Efter 14 månader utan fest och glam eller armkrok och kindpussar, har jag plötsligt varit ute på krogen som förr.
Eller … nästan som förr. Man måste ju fortfarande hålla avstånd, sprita (händerna) och sitta max fyra personer per bord.
Det var jag och två adjunktkolleger från MDH som spatserade ut på Eskilstunas grogg-gata. Det är jättepraktiskt: utskänkningsställena ligger vägg i vägg och man kan lätt slinka in på den som för tillfället ser trevligast tommast ut.
– Här! tjoade jag och pekade på ett tomt bord.
– Där! skrek Björn.
– Kom! skrek Johan.
Vi pekade åt tre diametralt olika håll, varför en stunds förvirring vidtog. Jag klev med bestämda steg iväg till bordet som jag hade spanat in och sa HURRA! högt och tydligt.
– Det där är inte ett bord, sa en man vid ett bord intill.
– Är det inte ett bord?
– Nej. Det här, det är ett bord! sa mannen leende och klappade ömt på sitt bord.
– Men …?
Jag letade med blicken efter Björn och Johan, som stod och viftade med armarna en bit bort.
– Men ditt bord är ju likadant som mitt? sa jag.
– Ja, men det räknas inte som bord.
– Ahaaaa.
Efter en stund lyckades vi få tag på en tjej i personalen för att fråga vilka bord som var bord och vilka som bara var kamouflerade som bord pga. coronarestriktionerna, och fick en väldigt trött suck till svar.
– Där. Sitt där. Tänk på att vi stänger 22:30. Ni måste gå ut härifrån 22:30.
– Men om v… försökte jag skoja till det med nån jättejättetrist tolkning av 22:30.
– Nej. Suck.
Så satt vi där med både behörigt avstånd till varandra (vi som har fått en vaccinationsspruta var) och lagom avstånd till de andra kroggästerna. Ölen slank ner.
Klockan 22:30 reste sig alla upp på den givna signalen i form av trött personal som sa UT och UT samt NEJ NU. Därefter vidtog det i sammanhanget regelvidriga gatuminglet som andades sprit, glädje, sommarvärme och kor på grönbete.
Och som vi pratade med folk! Ja jädrar! Esko från Finland hade varit tyngdlyftare i sin ungdom och Pertti från Norge (ja, han hade helt fel namn) hade slagit ut alla framtänder utom en när han spelade hockey 1972. Esmeralda från Eskilstuna kände alla och introducerade oss till Arvid, som jobbade som servitör så han visste precis hur man kan få bättre service. (Ledtråd: man ska inte försöka vara rolig, för alla drar samma skämt.) Linnea från Strängnäs kom och höll en föreläsning för oss om hur framtiden kommer att se ut. Vi lyssnade uppmärksamt. Stödord: back to nature, hårstrån, linser, AI, AW, PC, äppelpaj, hårband, liktornar och snygga böcker.
Tiden gick, och vi bara pratade och pratade och livet lekte i trängseln på gatan. Alla krogarna en meter från oss stängdes och uteserveringarna bord och intebord stod tomma.
Vid midnatt cyklade jag hem i sommarnatten, trallande som vore det 1982 eller nåt. Det finns en framtid! (Som innehåller back to nature, hårstrån, linser, AI, AW, PC, äppelpaj, hårband, liktornar och snygga böcker dårå.)
Är alla för avundsjuka för att lämna en kommentar om båsmors uteliv?
Det påminner om Hannoias berättelse om ibland när hon går hem från jobbet (eller vad man ska kalla det) (i Sthlm) vilket ibland råkar bli vid halv nio. Det står fullt med folk på gatorna utanför krogarna som stojar och stimmar och dividerar om vart de ska ta vägen och fortsätta festen. (Det är folket som håller på, inte krogarna.) Upplevelsen är precis som 02:30 men det är alldeles för ljust, och klockan är alltså 20:30. Känns jättekonstigt säger hon.
Lite avis ja, men skrev ändå. Man får bita ihop.
(Ha, det blev först en duktig freudiansk felskrivning, jag skrev ”man får bira ihop”!)
