulle göra något på Kungsgatan, oklart vad.
Eller handlade det om en särskriven avbokning?
Fyra timmar senare (vilket tydligen är tidsmåttet för ”precis”) kom dementin. Med en fin ursäkt.
Okej. Men två timmar senare gick jag ut till den alltid så tomma postlådan. NÄMEN! Där låg två brev! Ett till mig, ett till min djefla man! För nu blev vi erbjudna vaccin även per frankerat brev!
Nämen, si på tusingen, Vaccina på Kungsgatan!
Nu gör det här inte mig så mycket – jag är ju van vid teknikstrul OCH van vid analogstrul. Men tänk på alla stackare som inte förstår, som kanske inte är så bra på att läsa svenska, som kanske är oroliga själar som inte mår bra av motstridiga besked och förvirring.
Huga. Nu tänker vi en stund på dem.
Men hur var det då på Parken Zoo, där jag skulle vaccineras? Jo, först spelades det välkomnande musik.
Sedan möttes jag av en snäll vakt som hällde sprit i mina händer och serverade ett munskydd som vore det små snittar på ett mingelparty.
– SÅ FÖRTJUSANDE TREVLIGT! ropade jag ut över nejden innan munskyddet åkte på.
In i lokalen, hej och välkommen, gå dit, hejsan hejsan, varsågod, rakt fram till nummer tio, där, ja just det, Pfizer dos nummer ett, lycka till.
Det var så effektivt att jag inte riktigt fattade hur det gick till när jag hamnade på stolen och pratade med en dalmas till läkare som var så oerhört nöjd med livet.
– Välkommen! Vänster arm, varsågod och sitt!
– Men vill du ha vänstran även om jag är vänsterhänt?
– Näe … är du vänsterhänt?
– Nä. Eh. Det är jag ju inte.
– Hihi.
– Går ni ofta hi… Äh. Är det okej att jobba med det här?
– JA! Jag har så roligt! Det känns så bra! Det är så fantastiskt positivt att få möta alla människor som vill göra det här för allas bästa.
Det kändes inte!
– Och … det här krånglet med Vaccina på Kungsgatan, hur upplevde ni det?
– Vi är jätteglada över att vi fick ta över. Vi har ju skaffat oss rutiner, allt går så smidigt och vi har så kul här.
– Är det besvärligt med munskyddet?
– Inte ett dugg! Jag har varit kirurg i 23 år, så det här stör mig inte det minsta. Kolla, jag har satt en tejpbit på näsan så att inte glasögonen ska imma igen.
Sedan var det dags för den kritiska kvarten när man ska sitta och känna efter hur man mår, eller förstås spela cello. Jag drack te.
Vilket förstås inte var så genomtänkt pga. munskyddsobligatoriet.
Den dam som övervakade oss nyvaccinerade, berättade att allt hade gått bra. Ja, förutom ett fåtal som svimmade för att de hade fastat.
– FASTNAT? sa jag sådär brutalt och högt som det ibland blir när förvåningen slår till.
– Nej. Fastat.
– FASTAT? sa jag, faktiskt lika förvånad över detta ord.
– Ja, man ska ju inte komma hit på fastande mage, liksom, sa damen.
– MEN VEM TUSAN FASTAR STRAX FÖRE VACCINATIONEN? sa jag lite för högt igen.
– Hm … eh … jo, r.a.m.a.d.a.n… viskade damen, som minsann visste hur man är diskret.
Och härmed sluts cirkeln vad gäller denna helrenovering, för nu ska jag redigera en text som handlar om skönhetsoperationer.
Sedan drygt ett coronaår går jag på basketpromenader nästan varje dag. Att promenera är enligt mig inte så intressant, men med en boll blir det riktigt kul. Det går förstås inte att dribbla bollen ute i skogen, så jag slänger den än hit, än dit, men mest mellan mina egna händer.
