Tre vaccinsprutor har jag fått, och nu ligger jag här med tredje omgången konstaterad covid-sjuka. Eftersom minnet är kort, har jag kollat bakåt och funnit att
- ettan (före alla vaccinationer) var värst – jag skrev en mycket trött rapport på 13:e sjukdagen
- tvåan var mystiskast – den attackerade två dagar efter tredje sprutan och maskerade sig som biverkning tills den avslöjades på sjunde dagen
- trean verkar vara mildast – men med löjligt hög feber som jag inte riktigt känner igen.
Alla dessa sjukor, jösses vad de har ställt till med; resor har blivit inställda, vikarier har panikinkallats, deadlines har swoschat förbi. Men inte denna gång – jag har verkligen inget annat för mig än att ligga och snora, tvärsomna, vakna med frossa, sätta på en tv-serie som jag somnar till och tassa ner till köket på konstiga tider för att äta saker med konsistens eftersom smaken inte spelar någon som helst roll. Jag är klädd i shorts, linne och raggsockor, för det är tydligen det min feber gillar.
Precis som de andra covid-omgångarna är jag mer än lovligt trög. Sudoku, Wordle, Ordlig, Wordfeud samt korsordens magi och de små heureka-topparna går mig fullständigt förbi. Under en febertopp trodde jag mig ha löst lantbrukarnas enorma problem med maskrosor (det problemet finns inte) och uppfunnit den elastiska vinkelhaken. Tyvärr blandade jag ihop ordet vinkelhake med vinkeljärn, så det jag i yrseln hade uppfunnit var blott ett gångjärn.
Men, hörni – ”sjukor vi minns” är väl ett ämne som vi inte har avhandlat på länge? Jag har ju inte haft diarré i Indien eller kräkts i flygplan eller ens blött näsblod på scen. Fast jag blev ju sjuk på julen 1973 när vi skulle ha åkt till farbror Sten i Älvsbyn – och lika sjuk julen 1975, när vi skull ha åkt till mormor i Stockholm. ”Jaha, då blir det ingen resa” ekar fortfarande i mina av dåligt samvete fyllda öron. (Nej, det var inget vidare bildspråk. Men jag har ju feber, drygt 39 °C som rusar genom hjärnvindlingarna ungefär som varmkorv på rymmen.)
Men allra sjukast var jag på vår bröllopsresa 1991. (Cliffhanger. Febern hänger som en våt filt framför ögonen, så jag kan knappt se tangenterna. Återkommer en annan dag.)
Om du inte hade vaccinerat dig?
Och i som planerar en tur till Eskilstuna på lördag, för att kolla second hand på något ställe som dottern är nyfiken på. Då kan vi ju’nte svänga förbi med en flaska bubbel och överraska som vi ville! Stackars oss liksom. 🙂
Nämen oooh, hakke! Ack! Vi är isolerade till och med söndag! (Men det vette fan om vi är friska – det här känns än så länge bedrövligt.)
Hahaaaaaaa! Elastisk vinkelhake!
Elastisk vinkelhake – blir det en smygvinkel då?
Vi har dragit till stugan ett tag igen och är lite bekymrade över stolparna på framsidan. De lutar. Och det är obra eftersom de i princip bär upp taket, och solcellen. En snickare ska komma och göra en bedömning när han har tid, om det nu blir medan vi är kvar eller ej.
Sjukor vi minns … Ja, då minns jag genast när jag hade har-pest. Man hade upptäckt nåt som hette harpest och som tydligen var alarmerande i sjukvårdssystemets ögon. Jag hade plötsligt ett utslag på ena benet, svullet och tydligtvis infekterat. Gick till doktorn, doktorn tittade och sa förnöjt: ”Harpest”, tydligt lycklig över att få vara med på senaste modet inom det medicinska. Färd till infektionssjukhuset vid Norrtull där jag isolerades i eget rum och pysslades om av vänliga sköterskor, som dock hade mycket att invända mot att jag rökte på rummet. (Det var i min vilda ungdom, detta.) Ja, vad skulle jag göra? Jag fick ju inte lämna rummet. Sen kom doktorn och jag fram till att det hela nog handlade om ett myggbett som jag hade rivits sönder och blivit infekterat. Haha.
… och på den femte dagen uppstånden igen, gick Lotten ner till köket och tog en liten whiskypinne …
(Inget smakar nåt, men läsk luktar gott. Så jag tänkte ”vilken dryck smakar mest?” och testade. Whiskyn smakade jättemycket – det brann i hela munnen.)
Den som ändå hade fått se Ökenråttan röka i sjuksängen!