Ja man undrar ju om viruset stannar kvar inom krogområdet eller beamar sig hem på studs, för inte kan det väl mingla på gatan med resten?
Regler är regler, rekommendationer är rekommendationer … vilket oerhört tydligt illustreras av folkmyllret en meter från krogarnas avspärrningar.
Just nu sitter jag på Gotlandsbåten för att ta hem Tjugotreåringen som har pluggat färdigt på sin treåriga utbildning till speldesigner. Och idag blir Tjugosexåringen Tjugosjuåringen. Tyvärr är min sittplats placerad en halvmeter från kön till restaurangen, så jag
1) hör hur otroligt gnälliga alla är
2) blir lite hostad på
3) tar på mig munskydd nu.
Men! Solen lyser! Jag går ut istället!
Dagens promenad promenerad. VARMT. Känner mig lite yr och vimsen.
Återvänder till förra veckans begravning. Den ägde rum i en kyrka mitt i en stad. Vi stod några svartklädda och väntade utanför kyrkporten, på den lilla förgården. Då kom ett litet par på trottoaren, av tydligt utländsk extraktion; hon hade sjal om huvud och axlar, han hade en sån där lite halvlång kaftan. Dom fick syn på oss, liten överläggning, nalkades oss, stannade, bugade och gjorde korstecken. Vi bockade tafatt och var lite rörda.
Jojo, när man vet hur man uppför sig så gör man så. Betydligt artigare och trevligare än tafatta svenskar som hellre moltiger.
Apropå artiga och trevliga människor, så har jag idag lyssnat på folk som INTE är just det. Där jag satt bredvid caféet på Gotlandsbåten hörde jag hur folk ideligen kom och ställde samma frågor på ett inte alls väluppfostrat sätt.
– Öh. Har ni inte fler bullar eller?
– Hallå! Den här muggen är ju trasig!
– Du. Hörru. Varför finns det inga läskburkar?
Jag muttrade och fnös och tänkte på hur bra ”excuse me” och ”please” funkar. Eller s’il te plaît och bitte.
Men så kom en kille född 2002 och skulle köpa öl! Vilket han faktiskt fick! Och han sa både ’schäkta, tack, vad bra och tack igen. Lång var han också, så jag bestämde mig för att det nog var en hövlig basketspelare.
Det är lite svårt, det där med coronareglerna, upptäckte jag häromdagen. Det är väl fortfarande bara tillåtet med åtta personer inomhus i privata sammanhang? Det var i så fall bara ren slump att vi var lagliga när vi satt ute en hel varm kväll och åt, fjorton personer, varav fyra småbarn. Sen drog en barnfamilj hem för att det var sovdags för barnen, den andra barnfamiljen nattade sina barn på plats och när det blev kyligt i tiotiden drog vi oss inomhus för att fortsätta prata. Och då, påpekade någon, var vi helt laglydiga, för vid det laget var vi bara åtta. Inte sjutton hade jag tänkt på det om det börjat regna när vi var fjorton! Då hade vi såklart ätit inomhus allihop.
Ja, helt riktigt: det ÄR svårt!
Igår på Gotlandsbåten var folk jättejätteduktiga och hade munskydd och höll avstånd och var allmänt städade. Så kom meddelandet ”nu kan alla bilägare på plan 8 börja röra sig ner till bildäck”. Detta orsakade en sällan skådad rusning som påminde lite om Tokyos tunnelbana!
I dag har vi träffat två främmande människor här i råttboet. Dom kom för att kontrollera ventilationen. Tyvärr visade vi oss inte från vår bästa sida. Vårt stora matbord var belamrat med skor. Jag håller ju på och ska organisera upp allt som finns i vår hallgarderob. De två ventilationsgossarna tittade förundrat på vår parad av fotbeklädnader: 40 par. Och det var ju liksom i inte läge att börja förklara nånting. Dom kanske trodde att det var en sko-loppis, vad vet jag
Fråga för Allvetande Båset:
Lillasyster och make har snart sparat ihop till önskedrömmen att som glada pensionärer kuska jorden runt i husbil och hoppas kunna börja nästa år. (Fast de inte nått sexti än.) De tänker börja i Europa och vill köpa husbilen, inte hyra, antagligen i Tyskland.