Detta eviga gående har gjort mig till något av en promenadkändis här i trakten. Vissa ber om en passning, särskilt barn frågar vaarföööööör jag bär på bollen, medan hundägarna suckar ”min hund älskar bollar” samtidigt som de drar hårt i kopplet.
När pappa var här och hälsade på för två veckor sedan, invigde jag även honom i basketpromenadernas ljuva värld. Han dribblade så han dribblade och fnittrade och var helt frälst. Tills …
… han plötsligt stod på näsan.
Med all denna nya promenadkondition var det en baggis att häromdagen gå ”Gyllenhielmska leden” med två kompisar i sex timmar. Bollen, regnkläder och en rejäl matsäck var förstås med. Sammanlagt hade vi
två hälsenetrassel
tre dåliga knän
en hälsporre
en Mortons neurom
en opererad hallux valgus.
Ibland var det en bred grusväg.Ibland var det en slingrig stig mitt i skogen.Ibland stötte vi på konstverk.Ibland analyserade vi bajs.Ibland beundrade vi all björkpollen.
Vi satt på ett förtjusande kalhygge och åt massa mat och svarade på telefonsamtal och sms som pockade på uppmärksamhet; vi är inte alls renläriga vandringsmuppar som stänger av yttervärlden. Där satt vi med mat i munnen och skötte både det ena och det andra i mobilerna:
– Nja, nej, gör kopior av kapitel 3 och 4 istället.
– Ja, både kungens farfar och farfarsfar blev 92 år.
– Javisst, personalmöte klockan 10 på måndag.
– Ett lager med häftgrund, sedan lackfärg.
– Nej, synonymordlistorna står i röda hyllan.
– Barista? Nej, du menar arborist.
Mot slutet av vandringen började det regna rejält. Plaskplask, kluck-plippade skorna. Plötsligt i en nerförsbacke kände jag igen mig. Jag ropade glatt:
– Nämen! Där har jag ju varit! Min kompis äger det huset! Va! Va! Haha! Kolla på det bruu…
– KLATJOFS! –
Så föll jag som vore jag min fars dotter. Jag tappade bollen, vred mig i luften och landade på ett knä, en armbåge, en axel och skrapade upp båda handflatorna. Bollen rullade iväg jättelångt och allt jag kunde få ur mig var:
– Huff. Bah. Gah. Jag är ju precis som pappa.
Såret var mycket mer imponerande en liten stund senare, när blodet rann ända ner i strumpan.
Efter två mils stilla vandring kom vi fram till Sundbyholms slott, som stängde restaurangen precis framför våra tre blöta näsor. Vi måste ha sett ut som tre besvikna kattungar, uppfiskade ur en bäck runt 1902, för vips trollade köket fram tre underbart värmande …
… öl.
Carl Carlsson Gyllenhielm (1574–1650), som gav namn till denna vandringsled, var oäkta son till Karl IX och Karin Nilsdotter. Han arbetade i rikets tjänst på alla positioner som tänkas kan, och satt dessutom tolv år i fängelse i Polen med Jakob De la Gardie. När Gustav II Adolf dog i Lützen 1632 var det Gyllenhielm som lugnt och försiktigt förde liket till Sverige. Han hann med så mycket under sin levnad att man bir trött av att bara läsa om honom.
Men han gick faktiskt aldrig och bollade med en basketboll sex timmar i sträck.
Lillasyster Orangeluvan fick igår sin första covidvaccinspruta, vilket för en sju år äldre storasyster som jag – i ett annat landsting (region) – känns bra.
– Ja, du är ju så himla gammal, så det är klart att du ska vaccineras.
Säger jag och försöker intensivt få tid till en spruta jag också. Meeeen: i brist på mina upplevelser, ska ni få ta del av hennes!
Orangeluvan tog på sig vaccinlämpliga kläder, keps, munskydd och ett glatt humör och cyklade iväg till den flyghangar eller militärbarack som stockholmarna har fyllt med sprutor. (I Eskilstuna, där det inte funkar alls ett enda dugg, skulle en enda liten mottagning sköta det. Det gick självklart åt pepparn.)