Brid: Vi har ju följt stugans väl och ve, så berätta hur det går!
Jag minns inte nån särskild sjuka från förr, men jag tog nyss bort en fästing från kinden, det kommer jag ihåg. Bland alla olika sprutor jag har fått den senaste tiden ska det väl vara nån som hjälper mot sjukor som den kan ha spottat ur sig.
Det var ingen särskild sjukdom, bara en förkylning med feber, men jag var rätt ynklig när jag flyttade från mitt första studentrum till mitt andra. Föräldrarna var med och bar det mesta, det var möblerade rum så inga stora saker, och när vi kom fram fanns det ingen säng. Och söndag var det. Jag tillbringade natten på en trave av alla filtar och mattor vi kunde driva upp och var fortfarande ganska ynklig på måndagen, då intendenten var på plats och kunde leta fram en säng med madrass.
Brid! Du sov som Frank McCourt gjorde i ”Angela’s Ashes”!
Åh, har har jag ju en chans att berätta de gånger jag haft malaria! Fast – det gör jag nog inte för det är rätt ospännande, bara som nån slags influensa. Malariamotmedlen däremot kan ge upphov till dramatik… Det har hänt att jag drömt så otäcka mardrömmar av dem, att grannen i hotellrummet intill knackat på och undrat om jag behöver hjälp.
Några minnen från då jag och mina tre syskon samtidigt hade kikhosta sommaren 1947 (tror jag det var). Vi var på landet och där hade vi barnkammare med två våningssängar. Jag och storasyster som båda låg i överslaf fick båda hostanfall om nätterna och i sömnen lutade vi oss då ut lite från sängen så att vi kräkte ner småsyskonen i deras underslafar. Tydligen gick det en våldsam kikhosta-epedimi i hela norra Småland och det annonserades i bladet om att en flygtur skulle få bukt med kikhostan. Det där gick min pappa på och skjutsade in oss barn de dryga tre milen till Jönköpings flygfält där han och vi stuvades in i ett litet flygplan. Jag minns att planet lyfte, sedan somnade jag. Turen gjorde en sväng om sommarlandet och då väcktes vi när vi passerade. Där stod mamma i en lila jumper på balkongen och vinkade. Sedan somnade jag (och jag tror alla syskonen också). Sedan fortsatte vi med våra nattliga kikhosteanfall …
Hihi, Agneta uti Lund: ”kräkte ner småsyskonen” – det är ju som i brevet från kolonien om han som inte vaknar när han behöver, nej.
Karin: Jag har en bekant som fick en medicin (som inte hade med malaria att göra) som orsakade ruskiga mardrömmar med särskild inriktning mot avhuggna lemmar.
Lotten, du som är en sån fena på basket, kan du inte berätta lite om Bill Russell? (När du blivit tillräckligt frisk förstås.)
AuiL, det där flygplanet dök upp lite varstans i Sverige tror jag, även i södra Dalarna. Jag tror det finns en bild någonstans i mina gömmor på det. Vi fick också kikhosta, brorsan (aka Skogsgurra) och jag, men inte tillräckligt svårartad för att mina föräldrar skulle anse det värt en flygtur.
Kanske var kikhosteländet utbrett över större delen av landet. Följden blev nog att det togs fram vaccin mot den räliga hostan i början av femtiotalet.
En kompis till oss fick malaria, som ju är en otrevlig sjuka på det viset att den kommer tillbaka lite då och då, precis som bältros som inte heller är nåt trevligt. Vi har en kompis som drog på sej malaria i Afrika. En gång när vi ringde till honom svarade ett av hans barn. ”Nej, pappa kan inte svara, han har malaria”. Putslustiga kompisen S, typiskt honom”, sa vi. ”Malaria, va?” Men det VAR malaria. Det gjorde oss mycket noga med att ta malariamedicin när vi bodde i tropiken. Varje söndag, så fort vi tvättat sanden ur håret efter en weekend vid havet, tog vi våra små piller. Och därför fick vi mycket riktigt inte malaria. Men bältros har vi haft.
Ni ser! Det ÄR intressant med sjukor som man inte har haft, för rätt som det är kommer man på nåt man har haft!
Sommarn 1975 (den varma) hade jag påssjuka. Jag levde på glass och tyckte att det var riktigt sorgligt att bli frisk.
hakke: Bill Russel var fena på försvarsspel och returer – och hade JÄTTELÅNGA armar! (Se bild.)
[…] förnicklade coronan som drabbade oss i slutet av juli har varit envis; först idag känner jag mig riktigt okej fastän […]