Nu har Lillasyster insett att det kanske blir problem med försäkring av denna husbil eftersom de ju inte bor i EU. (Hon har svenskt pass men inte maken.)
Någon som vet vart hon kan vända sig för att få bra information? Vem hon skall prata med? Något annat hon/de bör kolla upp? (De gillar att vara ute i god tid.)
Förlåt – jag har inte läst färdigt än, för jag hakade genast upp mig när jag försökte föreställa mig en figur med ”tre diametralt olika håll”. Hur ser en sån ut? Blir det en triangel?
Ja, Barbro! (Good thinking!) Det jag med mina ord försökte illustrera var att en av oss pekade norrut, en pekade åt sydöst och en åt sydväst. Och om man då hade dragit ett streck från sydvästfingret till nordfingret, vidare till sydöstfingret och sedan till sydvästfingret igen, hade det banne mig blivit en triangel!
Ack lilla oskuldsfulla Ökenråttan! Sannolikt trodde ventilatörerna att ni båda är skofetischister och att ni förberedde en skofetischistisk orgie för några likasinnade. Förmodligen blev de så chockade att de hyperventilerade när de gav sig av.
Fniss, fniss, Karin!
Hej Barbro!!
Välkommen till båset!
I min stencilcementa hjärna finns inte namnet Barbro Andersson inlagt, men du kanske är sällankommentatös? Välkommen tebaks i så fall.
Jag trodde att Barbro Andersson var en sällankommentatös, men jag ser nog nu att det faktiskt kanske är en förstagångsdito!
Vojne vojne. Nu har det legat två små ungar i dovboet nån vecka; vi har sett dom picka omkring sej, men nåra föräldrar har vi inte sett till. Nu ligger en unge i boet, oklart om den lever. Utanför boet ligger blodiga rester av en duva. När ska dom FATTA att detta inte är en lämplig plats för duvbobygge?
Nämen! Ack ännu en balkongtragedi!
Här i krokarna har vi sett massa, massa yrvakna fågelungar av alla de slag irra runt i buskar, på stigar och till och med på bilvägar. Igår spatserade en ung tjäder omkring på en 30-väg där vi kom körande. Den stannade, tittade på oss, hälsade med en nick och stod sedan stilla och granskade bilens rostfläckar. Vi körde sakta vidare.
Min lilla flock är redan utflugen och jag lider svårt av empty nest syndrome. Vi hade just börjat lära känna varandra.
I brist på fåglar har jag nu besök av en katt som dök upp så här.
Här kvittrar det lite varstans, men de syns inte så mycket. Utom tornsvalorna!
Det kanske finns ett samband där, Lotten, mellan den uppdykande katten och bristen på fåglar. Den ser ju smått mordisk ut.
Jag kom förresten att tänka på sången ”Små, små fågelungar”. Där har en unge glömt hur man flyger men räddas av två små barn som ska plocka bär. Är inte fågelungar ett försommarfenomen och bärplockning mer ett sensommardito? Eller kanske några fåglar som får dubbla kullar kan passa in i logiken?
Kan ju vara övervintrade tranbär ungarna är ute efter också.
Nu går det för långt! Stephen King kunde inte få till det ruskigare. Den ganska stora ungen står på brorsans lik och flaxar lite med vingarna, försöker flyga tydligen. På balkongräcket sitter morsan och uppmuntrar. Nu drar vi för gardinerna. Vi har inte nerver för dylika scener.
David Attenborough brukar lugna mig med mjuka, brittiska ord om naturen och Darwin och invagga mig i känslan av att ”det var nog bäst det som skedde”.
MEN UNGEN STÅR PÅ ETT SYSKONLIK!
Har jag berättat om kajorna i Fattigstugan?
Vi vill veta allt om kajorna i Fattigstugan! Gotland FTW! (Men det finns även ett nytt blogginlägg om man är på det humöret.)