”Kön ringlar. Det är som ur en sci fi-film!”
Först stod alla i kö. Sedan satt de i kö – man ska sitta på en stol före vaccinationen för att få ner pulsen. Får man sitta i jägavila-ställning?
– Vilken puls? sa Orangeluvan i sina igenimmade glasögon.
– Hur gick det, hur var det, hur mår du, har du tagit bilder på SPRUTAN? tjoade jag.
– Jag har ingen simultankapacitet och var tvungen att koncentrera mig på att vaccineras och kunde inte fota själva akten, sa Orangeluvan lugnt.
Och vi ska vara släkt? Pffft. Men så fick jag en utförlig redogörelse ändå – en hel dialog via sms!
Vaccinatören var enligt Orangeluvan ”en mycket stockholmstypisk man med grånande skägg och mikrobryggt öl samt sju surdegsodlingar i kylen”.
– Hej! Jag immar igen. Är det här jag ska sitta? sa Orangeluvan till honom.
– Jajamän. Testa att tejpa munskyddet under glasögonen som jag gör, sa vaccinatören.
– Aha! Fiffigt! Men det beror nog på att jag har ett sånt snyggt men odugligt munskydd: det blir extra varmt.
– Jag ser det. Det är mycket snyggt.
– Jag vet. Ditt är jättefult.
– Jo, jag vet.
Orangeluvan tänkte att hon hade gått lite för långt, och försökte låtsas vara normal.
– Nej, jag klagar inte. Jag är tacksam över att få vara här, sa hon.
– Har du legitimation? svarade vaccinatören, nu helt normal han också.
– Javisst!
– Är du vänster- eller högerhänt, allvarligt allergisk, har spetälska eller sex tår på ena foten? sa vaccinatören.
– Höger och nej på resten, sa Orangeluvan, mycket nöjd över att vaccinatörens normala persona for all världens väg.
– Bra. Då tar vi vaccinet i vänster arm. Du får Pfizer och bla bla bla ömhet bla bla, fortsätt hålla avstånd.
Orangeluvan berättar:
”Jag funderade på att fråga om orsaken till att den tas på armen som man inte är -hänt på, är att den vaccinerade armen ibland lossnar och trillar av, men var inte säker på om vi hade den relationen efter två minuters bekantskap.”
Sprutan gavs utan att Orangeluvan kände någonting alls.
– Hur har du haft det idag? frågade hon honom.
– Ja, när jag tackade ja kändes det bra, då var det snö ute. Nu känns det ganska jobbigt, svarade vaccinatören.
– Aa. I sommarvärme, med plastförkläde och så, sa Orangeluvan och tittade på vaccinatörens munskydd, visir och stora skägg.
– Precis.
– Jag tycker du var väldigt bra på min vaccination.
– Tack, du med! Trevlig helg!
Därefter förpassades Orangeluvan till science fictionavdelningen igen, där hon i 15 minuter skulle sitta och spela cello eller nåt.
För det gjorde faktiskt Yo-Yo Ma när han hade fått sin första spruta. (Lyssning rekommenderas varmt.)
När det hela var avklarat cyklade Orangeluvan välbehållen hem igen med ett ovanligt stort plåster. Brukar man inte få ett sånt där litet beigefärgat som trillar av efter tio minuter?
”Jag känner just nu en metallisk smak i munnen och det ilar i en tand.”
Några timmar senare var Orangeluvan och plåstret på helt andra äventyr. Jag frågade hur det kändes.
– Vänsterarmen har inte lossnat, men min enorma axelmuskel ömmar lite. Ingen metallsmak eller något annat i övrigt!
Nu ska vi bara se om mikrochippet som Bill Gates ju har lagt i alla sprutor påverkar Orangeluvan framledes. Eller var det kanske Joe Biden som la i nervgift?
Som konfetti på en melloscen (scen på Melodifestivalen that is) far nu björkpollen runt och söker sig in i alla mina andningsvägar, näsborrar och ögonrödor.
Trösten är stor när jag ser att jag inte är ensam.
Källa: https://pollenkoll.se/pollenprognos
Igår åt jag en äggmacka med kaviar, men lade även på lite blingbling – några basilikablad. Jag stod i köket när en Hulken-nysning kom från ingenstans (eller kanske näsans nervceller) och överraskade mig så att jag nästan tappade balansen. Mackan klarade sig dock; ägg är som bekant stabil mat med låg tyngdpunkt och kaviarn är ett bra klister.
Men de nervösa basilikabladen for all världens väg. Tre av dem seglade som balettdansöser i slow motion rakt ner i brödrosten, som var var i full gång med att värma min djefla mans blivande lunch.
– PFFFOFF! sa basilikabladen och ”survival of the fittest” kändes som lämpliga slutord. Basilikablad och brödrostar ska hålla sig från varandra. Men nu när vi ändå är inne på mackor, måste vi ju se vad vi har i rockärmen.
Redan 2008 bloggade jag om ”Kom in på en öl och en smörgås” (1967), som är en reklamskrift för öl, men under cover eftersom den utger sig för att handla om mackor.
Flott? Nääää …I min hemkunskapsbok från 1978 finns smarriga tips på varma mackor. Den längst till vänster har banan och hamburgerkött.
Några av bloggbåsvännerna har delat med sig till mig av sina mackor. Först ut på scenen är Ökenråttans två bidrag: ”Stökig macka med liten rufsig palm” samt ”Liten goding”.
Den stökiga: en skiva rostat bröd bredd med färskost, små spenatblad på det, två skivor spettrökt skinka, en skiva fänkål och en liten ’palm’ som är toppen på ett av fänkålens skaft.Liten goding: leverpastej, rödbeta och spenatblad.
Pysseliten meddelar att hon gärna äter en dubbelmacka på hönökaka: smör, ruccola, tonfisk, tomat, svartpeppar och salt. Hennes favorit just nu är nåt bröd med rökt nåt på, pepparrotsvisp, babyspenat (eller annat grönt) lite majonnäs (kanske gurkmajo) och på toppen saltgurka.
(Bra val – jag har förstått att saltgurka är himla mycket billigare än smörgåsgurka.)
Min egen favorit är nog alla kvällsfikamackor med smör och ost på mammas hembakta bröd i köket i Luleå 1973–81. Men istället för att äta såna vid midnatt, excellerar jag numera och imponerar på allmänheten med Lisa Förare Winbladhs gamla goding vid lunchtid: knäckebröd, avokado, hackad rödlök, salt, peppar, tomat och lite citron. Detta om man nån gång råkar köpa en avokado som går att äta.
Ninja-Malin äter inte mackor med rufs och pynt. Hon ber sonen om ”Ikeamackor”: hembakt bröd med t.ex. torkade äppeltärningar och russin samt ingredienser till en macka som hon monterar själv.
Tillbaka till min djefla man nu. Han kan nämligen äta precis vad som helst och tycka att leverpastej med makrill och Kalles kaviar är toppen. När han var sjuk i corona i julas satte han även på några skivor banan. Sybarit-Lotten fördrar sånt här:
Äggmacka med sommarfeeling.BLT med spik.Löjrom med Stig Lindberg.
Skam till sägandes har jag aldrig själv köpt löjrom eller bjudit andra på delikatessen över andra delikatesser. Jag har som en parasit bara sett till att alla förstår min fäbless för denna Nordens ankleverpaté, såpass att jag ibland får löjromsbesök av Mitbringselbegåvade vänner.
Och hur har ni det på smörgåsfronten idag? (Om ni vill ha hjälp med att lägga upp bilder i kommentatorsbåset säger ni bara till: info@lotten.se.
Jaja, här sitter vi i godan ro i vår bh-lösa överkropp, iklädda resårfladdriga benkläder och knastriga Zoom-bakgrund i coronaevigheten amen. Jag tror att jag satte en kam i håret senast i oktober förra året, ser inte framtiden an med positivism på några punkter alls – och kan inte för mitt liv begripa hur majvädret kan spela oss detta grymma spratt med hagel, ruskvindar och sekundmeter.
Därför är det naturligtvis dags att uppdatera oss om hur damers etikett behandlades år 1840!
Märk väl att modet under 1830-talet var extremare än söndertrasade jeans, platåskor eller säkerhetsnål i mungipan. Man hade puffärmar som var så jädra breda att damerna – även om kjolen inte var krinolinstor – fick gå sidledes genom dörrar. Och så hade man korsetter igen, efter att någon hade eliminerat dem i början av 1800-talet när midjan flyttades upp strax under bysten. Så himla opraktiskt med korsett!
Och så en bahytthatt dessutom – som till stil och storlek påminner om den tratt som t.ex. hundar har efter besök hos veterinären. Under 1840-talet lugnade man ner sig och fokuserade mer på korkskruvslockarna, så då blev trattbahytthatten mindre för att håret skulle synas.
Men nu till den fantastiska guiden: ”Etikett för damer, eller sjuttiofyra reglor för klädsel, seder och lefnadsskick.”
Nämen, se herr Hierta, som trots Aftonbladet hade tid att vara förläggare!
Förordet är något i våra moderna tider helt unikt: en mening på 84 ord!
Och åtta kommatecken!
Vi börjar med håret. Nu var ju inte onduleringen uppfunnen än – men ändock krävdes skälmskt lagda lockar!
Jag undrar sååå vad jag har för anletsdrag. Och hur man lade lockarna 1840.
Så tar vi en liten paus från ”reglorna” och reser nästan 100 år framåt i tiden.
Permanentfunderingar i SvD 1927. Observera ”permanentonduleringsmaskinen” som varande ett ord på 28 bokstäver.
Det nya med lockarna på 1900-talet var att onduleringsmaskinerna lyckades få hela locken lockig. På 1800-talet var hårtopparna nämligen alldeles raka – korkskruvarna slutade alltså i en rak spets. Så förfärligt ostyrligt!
”Eugene” – en permanentmaskin från 1923. Den hänger från en takkrona är för att värmeklumparna i håret var så tunga. Om männen – som han på bilden – ondulerade håret har jag dock inte hittat belägg för.[CC BY-SA 4.0]Hårpermanenten 1934 var lite nättare. Och en föregångare till punkfrillorna på 1970-talet?
Såja. Tillbaka till reglorna! För nu ska vi lära oss hur man blir en dam och inte av misstag skär upp munnen ända till öronen som en Joker. Läs noggrant hela vägen ner till silvergafflarna via bönorna.
Jag tror minsann att L.J. Hierta redan 1840 drog in på korrläsningen.
När det gäller den noggrannhet man eventuellt utstrålade i sällskap med andra, var det bäst att försöka dölja den. Annars kan ju polarna tro att du inte har mer klädesplagg än de puffärmspaltor som du går och står i!
Detta tilltalar mig – jag som spiller och dräller och har mig.
Och hur är det nu? Ska man, eller ska man inte, ha en kökslåda full med braåha?
På just detta uppslag om ORDNING, har någon spillt nåt! (Läs den spännande fortsättningen på Litteraturbanken.)
Den lilla skriften kostade 12 skilling banco år 1840, vilket kunde köpa lika mycket varor och tjänster som 29 kr år 2021, mätt med konsumentprisindex. Vilket [tadaaa, konsten att knyta ihop en säck] är lika mycket som Aftonbladets lösnummerpris idag.
Fotnot:
”Bara jag slipper ondulera håret ska det nog kunna bli dam av mig också” är ett citat ur förra kommentatorsbåset.
